Publicerat: mellan 1890-96 som en serie essäer i den brittiska tidskriften
Nineteenth Century; delvis som ett svar till "socialdarwinisterna" och då särskilt Thomas
Huxleys essä "The Struggle for Existence". Ffg i bokform oktober 1902.
Översättning: K.G. Ossian-Nilsson. Moderniserad och bearbetad av Jaak Talvend.
Digitalisering: Jonas Holmgren
Det skulle motsäga allt vi vet om naturen, om människan ensam skulle utgöra ett undantag från en så allmän regel som inbördes-hjälp-principen; om en så försvarslös varelse som urmänniskan funnit skydd och utvecklingsmöjligheter inte i inbördes hjälp, som andra djur, utan i hänsynslös tävlan om personliga fördelar, utan hänsyn till arten. För den som betraktar naturen som en enhet blir ett sådant påstående ohållbart. Och dock, hur osannolikt och ofilosofiskt det än är, har det aldrig saknat försvarare. I alla tider har någon grupp författare haft en pessimistisk uppfattning om vårt släkte. Deras kunskap om människan har varit mer eller mindre ytlig i form av egen, begränsad erfarenhet; de har känt till historien endast sådan historikerna med sin förkärlek för krig, grymhet och förtryck har berättat den och knappast mer än så; och på grund därav har de betraktat människosläktet som en lös sammansättning av individer som alltid är beredda till inbördes kamp om inte någon myndighet ingriper för att hindra det.
Detta var Hobbes ståndpunkt; och medan några av hans efterföljare under sjuttonhundratalet hävdade att människosläktet aldrig - och inte ens på den mest primitiva nivån - levt i ständig strid; att människorna varit sociala varelser till och med i "naturtillståndet", och att okunnighet snarare än dåliga inneboende egenskaper orsakat den äldre historiens fasor - var hans uppfattning tvärtemot detta att det s.k. naturtillståndet varit en ständig kamp mellan individer som förts tillsammans av en tillfällighet. Vetenskapen har visserligen gjort framsteg sedan Hobbes dagar, och vi har en bättre grund att bygga på än Hobbes och Rousseau. Men Hobbes lära har ännu många anhängare; och helt nyligen fanns det en vetenskaplig skola som, med tillämpning av Darwins terminologi snarare än av hans grundtankar, försökte bevisa Hobbes teorier om naturmänniskan och även lyckades ge dem ett sken av vetenskaplighet. Huxley var som bekant denna skolas ledare, och i en uppsats år 1888 framställde han urmänniskorna som ett slags tigrar eller lejon som saknade alla etiska begrepp och levde i "ständig öppen strid"; enligt hans egna ord, "var Hobbes allas krig mot alla normaltillståndet i tillvaron utanför de inskränkta och tillfälliga familjerelationena".[1]
Det har ofta anmärkts att Hobbes och "upplysningsfilosofernas" största misstag var uppfattningen om människosläktets ursprungliga tillvaro i en rad små, kringströvande familjer, någonting i stil med de större rovdjurens "begränsade och tillfälliga" familjer. Numera vet man att det inte har sett ut så. Vi äger naturligtvis ingen säker kunskap om de första människolika varelsernas levnadssätt. Vi är inte ens på det klara med när de först uppträdde, eftersom geologerna just nu tycks vilja förlägga den tiden till pliocen-, eller till och med till miocenperioden under tertiärtiden. Men under de senaste fyrtio åren har man noggrant forskat i de lägsta rasernas sociala förhållanden och har i naturfolkens nuvarande institutioner funnit spår av ännu äldre sådana som nu upphört att existera. En hel vetenskap om denna samhällsembryologi har vuxit fram genom Bachofen, MacLennan, Morgan, Edwin Taylor, Maine, Post, Kovalevsky, Lubbock och många andra. Och denna vetenskap har med säkerhet kunnat konstatera, att människosläktets ursprungsstadium inte utgjordes av små isolerade familjer.
Familjen är inte alls en primitiv organisationsform utan en mycket sen utvecklingsprodukt. Så långt vi kan gå tillbaka i vårt släktes paleoetnologi, har människorna levt i samhällen - i stammar liknande de högsta däggdjurens, och det krävdes en ytterst långsam och långvarig utveckling för att ge dessa stammar en släkt- eller klanorganisation, vilken i sin tur genomgick en lång utveckling innan den polygama eller monogama familjen framträdde. Samhällen, grupper eller stammar - inte familjer - var alltså urmänniskans första sammanslutningsform. Detta har efter mödosamt arbete etnologin kommit fram till, ett resultat som kunde förutsagts av zoologin. Inga högre däggdjur, utom några rovdjur och några utan tvivel utdöende aparter (orangutang och gorilla), lever i små familjer som strövar kring i skogarna. Alla andra lever i samhällen. Och Darwin insåg så tydligt att dessa ensamlevande arter aldrig kunnat utvecklas till urmänniskan, att han snarare ville härleda vårt ursprung från någon jämförelsevis svag, men social art som schimpansen än från någon starkare men osällskaplig sådan som gorillan.[2] Zoologin och paleoetnologin är alltså överens om att stammen, och inte familjen, var det mänskliga samlivets tidigaste form. De första mänskliga samhällena var bara en vidareutveckling av de högre djurens samhällen.[3]
Övergår vi till definitiva bevis, så finner vi att de första spåren av människan, nämligen från istiden eller tiden närmast efter, utan allt tvivel visar att människan även då levt i samhällen. Fynd av enstaka stenverktyg är sällsynta till och med från den äldre stenåldern; tvärtom, där ett flintverktyg upptäcks, hittar man säkert andra, för det mesta i stora mängder. Redan när människorna bodde i grottor eller under framskjutande klippblock tillsammans med nu utrotade däggdjur och med möda åstadkom enkla flintyxor, var de medvetna om samhällslivets fördelar. I Dordognes dalar finns det på sina håll mängder av grottor som bebotts av paleolit-människor.[4] Ibland ligger grottboningarna ovanför varandra i våningar, och de påminner mer om svalkolonier än om rovdjurshålor. Det är otaliga flintverktyg som hittats i dessa grottor, enligt Lubbock. Samma sak gäller om andra fyndorter från grottperioden. Av Lartets undersökningar framgår det att invånarna i Aurignactrakten i södra Frankrike brukade samlas stamvis till måltider när de begravde sina döda. Samhällsliv och frön till stamkult förekom alltså redan under denna period.
Det finns ännu tydligare bevis från den yngre stenåldern. Spår av neolitiska människor har påträffats i otaliga mängder, så att vi i viss mån kan rekonstruera deras levnadssätt. När isskorpan (som måste ha nått från poltrakterna till mellersta Frankrike, mellersta Tyskland och mellersta Ryssland och täckt Kanada liksom en stor del av nuvarande USA) började smälta, täcktes de isfria sträckorna först av träsk och sumpmarker och senare av talrika sjöar.[5] Sjöar fyllde alla dalsänkor innan vattnet grävt de permanenta kanaler som under en senare period blev våra floder. Och överallt i Europa, Asien eller Amerika där man undersöker stränderna av de bokstavligen otaliga sjöarna under denna period, som skulle kunna kallas sjöperioden, finner vi spår av neolitmänniskan. De är så många, att befolkningstätheten under denna tid måste ha varit förbluffande. Fyndorterna ligger tätt intill varandra på de terrasser som nu markerar de tidigare sjöstränderna. Och på varje fyndort förekommer det stenverktyg i sådant antal att orterna måste ha bebotts under lång tid av talrika stammar. Arkeologerna har funnit hela verkstäder för flintverktyg, där åtskilliga hantverkare måste ha arbetat tillsammans.
Spår av en mer utvecklad period, då man redan använde lerkärl, kan hittas i Danmarks "kjökkenmöddinger". De har som bekant formen av högar, ett par meter i höjd, mellan 30 och 60 meter i bredd och 300 meter eller mer i längd, och är så vanliga längs vissa delar av kusten, att man en tid tog dem för naturformationer. Och dock "har allt vad de innehåller på ett eller annat sätt tjänat till människobruk", och de är så fulla av produkter av mänsklig tillverkning, att Lubbock under två dagars vistelse vid Milgaard grävde ut inte mindre än 191 stenverktyg och fyra lerkärlsfragment.[6] "Kjökkenmöddingernas" storlek och utbredning bevisar att Danmarks kuster under många generationer bebotts av hundratals små stammar som säkert levde ihop lika fredligt som eldsländarna idag, hos vilka man också finner sådana avskrädeshögar.
Pålbyggnaderna i Schweiz, som betecknar ännu ett kulturellt framsteg, ger oss ännu tydligare bevis på denna periods samhälleliga liv. Som bekant var redan under stenåldern de schweiziska sjöarnas stränder kransade med byar, som var och en bestod av flera hyddor och som var byggda på en plattform som vilade på pålar ute i sjön. Inte mindre än tjugofyra byar, mest från stenåldern, har upptäckts längs stränderna av Genèvesjön, trettiotvå vid Bodensjön, fyrtiosex vid Neuchåtelsjön etc.; och var och en av dem vittnar om stamliv, inte familjeliv. Det har också hävdats, att invånarnas liv måste ha varit anmärkningsvärt fritt från stridigheter. Och så har det antagligen varit, i synnerhet om vi drar paralleller med de naturfolk som ännu idag bor på liknande pålbyggen längs kuster.
Redan av snabbskissen ovan framgår det att vår kunskap om urmänniskans liv inte är så liten och att den, så vitt vi kan se, motsäger Hobbes teorier. Dessutom kan den i stor utsträckning kompletteras genom direkt iakttagelse av nutida folkstammar som står ungefär på de förhistoriska européernas nivå.
Att dessa naturfolk inte är degenerationstyper från en tidigare högre civilisation, som ibland påståtts, har visats med säkerhet av Edwin Taylor och Lubbock. Till bevisen mot degenerationsteorin måste emellertid fogas följande. Utom några stammar, som gömt sig i otillgängliga bergsområden, bildar de "vilda" folkslagen ett bälte som omger mer eller mindre civiliserade folk, och de bebor utkanterna av våra kontinenter, som mestadels ännu har kvar eller nyss har haft en tidig postglacial karaktär. Exempel på detta är eskimåerna och deras släktingar på Grönland, i arktiska Amerika och i norra Sibirien; och på södra halvklotet australnegrerna, papuanerna, eldsländarna och delvis bushmännen; medan vi inom civiliserade områden träffar på sådana naturfolk endast i Himalaya, i östra Asiens högland och på Brasiliens högslätt. Man bör komma ihåg att istiden inte upphört samtidigt över hela jordytan. Den håller på fortfarande på Grönland. När Indiska oceanens, Medelhavets och Mexikanska buktens kusttrakter redan hade fått varmare klimat och blev grogrund för högre kulturer, var alltså fortfarande ofantliga områden i mellersta Europa, Sibirien och Nordamerika, liksom i Patagonien, södra Afrika och sydöstra Asien, på tidig postglacial nivå och otillgängliga för den heta och tempererade zonens civiliserade invånare. De motsvarade på denna tid vad nordvästra Sibiriens tröstlösa tundror är idag, och deras befolkning, otillgänglig för och oberörd av civilisation, behöll den tidiga postglaciala människans kännetecken. När senare dessa områden blev torrare och mer lämpliga för åkerbruk, flyttade mer civiliserade folkslag in; och medan en del av urinvånarna blandades upp med nybyggarna, flyttade de övriga vidare och bosatte sig där vi idag träffar på dem. De områden de bor i är ännu eller har till helt nyligen varit subglaciala till sin karaktär; deras vanor och verktyg är neolitperiodens, och trots rasskillnader och stora geografiska avstånd visar deras levnadssätt och samhällsinrättningar stora likheter. De kan betraktas som spillror av det nu civiliserade områdets tidigare postglaciala befolkning.
Ett överraskande drag hos naturfolken är deras invecklade äktenskapsförbindelser. Hos de flesta av dem finns det knappast några ansatser till familj i vår mening. Men de är ändå inga lösa grupper av män och kvinnor, som ingår förbindelser av en tillfällig nyck. Alla har en bestämd samhällsordning, som beskrivits av Morgan i sina allmänna drag som en släkt- eller klanorganisation.[7]
Utan tvivel har människosläktet i urtiden passerat ett "gruppäktenskapsstadium"; d.v.s. hela stammen hade män och hustrur gemensamt utan hänsyn till släktskapsförhållanden. Men det är lika säkert att i en rätt tidig period vissa inskränkningar gjordes i detta fria samliv. Förbindelser förbjöds snart mellan söner till en kvinna och hennes systrar, son- och dotterdöttrar samt fars och mors systrar. Senare förhindrades det mellan söner och döttrar till samma mor, och sedan följde ytterligare begränsningar. Föreställningen om en "gens" eller "klan", som omfattade alla förmodade ättlingar inom en ätt (eller snarare alla inom en grupp) uppkom, och giftermål inom klanen blev helt förbjudna. De förblev visserligen "gemensamma", men hustrun eller mannen måste väljas ur en annan klan. Och när en gens blev för stor och föll sönder i flera gentes, indelades var och en av dem i klasser (vanliga fyra), och äktenskap tilläts endast mellan vissa noga bestämda klasser. Detta är det stadium vi träffar på bland de kamilaroi-talande australierna. Familjens ursprung kan spåras till klanorganisationen. En kvinna som rövats bort i krig från någon annan klan och som tidigare skulle ha tillhört hela gens, kunde under en senare period behållas av den som rövat bort henne med vissa villkor rörande förpliktelser gentemot stammen. Hon kunde flyttas av honom till en särskild hydda, sedan hon givit klanen en viss tribut, och sålunda bilda en särskild familj inom gens. Denna utveckling har tydligen inlett en helt ny kulturfas.[8]
Betänker vi att denna invecklade organisation utformats bland människor som stod på den lägsta kända utvecklingsnivån, och att den uppkommit i samhällen som saknat varje annan auktoritet än den allmänna opinionen, inser vi hur djupt rotad i människonaturen samhällskänslan varit även på släktets lägsta stadier. En vilde som kan leva i en sådan organisation och frivilligt underkastar sig lagar som hela tiden motarbetar hans personliga önskningar är verkligen inget djur som saknar etiska principer och som inte kan styra sin lidelse. Men detta blir ännu mer slående om vi erinrar oss att klaninrättningen har funnits så långt tillbaka i historien. Det är nu känt, att de gamla semiterna, grekerna på Homeros tid, de förhistoriska romarna, Tacitus germaner, de gamla kelterna och de tidiga slaverna alla haft sin klanperiod som liknat australiernas, indianernas, eskimåernas och andra folkslags inom "bältet av vilda folkslag".[9] Antingen måste således äktenskapsförbindelsernas utveckling ha gått i samma riktning inom alla människoraser eller också har den första grunden till klanen funnits redan hos några gemensamma förfäder till semiterna, arierna, polynesierna etc. före deras utveckling till skilda raser, och sedan har detta förts vidare ända fram till idag inom raser som för länge sedan tappat bort sitt gemensamma ursprung. Båda möjligheterna förutsätter en märklig ihärdighet hos denna institution, en seghet som inga ansträngningar från individens sida förmått bryta. Denna egenskap hos klaninrättningen talar emot föreställningen om ursläktet som en oordnad skock individer som endast tagit hänsyn till sina egna känslor och dragit fördel av personlig styrka och slughet mot alla andra medlemmar av arten. Otyglad individualism är en modern utveckling och inget utmärkande drag hos de första människorna.[10]
Går vi nu över till våra dagars vilda folkslag, så kan vi börja med bushmännen, som står på en mycket låg kulturnivå - så låg, att de inte ens har bostäder utan sover i hålor i marken, som ibland täcks med en skärm. Det är känt att när européerna först bosatte sig på deras område och förstörde jakten, började bushmännen stjäla nybyggarnas boskap, varpå ett utrotningskrig, som är för avskyvärt för att skildra, inleddes mot dem. Femhundra bushmän slaktades 1774, tretusen 1808 och 1809 av farmarförbundet. Och så fortsatte det. De förgiftades som råttor, dödades av jägare som lagt sig i bakhåll för dem bakom något dött djur och dödades var de än påträffades.[11] Vår kunskap om bushmännen, som vi fått genom samma människor som dödade dem, är därför naturligtvis begränsad. Men ändå vet vi att när européerna anlände, levde bushmännen i små stammar (eller klaner), ibland med förbund sinsemellan; att de brukade jaga gemensamt och utan gräl delade sitt byte; att de aldrig övergav sina sårade, och att de visade stark tillgivenhet gentemot sina kamrater. Lichtenstein berättar en rörande historia om en bushman som höll på att drunkna i en flod men räddades av sina kamrater. De tog av sig sina djurhudar för att värma honom och huttrade själva av köld; de torkade honom, frotterade honom framför elden och gned in hans kropp med varmt fett, tills han vaknade till liv igen. Och när bushmännen i Johan van der Walt fann en man som behandlade dem väl, uttryckte de sin tacksamhet genom en rörande tillgivenhet mot honom.[12] Både Burchell och Moffat beskriver dem som godhjärtade, osjälviska, ordhålliga och tacksamma,[13] allt egenskaper som kunnat utvecklas endast inom stammen. Beträffande deras kärlek till barnen räcker det att säga att när en europé ville göra en bushmankvinna till slavinna, stal han helt enkelt hennes barn: modern blev därpå frivilligt slavinna för att dela sitt barns öde.[14]
En liknande sammanhållning utmärker hottentotterna, som är föga mer utvecklade än bushmännen. Lubbock beskriver dem som "de smutsigaste djur", och smutsiga är de sannerligen. En djurhud, som hänger ner från halsen och bärs tills den faller i bitar, är hela deras dräkt; deras hyddor består av några hopbundna käppar, som täcks med mattor, och saknar helt husgeråd. Och fast de höll oxar och får och verkar ha känt till bruket av järn innan de kom i kontakt med européerna, står de ännu på den mänskliga utvecklingens lägsta trappsteg. Men de som lärt känna dem, talar ändå väl om deras sammanhållning och hjälpsamhet mot varandra. Om man ger något åt en hottentott, delar han det genast med alla närvarande - ett bruk som mycket överraskade Darwin bland eldsländarna. Han kan inte äta ensam, och även om han är aldrig så hungrig uppmanar han andra i närheten att dela hans föda. Och när Kolben förvånade sig över detta, fick han till svar: "Det är hottentotters sed." Men det är inte bara hottentotters sed: det är en sed hos alla "vildar". Kolben, som kände hottentotterna väl och inte förteg deras brister, kunde inte nog berömma deras stammoral:
"Deras ord är heligt", skrev han. De känner inte till något av "Europas korruption och trolösa seder". "De lever i fred och krigar sällan med sina grannar." De är "idel vänlighet och välvilja mot varandra... Hottentotternas ärlighet, stränga och snabba rättsskipning och deras rena sinnelag är saker, i vilka de överträffar alla eller flertalet nationer i världen."[15]
Tachart, Barrow och Moodie[16] bekräftar till alla delar Kolbens omdöme. Låt mig bara påpeka att när Kolben skrev att "de säkert är de vänligaste, frikostigaste och välvilligaste människor som någonsin funnits" (I, 332), gav han ett omdöme som alltsedan dess upprepats när man beskrivit vilda folk. Vid sitt första sammanträffande med naturfolk får européer vanligen en skev uppfattning om deras liv; men när en intelligent människa vistats hos dem en längre tid, beskriver han dem vanligen som den "vänligaste" och "ädlaste" rasen på jorden. Samma ord har använts av de största auktoriteter om ostjakerna, samojederna, eskimåerna, dajakerna, aleuterna, papuanerna m fl. Jag minns också att jag har sett dem använda om tunguserna, tjuktjerna, siouxerna och flera andra. Att omdömet har upprepats så ofta är mycket talande i sig.
Australiens infödingar står inte på högre nivå än sina sydafrikanska bröder. Deras hyddor är av samma beskaffenhet, ofta är enkla skärmar det enda skyddet mot kalla vindar. De är inte så nogräknade med födan: de äter ruttnade kadaver och tillgriper kannibalism under hungerperioder. Vid européernas ankomst hade de bara verktyg av sten eller ben och dessa var av enklaste slag. Några stammar hade inte ens kanoter och kände inte till byteshandel. Och ändå visade de sig vid närmare undersökning leva i den utvecklade klanorganisationen som nämnts ovan.[17]
Det bebodda området fördelas vanligen mellan de särskilda gentes eller klanerna; men varje klans jakt- och fiskeområde är gemensamt, och avkastningen av fiske och jakt tillhör hela klanen; likaså fiske- och jaktredskapen.[18] Måltiderna äts gemensamt. Som många andra vildar följer de en bestämd ordning angående de tider, då vissa gummi- och gräsarter får insamlas.[19] För att visa deras stammoral kan vi nöja oss med att citera följande svar av Lumholtz, en missionär i North Queensland, på förfrågningar från Paris antropologiska sällskap:[20]
"Känslan av vänskap är känd bland dem, den är stark. Svaga människor får vanligen hjälp, sjuka får god vård; de överges eller dödas aldrig. Dessa stammar är kannibaler, men de äter sällan medlemmar av sin egen stam (i så fall offrade av religiösa skäl, antar jag); de äter enbart främlingar. Föräldrarna älskar sina barn, leker med dem och skämmer bort dem. Barnamord ses med allmänt ogillande. Gamla behandlas väl, dödas aldrig. Ingen religion, inga avgudar, bara fruktan för döden. Polygama äktenskap. Tvister inom stammen avgörs genom tvekamp med träsvärd och träsköldar. Inga slavar; ingen odling av något slag; inga lerkärl; ingen dräkt utom ett förskinn, som ibland bärs av kvinnorna. Stammen bestar av tvåhundra medlemmar, sammanförda i fyra mansklasser och fyra kvinnoklasser; giftermål tillåts endast inom respektive klasser och aldrig inom gens."
Angående papuanerna, som är nära besläktade med nyssnämnda folk, har vi en uppgift av G L Bink, som vistades på Nya Guinea, huvudsakligen i Geelwink Bay, mellan 1871 och 1883. Så här svarade han på samma förfrågan:[21]
"De är sällskapliga och glada; de skrattar mycket. Snarare skygga än modiga. Vänskapen är relativt stark mellan personer av olika stammar och ännu starkare inom stammen. En vän betalar ofta sin väns skuld med det villkoret, att gäldenären ska betala tillbaka lånet räntefritt till långivarens barn. De vårdar sina sjuka och gamla; de äldre överges eller dödas aldrig - med undantag för någon enstaka slav, som varit sjuk länge. Ibland äter de upp krigsfångar. Barnen får mycket kroppskontakt och kärlek. Gamla och svaga krigsfångar dödas, de andra säljs som slavar. De har ingen religion, inga gudar, inga avgudabilder, ingen form av myndighet; den äldste mannen i familjen är domare. Vid äktenskapsbrott betalas böter, och en del av dem går till negorian (samfundet). Marken är gemensam tillhörighet, men skörden tillhör den som sått den. De äger lerkärl och känner till byteshandel - det vanliga är, att den europeiske köpmannen lämnar sina varor, varpå mottagarna återvänder till sina hus och hämtar de inhemska varor som köpmannen vill ha; om de senare inte går att uppbringa, ger man tillbaka de europeiska varorna.[22] De är huvudjägare och utkräver därvid blodshämnd. 'Ibland', säger Finsch, 'dras saken upp inför hövdingen i Namototte, som avgör den genom att ålägga böter.' "
Så länge de blir väl behandlade är papuanerna mycket vänliga. Miklukho-Maclay steg iland på Nya Guineas ostkust åtföljd av en enda man, stannade två år bland stammar som påstods vara kannibaler och lämnade dem med saknad; han kom tillbaka för att stanna ännu ett år hos dem och hade aldrig några konflikter med dem. Hans princip var visserligen att aldrig - under någon förevändning - säga en osanning eller lova något som han inte kunde hålla. Dessa stackars varelser, som inte ens kan göra upp eld, men som är skickliga på att hålla funnen eld vid liv i sina eldstäder, lever i ett kommunistiskt urtillstånd utan hövdingar, och inom byarna har de inga nämnvärda tvister. De arbetar gemensamt, tillräckligt för dagens uppehälle, de uppfostrar barnen gemensamt; och om kvällarna styr de ut sig så grant de kan och dansar. Som alla vildar älskar de dans. Varje by har sin barla eller balai - sitt "långhus" - för de ogifta männen, för sammankomster och för rådplägning - ännu ett drag som de har gemensamt med de flesta infödingar på stillahavsöarna, eskimåerna, indianerna och andra. Hela grupper av byar umgås vänskapligt och besöker varandra en bloc.
Tyvärr är fejder inte ovanliga - de uppstår inte på grund av "överbefolkning" eller "kraftig konkurrens", som är senare uppfinningar av ett merkantilt århundrade, utan mest på grund av vidskepelse. När någon blir sjuk, samlas hans vänner och släktingar och försöker komma underfund med vem som kan vara upphovet till sjukdomen. Alla möjliga fiender räknas upp, var och en nämner sina små tvister, och slutligen kommer man på den verkliga anledningen. En fiende från nästa by har nedkallat sjukdomen, och man beslutar att anfalla byn. Därför är fejder ganska vanliga även mellan kustbyarna, för att inte tala om de kannibaliska bergsborna, som anses vara fruktansvärda trollkarlar och fiender, fast de vid närmare bekantskap visar sig vara samma slags människor som grannarna vid kusten.[23]
Mycket kunde sägas om den fred och det samförstånd som råder i de polynesiska byarna på stillahavsöarna. Men de tillhör ett något högre kulturstadium. Vi väljer därför ett exempel från de nordligaste områdena. Men innan vi lämnar södra halvklotet måste jag nämna eldsländarna, som varit väldigt förtalade tidigare men vid grundligare studium befunnits bättre än sitt rykte. Några franska missionärer som vistas hos dem "har inte den minsta fientlighet att beklaga sig över". I deras klaner, som består av mellan 120 och 150 individer, lever de i samma kommunistiska urtillstånd som papuanerna; de delar allt sinsemellan och behandlar de äldre väl. Fred råder bland dessa stammar.[24]
Eskimåerna och deras släktingar tlinkiterna, kolosherna och aleuterna är de bästa exemplen när det gäller att illustrera hur människan kan ha varit beskaffad under istiden. Deras verktyg avviker föga från den tidiga stenålderns, och några av deras stammar har ännu inte lärt sig fiska: de genomborrar i stället fisken med ett slags harpun.[25] De känner till bruket av järn, men de får det av européerna eller hittar det på skeppsvrak. Deras samhällsuppbyggnad är av synnerligen primitivt slag, fast de har redan kommit över "gruppäktenskapsstadiet", även med dess inskränkningar på grund av släktskap. De lever i familjer, men familjebanden bryts ofta; man växlar ofta män och hustrur.[26] Men familjerna är hela tiden förenade i klaner, och hur kunde det vara annorlunda? Hur skulle de kunna klara av sin hårda kamp för tillvaron utan att förena sina krafter? Stammens samhörighet är också starkast där kampen för tillvaron är hårdast, nämligen i nordöstra Grönland. "Långhuset" är deras vanliga bostad, och flera familjer lever tillsammans där, skilda från varandra genom väggar tillverkade av skinnfällar, men med en gemensam eld i mitten. Den tyska expedition som tillbringade vintern i närheten av ett av dessa "långhus", kunde intyga att "inget gräl störde sämjan, ingen tvist uppstod om det trånga utrymmet" under en hel lång vinter. "Gräl eller till och med ovänliga ord anses opassande, utom under den lagliga procedurformen, i nidvisan."[27] Nära sammanboende och nära beroende av varandra är nog för att genom århundraden upprätthålla den djupa vördnad för de gemensamma intressena som utmärker eskimålivet. Även i eskimåernas större samhällen "utgör den allmänna opinionen den verkliga domstolen, och det vanliga straffet består i att missdådaren blir utskämd inför allt folket".[28]
Eskimåernas liv är grundat på kommunism. Avkastningen av jakten och fisket tillhör klanen. Men hos flera stammar, i synnerhet västerut, har under inflytande av danskarna privat egendom kommit att ingå i deras institutioner. De har emellertid sedan gammalt ett sätt att undvika den fara för samhällsorganisationen som skulle bli följden om den enskilde samlade på sig en förmögenhet. När en man har blivit rik, sammankallar han sin klan till en stor fest, och efter mycket ätande delar han ut hela sin förmögenhet bland dem. På Yukonfloden såg Dall en aleutfamilj på detta sätt dela ut tio bössor, tio fullständiga pälsdräkter, 200 pärlband, mängder av täcken, tio vargskinn, 200 bäver- och 500 sobelskinn. Därefter tog de av sina högtidsdräkter, gav bort dem och klädde på sig gamla slitna pälsar. Därefter vände de sig till sina släktingar och sa att fast de nu var fattigare än någon av dem, hade de vunnit deras vänskap.[29] Sådana förmögenhetsdelningar verkar vara en sed hos eskimåerna och äger rum under en viss årstid efter en utställning av allt som förvärvats under året.[30] Enligt min uppfattning är dessa utdelningar av uråldrigt ursprung, samtidiga med det första uppträdandet av privat förmögenhet; de måste ha varit ett medel att återställa jämlikheten mellan klanens medlemmar när denna rubbats genom att några medlemmar blivit rika. Den återkommande omfördelning av jorden och det efterskänkande av alla skulder som i historisk tid varit en sed hos många olika raser (semiter, arier etc.) måste ha varit en kvarleva från denna gamla sed. Och bruket att antingen tillsammans med den döde begrava eller på den dödes grav förstöra all hans personliga egendom - ett bruk, som vi återfinner hos många naturfolk - torde ha haft samma ursprung. Ty medan allt som personligen tillhör den döde bränns upp eller bryts sönder på hans grav, förstörs ingenting av hans och samhällets gemensamma tillhörigheter, såsom båtar eller stammens fiskeredskap. Förstöringen avser enbart personlig egendom. I senare tid blir denna vana en religiös ceremoni; den får en övernaturlig tolkning och ålägges av religionen, när den allmänna opinionen inte längre är i stånd att se till att den efterlevs. Och slutligen ersätts den av att man bränner upp modeller av den dödes egendom (som i Kina) eller genom att man bär egendomen till graven och efter begravningsceremonien för den tillbaka till huset - en vana, som ännu lever bland européer i samband med svärd, kors och andra offentliga utmärkelsetecken.[31]
Den starka stammoralen bland eskimåerna har ofta omnämnts i litteraturen. Följande anteckningar om sederna hos aleuterna, som är nära släkt med eskimåerna, belyser emellertid ännu bättre de vilda folkslagens moraluppfattning i stort. De skrevs efter tio års vistelse bland aleuterna av en märklig man - den ryske missionären Veniaminoff. Jag återger dem i sammandrag, till större delen med hans egna ord:
"Härdighet", skrev han, "är deras främsta drag. Den är helt enkelt kolossal. De badar varje morgon i den frusna sjön, varefter de står nakna på stranden och andas in den isande vinden, men inte bara det, deras uthållighet vid hårt arbete efter otillräcklig föda övergår all fattningsförmåga. Under långvarig brist på livsmedel sörjer aleuten först för sina barn; han ger dem alltsamman och fastar själv. De har ingen fallenhet för att stjäla; något som påpekats redan av de första ryska invandrarna. Det är dock inte så, att de aldrig stjäl; varje aleut skulle erkänna att han stulit något någon gång, men det rör sig alltid om småsaker; det hela är så barnsligt. Föräldrarnas tillgivenhet mot barnen är rörande, fast den aldrig visar sig i ord eller smekningar. Aleuten ger inte gärna löften, men har han gjort det, så håller han dem, vad som än händer. (En aleut skänkte Veniaminoff en torkad fisk, men i avresans brådska glömde han kvar den på stranden. Aleuten tog hem den. Nästa tillfälle att sända den till missionären var i januari; och i november och december var det mycket ont om föda i aleutlägret. Men de svältande människorna rörde inte fisken, och i januari sändes den till bestämmelseorten.) Deras morallag är både mångsidig och sträng. Det anses skamligt att frukta en oundviklig död; att be en fiende om nåd; att dö utan att någonsin ha dödat en fiende; att överbevisas om stöld; att kantra med en båt i hamnen; att frukta att gå till sjöss i stormigt väder; att först i sällskapet på en lång resa ge upp på grund av hunger; att visa girighet vid delning av byte, i vilket fall var och en ger sin del åt den girige för att skämma ut honom; att röja en gemensam hemlighet för sin hustru; att vid en jaktexpedition tillsammans med en kamrat inte erbjuda kamraten bästa viltet; att skryta om egna bedrifter, i synnerhet uppdiktade; att håna någon. Också att tigga; att smeka sin hustru i andras närvaro och att dansa med henne; att köpslå personligen: försäljning måste alltid ske genom tredje person, som bestämmer priset. För en kvinna är det en skam att inte kunna sy, dansa och behärska alla kvinnliga göromål; att smeka sin man och sina barn eller ens tala till sin man i en främlings närvaro."[32]
Sådant är aleutens moralbegrepp, och det skulle kunna belysas ytterligare med sagor och legender. Man kan tillägga att när Veniaminoff skrev detta (1840) hade ett mord begåtts på hundra år och bland en befolkning på 60.000, och att bland 1800 aleuter inte en enda lagöverträdelse var känd under fyrtio år. Detta förklaras av att gräl, hån och hårda ord aldrig förekommer bland aleuterna. Inte ens barnen slåss eller retar varandra. Allt vad de möjligen kan säga är "Din mor kan inte sy" eller "Din far är enögd".[33]
Många drag i naturfolkens liv förblir emellertid en gåta för européer. De primitiva folkens högt utvecklade stamsolidaritet och alla dess medlemmars vänliga bemötande av varandra kunde exemplifieras i oändlighet. Och dock är det konstaterat att samma folk begår barnamord, att de ibland överger sina gamla och att de blint lyder blodshämndens lagar. Hur ska man kunna förena dessa drag som vid första anblicken verkar så motsägande för en europé? Som nyss nämndes svälter aleuterfadern i dagar och veckor och ger sitt barn allt som finns att äta; bushmanmodern blir frivilligt slav för att få följa sitt barn; och sidor kunde fyllas med exempel på det ömma förhållandet mellan vildar och deras barn. Långväga resenärer bekräftar det för oss om och om igen. Än läser man om en moders kärlek; än hör man om en far som i vild smärta löper genom skogen och bär på sitt barn som bitits av en orm; eller också berättar en missionär för oss om föräldrarnas förtvivlan vid förlusten av ett barn som han några få år tidigare räddat från att offras vid dess födelse; man hör att "vilda" mödrar vanligen ammar barnen till fyra års ålder, och att på Nya Hebriderna modern eller moderns syster vid förlusten av ett särskilt älskat barn tar livet av sig för att få ta vård om det i en annan värld.[34]
När vi sedan läser om barnamord, måste vi erinra oss att detta bruk (även om det sedan genomgått många förändringar) uppkommit under nödvändighetens tryck som en skyldighet mot stammen och som ett medel för att kunna livnära de redan uppväxande barnen. I allmänhet är det inte så att vildarna "förökar sig ohejdat", som vissa engelska författare anser. Tvärtom vidtar de alla möjliga åtgärder för att begränsa nativiteten. Därför har de en hel mängd inskränkningar, som européer säkert skulle finna överdrivna, och dessa åtlyds noga. Men trots detta kan naturfolken inte livnära alla sina barn. Man har också lagt märke till att när de lyckas förbättra sina existensvillkor, överger de genast bruket att döda barn. På det hela taget fullföljer föräldrarna motsträvigt denna plikt och lovar gärna allt möjligt för att rädda de nyföddas liv. Som så riktigt anmärkts av min vän Elie Reclus,[35] uppfinner de lyckliga och olyckliga födelsedagar och skonar barn som fötts på en lyckodag; de försöker uppskjuta domen några timmar för att sedan säga att har lillen levt en dag, så kan han få leva till sin naturliga död.[36] De hör de smås skrik från skogen och om de hör dem förutspår de en olycka för stammen; och eftersom de inte har några fosterbarnshem eller andra ställen att lämna barnen till, drar sig var och en för tvånget att verkställa den grymma domen; de sätter ut barnet i skogen för att inte tvingas att själva ta dess liv. Okunnighet och inte grymhet gör att bruket lever kvar; och i stället för att ge vildarna moralpredikningar borde missionärerna följa Veniaminoffs föredöme. Varje år for han över Ochotska sjön i en skraltig båt och reste med hundsläde bland tjuktjerna för att förse dem med bröd och fiskeredskap. På det sättet gjorde han faktiskt slut på barnadödandet.
Detsamma gäller dödandet av åldringar. Vi har nyss sett att bruket att överge de gamla inte är så utbrett som vissa författare påstår. Omfattningen av detta har i hög grad överdrivits, även om det finns i någon mån hos nästan alla vildar; och i sådant fall har det samma ursprung som utsättandet av barnen. När en "vilde" känner sig som en börda för sin stam, när hans matranson varje morgon måste tas ifrån barnamunnar - och de små är inte så tåliga som deras fäder; de skriker, när de är hungriga; när han varje dag måste bäras över den steniga kusten eller genom den jungfruliga skogen på de yngres skuldror - i ociviliserade länder finns det inga rullstolar och inga tiggare som skulle kunna rulla omkring dem - börjar han upprepa vad gamla ryska bondgubbar säger ännu i dag: "Tchujoi vek zayedayu, Pora na pokoi!" (Jag lever annat folks liv: det är tid att gå!). Och han går. Han gör som soldaten i liknande fall. När truppens räddning är beroende av att den marscherar vidare och den sårade inte kan flytta sig och vet att han måste dö om han lämnas efter, ber han sin bäste vän göra honom den sista tjänsten före avmarschen. Och vännen avfyrar med darrande hand sitt gevär mot den döende. Så gör också vildarna. Den gamle mannen ber själv om döden; han begär att få uppfylla sin sista plikt mot stammen och erhåller stammens samtycke; han gräver själv sin grav; han inbjuder sina släktingar till den sista avskedsmåltiden. Hans far har gjort så, det är nu hans tur; och rörd skiljs han från sina anhöriga. Vilden är så van att betrakta döden som en plikt mot stammen, att han inte bara avvisar räddningen (som Moffat berättat). Det går så långt att då en kvinna, som skulle offras på sin mans grav, räddades av missionären och fördes undan till en ö, rymde hon under natten över en bred havsarm och återvände simmande till stammen för att dö på graven.[37] Det har blivit en religionssak för vildarna. Men de är i regel så ovilliga att ta någons liv utom i strid att ingen vill utgjuta blod, utan de tar till allehanda omvägar som sedan tolkats oriktigt. Oftast lämnar de den gamle mannen i skogen, sedan de gett honom mer än hans andel av livsmedel. Polarexpeditioner har handlat på samma sätt mot sjuka kamrater som de inte längre kunde ta med sig. "Lev ett par dar till, kanske kommer någon oväntad hjälp!"
Västeuropeiska vetenskapsmän är inte i stånd att fatta dessa förhållanden; de kan inte få sådant att stämma överens med den höga stammoralen och de föredrar då att betvivla iakttagelsernas riktighet framför att försöka förklara att dessa företeelser existerar parallellt: den starka stammoralen och att man sätter ut gamla och barn i skogen. Men om samma européer berättar för en vilde, att det i Europa lever älskvärda, barnkära människor som är så känsliga att de gråter över en fingerad olycka framställd på scenen, men att de samtidigt lever bara ett stenkast från hålor där barn dör av svält, skulle vildarna inte förstå dem heller. Jag minns hur lönlöst det var att få mina tungusvänner att begripa vår individualistiska civilisation: de kunde det inte, utan fick de underligaste föreställningar. Saken är, att en i stammens solidaritetskänsla uppfödd vilde lika litet kan fatta en "moralisk" europé som ingenting vet om solidaritet, som genomsnittseuropén kan begripa vilden. Men hade vår vetenskapsman under några dagar levt hos en svältande stam som tillsammans inte hade tillräckligt med mat åt en enda människa, skulle han kanske förstått deras motiv. Och kanske hade vilden, om han levt bland oss och fått vår uppfostran, begripit vår europeiska likgiltighet för våra grannar, och våra regeringskommissioner som ska förhindra "fosterbarnsgeschäftet". "Stenhus skapar stenhjärtan", säger de ryska bönderna. Men vilden skulle alltså behöva bo i stenhus först.
Liknande anmärkningar kunde göras om kannibalismen. Om man tar hänsyn till allt det som nyligen fördes fram under en debatt i ämnet i Paris antropologiska sällskap och allt som förekommer spritt i litteraturen om vilda folkslag, bör det framstå klart att detta bruk haft sin grund i en tvingande nödvändighet, men att vidskepelse och religion utvecklat det vidare till vad det blev på Fidjiöarna eller i Mexiko. Det är ett faktum att till denna dag många vildar har tvingats att äta lik i långt framskridet förruttnelsestadium och att de under hungersnöd varit tvungna att gräva upp människolik och livnära sig av dem, till och med under epidemier. Detta är bevisat. Men om vi nu föreställer oss människans livsvillkor under istiden i ett fuktigt och kallt klimat och med knapp tillgång på växtföda; om vi betänker hur skörbjuggen ännu härjar bland undernärda naturfolk, och att kött och friskt blod är de enda stärkande medel de känner till, måste vi anta att människan, som förr var ett fröätande djur, blev köttätare under istiden. Hon fann ett överflöd av hjortdjur under denna tid, men dessa flyttar ofta till arktiska trakter, och ibland överger de ett område under flera år. Då tog hennes sista tillgångar slut. Under sådana hårda prövningar blev vissa européer kannibaler, precis som vildarna blev det. Ännu idag äter en del vilda folkslag sina egna dödas lik: de måste förr i världen ha ätit även dem som låg för döden. Åldringar dog i övertygelse om att deras död gjorde stammen en sista tjänst. Av det skälet uppfattar en del naturfolk kannibalismen såsom varande av gudomligt ursprung: något som ålagts dem av en budbärare från himlen. Sedan den förlorat sin karaktär av nödvändighet, levde den kvar som vidskepelse. Man åt fiender för att ärva deras mod, och under en ännu senare period åt man upp fiendens öga eller hjärta för samma ändamål; medan andra stammar med ett talrikt prästerskap och en utvecklad gudalära uppfann onda gudar som törstade efter människoblod, och prästerna krävde människooffer för att blidka gudarna. I denna religiösa utvecklingsfas fick kannibalismen sin mest upprörande utformning. Mexiko är ett känt exempel; och på Fidjiöarna, där hövdingarna fick äta upp vilken undersåte de ville, hittar vi också en mäktig prästkast, en invecklad teologi[38]
och ett fullt utbildat envälde. Kannibalismen, som uppkommit av nödtvång, blev senare en religiös inrättning, och i denna form fortlevde den långt sedan den försvunnit bland stammar som säkert förr utövat den men som aldrig nått fram till det teokratiska stadiet. Detsamma gäller om barnamord och om övergivande av gamla. I vissa fall har man haft kvar dessa bruk av vördnad för gamla traditioner.
Jag avslutar mina anmärkningar med att nämna en annan sed som gett anledning till missuppfattning, nämligen blodshämnden. Alla vildar anser att blod måste sonas med blod. Om någon blivit dödad, måste mördaren dö; om någon blivit sårad, måste angriparens blod flöda. Regeln har inget undantag, inte ens för djur; därför måste jägarens blod gjutas, när han kommer tillbaka till byn efter att utgjutit ett djurs blod. Det är vildarnas rättsuppfattning - en uppfattning, som beträffande mord är rådande ännu i Västeuropa. När både den skyldige och den skadade hör till samma stam, blir det en uppgörelse mellan stammen och den skadade.[39] Men när angriparen tillhör en annan stam och denna stam av ett eller annat skäl inte vill ha försoning, beslutar den förolämpade stammen att hämnas. Enligt naturfolkens uppfattning är individens handlingar stammens sak och underkastade stammens godkännande till den grad att de uppfattar klanen som ansvarig för individens handlingar. Därför måste hämnd utkrävas på någon medlem av angriparens klan eller hans anhöriga.[40] Ofta inträffar det att hämnden blir värre än den hämnade skadan. Vid försöket att tillfoga ett sår råkar man döda den skyldige eller såra honom värre än man avsett, och detta blir orsaken till ny fejd, varför de ursprungliga lagstiftarna noga bestämt, att hämnden skulle inskränkas till öga för öga, tand för tand och blod för blod.[41]
Hos de flesta naturfolk är dock sådana fejder mer sällsynta än man kunde vänta sig; även om de hos somliga får en ohygglig omfattning, särskilt hos bergsbor som av främmande inkräktare drivits till höglandet, exempelvis hos bergsborna i Kaukasus och särskilt hos dem på Borneo - dajakerna. Hos dajakerna - påstods det nyligen - har fejderna fått en sådan omfattning att en ung man inte får gifta sig eller förklaras myndig innan han erövrat en fiendes huvud. Detta hemska bruk har beskrivits utförligt i ett modernt engelskt arbete.[42] Detta påstående verkar dock vara en stor överdrift. Dessutom kommer dajakens "huvudjakt" i en annan dager när vi hör att han inte drivs av personlig blodtörst. Han fullgör, som han tror, en skyldighet mot sin stam, precis som den europeiske domaren som följer samma, tydligen oriktiga, "blod-för-blod"-princip och överlämnar mördaren åt bödeln. Både dajaken och domaren skulle känna samvetskval om någon medkänsla fick dem att skona mördaren. Därför skildras dajakerna, bortsett från dessa "pliktmord", av alla som känner dem såsom ett mycket sympatiskt folk. Så här skriver Carl Bock, samme författare som givit en så hemsk skildring av huvudjakten:
"I moraliskt hänseende måste jag placera dajakerna högt på civilisationsskalan... Rån och stöld är alldeles okända företeelser bland dem. De är också mycket sanningsenliga... Även om jag inte alltid fick 'hela sanningen', så fick jag åtminstone aldrig annat än sanningen ur dem. Jag önskar jag kunde säga detsamma om malajerna" (ss 209 och 210).
Bocks uppgift bekräftas fullständigt av Ida Pfeiffer. Hon skrev: "Förvisso skulle jag gärna göra flera resor bland dem. Jag fann dem oftast ärliga, goda och tillbakadragna... mycket mer än något folk jag känner."[43] Stoltze yttrade sig på ungefär samma sätt om dem. Dajakerna har för det mesta bara en hustru och behandlar henne väl. De är mycket sällskapliga, och varje morgon går hela stammen i stora grupper ut på fiske, jakt eller för att samla frukter. Deras byar består av stora hyddor. I var och en bor åtminstone ett dussin familjer, ibland flera hundra personer som lever tillsammans i fred och samförstånd. De visar stor aktning gentemot sina hustrur och älskar sina barn; och när ett av dem insjuknar, vårdas det av kvinnorna turvis. De är vanligen måttfulla med mat och dryck. Sådan är dajaken i sitt dagliga liv.
Flera exempel ur naturfolkens liv skulle verka som en tröttande upprepning. Överallt finner vi samma sociala mönster, samma känsla av solidaritet. Och genom gångna tiders dunkel skymtar vi samma sorts liv i stammar, samma om än primitiva sammanslutningar för inbördes hjälp. Därför hade Darwin alldeles rätt när han i människans sociala egenskaper såg den viktigaste faktorn för hennes vidare utveckling, och Darwins lärjungar har alldeles fel när de påstår motsatsen.
"Människans ringa styrka och snabbhet", skrev han, "hennes brist på naturliga vapen etc. uppvägs mer än väl först av hennes intelligens (vilken, såsom han anmärkte på en annan sida, huvudsakligen eller uteslutande utvecklats för samhällets bästa); och vidare av hennes sociala egenskaper, som gett henne förmågan att ge och ta emot hjälp av medmänniskor."[44]
Under förra århundradet idealiserades "vilden" och hans "liv i naturtillståndet". Nu har vetenskapsmännen gått till motsatt ytterlighet, särskilt sedan några av dem, som varit angelägna att bevisa människans djuriska ursprung men obekanta med djurlivets sociala sidor, börjat anklaga vilden för alla upptänkliga "djuriska" drag. Denna överdrift är givetvis ännu mer ovetenskaplig än Rousseaus idealisering. Vilden är inget dygdemönster, men inte heller något monster av "vildhet". Naturmänniskan har en egenskap som utvecklats och bibehållits till följd av den hårda kampen för tillvaron - han identifierar sin egen tillvaro med stammens; och utan denna egenskap hade människosläktet aldrig nått sin nuvarande nivå.
Som redan sagts, identifierar naturmänniskorna sitt liv med stammens, till den grad att deras obetydligaste handlingar betraktas som stammens angelägenhet. Deras uppförande bestäms av en mängd oskrivna lagar, som är frukten av gemensam erfarenhet av vad som är gott eller ont - d.v.s. lyckligt eller olyckligt för stammen. Naturligtvis är lagarna som styr deras uppförande ibland grundade på åsikter som i sin ytterlighet är absurda. Många har sin grund i vidskepelse; och i allmänhet ser vilden i allt vad han gör bara omedelbara följder av sina handlingar, han inser inte deras indirekta och mer vidsträcka följder - han lider alltså endast i för hög grad av ett fel som Bentham förebrått civiliserade lagstiftare för. Vilden lyder emellertid sin lags föreskrifter, hur besvärliga de än må vara. Hans lag är hans religion, hans levnadssätt. Klanens uppfattning står alltid klar för honom, och självbegränsning och självuppoffring i klanens intresse förekommer dagligen. Har vilden överträtt någon av de mindre viktiga stamreglerna, får han utstå kvinnornas hån. Är lagkränkningen av svårare art, plågas han natt och dag av fruktan för att ha dragit en olycka över stammen. Har han av misstag sårat någon av sin egen klan och alltså begått den svåraste av alla förseelser, blir han alldeles förtvivlad: han flyr till skogarna och är beredd att begå självmord, tills stammen erbjuder försoning genom att utsätta honom för fysisk smärta och utgjuter lite av hans blod.[45] Inom stammen är allt gemensamt; varje matbit delas ut bland alla närvarande; och om vilden är ensam ute i skogen, börjar han inte sin måltid förrän han tre gånger med hög röst inbjudit den som händelsevis råkar höra honom till att dela hans måltid.[46]
Kort sagt, inom stammen gäller regeln "en för alla" så länge den enskilda familjen inte brutit stamenheten. Men denna regel gäller inte grannklaner eller grannstammar, inte ens när man slutit förbund med dem om ömsesidigt skydd. Varje stam eller klan är en avskild enhet. Alldeles som bland däggdjur och fåglar är området i stort uppdelat mellan de olika stammarna, och gränserna respekteras, utom i krig. När man kommer in på grannstammens område måste man kunna visa att man inte har onda avsikter. Ju högljuddare man anmäler sin ankomst, desto större förtroende väcker man; och innan främlingen går in i ett hus, måste han lägga ifrån sig sin yxa. Men ingen stam har skyldighet att dela sin föda med andra: den kan göra det eller låta bli. Därför följer vilden under sitt liv två olika handlingsmönster: förhållandet till stammen och förhållandet till utomstående måste ses från två olika etiska utgångspunkter; och (liksom våra internationella lagar) avviker den "mellanfolkliga" lagen mycket från den som gäller inom samhället. I ett krig blir därför varje grymhet föremål för stammens beundran. Denna dubbla moraluppfattning är något genomgående i mänsklighetens utveckling och den lever kvar ännu. Vi européer har med viss framgång - om än inte så ofantligt stor - bekämpat denna dubbla etiska uppfattning; men det måste också sägas, att medan vi i viss mån vidgat våra solidaritetsbegrepp - i teorin åtminstone - till att omfatta nationen och delvis även andra nationer, har vi minskat solidariteten inom våra egna nationer och även inom våra egna familjer.
Uppträdandet av en enskild familj inom klanen stör givetvis den fasta enheten. En enskild familj betyder enskild egendom och samling av förmögenhet. Vi har sett hur eskimåerna undviker den skadliga inverkan detta har; och det är verkligt intressant att genom tiderna följa de olika institutioner (bysamhällen, skrån etc.), genom vilka massorna har försökt uppehålla stamenheten trots de krafter som arbetade på att bryta ner den. Å andra sidan blev kunskapen, när den blandades med trolldom långt tillbaka i tiden, en makt som kunde användas mot stammen. Hemligheten bevarades noga och fördes enbart vidare till den invigde i de hemliga sällskap av trollkarlar, besvärjare och präster, som vi träffar på hos alla vilda folk. Samtidigt skapade krig och erövringar militärmakt och krigarkaster som fick stort inflytande. Men inte under någon period av människans tillvaro har kriget varit det normala tillståndet. Medan krigarna utrotat varandra och prästerna hyllat blodbaden, har massorna fortsatt att leva sitt vardagsliv och att syssla med sitt dagliga arbete. Det är intressant att studera massornas tillvaro och med vilka medel de upprätthållit sin egen samhällsorganisation, som varit grundad på deras egna begrepp om rättvisa och inbördes hjälp - alltså en sedvanerätt - t.o.m. när de i staten varit underkastade den strängaste teokrati eller det grymmaste envälde.
[1] Nineteenth Century, feb 1888, s 165.
[2] The Descent of Man, slutet av kap II, ss 63 och 64 av andra uppl.
[3] Antropologer som helt stöder dessa åsikter beträffande människan antyder icke desto mindre, att aporna lever i polygamfamiljer under ledning av "en stark och svartsjuk hane". Jag vet inte i vilken mån påståendet grundar sig på observationer. Men det ställe hos Brehm som ofta åberopas kan knappast anses avgörande. Det ingår i hans allmänna beskrivning av aporna; men hans mer detaljerade beskrivningar av enskilda arter motsäger det eller lämnar det obekräftat. Även om cercopitheus säger Brehm, att de "nästan alltid lever i flockar och sällan i familjer" (franska uppl., s 59). Och då hos andra arter flockarna innehåller flera hanar, blir den "polygama familjen" mer än tvivelaktig. Ytterligare studier är tydligen behövliga.
[4] Lubbock, Prehistoric Times, femte uppl., 1890.
[5] Denna utsträckning av isskorpan accepteras av de flesta geologer som speciellt studerat istiden. Rysslands Geologiska Undersökning har redan denna uppfattning beträffande Ryssland, och de flesta tyska specialister hävdar den för Tysklands del. Nedisningen av Frankrikes centralplatå kommer säkert att accepteras av de franska geologerna, när de tar i beaktande dess kvarlämnade spår.
[6] Prehistoric Times, ss 232 och 242.
[7] Bachofen, Das Mutterrecht, Stuttgart 1861; Lewis H Morgan, Ancient Society, or Researches in the Lines of Human Progress from Savagery through Barbarism to Civilization, New York 1877; J F MacLennan, Studies in Ancient History, 1st series, ny uppl 1886, 2nd series, 1896; L Fison och A W Howitt, Kamilaroi and Kurnai, Melbourne 1880. Dessa fem författare har - som helt riktigt anmärkts av Giraud Teulon - utgått från olika fakta och olika grundtankar och med användande av olika metoder kommit till samma slutsats. Bachofen har vi att tacka för omnämnandet av mödernefamiljen och arvsrätten på mödernesidan; Morgan - släktskapssystemet hos malajer och turanier och en ovärderlig teckning av den mänskliga utvecklingens huvudfaser; MacLennan - exogenins lag; och Fison och Howitt - schemat för äktenskapliga klasser i Australien. Alla fem slutar med att betona familjens uppkomst ur stammen. När Bachofen först genom sitt epokgörande verk drog uppmärksamheten till mödernefamiljen och Morgan beskrev klanorganisationen, båda ense om den nästan allmänna utbredningen av dessa former och om äktenskapslagarnas samtidighet med den mänskliga utvecklingens första steg, anklagade man dem för överdrift. Sedermera följde dock grundliga undersökningar genom en skara forskare som studerat forntidens lagstiftning och hos alla raser har man funnit spar av en likartad utveckling av äktenskapslagarna, av vilka en del ännu är i kraft hos vissa vilda folk. Se arbeten av Post, Dargun, Kovalevsky, Lubbock och deras många efterföljare: Lippert, Mucke m fl.
[8] Se Tillägg VII.
[9] Om semiterna och arierna se särskilt professor Maxim Kovalevskys Urfolkens lagar (på ryska), Moskva 1886 och 1887. Även hans föreläsningar i Stockholm (Tableau des origines et de l'évolution de la famille et de la propriété, Stockholm 1890), som innehåller en bra sammanfattning av ämnet. Jfr också A Post, Die Geschlechtsgenossenschaft der Urzeit, Oldenburg 1875.
[10] Det är omöjligt att här gä in på äktenskapsbegränsningarnas ursprung. Men en gruppindelning, liknande Morgans hawajiska, finns bland fåglarna; ungarna lever tillsammans, skilda från sina föräldrar. En sådan indelning kan eventuellt spåras även hos vissa däggdjur. Förbudet för giftermål mellan bröder och systrar har sannolikt inte orsakats av förmodanden om de skadliga effekterna av blodsbandet, eftersom sådana förmodanden inte verkar sannolika, utan av nödvändigheten att hindra för tidiga äktenskap. Jag erinrar också, på tal om uppkomsten av nya seder, om att vildarna likaväl som vi har sina "tänkare" och lärde - trollkarlar, läkare, profeter etc. - vilkas kunskaper och uppfattningar har nätt längre än massornas. Förenade i hemliga sällskap (ett annat nästan universellt drag) utövar de säkert ett mäktigt inflytande och kan tvinga fram bruk, vilkas nytta inte inses av stammens majoritet.
[11] C Collins i Phillips Researches in South Africa, London 1828, cit. av Waitz, II, 334.
[12] Lichtenstein, Reisen in südlichen Afrika, Berlin 1811, II, ss 92, 97.
[13] Waitz, Anthropologie der Naturvölker, II, s 335 ff. Se också Fritsch, Die Eingeborenen Afrikas, Breslau 1872, s 386 ff, och Drei Jahre in Süd-Afrika. Även W Bleck, A Brief Account of Bushman Folklore, Capetown 1875.
[14] Elisée Reclus, Géographie Universelle, XIII, 475.
[15] P Kolben, The Present State of the Cape of Good Hope, övers från tyskan av Medley, London 1731, vol I, ss 59, 71, 333, 336 etc.
[16] Cit. i Waitz, Anthropologie, II, 335 f.
[17] Infödingarna norr om Sydney, som talar kamilaroi-språket, är de ur denna synpunkt bäst kända genom Lorimer Fisons och A W Howitts huvudarbete Kamilaroi and Kurnai, Melbourne 1880. Se också A W Howitts "Further Note on the Australian Class Systems" i Journal of the Anthropological Institute, 1889, vol XVIII, s 31, som visar samma inrättnings stora utbredning i Australien.
[18] The Folklore, Mariners, etc., of Australian Aborigines, Adelaide 1879, s 11.
[19] Grey, Journal of Two Expeditions of Discovery in North-West and Western Australia, London 1841, vol II, ss 237, 298.
[20] Bulletin de la Société d'Anthropologie, 1888, vol XI, s 652. Svaren i sammandrag.
[21] Bulletin de la Société d'Anthropologie, 1888, vol XI, s 386.
[22] Så även bland papuanerna vid Kaimani Bay, vilka har stort anseende för ärlighet. "Det händer aldrig att en papuan bryter sitt löfte", säger Finsch i Neuguinea und seine Bewohner, Bremen 1865, s 829.
[23] Izvestia av Ryska Geografiska Sällskapet, 1880, s 161 ff. Få reseböcker ger en bättre detaljerad inblick i naturfolkens dagliga liv än dessa stycken ur Maclays anteckningsböcker.
[24] L F Martial, i Mission Scientifique au Cap Horn, Paris 1883, vol I, ss 183-201.
[25] Kapten Holms expedition till östra Grönland.
[26] I Australien lär hela klaner byta hustrur för att avvärja en olycka (Post, Studien zur Entwicklungsgeschichte des Familienrechts, 1890, s 342). Att utöka vänskapsbanden är deras sätt att skydda sig mot olyckor.
[27] Dr H Rink, Eskimåstammarna, s 26 (Meddelelser om Grönland, vol XI, 1887).
[28] Dr Rink, a a, s 24. Européer som vuxit upp under romersk rätt förstår sällan denna stamauktoritetens makt. "Det är", säger dr Rink, "inte undantag, utan regel, att vita män som vistats tio eller tjugo är bland eskimåer återvänder utan ökad insikt om de traditionella uppfattningar som deras samhälle är byggt på. Den vite mannen, han må vara missionär eller handelsman, är fast övertygad om att den obetydligaste europé är förmer än den mest framstående inföding." - Eskimåstammarna, s 31.
[29] Dall, Alaska and its Resources, Cambridge, U.S., 1870.
[30] Dall såg det i Alaska, Jacobsen vid Ignitok i närheten av Berings sund. Gilbert Sproat nämner det bland Vancouverindianerna; och dr Rink, som beskriver de nyssnämnda periodiska utställningarna, tillägger: "Man samlar här personlig förmögenhet mest för att periodiskt utdela den." Han nämner också (a a, s 31) "förstöringen av egendom för samma ändamål" (att bevara jämlikheten).
[31] Se Tillägg VIII.
[32] Veniaminoff, Anteckningar från distriktet Unalahka (på ryska), 3 bd, S:t Petersburg 1840. Utdrag på engelska av ovanstående finns i Dalls Alaska. En liknande skildring av australiernas moral finns i Nature, XIII, s 639.
[33] Det är betecknande att flera författare (Middendorff, Schrenk, O Finsch) beskrivit ostjakerna och samojederna med nästan samma ord. Även under rusets inflytande är deras gräl obetydliga. "Pa hundra ar har ett enda mord begåtts på tundran"; "deras barn slåss aldrig"; "ingen rör något som lämnats på tundran, inte ens mat eller sprit"; etc. Gilbert Sproat "såg aldrig ett slagsmål mellan två nyktra infödingar" bland Aht-indianerna på Vancouverön. "Gräl är sällsynt tom bland barnen." (Rink a a.)
[34] Gill, cit i Gerland och Waitz, Anthropologie, s 641. Se också ss 636-640, där exempel på föräldrars och barns kärlek anförts.
[35] Primitive Folk, London 1891.
[36] Gerland, a a, s 636.
[37] Erskine, cit i Gerland och Waitz, Anthropologie, s 640.
[38] W T Pritchard, Polynesian Reminiscences, London 1866, s 363.
[39] Vid dödsdomar vill ingen äta sig utförandet. Var och en kastar sin sten eller ger sitt yxhugg, men undviker att ge dödshugget. Under senare tid genomborrar prästen offret med en helgad kniv. Ännu senare blir det kungen, tills civilisationen uppfinner bödeln. Se Bastians anm i Der Mensch in der Geschichte, III, Die Blutrache, ss 1-36. En kvarleva av detta bruk inom stammen, meddelar mig professor E Nys, existerade till helt nyligen vid militärexekutioner. I mitten av 1800-talet laddades de tolv soldaternas gevär, som beordrades skjuta på offret, med elva kulpatroner och en tom patron. Då soldaterna aldrig visste vem som fått den senare, kunde var och en lugna sitt samvete med att han inte var en av mördarna.
[40] I Afrika och på andra häll är det en utbredd vana om en stöld begåtts, att närmaste klan måste återställa det stulna och sedan själv spana efter tjuven. A H Post, Afrikanische Jurisprudenz, Leipzig 1887, vol I, s 77.
[41] Se professor M Kovalevsky, Nutids sed och forntids lag (på ryska), Moskva 1886, vol II, som innehåller många viktiga betraktelser i ämnet.
[42] Se Carl Bock, The Head-Hunters of Borneo, London 1881. Sir Hugh Law, som en läng tid var guvernör på Borneo, meddelar mig att bokens skildring av "huvudjakten" är grovt överdriven. Min meddelare talar i samma sympatiska ordalag om dajakerna som Ida Pfeiffer. Mary Kingsley uttryckte sig i sin bok om Västafrika på samma sätt om Fan-negrerna, som förut framställts som "rysliga kannibaler".
[43] Ida Pfeiffer, Meine Zweite Weltreise, Wien 1856, vol I, s 116 f. Se också Muller och Temminch, Dutch Possessions in Archipelagic India, cit av Elisée Reclus i Géographie Unwerselle, XIII.
[44] Descent of Man, andra uppl., ss 63, 64.
[45] Se Bastians Der Mensch in der Geschichte, III, s 7. Även Grey, a a, II, s 238.
[46] Miklukho-Maclay, a a. Samma bruk hos hottentotterna.