Peter Krapotkin

Inbördes hjälp
- en evolutionsfaktor

1902


Publicerat: mellan 1890-96 som en serie essäer i den brittiska tidskriften Nineteenth Century; delvis som ett svar till "socialdarwinisterna" och då särskilt Thomas Huxleys essä "The Struggle for Existence". Ffg i bokform oktober 1902.
Översättning: K.G. Ossian-Nilsson. Moderniserad och bearbetad av Jaak Talvend.
Digitalisering: Jonas Holmgren


Innehåll


Inledning

Det var framför allt två sidor av djurlivet som gjorde intryck på mig under de resor jag företog i min ungdom genom östra Sibirien och norra Manchuriet. Den ena var den ytterligt hårda kamp för tillvaron som de flesta djurarter måste föra mot en karg natur; den massdöd som naturkrafterna orsakar under vissa återkommande perioder; och den därav följande fattigdomen på liv inom det vidsträckta område jag studerade. Den andra var att det också på de få ställen där det fanns ett rikligt djurliv var omöjligt för mig - fast jag ivrigt spanade efter tecken - att upptäcka den bittra kamp om existensmedlen mellan djur av samma art som de flesta darwinister (fast inte alltid Darwin själv) ansett vara kärnan i livskampen och huvudfaktor för utvecklingen.

De fruktansvärda snöstormar som sveper över norra delen av Europa och Asien under senvintern och den isande köld som följer dem; frosten och snöstormarna som återkommer varje år under andra hälften av maj, när träden redan står i blom och det myllrar av insekter; den tidiga kylan och ibland ymniga snöfall i juli och augusti som plötsligt förgör stora mängder insekter och tar årets andra kull bland ängsmarkernas fåglar; de av monsunerna orsakade skyfallen som vräker ner under augusti och september i tempererade trakter - och orsakar översvämningar i en skala som är känd endast i Amerika och östra Asien och som försumpar områden som i storlek kan jämföras med europeiska stater; och slutligen snöfallen tidigt i oktober som antingen gör slut på alla idisslare i områden stora som Frankrike och Tyskland eller driver dem på flykten - under dessa förhållanden studerade jag kampen inom djurriket i norra Asien. Där lärde jag mig tidigt inse vilken enorm betydelse det Darwin kallade naturlig tillväxtbegränsning har i jämförelse med den kamp om existensmedlen mellan individer av samma djurart, som visserligen kan förekomma här och där men som aldrig når samma omfattning. Eftersom fattigdom på liv, underbefolkning - inte överbefolkning - är det vanligaste på den ofantliga landyta som vi kallar Nordasien, har jag sedan dess tvivlat allvarligt på - vilket senare studier bara bekräftat - den konkurrens om föda och liv inom samma djurart som varit en trosartikel hos de flesta darwinister, och följaktligen den huvudroll denna konkurrens antagits spela vid uppkomsten av nya arter.

Å andra sidan, överallt där jag stötte på rikligt djurliv, t.ex. på sjöarna, där mängder av arter och miljontals individer samlades för att föda sin avkomma; i gnagarnas samhällen; i de fågelflyttningar som vid denna tid ägde rum längs Ussurifloden i verkligt stor skala; och särskilt under en vandring av dovhjortar som jag blev vittne till vid Amur, där tusentals av dessa intelligenta djur samlades från ett ofantligt område på flykt undan den väntade snön för att vada över Amur på dess smalaste ställe - i alla dessa scener ur djurlivet såg jag inbördes-hjälp-principen tillämpad i en utsträckning som kom mig att i denna princip ana en faktor av största vikt för livets upprätthållande, för artens fortbestånd och vidare utveckling.

Och slutligen såg jag bland den halvvilda boskapen och hästarna i landet öster om Bajkal, bland vilda idisslare överallt, bland ekorrarna etc., att när djuren måste kämpa mot brist på föda gör påfrestningarna att hela den grupp av arten som berörts av olyckan blir så försvagad till kraft och hälsa, att ingen förbättring av rasen kan grundas på sådana perioder av skarp konkurrens.

När jag senare uppmärksammade förhållandet mellan darwinism och sociologi, kunde jag följaktligen inte instämma med något av de arbeten som skrivits om detta viktiga ämne. De gick alla ut på att människan genom sin stora intelligens och kunskap kan mildra kampen för tillvaron människor emellan; men de betonade samtidigt att kampen om existensmedlen mellan varje djur och alla dess likar och mellan varje människa och alla andra människor var en "naturlag". Den uppfattningen kunde jag inte ansluta mig till, eftersom jag ansåg att den var obevisad och saknade varje stöd i direkta iakttagelser.

Tvärtom fäste jag mig vid en föreläsning, som hölls 1880 vid en rysk biologkongress och som kastade ett nytt ljus över ämnet, av den välkände zoologen professor Kessler, dåvarande dekanus vid S:t Petersburgs universitet. Hans åsikt (se kap 1) - vilken i själva verket bara var en utveckling av idéer som Darwin framställt i Människans härstamning - kändes så riktig och av så stor betydelse, att jag genast (1883) började samla material för vidare utredning av den idé Kessler bara skisserat flyktigt.

Det var endast på en punkt som jag inte helt kunde dela Kesslers mening. Kessler angav "föräldrakänslan" och "omsorgen om avkomman" som källan till djurens tillgivenhet mot varandra. Men att slå fast till vilken grad denna känsla bidragit vid utvecklingen av sociala instinkter och hur långt andra faktorer verkat i samma riktning är en helt annan och omfattande fråga, som vi knappast kan gå in på ännu. Först när vi slagit fast alla fakta om inbördes hjälp inom skilda djurklasser och vad allt detta har betytt för utvecklingen, kan vi börja bedöma hur mycket av den sociala känslan som hör hemma i familjekänsla, och hur mycket som är en direkt samhällskänsla - då den senare har sitt ursprung i de allra tidigaste utvecklingsstadierna, kanske rentav i "kolonistadiet". Jag gick således i första hand in för att klargöra inbördes-hjälp-faktorns betydelse för utvecklingen och lämnade åt senare undersökning att utforska ursprunget till denna instinkt.

Goethe, som var en lysande naturforskarbegåvning, insåg klart betydelsen av inbördes-hjälp-faktorn - "om dess allmängiltighet bara kunde bevisas". När Eckermann en gång berättade för Goethe - det var 1827 - att två små kungsfågelungar hade rymt från honom men att han nästa dag hittat dem i ett bo som tillhörde en rödhakesångare, där de små matades tillsammans med rödhakesångarens egna ungar, blev Goethe ytterst intresserad av denna händelse. Han såg här en bekräftelse på sina panteistiska åsikter och sa: "Om det vore sant, att det är en allmän naturlag att ta hand om främmande individer, skulle det vara lösningen på många gåtor." Han kom tillbaka till detta nästa dag och uppmanade ivrigt Eckermann (vilken som bekant var zoolog) att undersöka saken grundligt, samt tillade att "han säkert skulle göra ovärderliga upptäckter" (Gespräche, uppl. från 1848, vol. III, s 219, 221). Olyckligtvis blev denna undersökning aldrig av, fast det är mycket möjligt att Brehm, som i sina verk samlat så mycket material om inbördes-hjälp-principen, kan ha inspirerats av Goethes anmärkning.

Åtskilliga betydande verk gavs ut åren 1872-1886 om djurens intelligens och själsliv (de är omnämnda i en not till kap 1). Men hur utmärkt än vart och ett av dessa arbeten är, lämnar de gott om utrymme för en bok där inbördes-hjälp-principen betraktas inte bara som ett argument för att moraliska instinkter har existerat redan före människans uppkomst, utan också som naturlag och utvecklingsfaktor. Espinas ägnade sig framför allt åt sådana djursamhällen (myror, bin), som grundats på en fysiologisk arbetsfördelning, och fast hans verk vimlar av nog så riktiga antydningar åt alla håll, skrevs det under en tid, då vi inte ägde dagens kännedom om mänsklig samhällsutveckling. Lanessans avhandling är mera ett briljant utkast till ett arbete, avsett att handla om inbördes-hjälp-principen. Den börjar med undervattensskären i havet och fortsätter med översikter av växtriket, djurriket och människornas värld. Büchners verk är rikt på idéer och fakta, men jag kan inte dela hans bärande idéer. Boken börjar med en lovsång till kärleken, och nästan alla dess observationer går ut på att bevisa att det förekommer kärlek och medkänsla bland djuren. Men om man begränsar djurens sociala känslor till kärlek och medkänsla gör man inskränkningar i dessa känslors allmängiltighet och omfattning, precis som alla mänskliga etiska system som är grundade på kärlek och personlig sympati bara har medfört att vi har givit begreppet "moralkänsla" en allt snävare innebörd. Det är inte kärleken till min granne - som ofta är en främling - som får mig att gripa en vattenhink och skynda till hans hus, när jag ser att det står i brand; det är en långt vidare, om än vagare instinkt av mänsklig solidaritet och en social känsla som driver mig. Så är det också med djuren. Det är inte kärlek eller ens sympati (i egentlig mening) som gör att en hjord nötkreatur eller hästar bildar ring för att slå tillbaka ett angrepp av vargar; det är inte kärlek som håller samman vargflocken under jakten; det är inte kärlek som för kattungar eller lamm tillsammans i lek eller som samlar ungarna till ett dussin fågelarter om hösten; och det är varken kärlek eller personlig sympati som bestämmer marschrutten för de tusentals dovhjortar som dras samman från ett område stort som Frankrike mot en given punkt för att där vada över en. flod. Det är en vidare känsla än kärlek eller personlig sympati - en instinkt som efterhand utvecklats hos djur och människor under ett långt tidsförlopp och sorti lärt både djur och människor vilken kraft- och glädjekälla den inbördes hjälpen utgör.

Vikten av denna distinktion inses lätt av den som studerar djurens psykologi, och ännu mer av den som studerar mänsklig moral. Kärlek, sympati och självuppoffring spelar säkert en ofantlig roll för utvecklingen av en mänsklig moral. Men det mänskliga samhället är inte grundat på kärlek eller ens på sympati, utan på en kanske enbart instinktiv känsla av mänsklig solidaritet; på ett omedvetet erkännande av den nytta varje människa har av inbördes-hjälp-principen; på att den individuella lyckan är så beroende av allas lycka; och på den känsla av rättvisa och jämlikhet som gör att jag anser att andra människor ska ha samma rättigheter som jag själv. På denna breda och nödvändiga grundval utvecklas de ännu högre etiska instinkterna. Men det är ett ämne som faller utanför ramen för detta arbete, och jag hänvisar här bara till en uppsats, "Rättvisa och moral", som var mitt genmäle till Huxleys Etik, och som utförligt behandlat frågan.

På dessa grunder ansåg jag att en bok om "Inbördes hjälp som naturlag och utvecklingsfaktor" kunde fylla en stor lucka. När Huxley 1880 utgav sitt manifest om "kampen för tillvaron" (Struggle for Existence and its Bearing Upon Man), vilket enligt min uppfattning var en mycket felaktig framställning av fakta om naturen, grundade på iakttagelser i snårskog och stamskog, vände jag mig till utgivaren av Nineteenth Century och frågade honom om jag fick utnyttja tidskriften för ett grundligt genmäle emot en av de mest framstående darwinisternas åsikter, och mr James Knowles antog förslaget med största välvilja. Jag talade också om saken med W Bates. "Javisst, det är verklig darwinism", var hans svar. "Det är fruktansvärt hur de har uppfattat Darwin! Skriv artiklarna, och när de är tryckta, ska jag skriva ett brev till er, som ni får publicera." Olyckligtvis tog det mig nästan sju år att skriva dessa uppsatser, och när den sista var publicerad var Bates inte längre i livet.

Efter att ha studerat inbördes-hjälp-principen bland olika djurarter blev det tydligen min lott att ägna mig åt samma faktors betydelse i människans utveckling. Detta var något som visade sig nödvändigt, eftersom en mängd evolutionister accepterar denna princips betydelse för djurlivet, men förnekar dess giltighet inom människornas värld. För naturmänniskan - påstår de - var allas krig mot alla livets lag. I vad mån detta påstående, som har upprepats så ofta och kritiklöst alltsedan Hobbes dagar, stämmer överens med vad vi vet om mänsklighetens tidigaste stadier, debatteras i kapitlen om de vilda respektive de barbariska folkslagen.

Mångfalden och omfattningen av de inbördes-hjälp-inrättningar som skapades av de vilda och halvvilda folken under släktets tidigaste stamperiod och ännu mer under de närmast följande bysamhällena och det ofantliga inflytandet av dessa tidiga inrättningar ända fram i nutid fick mig att utsträcka mina undersökningar även till historiska epoker; särskilt intressant är epoken då det existerade fria medeltida stadsrepubliker, vilkas universalitet och inverkan på modern civilisation ännu inte har vederbörligen uppmärksammats. Slutligen har jag försökt antyda den roll inbördes-hjälp-instinkten, som ärvts inom människosläktet alltifrån dess lägsta stadier, spelar ännu idag i det moderna samhället, som ju anses bygga på principen "var och en för sig och staten för alla", vilken princip det aldrig lyckats eller kommer att lyckas förverkliga.

Man kunde anmärka mot denna bok, att både djur och människor framställs från en alltför sympatisk sida; att deras sociala egenskaper framhävs, medan deras antisociala och egoistiska böjelser knappt antyds. Detta var emellertid oundvikligt. Vi har hört så mycket om den "obarmhärtiga kamp för tillvaron" som varje djur påstås föra mot alla andra djur, varje "vilde" mot alla andra "vildar" och varje civiliserad människa mot alla sina medborgare - och dessa påståenden har i sådan grad blivit en trosartikel, att det framför allt var nödvändigt att mot dem sätta upp en rad exempel på djur- och människoliv ur en helt annan synvinkel. Man måste hänvisa till den viktiga roll som sociala vanor spelar i naturen och för att förbättra djur- och människorasen: man måste visa hur de bland djuren skapar skydd mot fiender, underlättar uppehället, skänker långt liv och därmed tid för utveckling av intellektuella gåvor, och hur de - förutom samma fördelar - givit människorna tillfälle att tänka ut de hjälpmedel med vilka människosläktet kunnat klara den hårda kampen mot naturen och för framåtskridande genom alla historiens växlingar. Det är en bok om inbördes-hjälp-principen som en av utvecklingens huvudfaktorer - inte om alla utvecklingens faktorer och deras respektive värden; och denna första bok måste skrivas, innan det var möjligt att fortsätta med fler.

Jag är verkligen den siste att underskatta den roll individens självhävdelse haft i människosläktets utveckling. Men detta ämne fordrar, tror jag, en mer ingående behandling än det fått hittills. I människosläktet historia har individuell självhävdelse ofta varit och är ännu något helt annat och långt vidare och djupare än den lilla ointelligenta trångsynthet, som hos många författare kallas för "individualism" och "självhävdelse". Likaså är de som skapar historia inte enbart de människor som historikerna framställt som hjältar. Min avsikt är därför att, om förhållandena medger det, i en särskild bok behandla den roll individens självhävdelse spelar i det mänskliga framåtskridandet. Jag kan här bara göra följande anmärkning: När inbördes-hjälp-institutionerna - stammen, bysamhället, skråna, medeltidsstaden - med tiden började förlora sin ursprungliga karaktär, falla offer för sina parasitiska utväxter och på så vis bli till hinder för framåtskridandet, visade individernas uppror mot dessa institutioner alltid två olika sidor. En del av de revolterande ville reformera de gamla institutionerna eller grunda en högre statsform på samma inbördes-hjälp-principer; de ville till exempel införa principen om ersättning i stället för rätten till vedergällning och senare benådningsrätten eller ett högre jämlikhetsideal grundat på mänskligt samvete i stället för en ersättningsprincip graderad efter klasstillhörighet. Men samtidigt strävade en annan del av de upproriska individerna efter att bryta ner inbördes-hjälp-institutionerna enbart för att öka sin egen rikedom och sin egen makt. I denna triangelmatch mellan de två klasserna av revolterande individer och försvararna av det bestående ligger historiens verkliga tragedi. Men att beskriva denna strid och att ge en riktig bild av den roll som var och en av dessa krafter spelat i människosläktets utvecklingshistoria, skulle fordra åtminstone lika många år som det tagit mig att skriva denna bok.

Av arbeten som behandlar nästan samma ämne och som publicerats efter mina artiklar om inbördes hjälp bland djuren, måste jag nämna The Lowell Lectures on the Ascent of Man av Henry Drummond (1894) och The Origin and Growth of the Moral Instinct av A Sutherland (1898). Båda stödjer sig huvudsakligen på samma principer som Büchners Kärlek, och i det andra arbetet har föräldra- och familjekänslan behandlats tämligen utförligt såsom enda grund till de moraliska instinkterna. Ett tredje verk om människan, byggt på samma grundidé, är The Principles of Sociology av F A Giddings (1896). Jag måste emellertid lämna åt kritiken att finna beröringspunkterna mellan dessa arbeten och mitt.

De olika kapitlen i denna bok publicerades först i Nineteenth Century - "Mutual Aid amongst Animals" i september och november 1890; "Mutual Aid among Savages" i april 1891; "Mutual Aid among the Barbarians" i januari 1892; "Mutual Aid in the Mediasval City" i augusti och september 1894; och "Mutual Aid amongst Modern Men" i januari och juni 1896. När de skulle ges ut i bokform var min avsikt först att i ett tillägg föra samman en mängd material och undersökningar av åtskilliga sekundära frågor som jag hade varit tvungen att utelämna i tidskriftsartiklarna. Det visade sig dock att tillägget skulle ha fördubblat bokens omfång, och jag tvingades överge eller åtminstone uppskjuta publiceringen. Det nuvarande tillägget innehåller endast några få punkter som blivit föremål för vetenskaplig debatt under de senaste åren; och i tilläggen i texten har jag tagit med endast sådant material som inte skulle innebära ändring av verkets struktur.

Jag glädjer mig över detta tillfälle att till utgivaren av Nineteenth Century, James Knowles, få uttrycka min stora tacksamhet både för att han så välvilligt publicerat dessa ark i sin tidskrift, så snart han fått kännedom om deras allmänna innehåll, och för hans vänliga tillåtelse att använda materialet för omtryckning.

Bromley, Kent 1902.