Originalets titel: "Sociologie de Marx"
Publicerat: i Paris 1966. Ffg på svenska 1968.
Översättning: Per-Olov Zennström
Digitalisering: Jonas Holmgren
Begreppet ideologi är ett av de mest originella och omfattande som Marx infört. Det är också ett av de svårtillgängligaste och dunklaste, fastän det blivit allmänt vedertaget. För att fatta detta begrepp börjar vi med några inledande betraktelser.
A: Det är bekant att termen "ideologi" kommer från en filosofisk skola (empiristisk och sensualistisk, med en dragning åt materialismen) som hade inflytande och betydelse i Frankrike i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Enligt filosoferna i denna skola (Destutt de Tracy) finns det en vetenskap om idéerna, det vill säga om de abstrakta begreppen, som studerar deras uppkomst och kan rekonstruera den helt med utgångspunkt från förnimmelserna (Condillac). Denna vetenskap om idéerna kallas ideologi och de filosofer som bekänner sig till läran kallar sig själva ideologer.
Marx har förvandlat uttryckets innebörd (eller, riktigare, tillsammans med Engels stadfäst en förvandling som pågått alltsedan "ideologernas" skola upphört). Ordet blev pejorativt. Det betecknar inte längre bara en förklarande teori, utan själva den sak som skall förklaras. Den sak som skall förklaras får ett helt annat omfång. Enligt de franska filosoferna inskränkte sig ideologin till att genom en kausal psykologi förklara de individuella föreställningarna. Enligt Marx och Engels blir studieobjektet helheten av de föreställningar som karakteriserar en epok och ett samhälle. Ett exempel är den tyska ideologin. Termens första innebörd försvinner inte. Marx vill framlägga en teori om de allmänna, det vill säga de samhälleliga föreställningarna. Han ger elementen till en förklaring om uppkomsten av ideologierna, vilka han bestämmer och förbinder med deras historiska och sociologiska förutsättningar.
B: Om man i en framställning av ett begrepp inför termer som "ogenomskinlighet" och "genomskinlighet" (i ett samhälle) blir man kanske beskylld för att ersätta de vetenskapliga definitionerna med bilder. Men dessa "bilder" finns hos Marx och de har för honom och i hans tänkande en vetenskaplig räckvidd. De är element i medvetandet. Genomskinlighet betyder närvaro (présence) och skiljer sig från föreställningen ända därhän att den blir dess motsats. "Då den politiska ekonomin älskar robinsonader, må Robinson först få uppträda på sin ö. Förnöjsam som han i grunden är har han dock olikartade behov att tillfredsställa och måste därför förrätta nyttiga arbeten av olika slag, göra verktyg, fabricera möbler, tämja lamadjur, fiska, jaga, o.s.v. Om bön och dylikt tala vi icke här, då vår Robinson däri finner ett nöje och betraktar dylik sysselsättning som vila... Alla förhållanden mellan Robinson och de ting, som bilda hans självskapade rikedom äro här så enkla och genomskinliga... Låt oss nu förflytta oss från Robinsons ljusa ö till den mörka europeiska medeltiden... Men just emedan personligt beroendeförhållande är den givna samhälleliga grundvalen[1] framträda de samhälleliga förhållandena som relationer mellan personer. Därför behöva arbeten och produkter icke antaga någon från deras realitet avskild fantastisk gestalt. De ingå som naturaltjänster och naturalprestationer i den samhälleliga hushållningen. Arbetets naturalform, dess speciella egenskap, icke som på varuproduktionens område dess allmänna, är här dess omedelbara samhälleliga form ... Låt oss slutligen, för omväxlings skull, föreställa oss en association av fria människor, som arbeta med gemensamma produktionsmedel och medvetet förbruka sina många individuella arbetskrafter såsom en samhällelig arbetskraft... Människornas samhälleliga förhållanden förbliva här genomskinligt enkla i produktionen såväl som i distributionen... Egentliga handelsfolk existera blott i den gamla världens intermundier, såsom Epikurs gudar eller som judarna i det polska samhällets porer. Dessa gamla samhälleliga produktionsmekanismer äro oändligt enklare och genomskinligare än den borgerliga, men de vila antingen på bristande utveckling hos den individuella människan, som icke ännu slitit av det naturliga artsammanhangets navelsträng, eller på direkta maktförhållanden i despotismens och slaveriets form... Den samhälleliga livsprocessen, d.v.s. den materiella produktionsprocessens gestalt kan icke avlägsna sin mystiska dimslöja, förrän den som produkt av människor i ett fritt samhällsliv står under deras medvetna, planmässiga kontroll ..."[2]
Enligt Marx är således det (sociala) medvetandet som uppstår ur praxis dess trogna återspegling endast i klart bestämda situationer: när praxis själv inte höljer sig i dimslöjor och förbindelserna mellan de mänskliga varelserna förblir direkta, utan "ogenomskinliga" mellanled. Den sociala praxis i givna samhällsstrukturer och produktionssätt producerar föreställningar. Dessa föreställningar ökar eller minskar bristen på genomskinlighet i ett samhälle. De belyser eller mörklägger detta samhälle. Ibland ställer de samhället i en falsk belysning och ibland sänker de samhället i skugga och mörker i namn av en doktrin som är ännu dunklare än den verklighet ur vilken det uppstått. Den sociala verkligheten, det vill säga människorna och de mänskliga grupperna i deras växelverkan, producerar sken som är något annat och mer än grundlösa illusioner. Dessa sken är det sätt på vilket den mänskliga verksamheten framträder i den helhet som de vid ett givet tillfälle utgör: medvetandets modaliteter. De har därför mycket mera konsistens, om inte sammanhang, än enkla illusioner eller vulgära lögner. Skenen har en realitet och realiteten inbegriper sken. Särskilt varuproduktionen omger sig med dimslöjor. Vi måste återvända till den, därför att där finner vi nyckeln till marxismens tänkande och till dess sociologi. För och inför den analytiska tanken är varan en ren form, således en genomskinlighet. I den praktiska och upplevda verkligheten är den däremot ogenomskinlighet och orsak till ogenomskinlighet. T.o.m. varans existens är egendomlig, och desto mer egendomlig som människorna inte lägger märke till denna egendomlighet.
"En vara ser vid första ögonkastet ut att vara en självklar, trivial sak. Dess analys ger till resultat, att den är ett mycket invecklat ting, fullt av metafysisk spetsfundighet och teologiska spekulationer."[3]
Varan har en mystisk karaktär: den existerar endast genom de mänskliga varelserna, i deras inbördes förhållanden, och ändå finns den utanför de mänskliga varelserna, trycker sin stämpel på dessa förhållanden och drar t.o.m. med sig människorna på det abstrakta tingets väg. Det krävdes långa århundraden för att ett medvetande, som började med en radikal kritik, skulle avslöja mysteriet i denna fetischism, förvandlad till penningens och kapitalets makt. Varan, vilken som form och system förutsätter vissa konsekvenser (penningen, kapitalet) kan inte undgå att frambringa ett ogenomskinligt samhälle. Trivialt uttryckt framgår denna ogenomskinlighet av det faktum att penningen förfogar över de mänskliga varelserna, att de som har pengar kommer till makten genom intriger, att ockulta makter härskar. Samhällets ogenomskinlighet är således ett socialt, eller snarare socialekonomiskt faktum. Endast den revolutionära praxis, som artikulerar teorin (den sanna) och handlingen (den prövande praktiken) återställer förutsättningarna för en genomskinlighet som grumlats under en lång historisk period. Den revolutionära praxis undanröjer förutsättningarna för bedrägliga föreställningar vilka varit produkter av de villkor som de ansetts belysa.
Sedan detta fastställts finner vi i texterna två definitioner av ideologin. Skillnaden mellan dem reser frågor och kräver en förklaring av begreppet.
Ideologin skulle vara en omvänd, stympad och förvanskad återspegling av verkligheten. I ideologin framträder människorna och deras villkor omkastade som i ett mörkrum, vilket skulle vara följden av ett slags specifik vital process, liksom tingens omkastning på näthinnan är följden av en fysisk process. I sina föreställningar ställer individerna sin egen verklighet upp- och nedvänd, vilket är en del av denna verklighet. Medvetandet kan aldrig vara något annat än den medvetna varelsen, men en lag för den medvetna varelsen påtvingar medvetandet en skillnad i förhållande till varelsen själv: det återspeglar och uppfattar honom annorlunda än han är. Medvetandet projicerar individen på en skärm, liksom i mörkrummet eller laterna magican. Dessa illusoriska föreställningar av verkligheten, vilkas illusion bestämmes av denna verklighet, gäller antingen naturen och människans förhållande till naturen eller förhållandena mellan de mänskliga varelserna själva. Ideologin inskränker sig således till en oriktig föreställning av historien - eller till en abstraktion som ställer denna historia åt sidan. Varje ideologi är en samling misstag, illusioner och mystifikationer vilka är förklarliga med utgångspunkt från vad den förvanskar och omställer: historien.[4]
Studiet av ideologierna ger således anledning till en radikal kritik och en uttömmande historisk förklaring. De allmänna föreställningarna (filosofin, juridiken, religionen, konsten och medvetandet själv) - dessa töckniga formationer som utgått ur människornas hjärna - fogas till den vitala materiella process som kan konstateras empiriskt utan dessa mellanled. Moralen, religionen, metafysiken och ideologins andra aspekter är, liksom motsvarande former av medvetande, självständiga endast till skenet. De har ingen historia, ingen utveckling, det vill säga att de inte har någon autonomi i förhållande till produktionen och det materiella utbytet mellan de mänskliga varelserna. "Det är inte medvetandet som bestämmer livet, utan livet som bestämmer medvetandet" lyder en berömd formulering som ofta citeras utanför sitt sammanhang. Men detta sammanhang är klart och bestämt. Det finns endast två sätt att fatta historien. Antingen utgår man från medvetandet och går miste om verkligheten. Eller också utgår man från det verkliga livet och samtidigt når och förklarar man detta medvetande som inte har någon verklighet. Den historiska materialismen gör slut på den spekulation som utgår från medvetandet och dess föreställningar - således från illusioner.
"Där spekulationen om det verkliga livet upphör, där börjar den verkliga, positiva vetenskapen: framställningen av den praktiska verksamheten, av människornas praktiska utvecklingsprocess."
Denna process är tillräcklig för sig själv. Den äger inom sig realitet och rationalitet. Medvetandet gör slut på fraseologin, på ideologin. Framför allt förlorar filosofin sin existensmiljö genom framställningen av verkligheten. Vad kommer i dess ställe? Sammanfattningen av den historiska utvecklingens resultat, som inte har något intresse, någon mening, något värde utanför historien. De begrepp som detta förflutna efterlämnat kan endast underlätta ordnandet av det historiska materialet, ange de olika skiktens ordningsföljd.
Den fortsatta texten i Den tyska ideologin innebär en betydande rättelse av denna extremistiska teori. När ideologin återförts till sina verkliga förutsättningar upphör den att vara alltigenom illusorisk och fullständigt oriktig. Vad skulle den då vara? En teori som är okunnig om sina förutsättningar, om sin grundval och sin mening, som saknar rationell förbindelse med handlingen och således förblir utan följder eller vars följder skiljer sig från de väntade och förutsedda resultaten. Eller också en teori som generaliserar särskilda intressen - en klass intressen - genom att använda sådana medel som abstraktioner, ofullständiga eller förvanskade föreställningar, fetischismer.
Därmed kan man inte längre hävda att all ideologi är helt illusorisk. Ideologins grundval förflyttas. Det handlar inte längre, i historiens namn, om något slags ontologiskt öde som tvingar medvetandet att skilja sig från varat. Grundvalen blir verkligt historisk och sociologisk: arbetsdelningen och språket.
Människan har ett medvetande, och på denna punkt har de filosofer rätt som frilagt och formulerat begreppet självmedvetande (Bewusstsein). Var och när tog filosoferna fel? När de skilde medvetandet från dess villkor, dess objekt, dess skilda och motsatsfyllda förbindelser med vad som inte är medvetande, när de tänkte ut det "rena" medvetandet och särskilt när de överförde denna "renhet" till det historiska ursprunget och därmed uppställde olösliga spekulativa problem för sig. En arvsynd besudlar nämligen från början detta medvetandes renhet. Det kan inte undgå en förbannelse, nämligen att fläckas av ett material vilket här framträder i form av upprörda luftskikt, i form av ljud, i form av språk. Språket är lika gammalt som medvetandet. Utan medvetande inget språk, därför att språket är det verkliga, praktiska medvetande som existerar för andra människor, och således existerar för den varelse som blivit medveten. Marx upptäckte att språket inte bara är medlet eller instrumentet för ett förut existerande medvetande. Det är medvetandets samtidigt naturliga och sociala miljö, dess existens. Språket föds med behovet av meddelelse, med "handeln" i allmän betydelse mellan de mänskliga varelserna. Medvetandet, som är oskiljaktigt från språket, är således socialt till sin karaktär. Det återstår att ange vad de mänskliga varelserna har att meddela varandra, vad de skall säga. Till en början handlar det om den förnimbara omgivningen, om de omedelbara banden mellan personerna. Det handlar också om naturen, denna fientliga makt, inför vilken den svaga människan känner sig vapenlös. Det mänskliga medvetandet börjar med ett djuriskt, känsligt medvetande om naturen trots att det redan är socialt. Det ger upphov till en första förklädnad: religionen om naturen. Medvetandet förkläder de ännu elementära sociala förbindelserna till naturliga förbindelser och vice versa. Detta "stammedvetande" frigör sig från sin grova, ursprungliga illusion först med ökningen av produktiviteten, med redskapens fulländning, med behovens och befolkningens tillväxt. Då blir arbetsdelningen, som från början endast var biologisk (kön, ålder, fysisk styrka, o.s.v.), teknisk och social. Arbetsdelningarna avlöser varandra och reser sig över varandra (stad och landsbygd, sociala och politiska funktioner, handel och produktion - uppdelningen i individuellt och socialt, partiellt och globalt arbete, o.s.v. inte att förglömma). När det gäller ideologiernas utformning skiljer den viktigaste uppdelningen det materiella arbetet från det intellektuella, den skapande verksamheten (bearbetningen av ting med materiella redskap) från de mänskliga varelsernas verksamhet genom icke-materiella medel, i främsta hand själva språket. Frän och med nu kan medvetandet frigöra sig från det verkliga och bygga upp abstraktioner, ren teori: teologi (i stället för naturreligion), filosofi (i stället för religion), moral (i stället för sedvänjor) o.s.v. De utarbetade föreställningarna ersätter det omedelbara medvetande, på samma gång otympligt och förvillat, som kvarstod på förnimmelsens och naturens nivå. När dessa abstrakta föreställningar råkar i konflikt med det "verkliga", det vill säga med de rådande sociala förhållandena, innebär detta att motsättningen kommit in i de sociala förhållandena själva, inom deras egen ram eller mellan dem och basen, produktivkrafterna (arbetets tekniska delning och sociala organisation).
Dessa föreställningar utgör teorier. Det handlar alltså inte om svävande, isolerade föreställningar, utan om idéer som "ideologerna" bemödar sig om att ge en sammanhängande form. Dessa ideologer blir specialister. Hur? Inom dessa härskande grupper och klasser. De som innehar den materiella makten (ekonomisk och politisk) i enlighet med de rådande sociala och juridiska förhållandena innehar även den "andliga" makten. Föreställningarna, det vill säga det sociala medvetandet, utbildas genom formulering och idealisering av de verkliga förhållandena som just ger en viss grupp eller en viss klass ekonomiskt, socialt och politiskt företräde. De individer som med sina aktionsmedel verkar i praxis trycker på medvetandet. Det bidrar starkt till att forma det och utesluta de föreställningar som inte passar dem. Deras idéer är således deras epoks dominerande idéer, men på ett sätt som ger rum åt uppfinningsrikedomen. När exempelvis kungen, adeln och bourgeoisin var och en strävar efter herraväldet för egen räkning framträder en politisk teori om maktfördelningen. För att förstå ideologierna måste man räkna med allt som händer i ifrågavarande samhällens högre sfärer, med klasser och klassfraktioner, institutioner, maktkamp, skilda intressen som sammanfaller eller strider mot varandra. Man måste också hålla i minnet det faktum att de som utarbetar dessa föreställningar, "ideologerna", sällan är aktiva medlemmar av en viss klass eller grupp. Det bidrar till att lösgöra föreställningarna från den verklighet de föreställer, som de rättfärdigar eller fördömer. En konflikt i verkligheten motsvaras av teoretiska konflikter, men föreställningarna motsvarar inte punkt för punkt, drag för drag, det som de föreställer. Långt därifrån: de avlägsnar sig från det. Detta ger rum åt revolutionära idéer, försåvitt det i samhället verkligen finns en revolutionär grupp eller klass som följer ett praktiskt mål: samhällets omvandling, en effektiv lösning av dess problem, ett fullständigt upphävande av motsättningarna.
Ideologierna har således, enligt Marx (och Engels) framställning, följande kännetecken:
A: De utgår från en viss "verklighet", men en partiell fragmentarisk verklighet, då totaliteten undgår medvetandet just på grund av detta medvetandes begränsade och begränsande villkor, då rörelsen och historien undgår viljorna under de villkor under vilka dessa viljor ingriper.
B: De byter bilder av verkligheten genom redan existerande föreställningar, utvalda av de härskande grupperna och godtagna av dem. Det är endast genom gamla problem, gamla perspektiv, en gammal vokabulär och mångfaldiga traditioner som nya element och deras föreställningar banar sig väg.
C: Sådana föreställningar, som stympar och är stympade inte på grund av något dunkelt öde, utan på grund av den historia i vilken de infogas, har inte desto mindre ambitionen och pretentionen att upphöja sig till totalitet. De ersätter den verkliga totaliteten, praxis totalitet (från vilken de utgår samtidigt som de stympar den), med en abstrakt, overklig och fiktiv totalitet. "Proportionerna" mellan den verklighet och den overklighet som införts i ideologierna varierar med epokerna, förutsättningarna och klassförhållandena. Ideologierna utbildas genom extrapolation, med utgångspunkt från den tolkade och överförda verkligheten. De leder till system vilkas gemensamma drag är att de släpar efter historiens rörelse. Inte desto mindre utgör räckvidden och strävan till sammanhang en del av varje ideologi värd detta namn. Ett typiskt exempel är den tyska filosofin under slutet av 1700- och första hälften av 1800-talet. Varje stor ideologi eftersträvar största möjliga generalitet, universalitet. Det är otillbörligt, utom när denna ideologi företräder en revolutionär klass som under en viss period är bärare av intressen och historiska mål med universell mening. Så var fallet med den uppåtstigande bourgeoisin.
D: Ideologierna har således denna dubbla karaktär: å ena sidan allmän, spekulativ och abstrakt, å andra sidan representativ för bestämda, begränsade särintressen. De söker att besvara alla frågor, lösa alla problem och därmed att framlägga världsåskådningar. Samtidigt påtvingar de människorna levnadssätt, beteendemönster och "värden" (för att här använda en terminologi som inte återfinns hos Marx).
Ideologierna känner följaktligen inte till sina exakta förbindelser med praxis, varken deras villkor och förutsättningar (postulat), eller deras konsekvenser. Å ena sidan förbigår de sina teoriers implikationer, vad som gör att de har verkan, och å den andra ignorerar de vad de kommer att orsaka eller motivera och hur detta sker. Samtidigt kan ideologierna inte skiljas från praxis. De infogas i den på en gång som resultat av och som utgångspunkter för (mer eller mindre) effektiva handlingar. De ideologiska föreställningarna är alltid instrument i gruppernas (folkens, nationernas) och klassernas (och klassfraktionernas) kamp. Men de kan ingripa på ett verksamt sätt endast genom att förkläda dessa gruppers intressen och syften, genom att överföra dem till totalitetens och universalitetens nivå.
E: Med utgångspunkt från och stöd i verkligheten (i praxis), eller snarare i den utsträckning som de har sådana, är ideologierna inte alltigenom falska. Man bör, enligt Marx, skilja mellan ideologin, myten, illusionen och lögnen, eller mellan ideologin, myten och utopin. Och detta trots att ideologierna kan innehålla illusioner (hos en klass), tjäna som vanliga, enkla lögner (i de politiska striderna) och inte saknar förbindelser med myterna och utopierna. I ideologiernas historia blandar sig de illusoriska och bedrägliga föreställningarna ibland på ett outredbart sätt med begreppen - det vill säga med medvetandena - som de drar med sig, täcker och kväver eller också tvärtom låter framträda. Sovringen av ideologins element sker i efterhand, långsamt, genom en mer eller mindre radikal kritisk analys. Ett typiskt exempel är den tyska filosofin (ideologin), som på grund av Tysklands ekonomiska och sociala efterblivenhet under 1800-talet spekulativt tänker ut vad engelsmännen förverkligar och förvandlar till teori (den politiska teorin, konkurrenskapitalismen) och vad fransmännen gör (de politiska revolutionerna). De tyska tänkarna överför sin epoks praxis i metafysik. De maskerar den och gör den nästan oigenkännlig i sina system. Det sker i samband med deras lands, dess härskande klassers och styrande kretsars samtidigt abstrakt vidsträckta och praktiskt begränsade perspektiv. De utarbetar emellertid nya begrepp, förutbestämda att ingå i medvetandet liksom i den revolutionära praxis, bland annat det dialektiska vardandets begrepp. Den kritiska tanken och den revolutionära handlingen har till uppgift att ur systemens sprängning och ideologiernas upplösning frigöra vad de innehåller.
F: Ideologierna inbegriper således icke-vetenskapliga abstraktioner, medan begreppen är vetenskapliga abstraktioner (såsom begreppet bytesvärde eller begreppet vara). Men de stannar inte i abstraktionens töcken. Vi har redan sett att de återvänder till praxis, och nu måste vi söka fastställa hur det sker. Ideologierna ingriper på två sätt: genom tvång och genom övertalning. De abstrakta idéerna har i sig själva ingen makt. Men de människor som innehar makten (ekonomisk eller politisk) använder sig av föreställningarna för att rättfärdiga sina handlingar. Vidare - och det är särskilt viktigt - återvänder de mest utarbetade ideologiska föreställningarna till språket, i vilket de bosätter sig. De levererar glosor, formuleringar och tänkesätt som också är ordvändningar. Det samhälleliga medvetandet, medvetandet hos en mångfaldig och motsägelsefull praxis, förändras endast på denna väg: genom förvärvande av nya ord och talesätt samt undanröjande av språkets föråldrade strukturer. Språket frammanar inte vad människorna har att säga. Det har inte denna makt, eller har den endast temporärt, på ett förgängligt sätt. Vad människorna säger kommer från praxis: arbetet och arbetsdelningen, verkliga handlingar och kamp. Men vad de gör inträder i medvetandet endast genom språket, genom att uttalas. Ideologierna utgör ett mellanled mellan praxis och medvetandet (det vill säga språket). Detta mellanled kan också tjänstgöra som skärm, som hinder, och blockera medvetandet. Så skapar religionen ord, symboler, uttryck. Den verkliga, det vill säga revolutionära teorin måste också utbilda sitt språk och låta det tränga in i det samhälleliga medvetandet. Det finner gynnsamma förutsättningar för detta när en uppåtstigande klass är mogen nog att uppfatta detta nya språk och tillgodogöra sig begreppen. På denna väg måste man emellertid bereda sig på väldiga hinder. De beror inte bara på de mänskliga varelsernas vilja, utan också på begränsningarna av deras horisont, som inskränkes av trångheten i deras praxis och av de föreställningar som godtagits på grund av denna snävhet. En borgare eller en individ ur medelklassen är inte med nödvändighet elak eller enfaldig, men kan inte komma förbi sin horisont. Dessa perspektiv formuleras och upprätthålles i och av språket, som för övrigt tillhör hela samhället. Men språket förvanskar den praktiska verkligheten, inte bara i ideologernas mun (exempelvis filosofernas) utan hos alla talande. Varken tanken eller språket utgör någon oavhängig sfär, hävdar Marx[5]. I denna skatt eller deposition som anförtrotts samhället i dess helhet - språket - faller och lagras illusionerna och misstagen, de triviala sanningarna liksom de djupa. Det finns alltid ett problem, nämligen att gå över från föreställningarnas (tankarnas) värld till den verkliga världen, och detta problem är detsamma som att gå över från språket till livet. Problemet har således en mängd olika aspekter: det existerande språket, ideologierna, praxis, klasserna och deras handlande. Således "är det desto lättare för borgaren att med språkets hjälp bevara de merkantila förhållandenas identitet med de individuella och mera generellt mänskliga förhållandena som detta språk självt är bourgeoisins verk".[6]
Marx söker således ställa in språket i praxis, i förhållande till ideologierna, klasserna och de sociala förhållandena. Språkets plats är viktig, men inte avgörande. Låt oss återgå till varan. I en bemärkelse är varje vara ett tecken, eftersom penningen förkläder ett samhälleligt förhållande till ett ting. Det blir nämligen värde (bytesvärde) endast som hölje och tecken för det mänskliga arbete som förbrukats i dess produktion. Men "i det man förklarar för symboler i de samhälleliga karaktärer som tingen erhåller, respektive den sakliga karaktär som arbetets samhälleliga beskaffenhet erhåller i ett bestämt produktionssätt, förklarar man dem tillika vara en människornas godtyckliga reflektionsprodukt".[7]
Detta utgör en ideologi, härstammande från 1700-talet, och inte någon begreppsmässig, vetenskaplig dechiffrering av de gåtfulla formerna, analyserade genom de samhälleliga förhållandena. I analysen av denna form - språket - liksom av denna andra form - varan - måste man frilägga den formella karaktären, men utan att någonsin skilja den från dess existensberättigande: innehåll, vardande, historia, samhälleliga förhållanden, praxis.
För att bättre fatta det marxistiska ideologibegreppet kan man jämföra det med Durkheim-skolans "kollektiva föreställningar". I viss mening är ideologin verkligen en "kollektiv föreställning", men Durkheim gör samhället till en abstrakt varelse, medan det enligt Marx föds ur gruppernas och individernas (praktiska) växelverkan. En ideologi hör således inte till det sociala som totalitet. Det härrör ur individuella uppfinningar inom den sociala ram där grupper (kaster och klasser) kämpar för att hävda sig och härska. Å andra sidan trycker inte ideologin på de individuella medvetandena utifrån, eftersom den inte ligger utanför individernas verkliga liv. Ideologierna förser människorna med det verkliga livets språk och utövar således inget tvångsmässigt tryck av det sociala på individen i den durkheimska sociologins mening. De som betjänar sig av ideologier tvekar sällan inför det våld som rättfärdigas av samma ideologier. Det är då ett brutalt tvång, utövat av makten. Ideologierna som sådana övertalar däremot individen, ger honom en mening (betydelse och orientering). Utifrån verkar ideologin vara ett slutet och sammanhängande system. Inifrån ägnar det sig åt tron, övertygelsen, anslutningen. Individen hänger sig åt ideologin och tror att han genom den når sig själv. I stället för att förverkliga sig själv går han vilse och alieneras. Han märker det inte genast och när han märker det är det ofta för sent. Ideologin ställer således sina krav på individernas liv, men dessa krav har godtagits av individen. Även om han genom ideologin offrar sig själv och ideologin utövar sanktioner mot honom (inre eller yttre) så väntar han sig dem, ja han fordrar dem. Ideologiernas makt skiljer sig således från de "kollektiva föreställningarnas".
Varje samhälle och t.o.m. varje makt måste godtas. En samhällsstruktur med bestämda sociala och juridiska förhållanden måste godkännas av en stor del, om än inte av alla dess medlemmar. Utan denna anslutning inga sociala grupper, inget konstituerat samhälle. Sociologerna har således haft rätt i att understryka betydelsen av "consensus". Men hur erhålles denna "consensus"? Hur gör erövrarna, herrarna, härskarna, makthavarna för att få förtrycket godtaget? Marx och Engels har många gånger framhållit att det inte finns något samhälle grundat på rent våld. Alla sociala former har haft ett existensberättigande i samhällenas tillväxt och utveckling, i produktivkrafternas nivå och de samhälleliga förhållandena. Det är således ideologin som godkännes av de förtryckta och exploaterade. Ideologin föreställer dem för dem själva på ett sätt som förutom materiella rikedomar pressar ur dem detta godtagande eller t.o.m. "andlig" anslutning. Klassideologierna utarbetar tre bilder av den klass som kämpar för herravälde: en bild av sig själv för den själv, som inspirerar den; en bild av sig själv för de andra klasserna och grupperna, som förhärligar den; en bild av de andra klasserna och grupperna, som förringar dem inför alla, nedsätter dem i deras egna ögon, slår ner dem så att de besegrats redan före själva slaget eller utan slag. Feodaladeln framlade således en bild av sig själv, av bönderna och av borgarna, en mångfaldig bild med mångfaldiga ansikten: Riddaren, Ädlingen, Herren. På samma sätt utarbetar bourgeoisin sin föreställning om sig själv för eget bruk: som bärare av mänskligt förnuft, god vilja, gott omdöme och slutligen av organisationsförmåga. Den framställer de andra klasserna på sitt eget sätt: den gode och den dålige arbetaren, "agitatorn" och upprorsmakaren. Slutligen framställer den sig själv i en bild för de andra klasserna: pengarna som användes för det allmänna bästa, för mänsklig lycka, för välstånd och framsteg.
Ett sådant läge kan inte stabilisera sig slutgiltigt, även om ideologin har detta syfte. Andra former av medvetande och andra ideologier framträder och tar upp striden. Endast en ideologi (eller en riktig teori) kan kämpa mot en annan ideologi. Det kan aldrig lyckas en form av medvetande att utbilda sig slutgiltigt, lika litet som en ideologi kan systematisera sig definitivt. Varför? Därför att praxis alltid öppnar sig mot något möjligt, mot en framtid. Då söndervittrar den "consensus" som ideologin uppnått under sin storhetstid, när den frodades och verkade smittande. Den upplöses inför en annan ideologi som kommer med kritik av det bestående och projektet till något nytt.
Om vi fördjupar framställningen av ideologierna enligt Marx och Engels finner vi utkastet till en klassificering och en genesis.
A: Det finns först och främst föreställningar som är illusoriska därför att de går de villkor under vilka begreppen kan uppstå i förväg. Innan begreppet om den historiska tiden uppstod fanns det således föreställningar som grundades på händelserna och deras följd, på ursprunget, på framgångar och motgångar för företag inledda av ett visst samhälle eller en viss grupp, under ledning av den ene eller den andre hövdingen. Dessa föreställningar hade en mytisk, legendarisk, episk och heroisk karaktär. De utarbetades av hela samhällen som ännu var föga differentierade och finslipades av präster och skalder. På samma sätt förändrade (i någon mån) de arkaiska föreställningarna om naturen och handlingarna naturens processer. Dessa föreställningar tillskrev människorna, eller snarare vissa människor, ett fiktivt herravälde över det okända, som en tolkning av de andra människornas och den sociala helhetens vanmakt eller dess osäkra förmåga att ingripa.
B: Till dessa framställningar anknöt kosmogonierna och teogonierna, bilder av världen som ofta projicerades över till gruppernas liv samt stadens eller byns organisation. Dessa stora konstruktioner inbegrep en tolkning av könet (manlighet, kvinnlighet), familjen (åldrar och arbetsdelning), elementen (ofta i motsatspar: jord och luft, eld och vatten) samt av förhållandet mellan ledarna och de underordnade och mellan liv och död.
Utgjorde dessa rundmålningar av samhället, tiden, rymden, av den knappt skisserade historien och av mänsklighetens förhistoria några ideologier? Ja och nej. Ja, eftersom de rättfärdigade de nyuppkomna olikheterna mellan de mänskliga varelserna liksom hövdingarnas besittning (privata tillägnande) av en grupps territorium och av denna grupps tillgångar, av det knappa sociala produktionsöverskottet. Nej, eftersom man beträffande dessa grupper ännu inte kan tala om klasser eller ens kaster. Nej, eftersom dessa föreställningar är byggnadsverk som snarare liknar monument än abstrakta system. De ingår i stilarna, vishetslärorna, "kulturerna". De visar i vilken utsträckning herrarna har behov av att rättfärdiga sig själva och legitimera sig inför de besegrade och förtryckta. "Byggnadsverken" ursäktar herraväldet, samtidigt som de upprätthåller det.
C: Det förefaller inte som om man efter Marx skulle kunna betrakta mytologierna som ideologier. De liknar mycket mera en autentisk poesi än formella konstruktioner. Marx betraktade den grekiska mytologin, den grekiska konstens jordmån, som levande och folklig, som en ständigt frisk källa till denna konsts "eviga" tjusning. Myter och gudar var bilder av människan eller snarare av hennes förmögenheter. Dessa bilder förhärligade formerna för människans tillägnande av sin egen natur: skilda aktiviteter, lekar, kärlek och njutning.
Kosmogonierna, myterna och ideologierna förvandlas till ideologier i egentlig mening när de ingår som ingredienser i religionerna, särskilt i de stora religioner som eftersträvar universalitet. Då lösgör sig bilderna och de mytiska berättelserna från den jord vilkens skönhet de framlagt för ögonen och medvetandena i form av föreställningar. De fick en annan innebörd. De stora religionernas allmänlighet och anspråk på universalitet åtföljdes å ena sidan av en abstraktion vari den ursprungliga saven och smaken gått förlorad och å andra sidan av en allt djupare klyfta mellan individerna, grupperna, folken och klasserna. De stora religionernas födelse följer med statens konsolidering, bildandet av nationer, klassantagonismerna. Religionerna utnyttjar inte ett från illusioner befriat medvetande, utan de illusioner som föregått medvetandet. Till dessa fogar de föreställningar som är uppenbart ideologiska, det vill säga att de utarbetats för att beslöja praxis genom att ingripa i den i en i allmänhet klart bestämd riktning. Dessa teoretiska konstruktioner vacklar således mellan en viss poesi, lånad från de tidigare kosmogonierna, samt den vanliga, enkla mystifikationen som rättfärdigar de statliga myndigheternas åtgärder.
Enligt Marx mening är religionen i allmänhet (den religion som gör anspråk på allmänlighet, på att framställa släktmänniskans och människosläktets öde) obestridligen prototypen och modellen för varje ideologi. All kritik börjar och börjar återigen med kritik av religionen. Den radikala kritiken, som går till botten, återupptar oavlåtligt granskningen av den religiösa alienationen.
Sammanfattande Marx tankar i ämnet kan vi nu formulera de sociologiska grunddragen för varje ideologi. Den tar sig an en del av verkligheten, den som gäller människans svaghet: döden, lidandet, vanmakten. Den håller sig till tolkningarna av denna eländiga del, vars medvetande, isolerat och överlastat, motsätter sig varje skapelse, varje framsteg. Då den på det sättet också har ett band med det "verkliga", som tolkats och överförts, kan den återvända till denna verklighet och påtvinga de verkligt levande människorna regler och gränser. Ideologin kan med andra ord inträda i det upplevda, trots att den är overklig och formell, trots att den är partiell i förhållande till den mänskliga verkligheten i dess totalitet. Den ger ett sätt att se på världen och att leva, det vill säga - fram till en viss punkt - en praxis, som samtidigt är illusorisk och effektiv, fiktiv och verklig.
Ideologin förklarar och rättfärdigar vissa handlingar och situationer som behöver förklaras och rättfärdigas, och det desto mer som de är absurda och orättfärdiga (det vill säga att de håller på att övervinnas). Varje ideologi framställer således en vision eller en uppfattning av världen, en världsåskådning som extrapolerar lika mycket som den tolkar.
Ett annat grunddrag i ideologin är att den kan fullkomnas. En ideologi kan således ha sin "problematik", men denna skakar den inte i dess grundvalar. Man rustar upp den och ändrar detaljerna utan att röra vid det väsentliga. Det ger anledning till lidelsefulla och fängslande diskussioner mellan dem som vill bevara och dem som vill justera, mellan dogmatiker och kättare, mellan företrädare för det förflutna och företrädare för framtiden. Därigenom bindes ideologin vid en grupp (eller en klass, men alltid vid en grupp aktiv inom en klass, vars andra grupper och fraktioner förblir ideologiskt passiva även om de annars kan visa sig vara de mest verksamma). I den grupp som antar ideologin blir denna föremål för trosnit. Den skapar trosgemenskap. Gruppen tenderar då att förvandlas till en sekt. Ideologin tillåter således att förakta dem som inte antar den, och naturligtvis att omvända dem, liksom att fördöma dem. Den är en pseudo-totalitet, som sluter sig inom sig själv så snart den stöter på sina inre eller yttre gränser, sina råmärken och motståndet utifrån. Den är kort sagt ett system.
I den historiska processen av produktionen av sig själv och produktionen av materiella tillgångar framträder människorna ur naturen. Medvetandet uppstår som vi vet på det förnimbaras nivå för att övervinna naturen, utan att därför lösgöra sig från den. Det är i detta praktiska förhållande - ursprungligen grundlagt av arbetet och sedan vidgat till hela praxis i ett samhälle där arbetena uppdelas, blir olika och fragmentariska - det är i detta praktiska förhållande som tingens, situationernas och handlingarnas mening (betydelser) framträder. Och detta i samhällslivets och dess vardandes (orientering) allmänna mening. Under flera århundraden har emellertid de mänskliga grupper som hänvisats till det produktiva materiella arbetet aldrig kunnat utarbeta en idé som uttryckt deras situation, deras väsentliga deltagande i praxis, kvintessensen av deras aktivitet. Produktivkrafternas låga nivå, knappheten och den förbittrade kampen om det knappa sociala produktionsöverskottet drog med sig en mängd konflikter. Under dessa konflikter förstördes förutsättningarna för ett produktionsöverskott och ibland även förutsättningarna för produktionen. I fred som i krig offrades de produktiva gruppernas intressen. När detta faktum överfördes till det symboliska planet, ideologins plan, höljdes de verkliga offren med andlighet och idealitet i en mer eller mindre ogenomskinlig och förskönande slöja, som gav Offret dess mystiska mening. De förtryckta offrades åt förtryckarna och förtryckarna åt förtryckets egna villkor: åt gudarna, ödena och målen för deras politiska handlingar. Därav följde att de betydelser som verkligen skapades i produkterna och verken beslöjades inom ramen för det översinnliga, det vill säga genom en ideologisk och symbolisk negation av dessa betydelser. Detta rättfärdigade de härskande gruppernas och klassernas strävan att bemäktiga sig produktionsmedlen och lägga beslag på överskottsproduktionen. Människornas tillägnande av naturen ägde rum inom ramen för egendomen, det vill säga de privilegierade gruppernas privata tillägnande, som uteslöt andra grupper inom eller utom samhället, och försiggick således i oavbruten spänning och kamp. Så uppstod ett ständigt föränderligt spel, mer eller mindre öppet eller slutet, av konflikter och förbund, i det allmänna tecknet av det offer som rättfärdigats av ideologin, av översinnlig symbolik (gudar eller unik egendomlighet, öde). Religionen uttryckte denna de privilegierade gruppernas och klassernas allmänna beteende, utvecklat till en ideologi som ingav de andra grupperna och klasserna förhoppningar om antingen ett slut på förtrycket eller andel i förtryckets fördelar.
De grunddrag som vi understrukit i fråga om religionen (eller snarare de religioner som skaffar sig en utarbetad teori) återfinns i filosofin, under andra villkor och med specifika drag. Filosoferna utarbetar den ofullständiga rationalitet som är utspridd i praxis och på ett otydligt sätt framställts i språket: logos. Därmed skiljer sig filosofin såväl från religionen som från dikten, politiken och de verkligt vetenskapliga kunskaperna. Tronande mellan dessa hädanefter skilda makter och sfärer tillväller sig filosofen totalitetens privilegium. Men också religionen gör anspråk på denna totalitet, liksom staten, och även vetenskapen och konsten. Filosoferna kan därför endast bruka och missbruka totalitetens begrepp - inte utan att förfina det - medan de andra nöjer sig med att utnyttja det. Till skillnad från de andra ideologiska aktiviteterna innehåller filosofin i sig själv en princip om övervinnande. Filosofierna systematiseras, men när systemen bryter samman försvinner de ändå inte. De analyseras i problem, kategorier, motiv (problematiska, tematiska, begrepp). De inbegriper mänskliga projekt, strävanden till noggrannhet och bevisning och symboler för den mänskliga verkligheten. Dessa element skingras, men överföres. De kommer in i kulturen, i tankens värld, i medvetandet helt enkelt. Filosofins förbindelse med praxis och det medvetande som utbildas inom praxis är således sammansatt och långt fruktbarare än religionens och statens förbindelse med samma praxis.
Bland de filosofiska totaliseringsförsöken (med andra ord: strävandena till ett system som samtidigt är slutet och omsluter alla "vara") är det morallärorna som för den ideologiska karaktären till dess högsta nivå. De upphöjer sig över praxis genom att förkunna absoluta principer och eviga "etiska" sanningar. De föreskriver också förtryckarna deras eget offer försåvitt förhållandena hotas av deras herravälde. Varje moral dikteras således av den härskande klassen, i enlighet med dess behov och dess intressen i det givna läget. Den uppnår endast en osäker allmänlighet och en illusorisk universalitet. Det är inte på det etiska (moraliska) planet som det universella kan konkret förverkligas. Moralen ersätter de förtrycktas verkliga behov, deras verkliga strävanden med fiktiva behov och strävanden som är en följd av herrarnas ständiga tryck. Särskilt under kapitalismen splittras de mänskliga behoven i förfinade och abstrakta behov å ena sidan, grova och förenklade behov å den andra. Denna söndring sanktioneras och välsignas av de borgerliga morallärorna. De lyckas t.o.m. att motivera avsaknaden av egendom, situationen för en människa som skilts från de meningsfulla ting och verk som ger livet en konkret (praktisk) mening.
"Icke-ägandet är den mest förtvivlade spiritualism, människans totala overklighet, det omänskligas totala verklighet, det mest positiva ägande av hunger, köld, sjukdomar, brott, degradering, sinnesslöhet, fullständig omänsklighet och antinatur."[8]
Tinget, det vill säga den sociala människans tillgång, produkt eller verk, grundar denna människas objektiva vara, på en gång för henne själv och för de andra. Avsaknaden av ting (tillgångar, produkter eller verk) leder således till avsaknaden av social existens, av varje människas mänskliga förbindelser med andra och med sig själv. Moralen döljer som ideologi denna avsaknad och ersätter den t.o.m. med en fiktiv behållning: förtjänsten, den bedrägliga och konstlade tillfredsställelsen i att icke förverkliga sig själv.
Dessutom utarbetar den politiska ekonomin (åtminstone i sitt inledande skede) vetenskapliga begrepp: det samhälleliga arbetet, bytesvärdet, fördelningen av den globala inkomsten o.s.v. Samtidigt innehåller den en ideologi. Den är en moralisk vetenskap, t.o.m. den mest moraliska av alla vetenskaper. Den förkunnar sparsamhet, det vill säga avhållsamhet. Ju mindre du existerar, desto mera har du... Allt vad du inte kan, det kan dina pengar[9]. De vetenskapliga begreppen blandas således samman med den moraliserande ideologin på ett sätt som blandningens upphovsmän inte kan skönja. Sovringen sker först senare, genom den radikala kritiken och i förbindelse med den revolutionära praxis.
Teorin om ideologin var kort sagt hos Marx inriktad på det gamla problemet om misstaget och dess förhållande till verkligheten. Detta problem ställdes inte längre i filosofiska, abstrakta och spekulativa termer, utan i historiens och praxis konkreta termer. Till skillnad från filosofin bör teorin om ideologierna göra det möjligt att återfinna föreställningarnas genesis. Av filosofins arv behåller den ett väsentligt förvärv: sanningen uppträder hopblandad med illusionen och misstaget. Det förhåller sig inte så att å ena sidan står misstag, illusionen, falskhet och på den andra medvetande, sanning, visshet. En oavbruten dialektisk rörelse pågår från det sanna till det falska, liksom från det falska till det sanna, och övervinner den historiska situation som gett upphov till dessa föreställningar. Såsom Hegel begrep är misstaget och illusionen moment av medvetandet, ur vilka sanningen frigör sig. Men det är inte i den hegelska andens rörelse som sanningen utbildas. Den framträder inte före sina historiska och sociala förutsättningar, även om den kan anas och varslas. Den filosofiska, det vill säga spekulativa och abstrakta teorin förvandlas således till en historisk och sociologisk teori, till ett medvetande som fortsätter filosofin därför att den bevarar dess allmängiltighet. De föreställningar som människorna bygger upp om världen, samhället, grupperna och individerna förblir illusoriska så länge de verkliga föreställningarnas villkor inte mognat fram. Ett anmärkningsvärt exempel är föreställningen om tiden - samhällets och stadens - före framträdandet av det utarbetade historiebegreppet och det historiska medvetandet, vilka bygger på ett verksamt socialt medvetande om förändringarna i praxis. Medan det töcken som höljer naturens fakta upplöses ackumuleras mysterierna (det vill säga ogenomskinligheten) i samhällslivet. Medan den mänskliga bearbetningen av naturen (tekniken, arbetsdelningen) gör det möjligt att ur ideologin frigöra de begrepp som gäller den förnimbara och materiella naturen fördunklar de härskande klassernas verksamhet föreställningarna om det sociala. Praxis vidgas och kompliceras, blir svårare att fatta, trots att medvetandet och vetenskapen infogas alltmer effektivt i samma praxis. De illusoriska föreställningarna (bland annat mytologierna och kosmogonierna) kunde tidigare integreras i stilarna, i kulturerna, främst den grekiska kulturen. Men de måste ändå lämna plats åt medvetandet. Den revolutionära praxis och marxismen som medvetande förintar ideologierna. Enligt Marx är marxismen inte längre en filosofi, eftersom den övervinner och förverkligar den. Den är inte längre någon moral, utan en teori om morallärorna. Den är inte någon estetik, men innehåller en teori om verken, deras förutsättningar, födelse och försvinnande. Den avslöjar ideologiernas och i största allmänhet verkens, kulturernas och civilisationens villkor inte genom den "rena" tankens makt, utan i handling (den revolutionära praxis).
Det är med utgångspunkt från den medvetna revolutionära praxis som tanken och handlingen sammanfogas dialektiskt och medvetandet "reflekterar" praxis, det vill säga konstituerar sig som reflektion över praxis. Hittills har det just varit karakteristiskt för medvetandet att inte "reflektera" det verkliga, det vill säga praxis, utan att transponera och stympa den, att blanda upp den med illusioner: att vara en ideologi.
Fullt utvecklad har ideologin blivit ett vapen, och ett vapen som begagnas medvetet i klasskampen: den är en mystifierande föreställning av den sociala verkligheten, av dess vardande, dess dolda tendenser och dess framtid. På detta stadium, exempelvis i rasismen, försvinner inte det "verkliga" elementet. Det finns verkligen i människosläktet olikheter och varianter, etniska grupper och etniska skillnader. Men i rasismen blir deras extrapolation och transponering enorm. Till extrapolationen av en viss verklighet fogas "värden" och helheten systematiseras med extrem stränghet. Man kan inte, utan mycket stora reservationer, jämföra den rasistiska ideologin med den ena eller den andra filosofin, exempelvis den kantska etiken och kriticismen. Ideologiseringen uppnår ett slags höjdpunkt under det tjugonde århundradet, inom ramen för den med staten förbundna monopolkapitalismen, för imperialismen och världskrigen. Samtidigt och därigenom bringas ideologin i vanrykte. Den extrema ideologiseringen beledsagas av en viss "avideologisering". Men denna negativa företeelse innebär inte att ideologin övervinnes. Den medger häftiga återfall, anpassningar och märkliga återuppståndelser. "Avideologiseringen" på grund av avsmak och misskreditering inför de ideologiska excesserna är bara en karikatyr av den genomskinlighet som den revolutionära praxis måste förverkliga i förbindelse med det teoretiska arbete som har Marx verk till utgångspunkt. I detta läge kan en av marxismen inspirerad sociologi granska förbindelserna mellan dessa ofullständigt klarlagda termer: ideologi och medvetande, utopi och förutseende av framtiden, dikt och myt. Den måste återuppta denna kritiska undersökning under ständigt växlande konstellationer. Sociologen finner här ett utomordentligt tema, som gör det möjligt att förena den kritiska tanken med de mest "positiva" konstateranden: distansen mellan ideologin och praktiken, mellan föreställningarna om det "verkliga" och detta verkliga...
[1] Marx användning av ordet grundval [i den franska texten base, övers.:s anm.] behöver väl knappast kommenteras. Den syftar således inte på en ekonomisk verklighet, utan på en sociologisk verklighet, en praxis som Marx uppenbarligen förbinder med en viss tillväxtnivå för produktivkrafterna, för de historiskt givna tillgångarna. De samhälleliga förbindelserna (av personligt beroende) bildar strukturen, således den verkliga grundvalen, i det medeltida samhället. (H. L.)
[2] Kapitalet, band I, s. 57-61 i Sandlers övers.
[3] Ibid., s. 52.
[4] Inledningen till Den tyska ideologin. Karl Marx/Friedrich Engels, Die Deutsche Ideologie, Dietz Verlag, Berlin 1957, Vorrede, s. 9 (jfr Œuvres philosophiques, band VI, s. 153 ff.).
[5] Marx-Engels Gesamtausgabe (MEGA), I, 5, s. 424.
[6] H. L. hänvisar till Œuvres philosophiques, band VII, s. 244-245 (jfr Die Deutsche Ideologie, Berlin 1957).
[7] Kapitalet, band I, andra kapitlet, s. 71 i Sandlers övers.
[8] Die Heilige Familie, "Tredje randanmärkningen", i Frühe Schriften I, s. 712.
[9] Ekonomiska och filosofiska manuskript från 1844. Troisième manuscrit i éd. Bottigelli, s. 80, 97, 102-103 (jfr Frühe Schriften, I, s. 584-613).