Denna ledare är inte skriven av Lenin utan är hämtad från 1:a numret av tidskriften Rabotjaja Mysl, som kommenterats av Lenin vid flera tillfällen, t ex i artikeln Protest av ryska socialdemokrater och i Vad bör göras?. Tidskriften representrade en riktning inom den ryska socialdemokratin som kalltades för ekonomister.
Källa: Samlingsverket Lenins kamp mot ”ekonomisterna” (1970)
Digitalisering: Martin Fahlgren
HTML: Martin Fahlgren
”Rabotjaja Mysls uppkomst drog fram ‘ekonomismen’ i dagsljuset, fast inte ... med en gång. Man måste konkret föreställa sig arbetsförhållandena och den korta livstid, som de flesta ryska cirklar hade (...) för att förstå, hur mycket som var tillfälligt i den nya riktningens framgång eller fiasko i olika städer och under hur lång tid varken anhängarna eller motståndarna till detta ”nya” kunde avgöra ... om detta verkligen var en särskild riktning eller endast ett utslag av bristande skolning hos enskilda personer. Så förblev exempelvis de första hektograferade numren av Rabotjaja Mysl fullständigt okända för det stora flertalet socialdemokrater, och om vi nu kan åberopa oss på ledaren i tidningens första nummer, så är det bara tack vare den omständigheten att den avtrycktes i en artikel av V. I..... Denna ledande artikel lönar det sig emellertid att dröja vid, så markant som den gett uttryck åt hela andan i Rabotjaja Mysl och ‘ekonomismen’ överhuvudtaget.” (Lenin: ”Knäfallet för spontaniteten. Rabotjaja Mysl” i ”Vad bör göras?”)
Rabotjaja Mysl, som startades i S:t Petersburg i oktober 1897, grundades av några grupper av arbetare samt intellektuella som sympatiserade med dem. De första elva numren förde fram en linje, som slogs fast redan i det första numrets ledare: ensidig inriktning på den ekonomiska kampen och oförståelse för den politiska kampens överordnade roll och för den marxistiska teorins betydelse. De sista fem numren (fram till nedläggningen efter nummer 16, 1902) var mer militanta än de tidigare, men även de präglade av den konsekventa opportunism och opportunistiska vacklan som kännetecknade tidningen.
De två första numren trycktes i S:t Petersburg men efter omfattande 14 arresteringar där flyttades den till Berlin. I början av sin tillvaro var tidningen ganska populär bland de S:t Petersburgska arbetarna. Den innehöll i varje nummer korrespondenser från arbetare och talrika redogörelser för arbetarnas levnads- och arbetsförhållanden. Men efterhand som arbetarnas politiska medvetenhet ökade, växte deras missnöje med tidningen. Dess redaktion förmådde inte ge några perspektiv på och riktlinjer för arbetarnas kamp. Tidningen var från början fristående men från och med 1898 blev den organ för Kampförbundet för arbetarklassens befrielse i S:t Petersburg, som under 90-talets senare år helt dominerades av den ”ekonomiska” riktningen.
Den ryska arbetarrörelsen kan nu betrakta sig som förenad med den alleuropeiska arbetarrörelsen. Naturligtvis kommer ingen nu att tvivla på att handen med den blå manschetten kommer att misslyckas med att hindra dess gradvisa, stadiga framåtskridande. Ibland försvagad till en svagt glödande gnista, ibland utspridd till ett hav av eld, tränger den ständigt vidare och djupare in i arbetarmassorna och lär dem sakta men säkert disciplin i konflikten med fienden. Det är tack vare det faktum, att arbetaren själv håller på att överta kampen efter att ha ryckt den ur ledarnas händer, som arbetarrörelsen förvärvat denna vitalitet. Detta är helt begripligt. Så länge rörelsen enbart var ett medel att lugna ner den ångerfyllde intellektuelles värkande samvete med, var den främmande för arbetaren själv. Huvudparten av arbetarna var kallsinniga och likgiltiga inför saken och upplysta arbetare som stred för sin egen skull var fåtaliga, för få för att inverka på rörelsen som helhet. Medlen kom från studentens magra plånbok. Varför strida, med vem, för vad? Den icke-intellektuelle arbetaren, gemene man, som betyder allt för rörelsen, visste inget svar på dessa frågor.
Och ett svar var omöjligt att finna, eftersom rörelsens ekonomiska grundval fördunklas genom en strävan att aldrig glömma det politiska idealet. Frågan var ställd på ett sådant sätt att den inte gav svar på sig själv och det är inte möjligt att ge förklaringar till alla, därför att de vanliga lektionerna ges endast till en relativt liten krets. Med andra ord kan man säga att den genomsnittlige arbetaren förblev utanför rörelsen. Strejkerna 1896 kan betraktas som den första och hittills enda manifestationen av oberoende arbetartankar uttryckta i konstruktiva former, om man undantar tidigare strejker, som hade inträffat mer eller mindre spontant, som en explosion och inte som en kamp förd enligt en på förhand uppgjord plan. När väl frågan ”varför strida?” har klargjorts, när väl fienderna står ansikte mot ansikte, kan den ryske arbetaren kämpa, det har han redan visat. Kampen för ekonomiska intressen är den mest hårdnackade kampen, den är begriplig för det stora flertalet och framkallar hos fler personer det hjältemod, som den mest ordinära människan visar prov på när han försvarar sin rätt att existera. Detta är naturens lag. Politiken följer alltid lydigt ekonomin och i allmänhet bryts politiska kedjor sönder på vägen. Kampen för ekonomiska villkor, kampen mot kapitalet på de dagliga omedelbara intressenas område och strejker som denna kamps redskap – dessa är arbetarrörelsens slagord. Denna kamp är begriplig för alla – den ökar arbetarnas styrka och förenar dem. I kampen för varje steg framåt med sig en förbättring av levnadsförhållandena och tjänar som ett redskap för ytterligare segrar. När väl hela massan av arbetare har vunnits är stridsmedlen säkerställda. Rörelsen upphör att vara utarmad och beroende av gåvor.
Medlen bör komma från de stridande själva och varje öre som arbetarna tillskjuter kampen är mer värt än tusen som har skänkts av tredje man. Arbetarnas strävan att upprätta fonder markerar en övergång till ett fullt medvetet skede i rörelsen. Dessa fonder bör i framtiden tillhandahålla resurser inte så mycket till böcker och lektioner som till dagligt bröd under stridens gång, under strejker. Arbetarna bör gruppera sig kring dessa fonder, och varje sådan fond är rörelsen kärare än hundra andra organisationer. Naturligtvis bör också uppgiften att utbilda sig själva fortsätta utan avbrott och tillhandahålla utbildning för intelligenta individer. Låt arbetarna kämpa med insikt om att de inte strider för några framtida generationer utan för sig själv och sina barn, låt dem komma ihåg att varje seger, varje tum som vinns från fienden, betyder en pinne mindre på den stege som leder till deras eget välbefinnande. Låt de starka vädja till de svaga att sluta upp i kampen och forma dem till kadrer, utan att lita på någon annans hjälp. Segern ligger framför dem, men arbetarna kommer att triumfera först när de väljer som sitt slagord: arbetare för arbetare.