Originalets titel: "Geschichte und Klassenbewusstsein".
Översättning: Tomas Gerholm
Digitalisering: Jonas Holmgren
Frågan är inte vad den eller den arbetaren eller ens
proletariatet som helhet vid ett visst tillfälle föreställer sig vara
målet.
Frågan är vad proletariatet är och vad det i enlighet med sitt vara
historiskt tvingas att göra.
Marx, Den heliga familjen
På ett för proletariatets teori och praktik lika ödesdigert sätt avbryts Marx huvudverk just när det gäller att definiera klasserna. På denna avgörande punkt har man alltså under den följande utvecklingen varit hänvisad till att tolka och sammanställa tillfälliga uttalanden som Marx och Engels gjort och att själv utarbeta och tillämpa metoden. I marxismens anda måste samhällets uppdelning i klasser bestämmas i enlighet med ställningen inom produktionsprocessen. Men vad betyder då klassmedvetandet? Frågan sönderfaller genast i en rad nära sammanhängande delfrågor. För det första, vad bör man (teoretiskt) mena med klassmedvetande? För det andra, vilken (praktisk) funktion har ett klassmedvetande som uppfattats på detta sätt i själva klasskampen? Och på dessa följer ytterligare en fråga: är frågan om klassmedvetandet ett 'allmänt' sociologiskt problem, eller är det så att klassmedvetandet har en helt annan betydelse för proletariatet, än för någon annan klass som hittills framträtt under historiens gång? Och slutligen: utgör klassmedvetandets funktion och väsen en enhet, eller kan man också där urskilja grader och nivåer? Och i så fall: vilken är deras praktiska betydelse för proletariatets klasskamp?
I sin berömda framställning av den historiska materialismen utgår Engels från följande resonemang. Trots att historiens väsen består i att "ingenting sker utan medveten avsikt, utan avsett mål", kräver förståelsen av den att man går längre. Å ena sidan därför att "de talrika individuella viljor, som är verksamma i historien, för det mesta framkallar helt andra resultat än de avsedda och ofta till och med rakt motsatta; därför att deras motiv följaktligen också är av underordnad betydelse för det totala resultatet. Å andra sidan återstår det att veta vilka drivkrafter som i sin tur döljer sig bakom dessa motiv, vilka de historiska orsaker är som i de handlande människornas hjärnor omvandlas till dessa motiv". I det fortsatta resonemanget preciseras problemet: det är själva drivkrafterna som måste definieras, de krafter som "sätter hela folk och inom varje folk i sin tur hela klasser i rörelse och detta ... för en varaktig aktion som utmynnar i en djupgående historisk förändring."[1] Den vetenskapliga marxismens väsen består alltså i kunskapen om att historiens verkliga drivkrafter är oberoende av människornas (psykologiska) medvetande om dem.
På medvetandets mest primitiva stadium tar sig detta oberoende först och främst uttryck i det faktum, att människorna i dessa makter ser ett slags natur, att de i dessa och deras lagbundna relationer ser 'eviga' naturlagar.
"Reflexionen över det mänskliga livets former", säger Marx apropå de borgerliga tänkandet, "och alltså även den vetenskapliga analysen av dem, slår i allmänhet in på en väg, som är motsatt den verkliga utvecklingens. Denna reflexion börjar post festum och följaktligen med utvecklingsprocessens färdiga resultat. Dessa former ... har redan uppnått en stabilitet som om de vore det sociala livets naturliga former, redan innan människorna försöker göra klart för sig inte den historiska karaktären av dessa former, som väl snarare förefaller dem oföränderlig, utan deras innehåll."[2]
Mot denna dogmatism, som funnit sina främsta uttryck å ena sidan i den klassiska tyska filosofins statsteori och å andra sidan i Smiths och Ricardos ekonomi, ställer Marx en kriticism, en teori för teorin, ett medvetande om medvetandet. Denna kriticism är i många avseenden en historisk kritik. Den upplöser framför allt det sociala mönstrets stelnade, naturartade karaktär, dess sken av att vara undandraget den historiska utvecklingen; den avslöjar att detta mönster har ett historiskt ursprung, att det följaktligen i alla avseenden är underkastat den historiska processen och att även dess historiska undergång är förutbestämd. Historien utspelas följaktligen inte uteslutande inom dessa formers giltighetsområde (vilket skulle innebära att historien enbart vore förändring av innehållet, människorna, händelserna, etc., i enlighet med evigt gällande sociala principer); dessa former är inte längre det mål mot vilket hela historien siktar och vars uppnående skulle upphäva historien i och med att denna fyllt sin uppgift. Tvärtom, historien är snarare historien om dessa former, om deras omvandlingar i egenskap av former för människornas sociala relationer, former som med utgångspunkt i objektiva ekonomiska förhållanden dominerar alla relationer människor emellan (och följaktligen också människornas förhållande till sig själva, till naturen, etc.).
Här måste emellertid den borgerliga tanken stöta på en oöverstiglig mur, eftersom dess utgångspunkt och dess målsättning, om än omedvetet, alltjämt är en apologi för den bestående ordningen eller åtminstone en demonstration av dess oföränderlighet.[3] "Följaktligen har det funnits en historia, men den finns inte längre", säger Marx[4] om den borgerliga ekonomin, och satsen gäller för det borgerliga tänkandets alla försök att behärska den historiska processen med tanken. (Här ligger också en av de ofta påpekade begränsningarna hos den hegelianska historiefilosofin.) För den borgerliga tanken är det därmed givet att se historien som uppgift, men som olöslig uppgift. Ty antingen tvingas den att fullständigt undertrycka den historiska processen och i de nuvarande organisationsformerna se eviga naturlagar, som i det förflutna - av 'gåtfulla' skäl och på ett sätt som är helt oförenligt med principerna för den rationella vetenskapen som söker lagbundenheter - bara ofullständigt förverkligats eller inte alls (borgerlig sociologi). Eller också tvingas den att ur den historiska processen eliminera allt som har en mening, allt som syftar mot ett mål; man måste hålla sig till det 'individuella' hos historiska epoker och deras mänskliga eller sociala krafter; den historiska vetenskapen måste med Ranke låta påskina att varje historisk epok "är lika nära Gud", d.v.s. har uppnått samma grad av perfektion, och att det därmed inte heller i det här fallet - men av motsatta skäl - förekommer någon historisk utveckling. I det förra fallet går varje möjlighet att förstå det sociala mönstrets uppkomst förlorad,[5] Historiens objekt skulle förefalla som om de vore underkastade eviga, oföränderliga naturlagar. Historien stelnar till en formalism, som är ur stånd att förstå de historiskt-sociala strukturernas sanna väsen som mellanmänskliga relationer, dessa strukturer avlägsnas snarare från denna verkliga källan till förståelse av historien, och så långt att avståndet blir omöjligt att överbrygga. Man har inte förstått, påpekar Marx, "att dessa bestämda sociala förhållanden är mänskliga produkter likaväl som bomullstyg, linneväv, m.m."[6] I det senare fallet blir historien ytterst ett spelrum för blinda krafter, som på sin höjd förkroppsligas i 'folkanden' [Volksgeist] eller i 'stora män', och som alltså bara kan beskrivas pragmatiskt och inte förstås rationellt. Historien kan endast underkastas estetiska principer, som vore den ett slags konstverk. Eller också måste man, som i kantianernas historiefilosofi, se historien som en materia - i sig utan mening - i vilken icke-världsliga, utomhistoriska och etiska principer förverkligas.
Marx löser detta dilemma genom att visa, att det inte föreligger något verkligt dilemma. Det avslöjar helt enkelt att den antagonism, som är utmärkande för den kapitalistiska produktionsordningen, avspeglas i dessa motsatta och ensidiga uppfattningar av samma föremål. Ty sökandet efter 'sociologiska' lagar för historien och det formalistiska och rationella historiska betraktelsesättet är just ett uttryck för att människorna i det borgerliga samhället är utlämnade åt produktionskrafterna.
"Deras egen sociala rörelse", säger Marx, "tar för dem formen av en rörelse hos ting som kontrollerar dem i stället för att kontrolleras av dem."[7]
Mot denna uppfattning, som funnit sitt klaraste och mest konsekventa uttryck i den klassiska nationalekonomins rationella och rent naturmässiga lagar, ställer Marx den historiska kritiken av den politiska ekonomin, upplösningen av det ekonomiska och sociala livets alla reifierade föremålslighetsformer i mellanmänskliga relationer. Kapitalet (och med detta alla den politiska ekonomins föremålslighetsformer) är för Marx "inte ett ting utan ett socialt förhållande mellan personer förmedlat genom ting."[8] Genom att återföra den sociala strukturens människofientliga tingkaraktär till förhållandet mellan människa och människa upphäver man emellertid den falska betydelse som tillskrivits den irrationella och individualistiska förklaringsprincipen och därmed också den andra sidan av dilemmat. Ty genom att upphäva den människofientliga tingkaraktären av samhällsbildningen och dess rörelse, återför man den bara till dess grundval, till förhållandet mellan människa och människa, utan att därför på något sätt frånta den dess lagbundenhet eller dess objektiva karaktär, som är oberoende av den mänskliga viljan och i synnerhet av den enskilde individens vilja och tanke. Denna objektivitet är endast det mänskliga samhällets objektivering av sig självt på ett visst stadium av dess utveckling, och denna lagbundenhet gäller endast inom ramen för den historiska fas, som frambragt den och som den i sin tur bestämmer.
Det förefaller som om man genom att upphäva detta dilemma skulle ha fråntagit medvetandet varje avgörande inflytande över den historiska processen. Medvetandets avspeglingar av olika ekonomiska utvecklingsstadier förblir visserligen ett historiskt faktum av stor betydelse och den historiska materialismen, som själv uppstått på detta sätt, bestrider visserligen inte alls att människorna själva fullbordar och medvetet utför sina historiska handlingar. Det är emellertid - som Engels understryker i ett brev till Mehring - ett falskt medvetande.[9] Men inte heller här tillåter den dialektiska metoden att vi stannar vid ett enkelt konstaterande av det 'falska' i detta medvetande, vid den rigida motsatsen mellan sant och falskt. Den kräver snarare att detta 'falska medvetande' studeras konkret som ett moment av den historiska totalitet i vilken det ingår, som ett stadium av den historiska process i vilken det spelar sin roll.
Den borgerliga historievetenskapen syftar naturligtvis också till konkreta studier, och den anklagar ju till och med den historiska materialismen för att våldföra sig på det konkret unika i varje historisk händelse. Dess misstag ligger i att den tror sig finna detta konkreta element i den empiriskt givne, historiske individen (oavsett om det nu gäller en människa, en klass eller ett folk) och i dennes empiriskt (d.v.s. av individual- eller masspsykologin) givna medvetande. Men det är just när den tror sig ha funnit detta allra mest konkreta element som den borgerliga historievetenskapen är som längst från konkretion: d.v.s. från samhället som konkret totalitet, från produktionsordningen på en viss nivå av den sociala utvecklingen och från den klassuppdelning av samhället som produktionsordningen framkallar. Genom att förbise detta uppfattar den borgerliga historievetenskapen som konkret något, som i själva verket är fullkomligt abstrakt.
"Dessa förhållanden", säger Marx, "är inte förhållanden mellan individer, utan mellan arbetare och kapitalist, mellan arrendator och jordägare, o.s.v. Upplös dessa relationer och ni har upplöst hela samhället; er Prometeus är inte längre något annat än en fantom utan vare sig armar eller ben ..."[10]
En konkret studie innebär alltså ett förhållande till samhället som totalitet. Ty det är endast i detta förhållande, som människornas tillfälliga medvetande om sin existens framträder med alla sina väsentliga egenskaper. Det uppträder å ena sidan som något, vilket subjektivt med hänsyn till den sociala och historiska situationen är berättigat och förståeligt och alltså 'riktigt', men som samtidigt objektivt missar den sociala utvecklingens väsen, inte fångar eller adekvat uttrycker detta, och som därför är ett 'falskt' medvetande. Å andra sidan uppträder samma medvetande under samma förhållande så, att det subjektivt förfelar de mål, som det själv satt upp för sig, medan det befrämjar och uppnår den sociala utvecklingens okända och inte avsedda objektiva mål. Denna dubbelt dialektiska egenskap hos det 'falska medvetandet' utesluter att man behandlar det genom att inskränka sig till att beskriva vad människorna verkligen tänkt, känt och velat under givna historiska betingelser, givna klassförhållanden, etc. Detta är endast stoff, om än mycket viktigt, för historiska studier i egentlig mening. Förhållandet till den konkreta totaliteten och de dialektiska bestämningar, som härrör ur detta, överskrider den enkla beskrivningen och leder till den objektiva möjlighetens kategori. Genom att ställa medvetandet i relation till samhällets totalitet upptäcker man de tankar och känslor, som människorna skulle ha hyst i en viss situation, om de hade varit i stånd att fullkomligt uppfatta den och de intressen, som härrör ur denna både beträffande den omedelbara handlingen och den totala samhällsstrukturen, d.v.s. de tankar som står i överensstämmelse med människornas objektiva situation. Antalet sådana situationer är inte i något samhälle obegränsat. Hur mycket deras typologi än förfinas genom ingående detaljstudier, blir resultatet ändå några få klart från varandra skilda grundtyper, vars väsentliga egenskaper bestäms av en klassificering av människornas ställning inom produktionsprocessen. Klassmedvetandet är den rationellt anpassade reaktion, som på detta sätt tillskrivs en viss typisk situation inom produktionsprocessen.[11] Detta medvetande är alltså varken summan eller medelvärdet av vad de enskilda individer, som klassen utgörs av, tänker och känner tagna var för sig. Och ändå bestäms det historiskt signifikativa agerandet av klassen som totalitet ytterst av detta medvetande och inte av individens tankar och kan bara förstås utifrån detta medvetande.
Denna definition uppenbarar med ens det avstånd, som skiljer klassmedvetandet från de faktiska, empiriskt givna föreställningar, vilka människor gör sig om sin situation och vilka är möjliga att psykologiskt beskriva och förklara. Men man får inte nöja sig med att endast konstatera detta avstånd eller ens med att på ett allmänt och formellt sätt slå fast de konsekvenser som detta medför. Man måste snarare undersöka, för det första, om detta avstånd varierar för skilda klasser, allteftersom deras förhållande till den ekonomiska och sociala totalitet, i vilken de ingår, varierar och i vilken utsträckning denna differentiering är tillräckligt stor, för att den ska leda till kvalitativa skillnader; och, för det andra, vad dessa skilda förhållanden mellan objektiv ekonomisk totalitet, tillskrivet klassmedvetande och människornas faktiska, psykologiskt betingade tankar om sina livsvillkor har för praktisk betydelse för samhällets utveckling, och alltså vilken klassmedvetandets praktiskt historiska funktion är.
Endast svaren på sådana frågor gör det möjligt att metodiskt använda den objektiva möjlighetens kategori. Ty man måste framför allt fråga sig i vilken utsträckning ett visst samhälles ekonomiska totalitet överhuvudtaget kan uppfattas inom detta samhälle utifrån en viss position inom produktionsprocessen. Ty lika nödvändigt som det är att höja sig över de begränsningar, som individerna tagna var för sig är underkastade på grund av den inskränkthet och de fördomar, vilka är direkt förknippade med deras livsvillkor, lika omöjligt är det att överskrida den gräns som samhällets ekonomiska struktur vid den givna tidpunkten och individernas givna position inom denna bestämmer.[12] Klassmedvetandet är alltså, abstrakt och formellt sett, på samma gång en klassmässigt betingad omedvetenhet om den egna ekonomiska, historiska och sociala situationen.[13] Denna situation uppträder som ett bestämt strukturellt förhållande, som en bestämd formrelation, vilken förefaller dominera livets alla företeelser. Det 'falska' och det 'skenbara' i en sådan situation är följaktligen inte någonting godtyckligt, utan tvärtom det intellektuella uttrycket för en objektiv ekonomisk struktur. Så t.ex. "uppträder arbetskraftens värde eller pris som själva arbetets värde eller pris" ... och "... den illusionen uppstår att allt skulle vara betalt arbete ... Omvänt uppträder den del av arbetet, som under slavsystemet faktiskt är betald, som om den inte vore det."[14] Att med hjälp av den objektiva möjlighetens kategori klart visa i vilken faktisk situation, som det ligger inom möjlighetens ram att verkligen genomskåda det skenbara och tränga in till det reella sambandet med totaliteten - det är en uppgift för en noggrann historisk analys. Ty om det är så att samhället i fråga överhuvudtaget inte kan uppfattas i sin totalitet utifrån en bestämd klassituation; om det är så att inte ens den konsekventa reflexionen (som klassen tillskrivs) till sist leder till, att en omvandling av samhällets totalitet är nödvändig för att klassens intressen ska tillgodoses, då kan den klassen endast spela en underordnad roll och aldrig gripa in i historiens gång, vare sig som konservativ eller progressiv faktor. Sådana klasser är i allmänhet förutbestämda till passivitet, till en inkonsekvent pendling mellan de dominerande klasserna och de klasser som är revolutionens bärare, och deras eventuella uppror har oundvikligen en elementär och planlös karaktär och är trots eventuella, tillfälliga segrar dömda till slutgiltigt nederlag.
Att en klass är bestämd för herravälde innebär nämligen, att det är möjligt att utifrån dess klassintressen och klassmedvetande organisera hela samhället. Och den fråga som i sista hand är avgörande för all klasskamp är denna: vilken klass förfogar i det givna ögonblicket över denna förmåga och detta klassmedvetande? Därmed inte sagt att våldets roll i historien elimineras eller att en automatisk seger garanteras de klassintressen, som är bestämda för herravälde och som alltså ligger i linje med den sociala utvecklingens intresse. Tvärtom. För det första kan själva förutsättningarna för att en klass intressen ska kunna göra sig gällande mycket ofta skapas endast av det mest brutala våld (som under den primitiva kapitalackumulationen[A]). För det andra är det just i frågor som rör våldet, i situationer där klasserna drabbar samman i kampen för tillvaron, som problemen rörande klassmedvetandet utgör de i sista hand avgörande momenten. När den framstående ungerske marxisten Erwin Szabó vänder sig mot Engels uppfattning av det stora bondekriget[B] som en till sitt väsen reaktionär rörelse och för fram argumentet, att bonderevolten slogs ned enbart med brutalt våld, att dess nederlag inte hade sin grund i dess ekonomiska och sociala natur, i böndernas klassmedvetande, så förbiser han att det yttersta skälet till furstarnas överlägsenhet och böndernas svaghet, d.v.s. furstarnas möjlighet att utöva våld, måste sökas just i dessa problem rörande klassmedvetandet, något som det allra ytligaste strategiska studium av bondekriget lätt kan övertyga var och en om.
Men inte heller de klasser, som är i stånd att härska, får jämställas när det gäller den inre strukturen av deras klassmedvetande. Det som är av betydelse här är den utsträckning, i vilken de är kapabla att bli medvetna om de handlingar, som de måste utföra och som de faktiskt utför för att erövra och konsolidera sitt herravälde. Det som är viktigt är alltså följande fråga: i vilken utsträckning kan man säga, att klassen i fråga utför de uppgifter som historien ålägger den på ett 'medvetet' resp. 'omedvetet' sätt, med ett 'riktigt' resp. 'falskt' medvetande? Detta är inte akademiska hårklyverier. Ty helt bortsett från kulturproblemen, där de dissonanser som dessa frågor ger upphov till är av avgörande betydelse, beror en klass öde på dess förmåga att i alla sina praktiska beslut klart inse och lösa de problem, som den historiska utvecklingen lägger i dess väg. Men återigen är det helt uppenbart att klassmedvetandet inte är att förväxla med individernas tankar, hur insiktsfulla de än må vara, och inte heller med den vetenskapliga kunskapen. Idag står det t.ex. fullkomligt klart, att det antika samhället ekonomiskt tvingades bryta samman på grund av slavekonomins begränsningar. Men det står också klart att under antiken varken den härskande klassen eller de klasser, som på ett revolutionärt eller reformistiskt sätt reste sig mot denna överhuvudtaget hade någon möjlighet att uppnå denna insikt; att detta samhälle alltså var räddningslöst förlorat, redan när dessa problem dök upp i praktiken. Denna situation demonstreras med ännu större tydlighet av dagens bourgeoisie, som ursprungligen gick till storms mot det absolutistiska och feodala samhället med kunskap om de ekonomiska sammanhangen, men som måste vara helt ur stånd att fullända sin ursprungliga vetenskap, sin egentliga klassvetenskap: med kristeorin skulle den oundvikligen misslyckas. Och i det fallet hjälper det inte, att den teoretiska lösningen vetenskapligt sett ligger inom räckhåll. Ty att acceptera denna lösning - om också endast i teorin - skulle vara detsamma som att inte längre betrakta samhällsfenomenen ur bourgeoisiens synvinkel. Och detta är ingen klass i stånd till - den måste ju då frivilligt avstå från sitt herravälde. Den begränsning som gör bourgeoisiens klassmedvetande till ett 'falskt' medvetande är alltså av objektiv karaktär; den utgörs av klassens egen belägenhet. Den är en objektiv konsekvens av samhällets ekonomiska struktur och inte ett godtyckligt, subjektivt eller psykologiskt faktum. Ty även om bourgeoisiens klassmedvetande aldrig så klart kan återspegla alla de problem, som detta herraväldes organisation innebär och som följer med den kapitalistiska omvälvningen och dess genomträngande av hela produktionen, måste det ändå fördunklas i samma ögonblick som det uppkommer problem, vilka för sin lösning kräver åtgärder, som redan inom bourgeoisiens maktsfär pekar utöver kapitalismen. Bourgeoisiens upptäckt av ekonomins 'naturlagsbundna' karaktär, som innebar ett klart medvetande i jämförelse med den feodala medeltiden och även med merkantilismens övergångsperiod, blir sedan genom en inneboende dialektik en "naturlag, som vilar på vederbörandes omedvetenhet."[15] Avsikten med dessa rader är inte att med utgångspunkt från de synpunkter, som här antytts, göra en historisk och systematisk klassificering av klassmedvetandets möjliga nivåer. Detta skulle kräva att man, för det första, noggrant undersökte vilket moment av den totala produktionsprocessen, som på det mest omedelbara och avgörande sättet berör varje klass intressen; för det andra, i vilken utsträckning det ligger i varje klass intresse att höja sig över denna omedelbarhet, att uppfatta det på kort sikt viktiga momentet enbart som ett moment av helheten och därmed överskrida detta moment; och för det tredje hur den totalitet, som man på detta sätt kommer fram till, är beskaffad och i vilken utsträckning den verkligen utgör det begrepp, som svarar mot produktionens reella totalitet. Ty det står helt klart, att klassmedvetandet måste ta sig kvalitativt och strukturellt skilda uttryck, om det t.ex. begränsas till från produktionen skilda konsumtionsintressen (som hos det romerska trasproletariatet) eller om det representerar den kategoriella uppkomsten av partsintressen inom varuutbytet (t.ex. handelskapitalet). Utan att alltså här kunna gå in på en systematisk klassificering av dessa tänkbara attityder, kan vi utifrån vad som hittills redan antytts konstatera, att de olika fallen av 'falskt' medvetande skiljer sig från varandra kvalitativt, strukturellt och på ett sätt, som har ett avgörande inflytande på klassernas sociala agerande.
Vad beträffar de förkapitalistiska epokerna och även de talrika samhällslager inom det kapitalistiska systemet, vars livsföring har ekonomiska grundvalar av förkapitalistisk natur, framgår av det som sagts ovan, att deras klassmedvetande till sin natur överhuvudtaget är ur stånd att vare sig anta en helt klar form eller medvetet påverka de historiska händelsernas förlopp. Orsaken är framför allt att det ligger i varje förkapitalistiskt samhälles natur att aldrig kunna få klassintressena att framträda i full (ekonomisk) klarhet; samhällsstrukturen med dess uppdelning i kaster, stånd, etc., är så beskaffad att de ekonomiska elementen i samhällets objektiva ekonomiska struktur oupplösligt förenar sig med politiska, religiösa element, o.s.v. Det är först bourgeoisiens herravälde, vars seger innebär ståndsindelningens avskaffande, som möjliggör en social ordning, i vilken samhällets uppdelning tenderar att bli en uppdelning uteslutande efter rena klasslinjer. (Det faktum att rester av den feodala ståndsstrukturen i mer än ett land ännu lever kvar under kapitalismen förändrar absolut inte den fundamentala sanningen i detta påstående.) Detta förhållande har sin grund i den djupgående skillnaden mellan kapitalismens och de förkapitalistiska samhällenas ekonomiska organisation. Den uppenbara och för oss just nu viktigaste skillnaden är att alla förkapitalistiska samhällen i ekonomiskt avseende utgör ojämförligt mycket mindre sammanhängande enheter än det kapitalistiska samhället; att parternas autonomi där är mycket större, deras ömsesidiga ekonomiska beroende mera begränsat och mindre utvecklat än inom kapitalismen. Ju svagare varuutbytets roll är inom samhällslivet som helhet och ju mera varje part i samhället antingen lever i praktiskt taget ekonomisk autarki (bygemenskap) eller överhuvudtaget saknar betydelse för det egentliga ekonomiska livet i samhället, d.v.s. för produktionsprocessen (som fallet var för stora delar av medborgarna i de grekiska städerna och i Rom), ju mindre har också samhällets och statens enhetliga form och organisatoriska sammanhållning sin grund i samhällets verkliga liv. En del av samhället för en naturartad tillvaro, praktiskt taget oberoende av statens öde.
"Den enkla produktionsorganismen i dessa självförsörjande samhällen, som kontinuerligt reproduceras under samma form och som, för den händelse de skulle förstöras, återuppstår på samma plats och under samma namn, är nyckeln till mysteriet med de asiatiska samhällenas oföränderlighet, en oföränderlighet som står i slående kontrast till den ständigt pågående upplösningen och förnyelsen av de asiatiska staterna och till de oupphörliga dynastiska förändringarna. Den struktur, som samhällets fundamentala ekonomiska beståndsdelar bildar, nås inte av de stormar som piskar politikens molnformationer."[16]
En annan del av samhället för å sin sida ett helt och hållet parasitärt ekonomiskt liv. Staten, den statliga maktapparaten, är inte för denna grupp - i motsats till de härskande klasserna inom det kapitalistiska samhället - ett medel att, i nödfall med våld, hävda principerna för sitt ekonomiska herravälde eller med våld skapa villkoren för det (som fallet är när det gäller den moderna kolonisationen); staten är alltså inte en förmedling av den ekonomiska dominansen av samhället, utan staten själv utgör oförmedlat detta herravälde. Och detta är naturligtvis inte endast fallet, när det är frågan om rent rov av land och slavar o.s.v., utan också när det gäller de 'ekonomiska' förbindelser som kallas fredliga. Beträffande arbetsräntan säger Marx t.ex.: "Under dessa betingelser kan de nominella jordägarna endast avpressa dem en arbetsökning genom utomekonomiska tvångsåtgärder."[17] I Asien "sammanfaller på detta sätt ränta och skatt, eller det är snarare så att det inte existerar någon skatt, som avviker från denna form av jordränta". Och inte ens den form, som varuutbytet i de förkapitalistiska samhällena antar, förmår utöva något avgörande inflytande på samhällets fundamentala struktur; den tränger aldrig ner under ytan och kan inte behärska själva produktionsprocessen och i synnerhet inte dess förhållande till arbetet. "Köpmannen kunde köpa alla varor, men han kunde inte köpa arbetet som en vara. Han tolererades bara som försäljare av hantverksprodukter", säger Marx.[18] Men trots allt utgör också ett sådant samhälle en enhet. Frågan är bara om denna enhet är sådan, att förhållandet mellan de skilda grupper, av vilka samhället består, och samhället som helhet kan anta en ekonomisk form i dess - tillskrivna - medvetande. Marx understryker å ena sidan att antikens klasskamp utspelades "huvudsakligen i form av en kamp mellan fordringsägare och skuldsatta."[19] Men han har fullkomligt rätt när han tillägger: "Den monetära formen - och förhållandet mellan borgenär och gäldenär har formen av en monetär relation - är emellertid endast en avspegling av en mycket djupare motsättning mellan skilda ekonomiska livsvillkor". Denna reflex har för den historiska materialismen kunnat avslöja sig som enbart en reflex. Men hade klasserna i detta samhälle överhuvudtaget en objektiv möjlighet att bli medvetna om den ekonomiska orsaken till sin kamp, om den ekonomiska problematik i samhället för vilken de fallit offer? Kom inte dessa strider och problem med nödvändighet att för dem - och i överensstämmelse med deras livsvillkor - anta antingen naturartat-religiösa[20] former eller statligt-juridiska former? Samhällets uppdelning enligt stånd, kaster, etc., innebär just att den begreppsmässiga såväl som organisatoriska fixeringen av dessa 'naturliga' positioner förblir omedveten på det ekonomiska planet, att den rent traditionella karaktären av deras enbart organiska framväxt oförmedlat måste gjutas i juridiska former.[21] Ty den mera lösliga karaktären av samhällets ekonomiska sammanhållning motsvaras av de juridiska och statliga formernas funktion, som både subjektivt och objektivt är helt annorlunda än inom kapitalismen och här konstituerar samhällets skiktning i stånd, privilegier, etc. I det kapitalistiska samhället är dessa former blott en fixering av förhållanden vars funktioner är rent ekonomiska, även om de juridiska formerna ofta - som Karner redan vederhäftigt har visat[22] - kan ta hänsyn till modifierade ekonomiska strukturer utan att modifiera vare sig form eller innehåll. I de förkapitalistiska samhällena måste de juridiska formerna däremot ovillkorligen ingripa som en konstituerande faktor i de ekonomiska relationerna. Här finns inga rent ekonomiska kategorier - och ekonomiska kategorier är enligt Marx "existensformer, existensbetingelser"[23] - som uppträder i juridiska former, omvandlas till juridiska former. De ekonomiska och juridiska kategorierna är i själva verket i kraft av sitt innehåll sammanflätade med varandra och omöjliga att skilja åt (man kan erinra sig de exempel som givits ovan, jordräntan och skatten, slaveriet, etc.). Ekonomin har inte heller objektivt nått den nivå, som man med hegelianska termer skulle kunna beteckna som varat-för-sig, och det är därför som det inom ett sådant samhälle inte finns någon tänkbar position utifrån vilken de sociala relationernas ekonomiska grundval skulle kunna göras medveten.
Men detta motsäger naturligtvis inte att alla samhällsformer har en objektiv ekonomisk grundval. Tvärtom, ståndsindelningens historia visar fullkomligt klart, hur denna efter att ursprungligen ha gjutit en 'naturlig' ekonomisk existens i solida former gradvis upplöses under den ekonomiska utvecklingens fördolda, 'omedvetna' gång, d.v.s. upphör att utgöra en verklig enhet. Deras ekonomiska innehåll spränger deras juridiska formella enhet. (Den analys som Engels gjort av klassförhållandena under den franska reformationstiden liksom Cunows motsvarande analys av franska revolutionen ger tillräckliga belägg för detta.) Trots denna rivalitet mellan juridisk form och ekonomiskt innehåll, bevarar emellertid den juridiska (privilegieskapande formen en mycket viktig roll, ofta t.o.m. avgörande för dessa stånds medvetande under upplösningsprocessen. Ty ståndsindelningens form döljer sambandet mellan ståndets - verkliga fastän fortfarande 'omedvetna' - ekonomiska existens och samhällets ekonomiska totalitet. Den fixerar medvetandet antingen vid privilegiernas rena omedelbarhet (t.ex. hos riddarna under reformationsperioden) eller vid partikularismen - också den rent omedelbar - hos de samhällsskikt till vilka privilegierna hänför sig (t.ex. skråna). Ståndet kan vara fullständigt upplöst i ekonomiskt hänseende, dess medlemmar kan tillhöra klasser som redan är skilda från varandra i ekonomiskt avseende, men ståndet bevarar ändå detta ideologiska band (som inte har någon objektiv verklighetsförankring). Ty det förhållande till helheten som 'ståndsmedvetandet' upprätthåller riktar sig till en annan totalitet än den verkliga och levande ekonomiska enheten: den riktar sig till en kvardröjande fixering av det samhälle, som på sin tid utgjorde grundvalen för ståndsprivilegierna. Ståndsmedvetandet som verklig historisk faktor döljer klassmedvetandet och hindrar detta från att överhuvudtaget framträda. Något liknande kan också iakttas i det kapitalistiska samhället, nämligen hos alla de 'privilegierade' grupper vars klassituation inte har en omedelbart ekonomisk grundval. Ett sådant skikts förmåga till anpassning till den reella ekonomiska utvecklingen växer med dess förmåga att 'kapitaliseras', d.v.s. att omvandla sina 'privilegier' till ekonomiska och kapitalistiska maktförhållanden (t.ex. de stora jordägarna). Förhållandet mellan klassmedvetande och historia är följaktligen helt annorlunda under den förkapitalistiska än under den kapitalistiska epoken. Ty under de förkapitalistiska perioderna kan klasserna urskiljas i den omedelbart givna historiska verkligheten endast genom den förmedling, som den historiska materialismens historietolkning utgör, medan klasserna numera utgör just denna omedelbara historiska verklighet. Det är således inte alls en slump - vilket Engels för övrigt redan påpekat - att denna kunskap inte har blivit möjlig förrän under den kapitalistiska epoken. Och orsaken är inte enbart att denna struktur är enklare än gångna tiders "komplicerade och fördolda samband", vilket Engels ansåg, utan framför allt att det ekonomiska klassintresset inte öppet framträtt som historiens motor förrän under kapitalismen. De egentliga "drivkrafter, som ligger bakom människornas motiv när de skapar historien", kunde därför aldrig framträda i ren form (ens som tillskrivet medvetande) under förkapitalistiska perioder. De doldes i själva verket som den historiska utvecklingens blinda krafter bakom människornas motiv.[C] De ideologiska momenten 'döljer' inte endast de ekonomiska intressena, de är inte endast kampens fanor och fältrop utan också moment av själva den verkliga striden. När man söker den sociologiska innebörden av dessa strider med den historiska materialismen som hjälpmedel, då kan naturligtvis de ekonomiska intressena utan tvivel visas vara de faktorer, som är slutgiltigt avgörande för en förklaring. Men den fundamentala skillnaden mellan dessa perioder och kapitalismen består i att de ekonomiska momenten under den senare inte längre är dolda under medvetandet utan närvarande i det (fastän kanske i omedveten eller förträngd form). I och med kapitalismen, ståndsindelningens försvinnande och uppkomsten av ett samhälle med rent ekonomisk stratifiering har klassmedvetandet nått det stadium där det kan bli medvetet. Den sociala kampen avspeglar sig nu i en ideologisk kamp om medvetandet, som gäller maskeringen eller avslöjandet av samhällets klasskaraktär. Att denna kamp överhuvudtaget är möjlig ger redan en antydan om det rena klassamhällets dialektiska motsättningar och inre självupplösning. "När filosofin målar grått på grått", säger Hegel, "har en livsform åldrats och den låter sig inte föryngras med grått på grått utan endast uppfattas av kunskapen; Minervas uggla lyfter först i den fallande skymningen".
Bourgeoisien och proletariatet är det borgerliga samhällets enda rena klasser, det vill med andra ord säga att endast dessa klassers existens och utveckling uteslutande vilar på den moderna produktionsprocessens utveckling och att en organisationsplan för samhället som helhet endast är tänkbar utifrån deras existensvillkor. Den ovissa eller för utvecklingen ofruktbara karaktär, som utmärker de andra klassernas attityd (småborgarnas och böndernas), härrör ur det faktum, att deras existens inte uteslutande bestäms av deras position inom den kapitalistiska produktionsprocessen, utan oupplösligt är förbunden med det ståndsindelade samhällets kvarlevor. De försöker följaktligen inte befrämja den kapitalistiska utvecklingen eller få den att överskrida sina egna gränser, utan de arbetar i stället för att tvinga den tillbaka eller åtminstone hindra den från att fullföljas. Deras klassintresse är endast inriktat på utvecklingens symptom och inte på själva utvecklingen, endast på partiella företeelser i samhället och inte på dess totala struktur.
Det problematiska med detta medvetande framgår av målsättningens och handlingens karaktär, inom t.ex. småbourgeoisien, som åtminstone delvis lever i den kapitalistiska storstaden och i alla sina livsyttringar är direkt underkastad kapitalismens inflytande, och som därför absolut inte kan stå helt likgiltig inför det faktum, att en klasskamp utkämpas mellan bourgeoisie och proletariat. Men småbourgeoisien kommer att i egenskap av "övergångsklass, i vilken de båda klassernas intressen samtidigt dämpas ...", känna sig "höjd över klassmotsättningarna."[24] Som en följd av detta kommer den att söka medel "inte att eliminera de två ytterligheterna, kapital och löntagare, utan att mildra motsättningen mellan dem och förvandla den till harmoni."[25] Dess aktivitet kommer således att äga rum vid sidan av alla samhällets avgörande beslut, och växelvis men alltid omedvetet måste den komma att kämpa för den ena eller den andra av klasskampens riktningar. Dess egna mål, som uteslutande existerar i dess medvetande antar med nödvändighet rent 'ideologiska' former och blir alltmera urholkade, alltmera isolerade från social aktivitet. Småbourgeoisien kan bara spela en aktiv historisk roll så länge dess målsättningar sammanfaller med kapitalismens sanna ekonomiska klassintressen, som t.ex. vid ständernas avskaffande under franska revolutionen. När denna mission en gång fyllts, får dess manifestationer - som till största delen förblir sig lika - en alltmera marginell plats i den verkliga utvecklingen och de blir alltmera karikatyrmässiga (liksom montagnardernas jakobinism under perioden 1848-1851). Men denna brist på länkar med samhället som totalitet kan också återverka på den inre strukturen, på möjligheten att organisera klassen. Det är i böndernas utveckling som detta klarast kommer till uttryck.
"Småbönderna utgör en ofantlig massa", säger Marx, "vars medlemmar befinner sig i samma situation men utan att ha många förbindelser med varandra. Deras produktionssätt isolerar dem från varandra i stället för att leda till ömsesidigt utbyte ... Varje bondefamilj ... får således sina livsmedel snarare genom utbyte med naturen än genom handel med samhället ... I den mån som miljoner familjer lever under ekonomiska existensvillkor som skiljer deras livsstil, deras intressen, deras kultur från andra klassers och gör dem till fiender till dessa klasser, utgör de själva en klass. I den mån som allt utom ett lokalt band mellan småbönderna saknas, och deras identiska intressen inte frambringar en gemenskap bland dem, ett förbund på det nationella planet eller en politisk organisation, utgör de däremot inte en klass."[26]
Det är därför som yttre omvälvningar, t.ex. krig, revolutioner i staden, o.s.v., är nödvändiga för att överhuvudtaget få dessa massor i rörelse på ett samlat sätt, och till och med då är de ur stånd att själva organisera denna rörelse, förse den med egna slagord och ge den en positiv inriktning, som överensstämmer med deras egna intressen. Det blir här beroende av de andra kämpande klassernas belägenhet, på medvetandets nivå inom de partier som leder dessa klasser, om böndernas rörelser ska få en progressiv betydelse (som under franska revolutionen 1789 och ryska revolutionen 1917) eller en reaktionär innebörd (som under Napoleons statskupp). Därför är också den ideologiska form, som böndernas 'klassmedvetande' får, till sitt innehåll mera skiftande än för övriga klasser; det är i själva verket alltid en lånad form. Det är därför som de partier, vilka helt eller delvis grundar sig på detta 'klassmedvetande', aldrig ens i kritiska situationer kan inta en fast och bestämd hållning (de ryska socialrevolutionärerna 1917-1918 är ett exempel). Det är därför som bonderörelserna kan strida under motsatta ideologiska banér. Det är t.ex. mycket karakteristiskt såväl för anarkismen som teori som för böndernas 'klassmedvetande', att några av mellanböndernas och de rika böndernas kontrarevolutionära resningar i Ryssland ideologiskt anslutit sig till denna samhällsuppfattning och accepterat dess målsättning. Man kan inte heller i egentlig mening tala om klassmedvetande hos dessa klasser (om man nu ens kan kalla dem klasser i strikt marxistisk mening): ett klart medvetande om deras situation skulle avslöja för dem det utsiktslösa i deras speciella strävanden när de ställs inför utvecklingens nödvändighet. Medvetande och intressen står här följaktligen i kontradiktorisk motsats till varandra. Och eftersom klassmedvetandet definierats som något vilket tillskrives en klass i överensstämmelse med dess klassintressen, kan man också filosofiskt förstå det omöjliga i dess utveckling i den omedelbart givna, historiska verkligheten.
Klassmedvetande och klassintresse befinner sig även hos bourgeoisien i ett motsatsförhållande. Men denna motsats är inte kontradiktorisk, den är dialektisk.
Skillnaden mellan dessa båda motsatser kan kort uttryckas på följande sätt: medan de övriga klassernas plats i produktionsprocessen och de intressen som härrör ur denna verkar hindrande för uppkomsten av ett klassmedvetande överhuvudtaget, driver dessa moment på klassmedvetandets utveckling inom bourgeoisien. Men från första början och på grund av dess eget väsen vilar en tragisk förbannelse över detta klassmedvetande, som döms att på höjden av sin utveckling råka i oupplöslig motsättning till sig självt och följaktligen upphäver sig självt. Historiskt avspeglas denna tragiska belägenhet i det faktum, att bourgeoisien ännu inte hade besegrat sin föregångare, feodalismen, när den nye fienden, proletariatet, uppenbarade sig. Det politiska uttrycket för detta fenomen var att kampen mot det ståndsindelade samhället fördes i namnet av en 'frihet', som i segerns ögonblick måste förvandlas till ett nytt förtryck. I sociologiskt avseende kommer motsättningen till uttryck i att bourgeoisien - trots att dess samhällsform för första gången fått klasskampen att framträda i rent tillstånd, trots att den för första gången historiskt bevisat klasskampens faktum - tvingas att teoretiskt och praktiskt göra sitt yttersta för att kunna förtränga detta faktum ur det sociala medvetandet. På det ideologiska planet upptäcker vi samma dualism, när bourgeoisiens utveckling å ena sidan tilldelar den personliga egenarten en helt ny betydelse men å andra sidan undertrycker all individualism genom dess ekonomiska förutsättningar och genom den reifikation, som varuproduktionen ger upphov till. Alla dessa motsägelser, som absolut inte uttömts med dessa exempel utan skulle kunna exemplifieras i all oändlighet, är endast en återspegling av kapitalismens egna djupgående motsättningar, såsom de i överensstämmelse med bourgeoisiens ställning inom den totala produktionsprocessen avspeglas i dess klassmedvetande. Det är därför som dessa motsägelser uppträder i bourgeoisiens klassmedvetande som dialektiska motsättningar, och inte endast som ren oförmåga att förstå motsägelserna inom den egna samhällsordningen. Ty kapitalismen är å ena sidan den första produktionsordning som tenderar[27] att ekonomiskt genomtränga samhället i dess helhet, och bourgeoisien måste följaktligen vara i stånd att utifrån denna centrala ställning besitta ett (tillskrivet) medvetande om produktionsprocessens helhet. Men å andra sidan gör den ställning, som kapitalistklassen intar i produktionen och de intressen som bestämmer dess handlande, att den trots allt inte har möjlighet att ens teoretiskt bemästra sin egen produktionsordning. Orsakerna är många. För det första är produktionen för kapitalismen endast skenbart det centrala i klassmedvetandet, och därför endast skenbart den teoretiska utgångspunkten för förståelsen av samhället. Marx har redan apropå Ricardo påpekat att denne ekonom, som "man kritiserar för att bara ha haft produktionen för ögonen",[28] "definierar distributionen som ekonomins enda och uteslutande studieobjekt". Och den detaljerade analysen av kapitalets konkreta realiseringsprocess visar punkt för punkt, att kapitalistens intresse måste inriktas på (ur produktionens synvinkel) sekundära frågor, eftersom han producerar varor och inte förnödenheter, samt att han, som är invecklad i den för honom avgörande omsättningsprocessen, måste anlägga ett perspektiv i studiet av ekonomiska fenomen, utifrån vilket de viktigaste av dessa överhuvudtaget inte kan uppfattas.[29] Denna dissonans stegras ytterligare av det faktum att den individuella och den sociala principen inom själva kapitalförhållandet, d.v.s. kapitalets funktion som privategendom och dess objektiva ekonomiska funktion, står i oupplöslig dialektisk konflikt. "Kapitalet är inte en personlig makt", säger Kommunistiska Manifestet, "det är en social makt". Men det är en social makt, vars rörelser dirigeras av de individuella kapitalägarnas intressen - vilka saknar överblick över den sociala funktion deras verksamhet fyller och med nödvändighet är obekymrade om den - på så sätt att den sociala principen, kapitalets sociala funktion, endast kan realiseras över deras huvuden, genom deras viljor men utan att de själva är medvetna om det. På grund av denna konflikt mellan den sociala och den individuella principen har Marx med rätta kallat aktiebolagen "ett upphävande av det kapitalistiska produktionssättet inom det kapitalistiska produktionssättet."[30] Och ändå, ur rent ekonomisk synvinkel skiljer sig aktiebolagets ekonomiska förhållanden endast mycket obetydligt från dem som gäller för individuella kapitalister, och till och med det förmenta upphävandet av produktionens anarki genom karteller, truster, etc., förskjuter endast denna konflikt utan att lösa den. Detta sakförhållande är en av de mest avgörande faktorerna för bourgeoisiens klassmedvetande: bourgeoisien deltar visserligen som klass i samhällets objektiva ekonomiska utveckling, men den kan inte bli medveten om utvecklingen av denna process som den själv fullföljer annat än som ett yttre, objektivt och lagbundet skeende som den själv drabbas av. Den borgerliga tanken betraktar alltid och av inre nödvändighet det ekonomiska livet ur den enskilde kapitalistens synvinkel och härav följer automatiskt[31] denna skarpa motsats mellan individen och den allsmäktiga, opersonliga 'naturlag', som håller hela samhället i rörelse. Ur detta härrör inte endast motsättningen mellan klassintresset och det individuella intresset i händelse av konflikt (en motsättning som utan tvivel sällan blivit så våldsam inom de härskande klasserna som inom bourgeoisien), utan också den principiella oförmågan att teoretiskt och praktiskt bemästra de problem, som oundvikligen uppkommer under den kapitalistiska produktionens utveckling. "Denna plötsliga förvandling av kreditsystemet till ett monetärt system kompletterar den paniska praktiken med teoretisk förskräckelse och varuutbytets agenter darrar inför det ogenomträngliga mysteriet med sina egna inbördes förhållanden", säger Marx.[32] Och denna förskräckelse är inte utan grund, d.v.s. den är mycket mer än den enkla förvirring en enskild kapitalist kan känna inför sitt personliga öde. Situationer och omständigheter, som framkallar denna förskräckelse, får något att tränga in i bourgeoisiens medvetande, som den själv absolut inte är i stånd att göra klart för sig, även om den varken helt kan förneka ett naket faktum eller slå det ifrån sig. Ty den fattbara orsaken till sådana situationer och omständigheter är att "den verkliga gränsen för den kapitalistiska produktionen är kapitalet självt."[33] Det är en kunskap som, om den blev medveten, skulle betyda kapitalistklassens upphävande av sig själv.
De objektiva gränserna för den kapitalistiska produktionen utgör således också gränserna för bourgeoisiens klassmedvetande. Men eftersom kapitalismen - i motsats till de äldre former av naturlig och 'konservativ' makt som lämnar produktionsformerna intakta bland stora grupper av de förtryckta,[34] och som följaktligen har ett övervägande traditionellt och icke revolutionärt inflytande - är en revolutionerande produktionsform par excellence, kommer nödvändigheten av att de objektiva ekonomiska gränserna för systemet förblir omedvetna att manifesteras som en inre, dialektisk motsättning inom klassmedvetandet. Med andra ord, bourgeoisiens klassmedvetande är formellt inriktat på ekonomisk medvetenhet. Den högsta graden av omedvetenhet, den mest skriande formen av 'falskt medvetande', tar sig alltid uttryck i en förstärkt illusion om att de ekonomiska fenomenen är medvetet behärskade. Sett utifrån medvetandets förhållande till de sociala fenomenens totalitet kommer denna motsättning till uttryck i den oupplösliga motsättningen mellan ideologi och ekonomisk grundval. Dialektiken i detta klassmedvetande vilar på den oupplösliga motsättningen mellan den (kapitalistiske) individen, individen enligt den enskilde kapitalistens mall, och den utveckling som är underkastad orubbliga 'naturlagar', d.v.s. en utveckling som definitionsmässigt inte kan behärskas av medvetandet. Den skapar således en oförsonlig motsättning mellan teori och praktik, men på ett sätt som inte tillåter en stabil dualism utan tvärtom oupphörligt strävar att förena de båda motstridiga principerna, och som därför ständigt på nytt framkallar en pendling mellan en 'falsk' förening och en katastrofal splittring.
Denna inre dialektiska motsättning i bourgeoisiens klassmedvetande skärps ytterligare genom det faktum att den objektiva gränsen för den kapitalistiska produktionsordningen inte förblir i ett tillstånd av enkel negativitet och inte endast framkallar 'naturlagsenliga' kriser som är ofattbara för medvetandet, utan antar en egen, medveten och aktiv historisk form - proletariatet. Redan de flesta 'normala' perspektivförskjutningar i uppfattningen av samhällets ekonomiska struktur, som kapitalisternas synvinkel resulterat i, tenderade att "fördunkla och mystifiera mervärdets verkliga ursprung."[35] Men medan denna mystifikation under 'normal' och rent teoretisk verksamhet endast gäller kapitalets organiska sammansättning, företagarens ställning i produktionsprocessen, räntans ekonomiska funktion, etc., och med andra ord helt enkelt visar oförmågan att bakom de ytliga företeelserna varsebli de verkliga drivkrafterna, drabbar mystifikationen så snart den slår över i praktik det kapitalistiska samhällets centrala faktum - klasskampen. Men under klasskampen kommer alla dessa krafter, vilka vanligtvis är dolda under det ekonomiska livets yta, - som ju fascinerar kapitalisterna och deras teoretiska talesmän - att ta sig sådana uttryck att det skulle vara omöjligt att inte lägga märke till dem. Det var medan proletariatets klasskamp under kapitalismens uppåtstigande fas fortfarande endast kom till uttryck i spontana, våldsamma revolter, som klasskampens faktum erkändes som historiens fundamentala faktum till och med av den uppåtstigande klassens ideologiska företrädare (Marat och senare historiker som Mignet, m.fl.). Allteftersom denna omedvetet revolutionära princip inom den kapitalistiska utvecklingen stiger upp i det sociala medvetandet genom proletariatets teori och praktik, tvingas emellertid bourgeoisien ideologiskt till medveten defensiv. Den dialektiska motsättningen inom bourgeoisiens 'falska' medvetande får större skärpa; det 'falska' medvetandet övergår i en medveten falskhet. Motsättningen som ursprungligen endast var objektiv, blir nu också subjektiv: den teoretiska problemställningen förvandlas till en moralisk attityd och får ett avgörande inflytande över klassens samtliga praktiska ställningstaganden i alla situationer och vitala frågor.
Denna bourgeoisiens belägenhet bestämmer klassmedvetandets funktion i kampen för herraväldet över samhället. När bourgeoisiens herravälde spänner över hela samhället, när den verkligen syftar till att organisera samhället i enlighet med sina intressen och delvis lyckas med detta, måste den ovillkorligen skapa en doktrin som sammanfattar ekonomin, staten, samhället, etc., i en totalitet (vilket i och för sig redan förutsätter och innebär en 'världsåskådning'), liksom den också inom sig måste utveckla och göra medveten tron på sin egen bestämmelse att härska. Det dialektiska och tragiska draget i bourgeoisiens klassbelägenhet består i att det inte bara ligger i bourgeoisiens intresse utan är oundgängligen nödvändigt för den, att i varje enskild fråga uppnå ett så klart medvetande som möjligt om sina egna klassintressen, men att detta klara medvetande måste bli fatalt, om det även sträcker sig till frågan om totaliteten. Skälet för detta är framför allt, att bourgeoisiens herravälde endast kan vara en minoritets herravälde. När detta herravälde inte bara utövas av en minoritet, utan också i en minoritets intresse, är det ett nödvändigt villkor för upprätthållandet av bourgeoisiens regim att de andra klasserna sitter fast i illusioner och stannar vid ett oklart klassmedvetande. (Som exempel kan nämnas uppfattningen av staten som stående 'över' klassmotsättningarna, av rättvisan som 'opartisk', etc.) Men även för bourgeoisien själv är det ett vitalt intresse att maskera det borgerliga samhällets väsen. Ty ju mer uppfattningen klarnar, ju tydligare avslöjas de oupplösliga motsättningarna inom denna samhällsordning, vilket ställer dess anhängare inför följande val: antingen att medvetet göra sig oemottagliga för denna växande insikt, eller att inom sig undertrycka alla moraliska instinkter för att även moraliskt kunna acceptera en samhällsordning, som man egentligen godkänner på grund av sina egna intressen. Utan att vilja överskatta den faktiska betydelsen av sådana ideologiska faktorer, måste man emellertid konstatera att stridsförmågan hos en klass är större ju bättre samvete den har i tron på sin egen kallelse och ju mer en obändig instinkt tillåter den att utnyttja alla företeelser i enlighet med sina intressen. Ty bourgeoisiens ideologiska historia är sedan de allra första etapperna av sin utveckling - tänk på Sismondis kritik av den klassiska ekonomin, på den tyska kritiken av naturrätten, på den unge Carlyle, etc., - ingenting annat än en desperat kamp mot insikten om den verkliga naturen av det samhälle den själv skapat, mot det verkliga medvetandet om dess klassbelägenhet. När Kommunistiska Manifestet betonar att bourgeoisien frambringar sina egna dödgrävare, är detta riktigt inte bara på det ekonomiska planet utan också på det ideologiska. Under artonhundratalet ansträngde sig hela den borgerliga vetenskapen till det yttersta med att kamouflera det borgerliga samhällets grundvalar. Allting i den vägen har försökts, från de värsta verklighetsförfalskningar till 'sublima' teorier om historiens 'väsen', statens 'väsen', etc. Förgäves. Sekelskiftet har redan låtit avgörandet falla inom den mera avancerade vetenskapen (och följaktligen i de ledande kapitalistiska skiktens medvetande). Detta kommer klart till uttryck i det ökade accepterande, som den medvetna organisationstanken vunnit i bourgeoisiens medvetande. Till att börja med har en allt större koncentration ägt rum inom aktiebolagen, kartellerna, trusterna, o.s.v. Visserligen har denna koncentration allt tydligare visat kapitalets sociala karaktär på det organisatoriska planet, men utan att rubba anarkin inom produktionen och endast för att ge enskilda kapitalister, som antagit gigantiska proportioner, relativa monopolställningar. Objektivt sett har naturligtvis koncentrationen mycket effektivt framhävt kapitalets sociala karaktär, men samtidigt har den låtit kapitalistklassen förbli fullständigt omedveten om denna och till och med - genom att ge sken av att upphäva produktionsanarkin - fört deras medvetande ännu längre bort från en verklig möjlighet till kunskap om den faktiska situationen. Krigets och efterkrigstidens kriser har drivit denna utveckling ännu längre: 'planekonomin' har gjort sitt inträde i det borgerliga medvetandet, åtminstone bland dess mest avancerade företrädare. Först har det naturligtvis skett i mycket begränsade kretsar och även där snarare som teoretiskt experiment än som praktisk räddning ur krisens återvändsgränd. Men om vi jämför denna medvetenhetsnivå, där en jämvikt mellan 'planekonomin' och bourgeoisiens klassintressen eftersträvas, med den uppåtstigande kapitalismens medvetenhetsnivå, för vilken varje form av social organisation var ett "intrång på den enskilde kapitalistens oantastliga äganderätt, frihet och självrådande 'genialitet'."[36] - då är det uppenbart att bourgeoisiens klassmedvetande kapitulerat inför proletariatets klassmedvetande. Självfallet avser även den del av bourgeoisien som accepterar planekonomin något annat än proletariatet: den försöker just en sista räddning av kapitalismen genom att driva den inre motsättningen till sin spets. Men trots det har bourgeoisien ändå övergett sitt sista teoretiska fäste. (Och det är ett underligt svar på denna eftergift, att vissa fraktioner av proletariatet i just detta ögonblick i sin tur kapitulerar inför bourgeoisien genom att tillägna sig dess högst problematiska organisationsform). Men därmed har den borgerliga klassen och som uttryck för den den borgerliga kulturen råkat in i en mycket allvarlig kris. Å ena sidan konfronteras den med det gränslöst ofruktbara i en ideologi, som avskurits från livet genom ett mer eller mindre medvetet försök till verklighetsförvanskning, och å andra sidan med den lika fruktansvärda ödsligheten hos en cynism, som redan är historiskt övertygad om den inre intigheten i sin egen tillvaro och endast försvarar sin rent materiella existens, sitt ohöljt egoistiska intresse. Denna ideologiska kris är ett osvikligt tecken på dekadens. Klassen har redan tvingats till reträtt, den kämpar inte längre för något annat än sitt rena uppehälle (hur aggressiva dess kampmetoder än kan vara); den har ohjälpligt förlorat kraften att leda.
I denna kamp om medvetandet spelar den historiska materialismen en avgörande roll. På det ideologiska liksom på det ekonomiska planet är proletariat och bourgeoisie klasser som ovillkorligen betingar varandra. Samma process som ur bourgeoisiens synvinkel förefaller vara en upplösningsprocess, ett permanent kristillstånd, innebär för proletariatet en - naturligtvis också krisartad - kraftsamling, en språngbräda till segern. På det ideologiska planet innebär detta, att den växande insikt om samhällets väsen, i vilken bourgeoisiens långsamma dödskamp avspeglas, för proletariatets del medför en ständigt växande makt. För proletariatet är sanningen ett segerbringande vapen - och ju hänsynslösare desto mera oövervinneligt. Det förtvivlade raseri med vilket den borgerliga vetenskapen kämpar mot den historiska materialismen är förståeligt: så snart den tvingas att ideologiskt ställa sig på dess grundval är den förlorad. Detta förklarar samtidigt, varför en riktig förståelse av samhällets väsen är en maktfaktor av första rangen för proletariatet, och endast för proletariatet, varför den kanske rentav är det avgörande vapnet.
Den unika funktion som medvetandet fyller i proletariatets klasskamp har alltid undgått vulgärmarxisterna, och i stället för den stora principiella strid, som går tillbaka på den objektiva ekonomiska utvecklingens yttersta problem, har de gått in för en inskränkt 'realpolitik'. Det är klart att proletariatet måste utgå från den situation som är given för ögonblicket. Men det skiljer sig från andra klasser genom det faktum, att proletariatet inte stirrar sig blint på detaljer i det historiska skeendet, att proletariatet inte enbart passivt följer med, utan självt utgör kärnan i drivkrafterna, och att proletariatet - genom den centrala plats som dess verksamhet intar - påverkar samhällsutvecklingens centrala förlopp. Genom att överge denna utgångspunkt, som i metodologiskt avseende gör proletariatets klassmedvetande möjligt, ställer sig vulgärmarxisterna på bourgeoisiens medvetenhetsnivå. Och endast en vulgärmarxist kan förvånas över att bourgeoisien på denna nivå, på sin egen mark, måste vara proletariatet överlägsen, såväl ideologiskt som ekonomiskt. Och endast en vulgärmarxist kan av detta faktum, som hans egen hållning ensam är ansvarig för, dra slutsatsen att bourgeoisien i allmänhet skulle vara överlägsen. Ty det säger sig självt att bourgeoisien - helt bortsett från dess verkliga maktmedel - har större kunskaper, mera rutin, o.s.v., till sitt förfogande på det här området; det ligger ingenting överraskande i att den, helt utan egen förtjänst, kommer att befinna sig i överläge, om bourgeoisiens motståndare accepterar dess grundläggande synsätt. Proletariatets överlägsenhet över bourgeoisien, som i alla andra avseenden (intellektuellt, organisatoriskt, etc.) är överlägsen, ligger uteslutande i att proletariatet är i stånd att utifrån sin centrala ställning betrakta samhället som en sammanhängande helhet och följaktligen handla på ett sätt, som får konsekvenser för helheten och förändrar verkligheten; i att teori och praktik sammanfaller för dess klassmedvetande; och i att proletariatet följaktligen medvetet kan lägga sin egen utslagsgivande handling i historiens vågskål. När vulgärmarxisterna splittrar denna enhet, skär de av den nerv, som förbinder den proletära teorin med den proletära handlingen och gör dem till en enhet. De reducerar teorin till en 'vetenskaplig' behandling av den sociala utvecklingens symptom och gör praktiken till en rutin utan mål, utlämnad åt varje enskild händelse i ett förlopp som de metodologiskt avstår från att bemästra genom teorin.
Det klassmedvetande som följer av en sådan position måste uppvisa samma inre struktur som bourgeoisiens. Men när samma dialektiska motsättningar genom utvecklingens nödvändighet drivs upp till medvetandets yta, blir konsekvenserna av detta än mer fatala för proletariatet än för bourgeoisien. Ty det 'falska medvetande', som bourgeoisien bedrar sig självt med, står åtminstone - trots sina dialektiska motsägelser och objektiva falskhet - i överensstämmelse med dess klassbelägenhet. Detta falska medvetande kan visserligen inte rädda bourgeoisien från undergång och från motsättningarnas fortskridande skärpning, men det kan ge den inre möjligheter att fortsätta kampen, inre förutsättningar för framgångar, om än av tillfällig art. Inom proletariatet är ett sådant medvetande inte endast behäftat med dessa inre (borgerliga) motsättningar, utan det förnekar också nödvändigheten av de handlingar, som den ekonomiska situationen driver proletariatet till - oavsett dess uppfattning. Proletariatet måste handla proletärt, men dess egen vulgärmarxistiska teori skymmer sikten för den rätta vägen. Och denna dialektiska motsättning mellan den proletära aktion, som är objektivt och ekonomiskt nödvändig för proletariatet, och den vulgärmarxistiska (borgerliga) teorin skärps oupphörligt. Men andra ord, den riktiga respektive falska teorins betydelse som stimulans eller hinder växer allteftersom klasskampens avgörande strider kommer närmare. 'Frihetens rike', slutet på 'mänsklighetens förhistoria' innebär just att de objektiverade relationerna mellan människorna, d.v.s. reifikationen, börjar återställa sin makt till människan. Ju mer denna process närmar sig målet, desto större betydelse får proletariatets medvetande om sin historiska uppgift, d.v.s. dess klassmedvetande, och desto starkare och mera oförmedlat måste detta medvetande bestämma var och en av proletariatets handlingar. Ty drivkrafternas blinda makt för 'automatiskt' mot målet, d.v.s. mot sitt eget upphävande, endast så länge detta mål inte är inom räckhåll. När ögonblicket för övergången till 'frihetens rike' objektivt sett är inne, yttrar det sig just i att dessa krafter stormar mot avgrunden i fullkomlig blindo, med oupphörligt växande och skenbart oemotståndlig våldsamhet, samt i att endast proletariatets medvetna vilja kan rädda mänskligheten från en katastrof. Med andra ord, när kapitalismens slutgiltiga ekonomiska kris börjat, beror revolutionens (och därmed mänsklighetens) öde på proletariatets ideologiska mognad, på dess klassmedvetande.
Så definieras den unika funktion, som klassmedvetandet fyller för proletariatet, i motsats till dess funktion för andra klasser. Det är just därför att proletariatet endast kan befria sig som klass genom att avskaffa klassamhället överhuvudtaget, som dess medvetande - det sista klassmedvetandet i mänsklighetens historia - å ena sidan måste sammanfalla med avslöjandet av samhällets väsen och å andra sidan bli en alltmera intim förening av teori och praktik. För proletariatet är dess 'ideologi' inte en fana att kämpa under, inte en täckmantel för de egentliga målsättningarna, utan ideologin utgör själv målsättning och vapen. Varje principlös taktik reducerar den historiska materialismen till blott 'ideologi', påtvingar proletariatet en borgerlig (eller småborgerlig) kampmetod och berövar det dess bästa krafter genom att - i stället för den pådrivande roll som tillkommer det proletära medvetandet - ge detta samma passiva eller bromsande funktion, som det borgerliga klassmedvetandet har, men som i proletariatets fall blir enbart hämmande.
Men lika enkelt som förhållandet mellan klassmedvetande och klassbelägenhet till sitt väsen är för proletariatet, lika stora är de hinder som uppreser sig inför det praktiska förverkligandet av detta medvetande. Det man först måste ta i betraktande är den bristande enhetligheten inom själva medvetandet. Trots att samhället i sig representerar något strikt enhetligt och trots att dess utvecklingsprocess likaså är en enhetlig process, framstår dessa i själva verket inte som enhetliga för människans medvetande och i synnerhet inte för den människa, som vuxit upp med kapitalismens reifierade förhållanden som naturlig miljö; för honom framstår de tvärtom som en mångfald av varandra oberoende ting och krafter.
Den mest uppenbara splittringen inom proletariatets klassmedvetande och den som får de allvarligaste konsekvenserna avslöjar sig i distinktionen mellan den ekonomiska och den politiska kampen. Marx har upprepade gånger framhållit, att denna distinktion är oacceptabel,[37] och visat att det ligger i sakens natur, att varje ekonomisk kamp övergår i en politisk (och vice versa), och ändå har det varit omöjligt att eliminera denna föreställning ens i proletariatets teori. Denna klassmedvetandets avvikelse från sig självt har sin grund i den dialektiska dualismen mellan partiell målsättning och slutmål och således ytterst i den proletära revolutionens dialektiska dualism.
Ty de klasser, som i tidigare samhällen var bestämda för herravälde och som följaktligen var i stånd att genomföra segerrika revolutioner, hade subjektivt sett en enklare uppgift framför sig, just på grund av deras klassmedvetandes bristande överensstämmelse med den objektiva ekonomiska strukturen, d.v.s. på grund av deras omedvetenhet om sin egen funktion i den sociala utvecklingen. Det enda som krävdes av dem var att tillgodose sina omedelbara intressen med det våld de var mäktiga; den sociala innebörden av deras handlingar förblev fördold för dem själva och överläts åt den 'förnuftets list' som finns inneboende i utvecklingsprocessen. Men när historien ställer proletariatet inför uppgiften att medvetet omvandla samhället, måste det inom dess klassmedvetande uppstå en dialektisk motsättning mellan det omedelbara intresset och det slutliga målet, mellan det isolerade momentet och helheten. Ty processens enskilda moment, den konkreta situationen med dess konkreta krav, är till sin natur immanenta i det bestående kapitalistiska samhället och underkastade dess lagar och dess ekonomiska struktur. Det är endast genom att infogas i helhetsbilden av processen, genom att förbindas med det slutliga målet, som de konkret och medvetet pekar utöver det kapitalistiska samhällets ram och blir revolutionära. För proletariatets klassmedvetande innebär emellertid detta på det subjektiva planet, att det dialektiska förhållandet mellan det omedelbara intresset och det objektiva inflytandet över samhället som helhet överförs till proletariatets eget medvetande, i stället för att - som hos alla tidigare klasser - vara en rent objektiv process, som äger rum bortom gränserna för (det tillskrivna) medvetandet. Proletariatets revolutionära seger innebär alltså inte - som för alla tidigare klasser - att klassens socialt givna existens omedelbart förverkligas, utan det innebär, som redan den unge Marx insett och skarpt betonat, att proletariatet upphäver sig självt. Kommunistiska Manifestet formulerar denna distinktion på följande sätt: "Alla tidigare klasser som erövrat makten försökte befästa den ställning de redan nått genom att påtvinga hela samhället sina egna förvärvsbetingelser. Proletärerna kan erövra de sociala produktivkrafterna endast genom att avskaffa det förvärvssystem, som hittills varit deras eget, och därmed hela det tidigare förvärvssystemet" (kursiverat av mig). Klasslägets inre dialektik försvårar å ena sidan utvecklingen av det proletära klassmedvetandet, i motsats till vad som gäller för bourgeoisien, som under sitt klassmedvetandes utveckling kunde fästa sig enbart vid det yttre i företeelserna och stanna på den mest primitiva och abstrakta empirismens nivå, medan det redan på mycket tidiga stadier av proletariatets utveckling var ett elementärt krav att under klasskampen överskrida det omedelbart givna. (Detta betonar Marx redan i sina kommentarer till de schlesiska vävarnas resning.[38]) Ty proletariatets klassläge låter motsättningen uppträda direkt i proletariatets eget medvetande, medan de motsättningar som följer av bourgeoisiens klassläge oundvikligen uppträder som yttre gränser för dess medvetande. Denna motsättning innebär å andra sidan att det 'falska' medvetandet har en helt annan funktion inom proletariatets utveckling än hos alla tidigare klasser. Ty när det gäller bourgeoisiens klassmedvetande röjer nämligen även korrekta konstateranden, som rör detaljfrågor eller moment av utvecklingen, medvetandets gränser och avslöjar det som ett 'falskt' medvetande genom dess förhållande till samhället som helhet, medan det till och med i proletariatets 'falska' medvetande, till och med i dess faktiska misstag finns en tendens till sanning. Det räcker med att hänvisa till utopisternas sociala kritik eller till den proletära och revolutionära utvecklingen av Ricardos teori. Beträffande den senare hävdade Engels att den var "ekonomiskt och formellt falsk", men han tillade genast: "Men det som är falskt ur formellt ekonomisk synvinkel, kan inte desto mindre vara riktigt ur världshistoriens perspektiv ... Det som formellt ekonomiskt är felaktigt kan alltså dölja ett alldeles korrekt ekonomiskt innehåll."[39] Det är endast på detta sätt, som motsättningen inom proletariatets klassmedvetande kan upphävas och därmed samtidigt bli en medveten faktor i historien. Ty den tendens, som objektivt sett pekar i sanningens riktning och som är immanent även i proletariatets 'falska' medvetande, innebär absolut inte, att tendensen skulle kunna fullföljas utan proletariatets aktiva medverkan. Tvärtom, det är endast genom att höja medvetenheten, genom att handla medvetet och genom att utöva medveten självkritik, som proletariatet kan befria denna tendens från dess falska yttre och förvandla den till en verkligt korrekt, historiskt betydelsefull och socialt omvälvande kunskap. Denna kunskap skulle uppenbarligen vara omöjlig, om den inte som grundval hade denna objektiva tendens, och på denna punkt bekräftas Marx påstående att "mänskligheten aldrig ställer sig andra uppgifter än dem som den kan lösa."[40] Men det som här är givet, det är endast möjligheten. Själva lösningen kan bara vara en frukt av proletariatets medvetna handling. Det är just denna struktur hos medvetandet, på vilken proletariatets historiska uppgift vilar - det faktum att den pekar utöver det bestående samhällets ram - som framkallar den dialektiska dualismen inom medvetandet. Det som hos de andra klasserna uppträdde som motsättning mellan klassintresse och samhällsintresse, mellan individuell handling och dess sociala konsekvenser, etc., d.v.s. som yttre gräns för medvetandet, tränger nu - som motsättning mellan det omedelbara intresset och det slutliga målet - in i det proletära klassmedvetandet. Det är följaktligen endast genom ett inre övervinnande av denna dialektiska dualism som proletariatets yttre seger i klasskampen möjliggörs.
Just denna splittring erbjuder emellertid en möjlighet att förstå, att klassmedvetandet inte är enskilda proletärers psykologiska medvetande eller, sedda som grupp, deras (masspsykologiska) medvetande - vilket understrukits redan i vårt motto - utan klassens historiska situation vars innebörd blivit medveten. Det momentana, individuella intresset, som ibland inkarnerar denna innebörd och som man inte kan förbigå utan att återföra proletariatets klasskamp till utopismens mest primitiva stadium, kan i själva verket inneha en dubbel funktion: det kan antingen vara ett steg i riktning mot målet eller något som döljer detta. Och det beror uteslutande på proletariatets klassmedvetande och inte på seger eller nederlag i enskilda frågor, om det kommer att bli det ena eller det andra. Den fara som lurar i synnerhet inom den fackliga 'ekonomiska' kampen varnade Marx redan mycket tidigt för.
"Samtidigt får ... arbetarna inte överskatta det slutliga resultatet av dessa strider. De får inte glömma att de kämpar mot symptom och inte mot upphovet till dessa symptom ... att de sätter sin lit till smärtstillande medel och inte botar själva sjukdomen. Därför bör de inte heller uteslutande förlita sig på dessa oundvikliga gerillastrider ..., utan samtidigt arbeta på den radikala omvandlingen och använda sin organiserade styrka som hävstång för den definitiva emancipationen av de arbetande klasserna, d.v.s. för det slutgiltiga avskaffandet av lönearbetet."[41]
Upphovet till all opportunism, ligger just i att utgå från verkningarna och inte från orsakerna, från delarna och inte från helheten, från symptomen och inte från upphovet; att i det individuella intresset och dess tillfredsställande se inte ett sätt att förbereda sig för den slutliga kampen - vars utgång beror på i vilken utsträckning det psykologiska medvetandet närmar sig det tillskrivna medvetandet - utan någonting i och för sig värdefullt eller åtminstone någonting som i och för sig leder närmare målet; det är kort sagt att förväxla den faktiska, psykologiska medvetenhetsnivån hos proletärerna med proletariatets klassmedvetande.
De katastrofala följderna av en sådan förväxling visar sig i praktiken, när proletariatet på grund av denna förvirring uppvisar mycket mindre enhetlighet och sammanhållning i sina handlingar än vad som skulle motsvara de objektiva ekonomiska tendensernas enhetlighet. Det sanna, praktiska klassmedvetandets styrka och överlägsenhet ligger just i förmågan att bakom det ekonomiska förloppets vilseledande symptom varsebli det enhetliga i hela samhällsutvecklingen. En sådan total rörelse kan - under kapitalismens epok - emellertid ännu inte uppvisa en omedelbar enhetlighet i sina yttre uppenbarelseformer. Den ekonomiska grundvalen för en världskris till exempel är säkert enhetlig och kan som sådan ges en enhetlig ekonomisk förklaring. Men dess rumsliga och tidsmässiga uppenbarelseform kommer att vara en följd och en sammanställning av skilda företeelser, inte endast inom olika länder utan också inom varje lands olika produktionsgrenar. När den borgerliga tanken "förvandlar samhällets olika delar till lika många samhällen",[42] gör den visserligen ett allvarligt teoretiskt misstag, men de omedelbara praktiska konsekvenserna av denna felaktiga teori motsvarar helt och hållet den kapitalistiska klassens intressen. Naturligtvis är den borgerliga klassen ur stånd att på det allmänna teoretiska planet höja sig över förståelsen av den ekonomiska processens detaljer och symptom (en oförmåga som ytterst dömer den till nederlag även på det praktiska planet). I det dagliga livets omedelbara praktiska verksamhet är det därför av oerhörd betydelse för bourgeoisien, att dessa begränsningar som är typiska för den också påtvingas proletariatet. Det är nämligen då och endast då, som bourgeoisiens organisatoriska överlägsenhet kan komma riktigt till sin rätt, medan proletariatets helt annorlunda uppbyggnad, dess förmåga att organiseras som klass, inte kan göra sig praktiskt gällande. Men ju längre kapitalismens ekonomiska kris fortskrider, desto klarare kan den ekonomiska processens enhetlighet uppfattas också i praktiken. Den fanns visserligen även under s.k. normala tider och var alltså möjlig att uppfatta ur proletariatets klassperspektiv, men avståndet mellan uppenbarelseform och yttersta grundval var alltför stort för att kunna leda till praktiska konsekvenser för proletariatets handlande. Detta förhållande förändras under de utpräglade krisperioderna. Den totala processens enhet kommer i förgrunden och blir så påfallande, att inte ens kapitalismens teori helt och hållet kan ignorera den, fastän den aldrig kan få en adekvat uppfattning om enheten. I den situationen är proletariatets öde och därmed hela mänsklighetens utveckling beroende av om proletariatet tar eller inte tar detta enda steg, som från och med nu blivit objektivt möjligt. Ty även om krisens symptom tar sig skilda uttryck (i olika länder och produktionsgrenar, som 'ekonomiska' eller 'politiska' kriser, etc.); även om dess avspegling i arbetarnas omedelbara psykologiska medvetande följaktligen har en isolerad karaktär, är det ändå redan idag möjligt och nödvändigt att överskrida detta medvetande; och denna nödvändighet känner man instinktivt inom allt vidare kretsar av proletariatet. Opportunismens teori, som fram till krisens tillspetsning skenbart haft en enbart bromsande funktion för den objektiva utvecklingen, kommer nu att verka i direkt motsats till denna. Den innebär ett försök att förhindra utvecklingen av proletariatets klassmedvetande från dess rent psykologiska, givna nivå till full överensstämmelse med den totala objektiva utvecklingen, d.v.s. ett försök att reducera proletariatets klassmedvetande till den psykologiskt givna nivån och på så sätt ge den hittills endast instinktiva utvecklingen av detta klassmedvetande en motsatt inriktning. Denna teori, som man med ett visst överseende kunde betrakta som ett misstag, så länge den praktiska möjligheten att ena det proletära klassmedvetandet inte existerade på det objektiva ekonomiska planet, antar nu karaktären av ett medvetet förräderi (oavsett om dess talesmän är psykologiskt medvetna om det eller inte). Gentemot proletariatets riktiga instinkt fyller den samma funktion, som den kapitalistiska teorin alltid gjort: den förklarar att den korrekta uppfattningen av den ekonomiska helhetssituationen och proletariatets korrekta klassmedvetande samt dess organisatoriska form, det kommunistiska partiet, är någonting overkligt, som i grund och botten står i motsättning till arbetarnas 'sanna' intressen (deras omedelbara, nationella eller yrkesmässiga intressen, tagna var för sig), och som är främmande för deras 'autentiska' klassmedvetande (som är ett psykologiskt faktum).
Fast det inte är en psykologisk realitet är klassmedvetandet ändå inte en ren fiktion. Den proletära revolutionens oändligt smärtsamma förlopp, dess talrika återfall, dess ständiga återkomst till utgångspunkten, den ständiga självkritiken om vilka Marx talar i den berömda passagen i Den artonde Brumaire - allt detta finner sin förklaring i klassmedvetandets realitet. Endast proletariatets medvetande kan visa en utväg ur kapitalismens kris. Så länge detta medvetande saknas förblir krisen permanent, återvänder till sin utgångspunkt, upprepar situationen tills historiens åskådliga undervisning efter oändliga lidanden och kraftiga bakslag slutligen fullbordar medvetandets utveckling inom proletariatet och lägger historiens ledning i dess händer. Här har proletariatet inget val. Det måste bli en klass, inte bara "gentemot kapitalet" utan, som Marx säger, "för sig självt",[43] det vill säga överföra klasskampens ekonomiska nödvändighet till medveten vilja och praktiskt klassmedvetande. Klasskampens pacifister och filantroper, som frivilligt eller ofrivilligt arbetar för att förlänga denna process som under alla omständigheter kommer att bli långvarig, smärtsam och krisfylld, skulle själva bli skräckslagna, om de förstod hur mycket lidande de påtvingar proletariatet genom att förlänga dessa erfarenheter. Ty proletariatet kan inte undandra sig sin bestämmelse. Det är endast frågan om hur mycket det ännu måste lida, innan det uppnår ideologisk mognad och vinner riktig kunskap om sin klassbelägenhet, d.v.s. innan det når fram till sitt klassmedvetande.
I själva verket är även denna tveksamhet och denna oklarhet symptom på det borgerliga samhällets kris. Som produkt av kapitalismen är proletariatet med nödvändighet underkastat sitt upphovs existensformer, som kännetecknas; av omänsklighetens och reifikationens villkor. Proletariatet utgör visserligen enbart genom sin existens en kritik, en negation av dessa livsformer. Men innan kapitalismens objektiva kris nått sin höjdpunkt, innan proletariatet själv fullständigt lyckats förstå den och uppnå ett sant klassmedvetande, är proletariatet bara en kritik av reifikationen, och i den egenskapen höjer det sig endast negativt över det förnekade. När kritiken begränsar sig till en negation av detaljer, eller när den inte åtminstone syftar till helheten, kan den inte höja sig över detta som den negerar, vilket t.ex. visas av den småborgerliga karaktären av de flesta fackföreningsmän. Denna enkla kritik, denna kritik från kapitalismens ståndpunkt, får sitt mest frapperande uttryck i kampens uppdelning på skilda områden. Redan det enkla faktum att man gör denna uppdelning visar att proletariatet för närvarande ännu är offer för reifikationen. Även om det naturligtvis är lättare för proletariatet att uppfatta den omänskliga karaktären av sin klassbelägenhet på det ekonomiska planet än på det politiska, och på det politiska planet i sin tur lättare än på det kulturella, visar just alla dessa distinktioner att proletariatet inte övervunnit de kapitalistiska livsformernas makt.
Det reifierade medvetandet förblir ovillkorligen fånget i samma utsträckning och på ett lika hopplöst sätt i den grova empirismens och den abstrakta utopismens båda ytterligheter. Antingen blir medvetandet på så sätt en helt passiv iakttagare av ett lagbundet händelseförlopp, som man inte under några omständigheter kan ingripa i, eller också betraktar det sig självt som en makt, vilken efter eget - subjektivt - gottfinnande kan behärska ett händelseförlopp som i sig saknar mening. Vi har redan konstaterat den grova empirismen i opportunisternas förhållande till proletariatets klassmedvetande. Det gäller nu att förstå utopismens funktion som karakteristiskt tecken på klassmedvetandets inre skiktningar. (Den rent metodologiskt betingade distinktion, som här gjorts mellan empirism och utopism, innebär inte att de inte skulle kunna förenas inom en och samma riktning eller t.o.m. hos en och samma individ. Tvärtom, de förekommer ofta tillsammans och de hör också intimt samman med varandra.)
Den unge Marx filosofiska arbeten syftade i hög grad till att förkasta diverse felaktiga teorier om medvetandet (såväl den hegelianska skolans 'idealistiska' teori som Feuerbachs 'materialistiska' teori) och nå fram till en korrekt uppfattning av medvetandets roll i historien. Korrespondensen från 1843 uppfattar redan medvetandet som immanent i utvecklingen. Medvetandet står inte över den verkliga historiska utvecklingen. Det är inte filosofen som inför medvetandet i världen; filosofen har alltså ingen rätt att kasta en arrogant blick på världens små bataljer och förakta dem. "Vi visar den (världen) helt enkelt varför den egentligen strider, och medvetandet om detta är något den måste tillägna sig, även om den inte vill." Det gäller alltså endast att "förklara dess egna handlingar för den."[44] Den stora polemiken med Hegel[45] i Den heliga familjen koncentrerar sig huvudsakligen till denna punkt. Det som är ofullständigt hos Hegel är att han endast skenbart låter den absoluta anden verkligen skapa historien, och den transcendens [Jenseitigkeit] hos medvetandet som följer av detta blir hos Hegels elever en arrogant och reaktionär motsättning mellan 'ande' och 'massa', en motsättning vars ofullständigheter, absurditeter och återfall till en nivå som överskridits av Hegel obarmhärtigt kritiserats av Marx. Den aforistiska kritiken av Feuerbach är ett komplement till detta. Här konstateras att immanensen [Diesseitigkeit] hos det medvetande som materialismen uppnått i sin tur är ett utvecklingsstadium, det 'borgerliga samhällets' stadium, och mot detta ställs den 'praktiskt kritiska verksamheten', 'världens omvandling'. Därmed var den filosofiska grunden lagd för en uppgörelse med utopisterna. Ty i deras sätt att tänka uppträder samma dualism mellan den sociala rörelsen och medvetandet om denna rörelse. Medvetandet närmar sig samhället utifrån och leder det bort från den falska väg det dittills följt och in på den rätta. Den proletära rörelsens, outvecklade karaktär tillåter ännu inte utopisterna att i själva historien, i det sätt på vilket proletariatet organiserar sig till klass, d.v.s. i proletariatets klassmedvetande, upptäcka utvecklingens bärare. De är ännu inte i stånd att "göra klart för sig vad som försiggår inför deras ögon och göra sig till utvecklingens redskap."[46] Men det vore en illusion att tro, att utopismen i verkligheten skulle vara utplånad ur proletariatets befrielsekamp i och med denna kritik, i och med den historiska kunskapen om att ett icke-utopistiskt förhållande till den historiska utvecklingen blivit objektivt möjligt. Den har bara eliminerats på de stadier av klassmedvetandets utveckling där den verkliga förening av teori och praktik, som Marx beskriver, klassmedvetandets reella, praktiska ingripande i historiens gång och därmed det praktiska avslöjandet av reifikationen, verkligen har ägt rum. Men detta är inte något som skett plötsligt eller på ett enhetligt sätt. Här uppträder inte bara nationella eller 'sociala' differenser utan också olika medvetenhetsnivåer inom samma arbetarkretsar. Distinktionen mellan ekonomi och politik är det mest betecknande och samtidigt viktigaste utslaget av detta. Det finns kretsar inom proletariatet, som har en fullkomligt korrekt klassinstinkt i sin ekonomiska kamp, som t.o.m. kan höja den till klassmedvetande, men som samtidigt står kvar på en klart utopistisk ståndpunkt när det gäller staten. Det säger sig självt att detta inte innebär en mekanisk motsats. Den utopistiska uppfattningen av politikens funktion måste ovillkorligen dialektiskt återverka på uppfattningen av den ekonomiska utvecklingen och särskilt på uppfattningen av ekonomin som helhet (t.ex. i den syndikalistiska revolutionsteorin). Ty en kamp mot det ekonomiska systemet i dess helhet och än mer en radikal omgestaltning av detta är omöjlig utan verklig kunskap om växelspelet mellan politik och ekonomi. Den utopistiska tanken har långt ifrån övervunnits ens på denna nivå, som ligger proletariatets omedelbara, vitala intressen närmast och där den aktuella krisen gör det möjligt att ur historiens gång dechiffrera den riktiga handlingslinjen. Detta framgår mycket klart av det inflytande, som ännu i dag utövas av så helt utopistiska teorier som Ballods eller gillesocialismens[D]. Och ännu mera iögonenfallande måste denna struktur vara på de områden, där den sociala utvecklingen ännu inte framskridit tillräckligt långt för att ur sig själv kunna frambringa den objektiva möjligheten till en totalitetsuppfattning. Man ser detta tydligast i proletariatets teoretiska och praktiska attityd till rent ideologiska och kulturella frågor. Dessa intar än i dag en så gott som helt isolerad ställning i proletariatets medvetande; deras organiska samband med såväl klassens omedelbara vitala intressen som med samhällets helhet har ännu inte trängt in i medvetandet. Där finner man förklaringen till att resultaten på detta område mycket sällan höjer sig över en kapitalistisk självkritik, genomförd av proletariatet. Det positiva som i praktiskt och teoretiskt avseende finns på detta område har därför en nästan helt och hållet utopistisk karaktär.
Dessa differenser är således å ena sidan objektiva historiska nödvändigheter, skillnader i den objektiva möjligheten att uppnå medvetenhet (sambandet mellan politik och ekonomi jämfört med kulturfrågornas 'isolering' t.ex.); men där medvetandets objektiva möjlighet existerar, markerar dessa differenser å andra sidan olika grader i avståndet mellan det psykologiska klassmedvetandet och den adekvata kunskapen om den totala situationen. Dessa differenser kan emellertid inte längre återföras på ekonomiska och sociala orsaker. Den objektiva teorin om klassmedvetandet är teorin om dess objektiva möjlighet. Hur långt uppspaltningen av problem och ekonomiska intressen nått inom proletariatet är tyvärr en fråga, som man praktiskt taget inte givit sig i kast med, men som skulle kunna leda till mycket viktiga resultat. Men hur långt en sådan klassificering av klasskampens problem liksom av differenserna inom proletariatet än drivs, kommer inom dess ram alltid frågan att uppstå, hur klassmedvetandets objektiva möjlighet i själva verket ska kunna förverkligas. Om detta problem tidigare inte sysselsatte andra än utomordentligt klarsynta individer (det gäller t.ex. Marx absolut inte utopistiska förutseende av diktaturens problem), är det idag en reell och aktuell fråga för hela klassen: det är en fråga som rör proletariatets inre omvandling, dess utveckling till den nivå som motsvarar dess egen objektiva historiska uppgift, en ideologisk kris som måste lösas för att göra den praktiska lösningen av den ekonomiska världskrisen möjlig.
Det skulle vara katastrofalt att hysa några illusioner om omfattningen av den ideologiska utveckling som proletariatet måste genomgå. Det skulle emellertid vara lika katastrofalt att inte varsebli de krafter, som inom proletariatet verkar för ett ideologiskt överskridande av kapitalismen. Det enkla faktum att varje proletär revolution alltmera direkt och medvetet frambragt ett kamporgan för hela proletariatet som växer till statsorgan, nämligen arbetarrådet, är t.ex. ett tecken på att proletariatets klassmedvetande här är på väg att segra över den borgerliga mentaliteten inom dess ledande skikt.
Det revolutionära arbetarrådet, som man aldrig får förväxla med dess opportunistiska karikatyr, är en av de former för vilka den proletära klassens medvetande outtröttligt kämpat sedan sin uppkomst. Dess existens och oupphörliga utveckling visar att proletariatet redan står på tröskeln till sitt eget medvetande och följaktligen på tröskeln till segern. Ty arbetarrådet innebär ett ekonomiskt och politiskt överskridande av den kapitalistiska reifikationen. På samma sätt som arbetarrådet i den situation som följer på proletariatets diktatur måste övervinna den borgerliga uppdelningen i lagstiftande, verkställande och dömande makt, på samma sätt är det dess uppgift att i kampen om makten förena å ena sidan det i tid och rum utspridda proletariatet och å andra sidan ekonomin och politiken till en verklig enhet för att på detta sätt upphäva den dialektiska motsättningen mellan det omedelbara intresset och det slutliga målet.
Man får således aldrig ignorera det avstånd, som skiljer även de mest revolutionära arbetarnas medvetenhetsnivå från proletariatets klassmedvetande. Men också detta avstånd får sin förklaring i den marxistiska teorin om klasskampen och klassmedvetandet. Proletariatet kan endast nå sin högsta utveckling genom att upphäva sig självt, genom att föra klasskampen till slut och därmed upprätta det klasslösa samhället. Kampen för detta samhälle, under vilken proletariatets diktatur endast är en fas, är inte bara en kamp mot den yttre fienden, bourgeoisien, utan samtidigt en proletariatets kamp med sig självt: mot det kapitalistiska systemets förhärjande och förnedrande konsekvenser för dess eget klassmedvetande. Proletariatet har inte tillkämpat sig den verkliga segern förrän det övervunnit dessa verkningar inom sig självt. Isoleringen av olika områden som skulle vara förenade och de skilda nivåer av medvetenhet som proletariatet uppnått inom olika områden är ett exakt kriterium på hur långt man nått och vad som återstår. Proletariatet får inte frukta självkritik, ty endast sanningen kan leda det till seger, och självkritiken måste således vara dess naturliga element.
Mars 1920
[1] Feuerbach, 43 ff. (kursiverat av mig).
[2] Das Kapital, I, 42.
[3] Detta gäller för 'pessimismen', som förevigar det nuvarande tillståndet genom att utmåla det som en oöverstiglig gräns för människans utveckling, likaväl som för 'optimismen'. I denna mening (och enbart i denna) befinner sig Hegel och Schopenhauer på samma nivå.
[4] Elend der Philosophie, 104.
[5] Ibid., 86.
[6] Ibid., 91.
[7] Das Kapital, I, 41 (kursiverat av mig) Jfr även Engels, Ursprung der Familie, 183 ff.
[8] Das Kapital, I, 731. Jfr också Lohnarbeit und Kapital, 24- 25; beträffande maskiner: Elend der Philosophie, 117; beträffande pengar: ibid., 58.
[9] Dokumente des Sozialismus, II, 76.
[10] Elend der Philosophie, 81.
[11] Det är tyvärr omöjligt att i det här sammanhanget närmare gå in på de speciella utformningar, som dessa tankar fått inom marxismen, t.ex. den mycket viktiga kategorin 'ekonomisk karaktärsmask', eller ens antyda den historiska materialismens förhållande till liknande tendenser inom den borgerliga vetenskapen (t.ex. idealtyperna hos Max Weber).
[12] Det är från denna utgångspunkt man kan nå en korrekt historisk förståelse av de stora utopisterna, som t.ex. Platon eller Thomas More. Jfr även Marx om Aristoteles. Das Kapital, I, 26-27.
[13] "Vad han inte vet, säger han ändå", skriver Marx om Franklin. Ibid., I, 40 ff.
[14] Lohn, Preis und Profit, 32.
[15] Engels, Umrisse zu einer Kritik der Nationalökonomie i Nachlass, I, 449.
[16] Das Kapital, I, 323.
[17] Ibid., III. II, 324 (kursiverat av mig).
[18] Ibid., I, 324. Det är förmodligen på så sätt, som man måste förklara den politiskt reaktionära roll, som handelskapitalet spelade i kapitalismens begynnelse, i motsats till industrikapitalet. Jfr Ibid., III. I, 311.
[19] Ibid., I, 99.
[20] Marx och Engels betonar vid flera tillfällen det naturartade i dessa samhällsformer. Ibid., I, 304, 316 o.s.v. Hela tankegången i Engels Ursprung der Familie är byggd på denna idé. Jag kan inte här gå in på de meningsskiljaktigheter, som - även bland marxister - råder i denna fråga utan nöjer mig med att påpeka, att jag även på den här punkten finner Marx och Engels uppfattning djupare och historiskt riktigare än den, som företräds av deras 'förbättrare'.
[21] Jfr Das Kapital, I, 304.
[22] Die soziale Funktion der Rechtsinstitute i Marx-Studien, vol. I.
[23] Zur Kritik der politischen Ökonomie, XLIII.
[24] Brumaire, 40.
[25] Ibid., 37.
[26] Ibid., 102.
[27] Det är naturligtvis endast frågan om en tendens. Det är Rosa Luxemburgs stora förtjänst att ha visat, att detta inte är ett faktum av eventuellt övergående natur, utan att kapitalismen - i ekonomiskt avseende - endast kan bestå, så länge den är i färd med att kapitalisera samhället men ännu inte helt har fullbordat denna process. Den ekonomiska självmotsägelse, som ligger i ett rent kapitalistiskt samhälle, är säkert en av orsakerna till motsägelserna inom bourgeoisiens klassmedvetande.
[28] Zur Kritik der politischen Ökonomie, XXIX.
[29] Das Kapital, III. I, 115, 297-98, 307, etc. Det är självklart, att saken ställer sig något olika för de olika kapitalistgrupperna, t.ex. industrikapital, handelskapital, o.s.v. Men dessa differenser är inte av avgörande betydelse för vårt aktuella problem.
[30] Ibid., III. I, 425.
[31] Beträffande detta jfr ovan Rosa Luxemburg som marxist.
[32] Zur Kritik der politischen Ökonomie, 148.
[33] Das Kapital, III. I, 231 och även 242.
[34] Detta gäller t.ex. också för primitiva former av skattsamling [Schatzbildung] (jfr ibid., I, 94) och till och med vissa uppenbarelseformer av det (relativt) 'förkapitalistiska' handelskapitalet (jfr ibid., III. I, 319).
[35] Ibid., III. I, 146 samt även 132, 366-69, 377, etc.
[36] Ibid., I, 321.
[37] Elend der Philosophie, 164. Jfr också brev och brevutdrag i Briefen an F. A. Sorge und andere, 42, o.s.v.
[38] Nachlass, II, 54.
[39] Elend der Philosophie, Vorwort, IX-X.
[40] Zur Kritik der politischen Ökonomie, LVI.
[41] Lohn, Preis und Profit, 46-47.
[42] Elend der Philosophie, 92.
[43] Ibid., 162.
[44] Nachlass, I, 382 [brev till Ruge, september 1843].
[45] Jfr ovan Vad är ortodox marxism?
[46] Elend der Philosophie, 109. Jfr även Das Kommunistische Manifest, III, 3.
[A] den primitiva kapitalackumulationen - Enligt Marx den process varigenom de direkta producenterna berövas sina produktionsmedel. Det är alltså frågan om själva kapitalbildningens uppkomst under kapitalets 'förhistoria' (vars 'historia' börjar med handelskapitalets förvandling till industrikapital under slutet av 1700-talet).
[B] det stora bondekriget - Det tyska bondekriget 1524-25.
[C] För Marx var historiematerialismen emellertid aldrig någon psykologisk teori. När Marx talar om ekonomins grundläggande betydelse för den historiska utvecklingen, så syftar han inte på någon subjektiv faktor i människornas medvetande, "förvärvsbegär" etc., utan på de objektiva betingelser under vilka de förvärvar sitt livsuppehälle, d.v.s. i första hand på produktions- och distributionsförhållandena. De senare sätter de objektiva gränser inom vilka de subjektiva motiven har att röra sig inom, ty människor "måste äta, dricka, bo och kläda sig innan de kan bedriva politik, konst och religion" o.s.v. Detta gäller allmänt för alla samhällsformer.
[D] gillesocialism - En socialistisk riktning som uppstod i England under 1900-talets början. Statsmakten skulle utövas av organiserade yrkesgrupper, gillen. G fick aldrig någon politisk betydelse.