Friedrich Lessner

Före 1848 och efter

(En gammal kommunists minnen)

1898


Tryckt första gången i tidskriften Deutsche Worte 1898.

Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.


1

Under de stormiga åren under fyrtiotalets andra hälft var jag för min del redan kommunist, en passionerad stridsman för idén om samhälleligt ägande av produktionsmedlen och broderligt samarbete alla människor emellan ...

När jag som ung skräddargesäll för första gången hörde ett kommunistiskt tal i Hamburg år 1846 och sedan läste Weitlings Garantier för harmoni och frihet trodde jag att kommunismen skulle bli verklighet om bara några år ... Men när jag sedan fick höra Karl Marx år 1847 och läst och begrundat Kommunistiska manifestet, stod det klart för mig att det inte räcker med enskilda individers entusiasm och goda vilja för att åstadkomma en omvandling av det mänskliga samhället ... Men det jag förlorade i entusiasm och rosenröda drömmar vann jag i medvetenhet om målet och kunskaperna ...

I den verkstad där jag fann arbete blev jag god vän med några arbetskamrater som redan hade arbetat i Schweiz, Paris och London och lärt känna de kommunistiska idéerna där ...

På den tiden fanns det i Hamburg en arbetarförening som var samlingspunkten för alla progressiva arbetare. De träffades där varenda kväll för att läsa tidningarna, diskutera eller sjunga och lära sig främmande språk. De flesta av tidningarna var av den oppositionella sorten, diskussionerna rörde sig i huvudsak om kommunistiska frågor och de sånger som sångsällskapet föredrog var de radikala frihetssångerna ...

Hamburgs arbetarförening var ett centrum för den revolutionära kulturen. Här härskade fyrtiotalets alla revolutionära idéer - strävandet efter Tysklands enande och frihet, efter republiken och broderskapet mellan folken, efter tankefriheten, den ursprungliga kristendomen och kommunismen; här sammanvävdes och förenades alla dessa idéer och bildade de vagaste och obestämdaste ideal ...

I denna arbetarförening betraktades Wilhelm Weitling som framtidens man. Den respekt som mötte honom i våra kretsar var bottenlös. Han var sina anhängares idol.

Jag infördes i arbetarföreningen av mina kamrater i november 1846 och blev snart antagen som medlem. I fortsättningen bevistade jag regelbundet diskussionskvällarna ...

En av mina arbetskamrater satte Wilhelm Weitlings Garantier för harmoni och frihet i min hand. Denna bok lästes på den tiden mycket bland arbetarna. Den gick ur hand i hand, för det var inte många som ägde ett eget exemplar. Jag läste den en gång, två, tre gånger. Det var då det först började gå upp för mig att världen faktiskt skulle kunna vara annorlunda än den var ...

Denna tid, då debatterna i arbetarföreningen och Weitlings Garantier åstadkom en omvälvning i mitt tänkande och i hög grad vidgade min horisont, blev avgörande för mitt politiska tänkande ...

När jag den 1 april 1847, i stället för att inställa mig i en kasern i Weimar gick ombord på ett fartyg destinerat till England, kände jag mig som om jag lämnade hela mitt förflutna bakom mig på kontinenten och skulle börja ett nytt liv i England - och det livet skulle jag, enligt vad jag lovade mig själv, ägna åt kampen för mänsklighetens frigörelse.

När jag beslutat mig för att fara till London gav Martens mig ett rekommendationsbrev till Londons arbetarförening, där jag blev mycket vänligt mottagen.

Londons arbetarförening grundades den 7 februari 1840 av Karl Schapper, Heinrich Bauer och Joseph Moll. De kom till London i slutet av år 1839, sedan de utvisats ur Frankrike för delaktighet i blanquistkonspirationen ...

Schapper var kommunist mera genom sina känslor än genom vetande ... Heinrich Bauer var skomakare till yrket. Han var en småvuxen man, men mycket klarsynt, skarpsinnig och beslutsam. Joseph Moll var född i Köln och urmakare till yrket. Han var av medellängd och kraftigt byggd och utmärkte sig för sin intelligens, sitt mod och sin oräddhet. När det gällde att tjäna proletariatets intressen fruktade han ingenting på denna jord. När revolutionen i Baden bröt ut år 1849 skyndade han genast till slagfältet ... Här gjorde en fientlig kula slut på hans hjältemodiga levnad. Friedrich Engels skrev en gripande minnesruna över honom i Neue Rheinische Zeitung, Politisch-ökonomische Revue (nr 1 London 1850). "Med honom", skrev han, "förlorade jag själv en gammal vän och partiet förlorade en av sina outtröttligaste, oräddaste och pålitligaste kämpar."

Också Karl Pfänder och Georg Eccarius tog livlig del i debatterna på arbetarföreningen. Pfänder var målare och Eccarius skräddare ...

Några dagar efter min ankomst lyckades jag finna ett arbete och besökte sedan regelbundet den förening jag var medlem av. Jag valdes också in i De rättvisas förbund, som just vid denna tid bytte namn till Kommunisternas förbund. Här i London förminskades Weitlings inflytande mer och mer, medan namnen Marx och Engels trädde allt mera i förgrunden.

 

2

Men än så länge kände jag inte alls dessa båda män. Det enda jag visste om dem var att de bodde i Bryssel, där de gav ut sin Deutsche-Brüsseler Zeitung. På den tiden hade jag inte en tanke på att dessa båda mäns framträdande skulle betyda inledningen till en ny tidsålder i socialismens historia.

Några månader efter min ankomst till London, sommaren 1847, höll förbundet sin första kongress. Engels och Wilhelm Wolff deltog i denna, men Marx var inte närvarande. Kongressen reorganiserade förbundet. "Det som fanns kvar av det gamla mystiska namnet från de hemliga sammansvärjningarnas tid rensades ut", sade Engels. "I fortsättningen kallades det Kommunisternas förbund." ...

Sommaren 1847 offentliggjorde den berömde författaren till Voyage en lcarie (Resa i Ikarien), Étienne Cabet, en appell till de franska kommunisterna där han bland annat sade: "Låt oss, eftersom vi här (i Frankrike) förföljs, baktalas och smädas av regeringen, prästerna, borgerskapet och till och med de revolutionära republikanerna, eftersom man till och med försöker beröva oss alla existensmöjligheter och bryta ner oss fysiskt och moraliskt, i stället lämna Frankrike och fara till Ikarien för att grunda en kommunistisk koloni där." Cabet gav samtidigt uttryck för sina förhoppningar om att cirka 20-30.000 kommunister skulle hjälpa till att förverkliga hans plan.

Hans vädjan riktades också till Londons arbetarförening. Kring september 1847 kom Cabet själv till London för att vinna oss för sin idé. Man diskuterade hans förslag i en hel vecka. Det slutade med att föreningen sade nej till experimentet. Vi svarade att vi inte kunde slå följe med Cabet, därför att han enligt vår åsikt valt fel väg. Vi hyste den största högaktning för honom personligen, men motsatte oss hans planer på en utvandring ... Varje kämpe för rättvisan och sanningen måste betrakta det som sin plikt att stanna kvar i landet, att upplysa människorna och väcka nytt mod hos de klenmodiga, att lägga grundvalarna till en ny samhällsform och bjuda skälmarna och skurkarna bistert motstånd. Om alla hederliga människor, förkämparna för en bättre framtid, gav sig iväg och gav de okunniga och skälmarna fritt spelrum, skulle Europa vara dömt ...

Detta var våra viktigaste skäl att betrakta Cabets förslag som ödesdigert, de skäl som fick oss att mana kommunisterna i alla länder: "Bröder, låt oss ställa oss i bräschen här i vårt gamla Europa; låt oss handla och kämpa, för det är bara här som de villkor som krävs för att skapa ett gemensamt ägande alls är för handen; det nya samhället måste upprättas antingen här eller ingenstans."

Det var så vi förkastade Cabets förslag ... Detta visar hur de reflekterande kommunisterna, de som redan var påverkade av Marx och Engels, till och med i detta tidiga skede förkastade alla utopiska idéer ...

Cabet lämnade London igen. Strax efteråt, i slutet av november 1847, sammanträdde Kommunisternas förbund till sin andra kongress, och nu var också Karl Marx närvarande. Han och Engels kom över från Bryssel för att förklara den moderna socialismens principer för kongressen. Kongressen varade i tio dagar.

Det var bara de valda ombuden som deltog i dessa sammanträden, och jag var inte delegat vid kongressen. Men vi andra var ju väl medvetna om vad det rörde sig om och väntade med stor spänning på diskussionens resultat. Vi fick snart besked om att kongressen enhälligt hade uttalat sig för de principer Marx och Engels framlagt och givit dem i uppdrag att skriva ett manifest. När manuskriptet till Kommunistiska manifestet i början av 1848 anlände från Bryssel, skulle också jag komma att spela en om ock blygsam roll vid utgivningen av detta epokgörande dokument: det var jag som lämnade över manuskriptet till tryckeriet och jag som hämtade korrekturen till Karl Schapper, som läste korrektur på boken.

Det var vid denna tid jag första gången träffade Marx och Engels. Och jag kommer aldrig att glömma det intryck de gjorde på mig.

Marx var då fortfarande en ung man, omkring tjugoåtta år gammal, men gjorde ändå ett mäktigt intryck på oss alla. Han var medellång, bredaxlad, kraftigt byggd och kraftfull och energisk också i sitt uppträdande. Pannan var hög och vackert formad, håret tätt och korpsvart, blicken genomträngande. Munnen hade redan fått det sarkastiska drag som injagade en sådan fruktan hos hans motståndare. Marx var den borne folkledaren. Han talade kort och övertygande och med överbevisande logik. Han yttrade aldrig ett överflödigt ord; varenda mening var en tanke och varenda tanke var en nödvändig länk i kedjan av det han förklarade. Det fanns ingenting av drömmare hos Marx. Ju mer jag blev medveten om skillnaden mellan kommunismen på Weitlings tid och den som inrymdes i Kommunistiska manifestet, dess tydligare insåg jag att det socialistiska tänkandet tagit mandom i Marx.

Friedrich Engels, Marx' andlige broder, var av mera tysk typ. Denne slanke och rörlige man, med ljust hår och ljusa mustascher, såg snarare ut som en ung gardeslöjtnant än som en vetenskapsman.

Trots att Engels själv alltid underströk sin odödlige väns betydelse, hade också han själv en väldig andel i den moderna socialismens framträdande och spridning. Han var en människa som man inte kunde undgå att högakta och älska så snart man lärt känna honom närmare ...

Vi i arbetarföreningen kände vid denna tid en viss upphetsning. Vi var fast förvissade om att det måste "börja" snart och hade inte den blekaste aning om hur mycket fostran och organisationsarbete som fortfarande måste till för att proletariatet skulle kunna bryta ner den borgerliga världen.

Kommunistiska manifestet kom från pressarna i februari 1848. Vi fick det samtidigt som vi hörde nyheten om februarirevolutionens utbrott i Paris. Det är omöjligt att alls beskriva vilket mäktigt intryck denna nyhet gjorde på oss. Vi var som berusade av entusiasm. Alla uppfylldes vi av en enda känsla, en enda tanke: att få satsa våra egna liv och allt vi ägde och hade på mänsklighetens befrielse!

Förbundets centralkommitté i London delegerade genast alla befogenheter till den ledande gruppen i Bryssel, som i sin tur delegerade dem vidare till Marx och Engels, som befullmäktigades att bilda en ny central ledning i Paris.

Omedelbart efter detta beslut arresterades Marx i Bryssel och utvisades till Frankrike, just det land han själv absolut ville resa till.

 

3

Händelserna i Paris gjorde ett djupt intryck på den engelska arbetarklassen. Chartiströrelsen, som alltsedan trettiotalets mitt hade engagerat det engelska proletariatets sinnen, fick ny styrka genom februarirevolutionens segerrika förlopp. Själva utbrottet av denna revolution hälsades av arbetarna i London med en väldig demonstration. Kommunistiska förbundets medlemmar deltog i denna demonstration, på samma sätt som de stött den chartistiska rörelsen med alla medel som stod dem till buds.

Ernest Jones, den populäraste och dugligaste bland chartisternas ledare, besökte då och då vår förening, där jag blev i tillfälle att själv lära känna denne modige och självuppoffrande agitator. Jones var liten men kraftigt byggd. De fint utmejslade, allvarliga och energiska dragen avslöjade genast den beslutsamme och orädde folkledaren. Han både talade och skrev tyska och var en av de få chartister som samtidigt förstod och agiterade för socialismen.

Den 13 mars hölls ett möte på Kensington Common i London, där Jones talade. Han manade folket att inte hysa någon rädsla för lagens ömkliga hantlangare, för poliserna, soldaterna eller de butiksägare som gått eden som hjälppoliser men sprang långa vägar bara de fick syn på ett par gatpojkar. "Ner med regeringen! Upplös parlamentet! Charter och ingen kapitulation!"

I början av april bildades i London ett chartistförbund, som skulle nedlägga avsevärt mera energi i sitt stöd för den petition som hittills skickats till parlamentet år ut och år in om att man skulle införa den politiska friheter arbetarna begärde. Petitionen skulle överlämnas den 10 april, inte som tidigare av några få ombud, utan av arbetarmassorna själva. Avsikten var att grundligen visa parlamentet proletariatets beslutsamma vilja att om så erfordrades driva igenom sina krav med våld.

På morgonen den 10 april erbjöd London en märklig syn. Alla fabriker och butiker var stängda. Londons borgare hade beväpnat sig för att upprätthålla "ordningen". Bland dem fanns också Napoleon den lille, han som så småningom skulle bli medborgare i Wilhelmshöhe.[1]

Kommunistiska förbundets medlemmar hade bestämt sig för att delta i denna demonstration. Vi beväpnade oss med vapen av alla de slag. Jag minns fortfarande hur komiskt jag tyckte att det verkade när Georg Eccarius visade mig en stor skräddarsax, skarpslipad så att det glänste om den, som han tänkte ha att försvara sig med mot konstaplarnas attacker.

Arbetarna samlade sig på Kensington Common inför marschen mot parlamentet. Men plötsligt kom det besked om att demonstrationens ledare Feargus O'Connor ville inställa massdemonstrationen, eftersom överheten stod redo att slå ner den med vapenmakt ... Många av deltagarna följde O'Connors maning, medan andra ryckte fram, och följden blev blodiga sammanstötningar mellan polisen och chartisterna. Men eftersom O'Connors kompromissvilja hade brutit ner enigheten bland demonstranterna, kunde det inte längre finnas något hopp om framgång ... Bittert besvikna lämnade vi den plats där vi samlats så förväntansfullt bara en timme tidigare.

Samtidigt som Västeuropa upplevde dessa stormiga händelser, bröt revolutionen ut i Mellaneuropa. Detta gjorde oss alldeles speciellt upprörda. Diskussionerna på kvällarna i arbetarföreningen blev allt mer upphetsade. Alla var redo att skynda ut till de tyska slagfälten, men de flesta av oss saknade de medel och möjligheter som behövdes för att genast förverkliga denna avsikt. Först i juli 1848 hade jag själv lyckats spara tillräckligt för att kunna resa till Tyskland.

Det var under dessa förberedelser vi fick den nedslående nyheten om junirevolutionens fruktansvärda nederlag. Det går inte att beskriva i ord hur den nyheten påverkade oss. Jag minns fortfarande mycket väl hur jag minst tjugo gånger läste den artikel som Marx skrev om saken i Neue Rheinische Zeitung (den 29 juni 1848), eftersom den gav det allra bästa uttrycket för hur vi kände.[2]

 

4

Jag kom till Köln midsommaren 1848. Denna stad lockade mig speciellt på grund av de män som tjänade revolutionens sak där - Marx, Engels, Wilhelm Wolff, Freiligrath, Schapper och Moll befann sig just då i Köln, där Neue Rheinische Zeitung gavs ut.

Mitt första göra blev att söka arbete, så att jag skulle kunna stanna i Köln. Naturligtvis kunde jag inte göra detta under mitt verkliga namn, ty som jag redan berättat var jag alltså desertör. Följaktligen skaffade en av mina Hamburgvänner mig ett gesällpass under namnet Carstens, och fortfarande är jag känd under det namnet i Köln och trakten däromkring. Eftersom signalementen stämde ganska väl in på min person, hade jag inga svårigheter med polisen ...

Så snart jag fått arbete anslöt jag mig till arbetarföreningen, som här leddes av dr Gottschalk, löjtnant Anneke, Schapper, Moll, Nothjung och D'Ester. Därjämte fanns det också ett "Demokratiskt sällskap"[3] som frekventerades av Wilhelm Wolff, Marx, Freligrath och andra. Där lärde jag känna Wilhelm Wolff, som ofta föreläste om de aktuella politiska händelserna. Att få höra den mannen tala var en verklig njutning. Hans levande och humoristiska sätt att ge en "politisk översikt" beundrades av alla; han ägde förmågan att gruppera också de mera välkända och mindre spännande händelserna på ett mycket skickligt sätt och att behandla en sak allvarligt eller ironiskt allt efter dess egen natur. Freiligrath kom också dit då och då och jag blev senare god vän med honom ...

I september sammankallade Moll till ett friluftsmöte för att protestera mot att man avväpnat milisen, utropat belägringstillstånd och dragit in Neue Rheinische Zeitung. Efter mötet gjordes vissa försök att kasta upp barrikader, men så långt som till verkliga sammandrabbningar kom det aldrig.

I november 1848 höll Demokratiska sällskapet ett möte, där Marx berättade att Robert Blum hade arkebuserats på order av en krigsrätt i Wien. Sammanträdet var i full gång när Marx anlände. Så snart han kom in blev det alldeles tyst i hela salen. Marx gick raka vägen fram till talarstolen och läste upp meddelandet från Wien om Blums död. Vi slogs med fasa. Sedan var det som om en storm hade blåst upp i salen. Själv trodde jag att tyska folket nu skulle resa sig som en man och utkämpa revolutionen intill slutet. Men vi tog fel. Det blev inte alls så. Borgmästarna kysste händerna på de tyranner som låtit mörda folkets ädlaste söner.

Att reaktionen hårdnat märktes framför allt på den förföljelse som drabbade den oppositionella pressen, framför allt Neue Rheinische Zeitung, som ståndaktigt och utan rädsla försvarade friheten och rättvisan. Den 7 februari 1849 kom den första rättegången mot Neue Rheinische Zeitungs utgivare, dagen därpå kom den nästa och den 18 maj 1849 förbjöds tidningen helt. Det sista numret var tryckt helt i rött ...

Marx nöjde sig inte med att försvara sig; i stället gick han till angrepp mot regeringen. Tidningens chefredaktör Karl Marx och Friedrich Engels anklagades för att "i en artikel tryckt i Neue Rheinische Zeitung ha smädat och förolämpat chefsprokuratorn och gendarmerna i deras yrkesutövning". Det var fullsatt i rättssalen. Sedan prokuratorn och advokaterna talat framträdde Marx. Han talade i ungefär en timme och hans juridiska argumentering fördes fram lugnt, värdigt och med stor kraft, varvid han allt kraftfullare angrep statsprokuratorn, den gamla byråkratin, den gamla krigsmakten, de gamla domstolarna, de gamla domarna, som fötts och fostrats och åldrats i självhärskardömets tjänst. "Tidningarnas främsta plikt är", sade Marx, "att undergräva alla grundvalar för det existerande politiska systemet."

Några månader senare förvisades Marx ur Preussen. Engels for till Baden ... och de som stannade kvar i Köln utvidgade sin propaganda till landsbygden, eftersom vi redan blivit medvetna om vikten av att agitera också bland bönderna. (När jag år 1893 deltog i partiets kongress i Köln, inbjöds jag av några bönder till Worringen utanför staden. De mindes mig fortfarande sedan 1848 och 1849.)

Vår lediga tid anslogs åt att tillverka patroner, som sändes till Baden. Naturligtvis skedde denna tillverkning i hemlighet. Röde Becker[4] skaffade fram krutet och kulorna och alla gjorde vi vårt bästa för att främja revolutionens sak ...

 

5

Men motrevolutionen segrade över hela linjen ... Kommunisternas förbund återupplivades och tog itu med att i hemlighet organisera proletariatets parti. Men eftersom alla möjliga tvivelaktiga element smugglade sig in i förbundet i London, överflyttades centralkommittén på Marx' förslag till Köln. Själv fick jag i uppdrag att återuppliva den lokala organisationen i Mainz och vinna arbetarna där för vår sak. Utåt inskränkte sig vår propaganda helt till spridningen av flygblad. Vi var så väl organiserade att vi kunde översvämma hela Mainz med flygblad på en timme. Och inte en enda gång lyckades polisen lägga vantarna på "banditerna".

I oktober 1850 fick jag av kamraterna i Frankfurt i uppdrag att reorganisera förbundets avdelning i Nürnberg, och lyckades också genomföra den saken. Men tyvärr kunde vår agitation inte fortsätta särskilt länge. Det enda man på den tiden alls hörde talas om i vårt tyska fädernesland var arresteringar och åter arresteringar. Polistjänstemannen var dagens idol. Reaktionen skydde inga medel när det gällde att undertrycka frihetsrörelsen.

I juni 1851 arresterades jag också, i Mainz.

Första gången jag trädde in i en fängelsecell hade jag inte en tanke på att jag skulle komma att sitta fången i åratal framåt. Ung och sprudlande av liv som jag var, kände jag inom mig att jag bara hade gjort min plikt som proletär och ingenting annat. Anklagelseakten mot mig rymde tre olika punkter. Dels hade jag utspritt subversiv och statsfientlig litteratur, dels hade jag uppträtt under falskt namn, och dels - och det var det allvarligaste - var jag medlem av Kommunisternas förbund. Den sista anklagelsepunkten löd såsom följer:

"Anklagelse mot Friedrich Lessner, 27 år gammal, skräddargesäll, född i Blankenheim i storhertigdömet Sachsen-Weimar, senaste uppehållsort Mainz. Alla detaljer om den anklagade Friedrich Lessners personliga omständigheter, de förbindelser han upprätthöll från sommaren 1847 till våren 1848 i London, hans vistelse i Köln åren 1848, 1849 och 1850, hans förbindelser under denna tid med Kommunistiska förbundets medlemmar och hans verksamhet som ordförande i De socialistiska arbetarnas förening i Mainz har redan givits i anklagelseakten mot den anklagade Röser och hans medbrottslingar, och hänvisas sålunda till denna. Då Lessner arresterades (den 18 juni 1851) påträffades ett fullständigt kommunistiskt bibliotek i hans ägo, bland annat bestående av Stadgar för Londons arbetarförening, Kommunistiska manifestet från 1848, stadgarna för arbetarföreningarna i Köln, Wiesbaden och Mainz, Kommunistiska partiets krav, Röda katekesen, Vädjan till demokraterna i alla länder, Blanquis Skål och broschyren Tyska män och preussiska undersåtar ... I enlighet härmed anklagas Friedrich Lessner för att i samråd med ett antal andra personer alltifrån 1848 till 1851 ha sammansvurit sig i syfte att störta statens styrelse och väpna dess medborgare och invånare mot den kungliga makten och mot varandra, för att dymedelst inleda ett inbördeskrig. Brott mot paragraferna 84, 89 och 91 i Staten Rhenlandets strafflag och mot paragraf 61 moment 2 och paragraf 63 i Preussiska statens strafflag.

Köln den 28 september 1852

Nicolovius
Generalprokurator"

Anklagelseakten förelades mig först sedan jag suttit inspärrad i femton månader, och först på min enträgna begäran ...

Under större delen av denna plågans tid satt jag i ensamcell.

Min allra värsta upplevelse blev förflyttningen från fängelset i Mainz till det i Köln. Jag tvingades att företa hela denna färd till fots, vilket tog nio dagar. I allmänhet fördes jag från den ena staden till den andra tillsammans med tjugo till trettio brottslingar. Under varje övernattning hölls jag isolerad, som om jag varit särskilt farlig ... Hela tiden var jag belagd med kedjor. De nitälskande gendarmerna klovade mina händer så hårt att blodet sipprade fram ur dem. När jag protesterade mot denna omänskliga behandling svarade man med att misshandla mig ...

Den 4 oktober 1852 framträdde jag inför juryn i Köln. Vid min sida hade jag en rad andra anklagade: Nothjung, Bürgers, Röser, dr Daniels, dr Becker, dr Abraham Jacoby, dr Klein, Otto Reiff och Erhardt. Rättegången varade över fem veckor. Jag tänker emellertid inte gå in på detaljerna här, alldenstund de redan relaterats av Marx i hans Avslöjanden om kommunistprocessen i Köln ...

Domen blev ett hårt slag för mig. Jag skulle avtjäna tre år på fästning ... Men jag återvann snart mitt lugn. Nu var det ju åtminstone slut på kvarhållandet i häkte på obestämd tid. Nu visste jag åtminstone hur lång tid jag hade kvar att avtjäna ...

Ju mera frihetens dag nalkades, dess otåligare blev jag. Under den tid jag satt i Silberbergs fästning blev det tronskifte i Sachsen-Weimar, och detta åtföljdes av den vanliga amnestin ... Detta var högst lyckosamt för mig ... De fyra och ett halvt år jag tillbringade i fängelse syntes mig som en fruktansvärd mardröm ... Den 27 januari 1856 var jag äntligen fri igen.

"Fri!" som om inte det Tyskland jag kom ut i varit ett enda stort fängelse! Det var det intryck jag fick så snart jag efter att ha besökt släktingarna till mina medfångar i Breslau, Erfurt och Freiburg anlände till Weimar. Jag försökte propagera litet där, men människorna var så rädda att de ryggade tillbaka inför blotta ordet "kommunism".

Och själv var jag hemlös. När jag ansökte om resepass hos myndigheterna vägrade man där att erkänna mig, en vanfrejdad kommunist, som en landsman till dem själva. Först sedan jag gång på gång och med största envishet vandrat från den ene myndighetspersonen till den andre fick jag äntligen ut några papper. Och sedan for jag till London via Hamburg ...

 

6

Jag kom till London i maj 1856. Strax efter min ankomst gjorde jag visit hos Freiligrath ... och hälsade sedan på Karl Marx, som gav mig en hel uppsättning av alla sina hittills publicerade arbeten, som ersättning för de böcker jag fått konfiskerade. Jag sökte också upp mina gamla vänner från 1848, Karl Pfänder, Georg Eccarius och andra. Här gjorde jag också bekantskap med åtskilliga tyska landsflyktiga, av vilka många hade slagit sig ner i London, däribland Wilhelm Liebknecht. När jag fått arbete igen började jag besöka de Kommunistiska arbetarnas förening, som då befann sig i ett ytterst beklagligt tillstånd. Orsaken härtill var denna: efter den revolutionära rörelsens sammanbrott år 1848 hade många medlemmar lämnat föreningen, och de som stannat kvar hade steg för steg förvandlats till småborgare. Det fanns inte längre ens minsta spår kvar av kommunistiska uppfattningar i denna förening, som blivit alltigenom andefattig, just så som våra liberaler ville ha den ...

Jag sörjde djupt över att de kommunistiska arbetarnas förening förvandlats på detta sätt. Följaktligen började jag studera dess medlemmar och knyta vänskapsförbindelser med en del av dem. Och sedan jag lyckats med den saken kunde vi ta itu med grovarbetet ... Wilhelm Liebknecht började på nytt bevista föreningens möten, och detsamma gjorde också Marx, som höll en serie föreläsningar i nationalekonomi utan att ta emot någon som helst ersättning, för han tog aldrig emot en penny från arbetarna i hela sitt liv. Medlemskadern ökade ...

Just vid denna tid väckte en fritänkarrörelse stor uppmärksamhet i London. Den leddes av Charles Bradlaugh, en man av folket som var en mycket skicklig talare och agitator. Han höll en rad offentliga tal som till en början riktades inte bara mot religionen och kyrkan utan också mot utsugningen och förtrycket. Min hustru och jag anslöt oss omedelbart till hans rörelse ... Också fru Marx och hennes barn brukade bevista Bradlaughs söndagsföredrag, och Marx kom ibland dit han också. En dag vid denna tid då jag var på besök hos familjen Marx, hörde jag fru Marx lovprisa Bradlaugh och förklara att hon räknade med att han skulle bli till mycken nytta för den proletära rörelsen. Marx log bara och förutspådde att Bradlaugh förr eller senare skulle sälja sig till bourgeoisien ...

Och Marx' spådom besannades också helt och fullt. Knappt hade Bradlaugh hunnit förskaffa sig en viss popularitet i England förrän han förrådde proletariatet. Sedan han invalts i parlamentet slöt han sig helt till bourgeoisien och smutskastade och förtalade socialismen ... Han försökte också vinna inträde i Internationella arbetarassociationen, men där stötte han på patrull genom Marx, som visste hur man håller sådana ämbetsjägare som han på avstånd.

År 1859 började Gottfried Kinkel i London ge ut en tysk veckotidskrift som kallades Hermann. Dess tendens var liberal och kälkborgerlig. Vi bestämde oss därför för att ge ut en egen tidning som kunde ta upp kampen mot Hermann och be Marx och Engels skriva i den. Första numret av vår tidning, som fick namnet Das Volk, kom ut den 7 maj 1859. Jag anförtroddes arbetet med dess distribution ... Das Volk kom endast ut i sexton nummer, men dessa innehöll flera artiklar av Marx och Engels.

Åren 1860 till 1864 ägnade jag fritiden åt att vidga mitt vetande. Under dessa år gick jag regelbundet på de föreläsningar som hölls vid Londons universitet av professorerna Huxley, Tyndall och Hofman, i fysiologiska, geologiska och kemiska ämnen. Dessa berömda vetenskapsmäns föreläsningar bevistades av många av de tyska arbetarna, Karl Marx uppmanade oss ivrigt att åhöra dessa föreläsningar, och gick själv på dem ibland.

År 1864 firade det gamla, sönderfallna Kommunistiska förbundet sin återuppståndelse, men i en ny form. Internationella arbetarassociationen[5] bildades. De socialistiska tankarna började sysselsätta arbetarna på nytt, och starkare än någonsin. Vårt arbete började bära frukt ...

Efter Pariskommunen blev tiderna svåra för internationalen. Den brittiska pressen, som behärskade den allmänna opinionen, smutskastade och baktalade oss. Det gick så långt att vi till slut inte ens kunde hyra en lokal i London till våra möten. När vi den 18 mars 1872 skulle fira första årsdagen av kommunen upptäckte vi att den lokal vi hyrt var avspärrad för oss. Då ordnade jag med hyrandet av ett särskilt hus, där rådet sedan hade sina sammanträden. De flesta människor på kontinenten har en mycket hög tanke om den brittiska pressen, men i själva verket är den inte bättre än den tyska. Och de allra senaste åren har den saken varit tydligare än någonsin. Så till exempel har de engelska tidningarna antingen tystat ner eller förvrängt och vanställt alla positiva nyheter om den tyska socialdemokratin. Däremot höjer de både tsaren och Bismarck och Crispi till skyarna. Inte heller är den engelska bourgeoisien bättre än den tyska, bara slugare och intelligentare; den bekämpar inte arbetarrörelsen öppet, men försummar inga tillfällen att korrumpera den.

Efter 1870 började attackerna mot internationalen tillta i styrka och de flesta stater vidtog olika åtgärder mot dess anhängare. I Frankrike antog man till och med en särskild lag och till och med i de engelska fackföreningarna fanns det folk som agiterade mot den. Därtill hade man också Michail Bakunins smutsiga intriger inom organisationen att brottas med. Marx' ställning var vid denna tid förvisso inte avundsvärd. Han var överlupen med arbete för internationalens räkning. Han skrev alla de manifest, adresser och annat material som publicerades för internationalen. Därtill hade han sin synnerligen omfattande korrespondens och all den myckna tid han tvingades ägna åt de landsflyktiga kommunarder som anlände till London. Marx gjorde allt man begärde av honom utan ersättning, trots att han måste föra en hård kamp för den egna familjens uppehälle. Hushållsutgifterna steg oavbrutet, särskilt efter kommunens sammanbrott. Var gång man besökte hans hus fanns där alltid några landsflyktiga från Frankrike, som måste få kost och logi. Därmed blev detta också en verklig prövningens tid för fru Marx. Hon brukade ofta komma hem till min hustru och mig för att begära råd eller få prata ut om sina familjebekymmer. Men hur svårt hon än hade det, kunde detta dock inte hindra henne att hängivet göra sin insats för den proletära rörelsen.

Kampen mot Bakunin skulle nå sitt avgörande vid kongressen i Haag. Bakunin lovade att bevista denna, och då beslöt sig också Marx för att fara dit för att en gång för alla avgöra tvisten. Kongressen i Haag blev den enda av internationalens kongresser som Marx själv bevistade. Under alla de andra stannade han själv i London och överlät möjligheten att utmärka sig vid kongresserna åt andra. Att han till slut bestämde sig för att själv fara till Haag, berodde enbart på att han därmed såg en möjlighet att en gång för alla sätta stopp för Bakunins intriger. Också Friedrich Engels for dit och fru Marx och barnen begagnade tillfället att få röra på sig litet.

Kongressen hölls i början av september 1872. Den bevistades av 65 delegater. Tyskland representerades av Bernhard Becker, Cuno och Hugo Friedländer, dr Kugelmann, Ad. Hepner, Rittinghausen, Schumacher (Solingen), Heinrich Scheu och Joseph Dietzgen.

Michail Bakunin svek sitt ord och kom inte till kongressen. Men hans kreatur kom, och spelade en ömklig roll där. Det var framför allt två frågor som skulle avgöras: 1) att överföra organisationens säte till New York och 2) att utesluta Bakunin ur internationalen. Friedrich Engels yttrade sig i den första frågan och föreslog att organisationens säte skulle överföras till New York. Förslaget antogs. Bakunins uteslutning kom vid ett slutet sammanträde; till och med Marx' motståndare fördömde Bakunins intriger och röstade för att utesluta honom ...

Under vistelsen i Haag formligen bestormades Marx av journalister från alla civiliserade länder; alla ville se och tala med honom och förhöra sig om hans åsikter om internationalens syften och mål ...

Kongressen i Haag 1872 blev den gamla internationalens sista stora evenemang. Så småningom upplöstes dessa individuella federationer och ersattes av större, nationella organisationer.

Men internationalen hade dock fyllt en stor del av sin uppgift: dess ledare, Karl Marx, hade nationalekonomiskt och filosofiskt rättfärdigat och försvarat socialismen, och internationalen hade varit det första organ som spritt dessa läror åt alla håll i den civiliserade världen, där de slog rot mer eller mindre starkt och snabbt, allt efter de olika ekonomiska och intellektuella betingelserna. Inte ens Marx själv hade väntat sig mera av internationalen.

 

7

Jag hälsade vid denna tid ofta på hemma hos Marx. Han höll alltid öppet hus för alla pålitliga kamrater. Jag glömmer aldrig de många behagliga timmar som jag, som så många andra, tillbringade hemma hos familjen Marx. Fru Marx gjorde ett mycket starkt intryck. Hon var en lång och mycket vacker kvinna, mycket distingerad och ändå så vänlig, älskvärd, humoristisk och så alltigenom fri från all stolthet och stelhet, att man kände sig lika otvungen inför henne som inför sin egen mor eller syster ... Som jag redan tidigare berättat var hon full av entusiasm för arbetarrörelsen och dess syften, och varenda seger över bourgeoisien, hur liten och obetydlig den än kunde vara, skänkte henne den största tillfredsställelse och glädje.

Marx var alltid mycket mån om att träffa och tala med arbetare så mycket som möjligt. Han fäste stor vikt vid deras åsikter om rörelsen, och sökte helst deras sällskap som alltid talade öppet och ärligt till honom och besparade honom allt smicker. Han stod alltid redo att diskutera också de allra betydelsefullaste politiska och nationalekonomiska problem med dem. Han hade en överlägsen förmåga att snabbt försäkra sig om huruvida de verkligen förstod de här frågorna ordentligt, och ju bättre de förstod dem, dess större blev hans förtjusning.

Så länge internationalen existerade uteblev han aldrig från ett enda av dess styrelsemöten. Efter dessa möten brukade Marx och större delen av oss andra i styrelsen göra sällskap till något trevligt värdshus för att prata en stund över ett glas öl. På hemvägen talade Marx ofta om frågan om en normalarbetsdag i allmänhet och åttatimmarsdagen i synnerhet. Då sade han ofta: "Vi kämpar för åttatimmarsdagen, men själva arbetar vi ofta dubbelt så länge var dag ..."

Faktiskt arbetade Marx tyvärr alldeles för mycket. En utomstående kan inte ens fatta hur mycket tid och arbete enbart internationalen kostade denne man. Och ändå måste han samtidigt arbeta hårt för sitt levebröd och tillbringa många timmar på British Museum för att samla materialet till sina historiska och nationalekonomiska verk. På vägen hem till Maitland Park Road i Haverstock Hill i norra London tittade han ofta in hos mig, eftersom jag bodde i närheten av British Museum, för att diskutera någon fråga som rörde internationalen. När han sedan kom hem åt han sin middag, vilade en stund och återgick sedan till arbetet. Ofta arbetade han till långt in på natten, rentav nästan natten igenom; dessutom avbröts ofta hans korta eftermiddagslur genom att han fick besök av någon partikamrat.

Som alla verkligt stora män saknade Marx varje spår av fåfänga och inbilskhet. Han uppskattade varje ärlig strävan och envar ärlig åsikt som byggde på självständigt tänkande. Som jag redan sagt var han alltid lika angelägen om att få höra vanliga arbetares åsikt om arbetarrörelsen. Följaktligen kom han ofta och hälsade på mig på eftermiddagen, tog mig med på en promenad och diskuterade allt möjligt med mig. Då lät jag alltid honom sköta det mesta av samtalet, av det enkla skälet att det var en sådan sällspord njutning att höra honom tala och utveckla sina argument. Jag var alltid lika fascinerad av hans konversation och hade mycket svårt att lämna honom. I allmänhet var han en underbar sällskapsmänniska, som i hög grad attraherade och till och med fascinerade alla som kom i kontakt med honom. Han hade ett outtömligt förråd av kvickheter och hans skratt kom direkt från hjärtat. När våra partikamrater vunnit en seger i något land någonstans brukade han ge uttryck för sin glädje alldeles ohämmat och högljutt jubla över det skedda, så våldsamt att hans glädje smittade av sig på alla omkring honom.

Marx' tre döttrar var också de alltifrån sin tidiga barndom starkt och intensivt engagerade i arbetarrörelsen och dess strävanden, det ständiga samtalsämnet hemma hos familjen Marx. Förhållandet mellan Marx och hans döttrar var så intimt och kamratligt man skulle kunna tänka sig. Flickorna behandlade sin far som en broder och vän, för Marx föraktade alla den faderliga myndighetens yttre attribut. I alla besvär och bekymmer var han sina barns gode rådgivare, och annars var han, i den mån hans tid tillät det, deras lekkamrat.

Marx var över huvud taget mycket förtjust i barn. Han sade ofta att det han tyckte allra bäst om hos Bibelns Kristus var dennes stora kärlek till barnen. Ofta nog, när han inte hade något att göra i staden och tog en promenad på Hampstead Heath, kunde man få se författaren till Kapitalet leka och rasa tillsammans med en massa barn.

När döden år 1883 ryckte bort hans äldsta dotter, som hade alla sin mors goda egenskaper - och denna moder hade bara goda egenskaper - blev detta ett nytt hårt slag för Marx, just under en tid som redan dessförinnan hade varit så ytterligt svår för honom. För knappa tolv månader tidigare, den 2 december 1881, hade han förlorat sin trogna livskamrat. Han lyckades aldrig återhämta sig från dessa slag.

Marx led då redan av en svår hosta. När han fick sina anfall verkade det som om hela den breda, kraftiga gestalten skulle sprängas. Denna hosta besvärade honom desto mera som hans konstitution redan dessförinnan hade undergrävts genom många år av ständig överansträngning. Vid sjuttiotalets mitt förbjöd läkaren honom att röka och eftersom Marx var inbiten rökare blev detta ett fruktansvärt offer från hans sida. Första gången jag hälsade på honom sedan han fått sin order från läkaren berättade han stolt och förtjust för mig att han inte hade rökt på så och så många dagar, och att han skulle fortsätta att hålla upp ända tills han fick läkarnas tillstånd att röka igen. Sedan berättade han varje gång jag kom hur länge han hade avhållit sig från rökningen och hur han inte rökt någonting alls på hela den tiden. Det verkade som om han inte själv förmådde tro på att han alls skulle kunna klara det. Desto större blev också hans glädje när läkaren en tid senare gav honom tillstånd att röka en cigarr om dagen ...

Den 15 mars 1883 fick jag ett brev från Engels där denne berättade att Marx var död. Nyheten kom som ett slag för mig. Var och en som kände Marx måste ju förstå vad arbetarrörelsen nu hade förlorat. Den hade förlorat en man som inte bara var mycket intelligent och mäkta lärd, utan också en konsekvent kämpe med en karaktär av järn. Vilket överflöd av vetande som sänktes i graven med honom bevisas av de arbeten han lämnade efter sig, trots att dessa inte ens rymmer en tiondel av det han hade avsett att skriva. Det sanna vittnesbördet om hans hjältemodiga karaktär är hans hela liv, så rikt på kamp och uppoffringar.

Marx var fast övertygad om att de arbetande massorna förr eller senare skulle förstå honom och genom hans undervisning vinna den styrka som krävdes för att störta det borgerliga samhället och med rent samvete bygga upp ett nytt.

 


Anmärkningar:

[1] Wilhelmshöhe var ett slott i närheten av Kassel i Hessen-Nassau, där Ludvig Napoleon hölls fången av preussiska regeringen sedan hans armé lidit nederlag vid Sedan 1870.

[2] Karl Marx: "Junimorden i Paris och deras inverkan på Tyskland", korrespondens från Paris.

[3] Demokratiska sällskapet bildades i Köln våren 1848. Dess medlemmar var småborgerliga demokrater, hantverkare och arbetare. Marx, Engels och deras anhängare anslöt sig till sällskapet för att söka påverka dess medlemmar, särskilt de proletära elementen.

[4] Öknamn på Hermann Becker.

[5] Mera känd som första internationalen.