Jenny Marx

En kort konturteckning av ett händelserikt liv

1865


Jenny Marx' självbiografiska anteckningar, Kurze Umrisse eines bewegten Lebens, som här översatts i förkortat skick, skrevs ner 1865 och har bevarats endast i ofullbordat skick. Manuskriptet förvarades ursprungligen i det longuetska familjearkivet, men när Marx' dotterson Edgar Longuet år 1950 avled överlämnades det till Marxist-Leninistiska institutet i Moskva av det franska kommunistiska partiets centralkommitté.

Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.


Vi gifte oss den 19 juni 1843.

Efter bröllopet for vi från Kreuznach till Rhein-Pfalz över Ebernburg och återvände över Baden-Baden. Därefter uppehöll vi oss i Kreuznach fram till slutet av september. Min söta mor for tillbaka till Trčves tillsammans med min bror Edgar. I oktober kom Karl och jag till Paris, där vi togs emot av Herwegh och hans fru.

I Paris redigerade Karl och Ruge Deutsch-Französische Jahrbücher åt förläggaren Julius Fröbel. Företaget gick emellertid i stöpet redan efter första årgången. Vi bodde på rue Vanneau i Faubourg St. Germain och umgicks med Ruge, Heine, Herwegh, Mäurer, Tolstoj, Bakunin, Annenkov, Bernays och tutti quanti. Det skvallrades mycket och grälades åtskilligt om struntsaker. Vår lilla Jenny föddes den 1 maj 1844. Första gången jag var ute efter hennes födelse var vid Laffittes begravning och sex veckor senare tog jag postdiligensen till Trčves med mitt dödssjuka lilla barn ... I september kom jag tillbaka till Paris och hade en tysk barnsköterska med mig. Vid det laget hade lilla Jenny redan fyra tänder.

Under min bortovaro hade Friedrich Engels kommit på besök hos Karl. Hösten och vintern igenom arbetade Karl på sin Kritik der kritischen Kritik, som publicerades i Frankfurt.[1] Vår lilla krets omfattade Hess och hans fru, Ewerbeck och Ribbentrop och framför allt Heine och Herwegh. I början av år 1845 kom poliskommissarien plötsligt hem till oss och visade upp en utvisningsorder, som på preussiska regeringens begäran undertecknats av Guizot: "Karl Marx måste lämna Paris inom 24 timmar", löd den. Jag för min del fick litet längre respit och den använde jag till att sälja möblerna och en del av mitt linne. Jag fick visserligen löjligt litet för sakerna, men måste skaffa fram pengar till vår resa. Herweghs upplät sitt hem åt mig i två dagar. Sjuk och dålig och i bittert kallt väder följde jag i början av februari Karl till Bryssel. Här tog vi in på Bois Sauvage Hotel och jag träffade Heinzen och Freiligrath för första gången. I maj flyttade vi till ett litet hus vid rue d'Alliance, utanför Porte du Louvain, som vi hyrde av dr Breuer.

Vi hade knappt hunnit inrätta oss i vår nya bostad förrän Engels anlände. Heinrich Bürgers, som hälsat på oss redan i Paris tillsammans med sin gode vän dr Roland Daniels, var också där. Strax efteråt kom också Hess med sin fru och även en viss Sebastian Seiler anslöt sig till vår lilla tyska vänkrets. Han startade ett korrespondensinstitut och den lilla tyska kolonin hade mycket trevligt tillsammans. Kretsen utökades så småningom också med några belgare, däribland Gigot, och flera polacker. På ett av de trevliga caféer vi brukade besöka på kvällarna lärde jag känna gamle Lelewel i hans blåa blus.

Den sommaren arbetade Engels tillsammans med Karl med kritiken av den tyska filosofin. Den yttre impulsen till detta arbete var publiceringen av Den ende och hans egendom.[2] Deras kritik blev ett mycket omfångsrikt verk som skulle publiceras i Westfalen.[3]

På våren kom Joseph Weydemeyer för första gången på besök hos oss och stannade en tid som gäst i huset. I april skickade söta mor sin egen pålitliga kammarjungfru till Bryssel för att hjälpa mig. Jag följde med henne tillbaka för att träffa mor, och tog med mig lilla Jenny, som då var fjorton månader gammal. Jag stannade hos söta mor i sex veckor och återvände till vår lilla koloni två veckor innan Laura föddes, den 26 september. Min bror Edgar tillbringade vintern hos oss i Bryssel, eftersom han hoppades finna arbete där. Han inträdde också i Seilers korrespondensinstitut. Senare, på våren 1846, började också vår käre Wilhelm Wolff arbeta på institutet. Han kallades allmänt "Kasemattenwolff", eftersom han rymt från en fästning i Schlesien, där han suttit fången i fyra år för brott mot tryckfrihetslagarna. Hans ankomst blev begynnelsen till en intim vänskap med vår käre "Lupus", som upplöstes först genom hans död i maj 1864. Under vintern kom Georg Jung och dr Schleicher på besök ...

Under tiden hade revolutionens ovädersmoln tornat upp sig allt mer och mer. Också i Belgien var horisonten mörk och ruvande. Och det man fruktade över allt annat var arbetarna, det sociala elementet i folkets stora massa. Polisen, militären, civilgardet, allesammans kallades de ut mot dem, alla hölls de i beredskap för handling. Då bestämde sig de tyska arbetarna för att det var hög tid att de beväpnade sig, de också. Man införskaffade knivar, revolvrar etc. Karl skänkte beredvilligt pengar till saken, eftersom han just hade tillträtt ett arv. För regeringen föreföll emellertid allt detta som onda sammansvärjningar och brottsliga planer: Marx tar emot pengar och köper vapen, följaktligen måste vi göra oss av med honom. Sent en kväll bröt sig två män in i vår bostad. De frågade efter Karl och när han kom fram meddelade de att de var poliskonstaplar och hade fullmakt att arrestera honom och föra bort honom för förhör. Sedan förde de bort honom. Jag skyndade efter, fruktansvärt orolig, och sökte upp diverse inflytelserika personer för att få besked om vad saken gällde. Jag sprang från hus till hus i mörkret. Plötsligt greps jag av en vakt, arresterades och kastades i ett mörkt fängelse. Det var den plats där man spärrade in hemlösa tiggare, vagabonder och fallna kvinnor. Jag kastades i en mörk cell. När jag snyftande trädde in i den erbjöd sig en olycklig kamrat i eländet att dela sin plats med mig. Det var en hård brädsäng. Jag lade mig ner på den. När morgonen kom såg jag innanför järngallret i fönstret mitt emot mitt ett dödsblekt, sorgset ansikte. Jag gick fram till fönstret och kände igen vår käre vän Gigot. När han upptäckte mig vinkade han åt mig och pekade neråt. Jag följde riktningen av hans pekande finger och upptäckte Karl, som just fördes bort under militär bevakning. En timme senare fördes jag till förhörsdomstolen. Efter två timmars utfrågning, då de emellertid inte fick ur mig särskilt mycket, fördes jag av några gendarmer till en vagn och framemot kvällen var jag tillbaka hos mina tre stackars småttingar igen. Historien kom stor uppståndelse åstad. Alla tidningarna skrev om den. Snart släpptes också Karl fri, men fick befallning att genast lämna Bryssel.

Han hade då redan tänkt återvända till Paris och ansökt hos den provisoriska franska regeringen om upphävande av den utvisningsorder som drabbat honom under Ludvig Filips regering. Han erhöll då genast en skrivelse, undertecknad av Flocon, där den provisoriska regeringen i mycket smickrande ordalag upphävde den gamla förvisningen. Paris låg alltså åter öppet för oss. Och var skulle vi väl kunna känna oss bättre till mods än mitt under den nya revolutionens uppgående sol? Vi måste fara dit, måste helt enkelt göra det! Jag packade snabbt mina ägodelar och sålde det jag kunde, men lämnade kvar lådorna med allt mitt bordsilver och mitt finaste linne i Bryssel hos bokhandlare Vögler, som var synnerligen vänlig och hjälpsam under förberedelserna för min avresa.

Och sålunda lämnade vi Bryssel efter att ha bott i staden i tre år. Det var en grå, kall dag och det var svårt att hålla barnen varma; den yngsta flickan var ju bara årsgammal ...

I slutet av maj[4] sände Karl ut det sista numret av Neue Rheinische Zeitung, tryckt i rött - det ryktbara "röda numret", en verklig eldslåga både till det yttre och till innehållet. Engels hade omedelbart anslutit sig till resningen i Baden, där han blev adjutant åt Willich. Karl bestämde sig för att fara till Paris igen på en tid, eftersom han inte hade någon möjlighet att stanna i Tyskland.[5] Röde Wolff följde honom dit. Själv for jag tillsammans med mina tre barn över Bingen ... för att återse min gamla hemstad och träffa söta mor. Strax efter Bingen for jag en liten omväg för att omsätta i kontanter de silvertallrikar jag just hade tagit ut igen från pantlånaren i Bryssel. Herr och fru Weydemeyer visade sig lika gästfria som alltid och var mig till mycken och god hjälp i mina kontakter med pantlånaren. På så sätt lyckades jag skaffa pengar till resan.

Karl for tillsammans med Röde Wolff till Baden-Pfalz och därifrån till Paris. Där satte Ledru-Rollinaffären den 13 juni snart stopp för de korta revolutionsdrömmarna. I stället trädde reaktionen fram överallt i hela sitt raseri. Den ungerska revolutionen, upproret i Baden, den italienska resningen, allesammans bröt de samman igen. Krigsrätterna arbetade för högtryck i Ungern och Baden. Under president Ludvig Napoleon, som med en enorm majoritet valdes till president mot slutet av 1848, trängde 50.000 fransmän in i "de sju kullarnas stad" och ockuperade Italien.[6]

"L'ordre régne ā Varsovie" och "Vae victis!" var slagorden för dagen inom den jublande kontrarevolutionen. Bourgeoisien andades lättat ut, småborgerligheten återgick till sina sysslor, de små liberala filistrarna knöt nävarna i byxfickorna, arbetarna jagades och förföljdes och de män som kämpat med svärdet eller pennan för de fattigas och förtrycktas sak var tacksamma om de fick en möjlighet att tjäna sitt levebröd i landsflykt.

Under sin vistelse i Paris tog Karl kontakt med många av ledarna för de olika klubbarna och hemliga arbetarföreningarna. Jag följde efter honom till Paris i juli 1849 och sedan stannade vi där en månad. Men vi skulle inte få någon varaktig stad där heller. En vacker dag kom den gamla vanliga överkonstapeln till oss på nytt och upplyste oss om att "Karl Marx och hans hustru måste lämna Paris inom 24 timmar". Av nåd tilläts han dock att slå sig ner i Vannes, i Morbihan.

Men naturligtvis accepterade Karl inte en sådan landsflykt. Jag packade än en gång mina jordiska ägodelar för att söka en tryggad fristad i London. Karl skyndade dit före mig och tog kontakt med Blind. Också Georg Weerth for senare dit. Det var han som tog emot mig när jag anlände till London, sjuk och utmattad och medförande mina stackars förföljda små barn. Han lyckades skaffa bostad åt mig i ett pensionat vid Leicester Square som tillhörde en skräddarmästare. Vi sökte intensivt efter en större bostad i Chelsea, ty timmen nalkades då jag måste ha ett lugnt tak över mitt huvud. Den 5 november, när människorna utanför ropade: "Guy Fawkes for ever!", små utklädda pojkar red fram ute på gatorna på sinnrikt konstruerade riddjur och allt var ett enda tumult, föddes min stackars lille Heinrich. Vi kallade honom lille Fawkes, för att hedra den store konspiratören.

Strax efteråt kom också Engels till London via Genua, på flykt från Baden. Willich hade rest före honom och slagit sig ner hos oss som en kommunistisk broder och kamrat. Han dök upp i vårt sovrum tidigt på morgonen som en Don Quixote, klädd i en grå ylletröja med ett rött tygstycke om livet i stället för bälte, med dånande skrattsalvor på äkta preussiskt maner och redo att genast kasta sig ut i en lång teoretisk diskussion om denna så "naturliga" kommunism. Karl satte hastigt stopp för hans försök ... Också W. Pieper och W. Liebknecht besökte oss för första gången medan vi bodde i Chelsea. Röde Wolff hade kommit till London tillsammans med Karl.

För var dag kom det tusentals nya emigranter till London. Få av dem hade egna medel, allesammans var mer eller mindre hårt ansatta, behövde hjälp och sökte efter sådan. Detta var en av de obehagligaste perioderna under hela vårt liv i landsflykten. Emigrantkommittéer grundades för att hjälpa dem som hade det svårast, möten anordnades, vädjanden utsändes, program gjordes upp och stora demonstrationer förbereddes. Det kom till splittring och åsiktsbrytningar i alla emigrantkretsar. Steg för steg splittrades de olika partierna helt. Det kom till en offentlig brytning mellan de tyska demokraterna å ena sidan och socialisterna å den andra, och det uppstod en tydlig spricka också bland de kommunistiska arbetarna. De olika gruppernas ledare smädade och angrep varandra å det ondskefullaste och ett band småborgerligt slödder som krävde "handling" och "aktioner" trängde sig fram till ledningen och uppträdde ytterst fientligt mot den grupp bland arbetarna och deras ledare som hade en klarare uppfattning om läget och insåg att revolutionens era inte skulle gry på länge ännu. Framför allt förföljdes Karl över all måtta, smutskastades och förtalades. Det var under denna tid Conrad Schramm och August Willich duellerade med varandra. Karl hade hösten 1849 börjat underhandla om en ny tidskrift, som skulle redigeras i London men ges ut i Hamburg. De första 3-4 numren uppenbarade sig också efter oräkneliga besvärligheter, under titeln Revue der Neuen Rheinischen Zeitung. Den blev en stor framgång, men bokhandlaren lät köpa sig av tyska regeringen och skötte affärerna så slarvigt och ineffektivt att det snart blev tydligt att tidskriften inte skulle klara sig länge till.

Våren 1850 blev vi tvungna att lämna vår bostad i Chelsea. Min stackars lille Fawkes var ständigt sjuk och bekymren för vår vardag höll på att förstöra också min hälsa. Hetsade och jäktade från alla håll och förföljda av kreditorer tog vi för en vecka framåt in på ett tyskt hotell vid Leicester Square. Men där skulle vi inte komma att stanna länge. En morgon vägrade vår fine värd att servera oss vår frukost och vi blev tvungna att börja se oss om efter en annan bostad. Den lilla hjälp jag fick från min mor besparade oss ofta de allra bittraste försakelserna. Vi lyckades finna två rum hos en judisk spetshandlare och tillbringade en eländig sommar i denna bostad med våra fyra barn.

På hösten bröt Karl och en del av hans närmaste vänner helt kontakten med huvudparten av emigranterna och deltog inte i en enda demonstration. Han och hans vänner lämnade Workers' Educational Society ... Engels försökte först utan framgång livnära sig på sin penna i London, men for sedan till Manchester och började som bokhållare i sin fars textilfirma, på mycket hårda villkor. Alla våra andra vänner försökte klara sitt levebröd genom att ge lektioner etc. Detta år och de båda närmast följande åren var för vår del en tid av svåra umbäranden, ständig och akut oro, stora försakelser och direkt brist.

I augusti 1850 beslöt jag, trots att jag inte alls var frisk, att lämna mitt sjuka barn och fara till Holland för att söka tröst och hjälp hos Karls farbror. Jag kände mig alldeles desperat inför tanken på ett femte barn och på framtiden. Karls farbror var emellertid mycket ovänligt inställd eftersom revolutionen hade inverkat mycket negativt på hans och sönernas företag. Han var ytterst förbittrad på revolutionen och revolutionärerna och på mycket dåligt humör. Så han vägrade att ge mig någon som helst hjälp. Men just när jag skulle gå tryckte han en gåva till det yngsta barnet i min hand och jag märkte att det plågade honom att han inte kunde ge mera. Gamlingen fattade inte alls med vilka känslor jag tog adjö av honom. Jag återvände hem i förtvivlan. Min stackars lille Edgar kom springande mot mig och såg så rar ut och lille Fawkes sträckte sina små armar mot mig. Jag skulle emellertid inte få uppleva hans smekningar länge till. I november dog barnet av kramper orsakade av lunginflammation. Min sorg blev stor. Han var det första barn jag förlorade. Jag visste ju den gången ingenting om vilka andra sorger som väntade mig, sorger som skulle få alla andra sorger att verka som obetydligheter. Strax efter att barnet lagts till den sista vilan lämnade vi den lilla lägenheten och flyttade in i en annan vid samma gata ...

Vår dotter Franzisca föddes den 28 mars 1851. Vi överlämnade den stackars lilla varelsen till en sköterska, eftersom vi inte kunde ha henne tillsammans med de andra i tre små rum. Just det året var det världsutställning i London och besökare strömmade dit från alla håll. Freiligrath kom redan på våren över från Köln för att söka sig en ställning i London. Senare kom Lupus från Schweiz, och Danke, Inandt och Schily kom också till London. Seiler hade återvänt redan tidigare och Götz hade anslutit sig till den grupp av emigranter som samlats kring Karl. 1851 och 1852 var de år då vi upplevde de allra största och samtidigt också futtigaste bekymren, oro och besvikelser och försakelser av alla de slag.

Försommaren 1851 inträffade också en annan sak som jag inte har lust att skildra mera i detalj här, men som dock i hög grad ökade vår oro och våra bekymmer, såväl våra personliga bekymmer som våra bekymmer i allmänhet. Våren 1851 anklagade nämligen preussiska regeringen alla Karls vänner i Rhenprovinsen för de mest skrämmande och farliga revolutionära intriger och sammansvärjningar. Allesammans kastades i fängelse och behandlades på det avskyvärdaste sätt. Den offentliga rättegången inleddes dock inte förrän mot slutet av år 1852. Detta var den ökända kommunistprocessen i Köln. Alla de anklagade utom Daniels och Jacoby dömdes till från tre till fem års fängelse ...

Till en början tjänstgjorde W. Pieper som Karls sekreterare, men snart övertog jag denna post. Minnet av dessa dagar då jag satt i hans lilla arbetsrum och renskrev hans nedklottrade artiklar hör till mitt livs allra lyckligaste minnen.

Ludvig Napoleons statskupp genomfördes i slutet av 1851 och året därpå skrev Karl sin Artonde brumaire, som gavs ut i New York. Han skrev denna bok i vår lilla lägenhet vid Dean Street, omgiven av våra stojande barn och mitt i hushållsbestyren. I mars hade jag renskrivit manuskriptet och det kunde skickas iväg, men det blev inte tryckt förrän långt senare och inbringade nästan ingenting alls.

Påsken 1852 drabbades vår lilla Franzisca av en svår bronkitis. I tre dygn svävade hon mellan liv och död. Hon led fruktansvärt. När hon dog lämnade vi hennes livlösa lilla kropp i innersta rummet, gick ut till främre rummet och bäddade åt oss på golvet. De tre barnen lade sig ner tillsammans med oss och sedan låg vi där allesammans och grät över den lilla ängel vars bleka och livlösa kropp låg i rummet innanför. Vårt älskade barns död inträffade just när våra umbäranden var som allra svårast, eftersom våra tyska vänner inte hade någon som helst möjlighet att hjälpa oss just då. Ernest Jones, som kom på många och långa besök hos oss just vid den tiden, lovade att hjälpa oss men kunde ingenting göra ... Med hjärtat fyllt av ångest skyndade jag över till en fransk landsflykting som bodde i närheten och brukade hälsa på oss och bad och bönföll honom att hjälpa oss i vårt fruktansvärda trångmål. Han gav mig genast två pund och var full av den innerligaste medkänsla. Pengarna gick till den kista vari mitt lilla barn nu vilar i frid. Hon fick ingen vagga när hon föddes till denna värld och förvägrades länge ett sista vilorum. Det var med fruktansvärt tunga hjärtan vi såg henne föras till graven!

I augusti 1852 avslutades den sedermera så beryktade kommunistprocessen. Karl skrev då en broschyr där han avslöjade den preussiska regeringens infama uppträdande. Den trycktes av Schabelitz i Schweiz, men konfiskerades vid gränsen av preussiska regeringen och hela upplagan förstördes. Cluss lät emellertid trycka en ny upplaga i Amerika och av denna nya upplaga spreds många exemplar på kontinenten.

Under år 1853 skrev Karl regelbundet två artiklar i veckan för New York Daily Tribune. Dessa artiklar väckte stor uppmärksamhet i Amerika. De gav oss också en kontinuerlig inkomst, som satte oss i stånd att i viss utsträckning betala våra gamla skulder och skänkte oss ett mindre orosfyllt liv. Barnen växte som de skulle och utvecklades både fysiskt och psykiskt, trots att vi fortfarande bodde i den trånga lilla lägenheten vid Dean Street. Under hela den tid Karl tillbringade i London höll han kontakt med chartisterna. Han skrev i Ernest Jones' tidskrift People's Paper och sommaren 1853 lämnade han till denna tidskrift artiklar som redan tryckts i New York Daily Tribune ... Willich hade publicerat en mycket ondskefull hetsartikel mot Karl i Amerika, och Karl svarade med en kortare broschyr, The Knight of the Noble Conscience, som också trycktes i Amerika. Den tystade effektivt både riddaren med det ädla samvetet och hans gläfsande vargflock.

Julen 1853 blev vår första glada högtid i London. Karls förbindelser med New York Daily Tribune hade befriat oss från den ständiga oron för det dagliga brödet. Under sommaren hade barnen kunnat springa omkring mera i friska luften i parkerna. Detta år hade vi kunnat ge dem både körsbär och jordgubbar och till och med druvor, och våra vänner kom med alla möjliga förtjusande julklappar till våra tre små: dockor, leksakspistoler, köksgeråd, trummor och trumpeter. Dronke kom hem till oss sent på kvällen och klädde julgranen. Det blev en glad och lycklig kväll.

En vecka senare visade vår lille Edgar de första symptomen på den obotliga sjukdom som ett år senare skulle lägga honom i graven. Kanske skulle hans liv ha kunnat räddas om vi haft möjlighet att lämna vår lilla ohälsosamma lägenhet och ta med barnet till kusten. Men vad som en gång skett kan aldrig göras ogjort ...

I september 1855 återvände vi till vårt gamla högkvarter vid Dean Street, fast beslutna att flytta därifrån så snart ett litet engelskt arv befriat oss från de fjättrar och band vi slagits i av bagaren, slaktaren, mjölkmannen, speceristen och grönsakshandlaren och alla de andra "fientliga styrkorna". Och äntligen erhöll vi våren 1856 den lilla summa som skulle betyda vår frälsning. Vi betalade alla våra skulder, löste ut allt vårt silver, vårt linne och våra kläder från pantbanken, och sedan for jag i nya kläder tillsammans med mina små till mitt älskade föräldrahem för allra sista gången ...

Vintern tillbringade vi i största tillbakadragenhet. Nästan alla våra vänner hade lämnat London och de få som återstod bodde långt borta från oss. Dessutom var vårt mycket trevliga lilla hus tämligen svårt att ta sig fram till, även om vi själva upplevde det som ett sannskyldigt slott i jämförelse med de ställen där vi hade bott tidigare. Ingen slät och jämn väg ledde fram till det, byggnadsarbeten pågick överallt runtomkring och man måste formligen leta sig fram över högar av skräp och byggnadsmaterial. När det regnade fastnade den klibbiga röda leran på skorna så att det blev ett formligt kraftprov att ta sig fram till huset, som man nådde med bokstavligt talat tunga steg. Därtill kom mörkret ute i dessa vilda nybyggarområden, så hellre än att behöva kämpa med mörkret, avfallet, leran och stenhögarna föredrog vi att tillbringa våra kvällar inomhus framför en varm brasa.

Jag var mer eller mindre sjuk hela vintern och omgav mig hela tiden med formliga batterier av medicinflaskor. Dessutom tog det sin rundliga tid innan jag lyckades vänja mig vid den fullständiga ensamheten. Jag saknade ofta de långa promenader jag brukat ta på de folkmyllrande gatorna i West End, sammanträdena, klubbarna och vår favoritpub och de behagliga samtal som så ofta hjälpt mig att glömma livets bekymmer en stund. Lyckligtvis hade jag fortfarande mitt arbete med att renskriva artiklarna till Tribune två gånger i veckan och detta hjälpte mig att hålla kontakten med vad som hände ute i världen.

Sommaren 1857 ställdes de amerikanska arbetarna inför en ny stor industrikris. Tribune avböjde att i fortsättningen betala för två artiklar i veckan och följden blev en avsevärd ebb i vår kassa. Lyckligtvis höll Dana just då på att ge ut ett konversationslexikon och Karl ombads bidra med artiklar i militära och ekonomiska frågor. Men eftersom dessa artiklar var en mycket oregelbunden inkomstkälla och våra uppväxande barn och det faktum att vi skaffat ett större hus innebar att också utgifterna blev större, var detta på intet sätt någon välståndets tid för oss. Vi led aldrig någon direkt nöd, men var hela tiden ganska hårt ansatta och oroades ständigt av små futtiga farhågor och beräkningar. Och hur vi än skar ner utgifterna lyckades vi ändå aldrig få debet och kredit att gå ihop, och skulderna bara steg från dag till dag och från det ena året till det andra ...

Den 6 juli föddes vårt sjunde barn, men levde bara så länge att det hann dra några få andetag, varefter det förenade sig med sina bortgångna syskon.

Sommaren 1857 kom vår käre och beprövade vän Conrad Schramm tillbaka från Amerika, men vid så dålig hälsa att vi redan vid första ögonkastet tvingades konstatera att han var bortom allt hopp. Han låg i sex veckor på det tyska sjukhuset och for sedan till Jersey. Där träffade han Friedrich Engels, som också hade varit mycket sjuk i ett helt års tid och rest dit under konvalescensen. Karl besökte våra båda vänner där i september samma år och kom tillbaka alldeles överlastad med frukt, nötter och vindruvor. I januari 1858 meddelade oss vår vän Julian Harney, som var redaktör för en tidning på Jersey, att vår käre vän Schramm nu gått hädan ...

1858 medförde varken gott eller ont, utan den ena dagen var den andra lik ... På vintern arbetade Karl med sin bok Zur Kritik der politischen Oekonomie, som han samlat material till i flera år. Lassalle, som varit förenad i vänskap med Karl alltsedan 1848, lyckades finna en förläggare till boken, nämligen Franz Duncker i Berlin. På våren skickade Karl över manuskriptet sedan jag renskrivit det och därefter kom korrekturen ideligen in för genomläsning, vilket naturligt nog fördröjde tryckningen högst avsevärt. Men något som fördröjde den ännu mer var att Lassalle hade så bråttom att få ut sitt "upphetsande verk", skådespelet Franz von Sickingen. Och eftersom Duncker och han var mycket goda vänner, publicerade Duncker skådespelet före Karls bok.

Sommaren 1859 utbröt "via sacra", kriget i Italien mellan Frankrike och Österrike. Engels utgav då en broschyr, betitlad Po och Rhen, som vann sådan framgång att Lassalle drevs att skriva en broschyr i ämnet också han, Kriget i Italien.

I London utgav Elard Biskamp vid denna tid en veckotidskrift som hette Das Volk, med Karl som regelbunden bidragsgivare. Också Engels skrev flera artiklar för denna tidskrift. En broschyr av K. Blind, som avtrycktes i Das Volk och senare lämnades vidare till Augsburger Allgemeine Zeitung av Liebknecht, utnyttjades av K. Vogt som en förevändning för ett kränkande angrepp mot Karl. Vogt utgav en broschyr där han berättade de skändligaste lögner om Karl. Under 1860 samlade Karl därför material för att i ett enda slag tillbakavisa alla de skändligheter som spreds con amore från stad till stad och från by till by av hela den tyska pressen under den "nya tidsålderns" gloria ...

Våren 1860 dog Engels' far. Därmed förbättrades Engels' ekonomiska situation högst betydligt, även om han alltfort förblev bunden av ett ofördelaktigt kontrakt med Erman som gällde fram till 1864; i fortsättningen var Engels delägare i företaget.

I augusti 1860 tillbringade jag återigen ett par veckor i Hastings med barnen. Vid min återkomst började jag renskriva den bok Karl hade skrivit mot Vogt och hans förbundna. Den trycktes i London men kom inte ut förrän i slutet av december 1860, efter sju sorger och åtta bedrövelser. Jag var då mycket sjuk i kopporna och hade nätt och jämnt återhämtat mig tillräckligt från denna fruktansvärda sjukdom för att kunna sluka Herr Vogt med mina stackars halvblinda ögon. Detta var en oerhört vidrig tid. De tre barnen hade å det gästfriaste tagits om hand av den trogne Liebknecht.

Just vid denna tid kom de första förebuden om det stora amerikanska inbördeskrig som skulle bryta ut våren därpå. Amerika upphörde att intressera sig för det gamla Europa med dess futtiga, gammaldags dvärgakamper. Tribune meddelade Karl att den av ekonomiska orsaker måste avstå från alla korrespondenser och för närvarande inte behövde honom som medarbetare. Slaget blev desto hårdare som alla våra övriga inkomstkällor hade sinat helt och alla försök att företa oss något ändat i misslyckanden. Det svåraste av alltsammans var att denna fullständiga hjälplöshet drabbade oss just när våra äldsta döttrar trädde in i jungfrulighetens gyllene tid. Återigen tvingades vi kämpa med samma sorger, besvär och försakelser som tidigare, men med den skillnaden att det som barnen varit omedvetna om när de var fem och sex år gamla, det måste de nu medvetet uthärda tio år senare, då de var femton och sexton. På så sätt fick vi lära oss sanningen i det gamla tyska ordspråket "Små barn, små bekymmer - stora barn, stora bekymmer".

Sommaren 1860 hade vi Eccarius boende hos oss, i två månaders tid, eftersom han var mycket fattig. Våren 1861 for Karl till Tyskland, eftersom det var absolut nödvändigt att på något sätt skaffa ekonomisk hjälp. Kungen av Preussen, han som kallades "den vänlige", hade dött vid jultiden och efterträtts av "Vackre Wilhelm".[7] Korpralen hade utfärdat en allmän amnesti, och det var denna amnesti Karl utnyttjade för att företa en resa till Tyskland och undersöka hur landet låg där numera. I Berlin bodde han hos Lassalles och träffade grevinnan Hatzfeldt en hel del. Därefter for han till Holland för att besöka sin morbror Leon Philips, som visade sig storsint nog att försträcka honom en summa pengar helt räntefritt. Karl kom hem igen ledsagad av Jacques Philips von Bommel, precis lagom för att hinna vara med och fira Jennychens sjuttonde födelsedag. Lånet satte vår ekonomi på fötter igen och en tid framåt seglade vi fram för förliga vindar, även om vi hade många skär och sandbankar att akta oss för och liksom drev fram mellan Scylla och Karybdis.

Våra äldsta döttrar slutade skolan sommaren 1860 och bevistade sedan bara några få föreläsningar som var öppna även för icke-elever. De fortsatte att läsa franska och italienska för monsieur de Colme och signor Maggioni och Jenny tog fram till 1862 teckningslektioner för mr Oldfield. På hösten började flickorna ta sånglektioner för mr Henry Banner.

I september 1861 lyckades Karl med A. Danas hjälp få till stånd en överenskommelse om en artikel i veckan för Tribune, på samma villkor som tidigare. Samtidigt presenterades han av en kusin till Lassalle för redaktören för Wiener Presse och fick erbjudande att medarbeta i denna "liberala" tidning. Tyvärr sträckte sig båda dessa uppdrag emellertid bara över vintern. Våren 1862 slutade Karl att sända bidrag till Tribune och lät sitt arbete för Presse långsamt dö bort ...

Jenny var hela våren 1863 vid dålig hälsa och stod under ständig uppsikt av läkare. Också Karl var synnerligen dålig. Och han hade inte blivit bättre när han kom tillbaka från ett besök hos Engels, som han besökt vartenda år alltsedan 1850. Vi tillbringade återigen tre veckor vid kusten i Hastings och var i tolv dagars tid tillsammans med H. Banner. Karl kom för att hämta oss men såg mycket dålig ut och kände sig också dålig hela tiden; i november samma år visade det sig också att han led av en fruktansvärd sjukdom som kallas "karbunkelsjuka". Den 10 november öppnades en fruktansvärd böld på honom och han svävade i allvarlig fara en tämligen lång tid efteråt. Sjukdomen fortsatte i dryga fyra veckor och åsamkade honom svåra fysiska plågor. Dessa åtföljdes av en rad svåra psykiska påfrestningar. Just när vi stod vid avgrundens brant fick vi plötsligt besked om att min svärmor dött. Läkaren kom fram till att ett luftombyte skulle bli välgörande för Karl, och därför lämnade Karl, på läkarens inrådan och trots att han inte var helt återställd ännu, mitt i vinterkylan London och for till Tyskland, följd av våra oroliga och djupt kända välgångsönskningar, för att bevaka arvet efter sin mor i Trčves. Där stannade han en kortare tid hos sin svåger Conradi och sin syster Emilie och for sedan till Frankfurt för att träffa sin faster. Därifrån färdades han vidare till Bommel för att träffa sin farbror. Han pysslades om på bästa sätt av sin farbror och Nettchen. Detta därför att han olyckligtvis på nytt var i behov av medicinsk vård, alldenstund hans sjukdom, som aldrig botats ordentligt, bröt ut på nytt strax efter hans ankomst till Bommel, varför han också tvingades stanna i Holland alltifrån julen och ända till den 19 februari.

Denna ensamma, tröstlösa vinter var förfärlig! Den lilla del av arvet som Karl hade med sig hem i reda pengar satte oss i stånd att befria oss från diverse skulder och förpliktelser, lösa ut saker från pantbanken etc. Vi hade turen att finna en sund och tilltalande bostad, som vi möblerade mycket bekvämt och ganska elegant. Påsken 1864 flyttade vi in i ett behagligt, soligt hus med stora och luftiga rum.

Den 2 maj 1864 fick vi brev från Engels där han berättade att vår gode och trogne vän Lupus var allvarligt sjuk. Karl skyndade genast iväg för att träffa honom och vår trogne vän kände fortfarande igen honom. Den 9 maj drog Lupus sin sista suck. I sitt testamente hade han insatt Karl, barnen och mig som huvudarvingar, utöver några mindre legat. Det visade sig att denne blygsamme man, som levat ett så enkelt liv, genom sin intensiva idoghet och strävsamhet hade sparat den förvisso ansenliga summan av hela 1.000 pund. Han förunnades emellertid inte glädjen att få njuta frukten av sitt livs besparingar under en lugn och behaglig ålderdom. I stället skänkte han oss hjälp och lättnad och ett år fritt från bekymmer. En tids vistelse vid havet var absolut nödvändig för Karls hälsa, som fortfarande var bräcklig och vacklande. Han for alltså till Ramsgate med Jenny, och Laura och Tussy följde efter senare ...

Samma år lyckades han finna en förläggare till sitt stora nationalekonomiska verk.[8] Meissner i Hamburg lovade att ge ut det på tämligen goda villkor. Karl arbetar nu intensivt för att bli färdig med sin bok ...

I juli 1862 kom Ferdinand Lassalle på besök. Han formligen dignade under bördan av den ryktbarhet han förvärvat som forskare, tänkare, skald och politiker. Lagerkransen satt frisk och imponerande över hans olympiska panna och ambrosianska huvud, eller rättare sagt över hans styva och borstlika negerhår. Han hade just avslutat det italienska fälttåget med en glänsande seger - en ny politisk kupp höll på att utformas av de stora handlingsmänniskorna - och våldsamma strider utkämpades i hans själ. Fortfarande fanns det ju vetenskapsgrenar som han inte hade utforskat ännu! Egyptologin låg för fäfot: "Bör jag slå världen med häpnad som egyptolog, eller skall jag visa min mångsidighet som en handlingens man, som politiker, som kämpe eller som soldat?" Det var ett fantastiskt dilemma. Han vacklade energiskt mellan de tankar och känslor som brottades inom honom och gav ofta med verklig stentorsstämma luft åt denna kamp. Som buren på vindens vingar svepte han fram genom våra rum och orerade så högljutt, gestikulerade och höjde rösten så till den grad att våra grannar skrämdes av de fruktansvärda skriken och undrade vad som stod på. Det var den inre striden i denne "store" man som bröt fram i gälla missljud. Det var under denna sin vistelse i London som han fick besked om att hans far var allvarligt sjuk. Då skilde han sig från sin trogne ledsagare Lothar Bucher, som under utställningen 1862 varit hans trogne budbärare, angivare, springpojke och underhållare ...

Sedan Lassalle insett att vår sympati för hans storslagna kärlek till sig själv var tämligen svag, störtade han vidare till Schweiz, där han fann mer sympati och större beundran i det sällskap av "stora män" som hans själ trånade efter. Där fann han en atmosfär som passade honom utmärkt, bland de sykofanter och parasiter han omgav sig med där. Sedan återvände han till Berlin där han, i stället för att bevisa sin storhet som egyptolog, soldat, politiker, skald eller tänkare, föredrog att välja den dittills helt otrampade stigen som en arbetarnas Messias. I flera år dessförinnan hade Schulze-Delitzsch lett en arbetarnas egen sparbank. Han utsattes nu för hårda angrepp och man inledde "en ny tidsålder av arbetarnas frigörelse, en rörelse vars like Europa aldrig skådat, de förtryckta klassernas stora frigörelse genom allmän rösträtt och allas jämlikhet". Lassalle for fram och åter genom hela Tyskland som denna rörelses Messias och apostel; broschyrerna duggade tätt och det bildades en arbetarrörelse som, eftersom den var något av en gudagåva för regeringen i dess politiska kamp mot det progressiva partiets högst irriterande idéer och önskemål, i all tysthet tolererades och sålunda indirekt gynnades av statsmakterna.

Vad hans "lassalleska lärosatser" angick, så var de bara ytterligt fräcka plagiat av de läror som Karl utvecklat redan tjugo år tidigare, med ett litet fåtal egna tillskott som var direkt och uppenbart reaktionära, vilket åstadkom en häpnadsväckande blandning av sanning och lögn. Men ändå lät sig arbetarklassen imponeras. De bästa av arbetarna höll fast vid sakens riktiga kärna och massan av trögt kälkborgerliga element stödde med fanatisk beundran den nya läran, det bedrägliga sken som omgav alltsammans och denne nya Messias, som snart kringsveptes av en kult vars like historien aldrig upplevt. Rökelsen från tölparna berusade halva Tyskland och än i dag, när Lassalle vilar på en stillsam judisk kyrkogård i Breslau, sedan han fallit vid en duell i Genčve med en ung man från Valakiet, viftar man fortfarande envist med rökelsekar, flaggor och lagerkransar. Lassalle hade i sitt testamente insatt grevinnan Hatzfeldt som sin huvudarvinge och efterlämnat tämligen stora legat till sina "nya schweiziska vänner". Hans mor och syster bestred emellertid testamentets giltighet, och processen pågår fortfarande. Samtidigt utsåg han Bernhard Becker till sin efterträdare som arbetarklassens ledare.

Vid julen började Schweitzer och Hofstetten utge en socialdemokratisk tidning som kallades en "lassallesk tidning". Karl och Engels utlovade bidrag till den. Men de fann sig snabbt nödsakade att fördöma hela detta reaktionära företag, som med hull och hår såldes till regeringen. Följden av den deklarationen blev en än ytterligare stegrad hetsjakt mot Karl, och fortfarande skäller, ylar och rasar tölparna av hjärtans lust i sina tidningar och pamfletter. Wilhelm Liebknecht, som har vistats i Berlin alltsedan augusti 1862, har tyvärr engagerat sig alltför starkt i detta band och låtit sig narras av bandet och av grevinnan Hatzfeldt, dess medintrigant, och betalar nu ett högt pris för sin godtrogenhet.

 


Noter:

[1] Die heilige Familie oder Kritik der kritischen Kritik. Gegen Bruno Bauer und Consorten.

[2] Max Stirners Der Einzige und sein Eigenthum utgavs mot slutet av år 1844.

[3] Jenny Marx syftar här på den Deutsche Ideologie, som Marx och Engels aldrig lyckades få tryckt. Den trycktes i sin helhet för första gången 1932 av det ryska Institutet för marxism-leninism. I förordet till sin Till kritiken av den politiska ekonomin kommenterar Marx själv den uteblivna publiceringen med följande ord: "Vi överlämnade manuskriptet åt råttornas gnagande kritik och detta desto hellre som vi nått vårt viktigaste syfte - att reda ut begreppen för oss själva."

[4] 1849.

[5] Preussiska regeringen hade utnyttjat det faktum att Marx år 1845 avsagt sig sitt preussiska medborgarskap till att i maj 1849 utvisa honom såsom icke önskvärd "utlänning" som brutit mot "gästfrihetens lagar".

[6] Syftar på den väpnade franska interventionen mot den romerska republiken år 1849. Syftet var att återinföra påvens världsliga makt.

[7] Fredrik Wilhelm IV av Preussen dog 1861 och efterträddes av Wilhelm I.

[8] Kapitalet.