Anselmo Lorenzo

Minnen från första internationalens tid

XXXX


Ur Anselmo Lorenzo: El Proletariado Militante, vol. 1, Barcelona 1923.

Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.


Jag väljs till delegat

Det kom som en enorm överraskning för mig när jag upplystes om att jag hade valts till delegat vid Londonkonferensen.[1] När delegaterna vid Valenciakonferensen[2] efter middagen församlats i Arbetarcentralen, i väntan på eftermiddagssammanträdet, började en del av kamraterna diskutera med oss. Jag hade oturen att dras in i en lång och tråkig konversation med en av dem. Jag lyckades inte bli av med honom hur jag än försökte, och det slutade med att han föreslog att vi skulle ta en promenad tillsammans. Efter promenaden lämnade han mig bara ensam mitt ute på gatan, eftersom han räknade med att jag säkert hittade tillbaka till Arbetarcentralen, som låg alldeles i närheten. Jag gick emellertid vilse och irrade sedan fram längs gatorna ända tills jag slutligen förstod att jag måste fråga någon förbipasserande om vägen. Dittills hade jag försiktigtvis undvikit detta.

När jag kom till konferensen var sammanträdet nästan slut och mina kamrater talade om för mig att jag hade blivit utsedd till delegat vid konferensen i London och måste sätta mig på tåget dit redan nästa dag ...

Paris efter kommunen

Men en resa över Frankrike via Paris, där förföljelserna mot kommunarderna just rasade som värst och krigsrätterna satt i ständiga sessioner och dömde folk till döden och deportation på löpande band, var ett ytterst farligt företag som krävde ordentliga försiktighetsmått ...

Trots att vi bara stannade två timmar i Paris, fick jag mycket starka intryck av staden. På vägen från Gare d'Orléans och Gare St. Lazare såg jag rådhuset ligga i ruiner ... såg hur en del av Louvren brunnit ner, såg sockeln varifrån pelaren vräkts ner på Place de Vendôme och såg massor av hus som visade spår efter dessa veckor av blodsutgjutelser.

När vi lämnade Paris såg jag preussarnas läger mellan Asnières och Colombes ...

Natten hade redan hunnit falla när jag kom till England och en och en halv timme senare var jag i London ...

Hemma hos Marx

Vi stannade snart framför ett hus. Inramad av dörröppningen stod en gammal man med ett vördnadsvärt patriarkutseende.

Jag trädde blygt och respektfullt fram och presenterade mig som delegat från internationalens spanska federation. Han omfamnade mig, kysste mig på pannan och visade mig in i sitt hus under en rad vänliga yttranden på spanska. Mannen var Karl Marx.

Familjen hade då redan dragit sig tillbaka för natten och han serverade själv under den utsöktaste artighet en aptitretande förfriskning. Sedan drack vi te och språkades länge vid om revolutionära idéer, propaganda och organisationsarbete. Marx var mycket nöjd med vad vi lyckats åstadkomma i Spanien ...

Jag kan faktiskt inte säga om vi så småningom uttömt detta ämne eller om min aktade värd i stället ville övergå till ett samtalsämne han själv föredrog - men hur som helst gled samtalet så småningom över på den spanska litteraturen, där han visade prov på synnerligen omfattande kunskaper. Jag häpnade inför allt hans vetande om vår gamla dramatik, vars historia och skiftande öden han hade på sina fem fingrar. Calderon, Lope de Vega, Tirso och andra stora mästare, inte bara inom den spanska teatern, som han uttryckte det, utan inom hela den europeiska dramatiken, analyserades mycket exakt och sattes in i sina sammanhang.

Det kunde inte hjälpas - inför denne verkligt store man kände jag mig själv mycket, mycket liten. Jag gjorde emellertid en kraftansträngning att inte verka alltför ömkligt okunnig och kom med de vanliga jämförelserna mellan Calderon och Shakespeare och tog också upp Cervantes. Marx talade imponerande kunnigt om alltsammans och gav uttryck för sin beundran för denne snillrike Hidalgo de la Mancha. Till saken hör att hela samtalet fördes på spanska, som Marx talade flytande bortsett från att han hade vissa svårigheter med uttalet, särskilt när det gällde våra krångliga cc, gg, jj och rr.

Fram på morgontimmarna visade han mig till det rum som reserverats för min räkning ...

Dagen därpå presenterades jag först för hans döttrar och sedan för diverse olika delegater och andra personer. Den äldsta dottern, en verkligt klassisk skönhet, var olika alla andra typer av kvinnlig skönhet jag mött tidigare. Hon kunde spanska men hade samma problem med uttalet som sin far. Hon bad mig därför läsa upp någonting för henne, så att hon fick höra det rätta uttalet. Jag gick bort till bokhyllan och tog fram Don Quijote och ett band med Calderons samlade dramatiska arbeten. Ur den förstnämnda boken läste jag Don Quijotes tal till fåraherdarna och ur den senare några ädla och sonora avsnitt ur Livet en dröm, stycken som både tillhör det spanska språkets skönaste skatter och står som sublima exponenter för den mänskliga tanken. De förklaringar jag försökte komma med rörande innehållet och formen avslöjade sig som alldeles obehövliga, för min unga, vackra åhörare både kände till och uppskattade verket i grunden, något som framgick av de många träffande anmärkningar hon kom med under vårt samtal, saker som jag själv aldrig skulle ha tänkt på.

När jag talade om att jag gärna ville sända ett telegram till Valencia för att tala om att jag lyckligen anlänt till London, skickades yngsta flickan Marx med för att visa mig tillrätta. Jag blev både rörd och överraskad över den unga damens ivriga strävan att hjälpa en främling som hon inte alls kände, något som gick stick i stäv emot seder och bruk inom den spanska bourgeoisien.

Denna unga dam, eller rättare sagt flicka, glad och vacker och leende och liksom ungdomen och lyckan personifierad, talade inte spanska. Hon talade både engelska och tyska flytande men var inte särskilt hemma i franskan, det språk vi använde sinsemellan. Var gång någon av oss gjorde ett misstag på vår stapplande franska, skrattade vi båda så gott som om vi varit goda vänner i hela vårt liv.

Generalförsamlingens möte

Konferensen skulle ha sitt öppningssammanträde samma kväll. Dessförinnan skulle dock generalförsamlingen sammanträda och delegaterna presenteras för denna.

Marx följde mig till församlingens möte. Redan i dörren träffade jag Bastélica, en fransman som hade suttit ordförande vid Barcelonakongressens första möte,[3] och andra medlemmar av församlingen. Han gav mig ett översvallande hjärtligt välkomnande och presenterade mig för de andra, varav en del redan var väl kända namn i internationalens historia. Jag minns bland andra Eccarius, Jung, John Hales, Serraillier och Vaillant (en flykting från Pariskommunen).

Marx presenterade mig för Engels, som genast erbjöd mig att få bo hos honom under hela min vistelse i London.

Inne i sammanträdessalen träffade jag de belgiska delegaterna, bland dem César de Paepe, några fransmän, schweizaren Henry Petret och ryssen Utin ...

Konferensen öppnades på eftermiddagen samma dag.

 


Noter:

[1] Första internationalens konferens i London ägde rum den 17-23 september 1871.

[2] Valenciakonferensen med den spanska federationen av första internationalen ägde rum den 10-18 september 1871.

[3] Internationalens spanska federations kongress i Barcelona hölls i juni 1870.