A. Voden

Samtal med Engels

1927


Ur A. Vodens artikel: "I den 'legala marxismens' gryning" i tidskriften Letopisi Marxisma (Marxistiska annaler), nr 4 1927.

Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.


1

I mitten av mars 1893 hade jag tjänat tillräckligt på att ge lektioner i matematik i Lausanne för att kunna förverkliga en länge närd dröm - att få tillbringa en tid i London. Jag hade ett mycket bestämt mål - att studera den engelska filosofins historia, och rätta platsen för sådana studier var British Museum.

När jag bad G. V. Plechanov om rekommendationsbrev - och helst inte bara till de ryssar som fanns i London - erbjöd han sig att skriva rekommendationsbrev åt mig till Stepnjak och Bernstein och också till självaste Engels.

Jag tackade honom och frågade hur jag på bästa sätt skulle förbereda mig för mitt samtal med Engels. Plechanov kastade sig då genast ut i ett grundligt förhör, där han examinerade mig på mina kunskaper i Marx' historiefilosofi, Hegels historiefilosofi och de subjektiva narodnikerna, varvid han hela tiden krävde att jag skulle lägga fram mitt vetande kort och klart. Sedan övergick han till Kapitalets andra bok - varefter hans medhjälpare Vera Ivanovna Zasulitj bestämt hävdade att jag måste få vila mig litet. Han fortsatte med att förhöra mig på Proudhon - varvid han inte gick in på Filosofins elände - och avslutade med Feuerbach, Bauer, Stirner, Tübingenskolan,[1] Strauss och som avslutning hela Hegel ... Vera Ivanovna var närvarande under denna "likvaka" ... Dagen därpå gav Plechanov mig ett rekommendationsbrev till Engels[1*][2] och önskade mig lycka till ...

Min Londonvistelse började illa. Jag blev helt utan pengar, sedan någon stulit min börs medan jag vilade en stund i Hyde Park direkt efter att jag lämnat Victoria Station. Följaktligen tvingades jag att gå raka vägen till Free Russia.[3] Där träffade jag V. Tjerkessov som hade vänligheten hjälpa mig att finna en billig bostad och till och med få kredit. Dessutom skickade man genast pengar till mig, först från Paris och sedan från Ryssland.

Samma dag skickade jag vidare det förseglade brevet från Plechanov till Engels och bad honom meddela om och i så fall när han hade möjlighet att ta emot mig. Jag skrev brevet på engelska. I fortsättningen använde Engels alltid engelska när han skrev till mig.[2*]

Medan jag väntade på Engels svar sökte jag återigen upp Stepnjak, som gav mig ett rekommendationsbrev till British Museum. När jag senare fick möjlighet att tillbringa fyra år i London (1896-1900), fick jag ett rekommendationsbrev av Eleanor Marx-Aveling ...

Under de tre månader jag denna gång tillbringade i London (från april till början av juli 1893} träffade jag Engels inte mindre än tio gånger - och varje gång på hans muntliga eller skriftliga inbjudan.

 

2

Anmärkas måste att jag hela mitt liv igenom har träffat få människor som alltifrån allra första besöket och ända till min avresa fick mig att känna mig så trygg och obesvärad som just Engels.

På vägen dit funderade jag ut alla möjliga repliker och grubblade mycket över hur jag borde lägga mina ord, men allt det där visade sig vara fullständigt överflödigt. Engels' fascinerande konversation var sådan att det helt räckte med att vara sig själv i hans närvaro ...

Av lätt förklarliga skäl föredrog jag att lyssna på Engels framför att tala själv. Men naturligtvis måste jag också tala ibland, och då inte bara korta repliker utan också långa anföranden; jag måste ge en resumé över de marxistiska och narodnikiska uppfattningarna i en rad programpunkter, och innan Engels gav mig tillträde till Marx' manuskript kontrollerade han, men inte genom ett "korsförhör" i Plechanovs stil utan genom ett fritt och tvångslöst samtal, att jag verkligen var i stånd att förstå och intressera mig för detaljerna i det tyska tänkandets historia.

Dessutom visade sig Engels högst intresserad av en rad frågor rörande Ryssland, frågor som inte bara gällde det ryska näringslivet, utan också var av ideologisk art - vilka av Marx' arbeten studerades i Ryssland, vad för slags människor var det som läste Kapitalet där, vilka utopiska författare lästes? Han intresserade sig också för de olika formerna av rysk liberalism i huvudstaden och ute på landsbygden, för tolstojismens konkreta uppenbarelseformer, för narodnikernas litterära produktion och den ryska litteraturkritiken, vars klassiska namn han kände och uppskattade.

Engels ansåg det olämpligt att man inledde sina studier i nationalekonomi med Kapitalet, eftersom detta verk var avsett för läsare som redan ägde vissa kunskaper i ämnet. Han gav också uttryck för sitt ogillande av de populära utläggningarna av Kapitalet.

I sitt första och mycket vänliga brev till mig meddelade Engels att jag var välkommen hem till honom på kvällen någon av de närmaste dagarna.

Första gången jag besökte honom inledde han vår bekantskap genom att visa mig sin stora katt och frågade mig sedan hur det stod till med Plechanov, Vera Ivanovna och Lavrov. Han talade om den sistnämnde med en viss vänlig ironi. Han uttryckte sig mycket smickrande om Plechanovs begåvning ("ingalunda underlägsen Lafargue eller ens Lassalle") och förfrågade sig om hans litterära planer; han instämde helt i det lämpliga i att denne ägnade sig åt arbeten om den franska materialismens historia och artiklar om den ryska narodniklitteraturen.

Sedan sade Engels att han var övertygad om att det viktigaste av allt för de ryska socialdemokraternas del var att de grundligen studerade det ryska jordbrukets problem; forskningar på det området borde kunna ge substantiellt nya resultat, som skulle vara av stor vikt för historien om jordägandets och arrendehushållningens olika former både som tillämpning och proberstenar för olika nationalekonomiska teorier, speciellt beträffande differentialräntan, förutsatt att man bara skaffade fram ett tillräckligt omfattande material. Han nämnde att han när som helst räknade med ett arbete i ämnet av Danielson, hans korrespondent i Ryssland. Men trots att han hyste den största högaktning för Danielson trodde han inte att hans bok skulle helt uttömma ämnet. Engels ansåg, förklarade han, att det vore högeligen önskvärt om Plechanov tog itu med denna fråga, själva huvudfrågan för Rysslands del, och att han gjorde det i ett vetenskapligt arbete och inte i polemiska artiklar.

Jag gjorde mig redo att framföra Plechanovs önskemål, men just då kom Bernstein in och inbjöd mig genast att följa med hem till honom. Jag stod på vippen att göra detta när Engels i stället bjöd mig kvar på middag. Under middagen berättade Engels diverse episoder från tiden före mars och från revolutionsåret 1848.

När vi tog farväl av varandra föreslog Engels att vi skulle återuppta vårt samtal om den ryska jordbruksfrågan snarast möjligt och lovade att bjuda hem mig igen så snart han hade stökat undan ett överhängande arbete - några brev som skulle besvaras.

Våra samtal hölls oftast på tyska. Som vittnesbörd om hur samvetsgrann han alltid var kan jag nämna att han i de brev han skrev till mig alltid var mycket noga med att korrigera ett citat han kommit med förra gången, om han efter omsorgsfull kontroll funnit att citatet var felaktigt. När han en gång tillskrivit Tkachev idéer som i huvudsak tillhörde Bakunin, skrev han genast till mig att han, sedan han gått till källan hos Mendelson, dragit den slutsatsen att han blandat ihop två virrhjärnor med varandra. Jag minns att han använde det tyska ordet Konfusionsrat[4] i ett brev på engelska ...

Andra gången vi träffades frågade Engels rent ut om inte Plechanov skickat med mig något meddelande till honom. Jag vidarebefordrade då Plechanovs önskemål, varvid jag framställde det hela som om Plechanov tvingats försvara både sig själv och marxismens grundläggande principer och de praktiska slutsatser man måste dra av dem mot förvrängningar från narodnikernas sida. När Engels hörde Plechanovs klagomål log han och citerade på latin: "Quis tulerit Gracchos de seditione querentes?"[5] och tillade på ryska: "Vem skulle väl någonsin kunna såra Plechanov? Ligger det inte snarare så till att Plechanov har sårat någon?" ...

Jag skyndade mig att understryka att Narodnaja Voljafolket var rasande på Plechanov på grund av det tal han hållit på den internationella kongressen i Paris[6] och för hans penetrerande i fallet Tichomirov. Engels svarade att både han och många andra kamrater uppskattade Plechanovs tal vid kongressen i Paris, men att han var helt övertygad om att man inte fick likställa Tichomirov med Narodnaja Voljarörelsen eller ens med H. Lopatin ...

Engels fortsatte med att säga att han misstänkte att jag säkert skulle komma med den "vanliga" frågan om innebörden av Marx' brev till Otechestvennije Zapiski[7] och undrade vad det egentligen var som var oklart i det brevet, för Marx hade ju tydligt och klart där formulerat sin egen och Engels' övertygelse om vikten av att socialdemokraternas maktövertagande i väster sammanföll med en politisk och agrar revolution i Ryssland. Därtill ville Engels att ryssarna - och inte bara ryssarna - skulle låta bli att använda citat av Marx eller honom själv, Engels, och i stället gå in för att tänka som Marx skulle ha tänkt i deras ställe, för det var endast i den meningen ordet "marxist" hade något existensberättigande ...

 

3

Nästa gång vi träffades bad Engels mig att sammanfatta de filosofiska tvistefrågorna mellan Plechanov och narodnikerna. Han rynkade pannan när jag nämnde "den subjektiva metoden inom samhällsvetenskaperna" och fritog mig från att behöva berätta om Lavrov ... Men när jag förde fram Plechanovs syn på N. I. Karejevs verk, gick Engels fram till bokhyllan, plockade ner Karejevs avhandling om bondefrågan i Frankrike, som Marx hade fått i gåva av författaren, och sade att både Marx och han själv betraktade denna avhandling som ett mycket samvetsgrant arbete. Den saken borde både Plechanov och jag själv lägga på minnet, sade han, oavsett den eventuella oklarhet denne uppskattade historiker lade i dagen i princip- och till och med metodfrågor. Jag tvingades erkänna att Engels hade rätt och drog också de slutsatser detta krävde. Engels förklarade att han gärna skulle vilja se "sachliche" (sakliga) svar på de subjektiva narodnikernas påståenden i Neue Zeit ...

Vårt nästa samtal rörde sig om Marx' och Engels' tidiga arbeten. Engels verkade till en början ganska generad, när jag gav uttryck för mitt intresse för dessa. Han talade om att Marx som ung student hade skrivit en del dikter, men förklarade att dessa dikter knappast kunde vara av intresse för någon människa.[3*] Därefter frågade han mig vilka av Marx' och hans egna arbeten det var som intresserade Plechanov och hans likasinnade, och exakt varför de var intresserade av de där gamla historierna. Räckte det inte med fragmentet om Feuerbach,[8] som Engels för sin del betraktade som det viktigaste och matnyttigaste av dessa "gamla verk"?

Jag svarade med att lägga fram hela raden av Plechanovs argument för att man så snart som möjligt borde publicera hela det filosofiska arvet efter Marx och alla hans och Engels' gemensamma arbeten. Engels svarade då att han hade hört samma argumentering mer än en gång från vissa tyskar, vilkas allvarliga intresse för dessa "äldre arbeten" han inte hade någon anledning att betvivla. Men samtidigt ville han gärna ha ett ärligt svar på en ärlig fråga. Vilket var viktigast - för hans egen del: att han tillbringade resten av sitt liv med att ge ut nyupplagor av gamla arbeten från deras publicistiska verksamhet under 40-talet, eller att han, sedan tredje boken av Kapitalet kommit ut, tog itu med att ge ut Marx' manuskript om mervärdesteoriernas historia?

Eftersom jag inte svarade, fortsatte Engels med att ge mig en kort sammanfattning av vad dessa manuskript av Marx innehöll (fjärde boken av Kapitalet).

Sedan frågade Engels mig vilka filosofer, utöver sådana filosofer på modet som Schopenhauer, som studerades flitigast i Ryssland. När jag då nämnde nykantianerna frågade han mig om jag hade läst Riehl och undrade vad jag ansåg om Cohen och Natorp. När jag då nämnde Riehls förlöjligande av Hegels naturfilosofi blev han mycket upplivad och gav mig en strålande föreläsning om naturfilosofin, där han fint tog fram den väldiga innehållets rikedom som ligger dold under Hegels klumpiga och tillkrånglade formuleringar.

Detta föreföll mig som ett lämpligt ögonblick att be och uppmana Engels att rädda åtminstone de viktigaste av Marx' tidigare verk ur den oförtjänta glömska som drabbat dem. Det räckte inte med teserna om Feuerbach, förklarade jag. Engels replikerade att den som ville tränga in i den där "gamla historien" måste vara intresserad av Hegel själv; och faktiskt kunde han inte finna något intresse för Hegel hos någon människa eller, för att uttrycka sig exaktare, "hos vare sig Kautsky eller Bernstein".

Han berättade sedan litet om sina personliga kontakter med bröderna Bauer, och gav uttryck för sitt förakt för Jungste Gericht über Hegel.[9]

De närmast följande dagarna bad Engels mig att komma på förmiddagarna i stället, utrustade mig med ett förstoringsglas och lät mig studera det ena manuskriptet av Marx efter det andra: Sankt Max,[10] en mera detaljerad kritik av Hegels rättsfilosofi, och delar av Deutsche Ideologie.

Samtidigt lade han för egen räkning undan sidorna om Bruno Bauer, eftersom han ville studera dem i samband med vissa planer han just då hade att skriva en mera detaljerad genomgång av kritiken av källorna till den tidiga kristendomens historia alltifrån Bauer och framåt. Det som sades om Bauer i Die heilige Familie borde räcka för mig, ansåg han.

Så småningom erkände Engels att han hade misstänkt att han säkert snart skulle finna mig stillsamt sovande om han lämnade mig i fred med förstoringsglaset och manuskripten eller att tråkigheten skulle bli mitt rättvisa straff om jag bara simulerade intresse, så att jag till slut inte skulle stå ut längre utan bara fly min kos. Men när han i stället fann mig energiskt upptagen med att studera de renskrivna manuskripten och försöka dechiffrera Marx' egen handstil, som hans latinlärare under Trèvestiden förvisso bedömt absolut riktigt, började han mer och mer hjälpa mig med detta högst mödosamma arbete. Till en början skämdes jag över att uppta en så fantastisk människas dyrbara tid, men sedan kunde jag inte undgå att se hur Engels levde upp vid minnet av dessa längesedan förflutna dagar ... Han gav mig allehanda muntliga förklaringar till olika ställen i Die heilige Familie och gav mig tillstånd att föra dessa vidare till Plechanov. Likaså gav han mig tillåtelse att sammanfatta Sankt Max utan några citat ur minnet. Jag fick också några exemplar av Deutsche Jahrbücher[11] och Deutsch-Französische Jahrbücher för eget bruk.

När jag riktade hans uppmärksamhet på den märkliga samstämmigheten i åsikter mellan de "fria" och de "kritiska kritikerna"[12] å ena sidan och de ryska subjektivisternas ideologi å den andra, förklarade Engels att de där likheterna ingalunda berodde på att den ryska intelligentsian omedvetet kopierat de tyska förmarsideologierna, utan tvärtom var en direkt följd av att Lavrov och till och med Bakunin direkt övertagit dessa ideologier.

 

4

Mitt avskedsbrev inför avfärden från London renderade mig en mycket vänlig inbjudan från Engels att komma och hälsa på honom en sista gång. Vårt samtal den gången är speciellt starkt inristat i mitt minne.

Engels frågade mig om jag var intresserad av den grekiska filosofins historia och erbjöd sig sedan att förklara Marx' första filosofiska arbete för mig. Därmed började han ge mig en redogörelse för Marx' doktorsavhandling, med många detaljer och helt utan att stödja sig på manuskriptet. Härvid citerade han utantill inte bara Lucretius och Cicero utan också en lång rad grekiska texter (av Diogenes Laertius, Sextius Empiricus och Klement). Han riktade min uppmärksamhet på det faktum att man till och med i Epikuros' syn på det kausala sambandet, som i allmänhet tolkas som en bristande vilja hos Epikuros att väcka en strävan att "söka förnimma tingens orsak", trots formuleringarnas naivitet och klumpighet dock kan urskilja en maning att undersöka orsakssammanhangen från olika sidor, förutsatt bara att de inte motsäger den grundläggande tesen. Engels undrade samtidigt varför Langes Materialismens historia fortfarande betraktades som tillfredsställande, trots att den inte var i stånd att klarlägga själva det substantiella ens i Kants synpunkter.

När jag frågade om Marx någonsin verkligen var hegelian i ordets striktaste mening, svarade Engels att själva avhandlingen om skillnaderna mellan Demokritos och Epikuros ger oss rätt att slå fast att Marx just i begynnelsen av sin litterära bana, då han redan helt bemästrade Hegels dialektiska metod men ännu inte, genom inriktningen av sina studier, tvingats ersätta den med den materialistiska dialektiska metoden, visade sig helt oberoende av Hegel[4*] vid sin tillämpning av Hegels egen dialektik, och detta därtill i just den sfär där Hegel var som allra starkast - tänkandets historia. Hegel rekonstruerar aldrig den immanenta dialektiken i epikuréernas filosofiska system, utan kommer bara med en rad hånfulla åsikter om detta system. Marx rekonstruerade däremot epikurismens immanenta dialektik, men idealiserade därför ingalunda systemet utan visade klart på dess innehållsmässiga fattigdom i jämförelse med Aristoteles.

Engels förklarade nu i detalj för mig den djupa och väsentliga skillnaden på denna punkt mellan Marx, som omedelbart visade upp ett sådant oberoende av Hegel, och Lassalles skolpojksattityd till Hegel.

Engels definierade filosofin som vetenskapen om tänkandet och hävdade att allt annat bara var av historiskt intresse och länge endast varit ett slags relikt. Engels väntade sig inte något gott av ett eventuellt försök att uttrycka marxismens väsentligheter i ordalag hämtade från den riehlska kritiken ...

Han nämnde att Marx hade haft för avsikt att fortsätta sina studier av den grekiska filosofin och till och med diskuterat denna sak en hel del med honom själv. Under de där samtalen hade han på intet sätt ådagalagt någon ensidig förkärlek för de materialistiska systemen, utan hade speciellt betonat dialektiken hos Platon och Aristoteles och hos sådana senare filosofer som Leibnitz och Kant.

När vi skildes skänkte Engels mig ett exemplar av N-ons Essäer[13] och nämnde samtidigt att han själv inte hade hunnit studera detta arbete ordentligt ännu ...

Han förklarade avslutningsvis att han hoppades att energiska ledare snart skulle ta ledningen i själva Ryssland ...

Samtidigt bad han mig att till Plechanov framföra ett vänligt råd att i första hand ägna sig åt sådan vetenskaplig verksamhet som var honom värdig, i första hand i jordbruksfrågan, och därvid inte satsa på polemiken utan på frågans innersta kärna ...

Just vid avskedet rådde mig Engels att i min egen vetenskapliga och litterära verksamhet aldrig ha bråttom att få mina arbeten tryckta och alltid se till att jag hade fler argument på lager än dem jag förde fram inför offentligheten ...

Särskilt vid middagarna träffade jag också de människor Engels vanligtvis umgicks med och diverse personer som kommit till London för att få träffa honom. Särskilt väl minns jag kvällen den 1 maj 1893. Gryningen hade redan börjat komma när Mendelson och jag gick. Det hade bjudits på kosteliga drycker. Och vi hade sjungit Marseljäsen - den klassiska franska kampsången. Sången lät annorlunda när den sjöngs av den internationella socialismens ledare än den lät i Frankrike. Och när jag i ren tankspriddhet började sjunga den tyska översättningen viskade Engels till mig: "Varför sitta och mumla fram den där lassalleska imitationen?"

 


Anmärkningar:

[1] En forskarskola inriktad på studium av kritik av Bibeln, som grundades i Tübingen under 1800-talets första hälft.

[2] Plechanovs brev till Engels, daterat den 2 april 1893, publicerades i Pod Znamenem Marxizma, nr 11-12 1923.

[3] En narodniktidskrift som från och med 1890 gavs ut i London av Stepnjak-Kravchinskij.

[4] Trasselmakare.

[5] Vem lyssnar till Graccherna när de klagar över upproriskhet?

[6] I sitt tal vid andra internationalens första kongress i Paris 1889 sade Plechanov: "Den revolutionära rörelsen i Ryssland kommer antingen att segra som en revolutionär arbetarrörelse eller att inte segra alls."

[7] Se K. Marx och F. Engels: Selected Correspondence, Moskva, sid. 376-79.

[8] Thesen über Feuerbach, som Marx skrev år 1845.

[9] En anonym pamflett, skriven av unghegelianen Bruno Bauer och publicerad i Leipzig 1841.

[10] Ett avsnitt av Marx' och Engels' Deutsche Ideologie.

[11] Deutsche Jahrbücher var en unghegeliansk litterär och filosofisk tidskrift, som publicerades i Leipzig under tiden juli 1841 till januari 1843. Den redigerades av A. Ruge.

[12] Olika unghegelianska gruppbildningar i Tyskland under 1840-talets första hälft. De kritiserades hårt av Marx och Engels.

[13] N. F. Danielson: Ocherki Nashego Poreformennogo Obstjestvennogo Khotsjaistva (Essäer om vår samhällsekonomi efter reformerna), 1880.

 


Noter:

[1*] Däremot berättade han inte för mig vad han hade skrivit till Engels, så jag hade ingen aning om vad som stod i detta brev förrän man visade det för mig några dagar innan det trycktes i tidskriften Pod Znamenem Marxizma (Under marxismens fana).

[2*] Tyvärr tvingades jag bränna Engels' brev en gång på hösten 1893 i Paris, då jag blev varnad för en husundersökning bara några minuter före polisens ankomst. Skälet till denna husundersökning var med all säkerhet att jag just hade fått ett stort paket från Free Russia i London och på så sätt ådragit mig de franska myndigheternas uppmärksamhet, och då inte bara tullmyndigheternas, trots att jag påpekat att de publikationer jag fick mig tillsända i allmänhet var från 70-talet och sålunda endast hade historiskt intresse. De polisagenter som genomförde husundersökningen hotade mig med utvisning när de fann verk om franska revolutionens historia i min ägo. De fann det också misstänkt att jag bar mörka glasögon, vilket gav mitt ansikte ett "nihilistiskt uttryck". Jag bad dem tala om för mig vad det fanns för lagar som förbjöd folk att studera den franska historiens huvudfakta i själva Frankrike, och vad färgen på mina glasögon angick föreslog jag att polisagenterna skulle göra mig sällskap till en ögonklinik, så att vi kunde få klarhet i vems anvisningar jag borde följa i detta avseende.

[3*] När jag redogjorde för mina samtal med Engels för Plechanov, förklarade denne Engels' för mig oförståeliga reaktion genom att tala om för mig att Engels säkert hade trott att jag var intresserad av dessa tidiga poetiska arbeten, som en av tyskarna just hotat med att gräva fram ur glömskan.

[4*] Plechanov ansåg att när Engels började tala om de båda materialisterna Demokritos och Epikuros borde jag ha försökt föra över samtalet på de "mera intressanta" franska 1700-talsmaterialisterna. Men jag ville helt enkelt inte gå miste om njutningen i att få höra Engels berätta om Marx' första filosofiska verk ... Engels uttryckte för resten en önskan om att jag skulle försöka ta reda på om några synpunkter som påminde om Marx' var vanliga i litteraturen i detta ämne och sedan meddela honom vad jag kommit fram till.