Original titel: Marx and Keynes. The Limits of the Mixed Economy
Publicerat: 1969
Översättning: Nisse Sjödén
Digitalisering: Jonas Holmgren
Medan Keynes inriktning på det monetära systemet grundades på hans önskan att få det kapitalistiska systemet att fungera effektivare, kan man hänföra Marx förhållandevis svaga intresse för dessa frågor till hans syfte att formulera en teori för kapitalets utveckling. Denna arbetsvärdeteori växte fram ur hans kritik av den klassiska värdeteorin.
För att kunna ge regelbundna resultat förutsätter marknadsautomatiken en princip på vilken utbytet är baserat, en princip som förklarar priser och prisförändringar. Om ett pris är givet, kan det variera efter samspelet mellan utbud och efterfrågan, men frågan vad som bestämmer priset kvarstår. För klassikerna härleddes priset från värdet, och värdet bestämdes av det arbete, som var nerlagt i varorna. Denna uppfattning utesluter inte specialfall, där priserna inte står i något slags relation till arbetstiden. Marx fann att arbetsvärdeteorin var oundgänglig för förståelsen av utvecklingstendenserna inom kapitalproduktionen, och att den utgör den "politiska ekonomins enda förnuftiga grund".
Arbetsvärdeteorin ligger till grund för både den tidiga borgerliga ekonomiska teorin och dess marxistiska kritik, och i båda fallen behandlar den den samhälleliga produktionen och fördelningen av denna mellan olika samhällsklasser. Den klassiska ekonomin kulminerade enligt Marx i den ricardianska ekonomin, och den var ett uttryck för den framväxande industrikapitalismen inom den bortruttnande feodala samhällsordningen. Den framställde sig själv som de produktiva klassernas teori, till skillnad från de icke-produktiva klasserna, vilka tillägnade sig sina privilegier i form av ränta och jordränta. Ännu så länge intresserade den sig inte för industriproletariatet och var därför förmögen att i arbetet se den enda skaparen av och måttet på ekonomiskt värde.
Arbetsvärdeteorin blev till besvär för kapitalistklassen så snart de nyligen uppkomna slitningarna mellan bourgeoisie och proletariat ersatte och överskuggade dem mellan den feodala och den kapitalistiska ordningen. Om varornas värde bestämmes av den mängd arbetstid, som är erforderlig för framställningen av dem, och om produkten av allt samhälleligt arbete uppdelas i jordränta, profit och löner, framstår det som rimligt att undanröjandet av jordränta och profit skulle medge ett lika varuutbyte i enlighet med den arbetstid, som finns nedlagd i dem. Den ricardianska ekonomin skapade en skola av "ricardianska socialister", som krävde ett bytessystem som tillförsäkrade producenterna det fulla värdet av deras arbete.
Marx drog inte samma slutsatser av arbetsvärdeteorin. Men, som Friedrich Engels påpekade, "i den mån som den moderna socialismen, likgiltigt vilken riktning, utgår från den borgerliga politiska ekonomin, anknyter den nästan undantagslöst till Ricardos värdeteori".[1] Detta är orsaken till att Marx ofta har kallats för "den siste och den störste av de klassiska ekonomerna".[2] Detta fyller det dubbla syftet att det tillskriver Marx en obestridlig storhet samtidigt som det med hela den klassiska teorin avfärdar hans teori som föråldrad. Även om Marx accepterade och utvecklade Ricardos värdeteori, så var han inte den "störste" av de klassiska ekonomerna, utan deras fiende. Han visste att den samhälleliga arbetsprocessen i sig själv inte har någonting att göra varken med värde eller pris, utan endast med den arbetande befolkningens tidsförbrukande fysiska och mentala ansträngningar och att "värde" och "pris" är fetischkategorier för de rådande samhälleliga produktionsförhållandena. Hans kritik av den politiska ekonomin gjordes som en del i en social kamp för att avskaffa kapitalismen tillsammans med de ekonomiska teorier, som förklarade dess existens som förnuftig.
Borgerlig ekonomisk teori ser de borgerliga produktionsförhållandena som naturförhållanden, det vill säga "att det är förhållanden, i vilka rikedomsalstringen och produktivkrafternas utveckling sker i enlighet med naturlagarna. På så sätt är dessa förhållanden själva av tidens inflytande oavhängiga naturlagar. De är eviga lagar, som alltid måste styra samhället. På så sätt har det funnits en historia, men det finns inte längre någon."[3] För Marx var kapitalismen däremot endast en historisk form för samhällelig produktion. Han erkände att det bakom denna specifika form av samhällelig utveckling ligger en allmän samhällelig utvecklingsprocess - sammanfattad i den materialistiska historieuppfattningen - vilken tar sig uttryck i olika socio-ekonomiska formationer, som är knutna till olika nivåer för arbetets produktivitet. Denna process har sitt ursprung i människans kamp för tillvaron i en natur, som gör det möjligt för och tvingar henne att öka sin arbetskapacitet och samhälleliga organisering. Utgångspunkten ligger dold i förhistorien, men i den kända historien avslöjar sig de olika stadierna i den mänskliga och samhälleliga tillvaron i de skiftande verktygen och produktionssätten.
När Marx talar om "värdelagen" som förbindelse till en djupare verklighet, vilken ligger till grund för den kapitalistiska ekonomin, hänvisar han till den "samhälleliga livsprocessen, det vill säga den materiella produktionsprocessen".[4] Han var övertygad om att en avpassning av det samhälleliga arbetet efter de samhälleliga behoven och reproduktionsbehoven är en oundviklig nödvändighet i alla samhällen, inklusive det efterlängtade socialistiska samhället. "Varje barn vet," skrev han till Kugelmann, "att en nation som lät bli att arbeta, jag vill inte säga ett år, utan till och med några veckor, skulle tyna bort. Varje barn vet också att mängden av produkter som svarar mot de olika behoven tar olika och kvantitativt bestämda mängder av det totala samhälleliga arbetet i anspråk. Att det nödvändiga i tilldelningen av det samhälleliga arbetet i bestämda proportioner omöjligen kan undanröjas av en särskild form av samhällelig produktion utan endast kan förändra dess framträdelseform är självklart. Det går inte att undanröja en naturlag. Det är endast den form i vilken denna proportionella tilldelning av arbetet kommer till uttryck, som kan förändras under historiskt skilda förhållanden. Och den form i vilken denna proportionella arbetstilldelning kommer till uttryck i ett samhälle, där förbindelserna mellan det samhälleliga arbetet manifesteras i det privata utbytet av enskilda arbetsprodukter är just dessa produkters bytesvärde."[5]
Det har sagts att detta och liknande påståenden av Marx "vederlägger den allmänt accepterade uppfattningen att Marx ansåg att alla ekonomiska lagar är av historiskt-relativ karaktär".[6] Enligt exempelvis Oskar Lange tycks Marx haft den uppfattningen "att de ekonomiska lagarna av allmän giltighet är så självklara att det knappast finns något behov av någon speciell vetenskaplig teknik för att studera dem, och att den ekonomiska vetenskapen därför bör koncentrera sig på att undersöka de särskilda former som dessa lagar antar i en bestämd institutionell struktur".[7] Men det enda Marx har sagt i frågan är att det finns naturlagar och sociala nödvändigheter som för lång tid framåt ingen ekonomisk lag kan bryta mot utan att bryta ner samhället. Naturlagar och sociala nödvändigheter är inte "allmänna ekonomiska lagar", även om de, när de lämnas därhän som under kapitalismen, kan göra sig gällande som manifestationer av detta systems ekonomiska värdelag. I förordet till den andra upplagan av Kapitalets första bok citerar Marx med gillande ett uttalande av en rysk kritik av hans arbete, som gick ut på att han, Marx, "direkt förnekar att de allmänna lagarna för det ekonomiska livet är desamma, alldeles oavsett om man tillämpar dem på nutiden eller förgången tid ... Just detta bestrider Marx. Enligt honom existerar inga sådana abstrakta lagar. ... Enligt hans mening har tvärtom varje historisk period sina egna lagar. ... Då en viss utvecklingsperiod är avslutad och livet inträder i ett nytt stadium, börjar det också styras av andra lagar."[8]
Liksom varje annan form av samhällelig produktion, innebär, enligt Marx uppfattning, också värdeproduktion en fördelning av samhälleligt arbete i överensstämmelse med samhällets och naturens nödvändigheter. För Marx utgjorde värdelagen den enda indirekta form, som den samhälleliga organiseringen av produktionen kunde anta i ett varuproducerande samhälle; men samtidigt var det också en form, som var begränsad till detta samhälle. Han förtydligade sin uppfattning med faktiska och fiktiva beskrivningar av liknande processer under icke-kapitalistiska betingelser. De för-kapitalistiska betingelser, som Marx behandlade, behöver vi inte ta upp här; beträffande de fiktiva betingelserna så hänvisade Marx främst till Robinson Crusoe, som visste att hans arbete, oavsett dess form, inte var något annat än hans egen verksamhet för att säkra sin existens. Denna insikt tvingade honom att göra en riktig disponering av sin tid mellan olika slag av arbete. Låt oss föreställa oss, skrev Marx, "ett förbund av fria människor, som arbetar med gemensamma produktionsmedel och fullt medvetet förbrukar sina många individuella arbetskrafter såsom en samhällelig arbetskraft. Alla de förhållanden, som bestämmer Robinsons arbete, upprepas här, men i samhällelig måttstock i stället för individuell. ... Förbundets totalprodukt är en samhällelig produkt. En del av denna produkt användes på nytt som produktionsmedel och förblir samhällelig, medan en annan del förbrukas som livsmedel av förbundets medlemmar. Den måste därför fördelas mellan dem. Arten av denna fördelning kommer att växla med själva den samhälleliga produktionsorganismens speciella art och producenternas motsvarande historiska utvecklingsnivå. Endast som en parallell till varuproduktionen går vi ut ifrån att varje producents andel i livsmedlen bestämmes genom hans arbetstid. Arbetstiden skulle alltså spela en dubbel roll. Den samhälleligt planmässiga fördelningen av arbetstiden reglerar den riktiga proportionen mellan de olika arbetsfunktionerna och de olika behoven. Å andra sidan tjänar arbetstiden också som mått för varje enskild producents andel i totalarbetet och därmed också som mått för den andel av totalprodukten, som han har rätt att förbruka. De samhälleliga förhållandena mellan människorna, deras arbete och deras arbetsprodukter, blir här genomskinligt enkla i både produktion och distribution."[9]
I denna hypotetiska ordning inträder inte någon "värdelag"; den styrs direkt av producenternas medvetna överväganden. Det är också riktigt att Marx skrev att även efter det kapitalistiska produktionssättets upphävande "kvarstår värdebestämningen som förhärskande i den meningen, att regleringen av arbetstiden och fördelningen av det samhälleliga arbetet mellan de olika produktionsgrupperna, och slutligen bokföringen över denna fördelning, blir mera väsentlig än någonsin."[10] Men i det här sammanhanget är ordet värde endast ett uttryckssätt; ty det är uppenbart att Marx menade att upphävandet av kapitalismen inte betyder att man inte längre behöver fördela arbetet i enlighet med de samhälleliga behoven. I ett socialistiskt samhälle, skrev Engels med större precision, "ordnar människorna alltsammans mycket enkelt utan att det berömda 'värdet' kommer emellan".[11]
Angående fördelningen av det samhälleliga arbetet, så har det också sagts att socialismen endast uppenbarar och därför effektiviserar det, som under kapitalismen framträder som "värdelagens reglerande kraft". Från denna utgångspunkt är det bara mystifieringen av den samhälleliga arbetsorganiseringen i form av en "värdelag", som upphäves med upphävandet av kapitalismen. Dess avmystifierade resultat uppträder på nytt i en medvetet reglerad ekonomi. Enligt till exempel Rudolf Hilferding är värdeteorin "begränsad till den epok, under vilken arbetet och den makt som kontrollerar arbetet inte medvetet upphöjts till nivån av reglerande princip för den samhälleliga ämnesomsättningen och dominansen, utan där denna princip omedvetet och automatiskt etablerar sig som en materiell egenskap hos tingen. ... Det är ... på grund av att arbetet är det sociala band, som binder samman ett samhälle som är uppsplittrat i sina beståndsdelar, och inte på grund av att arbetet är den i tekniskt avseende mest relevanta frågan, som det utgör grund för värdet, och som värdelagen fått sin verklighetsprägel."[12] Genom att fastställa arbetet som grunden för värdet, fortsätter Hilferding, erkände Marx "den faktor, som styr samhällslivet genom sin kvalitet och kvantitet, och genom sin organisation och produktiva energi".[13] Därför är värdeprincipen "identisk med den materialistiska historieuppfattningens grundläggande tanke".[14]
Hilferding menar tydligen att värdelagen fyller samma funktion som Adam Smiths "osynliga hand". Men medan det i den borgerliga teorin är bytesprocessen, som garanterar den rätta fördelningen av det samhälleliga arbetet och produkterna av detta arbete, är det för Hilferding arbetet självt och den nödvändiga fördelningen av detta arbete, som reglerar samhällslivet bakom producenternas rygg. I vilketdera fallet gör de sociala nödvändigheterna sig gällande oberoende av den mänskliga verksamheten och påtvingar den ett bestämt beteendemönster.
Samhällelig nödvändighet ses här som en kraft vilken, oavsett om den erkänns eller ej, på egen hand styr all den mänskliga verksamhet, som kan motsäga den. För Hilferding blir den samhälleliga nödvändigheten till en värdelag under kapitalismen på grund av att samhälleliga förhållanden mellan människor knytes till ting och framstår som ting, som förhållanden mellan varor, och inte som de verkligen är, nämligen samhälleliga produktionsförhållanden mellan människor. Han menar, att om varuproduktionens fetischism undanröjes, så skulle värdelagen framstå så som den är - som en nödvändighet att reglera den samhälleliga arbetsprocessen i enlighet med de samhälleliga behov, som nu känns igen direkt i människornas behov. Och enligt Hilferding är det endast i denna bemärkelse som värdelagen är historisk. Under socialismen kommer den att ersättas av en samhällelig organisering av produktion och distribution med arbetet och dess rätta fördelning som grund. Denna förändring innebär emellertid endast att det som hittills gjort sig gällande indirekt och omedvetet i form av värdeförhållanden, nu blir uppenbart och direkt.
Enligt en annan marxist, P. M. Sweezy, är det "en av värdelagens främsta funktioner att göra klart, att det i ett varuproducerande samhälle, trots avsaknaden av centraliserat och samordnat beslutsfattande, ändå råder ordning och inte kaos. Ingen beslutar hur produktionsansträngningarna ska fördelas eller hur mycket, som ska tillverkas av olika varor. Likväl blir problemet löst, och lösningen är inte helt godtycklig eller obegriplig. Värdelagens funktion består i att förklara hur detta sker och vilket resultatet blir." Därav följer, säger Sweezy, "att i den mån som fördelningen av den produktiva verksamheten föres under medveten kontroll, förlorar värdelagen sin relevans och betydelse; i dess ställe blir planeringen grunden för fördelningen. I en socialistisk samhällsekonomi får planeringsteorin inta samma grundläggande ställning som värdeteorin i en kapitalistisk samhällsekonomi."[15]
Enligt Sweezy består motsättningen mellan värdeproduktion och planerad produktion i en motsättning mellan omedveten och medveten kontroll över produktionen. Värdelagens funktion, det vill säga att reglera "byteskvoten mellan varor, produktionsmängden av varje vara och fördelningen av arbetsstyrkan mellan olika produktionsgrenar"[16] är också planeringsprincipens funktioner, dock med den skillnaden att planeringen, till skillnad från värdelagen, är förknippad med kunskap och förutseende.
Enligt Marx "upplöser sig all hushållning till sist i hushållning med tid".[17] Men även om "tidshushållning" bestämmer fördelningen av arbetet under både socialismen och kapitalismen, så kommer fördelningen att utformas olika i de båda systemen. Under kapitalismen bestäms den av produktionen av kapital i form av bytesvärde; under socialismen är det meningen att produktionen ska vara en från värde befriad nyttoproduktion. Tilldelningen av arbetet under kapitalismen är därför inte identisk med den fördelning av arbetet, som råder under andra samhälleliga produktionsformer. Arbetstilldelningen under kapitalismen är en till kapitalismen anpassad form av nödvändigheten att fördela arbetet i bestämda proportioner. Och det är just denna anpassning, som gör att tilldelningen av arbete under kapitalismen framstår som en "ekonomisk lag", vilken verkar blint som en naturlag. Ty produktionsprocessens natur bestämmer arbetsfördelningen inom de ramar som "tidshushållningen" fastställer. Även om också värdeproduktionen vilar på samhälleligt arbete och tidshushållning, så framgår den inte ur själva arbetsprocessen. Värdeproduktionen framgår snarare ur arbetsprocessen allt eftersom samhällsförhållandena under kapitalismen påverkar och förändrar den. Det som Marx anger som "rationellt och naturnödvändigt", och som "den samhälleliga livsprocessen, det vill säga den materiella produktionsprocessen" är varken någon ekonomisk kategori eller någon "allmängiltig ekonomisk lag" utan helt enkelt den grundläggande förutsättningen för all samhällelig existens och utveckling.
Trots Hilferdings påstående, så är den materialistiska historieuppfattningen inte identisk med arbetsvärdeteorin. Den diskuterar samhällsutvecklingen i allmänhet, en utveckling av vilken kapitalismen endast är ett specialfall. Arbetsvärdeteorin hänför sig till de specifika samhällsförhållanden, som råder under kapitalproduktionen. Kapitalproduktionen omvandlar arbetsprocessen till en värdeskapande process och samhällsförhållandena till ekonomiska kategorier. Arbetsvärdeteorin hänför sig visserligen till det ofrånkomliga behovet - som är gemensamt för alla samhällen - att arbeta och fördela det samhälleliga arbetet i bestämda proportioner. Men det är endast under kapitalismen, som denna generella nödvändighet kommer till uttryck i en värdelag, och endast på grund av att marknadsekonomin inte kan skilja den värdeskapande processen från själva produktionsprocessen. Värdelagen verkar inte skild från marknadsförhållandena, och den är inte en nödvändig förutsättning för den samhälleliga arbetsorganiseringen. Men den samhälleliga organiseringen av arbetet är nödvändig för den samhälleliga produktionen, och kapitalismen finner svaret på detta behov i värdelagen.
Den regleringsform för produktionen som värdelagen medför, är också specifik för kapitalismen. En proportionell tilldelning av samhälleligt arbete är nödvändig i alla samhälleliga produktionssystem; men inte desto mindre kommer den att variera med skillnaderna mellan dessa system. Också den samhälleliga produktionens mest allmänna förutsättningar, som kan gälla på alla stadier under samhällsutvecklingen antar en specifik historisk karaktär, när de praktiseras i olika samhälleliga produktionssystem. Detta är inte enbart en fråga om medveten eller omedveten reglering, som Sweezy tycks mena, när han talar om att ersätta värdelagen med planeringsprincipen; ty den produktionsreglering, som sker efter planeringsprincipen, kommer att vara helt skild från den, som bestäms av värdelagen.
Marx menade att "även de mest abstrakta kategorier visserligen just genom att vara så abstrakta - gäller för alla epoker /och att/ abstraktionen i sin bestämdhet själv är en produkt av historiska förhållanden och endast har full giltighet för och inom dessa förhållanden".[18] Som exempel påpekade han att såväl det abstrakta arbetets begrepp som dess verklighet, "arbete i allmänhet", är ganska gamla. Men abstrakt arbete såsom ekonomisk kategori är en modern konstruktion. Fysiokraterna betraktade fortfarande jordbruksarbetet som det enda värdeskapande arbetet. Hos Adam Smith är det emellertid arbetet som sådant, oavsett om det är fråga om manufaktur-, kommersiellt eller jordbruksarbete, som är rikedomsskapande. Rikedom skapas av alla slags arbete, av arbete över huvud taget. Nu kunde det förefalla, skrev Marx, "som om man därmed bara funnit det abstrakta uttrycket för den enklaste och äldsta relation vari människorna - i vilken som helst samhällsform - uppträder som producerande. Det är å ena sidan riktigt, men inte å den andra. Likgiltigheten inför ett bestämt slags arbete förutsätter en högt utvecklad totalitet av verkliga arter av arbeten, av vilka ingen längre är den allt behärskande. ... Först här blir alltså abstraktionen i kategorin 'arbete', 'arbete överhuvud', arbete utan omsvep, som är den moderna ekonomins utgångspunkt, praktiskt sann. Den enklaste abstraktionen, som den moderna ekonomin ger första rummet och som uttrycker en urgammal och för alla samhällsformer giltig relation, blir alltså ändå praktiskt sann i denna abstraktion först som det modernaste samhällets kategori."[19]
Det är på grund av att kapitalismen är den hittills mest utvecklade organisationen för den samhälleliga produktionen som dess ekonomiska kategorier kan kasta ljus över tidigare samhälleliga produktionsförhållanden. Såsom "människans anatomi utgör nyckeln till apans", skrev Marx, så är det borgerliga samhället en nyckel till produktionsförhållandena i tidigare samhällsformationer. Men inte som i den borgerliga ekonomins framställning, vilken, genom att bortse från historiska skillnader, i alla tidigare samhällen endast upptäcker sina egna ekonomiska kategorier. Det borgerliga samhällets ekonomiska kategorier kan rikta uppmärksamheten på de existensvillkor, som är gemensamma för alla samhällsformationer; men de kommer inte att leda fram till upptäckten av "allmängiltiga ekonomiska lagar". Arbetsvärdeteorin, som alltså jämställer samhällelig rikedom över huvud med samhälleligt arbete över huvud, och som också givit insikt i det "rationella och naturnödvändiga", som är gemensamt för alla samhällsformationer, kommer i framtiden liksom i det förflutna att fortsätta vara allmängiltig i så måtto som den själv är ett uttryck för det "rationella och naturnödvändiga", men inte i så måtto som den är ett uttryck för de specifika kapitalistiska produktionsförhållandena .
Som ett mått på värde och som fördelare av samhälleligt arbete växte värdeteorin fram för och inom de borgerliga produktionsförhållandena. Det är merarbete som leder till kapital, och därför mätes den samhälleliga rikedomen i arbetstid. Men rikedomsbildningen i form av ackumulation av mervärde är endast en särskild, historiskt betingad form av rikedomsproduktion, knuten till kapitalismens specifika klasser och egendomsförhållanden. Även om rikedom i form av kapital endast kan ökas genom ökat merarbete i form av mervärde, så beror inte detta på den materiella rikedomsproducerande processen som sådan utan på den form som denna process antar inom de kapitalistiska samhällsförhållandena. Kapital uppkommer ur arbetstid och växer snabbare ju mer arbetstid som blir merarbetstid; men verklig samhällelig rikedom beror endast på arbetets faktiska produktivitet och på de verkliga produktionsbetingelserna, och den behöver inte vara knuten till den mängd arbetstid som tillägnats.
Enligt Marx och Engels är ekonomiskt värde "en kategori som tillhör varuproduktionen och som försvinner med detta produktionssätt, liksom det inte existerade före detta produktionssätt".[20] De härskande ekonomiska kategorierna "är endast abstraktioner av de samhälleliga produktionsförhållandena, och de är sanna endast så länge som dessa förhållanden består".[21] Men så länge de består, bestämmer de den ekonomiska verksamheten. En kritik av den politiska ekonomin måste därför utgå från en analys av värdeförhållandena.
Det är på marknaden som arbetsprodukterna får en enhetlig samhällelig status såsom varor. Denna status är skild från deras varierande existensformer som bruksföremål. Enligt Marx härstammar denna uppdelning av en produkt i ett bruksföremål och ett värde inte från arbetsprocessen som sådan, från människans ämnesomsättning med naturen. Den är i stället en social landvinning. Uppdelningen får praktisk betydelse "först då utbytet redan vunnit tillräckligt omfattning och betydelse, då nyttigheter produceras för utbytet och tingens värdekaraktär blir aktuell redan vid själva tillverkningen".[22] Alla producenters privatarbeten är samhälleligt likvärdiga endast på grund av att det är ett etablerat samhälleligt faktum att alla slags arbeten och nyttigheter kan bytas mot varandra. Och denna fullständiga "likhet mellan ... skilda arbeten kan endast bestå i en abstraktion från deras verkliga olikhet, i en reduktion till den gemensamma karaktär de äger som förbrukning av mänsklig arbetskraft, som abstrakt mänskligt arbete."[23]
Det är just skillnaden mellan olika slags arbeten som är den nödvändiga förutsättningen för varuutbytet, "mätt" i termer av abstrakt arbetstid. Reduktionen av alla slags arbeten, oavsett skicklighet eller produktivitet, till abstrakt eller enkelt arbete är inte enbart ett av värdeteorins postulat. Reduktionen sker ständigt i bytesprocessen. "Även om en vara är produkten av det mest komplicerade arbete, så likställer dock dess värde varan med produkten av enkelt arbete och representerar därför självt endast ett bestämt kvantum enkelt arbete."[24] Vidare är det inte den enskilde individens produktivitet, som bestämmer en viss varas värde, utan den socialt nödvändiga, eller genomsnittliga, produktivitet, som erfordras för dess tillverkning; och det är inte den enskilde individens speciella färdigheter som tas i beaktande i bytesprocessen utan endast en samhällelig värdering av dessa färdigheter. Och denna värdering kan på grund av tingens natur endast vara kvantitativ - en multiplicering av enkelt arbete uttryckt i penningtermer.
Kapitalismen är inte ett samhälle av självständiga producenter, som byter sina produkter i enlighet med den samhälleligt genomsnittliga arbetstid som finns nerlagd i dem: det är en mervärdeproducerande ekonomi, som under konkurrensmässiga former strävar efter ökat kapital. Arbetskraften är en vara. Dess värde (bytesvärde) bestäms av dess produktions- och reproduktionsbehov uttryckta i arbetstid. Dess bruksvärde har förmågan att utöver sitt eget bytesvärde också producera ett mervärde. Denna produktionsform är möjlig, eftersom arbetarna är skilda från produktionsmedlen och därför är tvungna att sälja sin arbetskraft till kapitalägarna. Uppenbarligen är det "likvärdiga" utbytet mellan kapital och arbete uttryckt i värde baserat på det förhållandet att en del av det samhälleliga arbetet över huvud taget inte är föremål för något byte. Köparna av arbetskraft tillägnar sig helt enkelt detta arbete.
Men oavsett om det är fråga om tillägnelse eller utbyte, så uppträder hela socialprodukten på marknaden i form av varor. Den del som inte kan säljas saknar värde, även om arbete har lagts ner i den. Den osålda delen av det samhälleliga arbetet är bortkastat merarbete; det finns helt enkelt mindre mervärde än merarbete. För att realisera allt producerat mervärde, måste man producera varor, på vilka det finns en tillräcklig efterfrågan. Genom att söka sig fram anpassar de enskilda kapitalisterna sin produktion till den växlande efterfrågan på marknaden.
Arbete och arbetstid är alla företagares största bekymmer, även om deras uppmärksamhet är riktad mot marknadspriserna, då de försöker maximera sina profiter. Ty för att få dessa profiter måste de först maximera merarbetet i produktionsprocessen. Det kan de göra genom att antingen förlänga arbetstiden eller öka arbetsintensiteten och produktiviteten under en given tidsperiod. I båda fallen kommer de att försöka att få ner arbetarnas bytesvärde till ett minimum och öka sitt mervärde till ett maximum för en given totalförbrukning av arbetskraft. Vad som gäller för den enskilde företagaren gäller också för samhället som helhet: av en total produktion kommer ett minimum av löner att ge ett maximum av profiter.
[1] Förord till Marx, Filosofins elände, Stockholm, 1949, s. 6.
[2] G. Lichtheim, Marxism, London, 1961, s. 175.
[3] K. Marx, Filosofins elände, s. 128.
[4] Kapitalet, I, s. 69/94.
[5] Marx-Engels, Selected Correspondence, Moskva, 1953, s. 251.
[6] O. Lange, On the Economic Theory of Socialism, Minneapolis, 1938, s. 132.
[7] ibid., s. 132.
[8] Kapitalet, I, s. 12/26.
[9] ibid., s. 68/92 f.
[10] Kapitalet, III, s. 754/859.
[11] F. Engels, Anti-Dühring, Stockholm, 1955, s. 430.
[12] R. Hilferding, "Böhm-Bawerk's Criticism of Marx", i Karl Marx and the Close of his System, New York, 1949, s. 133, 134.
[13] ibid.
[14] ibid.
[15] P. M. Sweezy, The Theory of Capitalist Development, New York, 1942, s. 53.
[16] ibid.
[17] K. Marx, Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin (svenskt urval), Halmstad, 1971, s. 52 korr. /89.
[18] ibid., s. 34 f. korr. /25.
[19] ibid., s. 34 f. korr. /25.
[20] Engels till K. Kautsky, MEW, bd. 36, s. 210.
[21] Marx till P. Annenkov, MEW, bd. 4, s. 552.
[22] Kapitalet, I, s. 64/87.
[23] ibid. korr.
[24] ibid., s. 39 korr. /59.