Paul Mattick

Marx och Keynes -
blandekonomins gränser

1969


Original titel: Marx and Keynes. The Limits of the Mixed Economy
Publicerat: 1969
Översättning: Nisse Sjödén
Digitalisering: Jonas Holmgren


Kapitel 7

"KONJUNKTURCYKELN"

Marx värde modell för kapitalutvecklingen är ett metodologiskt hjälpmedel för att "förstå dess inre sammanhang", vilket inte kan iakttas i den omedelbara verkligheten. Att överhuvudtaget ha en teori för den kapitalistiska utvecklingen innebär att "abstraktionskraften" måste överglänsa konkurrensens skepnad. Den abstrakta värdeframställningen avslöjar att bortsett från konkurrensen som den drivande kraften för kapitalbildningen finner profitproduktionen ett begränsande element redan i förhållandet mellan kapital och arbete.

För att förekomma en minskad lönsamhet får ackumulationen aldrig avstanna. Mer och mer mervärde måste utvinnas. Därför måste produktionen underkastas ständiga omdaningar, och marknaderna måste ständigt utvidgas. Varuproduktionens dubbla karaktär som produktion av bytesvärde och bruksvärde gör att ackumulationsprocessen och de förändringar av mervärdet, som den åstadkommer, blir ett allt större hinder för det kapitalistiska systemets funktion.

Varans dubbla karaktär - som bruksvärde och som bytesvärde - och deras motsatta rörelseriktningar under arbetsproduktivitetens utveckling framträder på nytt i kapitalackumulationens större skala som en konflikt mellan produktionens expansion och mervärdets expansion. Konflikten löses genom accelererad kapitalackumulation. Men enligt Marx är den resulterande kapitaltillväxten inte någon jämn process. Kapitalet har en tendens till "absolut utveckling av produktivkrafterna, utan hänsyn till värdet och det däri inneslutna mervärdet", även om syftet med produktionen är "att bevara det existerande kapitalvärdet och att föröka det i högsta möjliga grad".[1] När produktionen expanderar snabbare än lönsamheten, avstannar ackumulationsprocessen.

När ackumulationen avbryts råkar kapitalismen i kris. Den framträder som överproduktion av kapital, vilket för Marx "aldrig betyder något annat än överproduktion av produktionsmedel - arbets- och existensmedel - som kan fungera som kapital, d.v.s. kan användas till exploatering av arbete vid en given exploateringsgrad. Det betyder, att när denna exploateringsgrad faller under en given nivå framkallas ... kriser, förstöring av kapital."[2] Detta skulle, enligt Marx abstrakta värdeanalys av kapitalackumulationen, svara mot en situation, där den reducerade arbetskraften inte längre kan reproducera och föröka den totala kapitalmängden. Den verkliga ackumulationsprocessen liknar den abstrakta värdeframställningen av kapitalutvecklingen. Men det som enligt teorin är det "slutgiltiga" resultatet av en oavbruten utveckling, framträder i verkligheten som en periodisk cykel: varje cykel är så att säga en förtätad bild av kapitalexpansionens "långsiktiga" trend.

Den kapitalistiska krisen innebär överproduktion av kapital endast med avseende på en given utsugningsgrad. Om utsugningsgraden ökar i tillräcklig utsträckning kan ackumulationen fortsätta, ty att den avstannade berodde endast på att det ackumulerade kapitalet visade sig vara för stort i förhållande till den profitkvot, som det kunde frambringa. Eftersom det endast är genom ackumulation som kapitalisterna kan bevara och utvidga sitt kapital, gör de det utan hänsyn till, och utan att kunna ta hänsyn till, den nödvändiga lönsamhet av hela det samhälleliga kapitalet, på vilken lönsamheten av alla privatkapital i sista hand beror. När profitkvoten inte växer i takt med kapitalmängden, kompenseras den senares allt högre organiska sammansättning inte längre av en ökad mängd mervärde, varför kapitalets minskade lönsamhet sätter stopp för ytterligare expansion.

Marx beskrivning av de ekonomiska processerna är inte alltid den mest exakta, vilket tillåter motsägande tolkningar. Men då hela den marxistiska teorin vilar på värdeteorin, kan en bestämd tolknings giltighet bedömas efter hur den förhåller sig till värdelagen. Ett exempel: Marx påstående att kapitalet har "en tendens till absolut utveckling av produktivkrafterna, utan hänsyn till värdet och det däri inneslutna mervärdet", kan lätt tolkas som att det är den materiella produktionsprocessens expansion, som själv är orsak till den bristande lönsamheten. Men då går det inte att förklara det faktum att kapitalismen kan övervinna kriser; ty det är just det den gör genom att utveckla de samhälleliga produktivkrafterna ännu mer. Om produktivkrafternas tillväxt är snabbare än ackumulationens behov av värde, så är den det endast i den bemärkelsen att "utvidgning eller inskränkning av produktionen avgöres av hur mycket obetalt arbete som kan utvinnas och detta obetalda arbetes proportioner i förhållande till det materialiserade arbetet i allmänhet. Eller, om man uttrycker det på kapitalistiskt sätt, att profiten och förhållandet mellan denna profit och det använda kapitalet, alltså en viss höjd av profitkvoten, avgör produktionens utvidgning eller begränsning, i stället för att den skulle avgöras av produktionens förhållande till de samhälleliga behoven. Därför uppträder de hinder, som begränsar produktionen redan då den nått en utvecklingsgrad som under den andra förutsättningen skulle framstå som långt ifrån tillfredsställande. Den kommer att stå stilla, inte där behoven är tillfredsställda utan där produktionen och möjligheten att realisera profit bjuder det."[3]

Förhållandet mellan tillägnat obetalt arbete och kapitalmängden kan endast förbättras genom en ökad mängd obetalt arbete. En sådan ökning leder i sin tur till en ytterligare ökning av kapitalmängden. Sett från lönsamhetssynpunkt innebär överproduktionskrisen en situation, där det existerande kapitalet på en och samma gång är för stort och för litet: det är för stort i förhållande till det existerande mervärdet, och det är inte tillräckligt stort för att övervinna bristen på mervärde. Kapitalackumulation är således såväl krisens orsak som det instrument, som övervinner den. Krisen uppträder på grund av att produktionens expansion har tappat sitt nödvändiga samspel med kapitalets lönsamhet, varför det med tanke på lönsamheten har inträtt en överproduktion av kapital. Detta bristande samspel mellan produktion och lönsamhet kan också uttryckas som en diskrepans mellan materiell produktion och värdeproduktion, som beror på kapitalproduktionens dubbla karaktär som produktion av bruksvärde och bytesvärde.

Fastän kapitalets bruksvärdesaspekt - som den materiella produktionsprocessen - spelar en underordnad roll i den obevekliga jakten efter bytesvärde, fortsätter den att spela en relativt självständig roll i kapitalproduktionen. Kapitalismens fortsatta existens visar emellertid att den "interna motsägelsen" mellan bruksvärde och bytesvärde inte förändrar värdets dominans och kontroll över den materiella produktionen. Att denna dominans blir allt mer osäker framgår historiskt av de allt allvarligare och allt tätare kriserna och slutligen också av uppkomsten av de ganska permanenta krisbetingelser, som konstigt nog utropas som ett tämjande av konjunkturcykeln via medvetna ingrepp i marknadsmekanismen.

Kapitalproduktionens bruksvärdesaspekts inflytande på kapitalackumulationen träder fram till exempel när det gäller att fastställa den mängd tilläggskapital, som erfordras för en framgångsrik kapitalexpansion. Endast en bestämd mängd nytt kapital, som bestäms av den mängd fysiskt kapital som redan finns, kan förslå för en accelererad kapitalexpansion. Denna bestämda mängd mervärde är att hänföra till det totala samhälleliga kapitalet. Om denna bestämda mervärdemängd inte kan produceras under de rådande betingelserna, kan det inte förekomma någon lönsam kapitalexpansion. Det kan då finnas ett "överskott" på investerbart kapital, som inte är tillräckligt stort för att tillfredsställa behovet av lönsam ackumulation. I den verkliga kapitalistiska världen är det naturligtvis omöjligt att veta, om mervärdemängden är tillräcklig för kapitalexpansionens ändamål. Förhållandet mellan den existerande kapitalmängden och den mervärdemängd, som behövs för att säkra dess reproduktion i större skala, kan iakttas endast på indirekt väg, genom marknads- och prisförhållanden, som antyder om ekonomin befinner sig i ett expanderande eller ett kontrakterande skede.

Denna indirekta iakttagelse är inexakt, eftersom faktorer, som inte förorsakas av diskrepansen mellan materiell produktion och värdeproduktion, kan förklara en nedåtgående ekonomisk trend. Ty i verkligheten "bestämmer mervärdets förvandling till profit lika mycket genom cirkulationsprocessen som genom produktionsprocessen".[4] Diskrepanser mellan utbud och efterfrågan kan hindra realiseringen av mervärde, även om det faktiskt producerade mervärdet - under andra marknadsbetingelser - har visat sig vara tillräckligt för kapitalbildningens behov. Hur som helst - det viktiga är att även under förutsättning att det inte finns något realiseringsproblem, kan det uppstå en diskrepans mellan materiell produktion och värdeproduktion, vilken måste övervinnas innan ackumulationen kan fortsätta.

Under förutsättning att det inte uppstår några svårigheter i cirkulationsprocessen, skulle en tillräcklig mängd mervärde leda till en samtidig expansion av den materiella produktionen och värdeproduktionen, medan en otillräcklig mängd mervärde inte skulle göra det. En hejdad ackumulationsprocess är naturligtvis liktydigt med en kapitalistisk kris, vilken manifesterar sig i en hastigt sjunkande lönsamhet. När kapitalismen väl råkat in i ett kristillstånd, kan den återuppta sin expansion endast genom förändringar inom produktionssfären, förändringar som leder till ökat mervärde i förhållande till det existerande kapitalets värde. Den "utgångspunkt", som dessa förändringar erfordrar, sammanfaller inte med "slutpunkten" för kapitalexpansionens tidigare fas, ty denna "slutpunkt" visade sig ju vara krisens utgångspunkt. Det nya uppsvinget har med andra ord både krisen och den destruktion och värdeminskning av kapitalet som krisen åstadkommit som förutsättning.

Krisen lämnar kapitalets bruksvärdessida på det hela taget opåverkad, bortsett från tillfällen då de materiella produktionsmedlen faktiskt förstörs, som till exempel under krig. Men den påverkar det samlade konstanta kapitalet genom förstörelsen av kapitalvärden under krisen och den efterföljande depressionsperioden. Samma kvantitet bruksvärden representerar nu ett mindre bytesvärde; och mervärdet, som bestäms av kapitalets oförändrade bruksvärde, hänför sig till ett mindre totalvärde för kapitalet. Med avseende på kapitalets materiella sida, blir dess organiska sammansättning den samma som tidigare, men beträffande dess värdesida, så har den sjunkit. Denna justering höjer det överlevande kapitalets lönsamhet.

Kapitalstagnationen kan inte ha fysiska orsaker, ty de existerande materiella produktivkrafterna - såväl produktionsmedel som arbetskraft - förändras inte av krisen. Orsaken är inte heller att finna i en materiell överproduktion av produktionsmedel, ty i detta avseende lider världen uppenbarligen brist på kapital; det finns inte tillräckligt med produktionsmedel för att tillfredsställa ens de minimala behoven hos världens befolkning. Omsvängningen från högkonjunktur till depression kan endast förklaras som en förändring i värdeförhållandena, det vill säga som en förändring från en tillräcklig till en otillräcklig lönsamhet för kapitalet. Eftersom profit endast är ett annat uttryck för mervärde eller merarbete, finner man förklaringen till kriscykeln i förlusten och återhämtningen av en tillräcklig utsugningsgrad. Då det uppenbarligen inte fanns någon brist på mervärde under den ackumulationsfas, som föregick depressionen, måste ackumulationsprocessen själv, genom att förändra kapitalets organiska sammansättning, ha lett till en relativ brist på mervärde och på så sätt gett upphov till krisen. När ackumulationsprocessen kommer igång på nytt, så visar det att man löst problemet med att öka produktionen av mervärde i en sådan utsträckning att det går att neutralisera verkningarna av kapitalets ökade organiska sammansättning på profitkvoten.

Marx fann att kapitalets ökade organiska sammansättning, lagen om det konstanta kapitalets progressiva tillväxt i förhållande till det variabla kapitalet, "bekräftades för varje steg under en jämförande analys av varupriserna, oavsett om vi jämför den ena ekonomiska tidsperioden med den andra eller olika nationer med varandra."[5] Höjden hos kapitalets organiska sammansättning vid en bestämd tidpunkt säger naturligtvis ingenting om kapitalproduktionens framtidsutsikter. Kapitalet kan ackumulera med hög såväl som låg organisk sammansättning så länge som utsugningsgraden ökar i motsvarande takt. Överackumulation av kapital i förhållande till möjligheten att suga ut arbetskraft reducerar ackumulationen eller stoppar den helt och hållet. Men de krisbetingelser som då föreligger ger möjligheter till en reorganisering av kapitalstrukturen i dess helhet, vilket röjer vägen för en ny fas av kapitalexpansion. Genom kapitalets minskade värde relateras en given mängd mervärde till ett mindre totalkapital. Och den kapitalkoncentration, som krisen medför, gör att detta mervärde hamnar hos ett förhållandevis mindre antal företagare. Kapital med låg produktivitet försvinner för att lämna rum för kapital med högre produktivitet, och den hårdare konkurrensen mellan de återstående kapitalen intensifierar strävan efter att införa kapitalbesparande och arbetsbesparande innovationer, till dess att mervärdets tillväxt återigen möjliggör en expansion. Denna tillväxt måste emellertid vara så pass stor att totalkapitalet kan utvidgas utöver den högsta expansionspunkt, som det tidigare uppnådde.

Även om det inte går att förutse när en kris kommer att inträda och hur djup den kommer att bli, så är krisen att emotse som ett säkert resultat av en stegrad ackumulationsprocess, som inte kan upprätthålla sin nödvändiga lönsamhet. Eftersom den avtagande lönsamheten, vilken är förknippad med en produktionsskala, som innebär överproduktion av kapital, blir påtaglig inom marknadssfären, framstår den som ett rent marknadsproblem, som en tillfällig obalans mellan utbud och efterfrågan. Och det är den enda förklaring som kapitalisterna kan acceptera. Ty att hänföra krisen till de värderelationer, som ligger till grund för kapitalproduktionen, vore det samma som att acceptera ansvaret för krisen som ett ekonomiskt uttryck för kapitalets utsugning av arbetet.

->

 


Noter:

[1] Kapitalet, III, s. 227 korr. /259.

[2] ibid., s. 233/266.

[3] ibid., s. 235 korr. /269.

[4] ibid., s. 733/836.

[5] Kapitalet, I, s. 550 korr. /651.