Paul Mattick

Marx och Keynes -
blandekonomins gränser

1969


Original titel: Marx and Keynes. The Limits of the Mixed Economy
Publicerat: 1969
Översättning: Nisse Sjödén
Digitalisering: Jonas Holmgren


Kapitel 17

KAPITALBILDNING OCH UTRIKESHANDEL

Blandekonomins alltmer organiserade karaktär har fått en del ekonomer och sociologer att kalla den ett "post-kapitalistiskt" system. Möjligheten av en organiserad kapitalistisk ekonomi har tidigare antingen glatt eller också oroat många samhällsteoretiker - framför allt Rudolf Hilferding[1] förutsåg en fullständigt organiserad kapitalism, som var baserad på ett klassantagonistiskt distributionssystem. Även om man på nationell nivå kan tänka sig en kapitalism, som inte är baserad på konkurrens, är den helt otänkbar som ett världsomspännande fenomen, och därför kan den endast i begränsad utsträckning förverkligas på den nationella nivån. Den organisering av den nationella ekonomin som finns är huvudsakligen ett svar på den internationella konkurrensen; och ju mer denna organisering har framträtt och omvandlat marknadsmekanismen, desto mer kaotiskt och destruktivt har det kapitalistiska systemet blivit. De kapitalistiska egendomsförhållandena utesluter varje form av effektiv samhällelig organisering av produktionen. Det är endast där dessa egendomsförhållanden brutits ned, som till exempel i Ryssland, som man i viss utsträckning kunnat införa en central ekonomisk kontroll. Men även här bestäms planekonomins karaktär fortfarande av den internationella konkurrensen, och i så måtto bidrar dess organiserade natur till att upprätthålla den kapitalistiska produktionens allmänna anarki.

Även om Keynes teori utvecklades ur betraktelsen av ett slutet system, måste den relatera sig till kapitalproduktionens verklighet. Keynes ansåg att laissez-faire-doktrinen, som hävdade marknadens självreglerande natur, dömde samhället till lågkonjunkturer och minskad internationell handel. Han hoppades att ett insiktsfullt självintresse skulle få de nationella kapitalen att utvidga produktionen genom statliga ingripanden, och att de sedan skulle utsträcka sina nyvunna och mera omfattande insikter till den internationella handeln och finansvärlden. Det har nu blivit en allmän uppfattning att statliga åtgärder kan kontrollera den nationella ekonomin. Men denna uppfattning har inte utsträckts till att gälla den internationella ekonomin, vilken gång på gång har hemsökts av handels- och betalningssvårigheter, såsom den så kallade dollarbristen efter andra världskriget och Englands och USA:s nuvarande betalningssvårigheter - för att inte tala om de ganska permanenta handels- och betalningsvårigheter, som de underutvecklade länderna inom den kapitalistiska världen har.

För Marx var det inte handeln utan kapitalackumulationsprocessen som var orsaken till de kapitalistiska kriserna; upp- och nedgången i handeln var endast uttryck för kapitalackumulationens behov, i likhet med upp- och nedgången inom andra områden för den ekonomiska aktiviteten. Han delade inte den klassiska illusionen att den internationella frihandeln gynnar alla länder i lika mån genom att den åstadkommer en internationell arbetsdelning, som är i harmoni såväl med naturförhållandena som med människans ekonomiska behov. Marx menade att den internationella arbetsdelningen, som utvecklades genom handeln, på det hela taget bestämdes av kapitalackumulationen. Därför, "liksom allt blir till monopol, finns det också några industribranscher som är starkare än andra och som ger de nationer som gynnar dessa branscher makten över världsmarknaderna".[2] Denna monopolistiska ställning är samtidigt en ställning som möjliggör utsugning. Marx var inte förvånad över att "förespråkarna för frihandel inte kan förstå hur ett land kan växa sig rikare på ett annat lands bekostnad, enär dessa herrar även vägrar att förstå hur i ett och samma land en klass kan berika sig på en annan klass bekostnad".[3] Likväl förklarade han sig vara för frihandel, ty på hans tid "var protektionism konservativt, medan frihandelssystemet verkade destruktivt" och "drev motsättningen mellan proletariat och bourgeoisie till sin yttersta punkt".[4]

Den ekonomiska utvecklingen "har varit en tillväxtprocess från ett centrum, i vilken de länder som ligger utanför detta centrum kan tacka faktors- och varurörelserna från centrum för sin utveckling (och ofta också sin existens). Och länderna i centrum kan i sin tur i främsta rummet tacka denna rörelse för sin utveckling."[5] Under dessa betingelser är det riktigt att den internationella handeln utgör en "ekonomisk vinst". En oproportionerligt stor del av denna vinst tillfaller emellertid ett litet antal kapitalistiska länder och gör världsmarknaden till deras besittning. Den internationella marknadens öde är således beroende av expansionen i dessa länder eller ibland i ett bestämt land.

I en värld som saknar tullar, kvoteringar och andra restriktioner ställs handeln inför en mängd olika problem, ty de olika ländernas styrka varierar med produktionsnivån, graden av industriell utveckling och tillgången till naturresurser. Om produktivitetsökningen under en tidsperiod "varierar mellan olika länder, kommer handeln att vara allt mindre gynnsam för de länder, som har en långsammare produktivitetstillväxt".[6] "Frihandel" var således lösenordet i de mera avancerade kapitalistiska länderna, och "frihandelsanhängarna" själva var endast intresserade av att göra handeln fri så länge som det betydde att ekonomin expanderade och världsmarknaden växte. Denna särskilda frihet för handeln skapade i sin tur förutsättningar för nya vågor av protektionism, som vällde fram så snart kapitalbildningen började stagnera.

Stora och mångsidiga ekonomier är mindre beroende av den internationella handelns utvidgning än mera specialiserade och mindre ekonomier. Den amerikanska ekonomins beroende av andra länders produkter är relativt begränsat: det som andra länder producerar kan, i de flesta fall, också produceras i USA, och det finns i regel ersättningsvaror för sådant som inte kan produceras där. De stora ekonomierna utnyttjar naturligtvis sin "enväldiga ställning" endast i en "nödsituation", eftersom kapitalet endast har lönsamhetens krav som gräns för sin expansion. Men då det är dessa länder som kommer lindrigast undan vid en försämring av den internationella handeln, kan de ange villkoren för den. Och även om det är klart att de ekonomiska fördelarna med utrikeshandeln inte består i att bli av med sin export, utan att erhålla ett maximalt värde av import i utbyte mot den, är länder, som är beroende av sin import, ofta tvingade att bedriva en handel, som går rakt emot deras "ekonomiska intressen".

Att ett land har monopolställning i världsekonomin behöver inte nödvändigtvis vara ett hinder för den internationella handeln: på 1800-talet verkade Englands enastående kapitalstyrka, som var förknippad med en stor kapitalexport, främjande för handeln. Men strukturella förändringar inom världskapitalismen kan påverka både kapitalackumulationen och den internationella handeln i negativ riktning. Man har ofta framhållit att Amerikas förhållandevis begränsade kapitalexport och dess låga export i förhållande till den totala produktionen vittnar om att landet inte bedriver någon "ekonomisk imperialism", och att man följaktligen inte kan beskylla den amerikanska konkurrensen för att vara roten till de ekonomiska svårigheter, som drabbar världen. Men från en konsekvent kapitalistisk ståndpunkt skulle det emellertid vara just denna avsaknad av "ekonomisk imperialism" - vilka nu dess orsaker än är - som är orsaken till att världsmarknaden krymper. Under till exempel perioden från 1870 till 1913 "investerade Storbritannien ungefär två tredjedelar av sitt sparande utomlands, det vill säga omkring en tiondel av sin inkomst. 1913 utgjorde landets utländska investeringar, som uppgick till nästan fyra niondelar av investeringarna i hemlandet, en tredjedel av alla europeiska investeringar, och de bidrog med en tiondel av dess nationalinkomst."[7] Om man gör en jämförelse med den nu dominerande amerikanska ekonomin, "skulle motsvarande siffror för de amerikanska investeringarna i utlandet bli 600 miljarder dollar med en årlig avkastning på 30 miljarder dollar och med en tillväxt på cirka 15 miljarder per år".[8] I stället uppgick USA:s privata utländska investeringar efter andra världskriget under en lång tid till mindre än 1 miljard dollar per år, vilket var mindre än en tredjedels procent av nationalinkomsten, och de växte långsamt till 3 miljarder dollar under 1957 och till 4,5 miljarder åren därefter.

De återkommande handels- och betalningsproblemen inom världsekonomin daterar sig till tiden för första världskriget, och de antog en till synes olöslig karaktär efter andra världskriget. De europeiska ländernas ihållande ogynnsamma position i fråga om handel och betalningar var i stor utsträckning ett resultat av de två krigen, som ledde till att de förlorade merparten av sina tillgodohavanden i utlandet, till att de skuldsatte sig för amerikanska leveranser och till att deras traditionella marknader krympte. Deras relativa brist på livsmedel och råmaterial under och efter krigen skapade ogynnsamma bytesförhållanden för de europeiska länderna. Situationen förvärrades ytterligare av att handeln mellan öst och väst blev mindre, vilket delvis berodde på politiska förändringar men i ännu högre grad på att länder, som tidigare nästan enbart producerat råvaror, nu industrialiserades. Amerikas dominerande ställning inom världsekonomin som den största producenten av både industri- och jordbruksprodukter innebar en ytterligare rubbning av den redan så ansträngda "balansen inom den internationella ekonomin".

En betalningsbalans kan gå om styr genom varuutbyte, genom kapitalrörelser eller genom krigsbehoven. Länder med underskott kan balansera sina transaktioner med omvärlden på olika sätt. De kan utnyttja sina tillgångar och reserver i utlandet. De kan ändra sin valutakurs, för att på så sätt påverka både importen och exporten. De kan understödja exporten för att få utländska valutor och motverka sådan verksamhet, som leder till utflöde av utländska valutor. De kan också få hjälp i form av utländska krediter och bistånd. Balans i handel och betalningar innebär - i sig själv - ingenting annat, och det behöver inte nödvändigtvis tyda på sunda och gynnsamma betingelser. En konstant obalans i de utländska transaktionerna pekar emellertid mot ett upplösande av marknadssystemet. Efter andra världskriget blev Amerika ett kreditgivande land, som inte kunde få igen sina krediter, och Europa blev ett konglomerat av mottagarländer, som inte kunde betala. Mellan 1946 och 1952 steg de "fria" ländernas underskott i förhållande till USA till cirka 34 miljarder dollar. Cirka 4 miljarder täcktes av europeiska guld- och dollarreserver och över 30 miljarder av amerikanskt bistånd.

Amerikas "gynnsamma balans", som skulle vägas mot lån och bidrag, var direkt fiktiv, ty, som en amerikansk senator sade, det "vore dåraktigt att använda ordet 'gynnsam' för att beskriva en situation i vilken utgifterna är större än inkomsterna ... Det var ogynnsamt, men oundvikligt, under de år, då vi var ett debitorland och måste betala mer för att amortera våra skulder än vad vi fick in. Nu är vi ett kreditorland, men fortsätter ändå i samma stil. Allt som ökar vår import och/eller minskar vår export tenderar att hålla tillbaka vår dumma vana att sända iväg mer varor än vad vi kan få betalt för."[9] Men denna "dumma vana" var en återspegling av det oundvikliga ömsesidiga beroendeförhållande, som råder inom den internationella kapitalismen. Amerikas ekonomiska utrikespolitik, som hade till syfte att bibehålla det privatkapitalistiska systemet i andra länder, kunde inte följa de ekonomiska regler som gäller för god företagsamhet.

Kapitalismen har alltid varit både ett produktivt och ett destruktivt samhällssystem, inte bara i fråga om den dagliga konkurrensen, utan också i accelererad och koncentrerad form under krigs- och kristider. Destruktionen av kapitalvärden både i den fredliga konkurrensen och under krigsförhållanden var ett medel för att åstadkomma nya uppsving för kapitalproduktionen. För att kunna tjäna som ett medel för ackumulationen måste emellertid kapitalproduktionens destruktiva aspekter behålla ett visst förhållande till sin produktiva kraft. Destruktionen av kapitalvärden under en lågkonjunktur påverkar endast en mindre del av kapitalmängden i dess materiella form. Den materiella produktionsapparaten förblir i stort sett intakt; den koncentreras endast till ett mindre antal händer. Krig, å andra sidan, förintar kapital både i dess materiella form och i dess värdeform: och om alltför mycket materiellt kapital förstörs, kastas de överlevande kapitalen tillbaka till ett "tidigare" skede i kapitalutvecklingen, i vilken deras egen avancerade karaktär blir en anakronism. Eftersom deras egna profiter är knutna till en bestämd världsproduktion, är det troligt att en alltför stor reduktion av denna produktion reducerar lönsamheten för de överlevande kapitalen. Den obalans som orsakas av den förstörelse och de förskjutningar, som krig medför, måste övervinnas innan den allmänna ackumulationsprocessen kan fortsätta.

USA:s överskott i handelsbalansen var 1948 5,5 miljarder dollar och landets produktion under detta år översteg 1937 års produktion med 70 procent. Underskottet i de länder som omfattades av Marshallplanen var 5,1 miljarder dollar, och deras produktion låg fortfarande under förkrigsnivån. Deras andel av den amerikanska importen hade sjunkit från 2 procent av den amerikanska bruttonationalprodukten vid sekelskiftet till mindre än 0,5 procent 1948. Under sådana betingelser kunde inte handels- och betalningsfrågan utlämnas åt svängningarna på marknaden. Man tvingades överge sina affärsmässiga principer och i stället ge ut mer i form av bistånd än vad man erhöll via handeln.

Efter andra världskriget dominerades de internationella kapitalrörelserna av USA, och merparten av det amerikanska utflödet bestod av statliga medel. Det amerikanska biståndet gjorde att de europeiska länderna kunde arbeta efter mera expansiva återuppbyggnadsprogram än vad som annars hade varit möjligt. Detta bistånd var liktydigt med en utvidgning av den statligt framkallade produktionen till den internationella arenan. Liksom den statligt framkallade produktionen inom den inhemska ekonomin är avsedd att säkra den ekonomiska verksamhet, som anses vara nödvändig för samhällets stabilitet, så är grunden för det statliga biståndet till främmande länder att finna i det ofrånkomliga behovet av att bevara det privatkapitalistiska systemet i dessa länder. I båda fallen anser man att man senare kommer att kunna få igen de icke profitskapande kostnaderna genom ett allmänt uppsving i den ekonomiska verksamheten.

För att accelerera den allmänna kapitalexpansionen och för att utvidga dess marknader, visade det sig vara ofrånkomligt med en integration av de i nationellt avseende splittrade europeiska ekonomierna, och tanken vann starkt stöd från amerikanskt håll. Ekonomisk integration kan betyda olika saker - såväl "automation" på en fri världsmarknad som politisk samordning med planerade övernationella ingripanden i ekonomin. Den senare typen av "integration" utgjorde en del av den nazistiska visionen om ett Europa under tysk kontroll. Under kriget höjdes det engelska röster för ett Förenat Europa under brittisk ledning. Men kriget reducerade Storbritannien till en andrarangsmakt, trots landets vidsträckta men alltmer tynande samvälde. Den europeiska kontinentens framtid och karaktär tycktes nu bestämmas av maktkampen mellan Ryssland och USA. För att USA skulle kunna vinna eller bara hålla sina ställningar, var det nödvändigt med en snabb europeisk återhämtning. Detta var orsaken till Marshallplanen, och det tvingade USA att acceptera ekonomiska åtgärder, som motarbetade landets egna rent ekonomiska intressen.

Även om begreppet "integration" av de europeiska ekonomierna var både ekonomiskt och politiskt, så var det från början en rent monetär fråga i enlighet med den keynesianska uppfattningen, som huvudsakligen betraktar den ekonomiska verksamheten från monetär ståndpunkt. Hundratals förändringar av växelkurserna i förening med varierande inflation i olika länder hade skapat en ogenomtränglig djungel av inkonvertibilitet. Man betraktade upprättandet av åtminstone en viss konvertibilitet som utgångspunkten för ökad handel och för en ökad produktion. European Payments Union utgjorde ett första steg i denna riktning. Den var uppbyggd efter den Internationella Clearingunion, som Keynes föreslagit under andra världskriget. Avsikten med den var att skapa bättre transfermöjligheter av europeiska valutor, vilket betraktades som en förutsättning för undanröjandet av importrestriktioner, exportstöd och andra hinder för handeln mellan de europeiska länderna. Den betraktades också som ett steg på vägen mot universell konvertibilitet i en värld där handeln var helt och hållet fri.

De europeiska handels- och betalningsproblemen trängdes emellertid snart undan av den allt överskuggande frågan om västvärldens försvar och Tysklands inträde i Atlantpakten. Under de år som följde på Potsdamkonferensen hade det blivit klart att det vore att spela den nya ryska motståndaren i händerna, om man i alltför hög utsträckning förintade och höll tillbaka den tyska industrin. Under våren 1951 reviderade de västallierade ockupationsstatutet i utbyte mot att Tyskland lovade att betala sina skulder från tiden före och efter kriget, och mot försäkringar att landet i så stor utsträckning det över huvudtaget kunde skulle samarbeta inom ramen för västvärldens försvarsansträngningar.

Beslutet att återupprätta Tysklands ekonomiska makt innebar olika saker för Frankrike och England å den ena sidan och för USA å den andra. För USA var det först och främst ett militärt beslut, en förberedelse för en eventuell marsch mot Moskva med den "erfarna" tyska armén som spjutspets för en europeisk styrka, som understöddes av USA:s oerhörda produktionsförmåga. Frankrike kunde endast acceptera en industriell och militär återuppbyggnad av Tyskland på det villkoret att denna förknippades med garantier, som säkrade en dominerande ställning åt Frankrike i Europa. Men Frankrikes svaghet och oförmåga att motsätta sig den amerikanska politiken gjorde att en del franska politiker föregrep de farliga aspekterna av denna utveckling och bemötte dem i förväg med Schumanplanen.

Syftet med Schumanplanen, den Europeiska kol- och stålunionen, var att skapa en enda marknad för kol och stål i hela Västeuropa. De mindre medlemsländerna var så avhängiga av Frankrike och Tyskland, att de var tvungna att delta. Storbritannien anslöt sig endast för utbyte av information, och släppte inte ifrån sig kontrollen över sina kol- och stålaffärer. Den nya övernationella institutionen hälsades som inledningen till en ny era för förhållandena inom Europa, som ett förebud för de bättre tider som var i kommande. Man menade att även andra produkter än kol och stål skulle dras in på denna enda marknad, och att man skulle skapa ett europeiskt atomenergiprogram, för att det hela slutligen skulle kulminera i en västeuropeisk federation, ett Europas förenta stater.

När stämningen lagt sig något, visade sig emellertid Kol- och stålunionen endast vara en utvidgning av den europeiska stålkartell, som fanns före Hitlers tid. Kol- och stålfyndigheterna i Frankrike och Tyskland ligger på gränsen mellan dessa båda länder, i Saar, Lorraine och Ruhr. Båda länderna har i ett sekel varit intresserade av att förena järnmalmen i Lorraine med kolet i Ruhr. Den europeiska stålkartellen, som varade fram till andra världskriget, var ett prisavtal, vars existens visade på den relativa kapitalstagnation, som rådde vid den tiden. Och 1950, då Schumanplanen föddes, fanns det tecken på ett förestående överskott på kol och stål; planen var således antagligen till en del inspirerad av en önskan att undvika en ny period med mördande konkurrens. Men när avtalet ratificerades och under den period som följde omedelbart därefter, hade läget redan förändrats i en riktning, som var gynnsam för en allmän expansion av kol- och stålproduktionen. Det behov av samarbete som nu fanns mellan Tyskland och Frankrike gällde inte främst att säkra den existerande marknaden utan att trygga en större produktion. Vad än framtiden skulle bära i sitt sköte, så tillfredsställde Kol- och stålgemenskapen alla dem som var med om att bilda den. För Amerika innebar den ökad krigspotential i väst, för Tyskland erbjöd den en möjlighet till snabbare återhämtning, och för Frankrike gav den tillfälle till kontroll över den oundvikliga utvecklingen av Tysklands produktionskapacitet och militära resurser.

I en bemärkelse var ratificeringen av Schumanplanen också ett resultat av den tyska återhämtningen, som betraktades som ett "under" och som ett uttryck för kapitalismens oförminskade expansionskraft. Detta "mirakel" var naturligtvis en följd av den kolossala kapitalförstörelsen, som både tillät och framtvingade en oerhört omfattande rekonstruktion. Återhämtningen understöddes av en radikal valutareform, av amerikanskt bistånd och amerikanska investeringar, och av politiska betingelser, under vilka själva överlevandet var ett tillräckligt starkt motiv för att få arbetarna att uthärda den mest intensiva utsugning. Arbetstiden var längre i Tyskland än någon annanstans i Europa. Samtidigt som lönerna i Tyskland endast var hälften så höga som i Storbritannien, utgjorde investeringarna i Tyskland 25 procent av nationalinkomsten mot 16 procent i Storbritannien. Konsumtionen per capita i Västtyskland var endast 60 procent av den brittiska; det fanns inget land i Västeuropa där man använde en så liten del av bruttonationalprodukten för personliga behov som i Tyskland. Denna enastående utsugning rörde sig naturligtvis mot genomsnittet i Europa, men under tiden återvann Tyskland sin ställning inom den europeiska ekonomin.

Vad som kanske är av speciellt intresse i detta sammanhang är det nära sambandet mellan det tyska återuppvaknandet, den europeiska återhämtningen och sådana nyheter som betalningsunionen och Schumanplanen med västvärldens försvarsprogram under amerikansk ledning. Till en början menade man faktiskt att Kol- och stålgemenskapen och den Europeiska försvarsgemenskapen skulle ha samma ledning och samma församling, som skulle ha till uppgift att skapa en europeisk armé, en övernationell styrka, med ett överkommando som ingick i NATO. Denna försvarsgemenskap kunde emellertid inte förverkligas, och de svårigheter som uppstod i samband med den återspeglades i den förändrade inställningen till Kol- och stålgemenskapen. Även om den senare började verka sommaren 1952, hade man inte gjort några reella framsteg mot en gemensam marknad. Den enda marknaden skulle visserligen komma till stånd i etapper, med avseende på både de varierande betingelserna i medlemsländerna och de olika produkter som industrierna i dessa länder producerade. Det italienska stålet och det belgiska kolet hölls utanför den gemensamma marknaden under fem år, och vissa kol- och kokssubsidier fortsatte. Recessionen under 1954 hämmade utvecklingen ytterligare och Högsta myndigheten fick snart medge att den inte kunde utveckla någon verklig konkurrens inom stålindustrin eller reglera priserna i enlighet med bestämmelserna i gemenskapens fördrag. Marknaden var en gemensam marknad endast i formell bemärkelse. "Om gemenskapen upplöstes i morgon", sades det, "skulle ingenting förändras och ingen skulle ha den uppfattningen att man tagit död på något levande."[10] Men gemenskapens verksamhet tog fart strax efter Koreakriget. Den fick kontroll över alla energislag. En serie tullsänkningar under 1959 förenades med den proklamerade avsikten att för de sex nationerna skapa en enda tullfri marknad före 1965 eller 1970. Även om de första tullsänkningarna inte var av större betydelse, bidrog de till en mängd ekonomiska förändringar av större betydelse. En serie industriavtal inom gemenskapen ledde till åtskilliga kapitalfusioner inom och mellan medlemsnationerna. Dessa omfattade gemensam försäljning och produktion, sammanslagning av resurser, specialisering och rationalisering.

Liksom under tidigare högkonjunkturer, skapade det efterföljande ekonomiska uppsvinget ett klimat av optimistisk beredskap till att lätta på den kvävande protektionismen. Men då borttagandet av handelshindren måste öka både konkurrensen och skyddet mot konkurrens, gynnar det kapitalkoncentrationen. Mindre produktiva företag fick ge utrymme för de mer produktiva, och på så sätt stärktes konkurrenskraften för industrierna inom den europeiska gemenskapen. Medan detta innebar "framsteg" för de sex, pekade det också mot en hårdare internationell konkurrens. Men under ett allmänt ekonomiskt uppsving accelererar konkurrensen endast den uppåtgående tendensen. Den europeiska produktionen ökade och exporten växte, varigenom USA:s handelsöverskott sjönk till sin lägsta nivå sedan slutet av andra världskriget. 1959 befann sig den gemensamma marknaden i en högkonjunktur, med praktiskt taget full sysselsättning.

I och med bildandet av den gemensamma marknaden gick England samman med sex andra länder[11] och bildade den Europeiska frihandelsassociationen (Efta) för att motverka de eventuella konkurrensmässiga fördelar, som de sex kunde ha vunnit. Med bibehållen full kontroll över sin inhemska ekonomiska politik, inklusive tullarna gentemot länder utanför Efta, band sig dessa sju länder för låga tullar inom associationen, för konkurrens på lika villkor, för lika leveransvillkor och för full sysselsättning. Handelsblocken skapade lika många problem som de löste. Samtidigt som de ledde till ökad handel över nationsgränserna, hade de en benägenhet att försvåra en mera världsomspännande handel. Och de nya frihandelsområdena störde de handels mönster som hade vuxit fram ur tidigare produktionsmönster. Samtidigt som det blev lättare för kapitalet att flyta inom de separata handelsblocken, så blev det svårare att flyta från ett block till ett annat. Bildandet av de två handelsblocken framstod antagligen som det första och enda möjliga steget mot en enhetlig världsmarknad, men det har också visat hur hopplös denna uppgift är. Även om dessa nya institutioner betraktades som förberedande steg i riktning mot en integrerad världsmarknad, hotas de ständigt av de särskilda och växlande behoven i de deltagande länderna, vilket bland annat framgår av de återkommande kriserna inom den gemensamma marknaden. Institutionerna hälsas på en del håll som tecken på att den inskränkta oekonomiska nationalismen håller på att övervinnas, medan andra bedömer dem som meningslösa, eftersom de särintressen som de är uttryck för snarare hindrar än främjar en världsomspännande integration.

Oavsett de förväntningar eller uppfattningar, som är förknippade med uppkomsten av de separata europeiska marknadssystemen, är en sak klar: deras existens pekar på att det blir allt svårare att föra en renodlat nationell ekonomisk politik, och att den "fria" världsmarknaden antagligen inte kommer tillbaka. Detta faktum kommer inte att kunna hindra fåfänga försök i någondera riktning. När det blir nödvändigt kommer länderna alltid att försöka isolera sina ekonomier från den internationella konkurrensens skadliga inflytande. Men de kan inte sluta att hoppas på, och arbeta i riktning mot, upprättandet av en "automatiskt" eller på annat sätt internationellt integrerad ekonomi. Regionala grupperingar utgör en slags "kompromiss" mellan dessa ytterligheter, en kompromiss som ska övervinna den nationella ekonomins begränsningar i en värld som inte är mottaglig för objektiv internationell kontroll. De europeiska handelsblocken ledde till en allmän (om än på det hela taget illusorisk) rörelse i Afrika och Latinamerika för bildandet av tullunioner och mellanstatliga marknadsavtal. Men samtidigt som den regionala "lösningen" tycks vara den enda tillgängliga, är det en "lösning" endast under den förutsättningen att den kommer att verka i riktning mot, och inte bort från, en världsomspännande integration.

Den "slutgiltiga" lösningen på världens handels- och betalningsproblem uppfattas således som en sammanslagning av alla de olika handelsområdena och "en ekonomisk fusion av länderna i den fria världen".[12] Man inser naturligtvis att en sådan "fusion", som innebär att tullar och andra handelsrestriktioner undanröjs, ger upphov till problemet med länder som konkurrerar med USA. Men detta löses genom "relativt fria kapital- och arbetskraftsrörelser", genom att de "starka" nationerna kommer överens om att "utveckla stora kreditblock till svagare nationer för att hjälpa dem förbi sina problem med betalningsbalansen", och genom skapandet av "en internationell fond för att minska svårigheterna vid arbetslöshet och kapitalförstörelse inom de delar av en ekonomi som lider skada av integrationsprocessen".[13]

Den "relativt fria" kapitalrörelsen verkar emellertid i två riktningar. Ett stort kapitalflöde från ett "starkare" till ett "svagare" land kommer otvivelaktigt att förbättra det senares betalningsbalans. Den senaste tidens uppsving för den amerikanska kapitalexporten innebär för närvarande minskade betalningsbalanssvårigheter för de kapitalimporterande länderna. Men senare kan det få motsatt effekt. Ty utflödet av profiter och räntor till det kapitalexporterande landet kan mycket väl vara större än summan av de nya investeringar, som detta lands kapital skapar. Profiter som gjorts i utlandet måste söka sig tillbaka till den amerikanska basen. Om inte det sker, upphör det exporterade kapitalet att vara amerikanskt kapital, och det fungerar då som utländskt kapital, som konkurrerar med USA och den övriga världen.

Samtidigt som det kan vara likgiltigt för ett lands ekonomi om dess kapitalinvesteringar är av inhemskt eller utländskt ursprung (förutsatt att kapitalbildningen inte påverkas av överföringen av profiter till de utländska investerarna), kan de inhemska kapitalisterna inte stå likgiltiga inför hotet att området för deras traditionella kapitalexpansion invaderas av utländskt kapital. De skulle ju också kunna skicka sitt investeringskapital till utlandet, med följd att många européer skulle äga amerikanska industrier och många amerikaner skulle äga europeiska industrier, samt att både européer och amerikaner skulle äga industrier i andra länder. Profiterna skulle flyta från Europa till USA (vilket också sker) och tvärtom; många kapitalistiska företag skulle ha ändrat verksamhetsort, men annars skulle ingenting förändras, såvida inte själva denna process skulle visa sig vara mera förmånlig för en kapitalistisk grupp eller land än för en annan.

Kapitalrörelserna sker efter överväganden om lönsamhet och säkerhet. De mest vinstgivande ekonomierna drar till sig mest kapital och blir på så sätt ännu lönsammare. Detta leder till minskad konkurrenskraft för de mindre produktiva länderna, som på så sätt blir ännu mindre lönsamma. Det allmänna kapitalflödet minskar allt eftersom kapitalet koncentreras i länder, som redan är högt kapitaliserade. Kapitalrörelsen från mindre vinstgivande och mindre säkra länder till länder som är mer vinstgivande och säkra kan inte skapa någon "jämvikt", eftersom den måste leda till en vidgning av klyftan mellan "starka" och "svaga" länder. För att kapitalrörelsen ska kunna verka i "utjämnande" riktning måste lönsamhetsprincipen offras. Det innebär med andra ord att kapitalet inte rör sig fritt utan fördelas rationellt i överensstämmelse med världsekonomins faktiska behov sett utifrån de allmänna mänskliga behoven. Det är tydligt att detta går utöver den privatkapitalistiska ekonomins möjligheter, och till och med minimala krav i denna riktning - för att garantera en nödvändig grad av social stabilitet och internationellt utbyte - är beroende av statliga ingripanden, som "socialiserar" de förluster som därigenom uppstår.

Även om socio-ekonomiska problem framträder som marknads- och penningproblem, står den verkliga orsaken att finna i de växande svårigheterna att förena de rådande egendomsförhållandena och kapitalismens nationella form med produktivkrafternas förändring och det pressande behovet av att integrera världsproduktion och världsdistribution efter andra principer än lönsamheten. Världen genomgår inte i första hand en kris i penning- och handelssystemet utan en kris i kapitalproduktionen. För systemets anhängare är det naturligtvis inte systemet självt utan den tillfälliga obalansen inom det som måste åtgärdas - antingen genom att undvika all inblandning i marknadsmekanismen, som i laissez-faire-teorin, eller genom statliga ingripanden i mekanismen, som i den keynesianska doktrinen. Men handels- och betalningsproblemen fortsätter, oavsett teori och praktik, att skaka den kapitalistiska världen, och det kommer de att göra så länge produktionen förblir produktion av kapital.

Under flera år efter andra världskriget hade de kapitalistiska länderna, som vi redogjort för tidigare, ingenting att sälja, men en massa att köpa, utan att ha pengar att köpa något för. Merparten av deras utländska investeringar hade, i likhet med deras innehav av guld och dollar, offrats åt kriget. På grund av en ihållande positiv handelsbalans strömmade det guld till USA, som 1949 hade så mycket som 70 procent av världens monetära guld. Då började emellertid läget förändras. Det var USA:s biståndsprogram, dess militära åtaganden gentemot utlandet och dess kapitalexport, som var orsaken till denna förändring. 1965 hade USA:s guldreserv minskat till cirka 15 miljarder dollar.

Utländska centralbanker och enskilda personer håller kvar sina dollar i sina egna länder och även i USA i form av depositionsräkning och säkerheter, som kan omvandlas till dollar. Det finns oändligt mycket mer dollar i utlandet än vad som kan täckas av USA:s guld. De som äger dessa dollar kan när som helst växla sina dollar mot guld, ty USA är förpliktat att sälja guld till utländska centralbanker för 35 dollar per uns.[14] "I normala fall" behöver inte guldreserven vara så stor att den täcker alla dollarinnehav hos utländska banker, köpmän och investerare, ty "i normala fall" är det inte någon större "mening" med att lösa in dollar mot guld. Guldet ger i sig självt inte någon profit, vilket däremot de investerade dollarna gör, och om det uppstår en "rusning efter guld", så beror det på att man förlorat förtroendet för dollarns stabilitet.

USA övergav guldmyntfoten 1933. 1934 års Gold Reserve Act överlät allt guld hos Federal Reserve-bankerna till det amerikanska finansministeriet. Alla guldmynt som fanns i cirkulation återkallades, och det blev olagligt för enskilda personer att äga sådana. Dollarn devalverades genom en höjning av guldpriset från 21 dollar till 35 dollar per uns, ett pris som fortfarande gäller när detta skrives. 1937 kom USA, Storbritannien och Frankrike överens om en växelkurs för guld, efter vilken internationella finansfrågor göres upp på basis av guld, samtidigt som den bringade den inhemska penningpolitiken i överensstämmelse med ländernas individuella behov. Det fasta guldpriset bestämmer dollarns värde, och värdet på andra valutor är knutet till dollarns värde.

Medan guldet 1934 hade varit övervärderat i förhållande till dollarn, är det nu undervärderat, eftersom priserna uttryckta i dollar har stigit sedan dess. Det finns emellertid alltid en möjlighet att höja guldpriset, vilket skedde 1934, och att på så sätt devalvera dollarn. Dollarn och, i mindre utsträckning, pundet tjänar som världspengar. Båda är reservvalutor. Därför är stabiliteten inom världens penningsystem beroende av de åtgärder som USA vidtar enskilt eller i samförstånd med Storbritannien. Om de olika nationella penningmyndigheterna vore säkra på att guldets dollarpris skulle stiga, skulle de inte behålla några dollar. Och om de vore säkra på att det inte skulle bli någon sådan prishöjning, skulle de med största sannolikhet behålla sina dollar- och pundreserver. Men det finns inte någon sådan visshet, och därför byter centralbankerna ut sina valutor mot guld när reservvalutornas stabilitet är osäker. Deras förkärlek för guld visar på deras önskan att skydda sina reserver mot hotande värdeförsämringar.

Det amerikanska betalningsunderskottet har nu ett tag uppgått till mellan 2 och 4 miljarder dollar årligen. Underskottet utgöres av skillnaden mellan in- och utflödet av pengar i alla internationella transaktioner. Det är till en del förorsakat av den amerikanska kapitalexporten. Vanligtvis betraktar man kapitalrörelser som en positiv faktor, eftersom de leder investeringar dit där de är mest produktiva, det vill säga mest lönsamma. Medel som inte utnyttjas i USA har i stor utsträckning gått till Europa, vilket inneburit en ytterligare betoning av den redan befintliga expansiva trenden. Detta har inneburit att ett växande antal europeiska företag övergått i amerikansk ägo, liksom att många nya utländska företag etablerat sig där. I penningtermer har detta betytt att amerikanska investerare har fått fast egendom för de dollar, som gått till Europa. Dessa dollar kan visserligen bytas ut mot varor eller valutor, liksom mot guld. För de enskilda personer och företag, som berörs av dessa transaktioner, är allt detta utan tvivel en bra affär. Men från "nationell synpunkt" slutar det med att de europeiska länderna samlar på sig stora dollar- och guldreserver, medan de amerikanska investerarna skaffar sig produktiv, det vill säga lönsam egendom - alltså kapital.

De rekapitaliserande europeiska ekonomierna visade sig vara lönsammare än den relativt sett stagnerande amerikanska ekonomin. Av samma skäl (det vill säga profiten som det bestämmande elementet) fanns det inte något motiv för det europeiska kapitalet att motverka den amerikanska penetreringen av de europeiska ekonomierna med kapitalexport till USA. Man väntar sig naturligtvis att kapitalrörelserna återigen kommer att ändra riktning, när den europeiska återuppbyggnadskonjunkturen väl är över, genom återköp av tillgångar som nu ägs av amerikaner, genom köp av amerikanska värdepapper och genom europeiska direktinvesteringar i den amerikanska industrin.[15] Och detta kan mycket väl inträffa. Det finns ingen anledning att förmoda att den nuvarande skillnaden i den ekonomiska verksamheten mellan de västeuropeiska länderna och den amerikanska ekonomin är permanent. Under tiden blir emellertid de europeiska staterna allt mindre benägna att välkomna kapitalimport från USA, även om de - då de själva är kapitalexporterande länder - inte direkt kan motsätta sig internationella kapitalrörelser.

Den enda gräns som de amerikanska penningmyndigheterna känner när det gäller utgivningen av dollar är den de själva ålägger sig. Den amerikanska kapitalexporten är en indirekt utvidgning av de amerikanska statskrediterna på den internationella arenan, men den lägger de profiter som görs i andra länder i händerna på amerikanska kapitalister. Det har lett till en omfattande internationell ackumulation av dollarskulder. De utländska fordringarna på USA uppgick 1965 till cirka 13 miljarder dollar. De kan snart uppgå till en summa som är högre än guldreserven. Även om USA har för avsikt att betala sina skulder till andra länder "intill sista guldtackan", är det inte säkert att man kan göra det. Men utan konvertibiliteten till guld är det den fallande dollarn och inte den fasta guldekvivalenten, som står bakom de utländska fordringarna på USA.

I grunden är det kapitalets lönsamhet och kapitalbildningen, som bestämmer tillståndet för det internationella betalningssystemet i fråga om import och export av kapital. Pengar, som inte kan kapitaliseras i det stagnerande USA, kommer till kapitalistisk användning i de expanderande länderna. Då den högre tillväxttakten i de senare länderna uppvägs av en lägre takt i USA, är den generella tillväxttakten uppenbarligen för låg för en generell lönsam expansion för världskapitalet. Då endast ett fåtal länder skapar en växande efterfrågan på kapital, flyter det disponibla kapitalet till dessa länder, och bidrar på så sätt till en obalans inom det internationella betalningssystemet.

Det förhåller sig ungefär på samma sätt inom den internationella handeln. Om ett land uppvisar ett bestående betalningsunderskott, köper det uppenbarligen mer från utlandet än vad det säljer till andra länder. Dess egen produktion kan inte konkurrera med de andra ländernas. England, som en gång ledde den industriella utvecklingen, utnyttjade sin dominerande ställning för att bli en monopolistisk förmedlare av världshandeln och de internationella investeringarna. Landets egen industriella utveckling försummades allt mer till förmån för dess finansiella dominans inom världsekonomin - en dominans, som var baserad på de stora penningreserver, som samlats under dess industriella storhetstid. Men världens finansiella struktur, med England i centrum, bröts ner under decennier av lågkonjunktur och krig, genom imperiets upplösning och genom att andra och produktivare länder tog den finansiella ledningen. Storbritannien, som alltså en gång var världens bankir, blev en skuldsatt nation med den ena betalningskrisen efter den andra, kriser som man endast kunnat övervinna temporärt genom lån från utlandet. Det finns inte några monetära flyktmedel från en så utsatt position, som har sin grund i otillräcklig kapitalbildning. Betalningsunderskottet är här i praktiken ett tecken på att kapitalproduktionen är otillräcklig.

Det enda sättet att bli av med ett betalningsunderskott är att ändra på de betingelser, som givit upphov till det. Om det blir underskott på grund av en stor kapitalexport, kan denna export hejdas genom ett statligt påbud eller genom olika restriktioner, som gör den mindre attraktiv. Och om en regering fruktar att kapitalimporten ska leda till ett oönskat inflationstillstånd och till att det inhemska kapitalet gradvis ska trängas undan av utländskt kapital, kan den förbjuda kapitalimport eller ålägga den ofördelaktiga sanktioner. I båda fallen kan den rådande situationen förändras genom statliga ingripanden. Men i den mån som en stat begränsar kapitalimporten, kommer den också att begränsa landets ekonomiska aktivitet och följaktligen också världsekonomins totalproduktion. Den nuvarande västeuropeiska expansionen berodde åtminstone till en del på det amerikanska betalningsunderskottet, i så måtto att det var ett resultat av kapitalexporten. Om det amerikanska underskottet skärs ner genom en begränsning av kapitalexporten, så är det liktydigt med en reducering av den ekonomiska aktiviteten i de kapitalimporterande länderna. En avgörande eller slutgiltig reducering av underskott, som beror på kapitalrörelser, kan skapa penningbrist även där det fortfarande går att finna en lönsam användning för dem, och uppnåendet av balans i de internationella betalningarna kan sammanfalla med en allmän inskränkning av den ekonomiska aktiviteten.

Betalningsunderskott orsakas emellertid endast till en del av kapitalexport, och beträffande USA beror det över huvud taget inte alls på handeln.[16] Det gäller i viss utsträckning även för England, där underskottet till viss del är ett resultat av landets försök att bibehålla sterling-området och resterna av dess avtynande imperium under brittisk kontroll. Det ständiga penningutflödet, som är en följd av dessa ansträngningar, kan inte kompenseras av ett penninginflöde, som förr eller senare uppstår genom kapitalexporten. Storbritannien och USA kan inte undanröja dessa "utom-ekonomiska" kostnader utan att ändra på sin utrikespolitik och göra avkall på sina imperialistiska ambitioner och maktpositioner. Men sådana förändringar är knappast att vänta sig, om det inte sker grundläggande sociala förändringar.

Guld är fortfarandet det enda internationella betalningsmedel som helt accepteras. Reservvalutorna, pund och dollar, accepteras endast på grund av att det finns garantier för att de kan växlas mot guld. Om förtroendet för denna konvertibilitet försvinner, kan dessa valutor inte fungera som internationella betalningsmedel. Och detta förtroende försvagas i och med att USA och England dras med ständiga underskott i sina betalningsbalanser. När såväl deras valutors köpkraft som deras guldreserver minskar, måste förtroendet för guldvalutasystemet avta. Det tycks alltså vara lika katastrofalt att lösa underskottsländernas betalningsproblem som att låta dem fortsätta. Ty den förra vägen hotar att förstöra den internationella "likviditeten", det vill säga tillgången till pengar för en expanderande kapital- och varumarknad. För att komma ur denna knipa har man fört fram en mängd olika reformförslag för det monetära systemet. De mera dramatiska förslagen föreslog en återgång till guld myntfoten, en fullständig avmonetarisering av guldet, och en avnationalisering av penningreserverna genom att de underställs internationella institutioner såsom Internationella valutafonden.

Förslaget om en återgång till guldmyntfoten, som fördes fram av Jacques Rueff, är det minst realistiska av dessa förslag. Det var kanske mer tänkt som en förklaring av den franska politiken att byta sina dollarinnehav mot guld än som en allvarlig övertygelse om att en återinförd guldmyntfot skulle kunna fungera. Det gjordes inte klart varför guldmyntfoten skulle fungera bättre nu än tidigare, bortsett från det förhoppningsfulla påståendet att den skulle sätta stopp för den inflation, som alla länder nu har drabbats av. Inflationspolitiken har emellertid i alla länder blivit det viktigaste medlet för att lösa den kapitalistiska produktionens problem med den sjunkande privata kapitalbildningen.

Förslaget om en återgång till guldmyntfoten tvingade fram ett motförslag: syftet med avmonetariseringen av guldet var att lösa de svårigheter som guldvalutasystemet råkat in i. Om USA ensidigt vägrar att köpa och hålla guld för monetära ändamål, sade man, kan världen tvingas acceptera en dollarmyntfot som inte har guldet som bas. Om detta inträffar, blir guldet en ren vara, som måste följa lagen om utbud och efterfrågan. Då den privata efterfrågan på guld är begränsad, skulle det monetära guldet översvämma marknaden, vilket skulle driva ner priset under dess produktionskostnad.[17] Man hävdade att prissänkningen på guld skulle göra dollarn mera åtråvärd, och denna skulle bli det slutgiltiga internationella bytesmedlet. Denna djärva plan förbisåg ett viktigt faktum: de faktiska betingelserna för den amerikanska kapitalismen gör att detta land på intet vis kan utnyttja alla sina produktiva resurser utan en ständig devalvering av dollarn. Om guldet inte längre accepterades, skulle det i ännu högre grad gälla för den allt mindre värda dollarn.

En partiell men ändå ganska begränsad avnationalisering av de monetära reserverna har redan uppnåtts genom bildandet av Internationella valutafonden, vilken, bland mycket annat, vittnar om de motstridande krafter, som verkar inom den internationella privatekonomin. Å ena sidan konkurrerar kapitalisterna i varje land med alla tillgängliga medel, inklusive de monetära, med kapitalisterna i andra länder. Å andra sidan finns det en allmän önskan om att begränsa denna konkurrens genom internationella avtal, som ska skapa en viss reglering av och stabilitet i handels- och de monetära förhållandena. IMF skulle bistå sina medlemsländer med att balansera sina betalningsproblem genom att komplettera deras reserver. Dess guld- och valutainnehav står till medlemsländernas förfogande på basis av ett avtalat kvoteringssystem. Länder med betalningssvårigheter kan göra dragningar från fondens resurser för att slippa vidta restriktiva åtgärder i hemlandet i avvaktan på ett förbättrat betalningsläge. Underskott betraktas som tillfälliga tillstånd. Men om de skulle bli långvariga kan ett lands kredit hos fonden ta slut, och dess lån från denna källa förvärrar dess betalningsproblem. IMF har emellertid, på sitt begränsade sätt, fungerat tämligen bra. Därför har man föreslagit att IMF bör vara den enda förvaltaren av medlemsländernas penningresurser.

Förslagen om ett upprättande av en sådan internationell penningmyndighet varierar i fråga om detaljer, såsom frågan om hur lång övergångsperioden från den nationella till den internationella penningkontrollen ska vara, och reservernas natur, det vill säga om de ska inbegripa en total avmonetarisering av guldet eller om det även i fortsättningen på ett eller annat sätt ska användas som penningreserv. Men vad nu detaljerna än föreskriver, går förslagen i grunden ut på en utvidgning av det nationellt styrda penningsystemet till den internationella arenan. För att de ska ha någon framgång måste den internationella penningmyndigheten få samma frihet som de olika länderna nu har när det gäller att tillverka pengar efter eget omdöme, att lämna ut dem till medlemsländerna i enlighet med deras speciella och skiftande behov, och att fastställa den ekonomiska verksamheten i hela det område som omfattas av de 106 medlemsländerna. Den måste, kort sagt, fungera som en finansiell världsregering - en ogenomförbar kapitalistisk utopi. Att göra IMF till en gigantisk centralbank med alla länders reserver under sin kontroll och med makt att tillverka pengar skulle göra det överflödigt att hålla guldreserver. Penningens guldbas kunde ersättas av internationell lagstiftning. Det guld, som låg i världsbankens händer, skulle tillhöra alla och ingen; varupenningen skulle inte längre existera. Avskaffandet av guldet som penningreserv skulle innebära att "penningreserverna" avskaffades helt och hållet. Det är endast så länge som penningen åtminstone till en del behåller sin form av varupenning som den kan bevara sin karaktär som den självständiga formen för bytesvärde, som kapital.

Den internationella penningreform, som man slutligen enades om 1967, tog inte någon hänsyn till de många preliminära förslagen, inklusive de som byggde på Keynes internationella clearingunion, eller världsbank, vilken ansågs kunna tillfredsställa världshandelns skiftande behov. Men man var eniga om att medvetet skapa ett nytt slags pengar, med hjälp av vilka man kan understödja reserverna i medlemsländerna för att hjälpa dem med att övervinna uppkommande betalningssvårigheter. De nya "pengarna" består av så kallade speciella dragningsrätter, eller SDR, som tilldelas länderna i proportion till deras tidigare fastställda IMF-kvoter. Dessa nya "pengar" är naturligtvis kreditpengar, men de har försetts med en guldgaranti för att de ska se ut som verkliga pengar. IMF:s penningresurser, det vill säga guld, dollar och andra valutor, bildar en "penningpool", från vilken medlemsländerna kan få kortsiktiga lån för att kunna överbrygga en negativ betalningssituation. SDR är däremot inte lån utan "tillägg" till världens penningutbud, fastän de inte har någon materiell motsvarighet såsom guld eller konvertibla valutor. IMF:s penningpool har aldrig tidigare använts som bas för utgivning av nya pengar. I stället utgjorde den en del av samtliga medlemmars "penningreserver" i form av deras bidrag till fonden. Dessa pengar tillåts nu fungera som en självständig "internationell penningreserv" och som stöd för de speciella dragningsrätterna. Det innebär en ytterligare nedskärning av kreditpengarnas reella penningbas i internationell skala, eller en urvattning av penningkaraktären hos de "utvidgade reserver" som finns hos IMF.

Den teori, som ligger bakom reformen, är antagligen grundad på en fruktan att den internationella handeln ska krympa på grund av penningproblem, något som skulle leda till minskad produktion. En ökad världshandel kräver, säger man, ett ökat utbud av pengar. Medan de enskilda staterna kan reglera en ökning av utbudet av pengar i takt med affärsverksamhetens tillväxt, har man inte kunnat styra det internationella penningutbudet. De speciella dragningsrätterna är ett första försök i denna riktning. De är nödvändiga, säger man, eftersom ökningen av det internationella penningutbudet genom ökade reserver har varit beroende av guldproduktionen och guldmarknaden, vilka inte bara är högst oregelbundna utan också expanderar mycket långsammare än de internationella transaktionernas omfång och värde. Men i verkligheten har världens guldreserver vuxit i takt med den internationella handelns tillväxt. Om tillgången på guld släpar efter den växande internationella handelns behov, beror det inte i första hand på att det är omöjligt att öka guldproduktionen utan snarare på en motvilja mot att demobilisera kapital genom att hålla det i form av guld. Det må vara hur det vill med det, de speciella dragningsrätterna förväntas inta guldets plats som det slutgiltiga medlet för inköp av andra valutor. Det skapas således "guldreserver" utan guldproduktion, vilket endast kan innebära att den totala guldtäckningen minskas i samma mån som det totala penningutbudet ökas.

Efter det att det blivit allmänt accepterat att skapa penningreserver ur bara luften i stället för att producera dem, kommer naturligtvis de speciella dragningsrätterna att fungera som tilläggsreserver på samma sätt som papperspengar fungerar som varupengar. I stället för guld kan man alltså överföra dragningsrätter från ett land till ett annat i utbyte mot valutor för att utjämna olikheter i betalningsbalansen. Men utbudet på dragningsrätter är, i likhet med utbudet på guld, begränsat, och länder med en bestående negativ betalningsbalans löper risken att uttömma både sina konventionella reserver och sin tilldelning av speciella dragningsrätter. Länder med en bestående positiv betalningsbalans kommer att samla på sig dragningsrätter och monetärt guld. Dessa processer kommer bara att ta längre tid. Det kommer alltid att finnas en föreställning om att obalans i handel och betalningar endast är av tillfällig natur, och att den förr eller senare kommer att försvinna genom jämviktstendenserna på marknaden. Men detta tycks nuförtiden snarare inträffa senare än förr, och därför måste man vinna tid. Avsikten med de ökade penningreserverna är att ge medlemsländer mer tid för att vända på en negativ handels- och betalningsposition, och att detta ska kunna ske i lugnare och jämnare takt, för att undvika den chock som följer av plötsliga restriktioner och den åtföljande inskränkningen av den internationella handeln.

Precis som finansiering genom underbalansering på det nationella planet har sin grund i dess uppskjutande effekt - det vill säga i föreställningen att enbart en fördröjning av krisen genom statligt framkallad produktion kan leda till en ny konjunkturuppgång, som kan skapa profiter, som är så stora att de kan kompensera den icke profitskapande delen av produktionen - så menar man att det konstruerade internationella penningutbudet ska skjuta upp en penningkris och att den därigenom kanske kan undvikas helt och hållet. Men i likhet med finansiering genom underbalansering begränsas möjligheten att styra det internationella penningutbudet av den kapitalistiska ekonomins marknadskaraktär. Om den inte vore begränsad, skulle betalningarna inte behöva balansera varandra, och världshandeln skulle förlora sin privata egendomsnatur. Ingen skulle betala några skulder eller ta ut några profiter, och handeln skulle förlora sin kapitalistiska karaktär. Men som det nu förhåller sig, är det rimligt att skjuta upp penningkriserna endast under den förutsättningen, att det, tvärt emot alla tecken, finns en tendens mot yttre jämvikt, som kommer att bryta sig fram om den får en chans att göra det.

Vi behöver inte gå in på de administrativa detaljerna i den föreslagna penningreformen, eftersom det inte ens är säkert att den kommer att förverkligas.[18] Även om den gör det, kan den ändå få gå genom en mängd förändringar för att passa de speciella behoven eller politiken i enskilda länder. Vad som är intressant är den vittomfattande insikten, som ligger underförstådd i reformen, att den nationellt styrda ekonomin behöver en viss grad av internationell styrning utöver marknadskrafternas "reglering". De försök att styra det internationella penningutbudet, som man tänkt göra, består emellertid av en ganska blygsam årlig ökning av reserverna med mellan 1,4 och 2,8 procent av de existerande reserverna, vilka 1967 uppgick till 71 miljarder dollar. Det skulle under en planerad femårsperiod öka penningreserverna med mellan 5 och 10 miljarder dollar. De speciella dragningsrätterna får endast användas och mottagas i begränsad utsträckning och i proportion till andra reserver, och de som tar emot dragningsrätter ska dessutom erhålla en liten ränta för att de ska blir mer eftertraktade än guld. Behovet av större reserver bygger på förutsättningen att den internationella handeln under den närmaste framtiden kommer att expandera i samma takt som under de senaste åren, det vill säga med i genomsnitt mellan 7 och 10 procent per år, och på den parallella förutsättningen att denna handelsökning snarare kommer att förvärra än lätta på betalningsproblemen.

Det måste fortfarande finnas reserver i guld eller erkända internationella valutor, och valutorna godtas endast så länge som de är konvertibla mot guld. De flesta europeiska länderna håller merparten av sina reserver i guld. Några länder, till exempel Kanada och Japan, håller en mindre del av sina reserver i guld. Och andra länder har mycket mindre sammanlagda reserver och av dessa små reserver består en ännu mindre del av guld. Fram till 1961 höll USA hela sin reserv i guld. För närvarande håller det en liten del i konvertibla utländska valutor. På grund av USA:s betalningsunderskott är det monetära guldet nu jämnare fördelat. USA:s andel uppgår till cirka 37 procent av den "fria världens" monetära guld - det vill säga ungefär den samma som för trettio år sedan.

Guldtäckningen av den amerikanska dollarn fastställdes genom lag till 25 procent av totalsumman av de cirkulerande Federal Reserve-sedlarna och medlemsbankernas sammanlagda depositioner i Federal Reserve-systemet. "Vid slutet av 1964 uppgick depositionerna till 19 miljarder dollar och de cirkulerande sedlarna till 35 miljarder. Den sammanlagda summan på 54 miljarder dollar krävde en guldreserv på 13,5 miljarder. Det lämnade då cirka 1,5 miljarder dollar i fritt guld över som täckning av officiella och inofficiella utländska fordringar. Då de sammanlagda erforderliga reserverna hade en tendens att öka med cirka 750 miljoner dollar om året genom den normala ökningen av affärsverksamheten och bankkrediter samt av sedlar utgivna av Federal Reserve, innebar detta att det fria guldet praktiskt taget skulle försvinna någon gång under 1966."[19]

Enligt tidigare amerikansk lag satte guldreserven en övre gräns för Federal Reserve-systemets möjligheter att skapa reserver och trycka sedlar. Detta krav på reserver finns inte längre, och hela guldreserven används nu för att täcka dollarns konvertibilitet mot guld. Men det finns ändå bara 15 miljarder dollar i monetärt guld. I och med att utländska fordringar ständigt bytes mot guld, vilket beror på det ihållande amerikanske betalningsunderskottet och dollarns minskade värde - inte i förhållande till guld men i faktisk köpkraft - innebär det minskade guldinnehavet att dollarn får minskad betydelse som internationellt betalningsmedel och som reservsubstitut för guld.

Även om det inte är något omedelbart behov måste USA i ett längre perspektiv sätta stopp för utflödet av det monetära guldet. Då inflationen inte längre hålls tillbaka av något krav på att hålla reserver, kommer dollarn i allt mindre utsträckning att accepteras som betalningsmedel i samband med internationella uppgörelser, och benägenheten att byta ut dollarinnehav mot guld kommer att växa. USA måste därför ha så mycket pengar att man kan möta problemen med den icke profitskapande och av staten framkallade produktionen - problem som blivit ännu allvarligare genom Vietnamkriget - och en så stor guldreserv att man kan trygga dollarns internationella ställning. Men dessa krav motsäger varandra, eftersom den process, som leder till en ökning av dollarutbudet, samtidigt reducerar guldreserven.

Det är på grund av den minskade guldreserven som USA med större entusiasm än något annat land stött den föreslagna internationella penningreformen. Europeiska länder med större reserver känner inte något trängande behov av nya och imaginära reserver vid en tidpunkt, då USA:s taxerade betalningsunderskott sörjer för den "likviditet" som är nödvändig för den nuvarande internationella handeln. På dessa betingelser kan skapandet av nya "reserver" innebära att USA och andra länder med underskott minskar sina ansträngningar att lösa sina betalningssvårigheter, vilket med tiden skulle skära ner den internationella handeln mycket effektivare än en minskning av USA:s utländska kostnader och kapitalexport. Men då det amerikanska kapitalets fortsatta lönsamhet kräver en extern expansion, och följaktligen också de kostnader som imperialism drar med sig, finns det inte någon möjlighet för USA att övervinna sitt underskott annat än genom en ökning av inkomsterna från utlandet genom kapitalimport och genom en ökning av USA:s positiva handelsbalans.

Alla kapitalistiska länder delar emellertid detta behov, och därför kunde den europeiska återhämtningen endast vara av tvivelaktig nytta för USA, hur nödvändig den än var. Trots alla deklarationer om motsatsen, och trots den faktiska politiken, kan USA inte ha som målsättning att skapa en välordnad världsekonomi på bekostnad av landets egen ledarställning. USA:s dominans beror inte bara på dess egna produktionsansträngningar utan också på de två världskrigen, som ledde till att de europeiska ekonomierna halkade långt efter den amerikanska ekonomin. USA:s enastående tillväxt beror åtminstone till en del på speciella omständigheter. En del av de välsignelser, som dessa omständigheter innebär, försvinner i takt med att återhämtningen inom de europeiska ekonomierna minskar skillnaden mellan den europeiska och den amerikanska produktionen och produktiviteten. Då den europeiska expansionen av ren nödvändighet är inriktad på världsmarknaden, måste man, för att trygga lönsamheten, ha framgång i sina försök att tränga in på den amerikanska och de utom-amerikanska marknaderna. Det europeiska kapitalet måste konkurrera med det amerikanska kapitalet och med maktblocket i öster, vars existens sätter ytterligare en gräns både för den europeiska och den amerikanska kapitalismens externa expansion. I och med den växande konkurrensen från Europa och östblocket, tycks USA:s enastående ställning under 1900-talets första hälft närma sig sitt slut.

Kriget och den efterföljande uppsplittringen av det "traditionella handelsmönstret" skulle stoppas genom en återgång till "normala förhållanden", vilket skulle uppnås genom stabiliserade växelkurser och en gradvis avveckling av alla hämmande handelsregler. Även om bildandet av de europeiska handelsblocken åtföljdes av förhoppningar om att man slutligen skulle gå samman och att den europeiska frihandeln skulle utvecklas till en världsomspännande frihandel, har ingen av dessa förhoppningar uppfyllts. Slutmålet med en alleuropeisk marknad blir mer avlägset för varje år som handelsblockaden finns till. Nya konkurrens och kontrollmönster har en tendens att stelna, och det kan visa sig vara ännu svårare att upplösa de etablerade regionala avtalen än att undanröja de nationella skyddsåtgärderna. Om en grupp skulle vinna exceptionella fördelar genom ett regionalt avtal, kommer den inte att offra denna fördel för frihandelsprincipens skull, även om denna är begränsad till den europeiska marknaden. Ett exempel: Storbritanniens strävan att komma med i den gemensamma marknaden för att kunna ta del i den snabbare expansionen av den västeuropeiska ekonomin och för att finna en tillflykt bakom den gemensamma tullmuren saboteras inte bara av de krafter, som gör ekonomiska och politiska vinster på de rådande avtalen, utan denna strävan kan också försvinna om och när ekonomierna inom den gemensamma marknaden börjar stagnera.[20]

Tullar och handel skulle efter kriget fastställas multilateralt, med vederbörlig hänsyn både till enskilda länders speciella men "tillfälliga" behov och till den gemensamma målsättningen att bilda en tullfri värld. Under GATT-avtalet (General Agreement on Tariffs and Trade) inleddes 1947 en process med multilaterala tullsänkningar, som 20 år senare (i den så kallade Kennedy-rundan) sänkte tullarna mellan industriländerna till deras hittills lägsta nivå. Men avtalen hade knappt hunnit bli offentliga, förrän nya protektionistiska åtgärder vidtogs av den amerikanska kongressen.[21] Man krävde stränga importkvoteringar för mer än en tredjedel av alla tullpliktiga importvaror, inklusive stål, olja, kemiska produkter, bly, textilvaror, kött och mejeriprodukter - detta trots att landet fortfarande exporterar mer än det importerar. Om dessa åtgärder verkställs, så leder det till motåtgärder av alla de länder, som påverkas av dem, och den handelsökning, som tullsänkningarna skulle leda till, infinner sig aldrig. En liberalisering av världshandeln kan i vilket fall som helst inte ändra på de rådande ekonomiska svårigheterna, ty det var dessa svårigheter som var orsaken till handelsrestriktionerna.

Den internationella handelns tillväxt under det sista decenniet - 1967 uppgick den till 200 miljarder dollar - berodde naturligtvis på den ökade produktionen. I industriländerna ökade handeln till och med snabbare än produktionen, ett faktum som visar på industriproduktionens ökade internationella specialisering och uppkomsten av multinationella företag. Men även om profiterna realiseras i cirkulationen, så måste de först skapas i produktionen. Om profitproduktionen minskar, minskar också de profiter som kan realiseras. Den statligt framkallade produktionen kan upprätthålla den nödvändiga produktionsvolymen trots den partiella profit minskningen. Fastän slutprodukten av den statligt framkallade produktionen (med några undantag) inte kan säljas på marknaden, ingriper dess mellanliggande processer i de nationella och internationella marknadsförhållandena. Det faktum att handeln växer med den ökade produktionen, och på sista tiden också snabbare än produktionen, ändrar inte på minsta sätt det faktum att kapitalets lönsamhet minskar. De profiter, som ska realiseras på marknaden genom handeln, är inte större än de som framställts inom ekonomins profitskapande sektor. Under dessa betingelser är den ökade handeln inte ett tecken på ökad kapitalproduktion utan endast på större produktion, och den innebär skärpt konkurrens om de krympande profiterna i den växande världsproduktionen. Samtidigt som ökningen av den internationella handeln bestäms av produktionsökningen, utesluter den nuvarande kapitalismens blandade karaktär en effektiv kontroll av marknads- och betalningsförhållandena. Blandningen av fri och kontrollerad produktion, av fri och kontrollerad handel, utesluter både en "automatisk" och en "kontrollerad" integrering av världsekonomin. Den utesluter förvisso inte ekonomisk styrning, men denna styrning, som endast kan tjäna särintressen, kommer inte att tjäna världsekonomins faktiska behov.

->

 


Noter:

[1] R. Hilferding, Das Finanzkapital, Wien, 1910.

[2] K. Marx, Free Trade. New York, 1921, s. 42.

[3] ibid.

[4] ibid.

[5] J. H. Williams, Economic Stability in a Changing World, New York, 1953, s. 24.

[6] ibid., s. 38.

[7] W. L. Thorp, Trade, Aid, or What?, Amherst, 1954, s. 183.

[8] ibid.

[9] R. E. Flanders, The American Century. Cambridge, 1950, s. 49.

[10] P. Ricard, ledare för den franska stålfederationen, i New York Times. 22 februari 1955.

[11] Danmark, Norge, Portugal, Schweiz, Sverige och Österrike.

[12] R. Vernon, Trade Policy in Crisis, Princeton, 1958, s. 21.

[13] ibid.

[14] Den 15 augusti 1971 upphävde emellertid den amerikanska regeringen dollarns konvertibilitet till guld.

[15] Enligt R. Hellman (The Challenge of European Investments in American Industry. New York, 1971) "har européerna nu nästan precis lika stora privata investeringar i USA som amerikanerna har i Europa. ... Sedan 1967 har de europeiska företagen för första gången ökat sina direktinvesteringar i Amerika snabbare än de amerikanska företagen har ökat sina i Europa. "

[16] Denna situation har, sedan boken skrevs, förändrats, och betalningsunderskottet under 1971 inbegriper nu också ett handelsunderskott.

[17] Våren 1968 blev detta förslag en "halv realitet" genom upprättandet av ett tvåprissystem för guld. För att hålla tillbaka det stigande guldpriset utan att behöva sälja monetärt guld på guldmarknaden, beslutade de monetära myndigheterna som är medlemmar i Londons guldpool att låta guldpriset på den privata marknaden bestämmas av utbud och efterfrågan, medan centralbankerna skulle fortsätta att köpa och sälja guld till varandra till det fasta USA-priset på 35 dollar per uns. Man förväntade sig att detta drag skulle få ner guldpriset utan en fortsatt minskning av det monetära guldförrådet. Samtidigt som höjda priser på den privata marknaden skulle göra centralbankerna och privata finansinstitutioner mindre benägna att hålla dollar, så skulle guldpriser under den officiella kursen devalvera det guld som fanns i monetära reserver. Man hoppas emellertid att guldets varupris inte ska avvika alltför mycket i någondera riktningen från det monetära priset. Men med den växande efterfrågan på och den fortsatta nedskrivningen av dollarn, kommer det fria marknadspriset på guld på mer än 35 dollar per uns med största sannolikhet att ligga kvar, och skillnaden mellan det officiella priset och det fria marknadspriset måste återskapa de gamla svårigheter, som ledde till tvåprissystemet för guld.

[18] Den genomfördes, men som framgick av valutakrisen under 1971 och därefter, var den inte till någon hjälp.

[19] P. Douglas, America in the Market Place, New York, 1966, s. 291.

[20] Storbritannien inträdde i den gemensamma marknaden 1973.

[21] Den 15 augusti 1971 beslutade den amerikanska regeringen att lägga en 10-procentig avgift på all import, vilket fördubblade de amerikanska tullarna. Denna avgift slopades emellertid ganska snart.