Original titel: Marx and Keynes. The Limits of the Mixed Economy
Publicerat: 1969
Översättning: Nisse Sjödén
Digitalisering: Jonas Holmgren
Marx modell för kapitalackumulationen representerar ett slutet homogent system, i vilket kapitalets ökade organiska sammansättning leder till att profitkvoten, och därmed också kapitalexpansionen, sjunker, när betingelserna för produktionen inte medger en tillräcklig ökning av utsugningsgraden. Men kapitalismen är inte ett slutet system: den kan hålla tillbaka kapitalets ökade organiska sammansättning genom yttre expansion och förbättra sin räntabilitet genom import av profiter från utlandet. Det är emellertid det existerande centraliserade kapitalets värdeökning, som bestämmer världsmarknadens storlek och karaktär, och som begränsar kapitaliseringen i underutvecklade länder till att tjäna de dominerande kapitalens särskilda profitbehov. Med tanke på denna världsmarknad är det inte längre möjligt för den underutvecklade delen av jorden att fortsätta sin egen kapitalisering oberoende av profitbehoven i de högt utvecklade kapitalistiska länderna.
I världen som helhet råder det helt uppenbart brist på kapital och mervärde. Överproduktionen av kapital i förhållande till dess lönsamhet i en del av världen står emot underkapitaliseringen i en annan. Om man betraktar kapitalismen som ett världssystem så är det sannerligen ett uselt system för den samhälleliga produktionen. För kapitalismen i dess helhet är kapitalets organiska sammansättning naturligtvis inte tillräckligt hög för att reducera profitkvoten till en nivå, som ligger under ackumulationsbehoven. Men beroende på kapitalets centralisering och monopolisering reser kapitalproduktionens inneboende motsägelser hinder för dess expansion långt innan dess att den i verkligheten närmar sig de abstrakta gränser, som Marx teori anger för den kapitalistiska utvecklingen.
Kapitalismen har upphört att vara ett i samhälleligt avseende progressivt produktionssystem och - trots allt ytligt sken om motsatsen - har det blivit regressivt och destruktivt. Den har lett till en uppdelning av världen i ett fåtal högt industrialiserade länder och ett stort antal länder, som inte kan resa sig ur sin växande fattigdom. Men alla länders öden är oupplösligt sammanknutna med varandra; det är situationen i världen som i sista hand avgör framtiden för varje enskilt land. Även när det gäller de mest "blomstrande" länderna måste framtidsutsikterna ses i ljuset av de rådande förhållandena i världen; och gör man det, så är de sannerligen dystra. I ett läge där de dominerande kapitalistiska makterna inte längre kan utvinna en mervärdemängd ur sin egen arbetande befolkning som kan garantera en accelererad lönsam privat kapitalexpansion, finner de att också källorna till ytterligare profiter i världens underutvecklade delar håller på att sina. En fortsatt utsugning av de efterblivna områdena kommer långsamt att förstöra möjligheten att suga ut dem. Men att inte suga ut dem innebär en ytterligare nedskärning av kapitalets redan otillräckliga lönsamhet. De stora kapitalistiska länderna kommer således att försöka öka snarare än minska sin utsugning i förhoppning om att deras egen expansion kommer att verka som en drivkraft för utvecklingen av de kapitalfattiga länderna, eller åtminstone att denna utveckling ska bli en biprodukt av deras egen verksamhet. Västländernas politik vilar fortfarande på den djupt rotade tron på den konkurrerande kapitalackumulationens profitskapande kraft - en tro som hålls vid liv av den statligt framkallade "högkonjunktur", som de upplevt under senare år. Det är fortfarande mot konkurrens i största möjliga skala - det vill säga världsmarknaden - som expansionen är inriktad, även om marknadsekonomin i världsskala, och i varje land för sig, tycks vara oåterkalleligen förlorad.
De stora bolagen i industriländerna, som dominerar de kapitalistiska ekonomierna, kan inte längre fungera inom de nationella ramarna; de har blivit och måste förbli multinationella bolag. "Varje företag av betydelse som vill överleva måste vara internationellt och multinationellt", säger man, "ty företag med en världsomspännande verksamhet kan finna det lättare än de rent nationella företagen att skära ner kostnaderna genom att flytta råvaror, produktion och distribution, samt arbetskraft så att de överensstämmer med företagens optimeringssträvanden."[1] Storföretag såsom Unilever och IBM har intressen i nästan alla länder. IBM i synnerhet verkar i ett hundratal länder och har femton utländska dotterföretag i tretton länder. "Närmare 3.000 amerikanska bolag har utländska dotterföretag[1*] och deras försäljning är dubbelt så stor som den amerikanska exporten. Dessa USA-baserade företag, som arbetar på multinationell basis, har tillverkningsföretag i utlandet, de utvinner och bearbetar naturresurser, de erbjuder tjänster och de marknadsför de producerade varorna och tjänsterna i internationell skala."[2] De multinationella bolagens tillväxt är ett internationellt fenomen, men på grund av USA:s ställning inom världsekonomin är den mest uttalad där. USA:s intressen i multinationella bolag framgår av värdet av dess direktinvesteringar i utlandet. "Dessa ökade från 11,7 miljarder dollar 1950 till 31,1 miljarder 1962. Bara inom tillverkningskategorin ökade de från 3,8 miljarder till 13,2 miljarder." Sedan andra världskriget "har varje president, varje kongress och ett otal offentliga ledare och lekmannaledare med nationellt och internationellt anseende framhävt de privata multinationella bolagens betydelsefulla roll för de nationella intressena. Mellan 1950 och 1962 erhöll man 29 miljarder i intäkter, räntor, arvoden och royalties från utländska direktinvesteringar. Detta ska jämföras med kapitalutflödet på 16 miljarder dollar från USA för utländska direktinvesteringar under samma tid."[3]
Oavsett om den kapitalistiska världsstrukturen är sådan att den hindrar en lönsam kapitalexpansion i världsskala, så försöker varje kapitalistiskt företag, och varje kapitalistiskt land, att utvidga sitt eget kapital - om nödvändigt på bekostnad av andra företag och andra länder. Samtidigt som upphävandet av konkurrensen och den internationella kapitalcentraliseringen kanske inte är gynnsam för den kapitalistiska världen i dess helhet, så har dessa faktorer fortfarande ett gynnsamt inflytande på de framåtskridande kapitalen och de starkare länderna. Som exempel kan vi nämna den kanadensiska ekonomin, vilken länge har uppfattats som en förlängning av den amerikanska ekonomin. "1963 kontrollerade utländska medborgare, företrädesvis amerikaner, 60 procent av den kanadensiska tillverkningsindustrin, 74 procent av dess olje- och naturgasindustri och 57 procent av dess gruv- och stålverksindustri. ... Kontrollen över konservindustrin steg till 90 procent. ... Vissa kommentatorer tillskriver tendensen till fortsatta övertaganden till affärsvärldens ökade internationalisering. För Kanada innebär emellertid internationaliseringen främst en amerikanisering, och det är något som ofta beklagas."[4] Oppositionen mot en faktisk och potentiell utländsk dominans över olika industrigrenar blir allt mer uttalad i de europeiska länderna. De två europeiska handelsblocken tenderar mot en kontinental fördelning av sina kapitalresurser och en inskränkning av amerikanska investeringar i den europeiska industrin; men själva existensen av dessa båda block sporrar de amerikanska bolagen till större investeringar för att komma innanför tullmurarna. Men de utvecklade kapitalistiska länderna omfattar likväl den mindre delen av världen. Deras framtid beror inte så mycket på en intensifierad konkurrens bland de egna leden som på möjligheterna att vinna en bredare bas för kapitalexpansionen.
Storföretaget måste producera för och sälja med vinst på en expanderande internationell marknad. Om dess profiter och produktion på världsmarknaden inte expanderar, ställs det inför stagnation på dess nationella marknad. Och det kommer att öka behovet av att upprätta den sociala stabiliteten genom statligt framkallad produktion. Den privata kapitalproduktionen måste med andra ord betonas i utlandet för att dess nedgång i hemlandet ska kunna hejdas. En större del av världen måste kapitaliseras för att storföretagens expansionsbehov ska kunna tillgodoses. (Det är orsaken till att utveckling, eller tillväxt, som tidigare endast behandlades av den marxska teorin, nu har blivit en dominerande fråga för den borgerliga ekonomin.) Men det måste vara en utveckling, som gynnar den privata företagsamheten och dess ackumulationsbehov, det vill säga en utveckling som ställer utvecklingsländerna under de regler, som gäller för den kapitalistiska världsmarknaden.
De kapitalistiska marknadsekonomiernas "karaktär" utplånar en tidigare distinktion mellan stat och kapital. Staten är inte längre enbart kapitalistklassens politiska arm. Dess ekonomiska intressen är så sammanknutna med kapitalistklassens att statlig politik och företagspolitik är en och samma sak. Kapitalets behov av extern expansion för att hejda en inre kontraktion antar formen av en aggressiv imperialism och imperialistisk konkurrens. Men denna imperialism skiljer sig från laissez-faire-kapitalismens imperialism och kolonialism, eftersom kapitalet konkurrerar om mer än bara råvarukällor, privilegierade marknader och kapitalexport; det kämpar också för sitt eget liv såsom ett privat egendomssystem mot nya former av kapitalproduktion, vilka inte längre lyder under ekonomiska värdeförhållanden och den fria marknadsmekanismen.
Keynes ansåg förvisso att imperialism och krig påverkade ekonomin, men de utgjorde inte integrerade delar av kapitalismen. För Marx innebär strukturella förändringar inom kapitalismen, nationella såväl som internationella, konkurrens, kriser, imperialism och krig. Andra världskriget var helt klart förknippat med den långa depressionsperiod som föregick det, och den rådande världsomspännande tendensen att komplettera den ekonomiska styrkan med politiskt-militära medel vittnar om den moderna kapitalkonkurrensens imperialistiska natur. Fastän krig inte kan anses vara något som uteslutande hör kapitalismen till, så står deras ursprung och resultat i ett nödvändigt samband med den internationella kapitalexpansionens konkurrenskaraktär.
Imperialismen kan bedrivas i politiska termer även om dess materiella bas ligger i kapitalackumulationens behov. De aktuella imperialistiska aktiviteterna har sin direkta orsak i den förändring av maktförhållandena, som andra världskriget medförde. Vid en första blick kunde dessa förändringar endast leda till ett nytt krig eller till ett godtagande av uppdelningen av världen i två skilda system för kapitalproduktionen, med separata intressesfärer, som domineras av de två starkaste militärmakterna, Ryssland och USA. Den andra möjligheten föreföll emellertid "oacceptabel" för västmakterna, även om den i vissa avseenden konstituerat deras efterkrigspolitik. Den var mindre stötande för Ryssland, övertygad som man var om att kunna uppnå säkerhet och möjligen en ledande ställning, utan något tredje världskrig. Men bortsett från sådana "preferenser" och trots det "kalla krigets" olika äventyr och även Korea-kriget, så visade varken öst eller väst prov på någon verklig lust att framkalla ett nytt krig. Även om man ofta stått på "randen" till krig, så har båda sidor hittills alltid retirerat i tid och lämnat saker och ting mer eller mindre som de var.
De västeuropeiska länderna, som var upptagna av sin återhämtning och med de fåfänga ansträngningarna att försvara sina utländska besittningar, saknade möjligheter att verka för västkapitalismens "långsiktiga" behov. USA, som genom kriget trädde fram som den starkaste makten, var tvunget att konsolidera västvärlden såsom en förutsättning för att åter kunna bedriva en effektiv internationell maktpolitik. Som det visade sig, så fanns det inte något egentligt trängande behov av att möta någon fortsatt rysk expansion eller av att beröva Ryssland på de krigsbyten som västländerna - om än med en del orealistiska invändningar - hade gått med på att ge det. Även Ryssland, som försvagats av krigets förstörelse och ansträngningar, behövde tid för att återhämta sig och konsolidera sina vinster. Den allmänna oförmågan att ta itu med de problem, som efterkrigstiden ställde, kom till uttryck i det status quo som rådde under det kalla kriget.
Allting annat byggdes på förhoppningar - antingen att den "historiska utvecklingen" skulle komma till östländernas hjälp, eller också att "människans natur" åter skulle kunna hävda sig och återupprätta de betingelser, som rådde i västvärlden, i världen i stort. Både öst och väst har sett fram emot en kumulativ tillväxt av de interna motsägelser, som båda maktblocken är ansatta av. Det faktum att de ryska satelliterna är "erövrade folk" och därför är en ständig källa till besvär för sina nya herrar, och möjligheten till ökade intressemotsättningar mellan Ryssland och Kina har skapat förväntningar i väst om en eventuell upplösning av östblocket. Så snart östblockets expansion hade stoppats, måste den ekonomiska och politiska utvecklingen i världen, hur den nu än såg ut, av ren nödvändighet kretsa kring det starkaste maktcentrat. Oavsett förtjänsterna hos dessa förväntningar, så förvandlade de den amerikanska utrikespolitiken till ett ständigt uppskjutande av avgörande politiska handlingar i avvaktan på en gynnsammare framtid.
Även det stalinistiska Rysslands politik genomsyrades av den återkommande förhoppningen att freden skulle bestå trots, och på grund av, det kalla kriget. Stalin betraktade den kapitalistiska världen med 1800-talets ögon: för honom var den kapitalistiska utvecklingen en krishärjad konkurrensprocess, i vilken nation ställdes mot nation, och som omvandlade den ekonomiska rivaliteten till imperialistiska krig. Han hade emellertid den uppfattningen att västsidan under en viss tid framöver inte var beredd att ge sig in i ett nytt krig mot Ryssland. Västeuropa var fullständigt försvarslöst, och den kinesiska revolutionens inflytande på hela Asien innebar ett strategiskt bakslag för Amerika, trots dess militära styrka och överlägsna produktivkraft. Denna övertygelse framstod helt tydligt i Berlinblockaden, i Rysslands hänsynslösa politik mot sina satelliter, i det förtäckta stödet till nationella befrielserörelser och slutligen i det avgörande prov som Korea-kriget utgjorde.
Vid det laget hade emellertid situationen redan förändrats, beroende på Västeuropas partiella återhämtning, uppdämningen av den revolutionära vågen i efterkrigstidens Asien, och sist men inte minst, förändringen av själva västkapitalismens karaktär. Läget omedelbart efter kriget kunde mycket väl tyda på att de förhållanden, som växte fram ur första världskriget, skulle återkomma - en till hälften permanent kris för några länder och en allmän skärpning av den internationella konkurrensen. Potsdam-överenskommelsen lovade att förverkliga det som Versailles-avtalet från 1919 hade misslyckats med, och krossandet av den tyska kapitalismen måste försvaga hela Västeuropa och skapa nya ekonomiska och politiska störningar inom västkapitalismen. Men ändå hade det inträffat något nytt. Fastän de nationella intressena fortfarande bestämde politiken i alla kapitalistiska länder, insåg man snart att endast en internationell maktpolitik kunde trygga dessa nationella intressen, och att detta krävde ekonomiskt såväl som politiskt samarbete. Det innebar att ansvaret för den ekonomiska politiken fortsatte att ligga hos staten, att kapitalismen genomgick en permanent omvandling till en av staten styrd kapitalism och att det växte fram ett visst mått av internationellt samarbete, vilket påverkade hela västkapitalismen.
Korea-kompromissen angav tydligt att även om västländerna ännu inte var villiga eller beredda att sätta igång ett nytt världskrig, så var de fast beslutna om att inte förlora mera mark till östblocket. 1954, i Genève, upprepades Korea-kompromissen i kompromissen om Sydostasien. Den sydostasiatiska "befrielserörelsen" gjorde ett tillfälligt stopp. Det som i övrigt ingick i "Genève-andan" förblev emellertid rent andligt, även om ryssarna krävde en "generell lösning" av tvistefrågorna mellan öst och väst, en lösning, som skulle gå i riktning mot klart angivna och respekterade intressesfärer, och fri ekonomisk konkurrens i de områden, som ännu inte var knutna till något av maktblocken. Den ryska kompromissvilligheten avslöjade den post-stalinistiska regimens fruktan för krig och dess verkliga oro över motståndet i satellitländerna och över förhållandena i själva Ryssland. De ryska ledarna insåg att det krävdes mer än vad som kom till uttryck i Churchills uttalande, "fred genom ömsesidig terror", om man ville hejda ett krigsutbrott. Det krävdes inte bara att Ryssland och USA kom överens, utan också att de ömsesidigt kontrollerade de aktiviteter i andra länder, som oåterkalleligt skulle kunna leda dem in i ett allmänt krig.
Den tydliga tendensen mot en fredlig lösning av de imperialistiska motsättningarna alldeles efter Genève-konferensen rann ut i intet. Världen rymmer helt enkelt alltför många problem och särintressen, och varken Ryssland eller USA har så stor kontroll över andra länder att de under alla omständigheter kan säkra freden. Eftersom förändringen och utvecklingen fortgår oavbrutet och påverkar stormakternas ställning, förblir deras egen strävan efter fred en tillfällig böjelse. Upplösningen av västkolonialismen ledde till uppkomsten av många nationellt revolutionära rörelser, som inte kunde kontrolleras varken av öst eller av väst. Kina kunde i varje fall inte underställas den ryska dominansen - relationerna mellan Kina och Ryssland gjorde propagandan i väst, som utpekade Kina som en rysk "koloni", till en lögn.
Den fortsatta upplösningen av västländernas inflytande i de underutvecklade områdena måste stoppas. Men bortsett från militärt förtryck kan detta endast åstadkommas genom en utveckling, som är till skada för ekonomierna i västländerna. Enligt den amerikanska uppfattningen skapade upplösningen av västländernas dominans ett "maktvakuum" i vissa delar av världen, ett vakuum som kommer att fyllas av öst om väst inte gör det. Med "vakuum" menar man här att tidigare kontrollerade områden frigjort sig: de förutvarande koloniernas "nationella självbestämmanderätt" lämnar dem öppna för "kommunistisk aggression" både inifrån och utifrån, och därför måste västländerna träda in och garantera deras "oberoende". Den "nationella självbestämmanderätten" får med andra ord inte innebära ett fritt val av samhällssystem och allierade, även om den kan rymma vissa preferenser vad gäller de "beskyddande" västmakterna. Amerikas ställning som "anti-kolonial" makt i detta speciella avseende berodde inte på en medveten politik för att försvaga sina västallierade - även om den i praktiken ledde till det - utan på övertygelsen att den skulle stärka den "fria världen" i dess helhet. För att gagna den fria världen förväntades de koloniala makterna offra politiskt-administrativa särintressen, och de nationellt revolutionära rörelserna skulle förmås stanna inom västkapitalismens ramar. Det var trots allt inte USA:s fel att all politik som ligger i hela västkapitalismens intresse framför allt gagnar Amerika, utan endast en följd av den internationella kapitalutvecklingen.
Den amerikanska helhetssynen, som bedömer världsbehoven efter den amerikanska kapitalismens behov, innefattar naturligtvis ett stort antal smalare särintressen. Den amerikanska konkurrensen tenderar, eller åtminstone försöker, att driva ut svagare kapitalenheter där det är möjligt; och det ligger således en viss sanning i påståendet att USA genom att motsätta sig andra länders kolonialism endast gynnar sin egen. Den amerikanska utrikespolitiken bestäms emellertid inte uteslutande av sådana smala särintressen; där finns också en berättigad rädsla för att en fortsatt minskning av den "fria världen" kommer att inverka på själva den amerikanska ekonomin och påskynda sammanbrottet för dess privatkapitalistiska karaktär. Det gör alltså inte någon större skillnad om de utländska innehav som måste skyddas, och de utländska marknader som måste hållas öppna, är av stor eller liten betydelse; det som är viktigt är att hindra, och om möjligt driva tillbaka, varje social rörelse eller nation, som avser, eller skulle kunna göra det, att begränsa eller upphäva privatkapitalismen.
Fram till den senaste tiden har de nationellt revolutionära rörelserna haft en tendens att söka sig till Ryssland för att söka skydd och stöd. Nu är det Kina som, genom själva sin existens, hotar att förinta västkapitalismens vacklande fotfäste i Asien genom att mana fram nya nationellt revolutionära rörelser, som skulle kunna ta västkapitalets nuvarande och framtida möjligheter till utsugning av de asiatiska länderna i besittning. Det är snarare Kinas "bolsjevism" än dess "nationalism" som oroar USA så kraftigt, även om det är föreningen av de två som visar sig vara så farlig för den privata företagsamheten.
USA:s världsomspännande försvar av "friheten" och "demokratin" uttrycker, helt oberoende av innebörden i termerna, dess chauvinism i hemlandet och dess imperialism i utlandet. Den härskande klassen i USA, som är bunden till och njuter av sitt eget system, kan inte tolerera ett expanderande samhällssystem, som skiljer sig från dess eget. Det är inte någon tröst att det går att göra affärer med statskapitalistiska system lika bra som med privatkapitalistiska, ty i avsaknad av privat kapital i utlandet ser de ett förebud om sitt eget eventuella utdöende. Den härskande klassens hat mot statskapitalistiska system, som de, med all rätt från deras synpunkt, jämställer med "kommunism", är äkta: det rent ideologiska uttrycket för detta hat ändrar inte på det faktum att det har sitt ursprung i de högst materiella fördelar, som tillfaller de privilegierade inom det privatkapitalistiska systemet. Det är inte något tomt, vidskepligt, hat, utan snarare en kapitalistisk klassreaktion mot all samhällsförändring, som skulle kunna vara skadlig för privatkapitalet.
Konkurrens och nationella motsättningar leder till krig mellan kapitalistiska länder. I en bemärkelse är krig mellan statskapitalistiska och privatkapitalistiska system också en form av internationell kapitalkonkurrens. Men med den skillnaden, att det inte bara gäller ekonomiska intressen hos nationellt organiserade kapital grupper utan också försvaret, eller förintandet, av skilda samhällsstrukturer. Ett drag av "inbördeskrig" inträder i den imperialistiska kampen, även om detta slag av "inbördeskrig" inte förs inom utan mellan nationer. "Anti-kommunism" betyder motstånd mot alla rörelser och strävanden, som hotar privatkapitalets existens eller framtid.
USA:s övergripande politik sedan 1945 har gått ut på att hålla världen öppen för kapitalistisk utsugning. Den har sitt direkta ursprung i privatkapitalets expansionsbehov och kan inte ändras, såvida inte marknadssystemet upphäves. Vissa intressen kan gå förlorade, som till exempel investeringarna och företagen på Kuba, och liknande intressen kan bevaras, som genom ockupationen av Dominikanska republiken och störtandet av regeringarna i Guatemala och Iran. Men den övergripande politiken måste inriktas mot en utvidgning av Amerikas roll inom världsekonomin. Därför måste man sträva efter att hindra uppkomsten av statskapitalistiska system i områden, som är kartlagda för kapitalistisk utsugning.
Det imperialistiska imperativet för kapitalexpansionen förnekas ofta. Den europeiska kolonialismen har upphört och imperialismen lönar sig inte längre, säger man. Ja, den tid förefaller vara borta då några regementen kunde kontrollera hundratals miljoner människor, och avkastningen av det koloniala styret krymper, samtidigt som kostnaderna för att hålla ett imperium stiger. "Den vite mannens börda" har blivit en verklig börda i stället för en välsignelse. Fastän enskilda personer och företag fortfarande kan göra förmögenheter, blir kolonialismen ur ett helhetsperspektiv allt mindre lönsam, och därför anger lönsamhetsprincipen till en del en ny inställning till imperiestyret. Den indirekta imperialismen verkar mera lovande än 1800-talets kolonialism. Med tanke på de nationellt revolutionära rörelserna kan indirekt kontroll vara överlägsen direkt kontroll på samma sätt som lönesystemet visade sig vara överlägset slavarbetet. Liksom monopolet över produktionsmedlen i sig självt är tillräckligt för att kontrollera arbetarklassen, så kan den monopolistiska kontrollen över världsekonomins öde vara nog för att bestämma beteendet i de länder, som är underställda den. I båda fallen står naturligtvis den politiskt-militära styrkan beredd att säkra de indirekta kontrollmetodernas funktion; och så länge de senare fungerar, skapar de illusionen av allmänt samtycke.
Även om västkapitalismen hittills gjort mycket lite för att främja industrialiseringen av de underutvecklade världsdelarna, så motsätter den sig inte en sådan utveckling, där den kan visa sig vara lönsam. Den föredrar inte att suga ut sin egen arbetande befolkning framför den i andra länder, tvärtom. Det finns därför en tydlig motsägelse mellan behovet av att hålla världen öppen för fria företag och de fria företagens vägran att begagna sig av sina möjligheter. Men denna motsägelse är endast en återspegling av motsägelsen i själva kapitalproduktionen. Den skiljer sig inte från den motsägelse som träder i dagen vid varje kapitalistisk kris - nämligen att produktionen avstannar trots att behoven hos den överväldigande delen av befolkningen är långt från tillfredsställda. Att produktionen avstannar beror inte på att den blivit för stor utan på att den blivit olönsam. Likväl kan det inte falla kapitalisterna in att deras oförmåga att höja produktionen är tillräcklig som orsak för dem att träda tillbaka till förmån för ett annorlunda samhällssystem, som kan anpassa den samhälleliga produktionen till de faktiska behoven. Inte heller faller det dem in att då de inte har industrialiserat världen och tydligen inte kan göra det, så bör de överlämna uppgiften till andra, som sannolikt kan göra det genom att använda principer för den samhälleliga produktionen, som skiljer sig från dem som gäller för privatkapitalet. På samma sätt som de försvarar sin kontroll i varje enskilt land, oavsett deras eget beteende, kommer de att försvara den i världen i dess helhet.
Då det inte går att bryta de väletablerade kapitalistiska makternas kapitalmonopol genom konkurrens på marknaden, måste industrialiseringen av de underutvecklade länderna fortgå i strid med de kapitalistiska världsmarknadsförhållandena på en nationellt organiserad, och inte den fria företagsamhetens grund. Denna möjlighet står emellertid endast öppen för större länder, såsom Ryssland och Kina, där en viss grad av "självförsörjning" är möjlig. I de flesta underutvecklade länderna förändrar inte det "nationella oberoendet" deras beroende av de utvecklade kapitalistiska länderna, såvida inte de får tillfälle att organisera sin ekonomi i linje med de stora statskapitalistiska systemen. Då de redan "integrerats" i den kapitalistiska världsmarknaden och är oförmögna att skapa en självförsörjande existens, förblir de som "tredjevärldenländer" föremål för utländsk utsugning och imperialistisk konkurrens.
De nationellt revolutionära ansträngningarna i dessa länder upplöses i intern maktkamp i stället för att utnyttjas för en reell omorganisering av deras socio-ekonomiska strukturer. De vinner ett visst mått av politisk kontroll utan att bli av med sitt ekonomiska beroende av de imperialistiska makterna. "Till och med militanta socialistiska ledare", har det påpekats, "är mycket försiktiga, så att de inte äventyrar sitt ekonomiska överlevande genom att nationalisera utländska företag, såvida de inte vill slå ihjäl den höna som värper guldäggen. ... I regel har de socialistiska regeringarna slagit in på samma väg som Ghana, där man stramade åt företagsskatten, krävde lönehöjningar på 20 procent, plus en ökning av de lokala investeringarna på 60 procent av nettovinsten efter skatt. Då det för gruvbolagen ändå medgav en utdelning på 45 procent, då skrämdes de inte av detta perspektiv. Bolagen är nu mycket noga med att undvika varje antydan om direkt inblandning i den nationella ekonomin, och de håller nu i snabb takt på med att basera om sin personal på 'infödda'. Men ekonomins 'koloniala' karaktär består."[5]
Västkapitalets fortsatta indirekta ekonomiska dominans över de mindre utvecklade länderna erbjuder emellertid inte någon lösning av de faktiska behoven för den överväldigande delen av befolkningen i dessa länder. Inte heller kommer den att lösa västkapitalets grundläggande problem med profitproduktionen. Det enda den kan göra är att i viss mån fördröja upplösningen av den kapitalistiska världsekonomin. Det kommer att kräva ett brutalt förtryck av varje form av motstånd, som orsakas av den växande och hopplösa sociala misären. Man kan med ganska stor säkerhet göra den prognosen att den rådande misären åtminstone i den underutvecklade delen av världen kommer att leda till nya resningar mot de dominerande utländska makterna och de inhemska samarbetsmännen, oavsett om de tillhör de traditionella härskande klasserna eller de nya härskande klasser, som kastats fram av den anti-koloniala rörelsen.
Den gamla typen av kolonialism har förvisso upphört att existera. Men den har ersatts av ett neo-kolonialt system, i vilket länder, som formellt sett är oberoende, fortsätter att sugas ut av utländskt kapital. Mot denna bakgrund måste striden mellan de statskapitalistiska och de privatkapitalistiska systemen om en växande del av världsproduktionen och världshandeln med nödvändighet inriktas mot de länder i "tredje världen", som fortfarande är "obundna". Om dessa länder omvandlas till statskapitalistiska system, så hindrar de privatkapitalets fortsatta penetrering av deras ekonomier, och de får ett visst mått av kontroll över sina handelsförbindelser, vilket skulle begränsa eller rent av utesluta de kapitalistiska ländernas utsugning. Det skulle hämma det privata kapitalets expansion och utvidga den "socialistiska världen", något som leder till en snabbare allmän omvandling av kapitalismen från dess form av privat ägande till dess statsorganiserade form. Imperialismen är således inte bara ett instrument för utsugning och utvidgning; för västkapitalismen är den det enda instrument, med vilket den kan trygga det privata kapitalets framtid.
I likhet med den gamla kolonialismen utövas inte neo-kolonialismen i den imperialistiska nationens intressen som nation utan i dess härskande klass intressen, och den gagnar framför allt den mäktiga del av denna klass, som verkar i internationell skala och som är med och bestämmer utrikespolitiken. "Vilket verkligt värde har den indiska kolonin för den brittiska nationen och det brittiska folket", frågade Marx en gång. "Det brittiska finansministeriet erhåller ingenting direkt, det vill säga i form av skatter, av den del av de indiska intäkterna, som överstiger de indiska kostnaderna. ... Då så är fallet, är det klart att förmånerna av Storbritanniens indiska imperium måste vara begränsade till de profiter och fördelar, som tillfaller enskilda brittiska medborgare. ... Mot allt detta måste man ställa en mycket tung motvikt. Kostnaderna för att hålla en militär- och flottmakt i Indien, som det engelska folket fått betala, har vuxit i samma takt som den indiska kolonin. ... Lägg till detta raden av ändlösa erövringar och den ständiga aggression som England är inblandad i genom sitt herradöme över Indien, och det kan mycket väl betvivlas, om denna koloni allt som allt inte kostar lika mycket som den någonsin kan väntas ge."[6] Det faktum att kostnaderna för imperiet blev vida större än intäkterna var en av orsakerna till att det direkta förtrycket ersattes med neo-kolonialism.
Även om intäkterna från kolonialismen tillfaller enskilda personer, medan kostnaderna för den får bäras av alla skattebetalare, så begränsas skillnaden mellan kostnader och intäkter av gränsen för subsidier genom beskattning. Det faktum att inkomsterna från kolonial utsugning kan vara mindre än de nationella kostnaderna för den, kommer, till dess att dessa gränser uppnås, snarare att sporra än hålla tillbaka de koloniala aktiviteterna i en förhoppning om en slutgiltig omsvängning av obalansen. Det är inte bara för att trygga avkastningen av sina speciella intressen som den amerikanska regeringen accepterar de så mycket större kostnaderna för sina utländska interventioner. Den betalar de senare i hopp om att kunna öka de förra. Detta kan vara, och är det antagligen också, en hopplös uppgift, varför hela den imperialistiska ansträngningen inte kan resultera i något annat än ett skydd av avkastningen för de speciella intressena, om ens det. Men sannolikheten av sådana negativa resultat frigör inte de kapitalistiska länderna från det tvingande behovet av att operera i internationell skala.
Även ett isolationistiskt, icke-imperialistiskt Amerika skulle vara tvunget att ge subsidier till sina dominerande kapitalgrupper genom statliga inköp, om så endast för att undvika kapitalstagnationens depressionstillstånd. Dessa subsidier har kommit från totalproduktionen; "avkastningen" av subsidiekapitalet är en social "kostnad" för nonsensproduktionen. Det är just detta dilemma, som kapitalismen försöker övervinna genom extern expansion. Imperialismen för upp det nationella dilemmat på den internationella arenan. Men det finns en skillnad. Om nonsensproduktion i form av kostnader för imperialistiska syften skulle skapa förutsättningar för en accelererad privat kapitalexpansion, kan de framtida "intäkterna" mycket väl bli större än de nuvarande "kostnaderna". I ett sådant fall skulle nonsensproduktionen blivit till ett instrument för kapitalproduktionen, en nödvändig utgift för en ökad utsugning, vilket varit fallet för all tidigare imperialistisk verksamhet. Medan nonsensproduktion i nationell skala enbart ökar de svårigheter för kapitalproduktionen, för vilka den själv är ett uttryck, kan nonsensproduktion genom krig åstadkomma strukturella förändringar inom världsekonomin och förändringar inom de politiska maktförhållandena som är gynnsamma för en ny period med kapitalexpansion för de segrande kapitalistiska makterna.
Sådana cyniska uppfattningar bygger på illusionen att kapitalismen i allmänhet, och den amerikanska kapitalismen i synnerhet, saknar historiska gränser. Men även om de erkänner tendensen mot en allt snabbare upplösning av marknadssystemet, kan kapitalisterna inte handla på annat sätt än som om denna tendens inte existerade, eller som om den kan hejdas och vändas. Deras aktiviteter, som i praktiken bestäms av denna tendens, blir allt mer imperialistiska för att hålla tillbaka och om möjligt förstöra sådana socio-ekonomiska system, som skiljer sig från deras eget. Ju mer blandade deras egna ekonomier blir, desto mer trängande blir behovet av att hejda en fortsatt "nationalisering" och "socialisering" inom världsekonomin, inte bara för att vinna större kontroll över den utan också för att begränsa den statligt framkallade produktionen i deras egna länder. Det är orsaken till att ekonomin förblir inriktad mot krig och mobilisering för krig; ja, ekonomin är inte något annat än den kapitalistiska ekonomin såsom halvpermanent krigsekonomi. Vad som under depressionen först framstod som en möjlig lösning av marknadssystemets ekonomiska problem, visar sig nu som ett ytterligare skäl till kapitalistisk imperialism.
Konsekvenserna av ett krig hänger emellertid i hög grad samman med produktionskrafterna. Dessa krafter gör det nu möjligt att förstöra nästan hela världen och dess befolkning, vilket tycks utesluta möjligheten att utnyttja krig för kapitalackumulation. Strax efter andra världskriget gick det fortfarande att betrakta krig som en "ny industri", vilken kunde lösa kapitalistiska problem, inklusive penningprofitens. "Förintelsen av den europeiska ekonomin", sades det, "har löst problemen med den effektiva efterfrågan för den amerikanska ekonomin. Under depressionen kom vi inte någonvart. Den stora bristen var avsaknaden av effektiv efterfrågan. Nu på den senaste tiden har denna efterfrågan skapats av ren nödvändighet, och ... vi befinner oss inför den största industriella epok som detta land någonsin upplevt."[7] En sådan optimism kan inte bestå om man beaktar den moderna krigföringens destruktivitet, vilken mycket väl kan omfatta användandet av kärnvapen.
Det går emellertid inte att handla rationellt i en irrationell värld. Insikten om att krig inte längre kan lösa de problem, som hemsöker den kapitalistiska världen, förändrar inte ett beteendemönster som när som helst kan leda till krig. Ingen kapitalist ville ha depressionsförlusterna, men den obevekliga konkurrensen om kapital ledde inte desto mindre till kris och depression; det "normala" beteendet var med andra ord orsaken till krisens "abnormalitet". Samma sak gäller i fråga om krig. Den obevekliga strävan efter att vinna eller behålla den ekonomiska dominansen är resultatet och slutsumman av det asociala beteende, som karakteriserar samhällslivet under kapitalismen. Insikten om att krig kan betyda självmord, vilken ingalunda delas av alla, inverkar inte på kursen mot ett nytt världskrig. De som fattar de politiska besluten är inte mindre fångade i denna återvändsgränd än de maktlösa och likgiltiga massorna. Man behöver bara fatta de "rätta" besluten, vilka bestämmes av ländernas specifika behov och av säkerheten för deras samhällsstrukturer, för att förinta sig själva och större delen av världen. Under efterkrigstiden har utrikespolitiken i grunden inte gått ut på något annat än krigsförberedelser, och det var endast utsikterna till krig som möjliggjorde det mått av samarbete som de västallierade fick till stånd. Bortsett från detta har det inte funnits någon "politik" alls, utan endast den ogenomträngliga blandning av motsägelsefulla åtgärder och motåtgärder, genom vilka oräkneliga särintressen försöker hävda och försvara sig. Amerikas efterkrigspolitik består av Truman-doktrinen, Marshall-planen, NATO, Korea-kriget, Caracas-deklarationen, den sydöstasiatiska kollektiva försvarspakten, det ömsesidiga avtalet med Taiwan, Bagdad-pakten och Eisenhower-doktrinen - en utrikespolitik som blivit konsekvent genom aktualiteten av eller förväntningarna på krig.
Försvaret av västkapitalismen uttrycks i regel i politiskt-ideologiska termer. Man bekämpar inte den "kommunistiska aggressionen" för att tjäna pengar - i varje fall inte omedelbart - utan för att försvara "friheten" till och med där det inte finns någon - och med "frihet" menar man antagligen sådana demokratiska institutioner som finns i USA och Västeuropa. Andra världskriget säkrade en snabb utveckling av amerikanska intressen i Sydostasien. Nationalistkinas sammanbrott gjorde den ännu mera brådskande. "Genom sin ideologi", sade en amerikansk politiker, "är Kommunistkina så att säga en modell för det inrikespolitiska totalitära statsskicket, vilket står i skarp kontrast till den slags utveckling, som vi anser skulle främja ett verkligt välstånd i dessa länder." Även om "vi inte strävar efter någon privilegierad ekonomisk ställning i dessa områden ... försöker vår politik handskas med den centrala aggressiva kommunistiska makten och dess satelliter genom att hejda deras expansion, vilket är ett första och nödvändigt steg mot de relationer som kan utveckla sig senare, vilka de nu än kan vara."[8] Kina måste hållas tillbaka; det vill säga, länderna i Asien och Sydostasien får inte lämna västfållan.
Utifrån den uppstigande inhemska bourgeoisins svaga ställning är det klart att de politiska strukturerna i de framväxande och formellt sett demokratiska länderna är lika auktoritära som i de formellt sett kommunistiska länderna. Både "kommunism" och "demokrati" är här rent ideologiska uttryck, som inte anger mer än två skilda utvecklingstendenser - den ena mot statskapitalism och bort från västkapitalismens dominans, och den andra mot en marknadsekonomi, som hålls inom västkapitalismens neo-koloniala struktur. Ibland krävs det att den amerikanska militärmakten är fysiskt närvarande och att man återvänder till den gamla kolonialismen för att den senare av dessa två tendenser ska kunna hävda sig. Kriget i Sydostasien är, enligt utrikesminister Dean Rusk, inte bara en moralisk skyldighet utan också en nödvändighet på grund av nationella intressen. "Inom de närmaste decennierna", har han sagt, "kommer det att finnas en miljard kineser på fastlandet, beväpnade med kärnvapen, utan att vi med säkerhet vet vilken inställning de kommer att ha till det övriga Asien. Från strategisk synpunkt är det inte särskilt lockande att tänka sig att världen delas i två delar av den asiatiska kommunismen, som sträcker genom Sydostasien och Indonesien, vilket vi vet att de strävat efter; och att dessa hundratals miljoner människor i de fria länderna i Asien skulle stå under ett dödligt och konstant tryck från myndigheterna i Peking, så att deras framtid kringskärs av fruktan. Detta är livsviktiga frågor för oss, som är en Stilla havs- och Atlant makt. Andra världskriget drabbade oss trots allt från Stilla havet, och Asien är den världsdel där två tredjedelar av världsbefolkningen lever. Så vi har ett oerhört intresse av de fria ländernas i Asien förmåga att leva i fred; och att vända människornas intresse på Fastlandskina mot det egna folkets pragmatiska behov och bort från de doktrinära och ideologiska äventyrligheterna."[9] Amerika är emellertid inte bara en Stilla havsmakt utan också en kapitalistisk makt, och det är som sådan det önskar ett "fredligt" kapitalistiskt Asien - eftersom Amerika inte kan göra vad det föreslår att kineserna bör göra, nämligen koncentrera sig på "det egna folkets pragmatiska behov".
[1] G. A. Steiner, Multinational Corporate Planning, New York, 1966, s. 316.
[2] H. H. Fowler, "National Interests and Multinational Business", i Multinational Planning, s. 123.
[3] ibid., s. 124.
[4] New York Times, 11 februari 1966.
[5] P. Worsley, The Third World, London, 1964, s. 241.
[6] K. Marx, "British Incomes in India", i On Colonialism, Moskva, s. 157-161.
[7] Proceedings of a Conference sponsored by the Economic and Business Foundation, New Wilmington, Pennsylvania, 20 december 1948, s. 18.
[8] W. P. Bundy, "The United States and Asia", i China and the Peace of Asia, utgiven av A. Buchan, London, 1965, s. 17-21.
[9] New York Times, 13 oktober 1967.
[1*] Början av denna mening och slutet på förra saknas i vår upplaga. - MIA.