Originalets titel: "Les classes sociales dans le capitalisme aujourd'hui".
Översättning: Inga Brandell
Digitalisering: Jonas Holmgren
Bourgeoisierna i de imperialistiska metropolerna, också de europeiska bourgeoisierna, kan bara analyseras inom ramen för de kapitalistiska förhållandenas internationalisering i imperialismens nuvarande fas. Det hindrar inte att de inhemska bourgeoisierna i dessa länder, trots att de är avläggare av det amerikanska kapitalet, har ett fält av interna motsättningar i förhållande till Staten. Det är den aspekten vi nu ska närma oss och som gör det möjligt att klargöra och fördjupa en rad frågor, som bara formulerades i förra kapitlet. Vår utgångspunkt för genomgången av dessa frågor kommer att vara monopolkapitalismens nuvarande fas, d.v.s. imperialismens fas inom varje samhällsformation, och dess specifika fält av motsättningar.
Problemets två aspekter, d.v.s. förhållandet mellan de inhemska bourgeoisierna och det amerikanska kapitalet å ena sidan, och de inhemska bourgeoisiernas egna motsättningar å den andra, kan ge en bild av en samhällsformations verklighet om de ses i sin förening och konkreta sammankoppling. Men det är berättigat att göra två relativt separata framställningar eftersom de grundläggande dragen i imperialismens nuvarande fas inte är en enkel överföring till de kapitalistiska förhållandenas internationaliseringsnivå, av monopolkapitalismens särdrag i dess nuvarande fas i varje imperialistisk metropol. Och inte heller är monopolkapitalismens särdrag en enkel överflyttning av internationaliseringen.
I det samhälleliga kapitalets utvidgade reproduktionscykel skedde under det "konkurrenskapitalistiska" stadiet en differentiering mellan kapitalets olika fraktioner, som gav upphov till olika "led" i reproduktionen: produktivt eller industriellt kapital i strikt mening, bankkapital och handelskapital. Effekten av det blev att kapitalistklassen fraktionerades i industribourgeoisi, bankbourgeoisi och handelsbourgeoisi. Detta hade under konkurrensstadiet sin motsvarighet i bestämda former inom de kapitalistiska produktionsförhållandena.
Viktigt att understryka här är de motsättningar och den kamp som förekom mellan bourgeoisins olika fraktioner i de kapitalistiska formationer som utmärktes av att konkurrensstadiet var dominerande inom dem. Detta desto mer eftersom det också ofta finns ägare av jordräntebärande storgods under detta stadium på det politiska dominansområdet. Under detta stadium etableras det kapitalistiska produktionssättets (KPS) dominans över andra produktionssätt och -former inom de kapitalistiska formationerna. Det visar sig i att den bevarande inverkan fortfarande överväger framför den upplösande inverkan, som KPS har på dessa produktionssätt och -former. De stora jordägarna finns följdriktigt i allmänhet i två former:
a) antingen som klass åtskild från bourgeoisin och tillhörande det feodala produktionssätt som samtidigt finns i dessa formationer (Ostpreussen och Syditalien är de klassiska exemplen),
b) eller som en separat fraktion inom bourgeoisin när de upplösande effekterna gått ganska långt genom att kapitalismen börjat införas i jordbruket (England).[1]
Detta har först och främst konsekvenser för den ekonomiska klassdominansen. Det är riktigt att från den stund KPS i en kapitalistisk formation dominerar över andra produktionssätt och -former är det produktiva industrikapitalets kretslopp - det kapital som producerar mervärde och inom vilket produktionsförhållandena etableras - bestämmande för den totala reproduktionscykelns inriktning i formationen. Det är själva innebörden i Marx' schema över reproduktionen i Kapitalet. Men den hindrar inte att den ena eller andra fraktionen inom bourgeoisin, industribourgeoisi, handelsbourgeoisi och bankbourgeoisi, kan inneha och växla på den främsta platsen i den ekonomiska dominansen i olika etapper. Den konkreta inriktning, rytm och hastighet som kapitalismens utveckling får i formationen är avhängig av denna dominans.
När det gäller den politiska dominansen innehas inte heller den av en enda klass eller klassfraktion, utan av flera klasser och klassfraktioner inom de dominerande klasserna. Dessa klasser och fraktioner bildar inom detta område en speciell allians, maktblocket, som i allmänhet fungerar under ledning av en dominerande klass eller fraktion, den hegemoniska klassen eller fraktionen. Denna klass eller fraktion behöver för övrigt inte vara samma som den som har den främsta platsen i den ekonomiska dominansen, och den växlar också mellan de olika etapperna: det kan vara industribourgeoisin, handelsbourgeoisin eller bankbourgeoisin. Det beror på klasskampens konkreta etapper och vändpunkter.
Här krävs ett första påpekande angående vissa samtida tolkningar av KPS' periodisering under dess utvidgade reproduktion.[2] Periodiseringen grundas på handelskapitalets bestämmande roll först, industrikapitalets därefter och slutligen bank/finanskapitalets i det samhälleliga kapitalets reproduktionscykel. Det leder oundvikligen till en indelning i "faser" som utmärks av att dominans och hegemoni nödvändigtvis innehas i tur och ordning av handelsbourgeoisin, industribourgeoisin, och till sist bankbourgeoisin. Därmed förstärks också en gammal missuppfattning som sätter likhetstecken mellan monopolkapitalism och "bankernas" dominans och hegemoni. Förutom att denna tolkning fördunklar att imperialismen är ett specifikt stadium i kapitalismen,[3] leder den till accepterandet av möjligheten att det totala samhälleliga kapitalets reproduktionscykel bestäms av varukapitalets cirkulation, d.v.s. att den bestäms av handelskapitalets kretslopp under en viss "period" av den utvidgade reproduktionen. Det innebär att Marx' analyser av produktionens bestämmande roll helt sätts ifråga. I själva verket hänger denna särskilda tolkning ihop med ett mer allmänt drag i dessa uppfattningar, nämligen den framträdande (t.o.m. huvudsakliga) roll de, i motsats till Marx, tilldelar cirkulationen. Det är det som får dem att när det gäller monopolkapitalismen ge företräde till penningkapitalets kretslopp.
Problemet är av avgörande betydelse och det är nödvändigt att dröja vid det. Det är självfallet sant att kapitalets värdebildningsprocess inte kan begripas i den "omedelbara" produktionsprocessen, som Marx påvisar i Kapitalets andra bok. En sådan syn leder till "produktivism" som Marx kritiserar, särskilt i sina anmärkningar om fysiokraterna. Processen kan bara begripas i det totala samhälleliga kapitalets reproduktion som får de olika kapitalfraktionerna att med marknaden som mellanhand framstå som "led" i den processen. Kapitalet som samhällsförhållande kan inte uppfattas i en produktionsprocess isolerad från cirkulationsprocessen: omvandling av det produktiva kapitalet till penningkapital och av penningkapitalet till produktivt kapital genom varukapitalets förmedling.
När detta är sagt förblir det inte desto mindre sant att det samhälleliga kapitalets hela reproduktion för Marx grundade sig på "produktionens" bestämmande roll, och produktionen förstås då som produktionsförhållandenas sammanlänkning med arbetsprocessen och fastställande av samhällsklassernas och klasskampens plats. Klasserna, som vid första anblicken framträder i mervärdescirkulationen och -realisationen (Marx' satser om klasserna i Kapitalet där de förbinds med räntan, profiten och lönen) grundar sig i sin strukturella bestämning på produktionsförhållandena. Med andra ord grundar sig den kapitalistiska utsugningen genom mervärdesproduktion, som sker genom varan och arbetskraftens omvandling till vara, på de för kapitalismen specifika produktionsförhållandena: det är dessutom där klassernas plats, deras reproduktion och klasskampen kan ses och tolkas.
Det produktiva kapitalets bestämmande roll i det totala samhälleliga kapitalets reproduktionsprocess har, som vi kommer att se i nästa essä, avgörande effekt på klassbestämningen. Det är bara på det sättet Marx' analyser av arbetarklassen kan förstås. Den bestäms inte av lönearbete (köp och säljande av arbetskraft, d.v.s. "löntagarklass") utan av det produktiva arbetet, d.v.s. under kapitalismen av det som direkt producerar mervärde. För Marx ingår i arbetarklassen bara de löneanställda som tillhör det produktiva kapitalet, eftersom det är det enda som producerar mervärde. De löneanställda som tillhör de områden där mervärdet cirkulerar och realiseras, d.v.s. handels- och bankkapital, ingår inte i arbetarklassen, eftersom dessa kapitalformer och det arbete som är avhängigt av dem, inte producerar mervärde.
De författare som däremot hävdar cirkulationens huvudroll för det samhälleliga kapitalets reproduktion (C. Palloix, P.-Ph. Rey o.s.v., som därigenom återknyter till A. Emmanuel och A. Gunder Frank) måste nödvändigtvis komma till slutsatsen att klassförhållandena inte framträder som sådana förrän i kapitalcirkulationen, i marknadsförhållandena (köp och säljande av arbetskraft).[4] Det är självklart att denna slutsats bl.a. leder till uppfattningar som "löntagarklass", d.v.s. till att i arbetarklassen inräkna alla icke-produktiva löneanställda.
Låt oss återgå till vårt problem. För Marx beror det produktiva kapitalets bestämmande roll på att det är det enda som producerar mervärde. Vi vet att hos Marx är detta resultatet av en lång mognadsprocess under vilken han frigör sig från handelsförhållandenas "ytliga" område och från hela den förmarxistiska politiska ekonomin grundad på "cirkulationssfären". Marx säger i Kapitalet följande om detta:
"Den första teoretiska behandlingen av det moderna produktionssättet - merkantilsystemet - utgick naturligtvis från cirkulationsprocessens ytfenomen, som blivit självständiga i handelskapitalets rörelser, och kunde därför bara röra sig om skenbarheter. Det utgick från handelskapitalet dels emedan detta är det första fria tillstånd i vilket kapitalet existerar. Dels på grund av det dominerande inflytandet det utövade under den feodala produktionens första revolutionerande period, uppkomsttiden för den moderna produktionen. Den verkliga vetenskapen om den moderna ekonomin börjar först då den teoretiska analysen går över från cirkulationsprocessen till produktionsprocessen."
Och vidare:
"Industrikapitalet är den enda existensform för kapitalet, vari detta inte endast tillägnar sig utan också skapar mervärde, respektive merprodukt. Det bildar därför grundvalen för den kapitalistiska produktionen, och dess tillvaro innefattar klassmotsättningarna mellan kapitalister och lönarbetare ... (min understrykning N.P.) Penningkapitalet och varukapital är - i den mån de fungerar som bärare av egna affärsgrenar vid sidan av industrikapitalet - numera endast självständiga och ensidigt utbildade existensformer för de olika funktionsfaser, som industrikapitalet genomlöper i cirkulationen."[5] Jag skulle ha kunnat ge fler citat, men förhållandet står helt klart. Låt oss bara notera den särskilda roll Marx tilldelar handelskapitalets (varukapitalets) kretslopp i övergångsfasen mellan feodalism och kapitalism, som Marx på andra ställen kallar manufakturperioden. Men just under denna fas finns alltså ingen utvidgad reproduktion av kapital. Den uppträder efter övergången och är samtidig, och till sitt innehåll sammanhängande med KPS' dominans över andra produktionsformer och -sätt, i övergången från arbetskraftens och arbetsmedlens formella underkastelse till deras faktiska (reella) underkastelse under kapitalet, och till kapitalets kontroll över de politiska och ideologiska villkoren för underkastelsen. Den utvidgade reproduktionen, som är början på kapitalismens första stadium, konkurrenskapitalismen, vilket bör skiljas från övergångsperioden (manufakturperioden), betyder som sådan det produktiva kapitalets bestämning av hela kapitalcykeln.
Men det produktiva kapitalets bestämmande roll i kapitalets utvidgade reproduktion och i hela det samhälleliga kapitalets värdebildning hindrar inte att, i de samhällsformationer där KPS har etablerat sin dominans, handelsbourgeoisin kan inneha den främsta platsen i den ekonomiska dominansen och den politiska hegemonin. Under detta stadium kan den rollen även innehas av industrikapitalet i strikt mening eller av bankkapitalet. Marx har visat det i sina politiska arbeten, t.ex. de som rör Frankrike (18e Brumaire, Inbördeskriget i Frankrike o.s.v.).
Det är lätt att uppfatta avståndet som skiljer dessa analyser från dem som jag talat om. Det är inte en händelse att de senare leder till ett radikalt brott med leninismen, som här visar sig i ett ifrågasättande av den leninistiska uppfattningen om imperialismen och monopolkapitalismen, i allmänhet i form av att både Lenin och Rosa Luxemburg förkastas under sken av en påstådd "återgång" till Marx. Jag är väl medveten om att jag här förenklar mycket komplicerade problem, som Lenins tvetydiga förhållande till Hilferding, hans förhållande till Rosa Luxemburg, och även problem hos Marx själv. Det är problem som ur många synpunkter inte är avgjorda, men som det inte finns någon anledning att ta upp inom det här arbetets ram. Efter dessa reservationer, som inte bara är tomma ord, hävdar jag emellertid fortfarande det jag tycker är väsentligt. Lenins analyser, i motsats till R. Luxemburg som framhäver varukapitalets cirkulation, och likaså trots tvetydigheter i motsats till Hilferding som framhäver bankkapitalets roll och ser det som identiskt med finanskapitalet, grundar sig på det produktiva kapitalets bestämmande roll. När Lenin befriar den marxistiska teorin helt från en viss uppfattning om "marknaden" och "marknadsförhållandena" som fortfarande hos Marx är tvetydig, för han den marxistiska teorin i allmänhet framåt, inte bara teorin om imperialismen.
Genom att tilldela produktionsförhållandena och den samhälleliga arbetsdelning de implicerar den avgörande vikten, kan man vidare ställa det grundläggande problemet: Kapitalets reproduktion är inte enbart det samhälleliga kapitalets totala kretslopp (den omtalade "ekonomiska sfären") utan även reproduktionen av de politiska och ideologiska villkor under vilka reproduktionen äger rum. Kritiken av en teknisk syn på produktivkrafterna innebär inte ett återupprättande av cirkulationens företräde och ett återfall till förmarxistiska uppfattningar, utan det innebär återupprättandet av produktionsförhållandenas företräde som direkt hänvisar till de politiska och ideologiska villkoren för deras reproduktion. Med andra ord sker kapitalets reproduktion som samhällsförhållande inte bara i kretsloppets led, produktivt kapital - varukapital - penningkapital, utan i reproduktionen av samhällsklasser och i klasskampen i hela deras komplicerade bestämning.
Låt oss nu gå till den första viktiga frågan angående den kapitalistiska Staten i dess enklaste form under konkurrenskapitalismens stadium. Gentemot ett politiskt dominansfält som flera klasser och klassfraktioner besitter och som genomkorsas av inre motsättningar har den kapitalistiska Staten, samtidigt som den framförallt representerar den växlande hegemoniska klassens eller fraktionens intressen, en relativ autonomi gentemot den klassen eller fraktionen och gentemot maktblockets andra klasser och fraktioner. Det beror för det första på att Staten försvarar hela maktblockets allmänna politiska intresse genom att organisera en "instabil kompromissjämvikt" (Gramsci) mellan dess beståndsdelar under ledning av den hegemoniska klassen eller fraktionen. Vidare beror det på att Staten organiserar hegemonin gentemot hela samhällsformationen, d.v.s. också gentemot de dominerade klasserna enligt de specifika former kampen tar under kapitalismen. Den relativa autonomin, som är inbyggd i den kapitalistiska Statens struktur genom den relativa "åtskillnaden" mellan det politiska och det ekonomiska typisk för kapitalismen, och som inte har något att göra med den "statliga politiska instansens" inneboende natur utan härrör ur arbetsmedlens frånskiljande från de direkta producenterna är alltså ett nödvändigt villkor för den kapitalistiska Statens roll i klassrepresentationen och i det politiska organiserandet av hegemonin.
Överensstämmelsen mellan Staten, som garanterar samhällsformationens sammanhållning genom att begränsa kampen inom produktionssättets gränser och genom att reproducera samhällsförhållandena, och den hegemoniska klassens eller fraktionens intressen, sker inte genom att Staten blir identisk med eller reduceras till denna fraktion. Staten är inte en till sin natur instrumenten enhet, den är inte ett ting, utan en förtätning av ett styrkeförhållande. Överensstämmelsen sker i termer av organisering och representation. Den hegemoniska klassen eller fraktionen måste ta på sig, bortom sina egna omedelbara, kortsiktiga ekonomiska intressen, det politiska allmänintresset hos de klasser och fraktioner som utgör maktblocket, alltså sitt eget långsiktiga politiska intresse. Den måste "enas" och "ena" maktblocket under sin ledning. Enligt Gramscis djuplodande intuition uppbär den kapitalistiska Staten i alla sina apparater och inte bara i de borgerliga politiska partierna, en roll gentemot maktblocket som går att jämställa med den som arbetarklassens parti spelar i förhållande till den folkliga alliansen, till "folket".
Maktförhållandena inom maktblocket utkristalliseras i de speciella relationer de konkret sammanlänkade repressiva och ideologiska Statsapparaterna har till olika dominerande klasser och fraktioner. Av den konkreta sammanlänkningen följer i detta avseende den kapitalistiska Statens olika former. Dess olika former är alltså i detta avseende avhängiga av de exakta förhållandena inom de dominerande klasserna och fraktionerna, som själva är huvudmotsättningens resultat (bourgeoisi/arbetarklass).
Den grundläggande frågan har nu redan ställts. Är konkurrenskapitalismen det enda validitetsområdet för maktblockets och den kapitalistiska Statens kännetecken och för de klassiska marxistiska analyserna i detta avseende? Så är inte fallet trots att avsevärda förändringar inträffar under det monopolkapitalistiska stadiet och särskilt under dess nuvarande fas. Det är vad jag ska försöka visa genom att fastställa så exakt som möjligt de nuvarande förändringarna.
Under monopolkapitalismens stadium, imperialismens stadium, äger verkligen viktiga förändringar rum vad gäller Statens allmänna roll som har att göra med det som kallas Statens "ekonomiska funktioner", d.v.s. dess roll i reproduktionen av själva produktionsförhållandena.
För att noga fastställa dessa förändringar är det nödvändigt att klargöra några inledande frågor först.
1. I motsats till en förenklad uppfattning om statsrollen som grundar distinktionen mellan den repressiva Statsapparaten och de ideologiska statsapparaterna på påståendet att Staten bara har en repressiv roll (det fysiska våldets utövande) och en ideologisk roll (spridning av den dominerande ideologin), som framförallt utövas av den repressiva och ideologiska apparaten, är det nödvändigt att hävda att Staten fortfarande har en direkt ekonomisk roll i reproduktionen av produktionsförhållanden. En direkt ekonomisk roll på så vis att den inte bara gäller repressionens och ideologispridningens verkan på det ekonomiska. Den ekonomiska rollen är inte en teknisk eller neutral statsfunktion. Den styrs av den politiska klassdominansen. Det är i den meningen den alltid utförs ur den politiska repressionens eller ideologispridningens huvudaspekt genom de repressiva och ideologiska apparaterna, och det är i den meningen distinktionen mellan dessa apparater kan upprätthållas. Att tala om Statens ideologiska och repressiva apparater innebär inte alls att Staten bara har en repressiv eller en ideologisk roll. Därför kan man inte heller lägga till en "ekonomisk Statsapparat" skild från de andra (t.ex. den apparat som utarbetar den ekonomiska planen). Om man anser att den repressiva apparaten bara har en repressiv roll, och de ideologiska apparaterna bara har en roll för spridning av ideologin, skulle man vara tvungen att göra det för att någonstans göra av Statens ekonomiska funktioner. Det leder till en uppfattning att Staten å ena sidan har politiska repressiva-ideologiska funktioner, och å andra sidan tekniska neutrala ekonomiska funktioner. Det är en uppfattning lika felaktig som den som innebär att Staten bara har en repressiv eller ideologisk funktion.
2. Den kapitalistiska Stat som motsvarar kapitalismens konkurrensstadium (den liberala Staten) har alltid innehaft en ekonomisk roll. Bilden av den liberala Staten som kapitalismens polis eller nattvakt och ekonomin som "fungerar av sig själv" har alltid varit en myt. Den myten leder, tillsammans med en ekonomistisk läsning av Marx texter om kapitalismens reproduktion i Kapitalets andra bok, till en felaktig uppfattning enligt vilken kapitalismens reproduktion begränsar sig till den "ekonomiska sfären" och fungerar på något sätt "av sig själv" genom enkel självreglering. Skatteväsendet och fabrikslagstiftningen, tullskydd och uppbyggnad av den ekonomiska infrastrukturen (järnvägar) ... Den liberala Staten har alltid haft viktiga ekonomiska funktioner, som naturligtvis varit mer eller mindre omfattande i olika kapitalistiska samhällsformationer. Den ekonomiska rollen var viktigare i Tyskland och Frankrike än i t.ex. Storbritannien; Marx själv påpekar i Kapitalet närvaron av spåren efter den liberala Statens ingrepp i det ekonomiska.
Om vi ändå kan tala om en specifik icke-intervention i det ekonomiska när det gäller denna Stat, så är det för att visa avståndet till Statens roll under monopolkapitalismen, d.v.s. den "interventionistiska Staten" som redan Lenin hade i sikte i sina analyser av imperialismen. Något som vi ska återkomma till är att skillnaden här inte bara är en fråga om kvantitet. Under det monopolkapitalistiska stadiet ingriper Staten på ett avgörande sätt i ekonomin eftersom dess roll inte i huvudsak begränsar sig till reproduktionen av det Engels kallade mervärdesproduktionens "allmänna villkor", utan täcker själva kapitalets utvidgade reproduktion som samhällsförhållande.
Till yttermera visso måste, från den stund man medger att de kapitalistiska förhållandenas reproduktion inte begränsar sig till den ekonomiska sfären, själva begreppet "produktionsvillkor" ifrågasättas. Detta begrepp riskerar att leda till antagandet att det under kapitalismen existerar vattentäta skott och principiell uteslutning mellan de politiskt-ideologiska förhållandena (villkoren: Staten) och den ekonomiska sfären (produktionsförhållandena).[6] Detta begrepp måste i själva verket sättas i samband med Marx analyser som ställer upp som specifikt för det kapitalistiska produktionssättet (KPS) i förhållande till "förkapitalistiska" produktionssätt (bl.a. det feodala) det karaktäristiska "åtskiljandet" av det politiska och det ekonomiska, som framstod som "tätt sammanfogade" i de förkapitalistiska produktionssätten. Detta åtskiljande innebär inte alls att det politiska och det ideologiska (villkoren) till sin grund under kapitalismen, inbegripet konkurrensstadiet, är uteslutet från det ekonomiska (produktionsförhållandena). Åtskiljandet är i kapitalismens reproduktion under alla stadier den nödvändiga och specifika form politikens och ideologins närvaro i produktionsförhållandena tar.
Detta "åtskillnadsförhållande" förändras, men försvinner inte, under monopolkapitalismen, som leder till förändringar i gränserna mellan det politiska och ideologiska å ena sidan och det ekonomiska området å den andra: kapitalismens utvidgade reproduktion förändrar själva de ställen där förloppet äger rum. Med andra ord påverkar förändringarna den gemensamma utformningen och själva uppbyggnaden av de fält det gäller, d.v.s. det ekonomiska områdets fält och dess "villkors" fält. En rad områden och funktioner som under konkurrensstadiet ingick i produktionsvillkoren" (utan att det innebär att de verkligen låg utanför dem) ingår nu direkt i kapitalets värdebildning och utvidgade reproduktion. I detta avseende innebär Statens olika ingrepp i t.ex. skilda "levnadsförhållanden" utanför arbetet direkta ekonomiska statsinterventioner i produktionsförhållandenas reproduktion. När vi nu är med om en utmärkande breddning av politikens och statsingreppens område är det just eftersom det motsvarar breddningen av kapitalbildningens område.[7]
Detta får just som effekt förändringar av statsrollen, som i avseende på KPS:s struktur markerar periodiseringen i stadier, och brottet mellan konkurrenskapitalism och monopolkapitalism. Jag visade detta problem när jag pekade på att monopolkapitalismen utmärks av dominansens förflyttning i KPS från det ekonomiska till det politiska, Staten, medan konkurrensstadiet utmärks av att det ekonomiska förutom sin bestämmande roll även innehar den dominerande rollen.[8]
Det ska emellertid stå klart att dominansen måste ses i förhållande till KPS:s egen struktur eftersom det är i dess reproduktion förskjutningen äger rum och markerar uppdelningen i faser. Den här förskjutningen kan inte uppfattas i analogi med skillnaden mellan bestämning och dominans i andra produktionssätt, t.ex. det feodala, där det ekonomiska är bestämmande medan ideologins religiösa region dominerar. Den här förskjutningen avskaffar inte den för KPS utmärkande åtskillnaden mellan det politiska och det ekonomiska, i motsats till vad vissa analyser av Statsmonopolkapitalismen hävdar ("den nuvarande staten tillhör basen") och vars implikationer vi ska återkomma till.[9]
På grund av KPS:s specifika struktur och de produktionsförhållanden som är kännetecknande tilldelas den dominerande rollen i förhållande till det samhälleliga kapitalets utvidgade reproduktion och värdebildning. Det är Statens avgörande ingrepp i det kretsloppet som ger den den dominerande rollen. Med andra ord är det det sätt på vilket KPS:s produktionsförhållanden fungerar (utvidgad reproduktion av kapital) och dess motsättningar som i det monopolkapitalistiska stadiet är bestämmande för dominansens förflyttning till Staten. Det innebär att denna förskjutning och Statens "ekonomiska roll" under monopolkapitalismen har ett samband:
a) med de förändringar i de kapitalistiska produktionsförhållandena som markerar monopolkapitalismen och dess faser;
b) med den intensiva dominanstyp och -former KPS under monopolkapitalismen i enlighet med dess olika faser måste utöva över andra produktionssätt och -former (inbegripet konkurrenskapitalismen) både inom varje samhällsformation och på det internationella planet för att övervinna sina motsättningar och säkra sin reproduktion.
Genomgången av dessa drag gör det möjligt att grunda och klargöra Statens dominerande roll under monopolkapitalismens stadium.
Statsrollens omvandling är sammanlänkad med de förändringar som under det monopolkapitalistiska stadiet äger rum inom bourgeoisin. I motsats till en spridd tendens kan dessa omvandlingar inte studeras genom att Staten sätts i "direkt" samband med det "ekonomiska systemet", utan bara genom ett klarläggande av förändringarna i klassförhållandena. En hel rad frågor kan då ställas: Vilka är de nya former för motsättningar och fraktioneringar som kommer fram inom bourgeoisierna och i vilken omfattning slår de undan grunden för bourgeoisins fraktioner under det konkurrenskapitalistiska stadiet? Kan man under monopolkapitalismen, och isynnerhet i den nuvarande fasen, fortfarande tala om ett maktblock bestående av flera borgerliga fraktioner som behärskar den politiska dominansens område? Kan man som konsekvens fortfarande tala om Statens relativa autonomi gentemot hegemonifraktionen och garanterar Staten i nya former maktalliansens allmänna politiska intresse?
Dessa frågors politiska angelägenhet är helt avgörande. En kort genomgång (schematisering) av de västliga kommunistpartiernas nuvarande teser om Statsmonopolkapitalismen, och i synnerhet det franska partiets, ur denna synpunkt, klargör den politiska vikten.[10] Dessa teser ligger till grund för den nuvarande "antimonopolistiska allians"-strategin för en "utvecklad demokrati". Dessa analyser som vi nu betraktar med tanke på deras syn på den inhemska bourgeoisin och dess förhållande till Staten, uppvisar samma typ av fel som vi konstaterade när det gällde deras syn på internationaliseringen av de kapitalistiska förhållandena. Dessa fel framstår emellertid här tydligare och det är därför lämpligt att understryka dem. Teserna går efter tre huvudlinjer:
a) De aktuella förändringarna, d.v.s. kapitalets "sammansmältning" och det monopolistiska storkapitalets massiva dominans, gör att man inte längre skulle kunna tala om maktblock. Den politiska dominansens fält anses behärskat enbart av det stora monopolkapitalets fraktion, med övrig bourgeoisi utesluten, som då befinner sig bland de dominerade klasserna. Dessa analyser tar verkligen nästan bara upp hegemonifraktionen, det stora monopolkapitalet, och förtiger de andra dominerande borgerliga fraktionerna. Genom att inte skilja på hegemonifraktion och dominerande fraktion anser man till slut bara att den politiska dominansen innehas uteslutande av storkapitalet och att övriga borgerliga fraktioner, i synnerhet det icke monopolistiska kapitalet, hädanefter är uteslutna från den.
Naturligtvis framställs förhållandena i allmänhet inte på detta brutala sätt. Men i allmänhet är de lika tydliga som kan konstateras i den nyligen utgivna Traité marxiste d'économie politique.[11] Varje gång det där är frågan om politisk dominans nämns bara de stora monopolen. När det däremot är frågan om något annat kapital än "storkapitalet" talas det isynnerhet om "småkapital", som man vill alliera sig med. Men det gäller att veta vad som menas med dessa termer. Om man med "småkapital" menar småbourgeoisin (hantverk, manufaktur och handel) är det riktigt att söka alliera sig eftersom denna småbourgeoisi inte tillhör "kapitalet", d.v.s. bourgeoisins fraktioner. Med denna innebörd är termen "småkapital" helt felaktig. Men användningen av termen har här en annan funktion. Genom att bara tala om "stora monopol" och "småkapital" och hoppa över det icke monopolistiska kapitalet, eller det "medelstora kapitalet", låter man förstå att allt som inte tillhör de "stora monopolen" som är den enda dominerande fraktionen, automatiskt ingår i "småkapitalet" och kan ingå allians med arbetarklassen. Till "småkapitalet" förs det "medelstora" kapitalet som assimileras med småbourgeoisin. De få gånger Traité tar upp det "medelstora" kapitalet placeras det vid sidan av "småkapitalet" i deras påstådda gemensamma motsättning till "storkapitalet".[12]
Dessa analyser har klara följdverkningar för den "anti-monopolistiska allians"-strategin, där alliansen innefattar alla bourgeoisins fraktioner utom de "stora monopolens", som antas ensam behärska den politiska dominansens fält. Vi ser också här hur FKP (franska kommunistpartiet) förenar dessa analyser och dem som gäller "den nationella bourgeoisin/icke-monopolistiskt kapital", som tidigare tagits upp. b) Dessa analyser sammanfogas med dem som gäller Staten i statsmonopolkapitalismen. Det centrala här är den centrala roll Staten har nu - vilket är riktigt. Det som ifrågasätts här är synen på "produktionsprocessen" som Staten ingriper i. För det första antas produktionsprocessen bestå av två separata instanser, produktivkrafterna och produktionsförhållandena. För det andra grundas den på produktivkrafternas företräde.[13] Det har som nödvändig följd en uppfattning om produktivkrafternas neutrala och autonoma "utvecklingsnivå". Statsinterventionen ses i det stora hela som en teknisk och neutral funktion, som i sig är oundgänglig för "produktivkrafternas utveckling". I detta avseende uppfattas Staten som "en del av basen" och som en "organisk faktor i den samhälleliga produktionsprocessen" (se Traités analyser av Planerna). Visserligen är det fortfarande fråga om ett samband mellan Staten och de "stora monopolens" intressen, men det sambandet uppfattas helt enkelt som att Statens ekonomiska funktioner, i sig neutrala, missbrukas till förmån för de stora monopolen. Statsinterventionen uppvisar för närvarande på något sätt två olika sidor: en god sida som motsvarar den omtalade "socialiseringen av produktivkrafterna" eftersom all "socialisering" i sig måste vara bra, och en dålig som motsvarar det privata tillägnandet av produktionsmedlen. De två sidorna kan här skiljas åt eftersom de motsvarar två nivåer som betraktas som åtskilda.[14]
De synnerligen allvarliga politiska konsekvenserna av denna ståndpunkt, som hänger samman med den "tekniska och ekonomistiska" synen på produktionsprocessen och "produktivkrafterna" ska inte döljas. Denna syn innebär kort sagt att övergången till socialismen kräver att den nuvarande Statens goda sida och neutrala ekonomiska ingrepp i "den sociala produktionsprocessens utveckling" bevaras, medan den dåliga sidan rensas bort genom att ingreppen till förmån för monopolen omöjliggörs då en ny Statsmakt träder till. Den leninistiska tesen om nödvändigheten att krossa den kapitalistiska Statsapparaten kastas överbord och inrangeras gladeligen bland "vänsteravvikelserna". Erfarenheterna i Chile har än en gång visat att det här inte rör sig om några skolastiska frågor. c) Slutligen anses Staten samtidigt vara ett enkelt verktyg eller instrument, vilket är mindre paradoxalt än det först verkar, som kan manipuleras hursomhelst av de stora monopolens fraktion, som anses vara den enda "integrerade" fraktionen och som påstås ha en "enad vilja". Detta är tesen från de 81 partiernas konferens, som t.o.m. franska kommunistpartiet hade svårt att acceptera i dess mest långtgående form av "sammansmältning mellan Staten och monopolen till en enda mekanism".[15] Eftersom man inte längre kan tala om maktblock utan bara om en dominerande fraktion - de stora monopolen - som betraktas som en metafysisk och abstrakt enhet som kommit till stånd genom kapitalfraktioners "fusion", tillerkänns inte Staten någon relativ autonomi som politiskt enande faktor av monopolfraktionen och hela maktblocket. De politiska effekterna av den instrumentalistiska Statsuppfattningen, som med nödvändighet hänger samman med en idealistisk/ekonomistisk uppfattning, framgår här tydligt i sin dubbelsidighet: ett verktyg eller instrument som har en neutral och teknisk användning, och som sådant kan manipuleras hursomhelst av den som innehar det.
Denna tes leder inte bara till diskutabla analyser av dagens Statsapparat, utan innebär också att när väl den handfull "usurpatorer" som de stora monopolen är jagats bort från makten skulle Staten, annorlunda använd, utan ändring kunna tjäna socialismens intressen.
I förhållande till dessa tolkningar framgår det klart att den avgörande frågan nu gäller analysen av klassförhållanden inom bourgeoisin under monopolkapitalismen, och isynnerhet dess nuvarande fas. Vilka former tar för närvarande motsättningarna och fraktioneringarna inom dessa bourgeoisier?
Denna fråga för direkt tillbaka till problemet med finanskapitalets bildande i det monopolkapitalistiska stadiet, d.v.s. resultatet av "fusions"-processen huvudsakligen mellan industrikapital och bankkapital som lägger under sig handelskapitalet och ger upphov till monopolen. Denna fråga har i själva verket flera aspekter:
1) Utgör "sammansmältningen" mellan industrikapital och bankkapital ett egentligt enande av dessa fraktioner, eller reproduceras deras motsättningar i ny form samtidigt som nya uppstår? Vilket exakt status har begreppen finanskapital och monopolkapital?
2) Vilket status och vilken omfattning har skillnaden mellan monopolkapital och icke monopolistiskt kapital som ofta mer deskriptivt betecknas som storkapital å ena sidan, medelstort och småkapital å den andra? Vilka är de inbördes relationerna mellan dessa kapital?
Det är dessa frågor jag ska analysera på de följande sidorna genom att försöka ringa in dem på deras rätta plats, och klara av en rad teoretiska problem som svaret är beroende av. Men jag vill göra en inledande anmärkning som bör tas i beaktande i de följande analyserna: Motsättningarnas former inom de dominerande klasserna och fraktionerna beror i själva verket alltid på huvudmotsättningens former, d.v.s. de som skiljer bourgeoisin i dess helhet frän arbetarklassen.
Det gäller först de grundläggande former kapitalets koncentrations- och centraliseringsförlopp tar. Förloppets väsentliga drag och dess verksamma orsaker, såsom tendensen till sjunkande profitnivå, är ett direkt uttryck för arbetarklassens och de folkliga massornas kamp, d.v.s. av klasskampen. Tendensen till sjunkande profitnivå är den gestalt arbetarklassens motstånd (kamp) mot utsugningen tar. Ur en historisk synvinkel "framtvingas" och påskyndas koncentrationsförloppet, som är ett svar på den sjunkande profitnivån, av folkens kamp både på det nationella planet och i världen. Med andra ord är hela omvandlingen av bourgeoisierna, förändringarna av produktionsförhållanden och arbetsutsugning när allt kommer omkring bara bourgeoisins svar på arbetarklassens och de folkliga massornas kamp. Kapitalets utvidgade reproduktion är inget annat än klasskamp, motsättningarna bland de dominerande klasserna och fraktionerna är den verkan huvudmotsättningen har i maktblockets läger.
Detta gäller alltså också det historiska förloppets exakta former inom varje konkret samhällsformation. Förloppets hastighet och rytm, de sekundära motsättningarnas exakta form, maktblockets konkreta utformning och den ena eller den andra fraktionens dominans över de övriga, beror när allt kommer omkring på huvudmotsättningens former i dessa formationer.[16]
[1] Vi var några stycken som påpekade att ägarna av stora jordräntebärande gods som Marx i Kapitalets sista kapitel för snabbt ser som en autonom och särskild klass inom det kapitalistiska produktionssättet i själva verket inte hör dit (se Cahiers marxistes-léninistes 1967 och Politisk makt och sociala klasser 1970 s. 186, 258).
[2] Bland andra Christian Palloix L'Economie mondiale capitaliste och Firmes multinationales et procès d'internationalisation 1973. Vidare G. Dhoquois Pour l'Histoire 1972, Pierre-Philippe Rey Les Alliances de classe 1973.
[3] Det mest karaktäristiska exemplet på detta finns hos A. G. Frank och den roll han tilldelar spridningen av "marknadsförhållandena" från kapitalismens början.
[4] Chr. Palloix, Firmes multinationales ... a.a. s. 112 o. följ., s. 146 o. följ. där han följer P-P Rey: "Det kapitalistiska produktionsförhållandets innersta hemlighet är att det ingår som ett enkelt moment i en underavdelning av cirkulationsförloppet", Sur l'articulation des modes de production i Problèmes de planification n. 13-14 s. 95. Hos Rey får det som resultat att han när det gäller kapitalismens periodisering är helt fixerad vid löneformen. Det är välkänt att denna sammanblandning fått vida återverkningar, se t.ex. de olika formerna av kritik för närvarande av det s.k. konsumtionssamhället där kritiken bygger på varuformen (t.ex. i Frankrike, Baudrillards analyser.).
[5] Kapitalet, Tredje boken s. 305 och Andra boken s. 50. Hänvisningar görs till den svenska utgåvan av Kapitalet, Boc/Clarté, 1969/71/73. När det ansetts lämpligt har översättningen stillatigande modifierats. ö.a.
[6] Den exakta term Engels använder är i själva verket "allmänna yttre betingelser" (die allgemeine äussere Bedingungen) för produktionen, Anti-Dühring, MEW, vol. XX s. 260. När det gäller detta se också Hirsch, i Hirsch o.a. Probleme einer materialistischen Staatstheorie 1973.
[7] Se följ. s. 125.
[8] Politisk makt och sociala klasser s. 51 o. följ. Se också Bettelheim: Préface au capitalisme monopoliste av Sweezy och Baran, och "Rémarques théoriques" i Aghiri Emmanuel l'Echange inégale, a.a. s. 340.
[9] Det är också därför man för övrigt kan bevara termen Statens interventioner i det ekonomiska, på villkor att det inte uppfattas som att Staten och det ekonomiska befinner sig av princip utanför varandra.
[10] Jag tar här bara i beaktande franska kommunistpartiets analyser. Samma analyser finns med smärre variationer i texter som utkommit i DDR (Zur Theorie des staatsmonopolistischen Kapitalismus, Berlin 1967), som italienska kommunistpartiet utgivit o.s.v.
[11] Jag pekade på dessa uppfattningar i min artikel "Les classes sociales" i l'Homme et la Société n. 24-25 1972. Förutom Traité ifråga se även J. Lojkine "Pouvoir politique et lutte de classes" i La Pensée, n. 166, december 1972.
[12] Traité ... del 1 s. 233 o. följ. Likaså Ph. Herzog Politique économique et Planification a.a. s. 66 o. följ.
[13] "I den ömsesidiga verkan mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden spelar produktivkrafterna till syvende och sist den bestämmande rollen ..." i Traité a.a. del 1 s. 183. Analyserna i Traité talar givetvis om en enhet mellan produktionsförhållanden och produktivkrafter. Men det gäller inte en enkel formulering här. Enheten kan bara grundas på produktionsprocessen, som är den gestalt produktionsförhållandenas dominans över produktivkrafterna tar. Om man med andra ord ger produktivkrafterna företrädet försvinner samtidigt nödvändigtvis själva enheten mellan produktionsförhållanden och produktivkrafter.
[14] Ph. Herzog a.a. s. 35 o. följ. s. 45 o. följ. Dessa ståndpunkter pekar tillbaka på andra teoretiska fel. Det är lämpligt att påminna om a) att man knappast kan tala om ett ekonomiskt fält i sig med inneboende och orubbliga gränser i alla produktionssätt, utan gränserna förändras i produktionssätten och i det kapitalistiska produktionssättets olika stadier, och b) den kapitalistiska Staten har alltid, något som vederlägger den ekonomistiska illusionen om det ekonomiskas "självproducering", ingripit i det ekonomiska, och c) den särskilda och avgörande form ingreppen tar för närvarande hindrar inte att den relativa "åtskillnaden" mellan Staten och det ekonomiska reproduceras under det nuvarande stadiets fas, på villkor att det preciseras att de två inte reellt befinner sig utanför varandra. Teserna om Statsmonopolkapitalismen implicerar däremot: a) att kapitalismen på något sätt inte kan fungera "normalt" utan Statens "interventioner" (det ekonomiskas självreglering) som däremot skulle varit fallet under konkurrenskapitalismens stadium. Statens avgörande interventioner i det monopolistiska stadiet skulle vara tecknet på kapitalismens nödvändiga "strukturella kris", och b) dessa interventioner avskaffar den relativa åtskillnaden mellan den kapitalistiska Staten och det ekonomiska (Staten som "organisk produktionsfaktor, och "del av basen"). Men dessa ståndpunkter är motsägelsefyllda eftersom de är grundade på felaktiga förutsättningar, och å ena sidan implicerar att Statens nuvarande interventioner är tecken på en nödvändig "strukturell kris" i kapitalismen, men också å andra sidan att Staten lyckas kontrollera och organisera/planera den kapitalistiska reproduktionen. Det beror på att om man anser att dessa interventioner avskaffar den relativa åtskillnaden mellan Staten och det ekonomiska kan man inte uppfatta gränserna för interventionerna. Formuleringarna hos Statsmonopolkapitalismens författare kommer också mycket nära de som görs av författare som hävdar möjligheten av en "organiserad kapitalism", något som vi ska återkomma till. (När det gäller vissa aspekter på denna fråga se också M. Wirth "Zur Kritik der Theorie des staatsmonopolistischen Kapitalismus" i Probleme des Klassenkampfs nr. 3 1973).
[15] Artikel av Fr. Lazard på Colloque de Choisy-le-Roi, återgiven i Economie et Politique, specialnummer 143-144 och 145-146 om "Statsmonopolkapitalismen".
[16] Noten saknas i vår upplaga - MIA.
Last updated on: 9.28.2008