Originalets titel: Tragedy of the Tragedian: An appreciation of Isaac Deutscher
Översättning: Jesper Sydhagen
Digitalisering/HTML: Martin Fahlgren
Från International Socialism, nr. 31, vintern 1967/68, s. 10-17.
Isaac Deutschers plötsliga död den 19 augusti rev upp ett djupt, för vissa oväntat djupt, sår i hjärtat på alla oss som värdesätter marxistiskt tänkande och praktik. Innan vi förlorade Deutscher visste vi inte vad vi hade honom att tacka för; medan han levde skyddade hans avvisande rustning av lärdom och internationell rang inte bara honom från oss, utan oss från honom. Vi bemödade oss för att ”inrangera” Deutscher, anpassa hans bidrag efter mallen för den tradition som vi hade förkastat: något stack fortfarande fram bakom de gränslinjer som vi hade satt upp för honom, en obeveklig halvskugga som nu dröjer sig kvar, eller snarare växer, i hans frånvaro. Han passade inte in. I verkligheten tvingades vi göra honom förståelig genom att bland ihop honom med ett hot; i döden är han alltför ensam, och vi måste nu summera hans livsverk som en avbruten utstrålning från en enda människa. Man kan bara hoppas att de som vänder sig till den skriftsamling som han lämnar efter sig undviker att göra den till sin egen fetisch. Deutscher avskydde alla sorts fetischism, och om denna hyllning har en del polemiska övertoner är det är vårt enda sätt att göra rättvisa åt andan i hans arbete.
Isaac Deutschers intellektuella levnadsbana återspeglade, utomordentligt exakt, hur ett internationalistiskt, revolutionärt arv utvecklas under en period av dödläge, av nationalistiskt och kontrarevolutionärt herravälde. När han som ung man gick med i Polens kommunistiska parti 1926 slungades han genast in i en värld av total teoretisk och taktisk förvirring. I maj samma år gav det polska KP:s ledarskap sitt aktiva stöd till diktatorn Piłsudskis statskupp mot den av Witos ledda aristokratiska regeringen. De efterföljande dispyterna mellan det polska partiets rivaliserande zinovjevitiska och bucharinistiska ledare var, som han senare uttryckte det, inte mer än ”ett gräl mellan fördömda själar fängslade i den förtrollade stalinistiska cirkeln”; när den ultravänsteristiska vändningen i Kominterns politik kom 1929 uppstod det ett betydande motstånd mot parollerna om socialfascism bland medlemmar som befriat från det gamla gardets sterila käbbel. Till en början fick Trotskijs uppmaning till en enad arbetarfront mot fascismen gehör inom denna grupp (med ungefär en tredjedel av medlemmarna i Warszawa); men när partibyråkratin började hetsa mot dissidenterna genom att på sedvanligt vis beskylla dem för att vara ”pilsudskist-trotskist-fascistiska agenter” isolerades den hårda oppositionskärnan (bland annat den unge Deutscher) snabbt, och hamnade i politisk vanmakt som den polska avdelningen av den lilla trotskistiska världsrörelsen. Deutscher uteslöts ur det polska KP 1932.
Enligt hans tal på hundraårsdagen av Marx’ Kapitalet, som publicerades i The Listener strax innan hans död, tillbringade han under denna period mycket tid med att skaffa sig en grundläggande förståelse för marxistisk ekonomisk och politisk teori; han försörjde sig också som professionell journalist på den judiska dagstidningen i Warszawa.[1] Det var en sionistisk tidning, och det kan vara av visst intresse att Deutscher även som ung man tvingades hålla igång sitt intellektuella liv på två separata områden, ett som journalist där han förståndigt nog fullgjorde den liberala pressens åligganden, den andra som marxistisk teoretiker utan att kunna få något verkligt utlopp för sina idéer. (Så länge han var kvar i kommunistpartiet kunde han integrera sina kunskaper på sidorna i det polska KP:s litterära organ.) 1938 stod han inför en isolering så katastrofal att de utanförskapets plågor som drabbade den genomsnittliga exkommunisten verkade futtig i jämförelse. Hela det Polska kommunistpartiets ledning, som hade flytt till Moskva från Piłsudskis polis, fängslades på Stalins order och sköts som förrädare. Det polska partiet upplöstes genast av Komintern. Även om de avrättade ledarna hade gjort sig skyldiga till många misstag behöll Deutscher fortfarande ett band av gamla minnen och förening med dem:
”Jag kommer också ihåg bilden av Warski vid Teatertorget den 1 maj 1928. Han gick i fronten av en stor och illegal demonstration som hälsades av kulspruteeld och gevärssalvor från Socialistpartiets milis. Medan tio- och hundratals skadade föll i tåget höll han upp sitt gråvita huvud, ett högt och lätt mål som syntes från långt håll; obeveklig och oberörd talade han till folkhopen. Detta var den bild jag hade av honom när man, några år senare, från Moskva annonserade att han var en förrädare, en spion, och agent för Pilsudski.” [2]
En av de mest gripande avsnitten i Deutschers trilogi om Trotskij handlar om utrotningen av tusentals Stalin-motståndare i Vorkuta-lägren 1938; när man läser genom detta avsnitt nu undrar man om författaren kanske, halvt medvetet, tänkte lika mycket på marxismens öde i Polen som i Ryssland, och i dess avslutande del, lika mycket på Deutschers egen situation vid den tidpunkten som Trotskijs:
”alla antistalinistiska krafter [hade] utplånats ... trotskismen, zinovjevismen och bucharinismen [hade] sjunkit i blod och likt Atlantis-öar försvunnit från politikens horisont, … han själv var den ende överlevande från Atlantis.”[3]
Ännu inte helt ensam. Men i september samma år ägde grundningskongressen av Trotskijs ”Fjärde Internationalen” rum i Paris. Med en tes som utarbetats av Deutscher, presenterade de två polska delegaterna sin sektions invändningar mot att vid denna tidpunkt tillkännage Kominterns tilltänkta arvtagare: ”Någon betydande del av arbetarklassen kommer inte att svara på vårt manifest ... Det är nödvändigt att vänta ...” De andra delegaterna lysssnade skeptiskt på polackerna; deras argument röstades ner kraftfullt och de fördömdes av Shachtman som ”mensjevikerna mitt ibland oss.”[4] ”Trotskismens” hela efterföljande historia har bekräftat skarpsyntheten i Deutschers varningar. Men vid den tidpunkten fick dessa dissidenter betala ganska dyrt, i form av kontakter med det som fortfarande var den internationella marxismens mest talrika och orubbliga centrum.
Ett år senare gick Hitler in med Wehrmacht i Polen, och Stalins styrkor gjorde likadant från Ukraina: delningen förintade ”luxemburgist-trotskisternas” land. Deutscher befann sig i England vid tillfället. Han handlade på samma sätt som franska kommunistpartiets lysande skribent Paul Nizan gjorde efter den chock som Hitler-Stalin-pakten ledde till: han tog värvning som menig soldat i den närmaste antifascistiska militära styrkan. (I Deutschers fall, Sikorskis polska hemarmé.)
I en text om sin vän Nizans beslut har Sartre anmärkt, att det under de två decennier som följde efter denna tidpunkt i historien inte fanns någon verkligt självständig roll tillgänglig för en revolutionär intellektuell.[5] Att ta upp en pistol 1939 innebar att medvetet ta avstånd från politiken, att överge det verkliga arbetet i väntan på bättre tider. Det var ett beslut som kostade Nizan livet, i stridigheterna vid Dunkerque 1940. För Deutscher fanns inte ens denna väg ut ur dödläget: den polska militärmakten i Storbritannien lät arrestera honom som en samhällsomstörtare, och han internerades i ett läger i Skottland. Han kunde vid tillfället knappt tala ett ord engelska. Vid bedömningen av Deutschers utveckling från den tidpunkten tror jag att vi måste acceptera Sartres omdöme om de följande åren av världskrig och kallt krig, den ungefärliga perioden från 1930-talets slut till slutet av 1950-talet: de måste förkastas, de var politiskt skräp. Med några få undantag slösade socialister under denna period bort sin energi och sina ideal antingen på rosenröda förhoppningar om en förestående radikalisering eller på försvar för ett eller annat motbjudande och konservativt samhällssystem. Några nyttiga solidaritetsaktioner genomfördes, det fanns en del tapper propaganda och ett eller två seriösa teoretiska verk. Deutschers övergivande av rollen som militant, för att i stället anta rollen som krönikör, var en personlig väg ut ur en kollektiv katastrof. Det motiverades, till slut, av själva kvaliteten på det arbete som han lyckades framställa. När bättre tider kom och det blev möjligt för honom att agera offentligt stod han inte längre åt sidan. Deutschers anpassning till politisk isolering liknades av honom (i ett berömt avsnitt i Heretics and Renegades) med ställningen hos ”mannen i utsiktstornet”. Utsiktstornet var inte detsamma som ett elfenbenstorn: från det såg han inte bara världens makt- och klasslandskap, utan även de små tecknen på rörelse som, kände han, en dag åter skulle låta honom upprätta en levande länk med en socialistisk generation. Under tiden skrev han vidare: 1939, 1949, 1959 – från en icke framstående polack i en skamfylld grop blev han en enastående marxistisk historiker, en mästare i engelsk prosa, ett outtömligt, lysande reservförråd för hela den nya vänstern i Europa och Amerika.
Olika tillägg måste naturligtvis fogas till denna dom. Det finns en enorm skillnad i Deutschers skrifter mellan den teoretiska och vetenskapliga nivån i hans akademiska texter och den standard han antog som journalist och kommentator. Under de mer än två decennierna då han arbetade på sin ordinarie produktion (Soviet Trade Unions, Stalin och framför allt Trotskij-trilogin) var han tvungen att förtjäna sitt levebröd (och medlen för resor till avlägsna platser för att läsa arkiv och träffa vittnen) genom ytlig journalistik av i all hast sammanställd kremlologisk sort. Deutscher stod aldrig i tacksamhetsskuld till privatkapitalistiska stiftelser och han hade ingen universitetsbas bakom sig. (Mot slutet av sitt liv, då han sökte en akademisk ställning vid ett brittiskt universitet för att avsluta sin Life of Lenin befriad från journalistiska sysslor, fick han först erbjudande om en professur, men blev plötsligt avvisad efter påtryckningar från vissa ledande kollegor.) Det var därför lätt att finna exempel på förhastade resonemang, otyglad spekulation och regelrätt partiskhet till förmån för status quo i Ryssland i hans journalistiska och halvjournalistiska arbeten (trots sin tunga stil hamnar verk såsom Den stora utmaningen i den senare kategorin snarare än den akademiska). Att skälla på Deutscher, oftast med hjälp av diverse klipp från dessa verk, blev ett populärt tidsfördriv både för den oberoende vänstern[6] och (mer oväntat) i pressen tillhörande Congress for Cultural Freedom. Det är som om Marx’ teoretiska ställning skulle kritiseras utifrån det skräp han skrev mot Palmerston i tory-pressen. (Inte för att Deutschers sovjetologi var så omdömeslös som en del av hans kritiker har fått det till; på detta område var han den förste att göra flera bedömningar som idag är ganska väl accepterade, t.ex. att Beria ville ha en försonlig politik i Tyskland som om nödvändigt hade inbegripit DDR:s avvecklande, att arbetarnas resning i Östberlin 1953 fick till effekt att en process av avstalinisering från ovan inom SED avbröts, och – naturligtvis – att Stalins död snabbt skulle släppa lös krafter som tenderade mot avspänning och liberalisering i Sovjetunionen.)
Den andra kritiken av Deutschers reträtt från politiken handlar om den effekt det fick på hans eget engagemang. Efter trotskismens sammanbrott i slutet av 1930-talet drog sig Deutscher under flera år tillbaka till ett hårt och skyddande högmod som inte bara isolerade honom från kritik, utan också från den marxistiska vänsterns broderskap. Hos sig själv undertryckte han de viktigaste motiven för socialistisk handling: viljan att öppet solidarisera sig med de förtryckta, viljan att delta i verksamhet med andra kamrater som kämpar för samma sak, viljan att vinna över och övertyga med hjälp av personliga band som samtidigt är en utmaning. Någon som kände Deutscher ganska väl sa en gång till mig att man hos honom anade en medvetenhet om att bära ”manteln”. Det var inte (som han kanske trodde) så mycket Trotskijs, Marx eller frihetskämparnas mantel som det var Tacitus eller Gibbons, samhällsironins stora historikers mantel, men den tjänade sitt syfte, att skydda sin bärare i en tid som var kall, så kall.
Det vore meningslöst att räkna upp många detaljer om denna Deutschers inställning. ”Kära kamrat Deutscher”, kunde man skriva till honom, och avsluta med ”broderligen”. ”Kära X–” eller ”Kära herr X–”, kunde han skriva tillbaka, och avsluta med ”med vänlig hälsning”. Naturligtvis var snarstuckenheten inte helt ensidig (även om den många gånger nästan var det). Det växte fram ett tillstånd av ömsesidig paranoia mellan honom och den gamla trotskistiska rörelsens rester, fortsättningar och mutationer. En resa till USA, där han talade med några gamla bekanta, ledde till att han anklagades för att anstifta en splittring i Fjärde Internationalen. Den marxistiska vänsterns tidningar bad om recensionsexemplar av hans böcker, och avstod sedan från att granska dem.[7] Då och då, särskilt på senare år, skulle Deutscher komma att ta några försiktiga steg ner från utsiktstornets isolering och in det offentliga rummet; när han befann sig på marknivå kunde någon ilvilligt kasta små klumpar av gammalt skit på honom, och så gick han tillbaka in i försvarsställning. Vad jag känner till lyckades han under två perioder framträda inom den aktiva politiska världen och känna sig hemma. År 1956 blev han mycket entusiastisk över de unga utopiska aktivisterna runt den nu nerlagda tidskriften Universities and Left Review. Han hyllade dem, skrev om dem och talade vid ett av ULR-klubbens fullsatta möten: ”Framåt mot det röda sextiotalet!” proklamerade han till folkmassan. Detta skulle tyvärr inte fortsätta; åtminstone inte just detta uttryck för den oberoende socialismen vid 1950-talets slut och under 1960-talet. Nyligen upprättande han vad som såg ut att vara en mer livskraftig och varaktig förtrolighet med vänsterkollektivet. En tillgiven inre krets av socialistiska vänner hade vuxit upp kring honom under åren.
(De som stod utanför denna krets kände ibland att det för Deutscher alltid fanns vissa tester som man var tvungen att klara för att ytterligare kontakter skulle tillåtas: tester där de flesta av oss med lätthet skulle underkännas.) Från denna bas blev hans utfall in på den offentliga arenan tätare och mer magnifika.
Vi hörde hans tal på kongresser för socialistisk universitetsungdom i USA (Den socialistiska människan. och Det kalla krigets myter). Vi hade också den märkvärdiga halvkomiska incidenten för inte så länge sedan, då han kallade ledningen för en viss brittisk ”trotskistisk” organisation som hade sett genom fingrarna med den brutala misshandeln av en rivaliserande militant till sitt hem: när han var nöjd med bevisningen i affären skallade ”Deutschers förbannelse” genom huset, när han myndigt åberopade trotskismens vanärade namn och avvisade dem. Där återfinns den sista artikel som publicerades innan han dog, med hans uttrycksfulla men bitande anklagelse mot Israels chauvinism och aggression under Mellanösternkrisen i somras. Deutscher var en av få kända judar som under denna lilla men avgörande vändpunkt höll fast vid internationalismen (och därmed visade sig tillhöra ”den icke-judiska judens” arv, bäraren av judendomens universella mänskliga strävanden, som han hade framhävt så briljant 1958).[8] Allra mest gripande var hans aktiva deltagande i den internationella krigsförbrytartribunalen mot den amerikanska imperialismens avskyvärda handlingar i Vietnam, som hölls i år. De blodiga brott som släpptes lös av Pentagon mot ett litet och heroiskt folk bröt ner det sista av Deutschers försvar mot att bli inblandad. Han lade det monumentala förarbetet med Life of Lenin åt sidan och accepterade Bertrand Russells vädjan om att delta i kommittén för försvaret av de förtryckta och dess granskande, stridbara, petiga och oumbärliga arbete. Han hade varit borta en lång tid: men 1967 höll Deutscher på att arbeta sig tillbaka till Internationalen.[9]
Vad vi gått miste om i de framtida verk som skulle ha kommit från Deutscher det kommer vi naturligtvis aldrig att få veta. Honom tillkommer den sällsynta förtjänsten av att ha avslöjat och undergrävt en av de två stora fabler som dominerade ideologin i väst kring mitten av detta sekel: fabeln om ”totalitarianismens” orubbliga, krisfria, monolitiskt ödesdigra karaktär i Sovjetunionen. (Den andra myten som speglade den, dvs. välfärdskapitalismens orubbliga, krisfria, monolitiskt välvilliga karaktär i väst, vederläggs nu, inte på akademisk väg, ett försök som övergavs för länge sedan, utan mer övertygande av arbetslöshetsköerna.) Deutschers förklaring av ”avstaliniserings”-processen var på samma gång för enkel och för komplicerad. Enligt hans teori leder industrialisering till demokrati via massutbildning, därav uppkommer demokratiska påtryckningar i Ryssland. Nu kan det visas (och visades) att denna teori inte kommer att uppfyllas, eftersom förhållandet mellan industrialisering och uppkomsten av demokrati inte är linjärt och kontinuerligt, och inte har något perfekt samband, utan snarare är mer ojämnt och ryckigt; vidare att utbildningssystemet i Ryssland både har starka elitistiska strömningar och tendenser till massupplysning.[10] Trots det fvar Deutschers tes tillräckligt bra som en första approximation. En liknande inställning till problemen med liberalisering och stalinism i öst fördes faktiskt fram även i skrifter av personer som inte hade samtyckt med Deutscher. Varför blir Ryssland mindre stalinistiskt och Kina mer stalinistiskt? Eftersom Ryssland håller på att industrialiseras, med ett utbildat förvaltningsskikt som måste använda ”mjuk försäljningsteknik” för en mer kultiverad och självsäker arbetarklass. Eftersom Kina fortfarande befinner sig i stadiet av ”tvångsmarscherande” industriell utvidgning, med en efterbliven arbetarmassa som måste sporras med idéer om belägringstillstånd för att få dem att arbeta hårdare.[11] Variablerna är i stort sett samma som Deutschers, även om kombinationerna av dem kan ha förbättrats. Och han sa det före händelsen (åtminstone före den viktigaste händelsen, SUKP:s 20:e kongress), inte efter.[12]
Efter att ha gjort ett scoop genom att förutse avstalinisering ovanifrån (i motsats till återstalinisering ovanifrån eller revolution underifrån som alla andra förutsåg före 1953) trodde Deutscher uppenbarligen att han tryggt kunde upprepa denna förutsägelse och få samma lyckosamma resultat. Huvuddelen av hans sämsta artiklar skrevs under denna fas av taktfull (alltför taktfull) hoppfullhet, av eftergiven förväntan riktad mot den poststalinistiska offentliga makten. Han växte ur detta. År 1957 kunde han fortfarande ge nedlåtande föreläsningar om vad som var tillåtet till de unga rebellerna från hans tidigare parti i Polen. År 1963 jämförde han Gomułka med Kadar, två medlemmar av ”samma familj” som uppvisade ”produktmärkningen: tillverkade av stalinism”.[13] Han erkände senare att han hade haft fel om sina prognoser om hur snabb och omfattande avstaliniseringen i Ryssland troligen skulle bli,[14] och han medgav en del tvivel om sina perspektiv på gradvisa förändringar i Östeuropa.[15] Under en tid flirtade han med uppfattningen att Maos gärning kan utgöra någon form av fortsättning för trotskismen, eller åtminstone för den revolutionära internationalismen.[16] Den ”stora kulturrevolutionens” inåtvända upphetsning var ett rasande slag mot det hoppet, och i en annan minnesvärd intervju lade han detta åtagande åt sidan.[17] Femtio år efter den segerrika bolsjevikiska mobiliseringen hade alla substitut för den försvunnit, kollapsat. Vad återstod, förutom Internationalen?
Skulle den ha levt vidare? Varför inte; dödlägets tid var över. När man följer politiska människors personliga utveckling är det i varje fall slående att konstatera hur ofta de, kanhända efter långa kringflackanden genom glamour och rationalisering, återvänder tillbaka till sin första ståndpunkt, sitt ungdomliga uppvaknandes ståndpunkt. Deutscher första ståndpunkt (som ung förtruppspoet i Krakows getto, som ung oppositionell militant i ett olagligt parti) var hedervärd, modig och självständig. Från det ögonblick då den upphör bildar varje liv ett mönster. Vi läser tillkännagivandet att man berövats den och upplever genast att medvetandets ledmotiv försvinner. Dödsögonblicket och sättet att dö beskriver och bestämmer mönstret; musiken komponeras baklänges från melodins slut, för att inför de förvånade öronen sedan samlas ihop och spelas upp i samma sekund.
Vi kan nu också veta när ledmotiven först visade sig. I Deutscher musik var de viktigaste motiven poesi och kollektivism. Båda infördes tidigt. 1928 drabbade en intellektuell kris, i enorm skala, den kommunistiska oppositionen i Ryssland. Detta var den tidpunkt då Stalin slutligen övergav Bucharins eftergiftspolitik när det gäller jordbruket, som han hade följt under de senaste åren, och slog in på en kurs av tvångkollektivisering och halsbrytande industrialisering. De vänsteroppositionella fångades med de ideologiska byxorna nerdragna till fotknölarna. De hade tre möjliga alternativa sätt att reagera på den nya vändningen: 1) att säga att det var en blind, tillfällig täckmantel för någon form av reträtt som skulle återinföra de rika bönderna och till och med kapitalismen; 2) att välkomna den nya tvångsmarschen, som ett rättfärdigande av deras egna gamla krav på kollektivt ägande och ackumulering, och ansluta sig till den som ordningsmän och fartsättare; 3) att fördöma den som ett angrepp mot arbetarna och bondemassorna. Om det inte bara skulle bli en förvarsreaktion, skulle den sistnämnda linjen ha nödvändiggjort en total omprövning av den marxistiska och bolsjevikiska lärans mest grundläggande principer, som de hade förståtts av tusentals av dess mest erfarna anhängare: allt skulle ha behövt hamna i smältdegeln, partiets och oppositionens ädla program, minnena från striderna mot obekväma kamrater och obekväma massor, ett långt livs allianser, hängivenhet och igenkännanden. I detta skede var det få som kunde påbörja en så drastisk förnyelse av sig själv; mycket få kunde slutföra den, och om de gjorde det fick världen inte känna till dem. De flesta oppositionella använde därför den första strategin (förnekelse), av flera olika varianter: med tiden skulle Stalins kollektivism inte bli misskrediterad som en ”tillfällig manöver” som han själv snart skulle överge för att ansluta sig till högern, utan som ett ultravänsteristiskt äventyr som skulle döma ett försvagat Sovjetunionen till kollaps inför påtryckningar eller invasion från den kapitalistiska världen.
Trotskij själv höll fast vid denna sista prognos fram till sin död; därav hans dystra förutsägelser om det stalinistiska Sovjets troliga öde i händelse av ett världskrig. Men den georgiska marodören vidhöll kollisionskursen utan att krascha, med hjälp av ytterligare en rad hänsynslösa improvisationer där cirkusar (se de otroliga skenrättegångarna, spänningen under den hårresande Jezjovsjtjinan, anslut er till oss, damer och herrar, i den största kulten på jorden) erbjöd tillfällig tröst för det bröd som det var sådan stor brist på. Det motstånd som följde, oavsett om det var från bönder eller partimedlemmar, innebar aldrig den minsta risk för en termidor som ledde till privategendomens återupprättande: lägren och kulsprutorna var tillräckliga för att förebygga den möjligheten. Inte undra på att förnekandets strategi, den med det stora kulakspöket, blev allt mindre praktiskt användbar. Det återstod ett andra alternativ: kapitulation och absorption. Detta skulle i slutändan följas av de flesta framstående oppositionella i Ryssland. Den tröttaste och mest administrativa bland dem (Radek och de oppositionella ekonomerna)[18] gick över till apparaten 1928 och 1929, och anslöt sig till ”den första omgångens kapitulanter”, Zinovjev och hans allierade, som hade kapitulerat redan innan den kollektivistiska vändningen. År 1934 hade även Christian Rakovskij, en av den europeiska socialismens framstående ledare, gått under, utsliten av det kombinerade trycket från ålder, fattigdom och vetskapen om Hitlers seger. Tusentals stod ändå emot, i lägren och i fängelserna; dessa skulle få sällskap av hundratusentals fler, vars ideologi hade kristalliserats under ingen annan era än Stalins. Deras öde var, helt enkelt, utrotning. Utomlands fanns den gamle mannen kvar. Hans liv var hotat, hans barn mördade. Under Moskva-”rättegången” 1938 lyckades den anklagade Bucharin (vars unga fru och barn fortfarande var fullständigt sårbara för polisiära åtgärder) smyga in några ord av sanning i sitt vittnesmål: ”Man måste vara en Trotskij för att inte lägga ner vapnen.”[19]
Deutscher var aldrig någon Trotskij – vem av oss är det? Han slöt fred med den stalinistiska staten vid ett tillfälle (kanske får vi aldrig veta hur eller när) under marxismens svartaste år, i nischerna på den kalla isolator som har knäckt så många av våra egna oppositionella: 1940-talets Storbritannien. Det logiska ögonblicket för hans avståndstagande kan dateras med viss precision: det var, återigen, Stalins ”vänstervändning” 1928 som, i detta fall genom återblickar under exilens djupa ensamhet, knäckte Deutschers upproriska engagemang. I så gott som varje verk där han diskuterar Stalin, Trotskij eller utvecklingen i Ryssland återkommer samma stötesten, samma tidpunkt: vi får veta att vändningen 1928 påbörjade Rysslands ”andra revolution”, en omvandling jämförbar med sovjeternas maktövertagande 1917. Den innebar privategendomens massförstörelse, därför var det en revolution; det utvidgade på ett kvalitativt sätt statens egendom och inflytande, och skapade en proletär klass, därför var det socialistiskt. I Den förvisade profeten[20] klandras faktiskt Trotskij för att inte ha erkänt Stalins antibondeterror som en historisk uppfyllelse av tesen om den ”permanenta revolutionen”. En underlig uppfyllelse, när massakern och svälten mot lantarbetare ”i ett land” betraktas som en faktisk ersättning för den urbana arbetarklassens internationella radikalisering (som trots allt var vad teorin om den permanenta revolutionen handlade om). Sådant var dock Deutschers grundläggande teoretiska beslut, i vilket han följdes av huvuddelen av den nya vänstern i Europa och USA, och på senare tid av chrusjtjoviserade intellektuella i KP. (Uppfattningen om ”socialistiska brott” uppfanns uttryckligen för att klassificera Stalins politik under det sena 1920- och under 1930-talet.[21])
När han hade kommit fram till detta beslut formade Deutscher hela sitt intellektuella system, som historiker och tänkare, runt det. Han var ensam bland marxistiska ideologer om att inte bara betrakta begreppet ”statskapitalism”, tillämpat på ett helt samhälle, som en under vissa omständigheter obefintlig (eller befintlig) variant av samhällsstrukturen, utan som en teoretisk omöjlighet, ett slags nonsens eller babbel.[22] Utsugning och klass utgick från det privata ägandet av produktionsmedlen, alltså gick all form av statligt i riktning mot att avskaffa exploatering och klass, alltså var Sovjetunionen fortfarande samma övergångssamhälle på väg framåt mot socialismen, som hade upprättats i oktober 1917. Varje utvidgning av Rysslands gränser och Moskvas inflytande innebar en utvidgning av det kollektivistiska (och därmed revolutionerande) herraväldet: Deutscher betraktade därför upprättande av Stalins bananrepubliker på Balkan efter 1945 som ännu en bekräftelse av den ”permanenta revolutionen”, där ”stalinismen själv, ironiskt nog, malgré lui-même[23] bröt sig ur sitt nationella skal.”[24]Både i sin historieskrivning och sina kommentarer stödde Deutscher därför varje kränkning av det nationella eller proletära självbestämmande i Rysslands gränsländer som Kreml gjorde, från Stalins krav gentemot Kina gällande besittningen av den manchuriska järnvägen (1929),[25] över attacken mot Polen, Finland och de baltiska staterna (1939-40),[26] till krossandet av de ungerska arbetarnas revolt (1956).[27] Han var så övertygad över vad han själv kallade ”den stalinistiska statens revolutionära dynamik”[28] att han även tillskrivit segern för det kinesiska KP:s nationaliseringsprogram, efter 1949, till ”Sovjetunionens gravitationskraft.”[29]Deutscher var helt öppen och konsekvent med allt detta. Trots att hans bedömningar var konstiga, och till och med motbjudande, gällande dessa och liknande frågor, dolde han aldrig sin linje eller dess teoretiska grundvalar. På sidorna 460-61 och 518-19 i Den förvisade profeten sammanfattade han de möjliga alternativa ståndpunkterna ytterst tydligt: antingen är Ryssland en ”arbetarstat” (som med hjälp av ”vapen och diplomati” spelar en roll under den revolutionära utbredningen), och likaså är Albanien, Rumänien, etc. ”arbetarstater”; eller så är Ryssland en kontrarevolutionär makt som har likviderat arvet från oktoberrevolutionen. Hans ståndpunkt var således flera gånger mer hedervärd än ståndpunkten hos vänsterister från andra generationer som, till exempel, kommer att försvara Stalins fördrivande av bönderna medan de fördömer Rákosis, eller som, samtidigt som de upprepar Trotskijs argument till stöd för Röda arméns undertryckande av Kronstadtmännen eller finländarna, hyllar det ungerska folkets episka motstånd mot ryska kanonader.[30] Mycket av den polemiska eld som så tvångsmässigt riktas mot Deutscher genom de internationalistiska kulsprutorna bör, med bättre urskillning, ha riktats mot hans lärjungar. Deutschers egna utvärderingar på detta område var så genomgripande att de var fullständigt ofarliga. Det var inte ”deutscherism”, denna tiger med tänder av papper som gömmer sig i Chrusjtjovs stridsvagnar, denna de djurretande sekteristernas älskling, utan snarare en slags halvdeutscherism (om ens det) som var den verkliga boven inom vänstern. Utifrån den stora polackens uttalanden valde hans halvengagerade läsare bara så mycket som de behövde för att hindra dem att tänka vidare om ryska frågor och SUKP:s historia. Resten ville de inte veta. Och nu när ”den ryska frågan”, denna långa analys av hjältemod och svek, har försvunnit i en stank av härsken gulasch som monotont, med undantag för enstaka ping från en rymdsond, stiger upp från Röda torget, finns det desto större anledning att hylla de i väst som ville veta och som inte skydde något för att få veta det. Naturligtvis var Deutscher en av dessa. Det fanns inte många.
Hittills har vi diskuterat Deutscher som om han hade varit en teoretisk författare, som verkade inom en tydlig ram av politiska antaganden och argument: i alla större knutpunkter sammanfogas denna ram av ett hopplös, oanalyserad förpliktelse mot det statliga ägandet av välståndet. Han var naturligtvis inte endast eller ens oförbehållsamt en sådan sorts författare; han var framför allt en superb historiker, som briljerade i att beskriva förlopp, situationer och karaktärer. I de majestätiska kontrasterna i Deutschers prosa angreps, förvandlades och mjukades kollektivismens stränga Jehova ständigt upp av dramatikens och lyrikens välvilliga ceremonier. Deutschers läsare kommer att få sitt eget förråd av utdrag att minnas; den konstnärliga gärningen (som till sitt omfång och påtagliga naturlighet är mer genomarbetad än till och med Conrads, dess mest självklara parallell) behöver inte påpekas här. Man kan dock hävda att Deutscher faktiskt skrev alltför bra och alltför kraftfullt för att lyckas på högsta nivå, på det område han valde, politisk analys. Hans utomordentliga dramaturgiska och poetiska gåvor fick honom att arbeta med en grupp av begrepp som absolut inte har plats i analysarbeten inom samhällshistoria eller samhällsteori: särskilt tragisk ironi, tragiska öden, tragiska hjältar. Motsättningen mellan kraven på teoretiskt och dramatiskt skrivande (i sista hand, mellan politiska och konstnärliga kriterier) kan knappast illustreras bättre än genom att bettakta Deutschers framgångar och tillkortakommanden som historiker av bolsjevismen.
Tragedi som begrepp är helt främmande för politiken. Politik är inget annat än en militärövning, som genomförs med institutioner som sitt slagfält, och organiseras för ett enda syfte: erövring. Detta definierade mål gäller både för reformpolitiken (där de stridandes terräng begränsas till delstrider) och för revolutions- och kontrarevolutionspolitik (där erövringen i fråga handlar om den centrala maktens fästningar). Eftersom det inte finns några tragedier under krig (även om det förvisso finns en krigets tragedi), utan bara dödsoffer, segrar, dödlägen, förluster, lyckade eller misslyckade operationer,[31] så finns inga tragedier inom politiken; men likväl finns en politikens tragedi, som vi brukar glömma bort när man befinner sig i den, och ytterligare en tragedi när politiken är omöjlig för de politiska. Man kan hävda att den ryska kommunismens öde inte kan behandlas i en så väpnad och rationalistisk anda, att en känsla av tragedi måste utgöra en viktig del vid varje återberättande av historian. Men liksom Deutscher bevakas praktiskt taget samma område av Victor Serges fiktiva och historiska skrifter, och från dessa är den tragiska känslan nästan helt frånvarande. Hos Serge, liksom i den politik som vi känner till i våra egna liv eller på nyheterna, finns: segrar, förluster, massakrer, dödlägen, reträtter, offensiver; de som blir kvar, de som faller bort, de som ger upp; de som driver på, de som viker sig, de som försöker skjuta upp valet att gå framåt eller huka sig ner; hos grupper och individer finns hopp, tvekan, upphetsning, undanflykter, triumfer, dödlighet; det finns uthållighet och det finns trötthet. Ingen av dessa faktorer är det minsta tragiska. Finns tragedin i gapet mellan avsikt och resultat, en god mans dåliga handling? Tja, det verkar finnas ett gap mellan avsikter och resultat, så under ett visst socialt tryck begår goda män dåliga handlingar: lägg ner det, allt är materiellt, och det måste förstås och accepteras. Finns tragedin i att rensa bort medlidande och skräck genom att fullända formen? Tja, varför ska den revolutionära historikern rensa ut medlidandet och skräcken: låt honom bevara allt, hur ska hans läsare annars kunna stå på de dödas axlar för att fortsätta deras kamp? Det verkar som om tragedin är resultatet av att våra krossade förhoppningars inte förbränts fullständigt. När vi tänker på en persons liv och död, måste vi ofrånkomligen få en känsla av tragedi oavsett vilken förlust eller misslyckande vi ser, för i det enskilda fallet är det möjligt att konstruera de alternativ som hade varit bättre. Också i en dramatisk tragedi verkar publikens deltagande i pjäsens utveckling bero på att den är delaktig, åtminstone vad gäller sympati, utifrån en gammal normordning vars kris uttrycks i sammandrabbningen mellan de olika rollfigurerna: normer om en av gudarna bekräftad fromhet hos grekernas, normer om kunglig rang och förpliktelse hos Shakespeare, borgerlig anständighet hos Ibsen och hans efterträdare. Om denna sympati hade saknats hade rollfigurerna på scenen framstått som inget annat än darrande eller rasande dårar som inte hade fått sina komplex utredda; i vissa produktioner och pjäser, som en gång stod högt i kurs, gör de det.
En biografi över en politisk ledare bör därför utesluta tragedi, eftersom hans misslyckanden återspeglar att vissa sociala möjligheter försvunnit, inte bara hans egna chanser. Om biografens färdigheter kan relatera sitt subjekts öde till hans livs förändringar (som politiska biografier åtminstone måste försöka göra) kan inte vägskälen i hans liv åtföljas av vaga egenskaper, och således ska läsaren inte kunna hysa någon känsla av villrådighet över resultatet. (För att ta ett annat exempel: Martovs öde, den ryska mensjevismens mest kunniga och hängivna ledare, framstår inte för mig som tragiskt; han sa vad han var tvungen att säga, det mesta mycket klarsynt och passande, och det faktum att han aldrig uppnådde makten och dog i absolut obemärkthet är inte någon tragedi, utan betingades av att han hade sagt det.) Den dramatiska tragedins förebild går inte att tillämpa på politiken, utom då subjektets kris återspeglar att en gammal hederskod har försvunnit. Återigen, om läsaren inte kan acceptera den gamla koden, ens resterna av den, finns ingen tragisk känsla när denne läser berättelsen. Lassalles död är en del av den helt och hållet dumma hobbyn dueller, och Parnells undergång är ett argument för bättre skilsmässolagar. Det är allt.
Nu är det tragiska mönster som Deutscher försöker utveckla kring Trotskij i de tre Profet-böckerna,beroende av det dramatiska begreppet tragedi. Hjältens medvetande, som härleds från den ”klassiska marxismens” döda kategorier, är inte i takt med tiden, men ändå kämpar han på. Men i nederlag finns det seger, ty den kollektivistiska staten har, på sätt som inte var kända för bolsjevismens grundare, trots allt spridits utomlands. Men om man jämför den tredje volymen i trilogin med sina föregångare uppstår genast en enorm skillnad i skrivandets omfattning och kvalitet. I de två första volymerna går diktning och kollektivism i takt. Lyriken tjänar revolutionens och slagets förlopp; det finns en livlighet, och en oöverträffad kontroll som förenar ämnet med bakgrunden, den personliga handlingen med det statistiska underlaget. Författarens intresse för tidens ideologiska frågor är helt klart starkt, men balanserat: medan vissa kan anmärka på Deutscher hantering av den ena eller andra frågan (som man verkligen bör vad gäller hans behandling av Kronstadtupproret[32]), kan han inte utmanas som historiker av den perioden, även om en del (som E.H. Carr) må vara bättre på att sammanfatta utvecklingen, eller andra (som Leonard Schapiro) på att ge en mycket detaljerad redovisning av periodens politisk-militära historia ur liberal synvinkel. Deutscher är klart bäst genom den empati han införlivar i sitt material, vilket gör det möjligt för honom att göra rättvisa åt aktörernas avsikter, och (med undantag för St. Antonys skola för romantiker, som dock endast brukar skriva monografier, och en del nyare amerikanska akademiskrifter, förmodligen till stor del tack vare Deutschers intresse) har detta varit en sällan uppvisad egenskap hos sovjetologin (särskilt på dess leninologiska och trotskologiska specialområden). Men i Den förvisade profeten blev metoden en helt annan. Utöver diskussionen om Trotskijs teori om fascismen, och den ryska statens karaktär, fick vi nästan ingen information om de viktiga kontroverser som dominerade Trotskijs tankar under 1930-talet: Folkfrontens karaktär, vilken karaktär ”försvaret” mot fascismen skulle ha, den lämpliga taktiken gentemot ett socialdemokratiskt massparti, ledarskapets roll under kampen, rollen för en ny international. Även om man (som många av oss skulle) medger att Trotskijs slutliga förslag i dessa och många andra frågor till stor del var befängda, och faktiskt utan praktisk betydelse under den period då han formulerade dem, så har vi i dem har den ovanliga anblicken av ett revolutionärt geni som, till det yttersta av sin intellektuella och moraliska kapacitet, kämpar med frågor som måste engagera varje socialists hjärta. Istället för politik förs i den tredje volymen till väldigt stor del fram tragedier av personligt slag: sida efter sida, beskrivs Zina Bronsteins melankoli, och till slut en kirurgisk utskrift av obduktionsprotokollet.[33] Det finns många fantastiska avsnitt i Den förvisade profeten: oftast när samhällsmotsättningarna dras in för att stödja den individuella förlusten, som i Trotskijs kamp mot de trolösa norska myndigheterna eller de gripande, briljanta sidorna om massakern på trotskisterna i Vorkuta. Men i slutändan anser jag att domen över den tredje volymen måste vara att det bara är en första hyllning, ett preliminärt hävdande av den avlidnes namn och natur, gentemot de som förvägrade honom ett minnesmärke.
* * *
Det jag har sagt tidigare visar att Deutscher hade förmågan att överskrida tragedin: dels tragedin i ämnet och tragedin i hans egen roll. Krönikören om och vittnet till den ”ofullbordade revolutionen” lämnade för mycket, alldeles för mycket ofullbordat i sitt eget liv och arbete, för att vi ska välkomna hans bortgång utan att känna en slags ilska.
Framåt mot det röda sextiotalet, sa han. Början finns där, och för resten är det ännu inte för sent.
Marcel van der Linden, Deutscher-debatten (om Isaac Deutschers syn på Sovjet) (på marxistarkiv.se)
Andra kritiker av Deutscher:
James P Cannon, Trotskij eller Deutscher?
Tony Cliff: Vid vägs ände – Deutschers kapitulation till stalinismen (på marxistarkiv.se)
Joseph Hansen och George Breitman, Meningsutbyte om Deutschers Trotskij-biografi.
Max Shachtman, Deutschers Stalin
[1] Se Att upptäcka "Kapitalet" – Red
[2] Deutscher, Det polska kommunistpartiets tragedi.
[3] Deutscher, Den förvisade profeten (hädanefter DFP), 1963, s. 419 [sidhänvisning till eng. upplaga]
[4] Ibid., s. 422.
[5] Jean-Paul Sartre, introduktion till Paul Nizan, Aden-Arabie, Maspero-utgåvan, 1960. Se även Maurice Merleau-Pontys kommentar om Sartres Signes, 1960: ”I en fin hågkomst av våra ungdomsår, har Sartre för första gången upptäckt tonen av förtvivlan, av uppror ...” Nizan, en ondsint förtalare av trotskismen och POUM såväl som lysande antifascistisk författare, förkastades postumt som polisspion och redskap för fascismen av Louis Aragon (i Les Communistes) och Henri Lefebvre (i L’Existentialisme). Se Ariel Ginsbourg, Paul Nizan, Paris, 1966.
[6] Kommentarer om Deutschers misstag blev ett utomordentligt vanligt inslag i litterär-politiska tidskrifter under hans livstid. Följande lista är utan tvekan ofullständig: Andrew Rothstein, Stalin: A Novel Biography, Modern Quarterly, 1950 (”... den senaste, kanske den bästa skrivna, versionen av ”Trotskyite Encyclopaedia.” ...Som sådan uppmanas den spela sin roll i propagandan för ett tredje världskrig – som herr Deutscher själv kanske diskret anspelar på sin sista sida, då han skriver om att ”historien” ”strängt” behöver omforma och ”rensa” Stalins arbete”); Trotskij eller Deutscher?, specialutgåva av Fourth International, Socialist Workers Party, New York, 1954 (”trotskismens Bernstein... revisionist”: så skrev James P. Cannon); två kapitel ur Max Schachtman, The Bureaucratic Revolution, New York, 1962; Tony Cliff, Vid vägs ände – Deutschers kapitulation till stalinismen (på marxistarkiv.se), International Socialism, London, april 1963, ”Både Bauer och Deutscher har mer gemensamt med 1800-talets borgerliga liberalism än med den revolutionära socialismen ... Deutscherism är godtagbar för alla som försvarar status quo”); Julius Jacobson, ”Isaac Deutscher: Anatomy of an Apologist”, New Politics, New York, 1964 och 1966 (65 sidor, det mesta i finstilt text); William Ash, Är Isaac Deutscher marxist? i Progressive Labor [på marxistarkiv.se], New York, 1966 (”... tomt nonsens ... har inte begripit den dialektiska materialismen... förstår inte riktigt klasser ... talar om småborgerliga intellektuellas frihet... Deutschers småborgerliga och i grunden antimarxistiska och antikommunistiska tänkesätt... vilken är egentligen den ”kulturella tradition” i Kina, som Deutscher så varmt omhuldar? Är det den gamla feodala Pekingoperan? ... Är det de kinesiska kvinnornas förnedring)? ... Rastänkande arrogans ... trotskisternas älskling ...”); Robert Black, ”The Ironies of Isaac Deutscher”, Fourth International, London, Socialist Labor League, 1967 (”En genomgång av deutscherismens metodiska, filosofiska och politiska inslag kommer att bidra till Fjärde Internationalens förberedelse för att leda morgondagens avgörande klasstrider”). För bidragen från Congress for Cultural Freedom, se Leopold Labedz, “Deutscher as Historian and Prophet?” Survey, London, 1962, och Alasdair MacIntyres angrepp mot Deutscher i Encounter, London, 1963; båda gavs ut vid en tidpunkt då kongressen och Encounter var kalla krigsorgan, finansierade av CIA.
[7] Deutscher sista bok, Den ofullbordade revolutionen, 1967, är hans enda generellt sovjetologiska arbete som är immun mot journalistiska och evolutionistiska snedvridningar. Betecknande nog avslutas den med en framtidsutsikt av kommande ”avgörande revolutionära handlingar” i väst. ”Ingen av de mörka bilder av en kapitalism i upplösning som marxister någonsin har tecknat är så svart och apokalyptisk som den bild verkligheten erbjuder. För omkring sextio år sedan förutsade Rosa Luxemburg att militarismen en dag skulle bli det kapitalistiska näringslivets egentliga drivkraft, men till och med hennes förutsägelse bleknar inför fakta.” (op. cit., s. 55). I detta verk lägger Deutscher sitt främsta hopp om en framtida socialistiska utveckling i Sovjetunionen hos ”arbetarintellektuella” inom fabrikerna och utbildningssystemet snarare än hos partibyråkratin (ss. 26-28).
[8] “The Wandering Jew as Thinker and Revolutionary”, Universities and Left Review, London, 1958.
[9] Jag här tänker på ”den osynliga Internationalen” som Victor Serge talade om snarare än om någon formell person som gör anspråk på världssocialismens organisatoriska arv.
[10] Se Tony Cliff, op. cit.
[11] Se Tony Cliff, The 22nd Congress of the CPSU, omtryckt i A Socialist Review, London, 1965.
[12] I hans brev till redaktören för Nowa Kultura, april 1957; citerad av Labedz, op. cit.
[13] “Interview with Isaac Deutscher”, The Review, Bryssel, 1963.
[14] Ibid. ”Det som överraskade oss var disproportionen mellan avstaliniseringens tempo på olika områden ... Den långsamma takten i intellektuella, litterära, kulturella frågor, i den moral-politiska atmosfären. Jag hade vid det här laget väntat mig att en öppen politisk debatt var möjlig i Ryssland. I detta avseende misstog jag mig.”
[15] Ibid . ”... Jag undrade ofta om det var möjligt att en revolution från ovan eller påtvingad ett land utifrån, något som var en halv erövring, en halv revolution, gradvis kan utvecklas till en revolution som är godtagbar för samhället? Jag hoppas att det är möjligt, men det har inte skett ännu.”
[16] T.ex. i Maoismen – dess ursprung och idé i Socialist Register, London, 1964. I denna artikel, vidhöll Deutscher, i motsats till andra oliktänkande marxistiska skribenter om den kinesiska revolutionen, att Maos linje 1926-27 angående Guomindang och bonderörelsens självständiga ledning liknade Vänsteroppositionens linje i Ryssland. Se även DFP, s. 32. (Den motsatta åsikten, vilken skulle jämställa Maos linje med Stalins redan vid detta stadium, upprätthålls av Cliff i hans artikel om Deutscher som citerat ovan, understödd av referenser från Harold Isaacs, M.N. Roy och Trotskijs egna senare skrifter om Kina.) Deutscher kom fram till denna slutsats genom att jämföra Maos artiklar från den tiden och dokumenten i Trotskijs Problems of the Chinese Revolution, som ”visar deras åsikter fullständiga identitet i denna fråga.” Ytterligare bevis till Deutschers fördel kan finnas i serien La Lutte des Classes Dans la Révolution Chinoise, publicerad av Victor Serge i Clarté, Paris, 1927. Serge var medlem i den internationella kommittén som inrättades av Förenade oppositionen i Moskva, och 1927 var han en välinformerad oppositionell publicist i Kinafrågan (jfr. hans En revolutionärs minnen, eng. utgåvan 1963, s. 216). I Clarté-serien skriver han: ”Jag har nu framför mig ett dokument av största vikt om bonderörelsen i Hunan, av kommuniststudenten Mao Zedong ... Jag har läst många texter om den kinesiska revolutionen. Ingenstans har jag funnit ett bättre kommunistiskt tänkande än detta, producerat av denna unga, okända militant Mao Zedong. Hans slående formuleringar påminner oemotståndligt om Lenins 1917-18. Här är hans slutsatser, som också är mina ...” (Serge sammanfattar sedan Maos förslag, däribland ett, som utelämnades från senare utgåvor av Rapport om en undersökning av bonderörelsen i Hunan, som ger ”fullgörandet av den demokratiska revolutionen” en tänkt summa på tio poäng, varav tre poäng ges till ”städerna och armén” och sju till ”bönderna som gör revolutionen på landsbygden.”) Serge sammanfattar: ”Om ledarna för den kinesiska revolutionen hade inspirerats av en så tydlig uppfattning om klasskampen, så skulle varje seger ha varit möjlig för dem. Tyvärr har inte det hänt.” I sin studie Stalin’s Failure in China 1924-1927 (1958), påpekar Brandt att Maos matematik för den nationella revolutionen skilde sig kraftigt från Stalin ståndpunkt (ss. 109-10); därav utelämnandet av formeln från framtida utgåvor av texten. (Jag tackar Richard Freeman för att ha lånat ut sin mikrofilm med Victor Serges skrifter om den kinesiska revolutionen.)
[17] Isaac Deutscher, Den Stora Kulturrevolutionen (1966).
[18] Den tidiga kapitulationen bland merparten av Storbritanniens ”nya vänster”- ekonomer till den korporativa idén ”inkomstpolitik” utgör ett annat intressant exempel på statsapparatens effekter på administrativa sinnen. De nutida kapitulanterna liknar naturligtvis mer en fars än en tragedi.
[19] Se DFP, ss. 62-83.
[20] Ibid., ss. 110-111.
[21] Perry Anderson, i Towards Socialism, London, 1965, s. 227. Här framställs kollektiviseringens och utrensningarnas fasa som ”ett våld som medvetet bestämdes och beviljades” i motsats till första världskrigets ”liberala våld”, för vilket ”ingen var ansvarig.” En jämförelse med det nazistiska våldet skulle ha varit mer upplysande.
[22] Relevanta utdrag från Marx, Engels, Bucharin, Lenin och Trotskij kan man finna i Tony Cliff, Russia – A Marxist Analysis, London, 1964. För ingen av dessa innebar enbart statligt ägande att det var en socialistisk ekonomi eller ”arbetarstat” – utom i Trotskijs senare skrifter om Sovjetunionen.
[23] mot sin egen vilja.
[24] DFP, s. 516. Det går förstås att diskutera om Stalins Balkanpolitik misslyckades med att sprida socialismen ens i de deformerade termerna av statligt ägande; ett helt äggrede av nya nationella skal har lagts och kläckts, och skiljer sig genom att konkurrererande konsumenter har överhögheten betydligt från det ”socialistiska samvälde” som Deutscher föreställde sig i Den stora utmaningen.
[25] Ibid., ss. 55-57. I denna summering av Trotskijs åsikt i frågan är biografens sympatier ganska tydliga. ”... Under tiden var Sovjetunionen förpliktad att agera som det revolutionära Kinas förmyndare behålla dess manchuriska tillgångar.” Sex år senare sålde Stalin järnvägen till Japans lydstat Manchukuo.
[26] Ibid., ss. 458-71. På s. 470 sammanfattade Deutscher att Trotskij på den gillande sidan av sin dom över de ryska invasionerna 1939-40, ”outtalat [reviderade] uppfattningen om den stalinistiska utrikespolitikens ‘helt kontrarevolutionära’ karaktär.”
[27] Se avsnittet i hans Ryssland i förändring, Universities and Left Review, 1957, som citerats av många kritiker, där han framhöll att ”Nagy och hans fraktion spelade den roll som Trotskij på sin tid antog att Bucharin och Rykov skulle spela i Ryssland”, dvs. den kontrarevolutionära rollen. I intervjun 1963 med The Review anmärkte han gällande Ungern: ”det revolutionen och kontrarevolutionen var avgjordes av den internationella maktbalansen, inte av den sociala maktbalansen i landet.”
[28] DFP, s. 460.
[29] Ibid, s. 520: ”Med det kinesiska proletariatet nästan skingrat och frånvarande från den politiska scenen förvandlade Sovjetunionens gravitationskraft Maos bondearméer till kollektivismens redskap.” Den ofullbordade revolutionen 1917-1967 tillskrev dock Mao-regeringens nationaliseringsåtgärder deras ”mycket säkrare grund för ett nationellt oberoende och en enad stat, för industrialisering och för Kinas återutveckling till stormakt”, liksom ideologiska och utrikespolitiska orsaker (s. 88).
[30] Ett fascinerande exempel på denna selektiva trotskism kan finnas i Nicolas Krassos artikel Trotsky’s Marxism, i årets julinummer av New Left Review [ Krassos artikel och hela debatten ingår i samlingen Debatt om Trotskijs marxism]. Trots sina många inspirerade insikter i "sociologismen" i Trotskijs tänkandefår man efter att ha läst Krassos katalog över trotskistiska misstag en konstig känsla av oanständighet. Krasso, tycks det, invänder mot Trotskij för att han misslyckades: ”överlägsenheten av Stalins perspektiv över Trotskijs är obestridlig ... fullkomligt oförmögen att se, att Stalin var besluten att utesluta honom ur partiet ... att skapa politiska organisationer, en Fjärde international, var dömda att misslyckas ... hur förlorad och desorienterad han var i den främmande situationen i väst.” Som många läsare känner till var Nicolas Krasso en aktiv militant under den ungerska revolutionen; han sammankallade personligen Centrala Arbetarrådets första möte i Budapest, och tvingades fly sitt hemland efter att de ryska stridsvagnarna och den hemliga polisen återupprättade kontrollen. Har Krasso kanske gjort sig skyldig till ”underskattningen av politiska institutioners specifika effektivitet”? Erkände han ”överlägsenheten” hos en Kadar eftersom den senare vann? Nicolas, ändå väljer du att bo i London.
[31] Det finns också illdåd i krig (liksom krigets illdåd); på samma sätt som brutaliteter i fängelser liksom fängelsets brutalitet. De som försvarar en viss sida under ett krig har det svårt nu för tiden med illdåd. De brukade helt enkelt kalla dem ”historier om illdåd”, men ändå har alla historier om illdåd sedan slutet av första världskriget, som inledde en era av revolution och kontrarevolution, varit sanna (de sista osanna sådana handlade om tyskarna i Belgien 1914-15). Allt en försvarare idag kan göra med ett illdåd är att försöka göra det till en tragedi.
[32] Den nya utgåvan på engelska av Ida Metts Kronstadt 1921 borde göra mycket för att motbevisa de många myterna om Kronstadt som cirkulerat inom den stora delen av vänstern, och som ”härleder sig” från Lenin. Fakta om Kronstadtupproret är mycket enkla: med början 1921 i och med slutet av inbördeskriget, ägde det rum en strejkvåg i de viktigaste fabrikerna i Petrograd, och sjömännens, soldaternas och arbetarnas Kronstadtsovjet reste sig i sympati med Petrograds arbetare och för ett program med enkla politiska och ekonomiska krav som syftade till att fälla ”krigskommunismens” oacceptabla påtryckningar. Tvärtemot Deutscher (Den väpnade profeten, s. 510) var upproret inte ”lett av anarkister.” Tvärtemot Chris Harman (International Socialism 30) och många andra krävde revolutionärerna aldrig ”sovjeter utan bolsjeviker” eller ens ”en fri marknad inom jordbruket.” Det första kravet plockades upp av KP från en vit exiltidning på den tiden, och vältrades över på revolten med hjälp av en metod som senare skulle bli känd under hanteringen av andra dissidenter. Kronstadtmännens jordbrukskrav var: ”att bönderna beviljas handlingsfrihet över sin egen mark, och rätten att äga boskap, förutsatt att de sköter sig själva och inte använder sig av hyrd arbetskraft.” Tvärtemot Harman och andra finns det inga bevis att Kronstadtsjömännens ”klassammansättning” hade ”förändrats” sedan 1917. Katkov (The Kronstadt Rising, St. Antony’s Papers, 1959) sammanfattar de sovjetiska författarnas statistiska argument: ”De visar att den faktiska andelen av bönder som tjänstgjorde i den baltiska flottan 1921 då var något mindre än andelen bönder i Röda armén samma år.” I alla fall är naturligtvis bönder som blivit sjömän inte precis bönder; en flottgarnison är, om något, en superurban miljö, och Kronstadt-proklamationernas hela medvetande är proletärt, demokratiskt och kollektivistiskt.
Deutscher gör undertryckandet till ett episkt drama, där han öser på med panoramavyer (”... färska kolumner klampade och fumlade och halkade och kröp över den glansiga ytan tills även de försvann i eld, is och vatten”, ibid., s. 513) och de ironiskt felplacerade idealen: ”rebellerna ... vars enda syfte var att låta revolutionen insupa mjölken av mänsklig vänlighet ... utkämpade en strid i vilken grymheten var oöverträffad under hela inbördeskriget” (s. 514). (Oöverträffad? Kronstadtmännen sköt inga civila, försökte förbrödra sig med de invaderande soldaterna och behandlade fångar milt; bolsjevikerna massakrerade försvarna utan urskillning, både på plats och efter tillfångatagandet.) Trotskijs lögnaktiga och undflyende apologi (Ramaskri om Kronstadt, citerad som auktoritativ källa av Harman) snuddas knappt vid i Den förvisade profeten (”Det fanns ingen anledning att acceptera Trotskijs version för att förstå att kritikerna kraftigt blåste upp betydelsen av Kronstadtupproret ...” s. 437). Deutscher var uppenbarligen oförmögen att relatera felaktigheterna och smutskastningen i Trotskijs redogörelse (enligt vilken Kronstadtmännen ”inbegrep en stor andel av fullkomligt demoraliserade element, klädda i prålig utsvängda byxor och sportiga frisyrer”); istället blev Kronstadt (som Ungern senare) vatten på den tragiska kvarnen, där ädla, rena avsikter (därav ”anarkister”, ”mjölk av mänsklig vänlighet”) blev besudlade under striden. Endast en litterär socialist är i stånd att förhålla sig till illdåd genom en sådan grad av avståndstagande och konstnärlig sublimering; de mindre begåvade håller sig till grövre former av rationalisering och förnekelse, antingen med det nyckfulla högeramalgamet (”stödd av den kapitalistiska pressen ... vitgardisterna ... FN”, etc., etc.) eller genom målmedveten sociologi (”bönder ... småborgerliga ... impregnerade med fascistiska traditioner”) eller ännu mer målmedveten rapportering (”ledd en vit general ... av kardinal Mindzenty ... vi har bekännelserna ...”). De billigare formerna skapar inte litteratur, och är på andra sätt kortlivade. Tragedi brukar stå ut med en hel del; men som Wittgenstein sa om Freud: när du läser honom, häng med din hjärna.
[33] DFP, ss. 146-51, 176-79, 188-89, 508. Men Deutschers korta diskussion om Trotskijs övergång från ”revolutionär defaitism”, strax före sin död 1940, är bitande och upplysande (ibid., ss. 501-02). I denna sista, ofullständiga artikel var Trotskij för att införa värnplikt i USA. Detta är helt klart en fullständig vändning bort från marxisternas symmetriska internationalism under Första världskriget, där motstånd mot krig och upprustning fastslogs som en taktik som var likadan i varje land. Trotskijs nya ståndpunkt var inte symmetrisk med avseende på de stridande lägren; han skulle inte ha stött värnplikt i Nazityskland. En så grundläggande principiell och logisk förändring utgör mer än en taktisk vändning, och definitivt mer än en ”fortsättning” på defaitismen 1914-18 (som Trotskij i alla fall aldrig stödde vid den tiden). Det är inte heller en fortsättning på hans egen taktik under Första världskriget, som inte var ”defaitistisk” men ändå symmetrisk. Om Trotskijs argument 1940 hade tillämpats på åren som föregick Andra världskriget skulle de motsäga mycket i hans kritik mot ”Folkfrontens vänster”, som också stödde de kapitalistiska demokratiernas militära förberedelser mot fascismen, men utan att följa KP i att överge klasskampen. Denna inkonsekvens är en av många som ger en anledning att tvivla på om ”trotskismen” är eller har varit en sammanhängande ideologi.