Källa: J Stalin, Works, vol. 9, s. 288-318, ”Revolution in China and Tasks of the Comintern”
Översättning: ???.
Digitalisering: Martin Fahlgren
Detta är ett utdrag ur ett tal som Stalin höll på Centralkommitténs [CK] och Centrala kontrollkommissionens [CKK] förenade plenums sammanträde den 1 augusti 1927 (plenarmötet hölls 29 juli – 9 augusti).
Hela talet återgavs i Kominterns tidskrift The Communist International, no. 15, October 15, 1927, där avsnittet om Kina börjar på s 296. Föreliggande version utgår i stället från den reviderade texten i Stalins Works vol 10, s 1-62 [Joint Plenum of the Central Committee and Central Control Commission of the C.P.S.U.(B.) ]. Avsnittet om Kina (”About China”) återges där på s 10-38.
Den svenska översättning som används här är från J. Stalin, Den nationella och koloniala frågan (Arbetarkultur 1941), s 309-33.
För kompletterande texter, se Lästipsen efter talet.
OBS: För att slippa ett stort amtal noter som bara anger "Kurs. av mig. J. St.", dvs att kursiveringen är gjord av Stalin själv, så har dessa (förutom vid första tillfället) i stället markerats med **.
Låt oss gå över till frågan om Kina.
Jag skall inte dröja vid oppositionens fel i frågan om den kinesiska revolutionens karaktär och perspektiv. Jag skall inte göra det, eftersom det talats tillräckligt utförligt och övertygande om denna sak och det är onödigt att här upprepa det. Jag skall inte heller dröja vid att den kinesiska revolutionen i sitt nuvarande stadium påstås vara en revolution för tullautonomi (Trotskij). Lika litet lönar det sig att dröja vid påståendet, att det i Kina inte skulle finnas några feodala kvarlevor, och att – ifall sådana existerar – de inte har den ringaste allvarliga betydelse, vilket gör att agrarrevolutionen i Kina blir fullständigt oförståelig (Trotskij och Radek). Dessa och dylika fel av oppositionen i den kinesiska frågan har ni säkert redan lärt känna genom vår partipress.
Låt oss övergå till det som är leninismens grundläggande utgångspunkt vid avgörandet av frågorna om revolutionen i de koloniala och avhängiga länderna.
Vad är det som utgör utgångspunkten för Kommunistiska Internationalen och de kommunistiska partierna överhuvudtaget vid behandlingen av frågan om den revolutionära rörelsen i de koloniala och avhängiga länderna?
Det är att man strängt skiljer mellan revolutionen i de imperialistiska länderna, länder som förtrycker andra folk, och revolutionen i koloniala och avhängiga länder, vilka är utsatta för imperialistiskt förtryck från andra staters sida. Revolutionen i de imperialistiska länderna är en sak för sig: där förtrycker bourgeoisin andra folk och den är kontrarevolutionär under alla revolutionens stadier; där saknas det nationella momentet som ett moment i frihetskampen. Revolutionen i de koloniala och avhängiga länderna är en annan sak: där utgör det imperialistiska förtrycket över andra stater en av revolutionens faktorer, där måste detta förtryck göra sig kännbart också för den nationella bourgeoisin, där kan den nationella bourgeoisin under ett bestämt stadium och för en bestämd tid understödja den revolutionära rörelsen i sitt land mot imperialismen, där är det nationella momentet i frihetskampen en revolutionär faktor. Att inte skilja mellan dessa två omständigheter, att inte förstå denna skillnad, att identifiera revolutionen i de imperialistiska länderna med revolutionen i koloniala länder – det innebär att vika av från marxismens väg, från leninismens väg, och att slå in på samma väg som II Internationalens anhängare.
I sitt referat till den nationella och kolonial[a frågan på Kommunistiska Internationalens II Kongress yttrade Lenin följande:
Vad är det som är den viktigaste, grundläggande idén i våra teser? Det är skillnaden mellan förtryckta och förtryckande folk. Vi framhäver denna skillnad i motsats till II Internationalen och den borgerliga demokratin.** [1] (Lenin, Samlade. verk, bd XXV, s. 351, ryska.)
Oppositionens grundläggande fel består i att den inte förstår och inte erkänner denna skillnad mellan revolutionen av den förra och av den senare typen.
Oppositionens grundläggande fel består i att den identifierar revolutionen 1905 i Ryssland, i ett imperialistiskt land som förtryckte andra folk, med revolutionen i Kina, i ett förtryckt, halvkolonialt land, som är tvingat att kämpa mot det imperialistiska förtrycket från andra staters sida.
Hos oss i Ryssland var revolutionen 1905 riktad mot bourgeoisin, mot den liberala bourgeoisin, ehuru revolutionen var borgerligt demokratisk. Varför? Därför att den liberala bourgeoisin i ett imperialistiskt land inte kan vara annat än kontrarevolutionär. Just därför var det bland bolsjevikerna vid den tiden inte fråga om några temporära block eller överenskommelser med den liberala bourgeoisin – och kunde inte heller vara det. Utgående från detta påstår oppositionen att samma förhållande måste råda i Kina under alla stadier av den revolutionära rörelsen, att temporära överenskommelser och block med den nationella bourgeoisin aldrig och under inga omständigheter får förekomma i Kina. Men oppositionen glömmer att endast personer, som inte förstår och inte erkänner skillnaden mellan revolutionen i förtryckta länder och revolutionen i förtryckande länder, endast personer, som håller på att bryta med leninismen och att sjunka ned till anhängare av II Internationalen, kan tala på detta sätt.
Om det tillåtliga i att ingå temporära överenskommelser och block med den borgerliga frihetsrörelsen i koloniala länder säger Lenin följande:
Kommunistiska Internationalen måste ingå ett temporärt förbund ** med den borgerliga demokratin i kolonierna och de efterblivna länderna, men den får inte sammansmälta med den och måste obetingat bevara den proletära rörelsens självständighet, t.o.m. i dennas mest embryonala form. (Lenin, Saml. verk bd XXV s. 290, ryska.)
...som kommunister måste vi och kommer vi att understödja de borgerliga frihetsrörelserna** i de koloniala länderna endast i sådana fall, då dessa rörelser är verkligt revolutionära och då deras representanter inte hindrar oss att skola och organisera bönderna och de utsugnas breda massor i revolutionär anda. (Samma, s. 353.)
Hur kunde det ”komma sig” att Lenin, som på det skarpaste utdömde överenskommelser med bourgeoisin i Ryssland, medger att sådana överenskommelser och block är tillåtliga i Kina? Måhända Lenin misstog sig? Måhända han svängde om från revolutionär taktik till opportunistisk? Naturligtvis inte! Det ”kom sig” därav att Lenin förstod skillnaden mellan revolutionen i ett förtryckt land och revolutionen i ett förtryckande land. Det ”kom sig” därav att Lenin förstod att den nationella bourgeoisin i de koloniala länderna på ett visst stadium av sin utveckling kan understödja den revolutionära rörelsen i sitt eget land mot den utländska imperialismen. Detta vill oppositionen inte förstå den vill inte förstå det därför att den bryter med Lenins revolutionära taktik, bryter med leninismens revolutionära taktik.
Har ni lagt märke till hur omsorgsfullt oppositionens ledare i sina tal kringgick dessa Lenins anvisningar, hur de undvek att beröra dem, ehuru Bucharin i sitt referat tydligt och klart ställde dem frågan om dessa Lenins anvisningar? Varför kringgår de dessa allmänt bekanta taktiska anvisningar av Lenin beträffande de koloniala och avhängiga länderna? Varför är de rädda för dessa anvisningar? Emedan de fruktar sanningen. Emedan Lenins taktiska anvisningar kullkastar trotskismens hela ideologiska och politiska ståndpunkt i frågorna om den kinesiska revolutionen.
Nu om den kinesiska revolutionens etapper. Oppositionen har snärjt in sig till den grad, att den nu förnekar att det överhuvudtaget funnits några etapper i den kinesiska revolutionens utveckling. Men har det då funnits en revolution utan bestämda etapper i sin utveckling? Hade då inte vår revolution sina utvecklingsetapper? Tag Lenins ”Aprilteser” och ni skall få se, att Lenin skiljer mellan två etapper i vår revolution: den första etappen var den borgerligt-demokratiska revolutionen med agrarrörelsen som huvudaxel; den andra etappen var Oktoberrevolutionen med proletariatets makterövring som huvudaxel.
Vilka är den kinesiska revolutionens etapper? De är enligt min mening tre:
den första etappen är den allmänt nationella förenade frontens revolution, Kanton-perioden, då revolutionen i övervägande grad riktade sitt slag mot den utländska imperialismen och då den nationella bourgeoisin understödde den revolutionära rörelsen;
den andra etappen är den borgerligt-demokratiska revolutionen, efter det de nationella trupperna ryckt fram till Yangtsekiang, då den nationella bourgeoisin tog avstånd från revolutionen, medan agrarrörelsen växte ut till en mäktig revolution, som omfattade miljoner och åter miljoner bönder (för närvarande befinner sig den kinesiska revolutionen i sin andra utvecklingsetapp);
den tredje etappen är sovjetrevolutionen, som ännu inte kommit, men som kommer att inträffa. Den som inte förstått, att det inte finns någon revolution utan bestämda etapper i utvecklingen, den som inte förstått att den kinesiska revolutionen omfattar tre utvecklingsetapper, han har ingenting begripit vare sig av marxismen eller av den kinesiska frågan.
Vad är det utmärkande draget hos den första etappen av den kinesiska revolutionen?
Det utmärkande draget hos den första etappen av den kinesiska revolutionen är för det första, att den var en den allmänt nationella, förenade frontens revolution, och för det andra att den huvudsakligen var riktad mot det yttre imperialistiska förtrycket (Hongkongstrejken osv.). Var Kanton vid den tiden centrum, uppmarschplatsen för den revolutionära rörelsen i Kina? Ja, obetingat. Det kan väl numera endast blinda förneka.
Är det riktigt att den första etappen av en kolonial revolution måste ha just en sådan karaktär? Jag tror att det är riktigt. I ”Tilläggsteserna”, som antogs av Kommunistiska Internationalens II kongress, i vilka revolutionerna i Kina och Indien behandlas, talas det direkt om att i dessa länder ”det utländska trycket hela tiden bromsar det sociala livets utveckling” och att ”revolutionens första steg** i kolonierna därför måste vara den utländska kapitalismens störtande”. (Se det stenografiska protokollet från Kominterns II kongress, s 605, ryska.)
Det utmärkande draget hos den kinesiska revolutionen är det faktum att den fullbordat detta ”första steg”, den första etappen av sin utveckling, att den genomgått den första perioden av den allmänt nationella förenade frontens revolution och inträtt i den andra perioden av sin utveckling, den agrara revolutionens period.
Det utmärkande draget hos exempelvis den turkiska revolutionen (kemalisterna) är däremot det faktum, att den stannade vid det ”första steget”, på den första etappen av sin utveckling, på den borgerliga frihetsrörelsens etapp, utan att ens försöka att gå över till den andra etappen av sin utveckling, till agrara revolutionens etapp.
Vad representerade Kuomintang och dess regering under revolutionens första etapp, under Kantonperioden? De representerade då ett block av arbetare, bönder, borgerliga intellektuella och den nationella bourgeoisin. Var Kanton vid denna tid den revolutionära rörelsens centrum, revolutionens uppmarschplats? Var det en riktig politik att vid denna tid understödja KantonKuomintang såsom den regering, vilken ledde frihetskampen mot imperialismen? Gjorde vi rätt, då vi understödde Kanton i Kina och, låt oss säga, Angora i Turkiet, då Kanton och Angora kämpade mot imperialismen? Ja, vi gjorde rätt. Vi gjorde rätt, och vi följde då i Lenins spår, ty Kantons och Angoras kamp splittrade imperialismens krafter, försvagade och diskrediterade imperialismen och underlättade därigenom utvecklingen av världsrevolutionens härd, Sovjet* Kurs. av mig. J. St. unionens utveckling. Är det sant att oppositionens nuvarande ledare vid den tiden tillsammans med oss understödde Kanton och Angora och skänkte dem en viss hjälp? Ja, det är sant. Må den som vill försöka betvivla detta.
Men hur skall man förstå enhetsfronten med den nationella bourgeoisin under en kolonial revolutions första etapp? Betyder det att kommunisterna inte får skärpa arbetarnas och böndernas kamp mot godsägarna och den nationella bourgeoisin, att proletariatet måste offra sin självständighet, låt vara endast i ringaste grad och endast för en minut? Nej, det betyder det inte. Enhetsfronten kan ha revolutionär betydelse endast i det fall och under den betingelsen att den inte hindrar kommunistiska partiet att utföra sitt självständiga politiska och organisatoriska arbete, inte hindrar det att organisera proletariatet som en självständig politisk kraft, att resa bönderna mot godsägarna, att öppet organisera arbetarnas och böndernas revolution och därigenom förbereda betingelserna för proletariatets hegemoni. Det synes mig att Bucharin i sitt referat på basis av allmänt bekanta dokument fullständigt bevisat, att Kommunistiska Internationalen bibringat Kinas Kommunistiska Parti just en sådan uppfattning av enhetsfronten.
Kamenev och Zinovjev har här åberopat sig på ett enda telegram till Shanghai i oktober 1926, i vilket det hette att man tills vidare, till dess Shanghai intagits, inte borde skärpa agrarrörelsen. Jag vill långt ifrån medge att detta telegram var riktigt. Jag har aldrig ansett och anser fortfarande inte vår Centralkommitté för ofelbar. Det förekommer enskilda fel, och detta telegram var obestridligt ett fel. Men för det första återkallade vi själva detta telegram några veckor senare (i november 1926) utan några slags anvisningar av oppositionen. För det andra: varför har oppositionen ända till nu tigit om detta, varför erinrar den om detta telegram först efter nio månader och varför hemlighåller den för partiet att detta telegram återkallades av oss för nio månader sedan? Det skulle vara ett illvilligt förtal, om man skulle anta att detta telegram var utmärkande för vår lednings linje. I verkligheten var det ett enskilt, episodiskt telegram, som absolut inte är karakteristiskt vare sig för Kommunistiska Internationalens linje eller för vår lednings linje. Det framgår som sagt redan därav, att det återkallades några veckor senare genom en rad dokument, som angav linjen och som är obetingat karakteristiska för vår ledning.
Tillåt mig att hänvisa till dessa dokument.
Här exempelvis ett utdrag ur en resolution från Kommunistiska Internationalens VII plenum i november 1926, dvs. en månad efter det ovannämnda telegrammet:
Den specifika säregenheten i det nuvarande läget är dess övergångskaraktär: proletariatet måste välja mellan perspektivet av ett block med betydande skikt av bourgeoisin och perspektivet av ett fortsatt befästande av sitt förbund med bönderna. Om proletariatet inte uppställer ett radikalt agrarprogram så kommer det inte att kunna dra in bönderna i den revolutionära kampen och kommer att förlora hegemonin i den nationella frihetsrörelsen.
Och vidare:
Folkregeringen i Kanton kommer inte att kunna hålla sig vid makten i revolutionen, kommer inte att kunna vinna en full seger över den utländska imperialismen och över den inhemska reaktionen förrän den nationella befrielsens sak identifieras med den agrara revolutionen.** (Se resolutionen från EKKI:s VII. utvidgade plenum, ryska.)
Det är ett dokument, som verkligen är utmärkande för linjen för Kommunistiska Internationalens ledning.
Det är högst besynnerligt att oppositionens ledare förbigår detta allmänt bekanta Komintern-dokument.
Det kanske inte är taktlöst, om jag åberopar mig på mitt eget tal i den kinesiska kommissionen i Kommunistiska Internationalen i november samma år 1926, vilken kommission, naturligtvis inte utan mitt deltagande, utarbetade det VII. utvidgade plenums resolution i den kinesiska frågan. Detta tal publicerades sedan som en särskild broschyr under titeln ”Om perspektiven för revolutionen i Kina”. Här några ställen ur detta tal:
Jag vet att det bland Kuomintangs medlemmar och t.o.m. bland de kinesiska kommunisterna finns personer, vilka inte anser det möjligt att utlösa revolutionen på landsbygden, emedan de fruktar att om bönderna drages in i revolutionen, så skulle det komma att undergräva den antiimperialistiska enhetsfronten. Det är den största villfarelse, kamrater. Den antiimperialistiska fronten i Kina kommer att bli desto starkare och mäktigare, ju snabbare och grundligare de kinesiska bönderna dras in i revolutionen.
Och vidare:
Jag vet att det bland de kinesiska kommunisterna finns kamrater, vilka betraktar arbetarnas strejker för att förbättra sitt materiella och rättsliga läge som icke önskvärda och avråder arbetarna från att strejka. (Tillrop: ”Det var i Kanton och i Shanghai.”) Det är ett stort misstag, kamrater. Det är ett mycket allvarligt underskattande av det kinesiska proletariatets roll och relativa betydelse. Det måste i teserna framhållas som en obetingat negativ företeelse. Det skulle vara ett stort fel om de kinesiska kommunisterna inte skulle utnyttja den nuvarande gynnsamma situationen till att hjälpa arbetarna att förbättra sitt materiella och rättsliga läge, även genom strejker. Vartill behöver man annars revolutionen i Kina!
Och här ett tredje dokument, från december 1926, som författades vid den tidpunkt, då Kommunistiska Internationalen från alla Kinas städer bestormades med försäkringar om att en utveckling av arbetarnas kamp skulle leda till kris och arbetslöshet, till stängning av fabrikerna och verkstäderna:
En allmän politik som går ut på reträtt i städerna och avblåsning av arbetarnas kamp för att förbättra sitt läge är oriktig. Kampen på landsbygden måste utvecklas, men samtidigt måste man utnyttja det gynnsamma tillfället till att förbättra arbetarnas materiella och rättsliga läge och på allt sätt sträva att ge arbetarnas kamp en organiserad karaktär för att utesluta excesser och en alltför snabb frammarsch. Särskilt måste man sträva efter att kampen i städerna riktas mot de storborgerliga skikten och framför allt mot imperialisterna, så att småbourgeoisin och de borgerliga mellanskikten i Kina såvitt möjligt hålles kvar inom ramen för enhetsfronten mot den gemensamma fienden. Systemet med medlingskommissioner, medlingsdomstolar osv. anser vi för ändamålsenligt, om en riktig arbetarpolitik i dessa institutioner säkras. Vi anser det dessutom för nödvändigt att varsko om att dekret mot strejkfrihet, arbetarmöten osv. är absolut otillåtliga. Med hänsyn till denna frågas vikt, ber vi er sända oss regelbundna informationer.
Ett fjärde dokument, som författades halvannan månad före Chiang Kai-sheks statskupp:
Det är nödvändigt att stärka Kuomintang-cellernas och de kommunistiska cellernas arbete i armen och att organisera sådana där det ännu inte finns några och där det är möjligt att organisera dem; där det är omöjligt att organisera kommunistiska celler måste ett forcerat arbete med hjälp av illegala kommunister utföras.
Det är nödvändigt att sätta kurs på arbetarnas och böndernas beväpnande, på att omvandla de lokala bondekommittéerna till faktiska maktorgan med väpnat självskydd osv.
Det är nödvändigt att Kommunistiska Partiet överallt och allestädes uppträder som ett sådant; en politik av frivillig halvlegalitet är otillåtlig; Kommunistiska Partiet får inte spela rollen av en broms för massrörelsen; Kommunistiska Partiet får inte skyla över de högersinnade Kuomintang-elementens förrädiska och reaktionära politik; för att avslöja dem måste massorna mobiliseras omkring Kuomintang och Kinas Kommunistiska Parti.
Det är nödvändigt att rikta alla revolutionen hängivna funktionärers uppmärksamhet på den omständigheten, att den kinesiska revolutionen för närvarande, med hänsyn till klasskrafternas omgruppering och de imperialistiska arméernas koncentrering genomgår en kritisk period och att dess fortsatta framgång är möjlig endast om man håller en bestämd kurs på massrörelsens utveckling. I annat fall hotas revolutionen av en oerhörd fara. Därför är det nödvändigare än någonsin att direktiven genomförs.
Och redan tidigare, i april 1926, ett år före de högersinnade Kuomintangelementens och Chiang Kai-sheks statskupp, varnade Kommunistiska Internationalen Kinas Kommunistiska Parti och påpekade att man ”måste hålla kurs på högerelementens utträde eller uteslutning ur Kuomintang”.
Så uppfattade och så uppfattar Kommunistiska Internationalen fortfarande taktiken av enhetsfront mot imperialismen under den första etappen av en kolonial revolution.
Känner oppositionen till dessa riktningsgivande dokument? Naturligtvis. Men varför tiger den då om dem? Därför att den söker strid och inte sanning.
Och ändå fanns det en tid, då de nuvarande oppositionsledarna, särskilt Zinovjev och Kamenev, begrep någonting av leninismen och i huvudsak förfäktade samma politik i den kinesiska revolutionära rörelsen, som Kommunistiska Internationalen följde och sådan kamrat Lenin utstakat den i sina teser. Jag syftar på Kommunistiska Internationalens VI plenum i februari och mars 1926, då Zinovjev var ordförande för Kommunistiska Internationalen, då han ännu var leninist och ännu inte förirrat sig till Trotskijs läger. Jag erinrar om Kommunistiska Internationalens VI plenum därför att det finns en resolution från detta plenum om den kinesiska revolutionen, vilken enhälligt antogs i februari och mars 1926 och i vilken ges ungefär samma värdering av den kinesiska revolutionens första etapp, av Kanton-Kuomintang och av Kan-tonregeringen, som den Kommunistiska Internationalen och SUKP(b) ger och från vilken oppositionen nu tar avstånd. Jag nämner denna resolution, emedan Zinovjev vid den tiden röstade för den och ingen av Centralkommitténs medlemmar, inte ens Trotskij, Kamenev och de andra av oppositionens nuvarande ledare, reste invändningar mot den.
Tillåt mig att anföra några ställen ur denna resolution.
Om Kuomintang heter det i denna resolution:
De kinesiska arbetarnas politiska strejker i Shanghai och Hongkong (juni och september 1925) har åstadkommit en vändpunkt i det kinesiska folkets frihetskamp mot de utländska imperialisterna... Proletariatets politiska aktion gav en mäktig impuls till en fortsatt utveckling och ett fortsatt stärkande av samtliga revolutionärt-demokratiska organisationer i landet och i främsta rummet det revolutionära folkpartiet Kuomintang och den revolutionära regeringen i Kanton. Kuomintangpartiet, vars huvudkärna uppträdde i förbund med de kinesiska kommunisterna, utgör ett revolutionärt block av arbetare, bönder, intellektuella och demokratiska element i städerna**, baserade på gemenskapen mellan dessa skikts klassintressen i kampen mot de utländska imperialisterna och hela den militär-feodala ordningen, för landets oavhängighet och en enhetlig, revolutionär-demokratisk regering. (Se Resolution från Kommunistiska Internationalens Exekutivkommittés VI. plenum.)
Således skildras Kanton-Kuomintang här som ett förbund av fyra klasser. Som ni ser är detta mycket likt ”martynovism”[2] sanktionerad av ingen mindre än Kommunistiska Internationalens dåvarande ordförande, Zinovjev.
Om Kuomintangregeringen i Kanton:
Den av Kuomintangpartiet i Kanton bildade revolutionära regeringen har redan hunnit knyta förbindelse med de bredaste massor av arbetare, bönder och demokratiska element i städerna och stödd på dessa har den slagit ned de av imperialisterna understödda kontrarevolutionära banden (och arbetar på en radikal demokratisering av hela det politiska livet i provinsen Kwangtung). Kantonregeringen, som sålunda är avantgardet i det kinesiska folkets kamp för sin oavhängighet, är förebilden för det framtida revolutionärt-demokratiska uppbygget i landet.”** (Samma)
Således skulle Kuomintangregeringen i Kanton, som utgjorde ett block mellan fyra klasser, vara en revolutionär regering, och inte endast en revolutionär regering, utan dessutom förebilden för en framtida revolutionärt-demokratisk regering i Kina.
Om arbetarnas, böndernas och bourgeoisins enhetsfront:
Inför de nya farorna måste Kinas Kommunistiska Parti och Kuomintang utveckla det mest omfattande politiska arbete, organisera massaktioner för att understödja folkarméernas kamp, utnyttja de inre motsättningarna i imperialisternas läger och emot dem ställa en nationell-revolutionär enhetsfront av de bredaste befolkningsskikt (arbetare, bönder, bourgeoisi)** under ledning av de revolutionärt-demokratiska organisationerna. (Samma)
Således är temporära block och överenskommelser med bourgeoisin i de koloniala länderna på en viss etapp av den koloniala revolutionen inte endast tillåtliga utan direkt nödvändiga.
Inte sant, det erinrar mycket om det som Lenin säger oss i sina bekanta anvisningar om kommunisternas taktik i koloniala och avhängiga länder? Synd bara att Zinovjev redan hunnit glömma det.
Frågan om utträde ur Kuomintang:
Enskilda skikt av den kinesiska storbourgeoisin, som för en tid grupperat sig omkring Kuomintangpartiet, har under det senaste året lämnat detta, vilket lett till att på Kuomintangs högra flygel bildats en mindre grupp, som öppet uppträder mot ett nära förbund mellan Kuomintang och de arbetande massorna, för att utesluta kommunisterna ur Kuomintang och mot Kantonregeringens revolutionära politik. Det faktum att denna högerflygel utdömdes på Kuomintangs II kongress (januari 1926) och att nödvändigheten av ett kampförbund mellan Kuomintang och kommunisterna bekräftades, stärker den revolutionära linjen i Kuomintangs och Kantonregeringens verksamhet och säkrar Kuomintang revolutionärt understöd av proletariatet.** (Samma)
Enligt detta skulle kommunisternas utträde ur Kuomintang under den kinesiska revolutionens första etapp ha varit ett allvarligt fel. Skada bara att Zinovjev, som röstade för denna resolution, redan hunnit glömma det efter knappt en månad. Ty det var inte senare än i april 1926 (en månad senare) som Zinovjev krävde att kommunisterna omedelbart skulle utträda ur Kuomintang.
Om avvikelserna i Kinas Kommunistiska Parti och om det otillåtliga i att hoppa över Kuomintangfasen i revolutionen:
De kinesiska kommunisternas politiska självbestämmande kommer att utveckla sig i kampen mot två i lika hög grad skadliga avvikelser: mot högerlikvidatorerna, vilka ignorerar det kinesiska proletariatets självständiga klassuppgifter och leder till ett formlöst sammansmältande med den allmänt demokratiska nationella rörelsen, och mot de extrema vänsterströmningarna, vilka strävar att hoppa över rörelsens revolutionärt-demokratiska etapp direkt till den proletära diktaturens och sovjetmaktens uppgifter samt glömmer bönderna**, denna grundläggande och avgörande faktor i den kinesiska nationella frihetsrörelsen. (Samma)
Här finns som ni ser allt som behövs för att nu kunna beslå oppositionen med att vilja hoppa över Kuomintangfasen i utvecklingen i Kina, med att underskatta bonderörelsen och att göra ett språng i riktning mot sovjeterna. Det träffar huvudet på spiken.
Känner Zinovjev, Kamenev och Trotskij till denna resolution?
Man måste anta att de känner den. I varje fall kan den inte vara obekant för Zinovjev, under vars ordförandeskap denna resolution antogs på Kommunistiska Internationalens VI plenum och som själv röstade för den. Varför kringgår nu oppositionens ledare denna resolution av den högsta instansen för den kommunistiska världsrörelsen? Varför förtiger de den? Därför att den vänder sig emot dem i alla frågor som rör den kinesiska revolutionen. Därför att den kullkastar oppositionens hela nuvarande trotskistiska inställning. Därför att de gått bort från Kommunistiska Internationalen, gått bort från leninismen, och nu av fruktan för sitt eget förflutna, av fruktan för sin egen skugga ser sig tvungna att fegt kringgå resolutionen från Kommunistiska Internationalens VI plenum.
Så förhåller det sig med den kinesiska revolutionens första etapp.
Låt oss nu övergå till den kinesiska revolutionens andra etapp.
Om den första etappen utmärkte sig därigenom att revolutionen i huvudsak vände sin udd mot den utländska imperialismen, så utgörs det utmärkande draget för den andra etappen av det faktum, att revolutionen huvudsakligen vänder sin udd mot de inre fienderna och framför allt mot feodalherrarna, mot den feodala regimen. Har den första etappen löst sin uppgift att störta den utländska imperialismen? Nej, det har den inte. Den har lämnat lösningen av denna uppgift i arv åt den kinesiska revolutionens andra etapp. Den har endast gett de revolutionära massorna den första stöten i riktning emot imperialismen för att sedan fullborda sitt lopp och överlämna denna uppgift åt framtiden. Man kan anta att det inte heller kommer att lyckas den andra etappen av revolutionen att fullständigt lösa uppgiften att driva ut imperialisterna. Den kommer att ge en andra impuls till att resa de kinesiska arbetarnas och böndernas breda massor mot imperialismen, men endast för att sedan lämna fulländningen av detta verk åt följande etapp av den kinesiska revolutionen, åt sovjetetappen. Och i detta ligger ingenting märkvärdigt. Är det inte bekant att i vår revolutions historia förekommit analoga fakta, även om i en annan situation och under andra omständigheter? Är det inte bekant att den första etappen av vår revolution inte helt löste sin uppgift att fullända agrarrevolutionen utan överlämnade denna uppgift åt den påföljande revolutionsetappen, åt Oktoberrevolutionen, som också helt och fullt löste uppgiften att utrota feodalismens rester? Därför är det inte att undra på om den kinesiska revolutionen under den andra etappen inte lyckas fullända agrarrevolutionen och om den andra revolutionsetappen, sedan den ryckt upp böndernas miljonmassor och lett dem till kamp mot feodalismens rester, överlämnar fulländningen av detta verk åt följande etapp av revolutionen, sovjetetappen. Det kommer endast att bli ett plus för den kommande sovjetrevolutionen i Kina.
Vari bestod kommunisternas uppgift under den andra etappen av revolutionen i Kina, då den revolutionära rörelsens centrum uppenbart förflyttats från Kanton till Wuhan och då det vid sidan av det revolutionära centrum i Wuhan bildades ett kontrarevolutionärt centrum i Nanking? Den bestod i att i fullt omfång utnyttja möjligheten att legalt organisera partiet, proletariatet (fackföreningar), bönderna (bondeföreningar) och revolutionen överhuvudtaget. Den bestod i att driva Kuomintang-folket i Wuhan åt vänster, till agrar revolution. Den bestod i att förvandla Wuhan-Kuomintang till ett centrum för kampen mot kontrarevolutionen och till en kärna för proletariatets och böndernas kommande revolutionärt-demokratiska diktatur.
Var denna politik riktig? Fakta har visat att det var den enda riktiga politik, som var i stånd att fostra arbetarnas och böndernas breda massor till att föra revolutionen vidare.
Oppositionen krävde vid denna tid att man omedelbart skulle bilda sovjeter av arbetar- och bondedeputerade. Men det var äventyrspolitik, det var ett äventyrligt språng framåt, ty att omedelbart bilda sovjeter skulle då ha betytt att hoppa över vänster-Kuomintangs utvecklingsfas. Varför? Därför att Kuomintang i Wuhan, som var för ett förbund med kommunisterna, ännu inte hunnit diskreditera sig och avslöja sig i de breda arbetar- och bondemassornas ögon, ännu inte hunnit uttömma sina möjligheter som en borgerligt-demokratisk organisation. Därför att om man skulle ha uppställt parollen om sovjeter och om att störta Wuhan-regeringen vid en tidpunkt, då massorna ännu inte genom sin egen erfarenhet övertygat sig om att denna regering var oduglig och att den måste störtas, så skulle det ha varit att ta ett språng framåt, att lösrycka sig från massorna, att beröva sig massornas understöd och på så sätt viga det påbörjade verket till undergång. Oppositionen tror att sedan den insett Wuhan-Kuomintangs otillförlitlighet, dess vacklan, dess brist på revolutionär anda (och att inse det är inte svårt för någon politiskt kvalificerad funktionär) så skulle detta redan vara fullt tillräckligt för att också massorna skulle inse det, det skulle vara fullt tillräckligt för att ersätta Kuomintang med sovjeter och föra massorna framåt. Men det är oppositionens vanliga ultravänster-fel, då denna tar sitt eget medvetande och sin egen uppfattning för de miljonhövdade arbetar-och bondemassornas medvetande och uppfattning. Oppositionen har rätt, då den säger att partiet måste gå framåt. Det är en enkel marxistisk sats, och det varken finns eller kan finnas något marxistiskt parti utan att denna sats följs. Men den är endast en del av sanningen. Hela sanningen är den att partiet inte bara går framåt, utan också för med sig miljonmassorna. Att gå framåt utan att föra med sig miljonmassorna, det betyder i verkligheten att bli efter rörelsen, att traska efter i rörelsens kölvatten. Att gå framåt, lösryckt från arriärgardet, utan att förmå dra med sig arriärgardet, det innebär att göra ett språng, som för en viss tid kan ödelägga massornas frammarsch. Den leninska ledningen består ju egentligen däri, att avantgardet förstår att föra med sig eftertruppen, att avantgardet marscherar framåt utan att lösrycka sig från massorna. Men för att avantgardet inte skall lösrycka sig från massorna, för att avantgardet verkligen skall kunna föra miljonmassorna med sig – för detta krävs en avgörande förutsättning, nämligen att massorna själva på grund av sin egen erfarenhet övertygar sig om att avantgardets anvisningar, direktiv och paroller är riktiga. Det fatala med oppositionen består just däri, att den inte erkänner denna enkla leninska regel för ledningen av miljonmassorna, att den inte förstår att partiet ensamt, att endast en avancerad grupp, utan miljonmassornas understöd, inte är i stånd att genomföra revolutionen, att det i sista hand är de arbetande miljonmassorna själva som ”gör” revolutionen.
Varför uppställde inte vi bolsjeviker i april 1917 i praktiken parollen om den Provisoriska regeringens störtande och sovjetmaktens upprättande, ehuru vi var övertygade om att vi inom närmaste framtid skulle komma att ställas inför nödvändigheten att störta Provisoriska regeringen och upprätta sovjetmakten? Emedan de arbetandes breda massor, såväl bakom fronten som vid fronten, och slutligen sovjeterna själva ännu inte var redo att tillägna sig en sådan paroll, att de ännu trodde på Provisoriska regeringens revolutionära anda. Därför att Provisoriska regeringen ännu inte hunnit vanhedra och diskreditera sig genom att understödja kontrarevolutionen bakom fronten och vid fronten. Varför brännmärkte Lenin i april 1917 Bogdatjevs grupp i Leningrad, som uppställde parollen om att omedelbart störta Provisoriska regeringen och upprätta sovjetmakt? Därför att Bogdatjevs försök skulle ha varit ett farligt språng framåt och skulle ha frambesvurit faran för att det bolsjevikiska partiet lösryckts från arbetarnas och böndernas miljonmassor.
Äventyrlighet i politiken, bogdatjevism i den kinesiska revolutionens frågor – det är vad som nu dödar vår trotskistiska opposition.
Zinovjev menar att då jag talar om bogdatjevism, så identifierar jag den nuvarande kinesiska revolutionen med Oktoberrevolutionen. Det är naturligtvis nonsens. För det första har jag själv i min artikel ”Anteckningar till aktuella tema” gjort det förbehållet att ”analogin här är betingad”, att ”jag går med på den endast med alla de förbehåll, som är nödvändiga om man tar hänsyn till skillnaden i situationen i våra dagars Kina och i Ryssland år 1917”. För det andra skulle det vara dumt att påstå att man vid karakteristiken av de ena eller andra strömningarna, de ena eller andra felen i revolutionen i ett givet land överhuvud taget inte skulle kunna uppställa någon analogi med revolutionerna i andra länder. Lär inte revolutionen i ett land av revolutionerna i andra länder, även om dessa revolutioner är av olika slag? I vad utmynnar då vetenskapen om revolutionen? Zinovjev förnekar i verkligheten möjligheten av en vetenskap om revolutionen. Är det då inte ett faktum att Lenin under perioden före Oktoberrevolutionen beskyllde Tjcheidse, Tsereteli, Steklov och andra för att bedriva en ”louis-blancism” som den under 1848 års franska revolution? Se på Lenins artikel ”Louis-blancismen” och ni skall förstå att Lenin i hög grad utnyttjade analogier från den franska revolutionen 1848 vid karakteristiken av de fel som en eller annan politiker gjorde sig skyldig till före Oktober, ehuru Lenin mycket väl visste att den franska revolutionen 1848 inte är av samma typ som vår Oktoberrevolution. Och om man kan tala om Tjcheidses och Tseretelis ”louisblancism” under perioden före Oktoberrevolutionen, varför skulle man då inte kunna tala om Zinovjevs och Trotskijs ”bogdatjevism” under agrarrevolutionens period i Kina?
Oppositionen försäkrar att Wuhan inte var den revolutionära rörelsens centrum. Men varför påstod då Zinovjev att det ”krävdes allsidig hjälp” åt Wuhan-Kuomintang för att göra den till centrum för kampen mot de kinesiska Cavaignacarna? Varför blev just Wuhans territorium och inte något annat till centrum för agrarrörelsens högsta utveckling? Är det inte ett faktum att just Wuhans territorium (Hunan, Hupei) i början av detta år var centrum för agrarrörelsens högsta utveckling? Varför kan man kalla Kanton, där det inte fanns någon massomfattande agrarrörelse, för ”revolutionens uppmarschområde” (Trotskij), medan Wuhan, på vars område agrarrevolutionen började och utvecklades, inte får anses som den revolutionära rörelsens centrum, dess ”uppmarschområde”? Hur skall det i så fall förklaras att oppositionen krävde att Kommunistiska Partiet skulle stanna kvar i Wuhan-Kuomintang och i Wuhanregeringen? Inte var väl oppositionen i april 1927 för ett block med den ”kontrarevolutionära” Wuhan-Kuomintang? Varifrån kommer denna ”glömska” och distraktion hos oppositionen?
Oppositionen är full av skadeglädje över att blocket med Wuhan-Kuomintang inte visade sig varaktigt, och härvid påstår den att Kommunistiska Internationalen inte varskott de kinesiska kommunisterna om möjligheten av att Wuhan-Kuomintang skulle svika. Det behöver väl inte bevisas att oppositionens skadeglädje endast vittnar om dess politiska bankrutt. Oppositionen tror tydligen att blocket med den nationella bourgeoisin i kolonialländer måste vara långvarigt. Men så kan endast personer tänka, som förlorat de sista resterna av leninismen. Om feodalherrarna och imperialismen i Kina på nuvarande stadium visat sig vara starkare än revolutionen, om dessa fientliga krafters tryck åstadkommit att Wuhan-Kuomintang svängt åt höger och lett till ett temporärt nederlag för den kinesiska revolutionen, så kan endast personer, som är anstuckna av nederlagsstämning, känna skadeglädje över detta. Vad beträffar oppositionens påstående att Kommunistiska Internationalen inte varnat Kinas Kommunistiska Parti för möjligheten av att Wuhan-Kuomintang skulle svika, så hör det till det vanliga skvallret, av vilket det nu finns ett sådant överflöd i oppositionens arsenal.
Tillåt mig att citera några dokument för att vederlägga oppositionens förtal. Första dokumentet, från maj 1927:
Det viktigaste i Kuomintangs inrikespolitik är nu att systematiskt utveckla den agrara revolutionen i alla provinser, bland dem särskilt Kwangtung, under parollen 'All makt åt bondeförbunden och kommittéerna på landsbygden'. Det är grundvalen för revolutionens och Kuomintangs framgång. Det är grundvalen för att i Kina skapa en bred och mäktig politisk och militär armé mot imperialismen och dess agenter. Praktiskt taget är parollen om jordens konfiskering fullt tidsenlig för de provinser, som gripits av en stark agrarrörelse, exempelvis Hunan, Kwangtung osv. Utan detta är det omöjligt att föra den agrara revolutionen vidare **....
Man måste genast börja med att organisera åtta eller tio divisioner av revolutionära bönder och arbetare med en absolut tillförlitlig befälskår. Det blir Wuhans garde såväl vid fronten som bakom fronten, då det gäller att avväpna opålitliga truppavdelningar. Man får inte dröja med detta.
Man måste stärka upplösningsarbetet bakom fronten och bland Chiang Kai-sheks trupper samt hjälpa de upproriska bönderna i Kwangtung, där godsägarnas välde är särskilt outhärdligt.
Andra dokument, från maj 1927:
Utan agrarrevolution är en seger omöjlig. Utan den kommer Kuomintangs CK att förvandlas till en ömklig lekboll för opålitliga generaler. Man måste bekämpa excesser, men inte med trupper, utan genom bondeförbund. Vi är avgjorda anhängare av att jorden faktiskt skall tagas i besittning av folket. Farhågorna med anledning av Tang Ping-shangs[3] resa är i viss mån berättigade. Man får inte lösrycka sig från arbetar- och bonderörelsen utan måste på allt sätt främja den. Annars för ni det hela till undergång.
Några av de gamla ledarna i Kuomintangs Centralkommitté har gripits av fruktan för händelserna, de tvekar och kompromissar. Man måste i Kuomintangs Centralkommitté draga in flera nya bonde- och arbetarledare nedifrån. Deras djärva stämma kommer att göra de gamla ledarna mera beslutsamma eller också försätta dem ur spelet. Kuomintangs nuvarande struktur måste ändras. Kuomintangs överskikt måste obetingat friskas upp och kompletteras med nya ledare, vilka utmärkt sig i agrarrevolutionen; periferin måste utvidgas till att omfatta arbetar- och bondeförbundens miljoner. I annat fall löper Kuomintang fara att lösryckas från livet och förlora all auktoritet.
Man måste göra slut på beroendet av de opålitliga generalerna. Mobilisera omkring 20.000 kommunister, lägg därtill 50.000 revolutionära arbetare och bönder från Hunan-Hopei, formera några nya armékårer, utnyttja studenterna i kommendörsskolan och organisera er egen pålitliga armé, innan det är för sent. Annars finns det inga garantier mot ett fiasko. Det är en svår sak, men andra vägar finns det inte.
Organisera ett revolutionärt militärtribunal med kända icke-kommunistiska Kuomintangmän i spetsen. Bestraffa de officerare, som upprätthåller förbindelse med Chiang Kaishek eller som hetsar upp soldaterna mot folket, mot arbetarna och bönderna. Man får inte bara syssla med förmaningar. Det är på tiden att handla. Skurkarna måste straffas. Om Kuomintangmännen inte lär sig att bli revolutionära jakobiner, så kommer de att gå förlorade för folket såväl som för revolutionen.**
Som ni ser, har Kommunistiska Internationalen förutsett händelserna och i rätt tid signalerat om farorna och varskott de kinesiska kommunisterna om Wuhan-Kuomintangs undergång, ifall Kuomintangmännen inte förstår att bli revolutionära jakobiner.
Kamenev sade att Kommunistiska Internationalens politik skulle vara skulden till den kinesiska revolutionens nederlag, att vi ”fostrat Cavaignacar i Kina”. Kamrater, så kan endast en person tala om vårt parti, vilken är redo att begå ett brott mot partiet. Så talade mensjevikerna under julinederlagets period 1917 om bolsjevikerna, då de ryska Cavaignacarna trädde fram på scenen. Lenin skrev i sin artikel ”Till parollerna” att julinederlaget var ”en seger för Cavaignacarna”. Mensjevikerna rasade vid den tiden och påstod att det var Lenins politik som bar skulden till de ryska Cavaignacarnas framträdande. Tror då Kamenev att det var Lenins politik, vårt partis politik, och inte någonting annat, som var skulden till de ryska Cavaignacarnas framträdande under julinederlagets period 1917? Passar det sig för Kamenev att i detta fall imitera mensjevikerna? (Skratt.) Jag har inte trott att folk från oppositionen kunde sjunka så djupt... Revolutionen 1905 led som bekant nederlag, och detta nederlag var grundligare än den kinesiska revolutionens nuvarande nederlag. Mensjevikerna påstod den gången att det var bolsjevikernas extremt revolutionära taktik, som bar skulden till att revolutionen 1905 led nederlag. Inte har väl Kamenev för avsikt att också här ta mensjevikernas tolkning av vår revolutions historia till förebild och att stena bolsjevikerna? Och hur skall den bajerska rådsrepublikens nederlag förklaras? Måhända genom Lenins politik och inte genom förhållandet mellan klasskrafterna? Hur skall man förklara den ungerska rådsrepublikens nederlag? Måhända genom Kommunistiska Internationalens politik och inte genom förhållandet mellan klasskrafterna? Hur kan man påstå att det ena eller andra partiets taktik kan upphäva eller vända upp och ned på förhållandet mellan klasskrafterna? Var vår politik år 1905 riktig eller inte? Varför led vi den gången ett nederlag? Vittnar inte fakta om att, om man skulle ha följt oppositionens politik, så skulle den kinesiska revolutionen förr ha lidit nederlag, än vad som verkligen var fallet? Vad skall man säga om personer, som glömmer förhållandet mellan klasskrafterna under revolutionen och försöker att förklara det hela endast med ett eller annat partis taktik? Om sådana personer kan man endast säga en sak, nämligen att de brutit med marxismen.
Slutsatserna. Oppositionens största fel:
1. Oppositionen förstår inte den kinesiska revolutionens karaktär och perspektiv.
2. Oppositionen ser inte skillnaden mellan revolutionen i Kina och revolutionen i Ryssland, mellan revolutionen i koloniala länder och revolutionen i imperialistiska länder.
3. Oppositionen bryter med den leninska taktiken i frågan om förhållandet till den nationella bourgeoisin i koloniala länder under revolutionens första etapp.
4. Oppositionen förstår inte frågan om kommunisternas deltagande i Kuomintang.
5. Oppositionen kränker den leninska taktikens grundsatser i frågan om förhållandet mellan avantgardet (partiet) och arriärgardet (de arbetande miljonmassorna).
6. Oppositionen bryter mot resolutionerna från Kommunistiska Internationalens VI och VII plenum.
Oppositionen höjer sin politik i den kinesiska frågan till skyarna och påstår att om man följt denna politik, så skulle det nu stå bättre till i Kina. Det behöver väl knappast bevisas att Kinas Kommunistiska Parti med hänsyn till de ytterst grova fel, som oppositionen begick, slutgiltigt skulle ha hamnat i en återvändsgränd, om det hade följt oppositionens antileninska äventyrspolitik. Det faktum att Kinas Kommunistiska Parti på en kort tid vuxit upp från en liten grupp på 2.000 personer till ett massparti på 60.000 medlemmar; att Kinas Kommunistiska Parti under denna tid lyckats organisera omkring 3 miljoner proletärer i fackföreningar; att Kinas Kommunistiska Parti lyckats väcka de mångmiljonhövdade bondemassorna ur sin slummer och dra in tiotals miljoner bönder i de revolutionära bondeförbunden; att Kinas Kommunistiska Parti under denna tid lyckats vinna hela regementen och divisioner av de nationella arméerna på sin sida; att Kinas Kommunistiska Parti under denna tid lyckats omvandla idén om proletariatets hegemoni från en önskan till en realitet – det faktum att Kinas Kommunistiska Parti på kort tid lyckats uppnå alla dessa vinningar förklaras bland annat därav, att det följt den väg som Lenin utstakat, den väg som Kommunistiska Internationalen anvisat.
Det behöver inte sägas att om man skulle ha följt oppositionens politik med dess fel och dess antileninska kurs i frågorna om den koloniala revolutionen, så skulle dessa den kinesiska revolutionens vinningar antingen inte alls funnits till eller också reducerats till ett minimum.
Det är väl endast ultravänster-renegater och äventyrare, som kan tvivla på den saken.
Pierre Broué: Tio år efteråt
Isaac Deutscher: Den avväpnade profeten. Kapitel 5, Den avgörande drabbningen: 1926-1927
Harold Isaacs: Den kinesiska revolutionens tragedi. En verklig klassiker.
L Trotskij: Hur är det med Kina? (utdrag ur tal som Trotskij höll vid mötet med CK och CKK 1 augusti 1927), Nya möjligheter för den kinesiska revolutionen, nya uppgifter och nya misstag (september 1927) Tal till EKKI:s presidium (september 1927)
Alexander Pantsov; The Bolsheviks and the Chinese Revolution, 1919-1927. Läsvärd bok där förf. haft tillgång till opublicerade dokument i de sovjetiska arkiven. Utdrag (på marxistarkiv.se): Bolsjevikerna och den kinesiska revolutionen 1927
[1] Kurs. av mig. J. St. OBS: I forsättningen markeras Stalins kursiveringar enbart med ** i texten.
[2] ”Martynovism” – efter A. Martynov, en f.d. mensjevik, som på XII partikongressen upptogs i SUKP(b). I en av sina artiklar i frågan om den kinesiska revolutionen förfäktade Martynov tesen om fredlig övergång till proletariatets diktatur ”utan avgörande sammandrabbning och förbittrad kamp mot den bestående makten, utan en andra revolution”. Trotskisterna och zinovjevmännen försökte på allt sätt att i provokatoriskt syfte vältra ansvaret för denna Martynovs felaktiga ståndpunkt över på Kominterns och SUKP(b):s ledning.
[3] Tang Ping-shang, som 1927 var jordbruksminister i Wuhan-regeringen, hämmade på allt sätt agrarrevolutionens utveckling i Kina. Han uteslöts senare ur Kinas Kommunistiska Parti, varefter han övergick till kontrarevolutionens läger.