Originalets titel: ”Dix ans après”. Detta är kapitel 32 ur Broués Trotskij – En biografi (utgiven på svenska av Carlssons 2011).
Översättning (från franska): Björn Erik Rosin
HTML: Martin Fahlgren
Kapitlet handlar om främst om den kinesiska revolutionen som genomgick en stor kris under åren 1926-27 och de konsekvenser som detta fick i det sovjetiska kommunistpartiet och Kommunistiska internationalen.[1].
Noterna har bearbetats och bl a kompletterats med hänvisningar till nätbaserade källor – tillägg anges inom [ ].
Se även Lästipsen innan notförteckningen - de innehåller texter som belyser upprorsförsöken ur fler aspekter.
OBS: På MIA finns fler kapitel ur Broués Trotskij-biografi:
Kap. 6: 1905: på revolutionens vingar
Kap. 21-22: Misslyckade upprorsförsök i Tyskland (1921-1923)
Kap. 53: Vägen ner i infernot (Om stora terrorn i Sovjet, bl a Moskvarägttegångarna)
Kap. 55: Revolutionären och filosofen (Om moträttegången till Moskvarättegångarna som hölls i Mexiko)
Kap. 57: Den spanska anti-modellen (Om spanska inbördeskriget)
Vintern 1926-27 innebar en kraftig nedgång i den förenade oppositionens verksamhet. Främst på grund av att den efter att officiellt ha tagit avstånd från fraktionsverksamheten var tvungen att inskränka sig till vad även de mest välinformerade ”observatörerna” inte kunde uppfatta som annat än rent personliga kontakter. Men också på grund av att den efter att ha klubbats till marken av den snabba utvecklingen efter 16 oktober-deklarationen nätt och jämt hämtat sig från en bedövning som vissa ansåg gränsa till demoralisering.
Om denna period finns nästan inga direkta vittnesmål från medlemmar av oppositionen. Däremot finns avhoppare, som skrivit eller citerats i tidningarna, och som av detta enkla skäl bör tas med försiktighet, eftersom det ju handlar om angivelser. Men utifrån deras bidrag går det ändå att rekonstruera en del inslag i oppositionens historia under dessa månader av återtåg.
Den gamle oppositionsmedlemmen Kritjevskij uppger till exempel – och på denna punkt finns ingen anledning att inte sätta tilltro till honom – att man efter en diskussion i Charkov om 16 oktober-deklarationen, som en majoritet av organisationen var emot, ”fick direktiv från Moskva att upplösa fraktionen, avbryta fraktionsarbetet och enbart ägna oss åt individuella kontakter”. Han tillägger att ”dessa direktiv diskuterades och verkställdes i avdelningarna”.[2]
Så såg i allmänhet oppositionens inställning ut till en början efter 16 oktober: Den hade bl. a. avstått från att publicera, ens underjordiskt och i begränsad upplaga, sina egna dokument, cirkulärskrivelser eller anteckningar från interna diskussioner. Via personliga band bestod fraktionens stomme ändå eller, rättare sagt, fraktionens två sektioner; Trotskijs och Zinovjev-Kamenevs – den senare hade mindre inflytande ute i landet men större i Leningrad.
När fraktionen rekonstruerades – sannolikt i början av 1926 – byttes sannolikt nyckelpersonerna, som sedan länge hölls under uppsikt av GPU, ut. Kritjevskij påpekar att uppdraget som organisationsansvarig, som under 1926 innehafts av Ivan Smirnov, i april 1927 övertogs av Sergej Mratjkovskij.[3] En annan ”avfälling”, Kuzovnikov från Sverdlovsk, har bekräftat den senares roll.[4] Ledarna var tillgängliga via en rad mellanhänder och Kritjevskij uppger att han för att få träffa Trotskij fick gå via Linovskij, Alskij – som ersatt Mratjkovskij – och Poznanskij.[5] Han uppger också att Trotskij under samma period träffat ytterligare två från ledningen i Charkov.[6] Flera decennier senare erinrade sig Lev Kopelev, som befann sig i Ukraina, att förbindelseagenten till ”centrum” där använde pseudonymen Volodja och var den sedermera berömde författaren Kazakjevitj, som två gånger skulle belönas med ”Stalinpriset” för sina romaner.[7]
Samme Kritjevskij uppger att flera av ledarna i Charkov – han nämner Login och Jakov Livsjits[8] – motsatt sig att oppositionen skulle byggas upp igen och uttalat sig för att med ”legala” metoder försvara oppositionen, som de sedan lämnade.[9]
Oppositionen fortsatte sina interna politiska diskussioner om framtidsperspektiven utan att helt kunna lösa sina inre motsättningar, som verkligen inte saknades. Brytningen med decisterna längst ut till vänster stod klar efter 16 oktober-deklarationen, som de såg som en kapitulation grundad på en felaktig analys. V M Smirnov, Sapronov och deras kamrater ur den tidigare fraktionen för demokratisk centralism satte igång att skriva en politisk plattform, som centralkommittén snabbt kom över de första utkasten till. Denna brytning följdes av ledarna för den gamla arbetaroppositionen – Sjljapnikov tätt följd av Alexandra Kollontaj skickades i exil som diplomat. Därmed återstod bara de två huvudgrupperingarna, ”trotskisterna” – 1923 års opposition och Leningradoppositionen, ”zinovjeviterna”, plus den kommunistiska oppositionen i Georgien, inte att förglömma.
Alla hade sina problem. Bland trotskisterna fanns stora meningsskiljaktigheter om Kina, om att det kinesiska kommunistpartiet anslutit sig till Guomindang, om giltigheten av ”den permanenta revolutionen” och i de frågorna stod Radek i opposition till Trotskij. Natalja Ivanovna talade om att Pjatakov tappat modet:
Pjatakov var pessimistisk. Han ansåg att en lång period av tillbakagång var att vänta i Ryssland och att arbetarklassen var utmattad internationellt och partiet kvävt, att oppositionens kamp var förlorad. Han höll ut bara av princip och av solidaritet.[10]
Spänningarna blev reella t.ex. när just Radek och Pjatakov stödde zinovjeviterna mot Trotskijs krav på att det kinesiska partiet skulle lämna Guomindang och att man för Kina skulle lägga fram ett program baserat på ”den permanenta revolutionen”.[11]
Splittringen var inte mindre bland zinovjeviterna. En hel strömning bland dem lutade åt att upplösa oppositionen, att man borde hålla tyst och i praktiken ansluta sig till majoriteten. Det tycks som om Jevdokimov, en av de mest ansedda i Zinovjevs grupp, stod mycket nära den uppfattningen.[12] Hans vänner lyckades till slut hejda honom. Inför centralkommitténs möte i februari 1927 meddelade Stalin än en gång att Krupskaja lämnat oppositionen, men han tycks bara ha fått henne att lova en deklaration. De övriga som kapitulerade var långt ifrån några bifigurer: P A Zalutskij, som satt känslorna i svallning 1925,[13] gammelbolsjeviken A S Badajev, tidigare ledare för bolsjevikfraktionen i fjärde duman samt suppleanten i centralkommittén Klavdija Ivanovna Nikolajeva[14], som vunnits över på vägen och sedan förlorats igen.
Å andra sidan uppmuntrade ledande zinovjeviter utomlands, i synnerhet G I Safarov – ambassadör i Rom – med, som det verkar, Kamenevs stöd, ”vänsterkommunisterna” i Tyskland att ställa upp mot kommunistpartiet i fyllnadsval, vilket givetvis öppnade vägen för ett andra parti där.[15]
Vid centralkommittémötet i februari röstade oppositionen för ledningens förslag att sänka priserna inom grosshandeln, något som de tidigare varit motståndare till. Var det ett tecken på inre motsättningar? I varje fall hävdade ledningen det och framhöll att det var Zinovjev som tagit till orda för att tillkännage att de skulle rösta för, medan Trotskij och Smilga nöjt sig med att följa honom utan att yttra sig. Decisterna fördömde denna gest som ”opportunistisk”.
Snart skulle emellertid utvecklingen i Kina leda till en rekonstruktion av den förenade oppositionen, och framför allt att verksamheten återupptogs. ”Den kinesiska revolutionen följde vi med stor spänning. Jag har intrycket att hela sovjetvärlden lyftes som av en våg av entusiasm – åtminstone alla tänkande människor i denna värld”, skrev Victor Serge.[16] Den kinesiska revolutionen accelererade – och snart skulle de direkta hoten från kontrarevolutionen på nytt mobilisera de oppositionella i Sovjet. Medan arbetarna och bönderna i Kina skred till handling och formulerade egna mål koncentrerade de politiska problemen sig kring frågan om kommunistpartiets självständighet. Det hade 1922 gått med i Guomindang, det nationalistiska parti som innehade makten i Söder och lydde i realiteten politiskt under dess regering och arméchefen Chiang Kai-shek, som för övrigt var hedersmedlem av Kommunistiska internationalens presidium. Sedan våren 1926 hade hans agerande visat att han hade bestämt sig för att krossa arbetar- och bonderörelsen i blod och bara väntade på rätt tillfälle.
Det var på Internationalens initiativ som det ytterst lilla kinesiska partiet, som leddes av Chen Duxiu – en ansedd intellektuell – beslutat att kommunisterna skulle gå med i Guomindang. Där hade man rekryterat många nya medlemmar. Men när strejker och bondeuppror började försökte Chen Duxiu förgäves hävda partiets självständighet. När Chiang Kai-sheks armé inledde ”Nordexpeditionen”, för att störta de regeringar som ”krigsherrarna” ledde, reste sig bönderna för att förena sig med den och upptäckte då att arméofficerarna mycket ofta själva var jordägare.
Stalin och Bucharin tillämpade i Kina den gamla algebraiska formeln om ”arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur” samt, tydligen utan att inse det, mensjevikernas teori om ”en revolution i etapper” – Stalins och Bucharins ”penna” inom Internationalen var för övrigt den tidigare mensjeviken Martynov. De hävdade att Guomindang var ”ett arbetar- och bondeparti”, som de framställde som ”ett fyrklassblock” och där ingick den ”nationella bourgeosi” som Chiang Kai-shek representerade. De motsatte sig bestämt en brytning med Guomindang och viftade undan de kinesiska kommunistledarnas invändningar.
Chiang Kai-shek hade insett att alliansen inte skulle vara för evigt och att den bara utgjort en etapp på väg mot makten och den försoning han hoppades kunna köpslå om med imperialismen. Nordexpeditionen var en förevändning för att ”sluta leden” och inordna arbetarnas och böndernas organisationer under regeringen och armén. Chiang lät krigsherren i Shanghai dränka i blod ett arbetaruppror som varit en utsträckt hand mot honom. När han slutligen ”som segrare” tågade in i den stora hamnstaden verkställde han omsorgsfullt sina planer med hjälp av utländska bankirer och den undre världen. Den 12 april 1927 innebar början till en Bartolomeinatt[17] för de kinesiska kommunisterna.[18] Ledningen för Kommunistiska internationalen, som vägrat lyssna på Trotskijs varningar, fortsatte samma politik efter en del personförändringar. Stalin och Bucharin godkände att kommunistiska ministrar ingick i Wang Jingweis regering i Wuhan. Deras uppdrag var att få arbetare och bönder att se till att ordningen respekterades. När uppdraget var utfört avsattes de och Wang försonades med Chiang Kai-shek i blod och nya massakrer.
Trotskij hade redan från början uttalat sig mot att kommunisterna skulle ansluta sig till Guomindang och hade sedan 1926 föreslagit att de skulle lämna det.[19] Men han var i minoritet i frågan inom oppositionen och vi vet att Radek och Pjatakov röstat med zinovjeviterna på denna punkt. Det var denna avgörande oenighet och detta svåra läge – och inte brist på intresse – som förklarar att Trotskij höll tyst om den kinesiska frågan mellan april 1926 och slutet av mars 1927. Han bestämde sig inte för att gå till attack förrän han fått klartecken av sina kamrater och i första hand Karl Radek. Denne, som var rektor för Sun Yat-sen-universitetet i Moskva och expert på Kina, skrev den 5 mars för att informera honom om sin stora oro för läget i Kina och riskerna för att general Chiang Kai-shek skulle genomföra en statskupp.
Därefter avancerade sakerna hastigt. Inför kommunistiska akademin kritiserade Radek den 18 mars 1927 Stalins och Bucharins politik i Kina. Han förutsade att Chiang Kai-shek inom kort skulle vända sig mot kommunisterna och förråda revolutionen.[20] Trotskij bad sina kamrater i oppositionens ledning om tillstånd att ta upp frågan i politbyrån: ”Kan vi hålla tyst när det kinesiska proletariatets liv står på spel?” [21] Han fick klartecken, men med mycket stora begränsningar: Han fick inte ifrågasätta relationerna mellan kommunistpartiet och Guomindang och måste betona att det i Kina var frågan om en ”nationellt-demokratisk revolution”.[22] Vid politbyråns möte den 31 mars 1927 ställde han frågan om att skapa sovjeter och att ge ”proletariatet full frihet i klasskampen”.[23]
Stalin svarade Radek i ett tal inför Moskvas kommunister den 6 april och drev med ”rrrrevolutionära” slagord:
Chiang Kai-shek har kanske inte några sympatier för revolutionen men han leder armén och kan inte göra annat än att anföra den mot imperialisterna... Det gäller att utnyttja (sådana) till det yttersta, krama ur dem som en citron och sedan slänga dem. [24]
Den 11 april avsattes Radek som rektor för Sun Yat-sen-universitetet. Den 12 april kom Chiang Kai-sheks som vi förstått omsorgsfullt förberedda statskupp. Arbetarnas lokaler och tidningar stormades, tusentals kommunister och fackligt aktiva massakrerades. Den andra kinesiska revolutionen hämtade sig aldrig från det nederlaget.[25]
Träffsäkerheten i oppositionens förutsägelser gjorde förstås ett starkt intryck på dem som känt till dem. De var dock rätt få och det tog dessutom en vecka innan nyheten om kuppen i Shanghai tillkännagavs i Moskva. Stalin hävdade för övrigt att den ”bekräftade Kommunistiska internationalens linje”.[26] Katastrofen i Shanghai hade en mobiliserande inverkan på oppositionen, motiverade medlemmarna att återuppta kampen mot en politik som fått så fruktansvärda följder. På sätt och vis återuppstod oppositionen i Sovjet ur den kinesiska revolutionens aska. Trotskij bekräftade något senare att Zinovjev, modfälld och på väg att kapitulera, vaknade till efter nederlaget och fick nya krafter.[27]
Och med stora förhoppningar föds också viljan att kämpa. Hade inte oppositionen haft rätt mot Stalin och framgick inte det av vad som skrivits? Var inte Stalins misstag tydliga för den som bara läste igenom några nummer av Pravda? Trotskij berättar:
Många yngre kamrater trodde att den stalinistiska politikens fullständiga bankrutt med nödvändighet måste innebära att segern närmade sig för oppositionen. Under de första dagarna efter Chiang Kai-sheks statskupp tvingades jag hälla mer än en spann kallt vatten över huvudet på mina unga – och inte alltid så unga – vänner. Jag försökte visa dem att oppositionen inte kunde segra på grundval av den kinesiska revolutionens nederlag.
Han analyserade därefter basen för Stalins makt:
Det faktum att våra förutsägelser visade sig vara riktiga kunde kanske dra till oss ettusen, femtusen eller till och med tiotusen nya anhängare. Men för miljonmassorna var det viktigaste inte våra förutsägelser, utan det faktum att det kinesiska proletariatet krossats. Efter den tyska revolutionens nederlag 1923, och krossandet av den engelska generalstrejken 1926, kunde den nya katastrofen i Kina bara öka massornas besvikelse över den internationella revolutionen. Och det var denna besvikelse som utgjorde den främsta psykologiska grunden till Stalins nationellt reformistiska politik.[28]
”Debatten om Kina” fortsatte hela året i centralkommittén och Komintern. Efter Chiang Kai-sheks statskupp satte Stalin-Bucharins ledning hoppet till ”Guomindangs vänster” och Wang Jingweis regering, som låg i konflikt med arméchefen. De hälsade den som ”en revolutionär regering i termens borgerligt demokratiska mening”. Men bourgeoisien i Kina brydde sig föga om dessa råd: förfärade över arbetarnas och böndernas växande krav föredrog den att närma sig jordägarna och stormakterna. Försoningen mellan Wang Jingwei, Chiang Kai-shek och krigsherren Feng Yuxiang innebar också en försoning med Storbritannien. Från juni 1927 återstod för Stalin bara att tillgripa censur för att dölja sin politik och att cyniskt förbereda ett självmordsmässigt uppror i Kanton till årsskiftet, vilket skulle tjäna som alibi gentemot anklagelserna från oppositionen.
* * *
Men censurpolitiken, d.v.s. våldets politik, begränsade sig inte till den kinesiska frågan, det betecknande var att den även satte sina spår inom kultur, konst och litteratur. En snabb kronologisk genomgång belyser denna sida av partiets kris.
I början av 1927 satte partiapparaten, under sken av att tillämpa centralkommitténs resolution från juni 1925 om partiets politik på det litterära området, igång offensiven mot en av de viktigaste personerna på det litterära området, kritikern A K Voronskij, chefredaktör för Krasnaja Nov, gammelbolsjevik och medlem av vänsteroppositionen.[29]
Den 23 februari 1927 rapporterade Pravda om en soaré som anordnats i Herzenhuset för att fira tidskriftens femårsdag.[30] I artikeln i Pravda rapporterades att man läst upp budskap från Trotskij och Maksim Gorkij, Radeks inlägg omnämndes, han hade använt uttrycket ”kulturfest”, liksom att Jaroslavskij och Rakovskij varit närvarande. Den 3 april publicerade Pravda en berömmande recension av Voronskijs memoarer[31] – det minsta man kan säga om dem är att de inte gav någon konventionell bild av bolsjevismen, då han talade om ”det kära gamla enade och djärva gänget” som bolsjevikerna tidigare utgjort.
Attacken kom den 30 april i en artikel av Gusev, som var ansvarig för press och förlagsverksamhet i centralkommittén.[32] Voronskij, som fördömt ”kommandometoder” och intriger, anklagades för att ha släppt ur sig ”bedrövliga kraxanden”. Han kritiserades än för att ha hävdat att revolutionen måste utgöra ”en fantastisk medhjälpare” till författarna, än för att i det ryska samhället ha ställt ”de nya tölparna” mot dem ”som byggde socialismen”. Voronskij, som gjort sig skyldig till att använda ”den moderiktiga trotskistiska terminologin”, hade därmed, enligt Gusev, visat upp ”sin pessimism, sin defaitism, sin brist på förtroende för det socialistiska uppbygget”. Den kampanj Fritje av bara farten inlett med ”Anteckningar om litteraturen” syftade till att engagera litteraturen för kampen … mot vänsteroppositionen. Allt föll nu på plats genom den s.k. ”arbetarkritiken” för en ”socialistisk realism” och att en grupp ”själens ingenjörer” med inställsam penna tilldelades privilegier.
Från mars 1927 återupptogs oppositionens kamp över hela linjen. Trotskij var givetvis dess främste talesman och det skulle krävas flera volymer för att skildra alla hans inlägg – i varje fall de som vi kommit över.
”Den kinesiska frågan” var förstås huvudämnet för den internationella debatten. Oppositionen ansåg att den stalinistiska ledningen genomsyrades av en systematisk opportunism, som försvagade Sovjets internationella ställning, liksom Internationalen och dess partier.
Men debatten riktades också mot ”det anglo-ryska fackliga rådet”, bildat 1923 mellan sovjetiska fackföreningar och brittiska fackföreningar och som de sovjetiska ledarna betraktade som en viktig skyddsvall för det egna landet. Den brittiska landsorganisationens agerande under generalstrejken 1926, och därefter den långa och slitsamma kamp de engelska gruvarbetarna fört i isolering, utgjorde i Trotskijs ögon ett direkt ”förräderi”. Alliansen innebar att de ryska revolutionärerna gått i borgen för denna politik och Trotskij förordade en spektakulär brytning genom ett fördömande av den brittiska partnern. Stalin-Bucharin vägrade överge vad de betraktade som en tillgång diplomatiskt och slutligen blev det de brittiska fackföreningarnas representanter som lämnade rådet, angelägna om att följa den konservativa regeringens antisovjetiska politik.
Oppositionen ansåg att läget i Sovjetunionen dominerades av tillväxten av samhälleliga krafter som ville återinföra kapitalismen och därmed försvaga arbetarklassens och fattigböndernas ställning. Med andra ord förklarades Sovjets försvagade ställning internationellt av kulakens, NEP-mannens och byråkratens ökade inflytande. Ledningens behov av att visa hänsyn till de uppåtstigande krafterna dominerade även inrikespolitiken, och därför valde den att ”öppna eld mot vänstern” och undergräva inflytandet för vad oppositionen kallade partiets proletära och gammelbolsjevikiska kärna.
Mot denna permanenta kapitulation inför fientliga sociala krafter måste man ställa en ”proletär politik”. Det krävde först en förbättring av de materiella, politiska och kulturella villkoren för arbetarklassen, vars situation, enligt oppositionen, försämrats ytterligare av att en betydande del av det mervärde som arbetarna producerade slukades både av en parasitär byråkrati och av den bourgeoisie som växt fram ur det handelskapital som NEP återupplivat.
Oppositionen försvarade nödvändigheten av en ny politik på landsbygden. Fattigbönderna och den stora majoriteten av de mellanstora bönderna måste försvaras mot kulakerna och befrias från ockrarnas grepp. Antalet kollektivjordbruk måste också ökas. Dessa måste utrustas med jordbruksmaskiner och ett nytt skattesystem och en ny kreditpolitik införas.
Trogen mot vad som var ett karaktäristiskt drag för oppositionens alla beståndsdelar betonade den också nödvändigheten av att påskynda industrialiseringen, då dess utvecklingstakt hölls mycket låg i ledningens projekt för femårsplanen. Den sovjetiska ekonomin måste avancera genom att slå vakt om det värdefulla vapen som monopolet över utrikeshandeln utgjorde och samtidigt systematiskt utnyttja den kapitalistiska teknologins landvinningar. Därför måste man medvetet och kategoriskt förkasta det falska perspektivet om en isolerad socialistisk ekonomi. En industrialisering av denna omfattning krävde givetvis en omfördelning av nationalinkomsten och en ökning av statsbudgeten, en hårdare beskattning av kulakerna och den nya bourgeoisien, dekret om prissänkningar, slopande av det statliga monopolet på vodkaproduktion, osv.
En viktig del av den ”proletära” politik oppositionen förordade var att gjuta nytt liv i sovjeterna, där den arbetande befolkningen måste dras med under parollen om kamp för större jämlikhet. En av förutsättningarna för detta återupplivande av sovjeterna var respekt för valprincipen och att man upphörde med den politik, där partiet utsåg ansvariga för sovjeterna.
Om kampen mot byråkratin stod i förrummet när det gällde sovjeterna var den än mer angelägen för den nationella frågan, där fördömanden av ”nationalism” hade gynnat byråkraternas maktfullkomlighet. Oppositionen betonade att en korrekt behandling av den nationella frågan innebar en revidering av den plan som syftade till att utplåna olikheter och att man måste ge större utrymme för icke ryska nationaliteter inom alla områden.
Den viktigaste kampen handlade dock om partiet. Oppositionen var medveten om att läget där försämrats snabbt de senaste åren och talade om ”avproletarisering” bland kadrerna med tillströmning av tidigare mensjeviker och socialistrevolutionärer, vilket lett till nya byråkratiska uppfattningar som förstört all inre demokrati. Den politik ledningen hade infört med censur av sina kritiker, förtal och citatförfalskningar ledde oundvikligen till massiva uteslutningar och splittring. Under hela perioden och vid varje viktigt avgörande krävde oppositionen inkallandet av kongresser och att de skulle förberedas i enlighet med vad som gällt under Lenins tid. Målet var för övrigt att återföra partiet till dess sätt att fungera ”på Lenins tid”.
Man bör för övrigt framhålla att oppositionen i det stora hela under alla strider 1927 gjorde sig till förkämpe för ”leninismen” och tog upp dess fana. På de sista sidorna i den plattform, som författats under sommaren sades:
Stalins och Bucharins grupp … avlägsnar sig alltmer från Lenins principer. De försöker bedra partiet och få det att tro, att det rör sig om en kamp mellan leninism och trotskism. Men i själva verket gäller det en kamp mellan leninismen och den stalinistiska opportunismen. På samma sätt förde revisionisterna sin kamp mot marxismen under förevändning att bekämpa ”blanquismen”. Vårt samarbete och gemensamma kamp mot Stalinkursen har bara varit möjlig genom att vi alla är fullkomligt eniga i vår önskan och vårt beslut att försvara den verkligt leninistiska proletära inriktningen.[33]
Trodde ledarna för oppositionen att denna kamp kunde leda till seger och att de således skulle återta ledningen för partiet? Vi vet att Zinovjev och Kamenev hyst sådana illusioner 1926 men strax förlorat dem. I varje fall när det gäller Trotskij och hans närmaste kamrater är svaret definitivt negativt. Knappt tre år senare skrev Trotskij:
Oppositionens ledning mötte denna avslutning med öppna ögon. Vi insåg bara alltför väl att det inte gick att göra våra teorier till allmängods för den nya generationen med hjälp av diplomati och undanflykter, utan bara genom öppen kamp som inte skydde några praktiska konsekvenser … Det går att hindra en progressiv historisk utveckling med hjälp av väpnat våld, men det går inte att stoppa de progressiva tankarnas framgångar för evigt. När det handlar om att kämpa för viktiga principer kan revolutionärer därför bara följa en enda princip: Fais ce que tu dois, advienne que pourra (gör vad du måste vad som än må bli följden). [34]
* * *
När den förenade oppositionen återupptog aktiviteten var den redan under beskjutning från decisterna: den plattform, som kallades ”De femtons” hade kommit i omlopp.[35] Denna text, som skrivits av T M Sapronov och V M Smirnov, var en attack mot oppositionens taktik, bl. a. dess tystnad under debatten om Oktobers lärdomar – vars publicering de för övrigt ansåg vara ett misstag – bedömningen av stämningarna bland arbetarna vid tiden för försöket till ”genombrott” – de femton ansåg att arbetarna slutit upp bakom ledningen – och slutligen mot de prissänkningar som Zinovjev och Trotskij röstat för i centralkommittén. Huvudmotsättningen framgick när de skrev: ”Centralkommittén har redan i sina försök att tysta partiet överskridit den gräns där man börjar likvidera det”.[36] Jaroslavskij utropade nu triumfatoriskt: ”Om centralkommittén håller på att likvidera partiet måste Sapronov bygga ett nytt”.[37] ”De femtons” ståndpunkter användes hädanefter av apparaten för att visa ”vart oppositionen var på väg”.
Samtidigt som oppositionen omorganiserades, försökte den klargöra sin inställning och organisera den bas den ansåg sig ha i partiet. ”De åttiotres deklaration”, skriven i mitten av april, utgick från den kinesiska revolutionen och det anglo-ryska rådet, analyserade den ekonomiska politiken, som betecknades som ”högerinriktad”, och försämringen av villkoren för arbetarna, vilken de bedömde som nära förbunden med den regim som införts i partiet. Inför krigshotet föreslog man en enhetsfront i partiet på basis av en revolutionärt proletär linje. De oupphörliga angrepp oppositionen utsattes för hade, hette det, som enda syfte att ”misskreditera och krossa partiets proletära, leninistiska, vänster”. Texten kom med en rad förslag till åtgärder, med ursprung i de normer som rått på Lenins tid, för att förbereda femtonde partikongressen.
Texten lades fram för centralkommittén i maj efter att ha undertecknats av först 83, sedan 84, partimedlemmar – de yngsta hade anslutit sig 1917 – och skulle till sist samla 300 namn.[38] Initiativet hade kritiserats inom oppositionens led, vilket Trotskij i augusti medgav i ett brev till Nikolaj Krestinskij[39], men hade sedan antagits för att förekomma det slag Stalin förberedde och som efter Shanghai-kuppen inte längre kunde riktas mot oppositionen.
Men byråkraterna skulle hitta andra förevändningar för att inleda en ny offensiv mot oppositionen. Vid ett möte den 9 maj 1927, som delvis sändes i radio, för att fira Pravdas 15-årsdag gick Zinovjev, enligt Pierre Pascal, ”till våldsamt angrepp mot dagens Pravda: Den hade inte längre något gemensamt med bolsjevismen, var ensidig och i händerna på ett kotteri”, osv.[40] Han tog upp att Slepkov varit ”kadet” och Astrov ”socialistrevolutionär”.[41] Utsändningen avbröts när handgemäng utbröt i möteslokalen mellan de båda sidorna. Pierre Pascal uppger att ”de som stod på Zinovjevs sida” sagt att han ”tappat fattningen”, ”varit för våldsam, men utmärkt och i toppform”.[42] Pascal rapporterar också att Uglanov avbrutit Zinovjev: ”Vet ni vem ni talar inför? Sådana som inte tillhör partiet”. Han svarade: ”Det vet jag, men på partimötena blir jag tystad. Det handlar om att rädda revolutionen”.[43] Pressen började gläfsa och politbyrån förbjöd honom att delta i mötet med Internationalens ledning, som han ändå var medlem av.
En första kraftmätning ägde rum vid ett av dess sammanträden. Vid två tillfällen, den 17 och 18 maj, hindrade soldater som höll vakt utanför Zinovjev från att komma in i möteslokalen[44] Trotskij protesterade förgäves. Ignazio Silone har skildrat hur Stalin och hans redskap – Kuusinen, Manuilskij, Ernst Thälmann – innan sammanträdet börjat försökte få de utländska delegaterna att rösta för en resolution, där en text av Trotskij betecknades som ”kontrarevolutionär”, utan att de fått läsa den och som ledarna för det ryska partiet beslutat att varken översätta eller dela ut.[45] Resolutionen drogs slutligen tillbaka, eftersom de italienska delegaterna Silone och Togliatti, fransmannen Treint och schweizaren Humbert-Droz vägrade rösta på något de inte läst och för att Stalin bara ville ha enhälliga resolutioner mot Trotskij. Men försöket var ändå talande för cynismen inom Internationalens ledning, där man ingalunda brydde sig om vad Trotskij skrivit, utan bara var ute efter att följa de som hade makten och rösta i enlighet därmed. Slutligen, och utan någon omröstning, uteslöts Zinovjev ur Internationalens verkställande utskott. Nu inleddes en kampanj för att före kongressen även utesluta honom ur partiets centralkommitté, detta trots att han valts av kongressen innan.
Det blev tillfället för Trotskij att en sista gång ta kontakt med Krupskaja, som brutit med oppositionen utan att ändå ta avstånd från den. Förevändningen var ett personligt brev där hon kritiserade Zinovjev för att ”ägna sig åt käbbel” om Kina. Han skrev:
Ju mer våra förutsägelser besannas av fakta, desto våldsammare rasar de mot oss. Detta är helt i enlighet med de samhälleliga lagarna och är oundvikligt för den verkligt marxistiska flygeln under en period av tillfällig men djup nedgång för den revolutionära utvecklingen. Men vi och bara vi upprätthåller den revolutionära bolsjevismens ideologiska arv, och lär oss och lär ut – utan Lenin – att tillämpa den leninistiska metoden att analysera vad som görs och förutsäga vad som är på gång.[46]
Oppositionen insåg att allt nu stod på spel och var besluten att löpa linan ut. I sin dagbok den 26 maj 1927 skrev Pierre Pascal att den just hållit ”en illegal allrysk kongress”[47] – vilket trots allt inte var någon liten bedrift. Det hade i varje fall svetsat samman den tillräckligt för att kunna inleda striden. Nyckeln till den inställningen återfinns i Trotskijs varningsord till Krupskaja:
Nu har Stalin bestämt sig för att omvandla det ”utnötningskrig” som under det senaste halvåret har pågått mot oppositionen till ett ”utrotningskrig”. Varför? Därför att Stalin har blivit svagare. Hans misslyckande i fråga om Kina och den engelsk-ryska frågan är uppenbart, liksom de fruktansvärda konsekvenser som detta misslyckande fått för oss internationellt … Det rör sig inte om bagateller eller små korrigeringar, utan om bolsjevismens grundläggande linje i grundläggande frågor. Att tala om ”käbbel” är detsamma som att föreslå att vi ska simma med strömmen, i ett läge då den går mot bolsjevismen.[48]
Repressionen handlade nu om ”förflyttningar” och ”nya förordnanden” för oppositionens medlemmar, som systematiskt fick ”stå till tjänst”! I maj 1927 var listan omfattande: Pjatakov, Preobrazjenskij, Kosior, Antonov-Ovsejenko, Kamenev, Safarov, ukrainarna Aussem, Kotzjubinskij. Ufimtsev, Alexandra Simatjko, en hel del gammelbolsjeviker, ungdomar som Solntsev, Kaplinskij, Jisajev, Tjarin och Pereverzev hade skickats på diplomatiska uppdrag eller handelsuppdrag tusentals kilometer från slagfältet.
Ivar Smilga, Gosplans vice ordförande, gammelbolsjevik och ledare för oppositionen, utsågs till ordförande för Banken för Fjärran östern i Chabarovsk. Denna förtäckta deportering blev droppen som fick bägaren att rinna över. Från mun till mun spred oppositionen en uppmaning att den 9 juni 1927, den dag han skulle ge sig av, följa honom till Jaroslavlstationen i Moskva. Resultatet överträffade alla förväntningar. Den dagen hade mellan tusen och tvåtusen kommit till stationen för att uttrycka sin sympati med honom. Andra resenärer ville veta vad som stod på och blev nyfikna på uppståndelsen. Så småningom höll Zinovjev och Trotskij tal, den senare var mycket försiktig, lade tonvikten vid läget internationellt, behovet av enighet och hängivenheten för partiet. Det sades att de båda oppositionsledarna sedan lyft upp Smilga på axlarna och burit honom till hans vagn.
De blev omedelbart anklagade för att ha skyltat öppet med interna meningsskiljaktigheter och att ha organiserat en gatudemonstration mot centralkommittén. Det restes krav på att Trotskij skulle uteslutas ur centralkommittén och flera oppositionella, som befunnit sig på järnvägsstationen, uteslöts ur partiet utan vidare formaliteter. Fyra officerare i Röda armén – bland dem Ja O Otjotnikov – en hjälte från inbördeskriget – uteslöts ur militärakademin, från vilken han snart skulle ha utexaminerats.[49] Det talades om att N I Muralov skulle avsättas från posten som generalinspektör för Röda armén.[50] Utan att ange några källor nämner Deutscher och Erickson en text sympatiskt inställd till oppositionen, som på Muralovs initiativ skulle ha undertecknats av höga militärer som generalerna Jakir och Putna.[51]
Trotskij framstod som okuvlig när han och Zinovjev blev kallade inför centrala kontrollkommissionen för denna historia. Han framhöll hur ledningen snärjt in sig i motsägelser i Smilgaaffären och gick till angrepp:
Så länge ni inte fysiskt förseglar våra läppar kommer vi att fortsätta att kritisera den stalinistiska regimen. Till dess att ni sätter munkavle på oss kommer vi att fortsätta att kritisera den stalinistiska regim som annars kommer att undergräva oktoberrevolutionens alla erövringar... Vi kommer att fortsätta att kritisera den stalinistiska regimen, som är en värdelös regim, en regim som leder till bakslag, en ideologiskt stympad, trångsynt och kortsynt regim.[52]
I förbifarten utnyttjade han en jämförelse som A A Soltz, kontrollkommissionens ordförande, gjort under ett samtal i en korridor, utvecklade den och påminde om tillbakagången för franska revolutionen under andra delen av dess historia, förtalskampanjen mot Robespierre och hans vänner då de framställts som ”kontrarevolutionärer” och kom med en varning till sina motståndare: Fruktade de inte att de i Ryssland höll på att förbereda ett ”andra kapitel” av revolutionen, ett termidorkapitel? [53]
I ett brev till centralkommitténs medlemmar den 27 juni 1927 skrev han att partiet upplevde ”sin allvarligaste kris sedan revolutionen”.[54] Han tog avstånd från hoten om avskedanden, ja till och med statligt förtryck, mot oppositionella runt om i landet. Han upprepade än en gång oppositionens krav att dess politiska dokument skulle publiceras och spridas i partiet och diskuteras inför den femtonde kongress som skjutits upp så länge och nu planerades till november.
I ett brev till Ordzjonikidze den 11 juli 1927, av vilket vi bara har kännedom om ett utdrag, protesterade han mot anklagelserna för ”defaitism”, som riktats mot honom vid sammanträdet den 27 juni.[55] För att illustrera sin politiska linje gjorde han en jämförelse med Clemenceau, som gått till rasande angrepp på den franska bourgeoisien mitt under brinnande krig och därigenom senare lett den till seger.
Vid centralkommitténs och centrala kontrollkommissionens plenum i början av augusti gavs han 45 minuter för ett inlägg om krigsfaran. Hans avslutning – så var allt oftare fallet – tog sig formen av en anklagelseakt:
Ni har kvävt partiet. Oppositionen anser att Stalins ledarskap gör segern svårare... Partiet? Ni har kvävt det... Varje verklig oppositionsmedlem, varje oppositionsmedlem som inte är en bedragare, kommer i händelse av krig att inta den post partiet anförtror honom, vid fronten eller bakom frontlinjen, och kommer att göra sin plikt ända till slutet. Men inte en enda oppositionsmedlem kommer att avsäga sig sin rättighet och skyldighet att innan eller under kriget, kämpa för att rätta till partiets linje..., ty det är den viktigaste förutsättningen för seger. Sammanfattningsvis: För det socialistiska fäderneslandet? Ja! För den stalinistiska linjen? Nej! [56]
Den 4 augusti 1927 utarbetade han de trettons skriftliga svar[57] på Molotovs hotfulla påståenden att oppositionen höll på att förbereda ”uppror mot partiet och sovjetmakten”. Han fördömde vad han såg som ett försök att vänja partiet vid tanken på repression och varnade: ”Oppositionen låter sig inte skrämmas av förtal eller hot om fysisk likvidering”.[58]
Den 6 augusti återkom han[59] för att avvisa de gamla attackerna, som Vorosjilov just upprepat, om summariska avrättningar av kommunister, som också hörts under inbördeskriget. Han hade inga problem att vederlägga den händelse som gällde Zalutskij och Bakajev, båda fortfarande vid liv och som under den aktuella perioden försvarats av Lasjevitj och … Smilga. Men han var också tvungen att åter ta upp sin syn på avrättningen av Pantelejev vid Kazan![60]
Slutligen beslutade centrala kontrollkommissionen, kanske påverkad av oppositionens ilskna utfall under debatten, som fått i uppdrag att utreda förslaget om uteslutning av Zinovjev och Trotskij ur centralkommittén, att hålla dörren öppen och ge dem möjlighet att förklara sig skriftligt på tre punkter: De måste ta avstånd från ”den halvdefaitistiska Clemenceau-tesen”, de måste fördöma anklagelsen om termidor, upphöra med splittringspolitiken och fördöma all splittringsverksamhet inom Komintern och slutligen ta avstånd från all fraktionsverksamhet.[61]
Allt tyder på att oppositionens svar, känt som ”de trettons deklaration” och ibland ”fredsdeklarationen”,[62] skrivits av Trotskij eller åtminstone formulerats under hans aktiva medverkan. Det är anmärkningsvärt bestämt. Där slogs åter fast att man var ”absolut och reservationslöst för försvar av det socialistiska fosterlandet mot imperialismen”, men betecknade den tolkning som gjorts av ”Clemenceau-uttalandet” som ”felaktig”: Trotskij hade bara menat, att man inte ens under krigstid kan avstå från rätten att kritisera. Beträffande frågan om termidor förklarade de att de ansåg att termidorinslagen ökade och hade en social bas. Men ingen i deras led hade sagt, att partiet eller dess ledning var på väg att genomföra en termidor. Oppositionen hade bara krävt att faran för en termidor skulle bekämpas.
På den andra punkten upprepade man sitt ogillande av splittringen i det tyska partiet och att en organisation av ”vänsterkommunister” skapats, oppositionen krävde återintegrering av alla uteslutna som accepterade partidisciplinen, ”med möjligheten garanterad för dem att försvara sina ståndpunkter i partiets press och inom Komintern”. På det sista ”grundläggande kravet” svarade man bara mycket enkelt:
Vi kommer av all kraft och på varje tänkbart sätt att gå mot varje tendens till två partier. Vi fördömer lika bestämt och kategoriskt all splittringspolitik. Vi kommer att genomföra alla beslut av kommunistpartiet och dess centralkommitté. Vi är redo att göra allt för att undanröja de inslag av fraktionalism, som har uppstått på grund av att den förvrängda interna partiregimen tvingade oss att kämpa för att göra partiet bekant med våra verkliga uppfattningar, vilka framställdes på ett felaktigt sätt i den press som hela landet läser.[63]
I slutet av svaret krävde de tretton i gengäld ett fördömande av flera offentliga inlägg där oppositionen utsattes för förtal, stopp för uteslutningar, återintegrering av uteslutna och tillämpning av inre demokrati vid förberedelserna av femtonde kongressen. Den sista punkten censurerades när texten publicerades!
Det behövs ingen närmare analys av texterna för att inse att oppositionens svar inte utgjorde någon reträtt. Resolutionen om Ordzjonikidzes rapport, på uppdrag av centrala kontrollkommissionen, som godkändes den 9 augusti 1927 framhöll vad den kallade det undflyende och ytterst föga tillfredsställande i oppositionens svar[64] – med andra ord, erkände dess motstånd. Men till allmän förvåning drog den tillbaka förslaget om uteslutning av Trotskij och Zinovjev och nöjde sig med att klandra dem skarpt.
Vad hade inträffat? Obestridligen hade repressionen stött på stora svårigheter. Pierre Pascal berättar vad han hört från en välunderrättad källa:
Trotskij sade att armén hamnat i händerna på borgerliga ledare och bevisade det med en brevväxling han kommit över. I det ögonblicket närmade sig två soldater med dragna bajonetter, åtföljda av Unschlicht personligen, talarstolen för att slita ifrån honom papperet. ”Stopp där. Tror ni att ni kan skrämma mig? Jag överlämnar till partiet det jag tror mig vara skyldig att överlämna och jag behåller vad jag vill. Kommendera tillbaka de här stackars pojkarna” … [65]
Omedelbart efteråt blev Trotskij och Zinovjev uteslutna, men Ordzjonikidze, som varit frånvarande vid sammanträdet, blev upprörd när han återvände:
”Vad nu då, är inte Zinovjev och Trotskij här? De ska vara här, far och hämta dem!” Man åkte för att hämta dem i bil; av en tillfällighet var de på samma ställe och de var överens om att återvända. Stalin, Molotov och Bucharin var för uteslutning, men Ordzjonikidze, Rykov, Kalinin och Tomskij var emot. Georgierna var splittrade. Det verkar också som om deklarationen inte publicerats i sin helhet.[66]
Ett ”brev från Moskva” i Souvarines Bulletin communiste betonade Ordzjonikidzes återhållsamhet, hans förmåga att stå emot Stalins krav, att han hade stöd från provinsmedlemmarna i apparaten – ”partiet kommer inte att förstå”, ansåg man där – i sin vägran att utesluta Trotskij och Zinovjev. Samma brev hävdar att uteslutningen av Trotskij och Zinovjev röstades igenom när Ordzjonikidze var frånvarande på grund av sjukdom, men att han kom tillbaka och lyckades få beslutet upphävt. Brevet fortsätter:
Oppositionen avslutade med att lägga fram en deklaration, där man inte tog tillbaka något, ledningen nöjde sig till sist med att deklarera att man inte litade på den och ingen blev utesluten! Det ledde till att man, eftersom resolutionen om centrala kontrollkommissionens rapport ändrats, stod med ett dokument helt inriktat på uteslutning, en politisk dödsdom och som slutade med en uppmaning till ordning! Men det var inte allt. För att fullborda detta obeskrivliga kaos publicerade Pravda bara en del av oppositionens deklaration (hela stycket om repressionen hade tagits bort), tog miste på text, tryckte den första i stället för den andra och gjorde det hela fullständigt obegripligt. [67]
Plenarmötet blev stormigt. Stalin slog fast att det krävdes ett inbördeskrig för att göra sig av med ”kadrerna”. Trotskij uppträdde som åklagare, viftade med det dokument som Lenin, för att markera sitt förtroende för honom, lämnat över personligen, signerat in blanko. Han betonade de politiska och sociala skillnaderna mellan de privilegierade inom apparaten och de vanliga arbetarna, vilket avspeglade sig i två våningar inom partiet som han anklagade Stalin för att ”sätta munkavle på”, framhöll att det gällde att hålla ut till världsrevolutionen, argumenterade för nödvändigheten av att slå vakt om rätten att kämpa för att förändra partiet utan hänsyn till ”disciplinen”, som bara var ytterligare ett sätt att fjättra partiet och proletariatet.
Från alla synpunkter var detta plenarmöte ett bakslag för Stalin, vilket han fann vara tillräckligt besvärande för att man de närmaste veckorna skulle framställa det som ett försök från hans sida att vinna tid. Flera av hans anhängare inom kontrollkommissionen hade satt sig upp mot hans vilja att ta till hårda medel. Soltz hade tagit upp Robespierres bedrövelse när han sände Danton till giljotinen. Ordzjonikidze hade avbrutit Jaroslavskij när denne försökt att åter föra på tapeten avrättningar av kommunister under inbördeskriget.
Denna tvekan ramlade inte ner från himlen, utan bekräftade den oro som uttryckts på järnvägsstationen i samband med Smilgas avfärd. Även inom apparaten började man reagera mot de raska uppgörelserna, som möttes av ogillande och till och med upprördhet. Inför ett motstånd som främst tog sig uttryck i passivitet, bromsade de inom apparaten som ansvarade för repressionen. Historikern Michal Reiman har sett dokument om arbetarmöten till stöd för oppositionen i Ivanovo-Voznesensk, Leningrad och Moskva. Missnöjet växte bland arbetarna, som tycktes närma sig oppositionen.[68] Läget utrikes var spänt sedan relationerna brutits med Storbritannien. Stalin, som ändå var pressad av den tidsgräns kongressen gjorde nödvändig och de pressande kraven på att tysta sina motståndare, tvingades slutligen retirera, även om det skedde för att sedan kunna avancera så mycket snabbare.
Inom oppositionen pågick en livlig debatt. Zinovjev höll på att författa teser[69] och tillsammans med sina vänner, riktade han den 15 augusti 1927 ett rent ultimatum till sina allierade i frågan om ”det andra partiet”. Radek svarade med egna teser, som Trotskij ansåg vara ”ypperliga”, men det hindrade honom inte från att uttala sitt stöd till Zinovjevs, för att, sade han, tvinga denna att ”bryta på programfrågor och taktik... och inte på sina två käpphästar, som han lyfte fram på ett konstlat sätt, ’de två partierna’ och trotskismen”.[70]
I sina teser betonade Zinovjev att kampen för Lenins idéer innebar en risk för uteslutning ur partiet. Han påpekade att en uteslutens uppgift var ”att bibehålla linjen att återvända till kommunistpartiet och rätta till dess linje, och inte att bilda ett andra parti”.[71]
När diskussionen avslutats och enigheten med Zinovjev garanterats, till priset av att hans teser accepterats, tog oppositionen itu med sin huvuduppgift, att utarbeta en alternativ politisk plattform för partiet. Det var vad dess dokument inför femtonde kongressen handlade om och det bar rubriken Plattform för oppositionen. Partiets kris och hur den kan lösas. Denna långa text – flera hundra sidor – hade skrivits gemensamt med den uttalade viljan att därigenom återgå till den tradition som gällt före revolutionen. Trotskij hade skrivit kapitlet om industrialiseringen. Zinovjev och Kamenev de båda kapitlen om Internationalen och politiken på landsbygden. Även Smilga och Pjatakov fanns bland författarna. Så fort ett kapitel var färdigt hade det spridits, lästs och korrigerats på oppositionens möten. Trotskij ansåg att ungefär 200 partimedlemmar, gamla och unga, deltagit i detta arbete.[72]
När texten var färdig och hade antagits av ”centret” överlämnades Plattformen till politbyrån den 3 september 1927. Vid den tidpunkten hade den undertecknats bara av de 13 oppositionella som satt i centrala kontrollkommissionen och centralkommittén. Den 6 september begärde oppositionen att den skulle spridas inför kongressen.
Under tiden hade en av oppositionens manövrer misslyckats. Man hade tagit upp ett förslag från Novgorodtseva, Sverdlovs änka, som skrivit ett brev där hon uppmanade de båda fraktionerna att hitta en kompromiss. Det började spridas som dokument för vad som kallades ”buffertgruppen”, Jaroslavskij hade döpt det till ”änkebrevet”, och det blev ett program för ”en tredje väg”. Hon beklagade att det politiska livet i partiet slocknat och de otaliga disciplinbrotten, och föreslog nu ”ömsesidig storsinthet” och upprättande av en disciplin baserad på övertygelse.[73] Ett fyrtiotal hade undertecknat Novgorodtsevas dokument, bland dem allierade till Trotskij som V D Kasparova och till Zinovjev som G L Sjklovskij och Ovsianikov. Det talades om att Smilga, Rakovskij och Osinskij var på väg att stödja ”buffertgruppen”.[74] Operationen siktade på de tveksamma, de som var rädda för Stalin, men den behövde mer tid. Stalin var heller inte lättlurad och agerade därefter: Antalet anhängare till ”buffertgruppen” sjönk och majoriteten anslöt sig till oppositionen.
Men plattformen var en utmaning mot Stalins auktoritet och en fara för honom, eftersom den skulle stärka oppositionen. Stalin beslutade sig för att tillgripa mer radikala metoder. Sannolikt var det just i augusti, som han fattade beslutet att direkt använda sig av GPU:s tjänster, inte bara för att avgöra frågan om makten inom partiet, utan framför allt för att utöva påtryckningar på sina egna allierade. I ”diskussionerna” tog han till de metoder som kommit till användning i oktober 1926. Han organiserade på nytt ”avdelningar med hårdföra typer”, som fraktades i lastbilar och genomkorsade arbetarkvarteren för att övervaka de möten dit oppositionella kunde tänkas komma. Stalinfraktionen – politbyrån och centrala kontrollkommissionens presidium – kom med sitt svar den 8 september. Kongressen sköts upp en månad. Plattformen fick inte spridas i partiet. Stalin motiverade detta förbud med att det rörde sig om ett fraktionsdokument, att fraktioner var förbjudna och att det inte kunde vara tal om att ”legalisera en fraktion”[75] genom att publicera ett av dess dokument … Ordzjonikidze hade ändå sagt att partiets medlemmar hade rätt att skriva till centralkommittén, individuellt eller kollektivt.[76]
För oppositionen stod det klart att ”centralkommittén skydde diskussioner som elden och att den ingalunda planerade att försvara sin politiska linje i reguljära ärliga debatter inom partiet”. Trotskij och Zinovjev tillade:
Stalingruppen har bestämt sig för att inte tillåta någon som helst diskussion och att låta femtonde kongressen helt bestå av protokollförare.[77]
Men oppositionen var lika omedgörlig på den punkten. Dess företrädare informerade politbyrån om att man på egen hand tänkte trycka den förbjudna Plattformen. Det var ett svårt, rent av riskabelt, företag, då inte en enda tryckpress, inte ens en enkel hektograf, gick att köpa. Under ledning av Mratjkovskij och en kärna av pålitliga medlemmar – gamla tjekister som Pevzner och militära ledare som Grünstein och Otjotnikov – skapade man vad byråkraterna med en rejäl överdrift kallade ”det hemliga tryckeriet”: Några maskiner och en dupliceringsapparat placerades i ett rum som än uppgavs tillhöra kommunisten Z M Gerdovskij i Röda armén, än en partilös student vid namn Sjtjerbakov. ”Tryckaren”, den som skötte dupliceringsapparaten, tycks ha varit Otjotnikov, som just, som tidigare framgått, fått lämna militärakademin.[78]
Natten mellan den 12 och 13 september 1927 gjorde en grupp från GPU husundersökning i rummet och genomförde en rad arresteringar. Otjotnikov lyckades dock smuggla undan huvuddelen av de färdiga exemplaren. En GPU-rapport den 13 september hävdade att man satts på spåret genom att en partilös vid namn Sjtjerbakov bett en av ”Wrangels officerare” att skaffa en dupliceringsapparat. Det hävdades också bl. a. att Sjtjerbakov haft kontakter med en viss Tverskoj, som själv var inblandad i förberedelserna av en militärkupp och som informerat den tidigare officeren i Wrangels armé. Den beredvilliga partipressen stämde omedelbart upp i kören och jublade: Oppositionen var lierad med revolutionens värsta fiender till höger, vita officerare, gamla anhängare till Wrangel.
Det skulle mycket snabbt avslöjas att det handlade om en dubbeloperation, ett hopkok av polisaktion och provokation. GPU-rapporten uppgav att flera oppositionsanhängare – Grünstein, Gerdovskij, Mratjkovskij och Otjotnikov omnämndes – tillhörde vad som kallades ”Sjtjerbakov-Tverskojs illegala opposition”: På detta vis förknippade man oppositionen med en militärkupp.
Ledarna för oppositionen protesterade upprört och krävde att namnet på Wrangelofficeren skulle offentliggöras och mycket snabbt fick GPU-chefen Menzjinskij skriftligt erkänna att den s.k. ”tidigare officeren” i själva verket var en av GPU:s agenter. En kommuniké hyllade hans insatser mot terroristgrupper, bl. a. Savinkovs. Det visade sig, genom denne agent och den s.k. Tverskoj, att GPU hållit i båda ändarna i en polisprovokation. Vilka var då de egentliga provokatörerna? De polska revolutionära socialisterna hävdade, med viss sannolikhetshalt, att ”den tidigare Wrangelofficeren”, som vid denna tid gick under täcknamnet Strojlov, i själva verket var den kände provokatören Upeninsj. Det Victor Serge kommit fram till om ”Tverskoj”[79] pekar på att det handlade om en specialist på insatser mot vänsteroppositionen, som också senare dök upp, troligen under namnet Achmatov.[80]
Det måste samtidigt understrykas att bara lögnerna publicerades i pressen och att avslöjandena om en GPU-provokation mot vänsteroppositionen inte nådde utanför en grupp av välinformerade medlemmar och personer i ledarställning. Förtalet, däremot, hamrades in hos alla.
Repressionen fortsatte nu. Serebrjakov och Preobrazjenskij, båda tidigare partisekreterare som – tillsammans med zinovjeviten Tjarov – haft ansvaret för ”det illegala tryckeriet”, uteslöts ur partiet efter Mratjkovskij och hans kamrater. Några dagar senare arresterades i sin tur den gamle partimedlemmen M S Fisjelev, chef för det statliga tryckeriet Gosizdat, för att i hemlighet ha tryckt några tusen exemplar av Plattformen.[81]
Den 27 september 1927 deltog Trotskij vid sammanträdet med Internationalens exekutivkommitté. På dagordningen stod en begäran om uteslutning av honom själv, Rakovskij och den unge jugoslaven Voja Vujović. Än en gång var det han som stod för anklagelserna:
Oppositionens plattform är en ingående genomgång av denna politik. Just av denna orsak har den förklarats vara ett illegalt dokument. Partimedlemmar utsätts för husrannsakan, uteslutning och alla möjliga fysiska övergrepp därför att de två månader före kongressen har spridit en plattform där centralkommittén kritiseras.
Det godtyckliga uppskjutandet av kongressen under ett år, förbudet mot diskussioner, användandet av administrativa åtgärder från statens sida för att pressa partimedlemmar, att beröva leninister deras dagliga bröd därför att de inte vill bli stalinister – inget av detta utgör något brott mot disciplinen, det betraktas som en normal händelseutveckling. Men att protestera mot det, att kämpa mot dessa skändligheter, är att bryta mot disciplinen och framhärda i fraktionsverksamhet![82]
Han riktade sig till dem som han betraktade som lakejer:
Stalin har viskat en lösning i örat på er: uteslut Trotskij och Vujović ur Internationalens exekutivkommitté. Jag tror att ni kommer att följa detta förslag. Men vad kommer det att förändra? Ingenting. Eller nästan ingenting... Ni anklagar mig för att ha kränkt disciplinen. Men er dom är redan klar: det är jag säker på. [83]
För att inte gå i samma fälla som hösten innan och upprepa misstagen satsade oppositionen på möten utanför cellerna, det kallades smytjki – förbindelser – i små arbetarbostäder, studentrum eller universitetssalar som hastigt förvandlades till möteslokaler. Trots polisövervakningen och angiveriet hade detta viss framgång. Inte bara i den meningen att tiotals personer varje dag klämde ihop sig på den sortens möten, utan också för att en del möten i sig blev framgångsrika. T.ex. i Charkov där Rakovskij tack vare den prestige han hade från inbördeskriget var i färd med att svetsa samman arbetarnas motstånd.
Den 4 november 1927 tog oppositionen över en föreläsningssal på Högre tekniska skolan i Baumankvarteret i Moskva. 2 000 trängdes där och lika många hade samlats i entrén i brist på plats. Myndigheterna stängde av strömmen för att stoppa mötet och man fick fortsätta i skenet av stearinljus. Uglanov jagades bort av åhörarna[84]; Trotskij började tala men försvann sedan några suspekta personer verkade vara ute efter honom. Därefter talade Kamenev, ”med intelligens och glöd”, skriver Victor Serge.[85] En resolution antogs enhälligt, men inte den sortens enhällighet som brukade förekomma vid officiella möten, och de som lagt fram den var mycket stolta.
Man försökte upprepa samma sak i den stora salen i Arbetspalatset i Leningrad, men Zinovjev vek undan i sista ögonblicket. Radek vägrade att ensam ta ansvar för att ta över salen och gick slutligen i spetsen för ett hundratal till metallarbetarkongressen på Marinskijteatern.[86] I Moskva lyckades oppositionen hålla två stora möten på fabrikerna i arbetarstadsdelen Krasnaja Presnja, där den alltid haft ett fäste. Trotskij talade och det blev en stor framgång. I Charkov tog Rakovskij ordet under ett officiellt sammanträde med republikens sovjet, där han riktade anklagelser mot partiledningen.
Ett annat uppmuntrande tecken kom den 15 oktober 1927. Zinovjev och Trotskij begav sig till Leningrad för ett ordinarie möte med sovjeternas ledning – som de fortfarande tillhörde – där sjutimmars arbetsdag skulle godkännas, vilket var ledningens senaste demagogiska drag för att stoppa oppositionen. Pierre Pascal har skildrat inledningen på de händelser, som skulle få alls inte obetydliga följder:
Trotskij och Zinovjev hade inte som de andra medlemmarna av sovjeternas ledning tagit in på hotell. De hade gått till en gammal bolsjevikisk arbetare på Putilovverken. Och genast bildades en folksamling utanför huset... i hopp om att få se dem.[87]
Victor Serge, som var ögonvittne, har gett en intressant skildring av vad som hände:
Folkmassan tittade bara på dem. Efter leveropen, som höjdes på en signal framför den nye sovjetordföranden Komarov, kom tåget förbi de legendomspunna män som inte längre var något i staten. Där gjorde folk under tystnad på stället marsch, och tusentals händer viftade med näsdukar eller mössor. Det var ett stumt, undertryckt bifall som gjorde ett skakande intryck. Zinovjev och Trotskij tog det med oförställd glädje, då de uppfattade det som en styrkedemonstration. ”Massorna är med oss”, sade de på kvällen.[88]
Trotskij berättar för sin del:
När folkmassan fick höra att vi stod på den sista läktaren förändrades demonstrationens karaktär. Folk började ointresserat gå förbi de första lastbilarna utan att ens svara på hälsningarna från dem, och skyndade sig till vår läktare. Snart hade tusentals personer samlats kring vår lastbil. Arbetare och soldater stannade, tittade upp, ropade sina hälsningar och tvingades sedan gå vidare eftersom de bakom otåligt tryckte på. En grupp poliser som skickats till vår lastbil för att återställa ordningen fångades av den allmänna stämningen och vidtog inga åtgärder. Ett hundratal av apparatens pålitliga underhuggare skickades ut bland folkmassorna. De försökte vissla ut oss men deras isolerade busvisslingar dränktes i folkets jubel.[89]
Trotskij skriver att han och Zinovjev hade olika syn på hur händelsen skulle tolkas:
Zinovjev blev genast optimistisk och förväntade sig viktiga resultat av denna manifestation. Jag delade inte hans impulsiva bedömning. Arbetarmassorna i Leningrad visade sitt missnöje i form av ett platoniskt stöd till oppositionens ledare, men de var ännu inte förmögna att hindra apparaten från att göra processen kort med oss. Jag gjorde mig inga illusioner om det. Å andra sidan var det uppenbart att demonstrationen skulle få den härskande fraktionen att inse att de måste skynda sig att krossa oppositionen, så att massorna skulle ställas inför fullbordat faktum.[90]
Vid centralkommitténs och centrala kontrollkommissionens plenarsammanträde den 23 oktober 1927 gick Stalin till förnyad offensiv. Han var nu helt inriktad på att utesluta Zinovjev och Trotskij ur centralkommittén, ett nödvändigt första steg på vägen att krossa hela oppositionen, vilket han ville ha avklarat innan den femtonde kongressen. Sammanträdet förlöpte så fyllt av larm att vilt tumult nästan bröt ut. Trotskij fick sina motståndare att tjuta av raseri. Han utmanade dem:
Proletariatet tänker sakta men säkert. Vår plattform kommer att påskynda denna process. När det kommer till kritan är det den politiska linjen som avgör, och inte byråkratens knytnäve. Oppositionen går inte att besegra. Uteslut oss idag från centralkommittén precis som ni igår uteslöt Serebrjakov och Preobrazjenskij ur partiet, precis som ni arresterade Fisjelev och andra. Vår plattform kommer att hitta sig en väg.[91]
Stalin å sin sida hänvisade till Lenins testamente för att skryta med sin ”grovhet” gentemot dem som, påstod han, ”höll på att förstöra partiet”.[92] Som planerat uteslöt centralkommittén Zinovjev och Trotskij och bekräftade politbyråns beslut om tidpunkten för kongressen, förkortningen av förkongressdebatten och att Plattformen inte skulle publiceras.
Striden tog på krafterna. I Trotskijs familj hade Ljova varit lika aktiv som sin far, först inom ungkommunisterna i Moskva och därefter kring Plattformen i Ural dit han följt Mratjkovskij. Natalja Ivanovna berättar:
Lev Davidovitj var överansträngd och led av högt blodtryck, var svimfärdig, hade feber och svårt att sova. ”Mitt huvud känns alldeles tomt”, hände det att han sade. Sömntabletter hjälpte inte. Även jag själv och sönerna drabbades av problem med sömnen. På morgonen, vid frukosten, såg vi Lev Davidovitj öppna tidningarna … Han kastade ett öga i dem, strödde sedan ut dem på bordet med en gest av äckel. De var fulla av enfaldiga lögner, förvanskningar in i minsta detalj och av de mest banala förslag, hatfyllda hotelser, telegram från hela världen som upprepade till leda samma skändligheter med gränslös underdånighet. Vad hade man gjort av revolutionen, partiet, marxismen, Internationalen? Det gick inte att besvara frågorna.[93]
Dagarna och nätterna efter oktoberplenumet innebar ändå att Trotskij och hans närmaste fick återvända till källorna. De for från den ena arbetarstadsdelen och den ena bostaden till den andra, besökte kamrater, talade, förklarade sig outtröttligt för hänförda åhörare, män och kvinnor sittande på golvet. Victor Serge hade sett honom ”avgjort åldrad, nästan vithårig, bred över bröstet, alltid med ett klokt svar till hands”.[94] Pierre Pascal gjorde denna notering:
De här dagarna, hemma hos en arbetare, i två angränsande rum med en öppen dörr mellan sig, befann sig 150 personer. I dörröppningen talade Trotskij. En medlem av kontrollkommissionen anlände och krävde att få tala. Han fick inte. ”Hos er är ni fria att tvätta hjärnorna; här är ni hos oss. Ni får lyssna, men stör oss inte”. Så blev det också. Trotskij talade och drog sedan vidare till ett annat möte.[95]
Plattformen cirkulerade, lästes, kommenterades, signerades för att visa vilken publik den fått trots förbud och hotelser. Det uppgavs att Zinovjev räknat med 30 000 signaturer; man hann inte samla in mer än 6 000 och hur som helst var det i det skedet inte tal om att överlämna några namn till centralkommittén, vilket kunde vara liktydigt med en biljett till fängelse eller deportering.
Polisövervakningen hårdnade i själva verket. Kända medlemmar av oppositionen utsattes för spioneri, skuggades och deras bostäder övervakades. Radek klådde med sin käpp upp den polisman som skuggade honom. Detta ledde till att han uteslöts ur partiet av en nitisk cell. Men man hade gått för långt och han blev återinvald.[96]
Den 26 oktober 1927 hölls partimöten i Moskva och Leningrad, där plenarmötet redovisades. Ivan Smirnov, som fortfarande var folkkommissarie för postväsendet, lyckades få ordet och kunde göra sig hörd, men varken Kamenev eller Rakovskij – som jagats ut ur Frankrike som persona non grata efter en hätsk antisovjetisk kampanj från högerhåll – lyckades göra sig hörda och fick lämna talarstolen. I Leningrad råkade Bakajev och Jevdokimov ut för samma sak.
På basis av officiella röstresultat som byråkratin förberett kunde Stalin triumfatoriskt tillkännage de framgångar ”partiet” hemfört mot oppositionen. På Röda Putilov hade oppositionen bara fått 29 röster av 1 718 och i Treogolnik 39 av 2 122.[97] Han blåste upp sig:
Det är fullt möjligt att oppositionen på femtonde partikongressen inte kommer att få en enda representant, inte en enda delegat.[98]
Ledarna för oppositionen visste nu att de inte hade något att vänta av på förhand uppgjorda omröstningar, trots att de kände ett verkligt folkligt stöd på mötena. Detta, plus sympatidemonstrationen i Leningrad den 15 oktober, fick ledarna att bestämma sig för att satsa allt på ett kort genom att gå ut på gatan. Beslutet fattades vid det möte ”centret” höll hemma hos Smilga den 4 november. Mötet leddes av Kamenev och bland de närvarande märktes Ivan Smirnov, Rafail och Mussja Magid.[99] Man beslutade att delta i den officiella demonstrationen. I paraden skulle de oppositionella bära egna plakat och banderoller med några slagord: ”Ned med opportunismen”, ”Verkställ Lenins testamente”, ”Mot splittring”, ”För bolsjevikisk enighet”, ”Ned med kulaken, NEP-mannen och byråkraten”.
Aktionen var väl förberedd av oppositionen, som bestämt en hel rad med mötesplatser och förberett plakat och banderoller. Men ordningsmakten var inte mindre förberedd och den hade försökt infiltrera sina agenter för att få kunskap om detaljerna i förberedelserna. Byråkratin hade skickat ut avdelningar av trogna, som efter att ha lokaliserat eventuella demonstranter omringade dem, beslagtog skyltar och banderoller och, beroende på antalet demonstranter, misshandlade, jagade och skingrade dem samtidigt som de försökte se till att det inte blev för iögonenfallande.
I ett brev till Boris Souvarine från Moskva den 18 november 1927 skildrade Pierre Pascal händelserna på följande sätt:
Oppositionen hade tagit årsdagen av revolutionen som tillfälle till en symbolisk gest och att demonstrera i särskilda grupper och med egna slagord. Givetvis drunknade de i folkmassan och trakasserades av grupper av hejdukar som skickats ut speciellt. Allmänheten begrep ingenting... men i allmänhet sympatiserade man med oppositionen som hade modet att angripa de mäktiga, därför att den uttalade bistra sanningar mot den konstgjorda optimismen, därför att den levde, tänkte, hade en kritisk hållning, därför att den talade om demokrati..., därför att den i viss utsträckning identifierade sig med arbetarnas förtrupp, därför att den leddes av en man med högt anseende. [100]
Pascal fortsatte:
I Leningrad och i Moskva utväxlades hårda slag och förolämpningar, men i Leningrad var demonstrationen större och repressionen våldsammare: Många kamrater blev nedslagna och det var knappt att blodsutgjutelse undveks.[101]
I Leningrad hade de oppositionella, under ledning av Zinovjev och Radek, planerat att samlas i en större grupp innan man anslöt sig till den officiella demonstrationen. Polisen spärrade av torget vid Vinterpalatset, där det annars brukade vara tjockt av folk. En blixtsnabb aktion gjorde det möjligt att omringa oppositionens demonstranter innan de hunnit fram till kortegen: De stoppades utan förskoning och tvingades fly till generalstabens byggnad som genast spärrades av.[102] När de lyckats ta sig ut, i riktning mot Eremitaget, attackerades de av ridande polis, ”som polisattackerna i Väst”, noterade Pascal obarmhärtigt.[103] Victor Serge såg Bakajev och Lasjevitj i trasiga uniformer slåss mot polisen.[104]
I Moskva angrep polisen och gäng som kommenderats ut av byråkraterna Sovjeternas hus och Smilgas lägenhet. Porträtt som hängts upp på balkongen slets sönder, trots att Kasparova ett tag försvarat dem med en sopkvast. Smilga misshandlades, Natalja Ivanovna blev slagen, ett porträtt av Lenin förstördes. Några minuter senare kom ett nytt angrepp mot Preobrazjenskijs rum på hotell Grand-Paris.[105]) Trotskij hade först hållits i husarrest hemma hos sig och när han sedan lyckats ta sig ut och befann sig i en bil tillsammans med Kamenev och Muralov, vars ställning var känd inom Röda armén, blev han flera gånger beskjuten och en av rutorna på bilen krossade av en galning, som hoppat upp på fotsteget. De 140 studenter som demonstrerade och som startat från universitetet hade lyckats ansluta sig till det stora tåget. Där upptäcktes de, avskildes snabbt från resten, isolerades av polisen som under hot kvarhöll dem fyra timmar, innan de släpptes på det tomma torget där talarstolen stod.[106] Bara två grupper nådde fram till den officiella tribunen och lyckades framför de stalinistiska ledarna veckla ut sina banderoller och ropa slagord: Det var de kinesiska studenterna i Moskva och arbetarna från tyska klubben som angrep Stalin. Det förekom tal och slagsmål på flera ställen som Mochovajagatan, Strastnajatorget och utanför Alexanderstationen. Ledarna var oroliga. En hemlig rapport av Menzjinskij hade gjort dem vettskrämda: Han hade hävdat att läget var allvarligt och att garnisonen i Leningrad inte var pålitlig.
På kvällen den 7 november samlades ledarna för oppositionen – ett 50-tal – i Smilgas ödelagda lägenhet under Kamenevs ordförandeskap. Trotskij lade fram en rapport: För honom var det helt klart att massorna inte reagerat och att de oppositionella var isolerade. Man måste ändå fortsätta kampen och svara bestämt.[107] Ett förslag av Ivan Smirnov med den inriktningen antogs och zinovjeviterna gav sitt samtycke. Ett budskap kom från Leningrad; Zinovjev var optimistisk:
All tillgänglig information tyder på att detta illdåd kommer att gynna vår sak avsevärt. Vi är ivriga att få höra vad som hände med er. Alla kontakter (det vill säga hemliga diskussioner med arbetarna) förlöper mycket bra här. Det är en stor förändring till vår fördel. För tillfället har vi inte för avsikt att ge oss härifrån.[108]
Hans återkomst dagen därpå orsakade emellertid panik. Det stod klart att han själv och hans anhängare ångrade att de gått för långt och inte tänkte ta ett steg till. Var det vid detta tillfälle som han och Trotskij utväxlade några berömda papperslappar? ”Lev Davidovitj, skrev han, tiden är kommen för att ha modet att kapitulera.” Och Trotskijs replik var obarmhärtig; ”Om det hade räckt med den sortens mod, skulle revolutionen ha varit genomförd i hela världen”.[109]
I två rapporter från GPU-chefen Menzjinskij den 10 november 1927, vilka Stalin läste upp inför centralkommittén, hävdades att oppositionen planerat en statskupp för att ta makten och att detta hindrats av försvarsåtgärderna och för att Trotskij beslutat att fördröja aktionen. Han beskrev oppositionens plan, de ställningar som dess ”kampgrupper” skulle inta och moralupplösningen inom Röda armén.[110] De tveksamma och de som sporadiskt gjort motstånd – de som velat ersätta Stalin med Tomskij – gav vika inför det förenade trycket från Stalin och GPU, och inför utpressning om att bli anklagade för att äventyra statens säkerhet och för medbrottslighet.
Den 14 november beslutade centralkommittén och centrala kontrollkommissionen vid ett gemensamt möte att utesluta Zinovjev och Trotskij ur bolsjevikpartiet för att ha ”organiserat kontrarevolutionära demonstrationer”. Det avgörande steget hade tagits.
Tämligen exakt tio år efter Oktoberrevolutionen.
Kenth-Åke Andersson: Den kinesiska revolutionen 1925–27
I Deutscher: Den avväpnade profeten, kap 5 ”Den avgörande drabbningen: 1926-1927”
Harold Isaacs: Den kinesiska revolutionens tragedi (klassiker som kom ut 1938)
Den förenade vänsteroppositionens plattform, från 1927.
Chen Duxiu: Appell till alla kamrater i det kinesiska kommunistpartiet
Albert Treint: EKKIS 8:e plenum — Underkommittén om Kina, maj 1927
Trotskij: Tredje internationalen efter Lenin och Om den kinesiska revolutionen (samling).
Grigorij Zinovjev: Teser om den kinesiska revolutionen (1927)
[1] För detta kapitel hänvisade Broué till en mängd dokument, men även Pierre Broués, ”La Lutte de l´Opposition unifiée” (Den förenade oppositionens kamp), kapitel 10 i Le Parti bolchévique, s. 229-272, och Anna Di Biagio, ”L´ultima battaglia dell´opposizione (1926-1927)” (Oppositionens sista strid 1926-1927), Studi di Storia sovietica, Rom, 1978, s. 87-223, samt Michal Reimans bok Die Geburt des Stalinismus: die UdSSR am Vorabend des”Zweiten Revolution”, Frankfurt, 1979.
[2] Kritjevskij, Pravda, 1 december 1927.
[3] Ibidem.
[4] Kuzovnikov, Pravda, 23 november 1927.
[5] Kritjevskij, Pravda, 1 december 1927.
[6] Det handlar om Rosengaus och Losjtjenov, ibidem.
[7] Lev Kopelev, No Jail for Thought, London, 1977.
[8] Jakov Livsjits tillhörde dem som dömdes till döden vid den andra Moskvarättegången där han ”bekände” att han som ”trotskist” aktivt deltagit i sabotagehandlingar.
[9] Kritjevskij, a.a.
[10] Victor Serge, Vie et Mort de Trotsky, s. 173. [The Life and Death of Leon Trotsky, s. 149]
[11] Trotskij till Shachtman, 10 december 1930, Trotskijarkiven, 10286. [Brev till Max Shachtman]
[12] Kuznikov, a.a.
[13] Deklaration av P Zalutskij, Pravda, 15 mars 1927.
[14] Corr. Int. No 26, 23 februari 1927, s. 324.
[15] Trotskij till Judin, 26 maj 1928, Trotskijarkiven, T 1530.
[16] Victor Serge, En revolutionärs minnen, s. 236.
[17] [ Den 24 augusti 1572, Bartolomeus namnsdag, massakrerades protestanterna i Paris av katolikerna, ö.a. ]
[18] Harold R Isaacs, The Tragedy of the Chinese Revolution, särskilt kap. 11 ”Kuppen den 12 april”. [Den kinesiska revolutionens tragedi]
[19] Warren Lerner, Karl Radek, the Last Internationalist, Stanford, 1970, s. 142.
[20] Vujović, Bilaga till Trotsky, Problems of the Chinese Revolution, New York, 1962. [Tal vid EKKI:s åttonde plenarmöte, maj 1927]
[21] Trotskij, En kort anteckning, 22 mars 1927, Trotskijarkiven, T 3033.
[22] Trotskij skildrade denna händelse i ett brev till Shachtman den 10 december 1930, Trotskijarkiven, 10286. [Brev till Max Shachtman] Texten var länge känd bara genom utdrag i Shachtmans förord till Problems of the Chinese Revolution, s. 18-19.
[23] Trotskij till polibyrån, 31 mars 1927, Trotskijarkiven, T 3036. [Till politbyrån i SUKP(b):s centralkommitté]
[24] China Press, 14 april 1927.
[25] Isaacs, a.a. s. 219-245.
[26] Ibidem, s. 235.
[27] Ma Vie, III, s. 268.
[28] Ibidem, s. 269.
[29] Laure Idir-Spindler, ”La Résolution de 1925 à l´épreuve de la practique” (Resolutionen från 1925 testas i praktiken), Cahiers du Monde russe et soviétique, XXI, nr 3-4, juli/december 1980, s. 301-399.
[30] Pravda, 23 februari 1927.
[31] Rapport ur Eaux vives et marécages, Pravda, 27 april 1927. Förf. A Lejnev.
[32] Pravda, 30 april 1927. Mötet för att ta över tidskriften hade ägt rum den 18 april och kännetecknats av att Fritsje, apparatens man, blivit medlem av redaktionen för Krasnaja Nov´. (Jfr Idir-Spindler, a.a. not 42, s. 396.). Det var förspelet till ”socialrealismens” seger.
[33] La Plate-forme politique de l'Opposition russe, Paris, 1927, s. 46. Svensk översättning, Förenade vänsteroppositionens plattform.
[34] Ma Vie, III, s. 270.
[35] Trotskij, ”Världsrevolutionens perspektiv”, 27 juni 1927, Trotskijarkiven, T 964.
[36] Citerad av Jaroslavskij, Corr. Int., nr 85, 18 augusti 1927, 27 juni 1927.
[37] Ibidem.
[38] [På svenska: De Åttiofyras deklaration ]
[39] Trotskij till Krestinskij, 12 augusti 1927, Trotskijarkiven, T 996.
[40] Pierre Pascal, Russie 1927. Mon Journal de Russie (Dagbok från Ryssland 1927), Lausanne, 1982, s. 118.
[41] [Slepkov och Astrov tillhörde Bucharins anhängare, ö.a. ]
[42] Ibidem, s. 119.
[43] Ibidem, s. 120.
[44] Ibidem, s. 123-124
[45] Ignazio Silone, Sortie de Service, Paris, 1966, s. 96-98.
[46] Trotskij till Krupskaja, 17 maj 1928, Trotskijarkiven, T 951.
[47] Pascal, a.a. s. 129.
[48] Trotskij till Krupskaja, a.a.
[49] La Révolution défigurée i De la Révolution (DLR), s. 179. [på svenska: Stalins förfalskarskola]
[50] Ibidem, s. 178
[51] John Erickson, The Soviet High Command, s. 286. John Erickson var en engelsk militärhistoriker, expert på Röda armén, ö.a.
[52] DLR s. 177. [Stalins förfalskarskola]
[53] Ibidem.
[54] Trotskij till centralkommittén, 27 juni 1927, Trotskijarkiven, T 962.
[55] Citerat av Stalin, Sotjinenija, X, s. 52. [ Works, vol. 10, s. 54-55, ”Joint Plenum of the Central Committee and Central Control Commission of the C.P.S.U.(B.)” ]
[56] DLR, s. 210.
[57] Ibidem.
[58] Ibidem.
[59] Ibidem.
[60] Jfr. DLR s. 258.
[61] Corr. Int., nr 85, 18 augusti 1927, s. 1164-1166.
[62] ”De trettons deklaration”, ibidem samt Trotskijarkiven, T 993 a. [De Trettons deklaration]
[63] Ibidem.
[64] Corr. Int., nr 85, s. 1164.
[65] Pierre Pascal, a.a. s. 180.
[66] Ibidem.
[67] ”Lettre de Moscou: la session du comité central avant, pendant, après” (Brev från Moskva: centralkommitténs möte före, under, efter), Bulletin communiste, nr 20/21, juli-september 1927, s. 333.
[68] Reiman, a.a. s. 47.
[69] Zinovjev, ”Bokslut över augustiplenumet”, Trotskijarkiven, T 998
[70] Trotskij till Radek, 20 oktober 1928, Trotskijarkiven, T 2820.
[71] Citerad av Trotskij, ”Nouvelle Etape”, Œuvres 1 (Andra serien), s. 43. [Ett nytt skede]
[72] Anförande inför Kominterns exekutivkommitté, 27 september 1927, Trotskijarkiven, T 3094. [”Speech to the Presidium of the ECCI”, Challenge of the Left Opposition (1926-27), s 405-414. [Tal till EKKI:s presidium]
[73] Jaroslavskij, Pravda, 24 juli.
[74] Boris Souvarine, Stalin, Stockholm, 1940.
[75] Stalin, Corr. Int., nr 114, 12 november 1927, s. 1641.
[76] Pierre Pascal, a.a. s. 202.
[77] Trotskij & Zinovjev inför Kominterns exekutivkommitté, 12 september 1927, Trotskijarkiven, T 1015.
[78] ”Un Point d´Histoire” (En historisk punkt), Cahiers Léon Trotsky, nr 4, oktober 1979, s. 21-35.
[79] Victor Serge, En revolutionärs minnen, s. 66.
[80] Pravda, 26 oktober 1929.
[81] Zorin till Bucharin, september 1927.
[82] Trotskij, anförande vid plenum, 27 september 1927, Trotskijarkiven, T 3094. [Tal till EKKI:s presidium]
[83] Ibidem.
[84] Ordzjonikidze, Femtonde partikongressen, s. 437-438.
[85] Victor Serge, Vie et Mort de Trotsky, s. 173. [The Life and Death of Leon Trotsky, s. 149]
[86] Victor Serge, En revolutionärs minnen, s. 241.
[87] Pierre Pascal, a.a. s. 235.
[88] Victor Serge, En revolutionärs minnen, s. 239.
[89] Ma Vie, III, s. 272-273.
[90] Ibidem.
[91] De la Révolution, s. 220. [Rädslan för vår plattform ]
[92] Stalin, Corr. Int., nr 114, 12 november 1927, s. 1639 [eng. version: International Press Correspondence Vol 7, No. 64, November 17, 1927 ]
[93] Victor Serge, Vie et Mort de Trotsky, s. 173. [The Life and Death of Leon Trotsky, s. 149]
[94] Victor Serge, En revolutionärs minnen, s. 239.
[95] Pierre Pascal, a.a. s. 244.
[96] Ibidem, s. 241 & s. 245.
[97] Corr. Int., nr 110, 2 november 1927, s. 1.
[98] Ibidem.
[99] Kuzovnikov, a.a.
[100] Pierre Pascal, Bulletin communiste, oktober-november 1927.
[101] Ibidem.
[102] Victor Serge, En revolutionärs minnen, s. 247
[103] Pascal, a.a.
[104] Victor Serge, En revolutionärs minnen, s. 247.
[105] Kuzovnikov, a.a.
[106] Ibidem & Trotskij, ”Begäran om undersökning”, 8 november 1927, Trotskijarkiven, T 1048.
[107] Citerad av Reiman, a.a. s. 65-67.
[108] Ma Vie, III, s. 275. Se även Trotskij, anteckning 8 november 1927, Trotskijarkiven, T 3103.
[109] Victor Serge, En revolutionärs minnen, s. 253.
[110] Citat i Reiman, a.a. s. 237-242.