Ur Fjärde Internationalen nr 3 (1/1970)

Strejkvågen och avantgardet

Resolution antagen vid Revolutionära Marxisters 1:a kongress 1970

Den europeiska strejkvågen har nått Sverige. Med en fördröjning och försvagning som betingats av det svenska klassamarbetets långa tradition har skalvet från den franska majrevolutionen nått reformismens svenska mönsterbygge. Fasaden är spräckt, och sprickan vidgas. Situationen har undergått en grundläggande förändring, som gör den svenska vänsterns karakteristiska frågeställningar under 60-talet förlegade.

60-talets stora politiska landvinning var tillkomsten av en revolutionär minoritet till vänster om de reformistiska och revisionistiska arbetarpartierna. Den utgjordes till större delen av ungdom, främst de studentmassor som genom utbildningsexplosionen i det senkapitalistiska samhället fått ökad social tyngd. Denna ungdom väcktes av den tredje världens kamp mot imperialismen, lärde sig förstå den som ett led i en världsomspännande kamp mellan kapital och arbete, sökte sig tillbaka till den revolutionära arbetarrörelsens traditioner – och sökte förgäves nå kontakt med dagens arbetarklass. Den frågade: var är arbetarklassen i den anti-imperialistiska kampen? Hur kan arbetarklassen väckas? Några frågade: är arbetarklassen fortfarande en revolutionär klass? Någon sade att arbetarklassen var mutad. Många väntade den egna arbetarklassens mobilisering i en framtid där revolutionen, i enlighet med Lin Piaos tes, har erövrat hela den tredje världen, ”jordens landsbygd”, och kringränt ”städerna”, imperialismens länder.

Hela detta komplex av frågeställningar och förklaringsförsök har förlorat sin aktualitet. Strejkvågens genombrott bildar en skarp gräns mellan 60-talets och 70-talets Sverige. Den tidiga mobiliseringen av studentmassorna framstår som ett utslag av de specifika dragen i studentmiljön. Genom sin unika ställning i samhällets kunskapsproduktion och den intellektuella karaktären i sin miljö är studenten särskilt mottaglig för ideologiska impulser. Till detta bör läggas studenternas obundenhet gentemot de traditionella organisationerna inom kapitalismen, både organisationer av klart repressiv karaktär och byråkratiserade arbetarorganisationer av socialdemokratisk eller stalinistisk färgning. Därför har den borgerliga ideologins kris liksom socialdemokratins/stalinismens utdragna kris särskilt drabbat studenterna och här gett upphov till omfattande omgrupperingar i riktning mot den revolutionära marxismens tradition. Vidare har studenternas sociala roll som den borgerliga ideologins överstepräster förändrats genom utbildningsexplosionen: alltfler studenter tvingas nu vandra från föreläsningssalarna till verkstadsgolven eller kontorslandskapen. Studentmiljöns radikalisering är ett förebud om kommande sociala strider mellan huvudklasserna. I en tid som föregår dessa strider, i en tid då proletariatet demobiliserats eller samlar sina styrkor för en ny mobilisering, kommer klarsynta minoriteter ur studentmiljön att under intryck av ideologiska, moraliska och sociala impulser söka ställa sig i arbetarklassens tjänst och bilda kärnan i ett revolutionärt avantgarde med otillräcklig förankring i arbetarklassen. Avantgardets specifika utvecklingsprocess ligger då före klassens.

I dag är förhållandet omkastat. Strejkvågens genombrott i Sverige har distanserat den revolutionära vänsterns orienterings- och formeringsförsök. Arbetarklassens spontana mobilisering ligger före den politiska nyformeringen. Den klasskamp som tänts företer alla drag av en spontan klassmobilisering utan dess nödvändiga politiska komplement i ett revolutionärt parti.

Utan att nå den franska eller den italienska strejkrörelsens bredd eller intensitet låg den svenska strejkvågen på en kvalitativt hög nivå och kan inte uttömmande beskrivas som en serie lönestrider. Den innehöll element av en strukturkritik, en utmaning av kapitalismens produktionsförhållanden. Hamnstrejken i Göteborg, som varslade hela rörelsen, var en konflikt om arbetsköparnas befälsrätt på arbetsplatsen. I malmfälten, där rörelsen fick sitt genombrott, kämpade man icke för bättre ackord utan mot ackordsystemet, mot hela den systematiserade utsvettning med vilken kapitalet söker säkra sina profiter utan hänsyn till den mänskliga organismens krav. Parollen ”Vi är inga maskiner!” var klassens spontana protest mot ”reifikationen”, kapitalismens tendens att reducera människor till ting.

Med hänsyn till organisationsformerna tangerade den svenska strejkvågen t. o. m. en kvalitativt högre nivå än den franska majrevolutionens generalstrejk. Där frambragte den revolterande klassen inga autonoma organ; ”strejkkommittéerna” ii fabrikerna var i stort sett identiska med fackföreningarnas lokala avdelningar. I den svenska strejkrörelsen uppstod självständiga strejkkommittéer, som temporärt satte fackföreningsbyråkratin ur spel. Man kan söka härleda nödvändigheten av sådana autonoma organ ur den svenska klasslagstiftningen, som binder fackföreningarna till händer och fötter. Men man bör beakta att denna nödvändighet alltid funnits och att de aktuella svenska strejkkommittéerna hade paralleller i strejkrörelsen på kontinenten. Det rör sig här om ett internationellt fenomen som har en djupare orsak än varierande nationella lagstiftningar: den generella motsättningen mellan klassmobilisering och byråkrati. Den svenska strejkvågen genombröt fackföreningsbyråkratins kontroll över arbetarklassen, och samtidigt förnam det svenska samhället en första fläkt av maktdualism. Arbetarklassens suveräna rätt att handla i egen sak genombröt den borgerliga rättsordningen. Termen ”illegal strejk” började förlora sin innebörd. Legaliteten bleknade inför en verklighet, där en ”illegal” maktfaktor gav sig till känna. LKAB-strejken gav impulser till en omfattande strejkvåg i mitten av januari. Influerade av gruvarbetarna och stärkta av framgångarna på Volvo (”Volvoavtalet”) gick arbetarna i ”vild” strejk i verkstäder och fabriker över hela landet. Denna strejkvåg kom i sin tur att ge impulser till LKAB-arbetarna, och dessa spontana strejkaktioner – den kanske viktigaste händelsen i Sverige sedan krigsslutet – kulminerade i gruvstrejkens slutskede. Det är emellertid vår plikt att säga att gruvstrejken inte bara uppenbarade den spontana klassaktionens kraft utan även dess begränsningar. Dessa begränsningar framträdde på ett dramatiskt sätt i strejkens slutskede. Strejkkommittén hade tillkommit i kamp mot fackföreningsbyråkratin, som handlar över arbetarnas huvuden. Dess uppgift var att flytta ner avgörandena till basen. Men den 1 februari föll strejkkommitténs majoritet själv för den byråkratiska skötesynden att handla mot basens vilja, genom att i strid med stormötenas beslut rekommendera återgång till arbetet. Den byråkratisk-reformistiska tendensen gav sig på nytt till känna. Ture Rantatalo, som spelade och kunde fortsätta att spela huvudrollen inom strejkkommittén, gav uttryck åt en reformistisk syn på arbetarnas kamp såsom en kamp inom och icke mot det kapitalistiska systemet: ”Vi har fått Lundberg på knä. Det finns de som säger att vi skall ha honom på rygg också. Men om han ligger på rygg för länge blir han black, och då blir det ingenting kvar åt oss.” Uttalandet kommer att bli klassiskt som uttryck för hänsynsfullt umgänge med klassfienden (Kläm till, men inte för hårt). Elof Luspa förde klassmedvetandets talan när han på stormötet den 2 februari föreslog att ”ja-sägarna” skulle uteslutas ur strejkkommittén och ersättas med .militanta arbetare. Men stormötet följde inte Luspa. Det beslöt att strejkkommittén skulle bevaras sådan den var, sammansatt av liberaler, socialdemokrater, vpk:are och revolutionära arbetare.

Det var strejkkommitténs styrka och dess svaghet att den troget återspeglade alla skiftningar av politisk mognad bland gruvarbetarna. Det var en representation, själv i behov av ledning. De förbryllande försäkringarna från kommittéhåll att strejken var ”opolitisk” var det omedelbara uttrycket för bristen på en vidare gemensam orientering. Ytterst uttryckte de frånvaron av ett revolutionärt parti, som hade kunnat artikulera den spontana klassaktionen och mobilisera det nödvändiga masstödet kring den.

Trots sina begränsningar hade strejkkommittén förmått formulera klasspolitiskt viktiga krav. Det mest explosiva bland dem var kravet att bindande avtal skulle slutas under pågående strejk. Detta krav hotade den svenska arbetsmarknadens tysta överenskommelse, enligt vilken arbetsköparna endast förhandlar i överläge. Detta krav berörde hela den svenska arbetarklassens intressen.

Kring detta krav var en nationell mobilisering möjlig. Ett revolutionärt parti med den nödvändiga förankringen inom arbetarklassen hade genomfört denna mobilisering – och på alla nivåer! Det hör till denna strejks absurditeter att LKAB:s strateger hela tiden fick verka i fred i LKAB-huset i Stockholm. Denna bedömning torde delas av LKAB-ledningen, som under hela strejken höll huset i ett larmtillstånd med spärrade förbindelseled inom fastigheten. LKAB:s farhågor var på klasskonfliktens nivå. Masstödet åt gruvarbetarna var det icke.

Genom sin tyngd och genom sin varaktighet hade LKAB-strejken samlat det nationella intresset utan att dock representera en övermäktig stöduppgift. Det låg inom den svenska arbetarklassens och den svenska vänsterns förmåga att hjälpa 4 800 gruvarbetare till full seger – i stället för att se dem återvända till gruvan när malmlagren redan var på upphällningen. Det spontana masstöd som utvecklades visade vad som kunde ha åstadkommits under ett revolutionärt partis ideologiska och organisatoriska ledarskap. Detta ledarskap hade även blivit strejkkommitténs ledstjärna och fört strejkrörelsen och massrörelsen i fruktbar växelverkan framåt.

Den svenska strejkvågens lärdom är en bekräftelse av den leninistiska tesen om partiets nyckelroll. Partiet kompletterar klassens sporadiska mobiliseringar genom sin egen kontinuerliga mobilisering, under vilken det hinner utveckla och befästa de insikter och organisatoriska instrument som det kan ställa till den mobiliserade klassens förfogande.

Vi tror att Sveriges revolutionära arbetarparti kommer att bildas och att det kommer att motsvara arbetarklassens och ungdomens revolutionära tendenser. Det kommer icke att fostra till andlig underkastelse under en ledares auktoritära fadersgestalt. Det kommer icke att okritiskt imitera ett ideologiskt centrum som det icke kan påverka. Partiet kommer att bäras upp av sina medlemmars revolutionära självaktning och ohämmade kritik, och det kommer att finna sin internationella orientering i den oinskränkta delaktigheten i en revolutionär Internationals beslutsprocess.