Ur Fjärde Internationalen nr 4 (1/1971)
Hussein har icke förintat gerillan. Och gerillan har icke störtat Hussein. Revolutionens och kontrarevolutionens krafter håller sig ännu en tid i dubbelmaktens labila jämvikt. Men dubbelmakten graviterar obönhörligt mot avgörandet. Vi vet inte, då dessa rader skrivs, om striden återupptagits när de läses.
Det första försöket att likvidera den palestinska revolutionen misslyckades. Men gerillan tillfogades svåra motgångar och dess farliga isolering blottades. Ingenstans i den arabiska värden — utom i Syrien — kom det till massmobilisering. De antiimperialistiska massorna i världen mobiliserades icke. I Sverige nådde solidaritetsaktionen lokalt betydande politisk bredd, men den enda organisation som hade kunnat förläna aktionen masskaraktär, De Förenade FNL-grupperna, anslöt sig icke. DFFG var inte klar med sitt ställningstagande i Palestinafrågan. Aldrig har faran av den antiimperialistiska kampens fragmentering framstått klarare än under dessa dagar, då den största antiimperialistiska organisationen icke förmådde orientera sig ens i eldskenet från Jordaniens brinnande städer.
Mot den internationella antiimperialistiska rörelsens desorientering står den perfekta samordning med vilken den palestinska revolutionens fiender temporärt lyckats undertrycka sina inbördes motsättningar, för att förbereda en avgörande operation mot sin gemensamma huvudmotståndare.
Sionismen är ett försök att tolka och lösa de förföljda judarnas problem i den borgerliga nationalismens anda, i samverkan med imperialismen och på det palestinska folkets bekostnad. De judiska massornas lidanden har gett det sionistiska lösningsförsöket skenet av ett humanitärt innehåll. Många antiimperialister förmår inte undandra sig detta intryck och tvekar inför ställningstagandet. Det är därför nödvändigt att avmystifiera sionismen, dess ideologi och dess funktion.
Judarna är en folkspillra som efter sin förskingring bland andra folk under bevarande av sina religiösa traditioner förvandlades till en slags kast, som var knuten till en perifer funktion i det förkapitalistiska samhället: handeln. Där denna anknytning saknades upplöstes den religiösa traditionen och judarna uppgick i sin omgivning. Med kapitalismens genombrott utvecklades handeln från perifer till central samhällsfunktion. Den överläts inte längre till främlingar. Judarna konfronterades med det uppstigande infödda borgarskapet. För judarnas masskoncentrationer, särskilt i östra Europa, blev denna konfrontation en social katastrof. De trängdes ut ur sina traditionella sysselsättningar och förvandlades till en deklasserad massa, vilken de ständigt krisskakade samhällena inte längre kunde absorbera. Men samtidigt kvarlevde den sedan medeltiden invanda föreställningen om juden som penningens representant, och de härskande klasserna utnyttjade denna schablon för att avleda massornas instinktiva antikapitalism mot judarna. Den reaktionära bourgeoisin odlade systematiskt antisemitismen, ”dårarnas socialism”, och erbjöd den slutligen genom Hitler åt en krossad arbetarklass som ideologiskt surrogat.
Den förtvivlade judiska småbourgeoisin sökte en lösning. Den lånade lösningsmodeller ur sina plågoandars tankevärld och klädde dem med reminiscenser från sin religiösa tradition. Den drömde sig tillbaka till ett halvt mytiskt förflutet där den identifierade sig med ett folk som för årtusenden sedan levt i Palestina. I kraft av denna historiska identifikation skulle den åter kunna organisera sig som ett folk och undgå det bittra ödet av en minoritet som maldes sönder i historiens kvarn. Språnget från den utlämnade minoritetens roll till den stridbara nationens var erövringen av ett land som nu beboddes av ett annat folk. Teodor Herzl klargjorde redan 1896 i sionismens grundläggande skrift ”Der Judenstaat” att invandringen i den tilltänkta judiska staten måste ske mot den infödda befolkningens vilja under beskydd av en statsmakt som identifierade sig med kolonisationsprojektet. Den deklasserade judiska småbourgeoisins artificiella nationalism antog med nödvändighet från början kolonialistisk karaktär och kunde endast utvecklas i förbund med imperialismen. Den ruttnande kapitalismens offer skulle avancera till dess hantlangare.
Sionismens utveckling blev en fruktansvärd bekräftelse av vår paroll: ”Socialism eller barbari”. Varje försök att lösa den ruttnande kapitalismens problem inom dess egen ram slutar i det imperialistiska barbariet. Sionismen har verkligen skapat ett folk, men ett folk som lever i ständig fruktan för en förtryckt och fördriven infödd befolkning, en nation i ständigt krig med sin omgivning, oförmögen att integrera sig i denna och ohjälpligt beroende av maktcentra utanför sin geografiska region.
Imperialismen fann ett idealiskt instrument i denna egenartade politiska faktor, som kunde obegränsat växa till utan att fördenskull bli självständig. Det var den brittiska imperialismen som introducerade denna dynamiska sprängkil i Mellanöstern. När britterna 1948 efter en konflikt med sionismen lämnade Palestina, innebar detta icke att sionismen hade blivit för stark för imperialismen, utan att Storbritannien hade blivit för svag för att fortsätta spela en imperialistisk förstaplansroll. Det efterträddes av USA-imperialismen som den sionistiska kolonisationens och statens skyddsherre. USA använder den sionistiska staten som en slagstyrka mot den framväxande arabiska revolutionen och en ständigt mobiliserad skyddskår för sina oljeintressen. Även om USA kan tänkas ta taktiska hänsyn till Sovjetunionens ökande inflytande inom området och medverka till en ”korrigering” av den sionistiska expansionen gentemot med Sovjet allierade arabregeringar, så kommer den imperialistiska strategin att förbli baserad på den sionistiska statens existens. Den utgör hörnstenen i den ”lösning” på det palestinska folkets bekostnad som USA genom Rogersplanen föreslår sina med- och motspelare. Med klar blick för den palestinska revolutionens tendens att överskrida sina nationella begränsningar har Rogers-planens strateger dragit upp linjerna för en kontrarevolutionär enhetsfront i hela Mellanöstern. En nyckelroll i denna enhetsfront tillföll USA-imperialismens ”samexisterande” motspelare: Sovjetunionen.
Sovjetbyråkratin har i Palestina 'konsekvent förrått revolutionen. Under Stalins ledning tävlade den 1948 skamlöst med USA-imperialismen om vem som skulle bli först att erkänna den nybildade sionistiska staten. Tjeckiska vapen flögs till de sionistiska styrkorna och säkrade deras seger i 1948-49 års krig. Allteftersom Israel definitivt integrerades i imperialismens system lierade sig Kremlbyråkratin i stället med småborgerliga arabregimer, vars progressivitet slutar där den sociala revolutionen börjar. Det är dessa regimer som erhållit sovjetisk vapenhjälp, inte den palestinska revolutionen: al-Fatah-ledaren Arafat fick återvända tomhänt från Moskva. Sovjetpolitiken i Mellanöstern har i varje fas bestämts av det byråkratiserade Sovjetunionens statsintresse. Den har bestämts av byråkratins fruktan för den permanenta revolutionen, av dess strävan att upprätthålla internationell klassfred. Den har bestämts av Stalins och hans arvtagares teorier om ”socialism i ett enda land” och ”fredlig samlevnad med kapitalismen”. Inom ramen för denna kontrarevolutionära tradition lämnade Sovjetunionen sitt stöd åt Rogersplanen och skapade därmed förutsättningen för en samordnad attack mot den palestinska revolutionen.
Den arabiska reaktionen eftersträvar en samförståndslösning med imperialismen, i enlighet med sitt klassintresse att bevara sin medlarroll inom den imperialistiska världsmarknaden och sin ekonomiska makt över de arabiska massorna. Dess fruktan för den palestinska revolutionen är inte mindre än sionismens, USA-imperialismens och Sovjetbyråkratins. Sexdagarskriget 1967 innebar sammanbrottet för de arabiska staternas traditionella krigföring. De palestinska massorna valde folkkriget. Men detta innebar en politisering och aktivering av massorna, som är oförenlig med dessa staters sociala struktur.
Den palestinska gerillan, som mobiliserats för ett nationellt mål, blev en social utmaning. Den upprättade i Jordanien och Libanon egna sociala, politiska och militära strukturer och blev en med staten rivaliserande maktfaktor. De palestinska massornas slutliga mobilisering introducerade dubbelmakten i arabvärlden. I sina mest avancerade sektorer, Demokratiska Folkfronten och Folkfronten för Palestinas befrielse, nådde gerillan ett revolutionärt, marxistiskt medvetande. Därför blev palestinierna den arabiska revolutionens förtrupp och ett hot mot de härskande klasserna. Och därför blev den ärkereaktionära jordanska regimen spjutspetsen i den kontrarevolutionära sammansvärjningen mot Palestinas gerilla.
Arabvärldens arbetande massor, vars klassfiender även är den palestinska revolutionens. Denna kampgemenskap, som redan yttrat sig i folkligt stöd åt gerillan och gerillastöd åt Iokala strejker, måste helt aktualiseras i massornas medvetande. Det är betecknande att Syrien, det enda arabland som upplevde en massmobilisering under septemberstriderna, även var det enda land som lämnade någon hjälp genom att tillåta en gerillaoperation över gränsen (medan den irakiska armén i Jordanien tvärtom lät kungliga styrkor passera).
Israels arbetande massor, vars desperation sionismen hittills lyckats exploatera i imperialismens tjänst. Om än deras resning mot den gemensamma fienden i dag ter sig avlägsen, så har dock deras revolutionära avantgarde redan framträtt: Matzpen organiserar på grundval av ett revolutionärt marxistiskt program israeler till kamp mot sionismen och för den socialistiska revolutionen, vars internationalism ensam rymmer israelers, palestiniers och alla folks nationella rättigheter.
Revolutionens styrkor, som på olika fronter i hela världen kämpar mot samma huvudfiende och tvingar imperialismen att sprida sina krafter.
Den antiimperialistiska rörelsen, som mobiliserar massorna till revolutionens försvar och söker tillföra dess olika sektorer det nödvändiga stödet. Vilka skyldigheter har den antiimperialistiska rörelsen mot den palestinska revolutionen? Hur uppfyller den dessa skyldigheter?
Den palestinska revolutionen befinner sig i omedelbar fara. Den är konfronterad med en samordnad mobilisering av sina fiender, som icke motsvaras av någon samordnad mobilisering av dess bundsförvanter. Samtidigt är den mera beroende av sina bundsförvanter än någon annan revolution.
Palestinierna är i dag ett folk utan land, vars majoritet (65 %) lever i flyktingläger. Därför saknar deras revolution en naturlig ekonomisk bas. Den palestinska befrielserörelsen har från början råkat i beroende av falska vänner, som försökt manipulera och kväva rörelsen och nu övergått till att söka krossa den. Gerillan har just överlevt en mördande attack av sådana ”vänner” och står nu inför nästa attack. Vem försvarar den palestinska revolutionen?
Om någonsin en gerilla haft anspråk på internationellt stöd så är det Palestinas gerilla. Revolutionära Marxister kommer att kämpa för den vidaste internationella solidaritet med den palestinska revolutionen.