Ur Fjärde internationalen 5 (2/1971)
Den proletära internationalismen är en av marxismens grundvalar. Stalinismen har dock förvanskat den till en term, en floskel. Kulmen utgjordes av Kominterns nedläggelse 1943, och nu är det inte längre fråga om en världsrevolution, samordnat i en internationell organisation, utan bara om att varje lands proletariat gör upp med sin bourgeoisi, för att möjligen sen börja samarbeta.
Denna text, hämtad från debatten inför La Ligue Communistes (Fjärde Internationalens franska sektion) första kongress, lägger på ett klart sätt fram nödvändigheten av en internationell organisering, och nödvändigheten av att påbörja denna organisering nu.
Texten ”Internationalism och international” (en av texterna från minoritetstendensen. Det fanns i denna debatt tre tendenser: Majoritet, minoritet och den s. k. tredje tendensen. ö. a.) förklarar krig mot organisatiansfetischismen som enligt författarna består i att ”identifiera begreppet internationalism med begreppet internationell organisation”. OK, det är en stor synd att försöka harmoniera våra analyser, våra uppfattningar med våra handlingar och våra organisatoriska former. Debattens intresse för Internationalen själv behöver inte visas. Det är trots allt inte en fråga om att förklara sin tilltro till en livaktig internationalism (även de värsta socialdemokrater eller stalinister skulle gladeligen göra det), utan det är frågan om att ställa oss uppgiften att lösa de frågor som uppbygget av en international med utgångspunkt från dagens situation ställer. Denna debatt är emellertid viktig eftersom den också klargör våra ståndpunkter i fråga om partibygget, något som inte kan skiljas från uppbygget av internationalen.
Man börjar med en fras av Marx, sveper över tjugo års bidrag från Lenin och Trotskij – för att inte glömma Rosa Luxemburg och många andra – och slutar texten ”Internationalism och international” med att förebrå vissa kamrater för att undervärdera revolutionens ”specifika nationella särdrag”, den revolution som kommer att starta nationellt och sedan sprida sig internationellt. ”Marxismens klassiker har lärt oss att varje revolution framträder under specifika nationella förhållanden”. It andra sidan är det för vissa kamrater varken fråga om personer eller omständigheter, utan endast om ”fetischism” hos Internationalen.
Eftersom texten anser det lämpligt att upprepa att ”det levande i marxismen är konkret analys av konkreta förhållanden”, så skall vi se om vi, genom en sådan analys; kan konkretisera förhållandet mellan revolutionens nationella säregenhet och revolutionens internationella karaktär i vår epok.
1. Under den imperialistiska epoken är revolutionens specifika nationella särdrag, åtminstone delvis, själva en funktion av det internationella sammanhanget. De underutvecklade länderna är underutvecklade i förhållande till de industrialiserade länderna (och inte på något abstrakt eller absolut sätt). Monokultur är bokstavligt talat importerat utifrån. Rysssland och Kina var ”imperialismens svagaste länkar” p. g. a. det sätt på vilket de passade in i världshandeln. Det enda ”rent” nationellt karaktäristiska för Ryssland var muzhiken (bonden ö. a.), som själv aldrig skulle ha lyckats göra revolution. De ”konkreta” nationella särdragen förenade denna muzhik med proletariatet (som växte fram genom den utländska kapitalismens införande i Ryssland), tsarismens försvagning (p. g. a. dess internationella förluster mot Japan, Tyskland etc.), och den internationella socialdemokratins roll (som var ett resultat av hela den europeiska utvecklingen). 2. Varje revolutions specifika nationella särdrag är endast relativa, partiella, inte absoluta. Om det inte vore så skulle ingen strategisk regel, ingen historisk lag kunna formuleras och marxismen skulle vara komplett värdelös. Förespråkarna för den ryska revolutionens ”specifika nationella särdrag” var narodnikerna och deras arvtagare socialrevolutionärerna, vilka förnekade Rysslands kapitalistiska utveckling och det ryska proletariatets roll i den kommande revolutionen. De trodde att ett språng från den primitiva ryska bondegemenskapen till en modern kommunism var möjlig. Att avskära ”specifika nationella särdrag” från deras historiska sammanhang är alla opportunisters ursäkt för att förkasta marxismens strategiska läror. Under förevändning av ”specifika nationella särdrag” för den kinesiska revolutionen underordnade Stalin-Bucharin det Kinesiska Kommunistiska Partiet under Kuomintang med välbekant resultat. I Indonesien fasthöll Aidit under förevändning av ”specifika nationella särdrag”, åsikten att den Indonesiska staten var en 'speciell' stat, halvt borgerlig, halvt 'folklig' (popular), ända fram till precis före generalernas statskupp. Vi känner alla till de katastrofala följderna.
3. Om varje socialistisk revolution börjar på det nationella planet är dess internationella återverkan oerhört snabb. Ett år efter oktober var Ryssland i krig med ett dussin utländska interventionistiska stater. Mindre än ett år efter den kinesiska revolutionens seger, var Kina konfronterat med USA-imperialismen i Korea. De logiska slutsatsen blir att detta kommer att upprepas nästa gång.
4. Kapitalets internationalisering har gått snabbt framåt, om man jämför med åren före andra världskriget. Därmed konfronteras alla revolutionärer med komplex av ”specifika nationella särdrag” och ”specifika internationella särdrag”, som inte lätt kan skiljas från varandra, vilket vissa kamrater påstår. Frankrike har en mycket speciell imperialistisk position, inom ramen för den gemensamma marknaden (som allvarligt begränsar dess ekonomiska frihet och som i morgon kanske på samma sätt kommer att begränsa dess monetära och budgetära frihet) och inom NATO:s ram (som också begränsar den militära friheten vad än gaullisterna säger). Det är dumt att abstrakt tala om interimperialistisk konkurrens, utan att ta vår epoks internationella kapitalsammanflätning i beräkningarna, under dagens konkreta omständigheter. Givetvis finns det ingen ”superimperialism”; interimperialistisk konkurrens är alltid en viktig faktor och ökas till och med. Men den existerar i ett konkret världssammanhang, som är kvalitativt skiljt från det före första och andra världskrigen. I detta nya sammanhang kan man inte räkna med något nytt stort inter-imperialistiskt krig. Det är konkurrens inom ramen för en allians. P. g. a. detta brände PCF fingrarna i CED-affären. Prokineserna gjorde nästan detsamma vid tiden för flirten mellan Mao och de Gaulle.
När denna text (dvs. ”Internationalism och international” ö.a) säger att internationalism framför allt är att ta ställning i alla frågor (som är bestämmande för den internationella rörelsen); när den tillägger att ”en analys av världssituationen är en förutsättning för varje teknisk-strukturell plan för att bygga en internationell organisation” skapar den en klyfta mellan klasskampens omedelbara nationella praktik och denna kamps internationella dimension, som läggs till genom ”analysen”. Denna distinktion är ofullständig och därför felaktig, mekanisk och abstrakt. I denna imperialistiska värld får all revolutionär kamp, även om den startar inom en nationell ram, omedelbart en internationell dimension. Det väpnade motståndet i Vietnam var lika lite ”rent” vietnamesiskt som Majrevolten var ”rent” fransk. Det har inte tagit lång tid att se detta bekräftas i levande livet, såväl i fiendelägret som i det revolutionära lägret.
Därför måste slutsatsen bli att klasskampens och revolutionens internationella karaktär har sina objektiva rötter i världsekonomins struktur och i världspolitiken (inberäknat ”militärpolitik”). Internationalismen är således ett medvetet erkännande av denna objektiva realitet. Analysen beror av denna realitet, dvs. beror av ett effektivare ingripande för att förändra den.
Att vara internationalist innebär att förstå att det är omöjligt att besegra kapitalismen i Frankrike utan att övervinna EEC och NATO, dvs. utan att konfrontera den internationella bourgeoisin. Det finns ingen revolutionär kamp i Frankrike som ”stöds” av en internationell analys. Det finns ingen revolutionär kamp i Frankrike som inte omedelbart och oundvikligen innehåller en internationell dimension. Denna dimension existerar oberoende av vår vilja.
Styrkerelationerna på ett nationellt plan existerar i ett internationellt sammanhang (styrkerelationerna på ett internationellt plan) och detta internationella sammanhang reagerar på de nationella styrkerelationerna. All revolutionär aktivitet har en internationell innebörd vare sig man förstår det eller inte. Hela frågan är om det är bättre att vara medveten om denna innebörd eller inte: om det inte är bättre att, i alla fall delvis, styra den i önskad riktning, mot önskade mål. Med andra ord: Hela frågan gäller om det är tillrådigt att stå helt maktlös inför spontana återverkningar eller om det inte är att föredra att förbereda dem, även om möjligheterna är begränsade.
Kamraterna ironiserar över illusionen att artificiellt skapa en ledning för eller från en central punkt leda ”FNL: Black Power, Castrism, studentkampen (överallt i världen), masstrejker (överallt i världen), kulturrevolutionen i Kina”, etc. Vad karikatyren menar att visa är det omöjliga i att i den världsrevolutionära processens nuvarande stadium omedelbart skapa en ”revolutionär massinternational”. Naturligtvis stammar inte vårt förslag att gå in i Fjärde Internationalen från en grotesk illusion att vi skall kunna leda alla dessa massrörelser; det tar, på ett mera anspråkslöst sätt upp frågan huruvida de revolutionära marxister som har en gemensam programmatisk syn på de centrala strategiska frågorna i vår epok skall förena sina krafter på ett internationellt plan.
Men våra kamraters logik löper risken att leda dem på villovägar. I världen idag existerar det en sammanflätning av de mest komplexa, mest motsägelsefulla och oregelbundna massrörelser, som alla på ett historiskt plan är ”progressiva” objektivt sett, dvs, som till syvende och sist för oss närmare den socialistiska världsrevolutionen. Men just p. g. a. denna oregelbundna sammanflätade, motsägelsefulla och sammansatta karaktär av den ”faktiska rörelsen” kan revolutionära marxister inte nöja sig med att vara en bra rödgardist utan någon åsikt om hur byråkratiseringen skall bromsas upp, om detta skall åstadkommas genom att tillsätta eller genom att välja ledande organ; utan någon åsikt om Maokulten, om tendensfrihet för alla kamrater i arbetarrörelsen?
Skulle en amerikansk revolutionär nöja sig med att tala för Black Power utan att ställa frågan om hur de centrala sociala krafterna kan mobiliseras mot den amerikanska storkapitalismens makt, utan att försöka utarbeta ett revolutionärt socialistiskt program för alla arbetare?
Stycket i det Kommunistiska Manifestet som våra kamrater använder som bevis deklarerar att i alla faktiska befrielserörelser över hela världen måste kommunisterna ”främst sätta de intressen som är oberoende av nationalitet och gemensamma för hela proletariatet”, och att de ”alltid representerar hela rörelsens intressen”.
Är det inte de revolutionära marxisternas plikt att fullgöra just de uppgifter som dessa rörelser ännu inte är förmögna att fullgöra? Och kommer de inte att kunna göra detta så mycket mera effektivt om de är internationellt organiserade?
Det är inte frågan om en revolutionär massinternational utan mer anspråkslöst om en internationell avantgardeorganisation sådan den är idag: Svag, alltför svag i förhållande till sina uppgifter, men starkare än dess storlek antyder, både i kraft av sitt program och i kraft av sin organisatoriska sammanhållning. överge denna sammanhållning och man påverkar situationen endast i en riktning: En försvagning av avantgardet. Det är svårt att se hur en sådan försvagning skulle medverka till framsteg för den socialistiska revolutionen.
Men här visar sig deras opportunistiska böjelse, som den är efter att ha åberopat sig på principer: ”Om vi under förevändningen av att bygga en organisation sedan går vidare till en rad uteslutningar (frivilliga eller ofrivilliga) kommer vi att avskära oss från den internationella revolutionära rörelsen som den existerar idag.” Helt uppenbart innebär detta: Om de som fortfarande baserar sig på den objektiva progressiva karaktären hos ”FNL:s, Castros, de Röda gardernas, Black Powerrörelsens, studentrevolternas och de ekonomiska strejkernas kamp”, försöker gå utanför dessa rörelsers ramar och i dem försvara hela proletariatets gemensamma intressen och ”alltid representera hela rörelsens intressen”, så kommer de att avskärma sig från denna faktiska rörelse!
Den enda väg som är öppen från denna position är anpassning till den ”faktiska rörelsen” med alla dess ofullkomligheter, m. a. o. vulgär opportunism och svanspolitik. Det behöver väl inte sägas att detta resonemang i konsekvensens namn inte kan begränsa sig till det internationella planet. Dess tillämpning på det nationella planet skulle otvivelaktigt leda till likvidatoriska slutsatser. Det är, tvärtom, livsviktigt att delta i den faktiska massrörelsen och i den försvara den revolutionära marxismens program, strategi och organisation; och detta försvar är det bästa sättet att säkra rörelsens världsomfattande seger. Slutsatsen av detta blir att det inte finns någon motsättning mellan omedelbar nationell och internationell organisering å ena sidan och deltagande i dagens massrörelser å den andra.
Vi håller helt med våra kamrater när de utropar programmets överordnande över organisationen: ”Från och med nu måste vi ställa oss hela den internationella rörelsens avgörande frågor. Dessa frågor kommer inte ur våra huvuden utan ställs konkret över brytningarna och skiljelinjerna i den internationella arbetarrörelsen.”
Men varför ställa frågan som en uppmaning? Ställs dessa frågor bara just nu? Skall vår rörelse fråntas alla sina referenser, hela sitt förflutna alla sina erfarenheter? Har den inte kommit fram till svaret på ”viktiga frågor” såsom socialpatriotism och imperialism, ”den fredliga övergången till socialismen” eller proletär revolution, stadieteorier vad gäller den koloniala revolutionen eller permanent revolution, enpartisystemet, tron på generalsekreterarens ofelbarhet eller proletär demokrati, självstyrelse och rätt till tendenser och till flera arbetarpartier under en socialistisk regim?
I alla dessa ”viktiga frågor” har de ståndpunkter vi försvarat överensstämt med Fjärde Internationalens; de skiljer sig helt eller delvis från alla andra stora strömningar (reformistiska, chrusjtjovistiska, maoistiska, castristiska eller anarkistiska) inom den internationella arbetarrörelsen. Är det inte från och med nu vår uppgift att förena oss med våra meningsfränder för att kunna föra en effektivare kamp som en del av en internationell revolutionär tendens?
När våra kamrater säger att en analys av världssituationen är en förutsättning för varje taktisk-strukturell plan för uppbygget av en internationell organisation, begår de ett dubbelt metodiskt fel.
”Analysen” av världssituationen måste bestå av kvalitativt olika element: som rör världsrevolutionens historiska uppgifter (inom var och en av världsrevolutionens tre sektorer: imperialistiska stater, halvkoloniala stater, byråkratiskt deformerade eller degenererade arbetarstater); och konjunkturella element som rör taktiska bedömningar. Att vägra gå ihop med dem som delar vår strategiska syn under förevändning att vi skiljer oss i synen på de konjunkturella problemen, eller bara möjligheten av sådana skiljaktigheter, är att visa tydliga prov på ”organisationsfetischism” (bör kanske snarast översättas sekterism ö. a.).
”Analysen” frikopplas från en revolutionär praktik på ett internationellt plan, Vad är då denna analys? En skriv övning? En genomläsning av tidningar med kommentarer? Våra kamrater verkar ha svårt att förstå att om man säger att en revolutionär analys är en internationell organisations arbete, betyder det inte att ”bra strukturer ger bra tankar”, utan att det bara innebär att teoretiska analyser bara kan verifieras i praktiken.
Och hur skulle någon kunna hoppas på att ha en internationell analys utan att ha en internationell praktik? Hur skulle någon kunna ha en konkret analys av Latinamerika om inte denna analys skulle tillämpas av de latinamerikanska revolutionärerna och delvis vara ett resultat av denna praktik; att analysera Black Power om denna analys inte skulle tillämpas av nordamerikanska revolutionärer; att analysera masstrejker i Storbritannien om inte denna analys skall verifieras genom de brittiska revolutionärernas agerande? Och hur skulle en internationell analys kunna verifieras utan permanenta kontakter, diskussioner, utbyte av erfarenheter, internationell samordning, dvs. utan en internationell organisation?
Kamraterna lägger till ett konstigt argument: ”Varför skulle inte en ny revolution imorgon kunna införa ett nytt perspektiv? Varför skulle inte detta nya perspektiv idag kunna införa en ny organisation, imorgon en ny revolution?”
Såvida detta inte bara är en ploj, verkar det bara betyda: Vi vill inte ansluta oss till Fjärde Internationalen, eftersom detta skulle kunna avskära oss från framtida (dvs. idag icke existerande) organisationer och skulle göra det svårare för oss att gå med dem. Detta ersätter uppbygget av avantgardet med ett beroende av en spontan utveckling, i väntan på den kommande Messias. Och vad är då detta nya perspektiv som skall ge upphov till en ”ny” organisation och en ”ny” revolution? Varför väntar de med att för oss avslöja denna mirakulösa lösning som skall öppna så många nya dörrar? Håller våra kamrater detta perspektiv i reserv eller hoppas de upptäcka det genom ett långvarigt arbete med analyser och hjärngymnastik. I vilket fall som helst så är det fortfarande frågan om ogrundade antaganden och det enda alternativ de kan erbjuda består av en pyramid av sådana antaganden. Det är lustigt att se att dessa kamrater vid detta stadium helt överger det ”realistiska” synsätt som de tidigare sagt sig försvara.
Vi upprepar: Den nuvarande sammanslutningen av det revolutionärt marxistiska avantgardet i internationell skala är inte en massinternational. Ingen låtsas kunna förutse exakt vilka former och stadier genom vilka vi kommer att passera från det första stadiet till det andra, lika lite som vi kan förutse alla faser i uppbygget av det revolutionära partiet. Om problemets givna faktorer skulle befinnas vara förändrade – genom nya realiteter, och massiva sådana, och inte av hypoteser – skulle det vara nödvändigt att ompröva frågan.
Vi är inte fetischister vad gäller organisatoriska former. Om det imorgon skulle uppstå revolutionärt marxistiska masspartier utanför Fjärde Internationalen i ett eller flera länder, skulle vi bara vara glada åt detta faktum och se vilka organisatoriska slutsatser som måste dras ur detta. Men idag finns inte dessa partier. Att idag vägra att sammansluta de existerande revolutionära krafterna internationellt är sannerligen inte det bästa sättet att skynda på deras utveckling. Nu skall vi inte låtsas vara naiva. Oändliga ”analyser” kommer inte att avslöja obefintliga rörelsers eller partiets befintlighet. Det är just när man erkänner den programmatiska enighetens primära betydelse som man logiskt måste erkänna nödvändigheten av att sluta sig samman med alla som instämmer med ett sådant program. Denna programmatiska enighet återfinns inte hos någon annan internationell tendens.
Otvivelaktigt finns det nationella grupper som inte är anslutna till Fjärde Internationalen men som inte har några djupare programmatiska meningsskiljaktigheter med densamma. Utan att här ge sig i kast med att undersöka rötterna till denna olyckliga situation i varje konkret fall, bör man betrakta detta förhållande som ett problem som måste lösas, och se på vår egen anslutning till Fjärde Internationalen som ett steg i kampen för att bygga det revolutionära marxistiska avantgardets internationella organisation.
”Marxistiska teoretiker, proletariatets vägledare, bedömde det som antingen nödvändigt eller inte, beroende på omständigheterna, att skapa eller vidmakthålla en International”, skriver kamraterna. Detta och andra stycken ger intrycket att Internationalen skulle fylla en konjunkturell, episodisk funktion, att den inte skulle vara permanent nödvändig, och att vi i stort sett skulle kunna klara oss utan den. Vidare får man intrycket att – och detta bekräftas av vissa muntliga inlägg – Internationalerna, ”som alla är döda”, enligt kamraternas åsikt har spelat en i huvudsak negativ roll och att man på grund härav måste vara försiktig vad gäller att bygga upp en ny International.
Det märkliga i våra kamraters uttalanden ligger i att de stänger in sig själva i abstraktioner på samma gång som de mässar om den konkreta analysens dygder. Det hela slutar i att de upptäcker allmängiltiga lagar som är oberoende av historiska skeden, oberoende av kapitalismens utvecklingsstadium och oberoende av proletariatets situation.
I själva verket är den historiska översikt över Marx', Engels', Lenins och Trotskijs inställning till den internationella organiseringens problem, som de presenterar för oss, helt abstraherad från den konkreta och grundläggande historiska skiljelinjen: Den imperialistiska epokens skiljelinje.
Att Marx kunde leva mellan 1850 och 1864 utan en International, att Engels väntade från 1876 och fram till 1889 innan han grundade den nya Internationalen – detta har inget att göra med det nuvarande tidsskedet. Det är verkligen en förbryllande slutsats, att det skulle vara giltigt att efterapa detta beteende under den imperialistiska epoken, och fr. a. under det aktuella tidsskedet, under vilket klasskampen har fått en mer direkt internationell karaktär än någonsin.
För att kunna använda sin historiska översikt på ett sådant sätt att läsaren blir skeptisk mot det omedelbart nödvändiga i en internationell organisation tvekar kamraterna inte att begå två överträdelser mot den historiska sanningen:
1. De gör gällande att Lenin ”vägrade” att bygga en ny International mellan 1914 och 1919.
2. De gör gällande att Trotskij länge tvekade innan han grundade Fjärde Internationalen, mellan 1933 och 1938.
I verkligheten ligger det till på ett annat sätt. Från och med den tidpunkt då Andra Internationalens politiska sammanbrott hade blivit uppenbart utropade Lenin: ”Andra Internationalen är död, leve Tredje Internationalen” (artikel den 1.11.1914). Från och med den tidpunkt då Tredje Internationalens politiska sammanbrott hade blivit uppenbart genom KPDs kapitulation inför Hitler utropade Trotskij: ”Tredje Internationalen är död, leve Fjärde Internationalen”.
Lenin och Trotskij hade inte för vana att låta sin praktik stå i motsats till sin teori – från och med den tidpunkt då de gjorde dessa uttalanden, ställde de sig uppgiften att organisera den nya Internationalen. Läser man igenom Lenins artiklar och brev mellan 1914 och 1918 så ser man hur tålmodigt, noggrant och lidelsefullt han följde fraktionsstriderna i varje lands socialdemokrati i avsikt att avgränsa internationalisterna från socialpatrioterna, och revolutionens partisaner (de som förespråkade ”det imperialistiska krigets omvandling till ett inbördeskrig”) från de centristiska pacifisterna. Hans organiserade internationella fraktion såg dagens ljus vid Zimmerwaldskonferensen: Det var detta som var ”Zimmerwaldvänstern”.
Trotskij handlade inte annorlunda. Han började med att i internationell skala organisera de Fjärde Internationalens partisaner med vilka han på bred programmatisk grund var överens.
Våra kamrater blandar uppenbarligen ihop den internationella organiseringen med ”den officiella proklamationen” av Internationalen eller med den senares ”titel”. Visserligen är det sant att Lenin och Trotskij väntade i fem år innan Internationalen ”proklamerades” (andra —t. ex. Rosa Luxemburg – var övertygade om att proklamationen var förhastad), men inte en enda dag dröjde de med att internationellt organisera de stridskamrater som delade deras programmatiska ståndpunkter.
Det är kring detta som den nuvarande diskussionen rör sig. Man kan tycka att Internationalen föddes ”i förtid”. Det är sant att den inte är en massinternational – den återstår det att bygga. Men Fjärde Internationalen är en realitet – den har kadrer, organisation och verksamhet i ett femtiotal länder. Vår programmatiska inriktning är identisk med Fjärde Internationalens. Är det då inte under dessa omständigheter nödvändigt att tillsammans föra kampen fram emot revolutionära massinternationalen? Söker man vägledning i vad Lenin och Trotskij gjorde, så är svaret uppenbart.
Det är också intressant att notera att de centristiska argumenten mot nödvändigheten av en ny revolutionär internationell organisation troget återkommer. Vid Zimmerwaldkonferensen var Lenin stolt över att kring Bolsjevikpartiet ha samlat ”de betydande marxisterna från Ryssland, Polen, Lettland, Tyskland, Sverige, Norge, Schweiz och Nederländerna” (dvs. över att ha skapat embryot till en internationell organisation: En internationell fraktion). (”De revolutionära marxisterna vid den Internationella konferensen 5-8 september 1915”, artikel 1.10.1915).
Men vid samma konferens drog sig de franska delegaterna för att godkänna hans linje. ”Vi har inte kommit hit med avsikten att komma fram till en formel för Tredje Internationalen”, sa de (Lenin svarar dem: Men det kompromissmanifest som ni har antagit innehåller ju redan en formel för Tredje Internationalen. – ”I Frankrike är arbetarna annorlunda.”) Så här svarar Lenin på de franska centrister som 1915 tvekade på frågan om den nya Internationalen:
”Men den enda slutsats som kan dras ur detta faktum (att situationen i Frankrike är ”annorlunda”) är att de franska socialisterna kommer att uppnå den allmänna europeiska nivån för proletariatets revolutionära aktioner senare och inte alls att dessa aktioner inte är till någon nytta. Problemet att komma fram till i vilken rytm, över vilken väg och i vilka former som proletariatet i olika länder är i stånd att förverkliga övergången till dessa revolutionära aktioner -- det är ett problem som inte ens ställdes vid Konferensen, och kunde inte ställas där. Härtill saknas de erforderliga fakta. För tillfället gäller det för oss att sprida den rätta taktiken – sedan kommer händelserna att utvisa rytmen för den samfällda rörelsen och variationerna (nationella, lokala, fackföreningsmässiga).”
Lenin säger således inte: Eftersom det ännu inte finns massrörelser att samordna överallt, så får vi vänta med att sätta igång med organisationen, internationalen. Tvärtom säger han: Till dess att dessa rörelser har frambringats, för att påskynda deras mognande och höja deras medvetenhetsnivå, bör vi omedelbart organisera oss internationellt för att propagera dess aktioner.
Låt oss för en stund återgå till de berömda ”uppgifterna som revolutionärer förelägger sig ”som” det behov som revolutionärer har av en international” skulle vara avhängigt av. Dessa uppgifter måste specificeras på två nivåer:
a) På den objektiva historiska nödvändighetens nivå är det tydligt att klasskampens internationella karaktär och centraliseringen hos imperialismens kontrarevolutionära praktik, kräver en internationell samordning av den revolutionära praktiken; frånvaron av denna samordning stärker fienden avsevärt.
Che Guevara uttryckte detta i sitt berömda utrop om kriget i Vietnam: ”Skapa två, tre, många Vietnam”, Otvivelaktigt framkallar erfarenheterna av stalinismen en icke föraktlig grad av misstro hos de som, p. g. a. att de befarar manipulation, tenderar att sätta likhetstecken mellan centralisering och byråkratisering. Emellertid visar man i själva verket att man har fattat mycket litet av den världsomspännande kampens omedelbart och konkret internationella karaktär när ironin bres på tjockt så fort man kommer in på denna ”centralisering” och t. o. m. tvärsäkert fördömer den såsom stående tvärt emot massornas initiativ.
Massinternationalen, som överensstämmer med en trängande och permanent nödvändighet till följd av klasskampens dagliga verklighet i vår tid, är visserligen inte realiserbar idag p. g. a. klyftan som fortfarande finns mellan å ena sidan denna historiska nödvändighet och å andra sidan den otillräckliga mognaden hos massornas medvetenhet och avantgardets svaga organisering. Man får emellertid inse att denna klyfta är av ondo – härför betalar mänskligheten, och kommer att fortsätta att betala, ett mycket högt pris (kamraterna i Vietnam, Brasilien och Indonesien har redan under de senaste årens lopp fått betala mycket dyrt.) Med hänsyn till avantgardets mycket begränsade resurser kan vi f. n. inte inverka på dessa förhållanden på något avgörande sätt.
b) Men det som vi kan göra är att omedelbart, internationellt, förena oss med det avantgarde som delar våra programmatiska och strategiska ståndpunkter. I betraktande av våra uppgifter tillåter denna sammanslutning både ett bättre grepp om den internationella verkligheten (en internationell teori som bekräftas av en internationell praktik) och därför en effektivare verksamhet i nationell skala samt fortsatt verksamhet i internationell skala. På detta sätt påskyndas förstärkandet av avantgardet och reduceras den tid som skiljer oss från den revolutionära massinternationalens ankomst.
Tilläggas bör att nödvändigheten av denna internationella avantgardorganisation t. o. m. framkommer ur omedelbara praktiska uppgifter: Samordningen av specifika aktioner inom student-, arbetar- och antiimperialistiska områden; förberedelse och stöd för revolutionära initiativ i vissa länder (Latinamerika, Afrika), solidaritet som går utöver det finansiella stadiet eller utöver platoniska demonstrationer; att påskynda att medvetandet mognar genom att upprätta kritiska förbindelser med andra länders avantgarden och genom att tillägna sig deras erfarenheter. P. g. a. våra begränsade styrkor kan vi endast på ett ofullkomligt sätt förverkliga allt detta. Men detta utgör visst inte någon anledning att vägra under förevändningen att man inte kan göra det ”perfekt”; det är en lika dålig anledning som om man skulle vägra bygga en politisk organisation när vi alla mycket väl vet att det inte rör sig om ett revolutionärt massparti.
Det förefaller som om man skulle uppvisa ”organisatorisk fetischism” när man visar att en internationell organisations nödvändighet härrör ur klasskampen internationella beskaffenhet. Men är det inte att duka under för samma ”fetischism” när man härleder ”det aktuella” behovet av en nationell organisation ur revolutionens ”specifikt nationella kännetecken”?
”Sambandet mellan världsrevolutionen och världsorganisationen är varken ett abstrakt politiskt eller ett moraliskt band”. Javisst, det håller vi med om. ”Det bör ses för det första som en funktion av världssituationen och för det andra som något som inte upplevs av internationella byråer utan av de revolutionära rörelser som effektivt existerar över hela världen.” Lägg märke till den förbryllande logiska kullerbyttan, eller snarare anhopningen av kullebyttor.
Om vi förstår rätt så är allting ”abstrakt” som inte ”tänks på i förhållande till världssituationen” och ”har erfarits av de existerande revolutionära rörelserna”. Detta är i bästa fall en trång och godtycklig •definition av begreppet ”konkret”.
Varför skulle världssituationen vara mer konkret än strukturen på världsmarknaden eller imperialismens militära strategi? Och varför skulle de erfarenheter som gjorts av varje ”effektiv” revolutionär rörelse vara ”konkreta”, men inte de som gjorts av en tredjedel eller t. o. m. en tiondel av dem? Var gerillakriget inte ”konkret” då Fidel var den ende som effektivt använde det i Latinamerika? Hade inte Zengakurens demonstrationer något internationellt värde förrän de franska och tyska studenterna imiterade dem? Är inte kampen för detta internationella överförande av erfarenheter ”konkret”.
Är varje kamp för ett program, som ännu inte har antagits av massorna, ”abstrakt”? Var Karl Liebknecht ”abstrakt”, då han ensam under det imperialistiska kriget spred flygblad med paroller ”fienden finns i vårt eget land”, emedan denna programmatiska paroll ännu inte hade ”prövats” av någon ”massrörelse” i något land? Uppmanade inte Lenin, från sitt kontor, alla socialister att göra detsamma utan att först tillåta massorna att ”göra erfarenheter”? Men han gjorde säkert en stor ”fetisch” av organisationen. För att föra sin kamp mot ”organisationsfetischismen” till slutet har våra kamrater varit tvungna att upphöja svanspolitiken till en princip.
Glorifieringen av den ”verkliga rörelsen” och ”massornas spontanitet” som ett motgift mot en internationell organisation dömer våra kamrater att använda de argument som alla anhängare av ”nationell kommunism” för fram till stöd för ”nationella vägar” till socialismen: ”Vi anser att dessa bilder”, skriver de, ”dåligt kamouflerar vad de täcker över: Undervärderingen av massornas initiativ och av de nationella eller kontinentala förhållanden som ger revolutionernas rytm och form, med andra ord, deras specifika strategier.” Eftersom det är Fjärde Internationalen som är under diskussion, vore det bättre att precisera var och när den ”undervärderar de nationella eller kontinentala förhållanden”, som ger revolutioner deras specifika strategier. I Latinamerika? I Nordamerika? I Afrika? I Västeuropa? I Östeuropa? I Mellanöstern? Diskussionen hade blivit klarare om detta hade gjorts.
Genom att reducera problemet till två faktorer: ”Världssituationen” och ”erfarenheten från de verkliga rörelserna”, utesluter kamraterna den centrala faktorn, dvs. den medvetna rollen hos avantgardet och dess program. Tror de att massornas initiativ, hur heroiskt det än är, av sig självt spontant kan uppnå den grad av medvetenhet och organisering som är nödvändig för att krossa världskapitalismen? Tror de att massorna spontant förmår att återskapa lärda- marna av ett århundrade av ackumulerade erfarenheter i revolutionär proletär kamp, med andra ord programmet för världsrevolutionen? Måste inte de som har upptagit detta program organisera sig för att göra det känt för de övriga (naturligtvis inte bara genom propaganda utan också genom aktioner)?
Våra kamrater förklarar, att Lenin aldrig skulle ha lärt ut att det är omöjligt att ha revolutionär teori och praktik utan en revolutionär avantgardeorganisation och på detta sätt visar de en oförmåga att förstå den verkliga kärnan i den leninistiska partiteorin. I kapitel 1 i Vad Bör Göras, i samma kapitel (d) med titeln ”Engels om den teoretiska kampens betydelse” som vi finner den berömda satsen ”utan en revolutionär teori kan det inte finnas någon revolutionär rörelse”, finns det också en mening som är understruken av författaren: ”Förkämpens roll kan utföras endast av ett parti, som ledes av en avancerad teori”. Hela Lenins Vad Bör Göras rör sig kring uppfattningen att utanför en revolutionär organisation riskerar arbetaren eller den intellektuelle, trots de bästa intentioner, att falla under inflytande från en småborgerlig eller borgerlig ideologi; och att det mellan organisatorisk sammanhållning, revolutionär praktik och revolutionär teori finns en oupplöslig dialektisk växelverkan. I samma verk, skrivet 1902, tar Lenin upp den internationella karaktären inte bara av rörelsen utan också av analysen. Emellertid får vi höra 1969 att ”specifika nationella särdrag” återigen måste få överhanden ...
Under diskussionens gång har vi kommit till några slutsatser som vi måste kasta ytterligare ljus över. Argumenten som kamraterna för fram mot en internationell organisation är i själva verket argument som kommer från spontanisterna. De argumenten går emot inte bara internationell organisation utan organisation som sådan. De går i själva verket mot både nationell och internationell organisation .
Om kamraterna var konsekventa skulle de förkasta byggandet av en avantgardeorganisation i Frankrike med samma argument som de använde för att visa att det inte är nödvändigt att bygga en internationell organisation, eller åtminstone att betingelserna för dess byggande inte föreligger idag.
Anklagelsen mot Internationalerna som våra kamrater har gjort, stora amatörer i det konkreta, är fel i en liten detalj. Den försöker inte förstå var dessa Internationalers misslyckanden har kommit ifrån. De föll inte från skyn, kära kamrater. De kom inte från någon sorts arvssynd som vidlåter alla Internationaler. De är helt enkelt och mycket direkt orsakade av degenerationen i de ledande partierna, eller i Tredje Internationalens fall, degenerationen av Bolsjevikpartiet och den sovjetiska staten. Detta elementära faktum har undgått våra kamraters uppmärksamhet. Men därför måste anklagelsen utsträckas och riktas i första
hand mot de partier som var källan till Andra och Tredje Internationalens bankrutt. Det är i varje fall omöjligt att åtskilja Internationalernas bankrutt från partiernas bankrutt. Det skulle vara bra att veta vilka slutsatser kamraterna drar av det här.
Vad är det våra kamrater till slut föreslår? Att starta igen från början, utan att ta hänsyn till de principer som har väglett vår verksamhet i det förflutna och som framgångsrikt har genomgått de prov som händelseutvecklingen har ställt på den. De låtsas inte om att dessa referenspunkter i det stora hela överensstämmer med det program som Fjärde Internationalen har, vilken enligt deras uppfattning inte skall ges någon ”privilegierad” position i förhållande till andra tendenser. De förespråkar en brytning med det förflutna utan att föra fram något perspektiv som kan ersätta det, förutom en stammande spontanism. Det är nödvändigt att vara klar och inte leka med metodologiska diskussioner: Deras fientlighet till Fjärde Internationalen är en fientlighet till dess program. Det skulle vara bättre för diskussionens klarhet om debatten öppet och i full frihet utvecklades på denna terräng.
André februari 1969.