Ur Fjärde Internationalen 1/1973
På grund av de ännu ofördelaktiga styrkeförhållandena inom avantgardet mellan stalinism och revolutionär kommunism finns det stora hinder i arbetet på att upprätta en stark, genuint kommunistisk organisation.
De stalinistiska strömningarna har fortfarande en fast förankring inom politiskt viktiga ungdomsskikt och leder dem vilse; dessutom sår de förvirring och vacklan inom andra delar av avantgardet.
Förbundet Kommunist (FK) är ett renodlat uttryck för denna osäkerhet i grundläggande politiska frågor; i andra har förbundet ännu inte formulerat sig. FK är en produkt av styrkeförhållandena till vänster om socialdemokratin. Det dömer förbundet som helhet till en kronisk instabilitet, till vacklan och inkonsekvens.
RMF har sedan mer än ett år försökt pressa FK till organiserade, gemensamma diskussioner. P g a FK-ledningens agerande har de ännu inte kunnat komma till stånd. (Se bl a Mullvaden 20).
Trots allt är FK den av ”vänsterorganisationerna” som står RMF politiskt närmast. FK använder inte sällan i sin propaganda begrepp som står den revolutionära kommunismen nära – låt vara att det sker på ett inkonsekvent sätt. Likartade ståndpunkter i en del viktiga frågor har också möjliggjort ett konkret samarbete mellan FK och RMF; det finns bättre förutsättningar för samverkan mellan våra båda organisationer än mellan RMF och något annat förbund eller ”parti”. Och det finns bland många medlemmar i FK en större beredskap till seriösa diskussioner än i någon av de andra organisationerna till vänster om socialdemokratin.
Förutom att organiserade diskussioner skulle peka ut de frågor där det finns förutsättningar för ett konkret samarbete, skulle vi genom dem ha större möjligheter än annars att nå kamrater i FK med vår propaganda.
Vi har insisterat på dessa debatter därför att vi anser oss ha analyser och argument som skulle kunna driva större eller mindre delar av FK i en positiv riktning. (Naturligtvis är vi också beredda att redovisa och ta ansvar för misstag vi själva begått).
Att påverka FK och FK-medlemmar är inte möjligt genom en mesig påfösarpolitik. Det kan bara ske i en hård teoretisk och politisk kamp mot alla dess nuvarande tveksamheter, tvetydigheter och felaktigheter.
En effektiv och klargörande polemik försvåras dock av flera skäl: FK:s opolitiska heterogenitet, dess glidningar mellan olika ståndpunkter och en gryende anti-intellektualism i förbundet.
Det finns alltid åtskilliga FK-are som inte kan identifiera sig med de uppfattningar FK ställs till svars för – helt enkelt därför att det inom organisationen finns utrymme för olika och oförenliga ståndpunkter i grundläggande frågor. Det visades klart i olika FK-kamraters reaktion på Otto Mannheimers artikel i Fjärde Internationalen nummer 6. En del tyckte att den nog hade rätt på många punkter. Andra mörknade och for ut mot ”förtalet”. Men något offentligt svar kom det aldrig. De som publicerades internt var for dåliga för att publiceras utåt.
FK:s ledning ändrar ofta uppfattning utan att ange att så skett och varför det skett, vilket gör det svårt för dem som står utanför organisationen (och för dess egna medlemmar!) att veta vad som är den aktuella analysen och den senaste åsikten.
Ett exempel:
Under sina första levnadsår utvecklade FK en ”egen” teori för organisationsuppbygget. Detta skulle ske enligt en federalistisk organisationsmodell. Bl a skulle FK utveckla sex regionstidningar (!) som i sin blomning skulle ge en stabil och kvalitativt högtstående grund för en förbundstidning. RMF såväl som andra organisationer beskylldes i hånfulla ordalag för att gå ut på gator och torg med sina ”allmänna fraser”. Av materiella och tekniska skäl stupade detta projekt. Tyvärr var det inte politiska argument – en politisk uppgörelse med tidigare åsikter – som fick FK att ändra åsikt. När Malmö-regionens Röda Arbetet blev förbundstidning berodde det blott och bart på det enkla faktum att ingen annan region kunde få fram en hyfsad tidning. (Låt oss snabbt förbigå den norrländska Röd Dag med tystnad – det kanske sorgligaste alster FK någonsin presterat). Federalismen blev alltså centralism, men utan förståelse för att en verklig demokratisk centralism måste motsvaras av en gemensam politisk syn, en programmatisk klarhet.
Röda Arbetet är därför fortfarande en politiskt federal tidning, även om den geografiskt blivit nationell. De politiska ståndpunkterna kan variera från nummer till nummer.
Även om FK bytt uppfattning vad gäller den ”decentraliserade” förbundspressen (och i praktiken gett oss rätt i vår kritik!) lever den tidigare federalistiska organisationssynen kvar. FK fungerar fortfarande inte som en centralistisk organisation. Den hålls samman av ett gäng administratörer och av diverse konferenser. (Ännu efter snart 3 års tillvaro har FK inte hållit sin första kongress!) Efter 3 år är organisationen fortfarande ”interimistisk” FK är det enda förbund som egentligen inte har någon förbundslinje, men ändå tvingar medlemmarna att genomföra den.
Detta är ett bra exempel på hur FK-ledningen glider i sina uppfattningar, men på ett ogenomfört och pragmatiskt sätt. Den nya uppfattningen överlagrar den tidigare i stället för att ersätta den. De båda uppfattningarna samexisterar fortfarande i praktisk form.
Ytterligare ett drag försvårar den teoretiska och politiska debatten med FK: dess tilltagande arbetarromantik. Aldrig har vi i en sven a vänster sett en så renodlad arbetarromantik, som den FK nu utvecklar. Unikaboxar, vilda strejker och blåställ får skyla bristen på en sammanhängande teoretisk och politiks grund. Denna romantik blir ett hinder för utvecklandet av en revolutionär strategi och taktik. Arbetarromantiken sätts i motsättning till ett klarläggande av politiskt brännande frågor för frågor för den unga kommunistiska rörelsen. I dag utgör den ett motiv för administratörerna att komma undan en öppen debatt med att RMF.
När vi i det följande går in på 3 viktiga organisationsskiljande frågor – inställningen till Fjärde Internationalen (F.I.), den revolutionära strategin och taktiken och synen på uppbygget av det kommunistiska partiet – gör vi det utan anspråk på fullständighet. Vi gör det för att försöka fånga FK:s politiska förändringar och tvinga den nuvarande FK-ledningen – som bär det direkta ansvaret för FK. nuvarande utveckling – till att offentligt förklara och försvara sina positioner.
Ideologiskt utgör FK fortsättningen på Vänsterns Ungdomsförbund (VPK:s ungdomsförbund). VUF:s dåvarande majoritet bröt 1970 med sin tidigare neutralism och tveksamhet inför den anstormande ml-rörelsen. Majoriteten kapitulerade och bildade MLK, som tog ställning i alla de frågor där VUF tvekade. Minoriteten, FK, gjorde det inte: VUF:s politik utgjorde ett slags smörgårdsbord där var och en kunde plocka till sig efter behov. Dessa vanor har FK burit med sig från VUF. Något som beläggs redan i den brytningsplattform som sattes ihop:
”I motsats till de trotskistiska grupperingarna anser vi det emellertid vara betydligt fruktsammare att försöka bygga vidare på KKP:s brytning med stalinismens avvikelser. Hur fullständig denna är kan vi i nuvarande läge inte avgöra ...”
FK valde alltså att bygga vidare på något som det inte visste särskilt mycket om. Vilken ståndpunkt kunde vara mera opportun och anpassad till det nya avantgardets dåvarande stämningar? Detta val gjordes också på ett uttalat sätt i motsättning till den trotskistiska traditionen. På vad grundades detta val? Vi går åter till brytningsplattformen för att få svar:
”På grund av bristande studier och analys kan vi för närvarande inte bedöma 4:e internationalen i dess helhet. Vi kommer därför med det snaraste göra en grundlig analys av dennas teori och politik, som ett led i vårt arbete att göra en helhetsbedömning av den trotskistiska rörelsen.”
Läsaren blir förmodligen lätt förbryllad. Vad är egentligen FK:s ståndpunkt? Jo, vi har inte gjort någon analys av trotskismen, men vi väljer ändå att förkasta den. I stället bygger vi vidare på KKP:s brytning med stalinismen, som vi i och för sig inte heller har gjort någon analys av.
Med ”det snaraste” ska man också göra en grundlig analys av den trotskistiska rörelsen!?!? I detta citat finns också ett typexempel på FK:s förmenta teoretiskhet. Man säger sig skola göra en grundlig analys av trotskismens ”teori och politik som ett led i . . . arbetet på att göra en helhetsbedömning av den trotskistiska rörelsen”. Vi frågar oss: vilka ytterligare led behövs det? Vad ska en helhetsanalys grundas på mer än på en grundlig analys av vår teori och politik? Nej, bakom denna snirklande teoretiskhet döljer sig inget annat än opportunism och oförmåga!
Allt detta sa FK 1970. Var står då FK idag? Är vi inte orättvisa mot FK vid detta plock i gamla papper? Nej! Buskagitationen mot Internationalen har tilltagit, men någon grundlig analys har sannerligen inte gjorts. Internt har FK-are försökt sig på att motivera detta. En kamrat i FK skriver i en ‘recension’ av Otto Mannheimers artikel i Fjärde Internationalen nummer 6:
”Att /analysen/ ännu inte är klar beror på flera orsaker, dels att denna fråga inte precis har högsta prioritet i vår organisation, och dels att källmaterial saknas. För det är ju som OM känner till rätt tunnsått med analyser på vad 4:e Internationalen är och vad den står för. Den enda analys som gjorts oss veterligt är P. Franks, som är medlem i 4:e. Annars finns det knappast någonting och det visar ju litet grand hur pass angelägen 4:e Internationalen är för andra revolutionära organisationer runt om i världen. För OM tycker väl inte att vi ska göra som RMF och enbart förlita oss till vad de olika sektionerna tycker om sig själva, utan vi måste givetvis undersöka vilket politiskt och socialt inflytande de utövar i respektive land samt vilken politik de för och vilket gehör denna får. Detta är några av anledningarna till att denna analys dröjt och att den troligen kommer att dröja ytterligare ...”
Nu publicerades aldrig denna interna kommentar till OM:s artikel offentligt. Den var helt enkelt för dålig. Men denna sats säger nog läsarna en hel del: En grundlig analys av Fjärde Internationalen är svår att göra ”då det inte finns källmaterial . . .” För det finns ju inga andra som har skrivit om F.I. Trams! Är källmaterial vad andra skriver om källorna? Ett ställningstagande för eller emot Fjärde Internationalen ska naturligtvis grundas på de politiska ställningstagandena under årens lopp. Och dessa finns tillgängliga! Hur skulle det vara om FK lyfte på luren eller skrev ett litet brev och frågade oss. Vi skulle då kunna stå till tjänst med en förteckning på de viktigaste dokument som Fjärde Internationalen står för, och, dessutom, ange buntvis med ”analyser” av detta material.
Nej, orsaken till att denna grundliga analys låtit vänta på sig är att FK inte klarar av att göra den! Nu hindrar naturligtvis inte detta faktum kamrater i FK att agera som om den fanns! Så blir också resultatet därefter: en skvallerkrönika, som blir alltmer omfångsrik i takt med att ryktesfloran växer. Ledande FK-are som ”trotskistkännaren” Karl Ljungkvist har på sina färder runt riket lyckats få ur sig en hel del strunt om Internationalen. Vi ska inte uppehålla oss länge vid detta sorgliga kapitel. Ett exempel bara.
I slutet av 1972 förkunnade Ljungkvist vid ett möte i Umeå att Ligue Communiste – den franska sektionen av F.I. – förde en facklig politik som den KFML står för i Sverige. Några månader senare – vid ett offentligt möte på Tekniska Högskolan i Stockholm 1/3 förklarade samme Ljungkvist att Ligue Communiste påminde så mycket om KFM(r). Ljungkvist kunde vid samma möte också tala om att det nog inte blev någon kritik av F.I. En sådan kunde inte vara en ”prioriterad uppgift”.
1970 sade sig FK vilja göra en ”grundlig analys” av Fjärde Internationalen ”med det snaraste”. 1972 säger man att den troligtvis skulle komma att ”dröja ytterligare”. 1973 säger man att det inte är en ”prioriterad uppgift”. Samtidigt framhåller man i ett snorkigt brev:
”Förbundet Kommunist har inlett ett praktiskt uppbygge av internationella kontakter och samarbete med organisationer av två slag: marxist-leninistiska organisationer i andra länder med en politik närstående förbundets; och anti-kapitalistiska arbetarorganisationer (strejkkommittéer o dyl). Därav följer att de organisationer som ingår i den sk. ”Fjärde Internationalen” inte kan prioriteras i vårt internationella uppbygge, i vilket en viktig uppgift självfallet är uppbygget av en kommunistisk international”. (Se Mullvaden nr 16).
FK har inte klarat av att göra en analys av F.I. I stället har det hoppat över den ”grundliga analysen” och ställt sig uppgiften att bygga en femte international tillsammans med ”marxist-leninistiska” organisationer samt strejkkommittéer ”o dyl”. FK vet alltså inte vad F.I. är för något, det har inte gjort någon analys, samtidigt säger det faktiskt att FI inte skulle vara marxist-leninistiskt!
Hur gick det då med FK:s samarbetspartners?
Vad säger det om KKP idag? Bygger FK fortfarande på KKP:s ”brott med stalinismen”? Låt oss se vad Röda Arbetet har att säga:
”Bilden av Kinas utrikespolitik är inte entydig. Kina använder imperialismens aktuella svårigheter för att avvärja krigshotet mot sitt land, men har också genom sin utrikespolitik skapat svårigheter för den revolutionära rörelsen i länder som Pakistan och Ceylon”. (Röda Arbetet 1/73)
Kan man säja något mer opportunt våren 1973? Knappast. Som vanligt tolkar FK mycket elegant den tveksamhet och osäkerhet som idag finns om KKP inom det nya avantgardet. Det brott som FK bygger vidare på visar sig inte vara ”entydigt”. Vi frågar, kan något vara mer entydigt än KKP:s brott med den proletära internationalismen? KKP kallar de revolutionärer på Ceylon som FK talar om för ”reaktionära agenter”. Tror FK verkligen att revolutionens nederlag i länder som Ceylon och Pakistan verkligen avvärjer ett krigs hot mot Kina? Tror FK att Chou En-lais förståelse för den japanska militarismen avvärjer ett krigshot mot Kina? Tror FK att KKP:s önskemål om ett militärt integrerat imperialistiskt Europa avvärjer ett krigshot mot Kina?
I harmoni med de vacklandes skara har alltså FK gjort ett ”pragmatiskt brott” med KKP. Ideologiskt anknyter man nu i stället till de organisationer i Europa som ”mest påminner om Förbundet Kommunist” som RöA så träffande uttrycker det.
Ett första politiskt svärmeri med Spartacus/Hydra, en socialpsykologisk organisation uppbyggd kring en karismatisk ledartyp, slutar i tumult. FK kanske inte tillräckligt noga hade undersökt ”vilken politik de för och vilket gehör de får”. En annan förebild, Proletarische Linke, spricker i tre delar. Idag knyter FK så sakta hymens band med olika centristiska strömningar som det italienska Avanguardia Operaia eller det franska Revolution.
Vi tillåter oss en historisk utvikning. Historien upprepar sig nämligen. Vi ser ett försök att återupprätta trettiotalets Londonbyrå! Londonbyrån var just en lösligare sammanslutning av organisationer som ”påminde om varandra”. De mest kända var Socialistische Arbeiter Partei (SAP) i Tyskland, Independent Labour Party (ILP) i England, samt Partido Obrero de Unificación (POUM) i Spanien. Det gemensamma för dessa organisationer som ”påminde om varandra” var en programmatisk oklarhet och en ständig politisk vacklan beroende på de tillfälliga stämningarna inom arbetarklassen, en vacklan mellan de politiska organisationer som representerade de olika strömningarna inom den. En effekt av detta blev t ex att POUM satte sig i den spanska folkfronten. Som POUM sa: folkfronten är inte ”entydig”. FK:s nuvarande positioner leder organiskt fram till liknande ståndpunkter. Skillnaden är bara den att en vacklan inför olika strömningar inom avantgardet i Sverige idag inte får lika drastiska konsekvenser som i en situation där ett centristiskt förhållningssätt är av direkt betydelse för arbetarklassens framtid!
För att visa hur mycket påminner” om t ex POUM låter vi den polske trotskisten Casanova beskriva centrismen Casanova var själv frontkämpe i Spanien):
”Centrister är inte en etikett som de ”sekteristiska” och obotliga trotskisterna ondskefullt uppfunnit för sina polemiska behov. De är en realitet i världens alla länder. Centristerna uttalar sig mot Folkfrontspolitiken och kritiserar ibland på ett mycket riktigt sätt stalinisternas brott.
På grund av deras oberoende gentemot G.P.U. kallar stalinisterna dem ”trotskister”. Men centristerna stannar halvvägs i sin kritik av den stalinistiska reformistiska politiken.
De är mot Folkfronten, men samtidigt är de rädda att skilja sig från massorna genom att ärligt framföra det revolutionära handlingsprogrammet. Principiellt är de för en ny Revolutionär International, men i praktiken bekämpar de den framväxande nya Internationalen, den Fjärde. I många av den nuvarande periodens viktigaste frågor är de i princip överens med oss, men när det gäller att övergå från principerna till deras tillämpning och förverkligande blir de förskräckta och kallar oss för ”sekterister”. De är mycket känsliga och lättretliga. De blir speciellt förtretade av att kallas ”centrister”. Under Paris grå himmel, under Kataloniens klarblå himmel, i Spanien, i New York eller i Warszawa, överallt är de likadana.” (Se Röda Häften 15/17 Casanova: Spanska inbördeskriget och stalinismens förräderi - på marxistarkiv.se).
Ja, centrister finns det också under vår diska himmel, och de kommer att säga at detta citat är ”ovetenskapligt” och att vi är ”sekteristiska”.
När vi kritiserar FK:ares analyser av t.ex KKP och Fjärde Internationalen brukar dessa kamrater svara att de där frågorna trots allt inte är de avgörande. I stället ska vi se till det som verkligen är avgörande: ”arbetsplatspolitiken”.
Så låt oss då undersöka FK:s ”arbetsplatspolitik” också. När vi är färdiga med den kommer de säkert dragande med en ny undanflykt: ”det går ju att snacka, men hur många jobbare har ni egentligen?” Det är nämligen det mest opportuna man kan säga idag!
I Otto Mannheimers artikel i Fjärde Internationalen nr 6 diskuterades bl a FK:s felaktiga syn på förhållandet avantgarde – massa och FK:s sekteristiska förhållningssätt till fackföreningsrörelsen. Kritiken kom samtidigt som det pågick en omprövning inom organisationen av de mest stelbenta teserna. Vilken betydelse våra synpunkter hade vill vi låta vara osagt. Låt oss här bara konstatera att en del kamrater gav oss rätt i vitala frågor medan andra talade om trotskismens ”historiskt kontrarevolutionära roll”. I stället ska vi försöka reda ut vart den dåvarande omprövningen ledde. Var står FK idag? Redan från början ska vi göra en reservation: FK:s ståndpunkter är naturligtvis inte entydiga. Motsägelsefulla analyser och argument förekommer mellan vad som står i den egna pressen och vad som kommer fram i samtal med enskilda medlemmar. Vad vi här kan utgå ifrån är det skrivna ordet. Det är mycket troligt att en del grupper inom FK har en annan uppfattning än den som lyfts fram i t.ex Kommunist och Röda Arbetet. Men vi tvingas gå efter det som nedtecknats. För att förstå FK s nuvarande positioner tvingas vi göra en kortfattad tillbakablick på de tidigare synsätten.
FK har alltså sitt organisatoriska och politiska ursprung från VPK:s ungdomsförbund. Därifrån tog det också med sig en del barlast, bl a det ideologiska förhållandet till KKP. Men även på andra områden hade den tidigare teorin och praktiken satt sina spår. I synen på Förhållandet avantgarde – massa återfanns de vanligaste stalinistiska schablonerna, FK såg en motsättning mellan den spontana inomkapitalistiska kam som arbetarklassen för och kampen för en ny statsmakt:
”Man förstår inte att vi i motsättning till det spontana perspektivet måste ställa ett revolutionärt perspektiv, och på detta sätt ändra den spontana kampens trade-unionistiska (borgerliga) karaktär till en revolutionär (socialistisk) kamp”. (Kommunist 3)
”Kamp för aktuella dagskrav på en tradeunionistisk grundval stärker inte arbetarklassen. Tvärtom stärker denna kamp den borgerliga ideologin inom arbetarklassen. För att arbetarklassen skall kunna stärka sin ställning genom de aktuella kampfrågorna måste kampen föras i medvetande om kampens långsiktiga perspektiv”. (Kommunist 3)
”Cellbygget är ett tungt och mödosamt arbete och ger inga stora rubriker i tidningarna men är likafullt vägen framåt. Det kan man dock inte säga om de spontana äventyrligheter som hyreskampen i Umeå visat sig vara” (Röd Dag nr 1).
FK:s stelbenta syn på den spontana kampen hade alltså till konsekvens att det inte klart kunde se vad som var positivt i t ex hyreskampen i Umeå. Det såg inte att en spontan aktivitet och rörelse är grundvalen för att en politisk medvetenhet ska kunna utvecklas. Ett leninistiskt förhållningssätt till den spontana kampen är å andra sidan att försöka knyta an till det mest avancerade och utvecklingsbara i den. Det sätter inte ett revolutionärt perspektiv i motsättning till massornas egen handling, även om den är outvecklad. Det enda man med ett sådant synsätt kan sätta i stället för en spontan aktivitet blir den egna organisationen. För vilka, mer än de mest klassmedvetna, kämpar i ett revolutionärt perspektiv? FK s tidigare syn på förhållandet mellan avantgarde – massa fick naturligtvis sekteristiska konsekvenser:
”Efter att ha bildat en kommunistisk organisation är det viktigt att man knyter andra organisatoriska kontakter med massorna. Det kan ske genom bildandet av en anti-kapitalistisk front. Vid bildandet av fronten måste vi vara så starka att vi kan kontrollera frontens arbete och utveckling. Fronten blir vår direkta kontakt med massorna genom vilken vi försöker mobilisera dem för de paroller som fronten ställer”. (Kommunist 1)
”Det är också omöjligt att via en frontorganisation utan celler på arbetsplatserna ta ledningen över kampen på dessa”. (Kommunist 1)
FK:s syn var den traditionellt stalinistiska. Vi ska inte stanna länge vid dessa tidigare ståndpunkter. Vi kan endast slå fast att den omprövning som gjordes endast avsatt några få meningar i den utåtriktade pressen! Internt har det däremot förekommit en del försök till värdering, bl.a. av FK:s interimsstyrelse som i en arbetsplatsresolution från juli -72 kommenterade den tidigare uppfattningen:
Jämfört med tidigare betecknar resolutionen en viktig brytning på flera punkter: 1. Den utgör en brytning med en tidigare nedvärdering av kampens medvetandehöjande betydelse, vilket förutsätter en annan, teoretisk uppgörelse: med den kategoriska uppdelningen från Kommunist 1 och ”Vad bör göras” i en tradeunionistisk och en socialistisk medvetenhet.
2. Den utgör också en brytning med vår tidigare syn på förhållandet mellan den kommunistiska organisationen och massorna som förutsätter samma teoretiska uppgörelse som brytningen med vår underskattning av kampen. Satsningen på att understödja arbetarnas självorganisering innebär något helt annat än den tidigare betoningen av avantgardets kontroll”.
Javisst har FK gjort en omprövning. Visst innebär FK:s nya ståndpunkter en brytning med Kommunist 1, och dess uppfattning om avantgardets (=FK:s) ”kontroll” över arbetarmassorna. Men på vilket sätt skulle den nya linjen utgöra en brytning med Lenins ” Vad bör göras”?
FK:s tidigare uppfattning var ju stalinismens. Den hade ingenting med leninismen att göra! Måhända att det finns en del polemiska övertoner i ”Vad bör göras” men att försöka påstå att Lenin skulle haft FKs sterila synsätt är mer än fräckt!
I sina verk värderar alltid Lenin den spontana masskampen positivt. Men han ser också dess begränsningar! Däri ligger också nyckeln till en förståelse av den leninistiska partiteorin, som har sin grund i en övergripande revolutionsteori för den imperialistiska epoken. FK:s försök att skylla sin dialektiska oförmåga på Lenin betackar vi oss för. Denna idé har man så när som på avdelningen i Göteborg inte vågat förfäkta offentligt. Göteborgarna förklarade vid ett offentligt möte att FK ”brutit med leninismen”. Men kamrater, tala gärna högt och tydligt, låt alla intresserade ta del av denna er syn – men sluta samtidigt att tala om att FK bygger en International med ”marxist-leninistiska organisationer!
Nej, FK har sannerligen inte brutit med leninismen. Vad som än sägs i Göteborg. Det har – så när som på individer och smärre grupper aldrig varit leninistiskt!
FK:s tidigare sekterism berodde på avsaknaden av en korrekt förståelse för ett revolutionärt förhållningssätt till masskampen.
Kvar fanns bara ett rotande inom de egna organisatoriska domänerna – också det något som FK burit med sig från VUF.
Diskussionerna i VUF var bland de mest entoniga och tjatiga som kan tänkas. De kretsade hela tiden kring organisatoriska frågor. Den alltid återkommande frågan gällde förhållandet mellan den kommunistiska cellen och en bredare, s k anti-kapitalistisk front. Vilket kommer först? Cellen eller fronten? Kan det finnas en front utan en cell? Kan det å andra sidan finnas en cell utan en front?
Utgångspunkten för denna diskussion var naturligtvis helt felaktig. De organisatoriska resonemangen saknade varje strategisk dimension. De olika organisatoriska bildningarna relaterades inte till något mål, inte heller till styrkeförhållandena mellan klasserna.
FK:s ”arbetsplatspolitik” har övertagit det mesta av dessa svagheter. Den anti-kapitalistiska fronten har fått ett nytt namn, arbetarkommitté. En del förnuftiga kampkrav ar rests, men annars är det mesta sig likt.
Vad är då en arbetarkommitté? I Röda Arbetet nr 1-73 sammanfattas det viktigaste som hände i Sverige under 1972. Enligt ”Rö A” var det tre saker. För det första: att arbetsköpare och LO slår mot den självständiga arbetarkampen. Ett ”stort språng framåt” var också bildandet av Arbetarsolidaritet (en lösare organisering av arbetarmilitanter över hela landet, som kom till stånd för att effektivare samordna kampen mot arbetsköpare och byråkrater; se Mullvaden 13/14.) Och för det tredje: Arbetarsolidaritet måste stöttas upp; arbetet på att stötta upp Arbetarsolidaritet har också tagit ett ”stort språng framåt”. Detta ”genom att det på ett antal arbetsplatser har bildats självständiga arbetarkommittéer”.
Enligt Röda Arbetet så finns det alltså arbetarkommittéer på ett antal arbetsplatser. Också enligt FK-aren Karl Jungkvist finns det nu sådana. Vid mötet på Tekniska Högskolan i Stockholm nämnde han ”t ex” t ex Volvo och Stridsberg & Björck i Trollhättan. Går man så och frågar den grupp på Volvo, som ger ut tidningen Volvoarbetaren, om de är en arbetarkommitté, så svarar de nej. De hoppas ”att bli en.” Enligt vad vi vet så finns det inte heller någon arbetarkommitté på Stridsbergs. Påståendet torde vara en ”liten överdrift”.
Men låt oss fortsätta efterforskningarna. Om vi tittar i arbetsplatstidningen ”Rött T” som ges ut på Trelleborgs Gummifabrik, så kanske vi kan få en bild av hur den omtalade varelsen ser ut. Vi låter först tidningen presentera sig själv:
Rött T ges ut av en grupp klassmedvetna arbetare på gummifabriken. Vi tillhör Förbundet Kommunist. För att Rött T ska bli ett vapen i klasskampen krävs att du sluter upp bakom tidningen. Skriv insändare, debattartiklar och av slöjanden. Vi garanterar din anonymitet. Rött T – alternativet till den borgerliga och socialdemokratiska propagandan.
Det låter ju bra: En tidning som ges ut av klassmedvetna arbetare och som är ett alternativ till den borgerliga och socialdemokratiska propagandan. Visserligen så är alternativet ännu inte ett vapen i klasskampen. Men det kan den kanske bli om gummiarbetarna skriver insändare. Men inte låter det som en arbetarkommitté, så vi tittar i ett nummer till:
”Arbetarkommittéer – inte facket. Kampen måste organiseras i självständiga arbetarkommittéer utanför facket, därför att fackbyråkraterna hela tiden kommer att sabotera kampen, och försöka leda in den på vägar som blir ofarliga för det kapitalistiska systemet. Vi i Rött T menar att vi håller på att lägga grunden för denna självständiga arbetarorganisering, med socialismen som mål för vårt politisk arbete.”
Det börjar klarna. Här läggs tydligen grunden till en självständig arbetarkommitté på Trelleborgs Gummifabrik. Var det kanske Rött T och dess arbete som Rö A talade om? Men inte stämmer det helt och hållet med vår föreställning om hur en sådan organisering skulle se ut. Vi hade trott att den åtminstone skulle vara lite mer självständig. Kanske var det tidigare bara propagandistiska överdrifter av Rö A och Jungkvist, kanske är det så att det fortfarande bara är grunden till en självständig organisering som läggs här och var. Vi återupptar efterforskningarna.
Under FK:s ”Maktkampanj” delades det ut en presentation av den egna organisationen. Där hittar vi en del ytterligare synpunkter på den antikapitalistiska fronten:
”Våra medlemmar organiseras i cellerna på arbetsplatserna. (Organiserar FK inte de medlemmar som är studenter?) Men vi strävar även efter konkret samarbete med olika antikapitalistiska grupper. Dessa grupper kan helt naturligt inte organisatoriskt underordnas Förbundet Kommunist på något sätt utan får ses som ett embryo till en kommande antikapitalistisk massrörelse. Självfallet verkar vi dock för att vår politik ska vara vägledande i kampen. Av de som deltar i grupperna fordras det klarhet om den socialistiska revolutionens nödvändighet, statens och socialdemokratins roll samt det konkreta arbetet på arbetsplatserna”.
Nu börjar vi förstå.
FK har celler på arbetsplatserna. Dessa celler eftersträvar samarbete med olika antikapitalistiska grupper. (Rött T gör alltså fel då de säger att de tillhör Förbundet Kommunist och samtidigt lägger grunden till en självständig arbetarorganisering. Om de tillhor FK så är de en cell och ska eftersträva samarbete med olika anti-kapitalistiska grupper på Trelleborgs gummifabrik.) Dessa anti-kapitalistiska grupper är i sin tur embryon till en kommande anti-kapitalistisk massrörelse.
De anti-kapitalistiska grupperna skall inte ”underordnas” FK – men det är bra om FK blir ”vägledande”. Av dem som skall få lov att vara med ”fordrar” FK (!) att de ska ha klarhet om ”den socialistiska revolutionens nödvändighet, statens och socialdemokratins roll, samt det konkreta arbetet på arbetsplatserna”.
Det här sista verkar ju lite självmotsägande. Grupperna skulle ju inte vara underordnade FK, men ändå säger FK att de som ingår ska vara klara över klasskampens mest avgörande problem. Kanske hade då Rött T ändå rätt. Tydligen är det så att en arbetarkommitté på något sätt är FK och ändå inte FK, att en arbetarkommitté är självständig, men ändå inte helt och hållet.
Kanske finns det ändå en lösning på denna paradox? Kanske är det helt enkelt så att ”arbetarkommittéerna” är sympatisörsorgan till Förbundet Kommunist?
Kanske låter inte ”sympatisörsorgan riktigt fint – så de begåvas med ett stiligare namn och en krångligare definition?
Hur förhåller sig då dessa vidunderliga skapelser till fackföreningarna? I Rött T sa man att arbetarkommittéer – inte facket”. För att försäkra oss om en auktoritativ framställning är det dock bäst att vi går till RöA:
”Vi avvisar bestämt parollen ”Gör facket till en kamporganisation.” LO är helt genomsyrad av klassamarbetsanda, genombyråkratiserad och uppknuten till statsapparaten. Vi skall inte helt meningslöst stånga våra pannor blodiga. Arbetarkommittéerna skall i stället försöka mobilisera arbetarna till kamp helt och hållet utanför facket. (RöA nr 3-72).
Bilden är nu helt klar. De arbetarkommittéer som FK bygger är en pseudoorganisering. De är blott och bart sympatisörsgrupper som man givit ett anspråksfullt namn. Dessutom skall dessa sympgrupper byggas ”utanför facket”.
Gång på gång återkommer också påståendet att dessa grupper skall ses som ett alternativ till facket. De är embryon till ”antikapitalistiska massrörelser”. Slutligen har de också uppgiften att stötta Arbetarsolidaritet.
I Fjärde Internationalens Övergångsprogram (av 1938) finns en bra beskrivning av detta slag av organisering:
”De sekteristiska försöken att bilda eller upprätthålla små ‘revolutionära fackföreningar’ som en andra upplaga av partiet, uttrycker egentligen ett förnekande av kampen om arbetarklassens ledning”.
Kan det sägas mer klart. FK:s arbetarkommittéer är endast ett påhitt. För att få lov att vara med i en sådan kommitté ”fordras” det att man ska vara klar över den socialistiska revolutionens nödvändighet, statens och socialdemokratins roll samt det konkreta arbetet på arbetsplatserna. Dessa krav reducerar antalet arbetare som kan vara med till ett fåtal. Denna lilla grupp ska då organisera sig utanför facket. Eller som det står i FK:s ”presentation”: ”Arbetare som insett nödvändigheten av att ta upp kamp på arbetsplatserna och kämpa mot kapitalismen måste därför organisera sig i egna arbetarkommittéer.”
De som ”insett” något, de klassmedvetna, ska sätta upp ett litet organisatoriskt ”alternativ” till den fackföreningsrörelse, som i dag organiserar massan av de svenska arbetarna.
PK menar att man ska ”finnas” i facket – men vad betyder ”finnas”? Vad ska man göra där? Fösa över folk till arbetarkommittéerna? FK är mycket otydligt i denna fråga, men detta vore en logisk slutsats av dess övriga resonemang.
I Kommunist 3 säger man så här:
Det vore fullkomligt meningslöst att slunga anklagelser mot SAP/LO-ledningen för att de inte för en revolutionär politik. I den kampen är det vår uppgift att inför arbetarklassen avslöja varför och hur SAP/LO-ledningen jobbar för att bevara den kapitalistiska utsugningen. Med våra antagonistiska klassmotståndare kan vi aldrig eftersträva enighet”. (Vår kursivering).
Kommunist har naturligtvis rätt när den säger att det är meningslöst att anklaga LO/ SAP för att ledningen inte för en revolutionär politik. Lika rätt är det att säga att vår uppgift är att avslöja att SAP/LO jobbar för att bevara utsugningen. Men frågan är hur vi gör det! Vi anklagar inte SAP/LO för att de inte är revolutionärer, det har de ju aldrig sagt sig vara. Men vi anklagar SAP/LO för att de inte kämpar för arbetarklassens nödvändiga krav och rättigheter. Arbetarmassornas illusioner om reformismen kan endast undanröjas genom massans egen erfarenhet. Detta gör att vi måste ställa krav på både SAP- och LO-byråkrater. Vi ska anklaga dem för att de inte organiserar och förbereder arbetarklassen för kamp. I fackföreningarna kan och måste vi föreslå en kamp för att slå tillbaka kapitalets lönenedpressningsoffensiv. Vi måste kräva att fackföreningarna ska ta kamp för rätten till arbete o s v. Vi säger inte till arbetarna att facket är odugligt, att vi inte kan kämpa tillsammans med socialdemokratiska fackföreningsbyråkrater. Vi visar i aktiv handling fackets begränsningar. Det är denna metod som vi måste använda oss av i nuvarande styrkeförhållanden. Det är genom denna metod som vi kan vinna en arbetarmajoritet för en klasskampsplattform. Inte genom att från början säga att vi avvisar enighet med ”klassfienden”. Inför de styrkeförhållanden som kan byggas upp kan vi också tvinga fackbyråkratin att öppet välja sida.
Det sagda borde vara tillräckligt för att visa att det inte räcker att ”finnas” i facket för att proklamera sitt motstånd mot den reformistiska klassamarbetspolitiken. Illusioner övervinns inte på så sätt.
FK har inte förstått detta. Men det har inte heller förstått de politiska förutsättningarna för att ”bygga upp” ”alternativa” organ till fackföreningarna.
Det är först i en situation då arbetarmassorna på ett företag insett eller är nära att inse fackets begränsningar, som ett alternativ till fackföreningarna kan komma till stånd.
Att försöka ”bygga” klassorgan på det sätt FK anvisar speglar en organisatorisk syn på hur klassmedvetenheten utvecklas. Den typ av strategiskt nödvändiga klassorgan som kan utvecklas från t ex en strejkkommitté har ingen social och politisk förutsättning i perioder av relativ stiltje i klasskampen.
Fackföreningarna är socialdemokratins säkraste medel för att kontrollera arbetarklassen. Vi måste därför också möta dem på denna deras egen terräng. I lugna perioder föreslår vi ingen alternativ organisering utanför och i motsättning till fackföreningarna. Det vore det säkraste sättet att isolera sig från arbetarmassan och därför också den säkraste garantin för att bli utmanövrerad av socialdemokrater och arbetsköpare; närheten till massan av arbetare är bl a ett sätt att minska riskerna för avskedande.
Men vi känner oss inte heller bara hänvisade till organisationsparet cell – strejkkommitté. Kring våra arbetsplatsceller försöker vi organisera fraktioner av arbetare som är införstådda med större delen av vår politik, men som av en eller annan anledning inte kan organisera sig i förbundet. Vi försöker inte ljuga ihop att dessa organ skulle vara någonting annat än sympatisörsorgan. Om så är möjlig försöker vi också att organisera kampberedda arbetare i klasskampstendenser som grundar sig på insikten att det är arbetarnas egen kamp sona är avgörande och ett anti-elektoralistiskt synsätt, d v s insikten att arbetarna inte segrar vare sig i fackliga eller parlamentariska val. De formulerar sig i viktiga klasskampsfrågor, där vi naturligtvis måste sträva efter att politisera kraven, att lyfta fram krav som går utöver strikta ekonomiska lönekrav, krav som blir en dynamisk del i en sammansatt övergångsstrategi.
Dessa tendenser arbetar (arbetar!) självfallet i fackföreningarna. Den grundläggande tanken bakom en tendensorganisering, en klasskampstendens, är att den organiserar kampberedda arbetare på sin politiska plattform, inte på den inställning som arbetarna har till facket. Avsikten är ju att det är arbetet i tendensen som skall kunna utveckla en sådan medvetenhet, inte tvärtom. Att ställa upp en spärr för alla dem som inte är klara över fackföreningarnas funktion, det är endast lättsinnig radikalism. För att inte tala om FK:s prat om att man skall vara klar över staten, socialdemokratin osv.
Hur många arbetare kan vara det i Sverige i dag?
Den klaskampstendens vi talar om är inte något alternativ till facket. Den framställer inte sig själv som en klassorganisering utanför och i motsättning till facket. Både våra celler, deras fraktioner och bredare tendenser är avantgardistiska i förhållande till arbetarmassan. Att säga motsatsen är att lägga grunden till en sammanblandning av avantgarde – massa som i fallet Rött T, där en avantgardistisk organisering kallas ”självständig” klassorganisering – i ord självständighet, men i praktiken politiskt översitteri. (Eller som Kommunist nr 3 sa: ”Vid bildandet av fronten måste vi vara så starka att vi kan kontrollera frontens arbete och utveckling”).
FK förstår inte klasskampens växlingar och förmår inte formulera ett revolutionärt förhållningssätt till de olika skikten inom arbetarklassen. FK har inte gjort de mest elementära distinktioner: mellan avantgarde – massa, klassorgan – avantgardistisk organisering osv.
Låt oss understryka det ytterligare genom några citat om FK:s syn på hur man skall agera vid val. Låt oss citera från Röda Arbetet (som sammanfattar resultatet från en intern ”arbetarpolitisk” konferens; se 2/73).
”Alla var överens om att det är felaktigt att som Röd Postgruppen ställa upp till val under en lugn period, däremot menade många att det är riktigt att i utvecklade kampsituationer ställa up till val för att kunna rycka undan grunden till fackets splittrande roll”.
Samma odialektiska syn går igen i FK:s inställning till parlamentariska val:
”Därför menar Förbundet Kommunist att det är fel att ställa upp till val i år. Det är först i en situation av utvecklad masskamp, som ett revolutionärt arbetarparti kan ha någonting att representera i parlamentet”. (Röda Arbetet nr 2/73).
I perioder av ringa klassaktivitet vill FK strunta i de parlamentariska och fackliga institutionerna! I kampsituationer, i en situation av utvecklad masskamp, vill man sätta sig i dessa. Är FK helt från vettet? Det är ju klassaktiviteten som tillåter arbetarklassen att bryta med de institutioner som låser klassen! Ska man sätta sig i parlamentet när det råder en utvecklad masskamp? Det är ju i denna situation som parlamentarismen måste avvisas, det är då en valbojkott kan vara aktuell! I lugna tider överlåter man facket åt klassamarbetsmännen, när det blir strid, då sätter man sig själv i de organ som klavbinder kampen! Till skillnad från FK har ”Övergångsprogrammet” förstått denna dialektiska process:
”O Om det är brottsligt att vända ryggen ät massorganisationerna för att i stället ägna sig åt sekteristiska påhitt, sa är det inte mindre brottsligt att stillatigande betrakta hur massornas revolutionära rörelse ställs under kontroll av de öppet reaktionära eller maskerat konservativa (”progressiva”) byråkratiska klickarna. Fackföreningen är inget mäl i sig – den är bara ett av medlen att utnyttja på vägen mot den proletära revolutionen.”
Också detta för revolutionära kommunister så elementära förhållanden lyckas FK förbise.
FK ställer allt på huvudet!
När vi nu har avrättat myten om arbetarkommittéerna skall vi ta oss an en annan ännu mer spridd myt om FK: att FK bygger ett kommunistiskt parti.
Så här framställer FK synen på partibygget:
”Att som KFMLr tro att det går att bygga partiet nu, är helt felaktigt. Det ”partiet” blir bara en isolerad sekt. Nu står i stället uppgiften att utveckla klasstriderna, svetsa samman arbetaravantgardet, så. att en verklig massrörelse kan uppstå”. (Särtryck ur Fotfolket, en FK-kontrollerad antimilitaristisk tidning).
”Då klasstriderna tilltagit i omfattning och då frågan om makten har börjat resas kommer detta inte längre att vara tillräckligt. Då måste arbetarklassen på allvar förbereda sig för att krossa den kapitalistiska maktapparaten och kapitalistiska maktapparaten och upprätta sin egen makt. Då behövs en betydligt fastare sammansvetsning av de klassmedvetna arbetarna och andra revolutionära grupper. Då måste vi bilda ett kommunistiskt parti och först då finns de nödvändiga erfarenheterna av omfattande klasstrider, vilket är en förutsättning för partibygget. (Röda Arbetet nr 4/72).
För FK är partibygget något ännu mer trassligt än upprättandet av fronter. Man reser huvudparollen ”Bygg massrörelsen – Bygg partiet”. Partiet skall byggas på två ben, dels massrörelsen, dels cellen. Vad skall cellen byggas på? Samtidigt säger man att partiet inte skall byggas nu, nu skall man bygga massrörelsens. Härvan är total. Den teoretiska grunden till detta ligger i att FK aldrig haft klart för sig partiets uppgift, vare sig före eller efter med den s k brytningen med Vad bör göras.
En kommunistisk organisations främsta uppgift är att vara bärare av den revolutionära strategin och politiken, att utarbeta ett program för den socialistiska revolutionen. Men partiet måste också kunna propagera och agitera för detta program. Vidare krävs en social och politisk förankring i samhället, då främst i arbetarklassen för att i handling kunna demonstrera detta program, dvs att föreslå de nödvändiga handlingarna som krävs för att den spontana arbetarkampen ska kunna lyftas i nivå med de strategiska behoven. Något som idag innebär att se till att de avancerade arbetarna inte kapitulerar inför spontana krav om att skita i facket osv. Det är denna förmåga som ger ett kommunistiskt parti dess existensberättigande. Utan den kunde vi spola teorin om partiets nyckelroll i kampen för en arbetarnas egen stat!
Det räcker inte bara med att samordna eller att sammanställa empiriska erfarenheter. Det gäller att försöka skola så många arbetare som möjligt, med utgångspunkt från deras egna erfarenheter, till en medvetenhet om vilka behov som måste tillgodoses i en förrevolutionär eller revolutionär situation för att ett tillräckligt antal arbetarkadrer rätt skall kunna föreslå rätt handling i rätt situation.
FK talar om att de skall ”utveckla klasstriderna” och svetsa samman arbetaravantgardet samtidigt som det säger att det inte går att bygga partiet, just beroende på avsaknaden av ett arbetaravantgarde. På vilken grund skall arbetaravantgardet svetsas samman? Var finns dialektiken? Kommunistpartiet byggs ständigt, det byggs inte före eller efter masstriderna. Det byggs såväl före som under och efter masstriderna. FK:s paroll om att bygga partiet på två ben är dumheter. Har partiet inga armar? Har det inget huvud?
Lika lite som KFMLr har man sett möjligheterna av att utnyttja uppkomsten av strejkkommittéer som en utgångspunkt för en propaganda kring arbetarklassens maktorgan och på vilket sätt strejkkommittéerna kan utvecklas till sådana. I stället försöker man utveckla iden om massorganisationer med hjälp av de egna arbetarkommittéerna. En allt i genom felaktig utgångspunkt. De sympatisörsorgan som FK bygger upp är sannerligen inga ”embryon” till klassorgan, som på ett kvantitativt sätt växer över i t ex fabriksråd. En eventuell ”arbetarkommitté” är ett avantgardistiskt organ. Upprättandet av en sådan organisationsform kan på sin höjd vara taktik. Inte som FK tror strategi. FK:s tal om självständig arbetarorganisering får endast till funktion att diskreditera de självständiga klassorganen!
Liksom KFMLr har inte heller FK förstått skillnaden mellan taktik och strategi, samt förhållandet mellan dessa. FK har inte de mest elementära strategiska begrepp klara för sig.
Ett exempel: I RöA nr 1/72 gjorde Karl Ljungkvist en intervju med sig själv där han kom fram till följande:
”Hur är det då med trotskisterna?
En av deras svagheter är att de tar upp krav på reformer på ett sådant sätt att de tenderar åt reformism. Man kan ju ta upp exemplet med arbetarkontroll över produktionen, det finns ju risk att företagen tar upp kravet själva – men de menar då givetvis att det behövs flera företagsnämnder och ”självstyrande grupper”.
Ja naturligtvis finns det risker med att ta fram en propaganda kring arbetarkontrollen. I RöA reste man en tid efter Ljungkvists intervju följande erbarmliga paroll: ”arbetarkontroll över företagsläkaren”.
I andra sammanhang har man också då och då drämt till med någon paroll om arbetarkontroll. Men naturligtvis utan att ta fram de nödvändiga avgränsningar i tid och rum som måste göras. Inte heller har FK klart för sig vilken ”central uppgift denna organiserande paroll har. Om KFMLr har vingklippt den revolutionära strategin, då är dess begrepp för FK, som den fula ankungen i sagan. Man har inte förstått vilken flykt och spännvidd som ryms i t ex begreppet arbetarkontroll. Vid strejken på Elektrolux i Motala tog man t ex upp kravet på arbetarkontroll över mätningarna. RöA konstaterade att arbetsköparna skrämdes oerhört av detta krav. Men något mer blev det inte. I sin propaganda kring strejken förmådde inte FK ge arbetarna ett perspektiv, de förmådde inte tala om vad arbetarkontroll är för något, när den kan användas samt vad den kan leda till. Vi nästan anar att arbetsköparn på Elektrolux förstod mer än FK...
Strategilösheten gör att FK inte kan sätta in alla sina krav i ett begripligt sammanhang. FK använder sig, till skillnad från KFMLr, av en del bra krav, bra därför att de kan få en enande funktion, även om de ofta är lite för oprecisa. Men dessa krav riskerar i FK:s tappning att bli isolerade, att förlora sin dynamik. Det finns också en tendens hos FK att endast inrikta sina krav på det enskilda företagets maktstruktur. I stället för att utgå från missnöjet på arbetsplatsen och arbeta fram ett program som kan riktas mot samhällets hela maktstruktur. Detta innebär att FK ofta fördunklar statens roll.
I ett flygblad utdelat på ”Nymans” i Uppsala talar man hela tiden om arbetarmakt på Nymans, inget om att staten också måste krossas och hur det skall ske.
”arbetarmakt – om vi arbetare har makten i företagen behövdes inga tvångsmedel. Vi kunde själva bestämma hur vi skulle lägga upp vår arbetstid och arbetstakt”.
(Detta synsätt är för övrigt parallellt med FK:s uppfattning av arbetarmakten i Kina. Också där glömmer man bort staten. Man ser att arbetarna kan bestämma om sin arbetstakt, sina arbetstider osv. Att de proletära massorna i Kina är helt och hållet avskurna från alla politiska beslut, från den proletära staten, struntar man i!)
I vintras drev FK också en s k ”maktkampanj”. I denna kampanj talades aldrig, eller mycket litet, om staten. Av artiklar och tal kunde man få den uppfattningen att en kamp mot splittringen inom klassen skulle vara tillräckligt för att erövra statsmakten. I RöA:s ”maktnummer” slår man t ex upp följande på framsidan
”Vägen till verklig arbetarmakt går genom massaktioner mot det dagliga förtrycket – aktioner som mynnar ut i den socialistiska revolutionen”.
Vägen till arbetarmakt går nu inte alls genom massaktioner mot det dagliga förtrycket. Enbart massaktioner mot det dagliga förtrycket räcker inte. I vägen står den borgerliga staten. Och för att slå sönder den krävs ett revolutionärt parti, en revolutionär strategi och taktik.
Så är vi då tillbaka där vi började i ingressen till de två artiklarna om KFMLr:s och FK:s politik: vid behovet av en revolutionär kommunistisk organisation, beväpnad med en revolutionär teori. Men en strategi och taktik för den revolutionära kampen.
Att det utan revolutionär teori inte finns någon revolutionär politik, det har vi sannerligen erfarit i dessa två resor genom FK:s och KFMLr:s verksamhet