Ur Fjärde Internationalen 3-1973
De flesta av oss känner till Tatlins torn, ritat av Tatlin 1920 som en hyllning till denTredje kommunistiska internationalen. Tornet var ett högt äventyr i stål, med konferenssalar som skulle rotera i takt med jordens rörelser och med strålkastare som skulle skicka upp revolutionära budskap mot himlen; allt upphängt i två väldiga stålspiraler, som i enlighet med dialektikens lagar skulle uttrycka ”rörelselinjen för den befriade mänskligheten”. Tornet uppfördes aldrig – hur skulle det vara möjligt? – men det blev något av en symbol för den nya ryska arkitektur som utvecklades efter oktoberrevolutionen – varje bok eller artikel som behandlar denna arkitektur tycks heller inte kunna undvara en illustration av Tatlins projekt. Den arkitektur som tornet var en symbol och ett startskott för brukar ofta sammanfattas under beteckningen ”konstruktivism”, en arkitektur som totalt bröt med tsardömets smak och stil, som förkastade dess pråliga och ”påklistrade” fasaddekorationer, dess hantverksmässiga byggnadsprinciper och akademiska eklektisism. Många kallar denna arkitektur för ”den ryska revolutionsarkitekturen”, och det förefaller vara en vettig beteckning på en arkitektur som i så hög grad präglades och betingades av den ryska revolutionen. För många, kanske de flesta, ses också konstruktivismen som en revolutionär arkitektur, eftersom den ju sökte nya former och uttryck, utnyttjade de ”nya” materialen – stål, betong och glas –, sökte utveckla ett formspråk som svarade mot massproduktion och industriella byggnadsmetoder och sökte stimulera ”ett nytt sätt att leva”.
De flesta av oss har också en föreställning om revolutionsarkitekturens öde. Tillsammans med Majakovskijs diktning och den radikala konsten sopades den undan på 30-talet och ersattes med doktriner om ”socialrealism”. Inom arkitekturen påbjöds en kraftig ”monumentalisering”, och nästan varje ny byggnad förleddes nu med kolonner, väldiga gesimser och utsmyckningar. Denna bombastiska manifestation i sten medförde ett enormt slöseri med resurser och den stod inte i någon som helst rimlig proportion till de svåra problem som upptog det sovjetiska folket. Stalintidens monumentala arkitektur framstår än idag som en manifestation i nationalism och diktatur.
Den syn på arkitekturutvecklingen i Sovjet som här redovisats är otvivelaktigt mycket vanlig. Den har också påverkats och förstärkts av kritik och ”överblickar” från både borgerliga och radikala konstkritiker, journalister och skribenter. Men denna syn är, om inte felaktig, så ändå mycket förenklad. Den speglar också den stora brist på diskussion och dokumentation om sovjetisk arkitektur som kännetecknar den kapitalistiska världen. Denna brist håller dessbättre nu på att avhjälpas, åtminstone på så sätt att flera av de böcker, artiklar och uppsatser som numera blivit tillgängliga uppvisar en betydligt mer nyanserad syn på arkitekturen från Oktober till Stalins död än vad som förekommer i de gängse reportagen och sidoanmärkningarna. Med anledning av att tre nya arbeten nyligen utkommit eller annonserats kan det vara lägligt att börja avliva de grövsta vanföreställningarna. Utgångspunkten för nedanstående kommentarer är också dessa tre arbeten:
”Byggnader i Sovjetunionen” av Claes Caldenby och Alexander Wolodarski (Statens institut för byggnadsforskning 1973) är en översikt av byggande och planering i Sovjetunionen efter revolutionen med betoning på de sista decennierna. Boken innehåller också en del intressanta resolutioner angående byggande, som bl.a. Kommunistpartiets centralkommitté varit med att utarbeta.
”Fyra drömmar om arkitektur och marxism” av Bo Bergman (uppsats från Arkitekturens Teori och Historia, Chalmers Tekniska Högskola, Göteborg 1973) behandlar synen på revolutionsarkitekturen och är mer ett försök att redovisa en kritisk inställning än att beskriva och dokumentera revolutionsarkitekternas arbeten och projekt ”El Lissitsky, Life, Letters, Texts” av Sophie Kyppers-Lissitskij (Thames & Hudson) är en hyllning till konstruktivisten Lissitskij, den ryska revolutionsarkitekturens kanske främste inspiratör och propagandist.
Den ryska revolutionen 1917 innebar inte bara helt nya maktförhållanden i samhället, den innebar också att en revolutionerande omvandlingar samhällets alla sektorer inleddes. Även inom den sovjetiska kulturen skedde en ”revolutionerande” utveckling och inom så gott som varje kulturellt område skapades verk som skulle få utomordentligt stor betydelse i hela världen: Eisensteins, Podouvkins och Vertovs filmer, Majakovskijs och Chlebnikovs poesi, Meyerholds teateruppsättningar, Malevitjs abstrakta konst och de ryska ”konstruktivisternas” arkitektur. De flesta av dessa konstnärer hade redan innan revolutionen formulerat sina idéer, oftast inte som revolutionärer men väl och med att gatorna och torgen blev ett fritt centrum för socialistisk konst och propaganda som idéerna prövades. Och konstnärerna deltog i demonstrationerna och revolutionens fester. De talade på massmöten, reste med Agitproptågen och smyckade varje ledig väggyta med revolutionens budskap.
Med revolutionen kom detta kulturella avantgarde också att innefatta (och frambringa) många arkitekter, arkitekter som nu verkligen fann någon mening i att börja projektera, eftersom den kapitalistiska ekonomin och överklassens smak inte längre dikterade vad som skulle byggas. Påverkade och entusiasmerade av det nära samarbetet med andra konstnärer (kubister, futurister och ”suprematisten” och inspirerade av västerländska arkitekter som Corbusier, Bauhausskolan och de Ställ, bröt revolutionens arkitekter mot all tidigare praxis. I häftig reaktion mot akademismen och den gängse eklektiska arkitekturen – en arkitektur som inskränkte sig till dekoration och stilval (val och immitation av en ”passande” historisk stil) – så försökte de utveckla en ny grundval för arkitekturen genom att frilägga och renodla konstruktioner, helt inrikta sig på de ”nya” materialen (stål, glas och betong) och starkt betona sambandet mellan byggnadernas funktion och arkitektoniska uttryck. De krävde också att arkitekterna nu verkligen skulle intresaera sig för byggnader som användes av massorna - de ritade inte bara bostäder och revolutionsmoment utan också fabriker och arbetarklubbar
De experimenterade och utvecklade nya idéer ( kollektivhus, flexibla lägenheter, takterasser på bostadshus etc). Istället för de gamla akademierna med sin doktrinära och auktoritära utbildning startade de arkitekturskolor med en mer demokratisk och vetenskapligt inriktad utbildning.
P.g.a olika inriktning och bakgrund splittrade arkitekterna upp sig i olika grupper, vilka i program och artiklar polemiserade mot varann i klart politiska termer, men ofta med sådan kvasiradikalism att de blev ett tacksamt angreppsmål för konservativa riktningar. ASNOVA (föreningen för nya arkitekter) bildades 1925, OSA (samtida arkitekters sammanslutning) 1926 och VOPRA (sammanslutningen för proletära arkitekter) 1928. ASNOVA brukar behäftas med begreppen ”formalister” och ”rationalister”, OSA med ”konstruktivister”, benämningar som inte alltid är riktigt adekvata eller entydiga. VOPRA var den mest doktrinära gruppen, som, när den övergick till att projektera byggnader, inte sällan förföll till en vulgär symbolism och ritade husplaner som femuddiga stjärnor.
Även om revolutionsarkitekterna efter 1925 ofta fick representera den sovjetiska arkitekturen i officiella sammanhang och nu också kunde börja förverkliga och bygga en del av sina projekt, så uppförde ändå de ”traditionella” arkitekterna betydligt fler byggnader. De byggnader som representerade den nya arkitekturen är i själva verket lätträknade.
Revolutionsarkitekternas exklusiva idéer och konstruktioner kunde med svårighet förverkligas i ett land med så omfattande problem och med en byggnads”industri” baserad på hantverk. I början av 30-talet ingrep myndigheterna: projekten ansågs för orealistiska. Alla ”sekteristiska” arkitektgrupper förbjöds (1932) och alla arkitekter uppmanades att sluta sig samman i en facklig organisation. Samtidigt infördes kravet på monumentalitet, och något senare följde även uppmaningen att anknyta till inhemska traditioner och försöka ”pryda alla byggnader med skulpturer, gesims, balkonger och stuck”.
Allt för länge och ofta har nutida beundrare förvandlat de ryska revolutionsarkitekterna till hjältar och pionjärer med nästan samma resning, medvetenhet och politiska insikt som den ryska revolutionens politiska ledarskap. Torsten Ekbom är t.ex. en hänförd svensk supporter som i sina hyllningar på DN:s kultursidor (t.ex. 2.1.1972) menar att det är just här, i det ryska 20-talet som dagens svenska arkitekter borde söka inspiration. Och om en av Lissitskijs egna böcker – ”En arkitektur för världsrevolutionen” – skriver han ”Framtidstron och den lugnt segervissa optimismen i den boken skulle kunna försätta berg om den återuppstod idag.” (DN 29.9.1973) Är verkligen Ekbom så okunnig om att det redan finns en linje (om än ganska oklar) mellan då och nu, mellan det ryska 20-talet och dagens arkitektur, nämligen den ”funktionalistiska”? Ingen forskare och historiker förnekar idag att det forns klara paralleller i målsättningar, program och idéer hos revolutionsarkitekterna och de arkitekter i Väst som drev fram Funktionalismens och den moderna arkitekturens genombrott. Anatole Kopp, idag en av revolutionsarkitekturens mer kända talesmän (se boken ”Ville et Revolution”, Paris, 1967), möter nästan all kritik mot revolutionsarkitekterna med bevis och dokument på hur de hämtade sin teoretiska och ideologiska näring från marxismen. Men medan det politiska avantgardet rörde sig på ”den vetenskapliga socialismens” mark så uppehöll sig revolutionens arkitekter i helt andra landskap: beväpnade med de vanligaste slagorden förberedde de inträdet i en framtida och avlägsen värld. Deras idéer var ofta utopiska, och även om ”framtiden varit nära” skulle deras idéer saknat trovärdighet genom sin bristande förankring i samtiden.
De flesta revolutionsarkitekterna hade entusiastiskt tagit ställning för revolutionen, och de marxistiska doktrinerna spelade också en fundamental roll för deras praktiska och teoretiska verksamhet. Den springande punkten var emellertid att dessa arkitekter inte omsatte sina id& er i en samhällelig praktik Trots att de i sina program och manifest alltid talade om folkets och massornas arkitektur eller om att arbeta ute bland folket så övergick de så småningom till ett ”skyddat” liv på ritkontoren och skolorna i Moskva och Leningrad. Istället för att gå ut i samhället och tillsammans med folket, arbetarna och partikaderna lösa de akuta bostadsproblemen – omfördelningen av bostäder t.ex., där arbetarfamiljer nu tog borgarklassens gamla paradvåningar i anspråk, borde rimligen ha krävt en närvaro av kvalificerade arkitekter – så förefaller det som om revolutionsarkitekterna nästan enbart skulle ha ägnat sig åt att rita och projektera byggnader för ett socialistiskt framtidssamhälle. De bröt totalt med alla existerande byggnadstraditioner och avvisade såväl de äldre materialen och byggnadsmetoderna som de arkitektoniska formelementen, och detta trots att det i viss mån existerade olika byggnadstraditioner som utvecklats i ett rimligt förhållande till behov och resurser (t.ex. trähus- och timmertraditionen). Påverkade av marxismens analyser om produktivkrafternas tillväxt och samhällenas historiska framåtskridande ritade arkitekterna sina byggnader i avancerad betong- och stålteknik som ett krigshärjat Sovjet inte hade några som helst förutsättningar att. tillämpa och utveckla. De ritade glasfasader som inte passade Sovjets kontinentala klimat. Än Litade de för ”ett nytt sätt att leva” som inte existerade. De sociala experiment de sökte genomföra med och genom arkitekturen passade heller inte ett samhälle där den primära uppgiften var att ge folk tak över huvudet. Så t.ex. var de få kollektivhus som byggdes så extrema i sina ambitioner att fiaskot blev oundvikligt. Detta förvärrades av att vissa arkitekter såg kollektivhuset som den bostadsform som skulle lösa bostadsfrågan, en uppfattning som underlättade för byråkratin att förlöjliga hela kollektivhusidén.
Än förvandlade dessa arkitekter sina uppgifter till renodlat vetenskapliga problem där det gällde att finna arkitekturens ”objektiva” lagar och ”en vetenskapligt-objektiv förklaring av den arkitektoniska gestaltningens grundelement”.
För vissa arkitekter reducerades därmed arkitekturen till något matematiskt bestämbart, och samma arkitekter försökte matematiskt bestämma och kartlägga människornas behov för att kunna skapa en rationell och optimalt harmoniserad arkitektur utan ”irrationella godtyckligheter”. Än strävade revolutionsarkitekterna efter att låta arkitekturen framstå som ett entydigt, sakligt och oförmedlat uttryck för funktion, konstruktion och nytta. Enligt t.ex. Lissitskij skulle formen ”springa fram direkt ut ur konstruktionen”. Än ville dessa arkitekter under proklamatoriskt tal om internationalism skapa arkitektur som genom sina abstrakta geometriska former skulle kunna vinna universell giltighet, samtidigt som den avlägsnat alla spår av några ”förhatliga” nationella former.
Det hela resulterade i en ”främmande” arkitektur som bannlyste de dekorativa eller föreställande elementen och som förkastade alla befintliga byggnadstraditioner, en arkitektur som inte anknöt till någon annan av det ryska folkets erfarenheter än på sin höjd dess erfarenhet av maskiner (arkitekterna menade självklart också att deras försök att använda maskinen som förebild ögonblickligen förstods av massorna, något som det uppenbarligen finns mycket litet belägg för)!
Den kritiska inställning som ”Fyra drömmar om arkitektur och marxism” och ”Byggande i Sovjetunionen” (se t.ex. s.23) uppvisar gentemot revolutionsarkitekturen kan också uttryckas med den danske arkitekten Niels Roloffs ord: ”Den unga generationen arkitekter var socialister och entusiastiskt engagerade i tankar och idéer kring uppbygget av det framtida socialistiska samhället, men de hade ett mycket idealistiskt förhållande till marxismen. Deras projekt var först och främst en hyllning till en utopisk revolution, men de var orealistiska. Som grund för sitt arbete saknade de en precis historisk analys av samhällets förhållanden, produktivkrafternas utvecklingsnivå och de materiella och ekonomiska resurserna. Deras teorier och arkitektur var inte tillräckligt vetenskapligt genomtänkta.” (”Idealism/materialism”, tidskriften Arkitekten (dansk), s.209-220, 1972).
I sin uppgörelse med tidigare praxis – akademismen, eklekticismen, stilvalsarkitekturen – innehöll naturligtvis revolutionsarkitekturen många progressiva drag. Det hela var dessutom spännande, djärvt och fantasifullt, och de experimentella och visionära dragen i denna arkitektur måste självklart diskuteras, utvecklas och försvaras mot varje försök att oskadliggöra dem genom att låsa in dem i otillgängliga arkiv. Men när revolutionsarkitekterna ville förvandla sina teorier och projekt till generella normer för byggnadsutvecklingen och deras arkitektur sökte universell giltighet, då avslöjades obarmhärtigt dessa arkitekturdrömmars innehåll, då uppstod en oförsonlig konflikt med verkligheten. Då visade det sig att denna ”universella arkitektur” passade lika illa överallt.
En del arkitekter erkände också de enorma svårigheter och motsägelser de hamnat i. Men samtidigt hade en så ambitiös arkitekt och konstruktör som Lissitskij ”inget lärt”, utan 1929 skrev han sin bok om rysk arkitektur med en helt bekymmerslös utvecklingsoptimism.
De ryska revolutionsarkitekterna var romantiker och idealister, och de var enormt oresonliga när det gällde arkitekturfrågor. Men samtidigt var de visionärer som insisterade på en diskussion om framtiden. Trotskijs kritik av de ryska futuristerna skulle därför kanske också ha kunnat riktas mot dessa arkitekter: ”Hur ogrundade futuristernas krav på att få monopol på att företräda den nya konsten än var, så kan man inte tränga bort futuristerna från den process som förbereder framtidens konst.” (Litteratur och revolution, Partisanförlaget 1969, s.113)
Med 30-talets början kom vändpunkten. Revolutionsarkitekternas idealistiska projekt, vilka förutsatte material och metoder som ännu inte existerade, hade inte kunnat lösa byggnadsfrågorna, varken arkitektoniskt eller socialt. De djärva projekten tillgodosåg heller inte den framväxande byråkratins krav på monumentalitet och representativitet i arkitekturen, samtidigt som de i sina abstrakta former saknade all anknytning till den sovjetiska och ryska kulturen i stort. Detta var grunden för stalinbyråkratins kritik, en kritik som också mötte ett ganska stort gensvar ute på byggplatser och hos folk i allmänhet. Resultatet blev att man i sovjetiskt byggande mer bestämt satsade på existerande hantverksmetoder och byggde husen i sten. De äldre arkitekter som verkat i 1800-talets anda och som också varit flitiga under 20-talet trädde nu åter fram i offentlighetens ljus. Tillsammans med de revolutionsarkitekter som anpassade sig till ”den nya linjen” (många slutade sin verksamhet) kastade de sig över de klassicistiska idealen, vilka nu snabbt förverkligades i fasaddekorationer, men först efter hand slog igenom i planerna, där de ”symmetriska kompositionerna” såsmåningom blev en lag för alla projekt.
Förutom att stalinarkitekturen var en kraftig reaktion mot en arkitektur som inte förmådde lösa de praktiska byggnadsfrågorna så måste den naturligtvis delvis ses som en effekt av den sovjetiska byråkratins konsolidering, som ett resultat av denna byråkratis försök att även inom arkitekturens område manifestera sin och den nya statens makt. Monumentaliteten betonades som något oerhört viktigt, och de klassicistiska och antika idealen stöptes om i nya säregna former. Ändå var det kanske främst de italienska renässanspalats sen sam fick tjäna som förebilder för merparten av de nya byggnaderna. Man sade sig vilja ”skänka det unga sovjetiska samhället den klassiska kulturens skatter” (citat från Byggande i Sovjetunionen, s. 20) och lösenordet för den nya arkitekturen blev: ”Nationell till formen och socialistisk till innehållet”. Detta ”lösenord” var fullt av motsägelser och avslöjade den stalinistiska konstteorins oförmåga och manipulatoriska karaktär. Genom att form och innehåll definitivt skiljdes åt kunde man allt efter behov ändra och med nya argument förklara någon av de två ”sidorna”. Den nationella formen, t.ex. var ju inget annat än ett återupptagande av icke-ryska, klassicistiska ideal. Detta förklarades med att de länder och tidsskeden som ursprungligen utvecklat dessa ideal – antikens Grekland och renässansens Italien – hade präglats av demokrati resp. en stark frihetssträvan, dvs de representerade traditioner som det var värt att knyta an till.
Alla större nybyggnader, även de väldiga bostadshus i fem till tio våningar som inramade de nyplanerade stora gatorna och prospekten, utsmyckades med kolonner, kraftfulla gesimser, takbalustrader etc. Sovjetmakten, dvs byråkratin, manifesterade sig främst i stora offentliga byggen. Tunnelbanestationerna i Leningrad och Moskva dekorerades som slottssalar. 1947-53 byggdes de sju ”skyskraporna”
i Moskva, vilka trots motsatta intentioner ändå tycks ha hämtat sina förebilder från motsvarande byggnader i det tidiga 1900-talets USA. Med 50-talet slog också denna arkitektur igenom i andra arbetarstater, t.ex. i Kina och Korea, och i t.ex. Warzawa är f.n. den mest illa omtyckta byggnaden just en kopia av dessa moskovitiska ”skyskrapor”.
Överhuvudtaget riktades den större delen av byggnadsverksamheten in på offentliga byggen och industribyggnader. Under hela perioden blev bostadsbyggandet eftersatt, och i flera fall förekom det att bostadshus t.o.m. plockades ner för att lämna material till andra byggnader, främst då industrianläggningar. Den industrialisering och rationalisering av byggnadsproduktionen som saknades, men likväl behövdes, gjorde staten heller inte mycket för att påbörja – byggnads – och framförallt bostadsproduktionen var helt enkelt en mycket lågprioriterad sektor i samhället. De arbetsintensiva hantverksmetoderna kom därför att helt dominera byggnadssektorn till fram på 50-talet.
Det vore emellertid fel att tolka stalinarkitekturen som enbart ett svulstigt och pråligt uttryck för en degenererad partibyråkrati. Många av denna periods ambitioner har klart positiva drag. Så t.ex. blev kvarteret den sociala enhet som städerna byggdes upp av. Husen avgränsade stora kringbyggda gårdar med rilca planteringar, och i kvarteret låg matsalar, klubblokaler, barnstugor och förskola. Även om dessa kvarter inte fullbordades med en gång, så gör de idag ett ganska gott intryck med all sin grönska, sina välutnyttjade gårdar, sin närhet till arbetarklubbar och gatans ”stadsliv”. I ”Byggande i Sovjetunionen” görs en tillräckligt nyanserad värdering av stalinarkitekturen som det kan vara värt att återge:
”Det är lätt att tala om vad det var för fel med Stalintidens byggande och arkitektur. En sådan kritisk granskning kom också snart i Sovjet efter Stalins död (den hade börjat långt tidigare men inte med sådan polemisk kraft som Chrusjtjov gav den). Många hade ställt upp och kallat höghusen i Moskva för dålig smak, ”stalinkrokan” och annat, bara för att de anade amerikanska skyskrapor från 1900-talets början och inte hade 1950-talets glasfasader. Om man inte uppskattar 1800-talets stilarkitektur av principiella skäl har man naturligtvis ännu svårare att uppskatta Stalin-tidens arkitektur som kom ytterligare 50 år för sent.
Men samtidigt kanske man kan hävda att denna arkitektur på många sätt är mer spännande än det som kommit efter den. Det finns en sällsam prakt och storslagenhet i den, något helt annat än Tredje Rikets kyliga neoklassicism. Trots allt var det som pågick i Moskva under Stalins tid en stadsomvandling av samma slag som Hausmanns boulevarder i Paris. Moskvas magistrater och chausséer är en märkvärdig och mycket medvetet planerad upplevelse. De alltför få bostadsområden som byggdes har en del förtjänster, framförallt i utomhusmiljön på de stora gårdarna. Överhuvudtaget ägnade man mycket stor omsorg åt den kollektiva miljön. Storslagna gator, lummiga och ombonade gårdar och stadsparker, påkostade tunnelbanor och järnvägsstationer, praktfulla teatrar och biografer fick kompensera torftiga bostadsförhållanden och ett hårt liv.” (s.28 och 30) Det är dock knappast troligt att dessa offentliga manifestationer i kolonner kunde kompensera de politiska förhållandena i 30-, 40- och 50-talets Sovjet. Snarare torde dessa monumentalbyggnader givit en motsatt effekt: Den klyfta mellan statens resurser och folkets standard, mellan byråkratin och arbetarna, som här så klart materialiserades kan endast ha bidragit till att öka folkets vanmakt och politiska passivitet. En byråkrati som reser det ena palatset efter det andra som bevis på sin makt uppmuntrar inte precis den politiska oppositionen.
Slutligen kan det vara riktigt att säga något om den stadsplanering och lokaliseringspolitik som dominerade denna period.
Frågan om motsättningen stad-land har alltid varit angelägen för kommunister och för de ryska arkitekterna och planerarna blev frågan av central betydelse. På 20-talet engagerade sig revolutionsarkitekterna intensivt i en debatt om nya stadstyper. De s.k. bandstäderna var de mest omdiskuterade. Där skulle bebyggelsen läggas ut som ett band längs de stora kommunikationslederna och motsättningen stad-land skulle överbryggas genom att alla invånare fick tillgång till både stadens och landets fördelar. Några bandstäder byggdes aldrig. Istället följde man en annan politik. För att i nationell skala motverka koncentrationen till ett fåtal storstäder och regioner arr lades en rad helt nya städer. Under den första femårsplanen, som inleddes 1929, påbörjades ett 60-tal nya städer, då främst för att exploatera råvaror. Denna ”kolonialisering” av underutvecklade landsändar har fortsatt fram till idag. Några siffror kan belysa:
”Stadsbefolkningen i Sovjetunionen ökade under tiden 1926-70 från 26,3 milj. till 136,0 milj. Den snabba urbanisering har skett på i huvudsak två sätt.
– Befintliga städer har vuxit med cirka 55 milj. invånare.
– Över 900 nya städer med sammanlagt 35 milj. invånare har anlagts.
Dessutom har stadsliknande samhällen ... vuxit med över 15 milj. invånare. Urbaniseringen gick snabbast under de två första femårsplanerna när grunden lades till landets industrialisering.” (Byggande i Sovjetunionen, s. 57). Samtidigt som dessa siffror visar på en enorm satsning på nya städer så visar de också att de existerande städerna växt kraftigt och någon balans mellan stad- och land på en regional nivå kan man knappast tala om idag.
I takt med industrins utbyggnad och den därmed sammanhängande urbaniseringen krävde ett betydligt mer rationellt byggande och en arkitektur som allt mer svarade mot de nya industriella metoder som successivt började tillämpas i byggnadsproduktionen. ”Stalinarkitekturen hade efter kriget utvecklats till våldsamma 'överdrifter' i dekorerande, och de höga byggnadskostnaderna kom att stå i allt skarpare motsättning till den svåra bostadsbristen. Arkitekterna kritiserades för att tänka mer på byggnadernas yttre än på befolkningens bekvämlighet. Den gamla arkitekturen, byggd på hantverksarbete, kunde inte längre fungera i en situation som krävde massproduktion och industriellt byggande” (Byggande i Sovjetunionen, s. 31).
Resultatet av denna kritik blev också kraftiga förändringar i det officiella arkitektoniska formspråket, något som inte minst märktes i fasadutformningen. ”Bostadsbyggandet fördubblades från femårsplanen 1951-55 till femårsplanen 1956-60. Antalet elementbyggda hus ökade sju gång er från 1954 till 1957. Kostnaden för fasadbeklädnad utgjorde 15-20% av byggnadskostnaden i typprojekt från 1950-54 och 2-3% i typprojekt från 1956-57.” (Byggande i Sovjetunionen, s. 45).
Brottet med stalinarkitekturen skedde ungefär vid 50-talets mitt. Den nya arkitekturen och planeringen anknöt delvis till 20-talets konstruktivism, något som emellertid inte innebär att man kan se den som en direkt fortsättning på revolutionsarkitekturen. Två decenniers stalinistiskt ”mellanspel” var inte bara ett tillfälligt avbrott i försöken att utveckla en experimentell och visionär arkitektur. Samhällets politiska, sociala och ekonomiska strukturer hade avsevärt förändrats under detta ”mellanspel” och de arkitekter som gavs eller erövrade inflytande vid 50-talets mitt saknade i stor utsträckning de politiska perspektiv och visioner som trots allt besjälat 20-talets arkitekter. De kom därför att mer eller mindre helt identifiera sig med den byråkratiska apparat som skulle administrera byggande och planering. Deras försök att anpassa arkitekturen till massproduktion och industriellt byggande kan därför ses som en parallell till Funktionalismens genombrott i den kapitalistiska världen, en Funktionalism (”Funkis”), som med arkitekterna Corbusier och Gropiusi i spetsen på ett auktoritärt sätt lade grunden för den sterila och likformiga (funktionella!) arkitektur i glas och betong som idag är legio. De nutida arkitekterna, i Väst såväl som i Öst, blev verkliga teknokrater som reducerade arkitekturen till främst en teknisk fråga och en angelägenhet för experter. De teknokratiska visioner som de nya teknikerna lockade till hade dessutom större möjlighet att formuleras och förverkligas i ett land som Sovjet, där marken ägdes av staten och varje projekt genomfördes inom en planerad ram.
Den moderna sovjetiska arkitekturen skiljer sig knappast från arkitekturen i t.ex. Bergsjön eller Rosengård. De 100 000 nya lägenheter som f.n. årligen byggs i Leningrad består vanligtvis av elementbyggda ”limpor” i omväxlande fem och nio våningar. Kanske står husen litet tätare och kanske är litet mer ”gårdsbildande”, eftersom man nu tycks ha övergivit det ”öppna” plan-systemet av parallella huskroppar som (precis som i Väst) var resultatet av Funktionalismens mycket stränga och överdrivna krav på sol, luft och ljus. Den största skillnaden mellan Leningrads förorter och Stockholms Tensta gäller inte arkitekturen, utan kommunikationer, sociala institutioner och ... hyror. Barndaghem, affärer, kulturhus och närhet till kollektiva transportmedel finns i nästan varje nybyggt sovjetiskt bostadsområde. Samtidigt är hyrorna minimala, och är endast avsedda att betala underhållet av bostadshuset. Den sovjetiska planekonomin kan inte utan folkets medverkan automatiskt ge en god arkitektur. Men den har i stor utsträckning inneburit att vissa av massornas elementära behov har kunnat tillgodoses.
Ovanstående beskrivning är i första hand ett försök att bidra till att slå sönder den schematiska syn på sovjetisk arkitektur som är så vanlig: På 20-talet utvecklades en revolutionär och progressiv arkitektur, men med stalinbyråkratins konsolidering likviderades de framsynta experimenten och byråkratin påbjöd en arkitektur som i väldiga kolonner, monument och paradgator skulle manifestera den oupplösliga enheten ”folket – partiet – Stalin”.
Det saknas fortfarande en mängd kunskap om byggandet i Sovjet, men genom en kritik av revolutionsarkitekternas idealistiska utgångspunkter och ett försök att se förbi stalinarkitekturens mest groteska 'överdrifter kan vi redan nu öka vår förståelse för de motsättningar och problem som präglat by” ande och samhällsliv i denna stat.
Bo Bergman
[1] Detta och följande avsnitt om revolutionsarkitektur är i stora drag en utvidgning av inledningsstyckena till ”Fyra drömmar om arkitektur och marxism” (uppsatsen distribueras också genom Bo Bergman /Röda Rummet/ Göteborg).