Ur Fjärde Internationalen 3-1973

Uttalande från Matzpen(marxist)

MOT DEN SIONISTISKA AGGRESSIONEN

[Följande uttalande utfärdades den 7 oktober av Politbyrån i den trotskistiska organisationen i Israel Matzpen-Marxist.]

Än en gång har krig brutit ut mellan Israel och Arabländerna. Vi frågar inte efter vem som sköt det första skottet eller vilken armé som först gick över eldupphörlinjen. Ty för oss faller ansvaret för detta krig, liksom för alla tidigare krig, helt och hållet på Israel.

– därför att det har erövrat territorier och inte har någon avsikt att lämna tillbaka dem.

– därför att det plundrar, kör ut och förtrycker det palestinska-arabiska folket, och man måste förvänta sig att de arabiska massorna gör allt för att återupprätta palestiniernas rättigheter.

– därför att det påtagit sig rollen som imperialismens polis i området och dess arroganta politik resulterar i att det provocerar de härskande klasserna i arabvärlden.

De som plundrat palestinierna och slängt ut dem ur deras land, de som bombat Abu Zadel, Hatzabie och dussintals andra platser med napalm, de som begått massakrer i Deir Yassin och Kfar Qassim, de som varje dag går in i Libanon, Jordanien och Egypten, de vars kriminella provokatörer når ut över alla hav, de som kallblodigt mördat Ghassan Kanafani, Abu Yussef, Hamshari och dussintals palestinska ledare, de som nyligen mördade över 100 personer på ett libyskt flygplan – dessa har inte rätt att tala om aggression, ty det, är de som är aggressiva.

Så länge som palestinierna inte återfår sina rättigheter, så länge som den sionistiska staten existerar, måste man inse att de arabiska massorna inte kommer att ge upp, att de kommer fortsätta kämpa. Så länge som Israel tjänar imperialismens intressen i området och gör allt för att hejda den arabiska revolutionära rörelsen måste man inse att krig är oundvikligt och att Israel bär ansvaret.

Våra styrkor är mycket begränsade och vi kan inte påverka krigets utgång. Men vi har makt att åtminstone klart säga till arbetarklassen i Israel och i arabvärlden att detta krig inte är vårt krig, att vi anser att sionismen bär ansvaret för varje droppe blod som spills, det må vara judiskt eller arabiskt, och att vi inte ser arabmassorna som våra fiender, de som vill återfå de områden som Israel har erövrat och återupprätta palestiniernas rättigheter: vår fiende är vår egen härskande klass och den sionistiska staten

För oss upphör inte den politiska kampen när kanonerna tystnar. Tvärtom: våra kamrater måste utnyttja detta krig, både inom och utom armén, för att visa vad sionismen verkligen är och vilket pris arbetarna i Israel måste betala för den sionistiska statens brottslifa politik.

Vi har redan sett vad detta krig kommer att kosta de israeliska arbetarna: framförallt i människoliv. Det råder ingen tvekan om att hundratals stupat i detta krig, och att ytterligare många hundra kommer att dö. Detta visar än en gång att den säkerhet sionismen ger judarna bara är en illusion. I stället för att ge säkerhet förbereder sionismen en dödsfälla för judarna, ett ständigt krig, ett tusenårskrig som general Dayan uttryckt det.

Och sedan vad gäller levnadsstandarden: idag hör vi redan tal om större produktion och speciella ansträngningar för krigets sak. Histadrut förklarar pompöst att arbetarna nu inte skall kämpa för att försvara sin levnadsstandard. Genom detta lär sig de israeliska arbetarna vad som är deras verkliga intressen: deras klassintressen står i motsättning till det s.k. nationella intresset, som i själva verket är den israeliska bourgeoisins och imperialismens intressen.

Och slutligen i demokratiska rättigheter. ”I kristider måste folket vara enat” säger alla sionister nu, de må kalla sig höger eller vänster. En sådan enhet gör att myndigheterna kan rikta nya slag mot de demokratiska rättigheter som den judiska befolkningen i Israel fortfarande äger. Nya anti-strejklagar kommer, nya begränsningar i pressfriheten och i organisationsfriheten etc. På detta sätt skall de judiska arbetarna lära sig in i märgen att ”ett folk som förtrycker ett annat folk inte kan vara fritt”.

Detta kommer våra kamrater att förklara och fortsätta förklara för de israeliska arbetarna också under kriget, särskilt under kriget.

Vi överlämnar till kamrater i arabländerna att göra uppräkningen med sina egna härskande klasser och inför massorna avslöja deras oförmåga att kämpa mot sionismen. Vi tvivlar inte på att de skall göra detta.

Och till våra revolutionära kamrater över hela världen säger vi: fall inte offer för propagandan från sionismens allierade i era egna länder! Bekämpa allt stöd till de israeliska krigsansträngningarna! Inte ett öre, inte en man, inte ett vapen till Israel!

Detta krig är inte vårt krig... Men vi lovar hela världens arbetarklass att vi skall utnyttja detta krig för att inför de judiska massorna att sionismen utgör en dödlig fara också för dem, att den hotar med ett ständigt krig; så skall vi bryta loss de judiska arbetarna från sionismen och få dem att ansluta sig till arabmassornas revolutionära krig mot imperialismen, sionismen och den arabiska reaktionen.

Ner med sionismen, imperialismen och den arabiska reaktionen!
Länge leve den socialistiska revolutionen i arabvärlden!
Länge leve den proletära internationalismen!