Ur Fjärde Internationalen 5-1975
Vår kamp för socialism är ytterst en kamp för att förändra våra livsförhållanden. Men för oss som marxister är en sådan kamp detsamma som en kamp för att också förändra ”de materiella omständigheterna”. Något som för oss idag är liktydigt med att störta det kapitalistiska samhället.
Här står vi i motsättning till exempelvis liberala borgare som tror att orsaken till allt ”ont” är att söka i bristande kunskap eller bristande förnuft hos mänskligheten. Detta är åsikter som vi mer eller mindre uttalat får oss till livs på t ex Dagens Nyheters ledarsida dagligen.
Men är det verkligen så? Är orsaken till att större delen av världens befolkning svälter, att politiker eller andra saknar kunskap om de verkliga förhållandena? Var orsaken till Vietnam-kriget ett misstag från USA:s sida? Självfallet inte! Den bristande rationaliteten är inte att söka i huvudet på politiker eller intellektuella. Irrationaliteten finns i det kapitalistiska samhällets grundstruktur. Det är därför som vi tror att det är nödvändigt att störta kapitalismen med sin irrationalitet, innan vi kan uppnå en rationalitet. Det är inte människans medvetande som bestämmer hennes vara; det är varat som bestämmer hennes medvetande.
Men å andra sidan tror vi inte heller att en ”enkel” förändring av varat automatiskt för med sig en förändring av medvetandet. Att vi genomför en socialistisk revolution innebär inte att vi har löst alla problem — eller som Trotskij sa: ”Det enklaste problemet var att ta makten”.
Den proletära revolutionen — krossandet av den kapitalistiska statsmakten och av de kapitalistiska produktionsförhållandena — kan bara skapa förutsättningarna för uppbygget av ett socialistiskt samhälle, för skapandet av den socialistiska människan. Precis som den proletära revolutionen är historiens mest medvetna revolution, är också uppbygget av det nya samhället den mest medvetna handlingen i historien. Det är en medvetenhet om att den borgerliga ideologin inte försvinner automatiskt, utan måste bekämpas kontinuerligt genom en ständig kamp — revolutionen måste vara permanent!
Att den borgerliga ideologin inte försvinner av sig själv var något som de flesta bolsjeviker klart insåg både före och efter Oktoberrevolutionen. Det är Alexandra Kollontaj's text i detta nummer av Fjärde Internationalen ett exempel på (Kommunismen och familjen).
Efter revolutionen 1917 började kampen för voprosy byta — det nya livet. Det var en kamp för förändrade livsförhållanden: nya relationer mellan man och kvinna, familjens upplösning och ersättande, kollektiv barnuppfostran, ungdomens uppväxt...
1917 utfärdades två dekret angående civiläktenskapet och barnens ställning i familjen. Det första dekretet upplöste familjen juridiskt och fråntog mannen den härskarställning som han haft under den gamla tsartiden. Man ville genom det andra dekretet ge barnen vissa rättigheter, något som de helt hade varit förnekade tidigare. De hade helt och hållet varit utelämnade åt föräldrarnas godtycke och i synnerhet då faderns. Om han ansåg att de inte lydde honom tillräckligt kunde de kastas i fängelse.
Men dessa och andra dekret var bara vissa formella förutsättningar för att en reell förändring skulle kunna äga rum. Denna process fick en skjuts framåt genom inbördeskriget — en period som Trotskij betecknar som en destruktiv period, både i positiv och negativ bemärkelse. Inbördeskriget innebar att många män och kvinnor aktiverades på varsitt håll; till armen, till kommittéer etc. Under dessa förhållanden var det naturligtvis omöjligt att upprätthålla den gamla familjen.
Också medvetna försök att ersätta familjen gjordes. I Moskva försökte man bygga kollektiva bostadshus, där matlagning, tvätt och uppvärmning av husen blev gemensamt för alla hyresgäster. Många andra försök gjordes med kollektivt boende mer i den meningen av ordet som vi idag avser: dvs man bodde många tillsammans i en stor lägenhet.
Det upprättades barnkrubbor på fabrikerna. Barnhem växte upp. Barn och ungdomar aktiverades i politiska föreningar och drogs in i olika samhälleliga aktiviteter. Omfattande diskussioner fördes kring barnuppfostran och pedagogik. Osv, osv....
Dessa och andra åtgärder var ägnade att krossa den tidigare familjen och ersätta den med kollektivet. Man försökte på detta sätt bekämpa kvinnoförtrycket — kvinnan hade till stor del tidigare varit låst i familjen. Men nu ville man dra ut henne från familjens trånga krets och aktivera henne i ett samhälleligt arbete. Åtgärderna var också riktade mot den tidigare privatiserade uppfostran av barnen. Man såg efter revolutionen på barnuppfostran med andra ögon. Den var inte längre föräldrarnas ensak utan hela samhällets.
Kampen för voprosy byta var inte något som ”sköttes uppifrån”. Man strävade aktivt efter att dra in de stora arbetarmassorna och, kanske framför allt, också bönderna, i en stor kollektiv diskussion. Som ett exempel kan vi ta den stora diskussionen som fördes 1923-26 om äktenskapslagstiftningen.
I denna diskussion drogs miljontals människor in. Man hade möten där tusentals människor kom samman för att diskutera hur den nya lagstiftningen skulle se ut. Bolsjevikpartiet hade speciella konferenser. I Pravda skrev bl a Trotskij en serie artiklar om familjen. Man hade ett sätt att arbeta fram denna lag som vi i de kapitalistiska länderna står förstummade inför. Det var här inte någon parlamentarisk kommission som lade fram ett förslag som sedan gick ut på remiss till de stora organisationerna, där byråkraterna kunde avge ett svar, för att lagen slutligen skulle trummas igenom i riksdagen. Tvärtom vinnlade man sig om att aktivt dra igång en kollektiv massdiskussion.
Denna diskussion var dessutom viktig eftersom man på så sätt kunde nå ut till den stora massan av bönder för att diskutera kvinnans ställning, familjen och barnens uppfostran. Så diskussionen gällde inte bara för eller emot ett lagförslag, utan tjänade också som ett sätt att ifrågasätta det gamla och höja det politiska medvetandet.
Vi har mycket att lära idag av utvecklingen i Sovjet under den första delen av tjugotalet. Vi måste återuppliva de gamla traditioner och erfarenheter som gjordes under de första revolutionsåren. Vi måste föra in dessa element i diskussionen idag inom arbetarrörelsen. Stalinisterna har förpassat dessa diskussioner och erfarenheter till historiens skräphög. Vår uppgift är här, precis som över allt annars, att dra fram och använda dem i kampen.
Som revolutionära marxister är vi givetvis för att familjen så som den ser ut under kapitalismen ska ersättas. Familjen är en privatiserande enhet, som idag bygger på snäva och konstgjorda relationer och som har en direkt hämmande inverkan, politiskt och socialt, på sina medlemmar. Mot familjen vill vi sätta kollektivet. Vi vill upphäva de förtingligade och främlingsskapande relationer mellan människor som råder under kapitalismen och ersätta dem med mänskliga relationer.
Men vill vi ersätta familjen idag? Eller vill vi krossa familjen idag? Eller skall vi vänta till revolutionen? Det råder idag starka upplösningstendenser av framför allt lönearbetarfamiljen. Skall vi stödja detta eller ska vi som t ex de norska maoisterna i APKml gå in för att stärka familjen?
Det är just här vi kan lära av den ryska revolutionen. Att ställa frågan för eller emot familjen idag, är att ställa frågan abstrakt! Precis som att ställa samma fråga i ett efter-kapitalistiskt samhälle är abstrakt. Vi måste istället ställa frågan: med vad kan vi ersätta familjen. Det är så vi måste ställa frågan idag.
Att politiskt arbeta för att upplösa familjen innebär att vi också ställer krav kring t ex utbyggnaden av daghem, förändrade boendeformer etc.
Ett första grundläggande krav måste vara:
För att kvinnan överhuvud skall kunna lämna hemmet och familjen måste hon ha ett arbete. Att vara hemmafru innebär att medvetandet blir inskränkt. Ty det är genom deltagande i den samhälleliga produktionsprocessen som ett revolutionärt medvetande bäst kan utvecklas. Detta genom att hemmafruns isolering bryts. Hon får kontakt med andra och har möjlighet att deltaga i social kamp — en kamp för bättre arbetsmiljö, för högre lön etc. Hon kommer då att upptäcka och uppleva klass-samhället på ett konkret och påtagligt sätt. Det samhälle som hon tidigare sett var societetens värld skildrad genom veckotidningarnas snedvridna perspektiv.
Men det är inte bara kvinnan som måste ut på arbetsmarknaden. De som redan befinner sig där får inte tvingas tillbaka därifrån genom friställning eller genom avsked. Att bli friställd och inte få ett nytt arbete får oftast enorma påföljder för den enskilda arbetaren, men drabbar givetvis också hela arbetarklassen genom att det blir en demoralisering. Den enskilde arbetaren som friställs eller avskedas förlorar också hela sin sociala identitet och förankring. Han ställs utanför samhället. Detta leder ofta till svåra sociala och psykologiska problem. För hela klassen innebär det som sagt en demoralisering och en svaghet i klasskampen.
Också ungdomarna måste garanteras arbete efter det att de slutar skolan. Idag får en stor del av ungdomarna gå arbetslösa, vilket också för dem leder till svåra sociala och psykologiska problem.
Genom en arbetstidsförkortning kan fler arbetstillfällen skapas. På det sättet finns det en möjlighet att hindra en arbetslöshet, samtidigt som det också skapar arbetstillfällen för t ex hemmafruar och ungdomar.
Men det viktigaste med en arbetstidsförkortning är att människor på så sätt bereds mer tid för att exempelvis läsa, studera eller aktivera sig politiskt. Därför kan vi aldrig bara kräva en arbetstidsförkortning, utan måste också trycka på vikten av att utveckla aktivitetsmöjligheter. Vi kräver inte sextimmars arbetsdag för att familjen skall kunna förstärkas, utan för att människor skall få möjlighet till att studera, aktivera sig och delta i det politiska livet.
För att kvinnorna skall få en möjlighet att gå ut och arbeta, krävs det att det finns daghemsplatser åt deras barn. Kvinnorna, men också männen, får inte bindas vid hemmet på grund av att de har barn. Det är inte något som gynnar vare sig föräldrarna eller barnen. Tvärtom!
Det är också viktigt att vi försöker att komma ifrån den privatiserade barnuppfostran som existerar under kapitalismen. Att uppfostra barn får inte vara en privatsak, utan måste vara en sak för hela samhället. Vi är för kollektivisering av barnuppfostran. Men för att detta skall kunna genomföras krävs att standarden på daghemmen är av hög kvalitet. Det måste finnas ordentligt med personal så att barnen kan få all den hjälp och all den stimulans som är nödvändig för deras utveckling. Daghemmen måste också ha en utrustning som svarar mot barnens behov.
Men det är inte bara de små barnen som behöver daghemsplatser. Även de äldre barnen och ungdomarna måste garanteras plats. Det måste ske en utbyggnad av fritidsgårdarna. Dessa måste ges ordentliga resurser både ekonomiskt och vad gäller lokaler. Dessa fritidsgårdar får inte bli till förvaringsboxar, där man i brist på bättre slänger in alla ungdomar. Vi måste ta kamp mot den passiviserande borgerliga ideologin, och för en självaktivitet bland ungdomarna.
Under kapitalismen är boendet långt privatiserat och uppsplittrat. Vi bor alla i varsin liten likadan lägenhet och har i princip samma möblemang. Alla har varsin TV, grammofon och kanske diskmaskin och tvättmaskin. Detta är en vansinnighet av de större måtten. Allt detta kan ersättas med t ex kollektiva restauranger och kök. Centrala tvättstugor och allmänna samlingsrum där alla tillsammans kan titta på TV eller lyssna på musik. Genom en kollektivisering bryter vi det gamla individualiserade livsmönster som är helt dominerande under kapitalismen. Genom att bo kollektivt och leva kollektivt skulle vi bli mer kapabla att arbeta tillsammans med andra människor. Att bo kollektivt innebär också att den ensamhet som präglar dagens betongförorter bryts och kan ersättas med kollektiva handlingar för en förändring av det sociala varat.
Det är endast i detta perspektiv som vi kan resa frågan om familjens ersättande. Vi måste kunna garantera ett alternativ. Att stödja den existerande familjeformen skulle innebära att vi stödjer en konserverande faktor av vikt för det kapitalistiska samhället.
Kvinnans plats är i hemmet. Detta sade Roger Gross och Frank Baude inför KFMLr:s senaste kongress. Enligt samma herrar är homosexualiteten en borgerlig perversion. Det är givetvis ingen slump att man för fram detta synsätt. Det är ett synsätt som är djupt förankrat i den stalinistiska traditionen. Det har sina rötter i den stalinistiska reaktionen i början på 1930-talet i Sovjet. Det var då som man grymt krossade alla de landvinningar som Oktober-revolutionen hade uppnått. Kampen för det nya livet ersattes med en kamp för en förstärkning av familjen. Män och kvinnor skulle återta sina gamla roller. Alla försök till nya vägar inom pedagogiken och barnuppfostringens område krossades och ersattes av en auktoritär uppfostran. Homosexualiteten förbjöds. Konsten likriktades enligt centrala normer — socialrealism.
Att utvecklingen tog denna vändning har sina rötter i den byråkrati som växte upp i Sovjet. Denna måste självfallet skydda sina särintressen. Varje självständig och kritisk aktivitet från arbetarklassens sida måste hindras. Givetvis fick inte heller då barn uppfostras till att bli kritiska och självständiga varelser.
I Kina se vi idag samma sak. Också där finns det en byråkrati som har speciella särintressen att skydda. Detta sätter sina spår i den kinesiska vardagen. Kvinnor bör enligt den officiella normen t ex inte gifta sig före 27 års ålder. Innan denna ålder skall inte kvinnorna eller männen ha några som helst sexuella förbindelser Efter giftermålet skall den sexuella aktiviteten inskränka sig till barnalstrande.
Barnuppfostran i Kina är auktoritärt uppbyggd. Den centreras kring kulten av Mao som den store och allvetande. I en bok spridd i miljonupplagor i Kina varnar man barn för onani: det kan ge upphov till hjärnskador!
Utvecklingen både i Kina och Sovjet visar på att det inte är tillräckligt att ”bara” göra revolution och kullkasta det gamla kapitalistiska samhället. Efter revolutionen måste vi föra en ideologisk kamp mot den borgerliga ideologin. Men denna kamp är också något som vi redan idag måste inleda. Vi måste bekämpa det borgerliga samhällets syn på kvinnan, på barnen och på mannen. Det är en passiviserande syn som är förhärskande. Det är en syn som förtrycker och behåller människor i det existerande förtrycket. Utan en kamp för den socialistiska människan uppnår vi aldrig socialismen.