Ur Fjärde Internationalen 2/1976

Dagmar Sjökvist

Aktionsforskning – exemplet Surte

Följande artikel har vi fått från en sociologi-studerande i Göteborg. Utifrån den ”Rapport om Surte” som en grupp forskare på begäran av arbetarna vid Surte glasbruk gjorde kring årsskiftet diskuterar författaren forskningens roll i dagens samhälle och den nya forskningsinriktning som ”Surteprojektet” antyder: Aktionsforskning.

”Varför har man bett oss skriva? Kunskaper och synpunkter har arbetarna själva. Tydligen är samhället så inrättat att någon måste ge status åt det som sägs”.

Så avslutas ”Rapport om Surte”, en skrift sammanställd av Centrum för Tvärvetenskapliga studier vid Göteborgs universitet.

I mitten av december 1975 kontaktades Tvärvetenskapen av arbetarkommittén vid Surte glasbruk. Arbetarna ville ha forskarnas synpunkter på PLM:s beslut att lägga ner glasbruket. Resultatet av Centrumgruppens arbete presenteras i den rapport som lades fram i slutet av januari.

Forskarna såg inte som sin uppgift att tala i de förtrycktas ställe. Men det är inget tvivel om att deras arbete gav ”status” åt arbetarnas kamp mot det multinationella PLM.

Centrumgruppens arbete gick inte bara ut på att sammanfatta arbetarnas egna ståndpunkter och kunskaper. Det tillförde viktig kunskap. Förutom att analysera effekterna av en industrinedläggelse så visade det på ett alternativt sätt att bedöma vad som är ”lönsamt” eller ej. Mot PLM:s snäva företagsekonomiska kalkyler ställde Centrumgruppen ett resonemang som innefattade såväl miljö- och resursaspekter som samhällsekonomiska och sociala aspekter. PLM:s beslut att lägga ner glasbruket framstår i sin rätta dager; som ett av många uttryck för ett omänskligt system där människor och natur värdesätts långt lägre än några ynka vinstprocent.

Surte-rapporten visar att det troligtvis inte var ens en kraftig minskning av vinsten som låg bakom beslutet. ”Ju mer vi studerat Surtefallet, ju mer övertygade har vi blivit om att problemet endast i ringa utsträckning är av företagsekonomisk natur.” Företagets redovisning visar att glasdivisionen efter en mycket gynnsam utveckling under 1974 gick med förlust året efter. Men den förlusten visar sig vid närmare granskning sammanhänga med en medveten styrning från koncernledningens sida. ”Behandlingen av Surtebruket i produktionsplaneringen, upphörandet av exportansträngningarna, den låga satsningen på marknadsföring och produktutveckling jämfört med plåtdivisionen... tyder på att koncernledningen troligen sedan en tid styrt produktionen över mot plåtförpackningar, över mot utlandsproduktion och mot en förflyttning av det arbetande kapitalet till nya, expanderande, verksamhetsområden.”

Ständig expansion, ständig jakt på nya marknader och nya vinster som överglänser konkurrenternas — det är drivkraften bakom PLM:s beslut att lägga ner glasbruket i Surte. Samma drivkraft — att ständigt ackumulera kapital — har många gånger tidigare lett till industrinedläggningar, till arbetslöshet, till avfolkning av hela regioner. Fallet Surte är inget undantag.

Men konsekvenserna av PLM:s beslut blir extra stora eftersom glasbruket är den helt dominerande industrin i samhället. Det finns inga alternativa jobb på orten för de som avskedas. Många kommer att tvingas pendla in till Göteborg eller flytta. Många kommer att förbli utan arbete. Tidigare undersökningar visar att en sk restarbetslöshet på uppåt 30% brukar uppstå vid liknande industrinedläggelser. De anställda vid bruket har en hög medelålder. Andelen kvinnor, liksom andelen utländska arbetare är stor. Detta ökar risken för att de anställda ska drabbas av det som brukar gå under benämningen restarbetslöshet.

De samlade effekterna av nedläggelsen kan inte mätas i pengar. Hur värderar man t ex psykiskt lidande, sönderslitna familjeband och kulturell uppsplittring? Hur värderar man de långsiktiga verkningar som kanske leder till att en hel bygd ödeläggs?

Är det verkligen ”demokratiskt” att ett beslut som rör tusentals människor kan fattas i PLM:s direktionsrum? Är det riktigt att några procent mer eller mindre i vinst ska betyda så mycket mer än människors rätt att leva under drägliga förhållanden? Ska företag få misshushålla med energi och andra resurser? Har naturen inget värde?... Surte-rapporten reser många viktiga frågor till diskussion. Jag tänker dock inte uppehålla mig vid de ovanstående frågorna, utan istället ta upp en helt annan aspekt av Centrumgruppens arbete.

Är Surteprojektet ett exempel på en ny kritisk forskning?

Efter de senaste årens forskningspolitiska debatt kan det inte vara främmande för någon att den helt dominerande delen av forskningen i Sverige är direkt beställd av näringsliv och myndigheter eller att den indirekt drivs i dessa gruppers intressen.

Forskarna vid Centrum för Tvärvetenskapliga studier har brutit med denna praxis. De har inte bara bedrivit en forskning om de förtrycktas situation, om konsekvenserna av att vårt samhälle är ett klassamhälle. De har gått ett steg längre och bedrivit forskning på direkt beställning av en förtryckt grupp (som dessutom befann sig i öppen konfrontation med företag och myndigheter). Det är just denna direkta relation till en förtryckt grupp som är mitt uppe i en handlingsprocess som gör att vi kan betrakta Surte-projektet som ett relativt nytt inslag i den svenska forskningen (not). Edmund Dahlström, professor vid sociologiska institutionen på Göteborgs universitet, har skrivit ett avsnitt i rapporten som just handlar om forskningens roll i samhället. Där slår han fast följande: ”Det behövs emellertid också en handlings-orienterad forskning som utgår från de berörda, dvs från arbetare, socialt klientel av olika slag, interner, studerande, elever etc. Kunskapsutvecklingen kommer där mera att ta fasta på de problem som de 'berörda' upplever, anknyta till deras föreställningar, värderingar och intressen och bli kunskap som är praktisk ur deras synpunkt. Här kommer kunskapens roll in för att öka människors medvetenhet och utveckling. Kunskapen äger rum i nära anslutning till de berörda utifrån deras 'definitioner av situationen' och blir medel för deras effektiva handlande... Den här alternativa typen av forskning, ibland kallad aktionsforskning, karakteriseras av följande drag. Forskningen tar sin utgångspunkt i de berörda människorna. Människorna får inte i första hand vara objekt, utan subjekt. Kunskapen är till för människornas utveckling. Relationen forskare och studerade 'e måste vara ömsesidig. Forskningen måste utgå ifrån de värderingar och intressen de studerade har. Den kunskap som ska utvecklas ska leda till att de studerade kan förbättra sin situation och utveckla sin medvetenhet. Forskningen har på så sätt en emancipatorisk funktion. De berörda deltar aktivt i kunskapsutvecklingen.”

Aktionsforskning eller ej?

Dahlström skisserar en forskning som utgår från de problem de ”berörda” upplever och där forskaren befinner sig i en process av handling tillsammans med de studerade. Forskaren styr inte processen, utan finns endast med som en del i den. Liknande tankegångar har framförts i Norge. Där har det utvecklats en definition av aktionsforskning som kortfattat kan sammanfattas så här:

— Aktionsforskningen utgår från handlingen. Forskaren finns med i en process för att förändra en situation, inte enbart förstå den. Handlingen utgår från de ”studerades situation och upplevelser. Målsättningar relateras till detta.

— Aktionen manipuleras inte utifrån, vilket är vanligt vid en sk traditionell forskning. Förändringarna sker inifrån.

— Själva aktionen eller den igångsatta processen är det centrala inte forskningen eller ens de i förväg uppställda målsättningarna. Aktionsforskningen kombinerar på så sätt kunskapsutveckling med en strävan att uppnå vissa praktiska (om ni vill, politiska) mål.

Aktionsforskningen är sammanfattningsvis en kontinuerlig process av praktik — utvärdering och fastställandet av nya målsättningar utifrån de gjorda erfarenheterna (evaluering) — praktik. Vi kan låta Thomas Mathiesen uttrycka det hela: ”Det är feed-backprocessen (feed-back=överföring) från praktiskt/politiskt arbete genom en systematisk informationsuthämtning tillbaka till det praktiskt politiska arbetet som är det väsentliga. Denna feed-backprocess skiljer aktionsforskningen från den 'traditionella' forskningen, där feed-backen går från icke praktisk/politisk påverkan av systemet genom informationsuthämtningen tillbaka till en sociologisk teori gärna en hypotetisk-deduktiv teori.” (Aksjonsforskning i teori och praksis, T Axelsen/A Finset, sid 125)

Den traditionella forskningen nöjer sig med att presentera en problemställning eller en hypotes för att sedan ”testa” den på en manipulerad verklighet. Forskaren står utanför processen. Projektet avslutas efter en prövning på verkligheten. Den ”traditionella” forskarens lojaliteter kan sägas ligga hos teorin, medan aktionsforskarens ligger hos praktiken. För aktionsforskaren är den centrala kunskapsutvecklingen den som sker i själva handlingsprocessen.

En fungerande aktionsforskning är en praktisk tillämpning av den marxistiska metoden, där praktiken alltid står i förbindelse med det vetenskapliga, teoretiska arbetet, där praktiken anses utgöra ett nödvändigt led i kunskapsprocessen.

Utifrån den ovanstående definitionen kan vi inte betrakta Surte-projektet som aktionsforskning. Det är riktigare att som Dahlström betrakta det som en ”brandkårsutryckning för en snabbskiss av läget och ett första deltagande när katastrofen aviserats för de berörda, och handlingsalternativen ännu är oklara”. Centrumgruppen har inte funnits med i händelseförloppet på glasbruket. Därför har den heller inte kunnat göra en djupare analys av utvecklingen.

Under vilka villkor är aktionsforskning möjlig?

Jag tror vi direkt kan slå fast att en aktionsforskning som vi definierade den ovan är omöjlig idag.

Aktionsforskningen förutsätter att alla intressenter är överens om projektets målsättning och utformning. Redan detta faktum sätter klara gränser för forskningen. Vi lever i ett samhälle byggt på motsättningar. Hur skulle då en handlingsorienterad forskning som bygger på intressegemenskap genomföras? Det är inget att förvåna sig över att Centrumgruppen snabbt förbjöds komma in i glasbruket. Forskarna fick inte tillgång till PLM:s redovisning eller andra viktiga papper som berörde nedläggningen. En av de viktigaste intressenterna i Surte-fallet visade tydligt sin negativa inställning till forskningsprojektet. Centrumgruppen nekades inte bara tillträde till fabriken. PLM gick så långt som att stämpla forskarna som ”extremister”. Kärt barn har många namn. I kärnkraftsdebatten utpekades forskarna vid Tvärvetenskapen som ”landsbygdsromantiker”. (Det är inte svårt att gissa av vilka.)

Företagsledningarna går emot en aktionsforskning på fabrikerna. Myndigheter och fastighetsägare skulle aldrig tillåta en sådan forskning i bostadsområdena. Skolor och högskolor skulle snabbt slå igen dörrarna...

Och så forskningsanslagen. Vem skulle ha intresse av att finansiera en aktionsforskning som gynnar de förtryckta i samhället? De förtryckta själva naturligtvis. Men att vara förtryckt innebär också att vara ”resurssvag”!

Aktionsforskningen kommer, i verklig omfattning, endast att kunna realiseras i ett samhälle utan klasskonflikter och andra grundläggande motsättningar mellan människor. Det är först i ett sådant system — där alla viktiga samhällsgrupper arbetar för gemensamma samhälleliga målsättningar — som forskningen kan bli ett naturligt inslag i samhällsutvecklingen. Om forskningen idag huvudsakligen befäster ett system av förtryck, blir den imorgon förhoppningsvis ett viktigt medel för mänsklig utveckling.

Vad ska forskarna göra i väntan på ändrade samhälleliga betingelser för forskningen?

Skall forskarna sitta med händerna i kors och invänta ”revolutionen”? Borde de inte istället dra konsekvenserna av att de akademiska institutionerna är en del av samhället genom att ta aktiv kamp mot en forskningspolitik som så uppenbart verkar mot en nödvändig samhällsförändring?

Den traditionella forskningen döljer sig bakom en mask av ”icke-ställningstagande”, av ”objektivitet”. Det är en fasad som endast legitimerar en forskning i etablerade gruppers tjänst. Först när forskningen förknippas med handling blir den kontroversiell och ett verkligt hot mot det rådande maktsystemet. Vårt borgerligt demokratiska samhälle kan tillåta en frihet n om inom vissa ramar. Men friheten gäller endast så länge forskningen bedrivs inom de akademiska institutionernas murar.

Hera radikala forskare har försökt utnyttja den relativa friheten genom att utveckla en forskning om de förtrycktas situation. En sådan forskning är relativt ofarlig eftersom den ytterst sällan relateras till de förtrycktas konkreta kamp för sin frigörelse. En väldigt liten del av denna radikala forskning kommer till användning där den skulle behövas. Forskaren har skiljt på sin roll som forskare och samhällsmedlem på ett olyckligt sätt. Först efter arbetsdagens slut, när forskaren antagit rollen som politiker eller aktivist i någon kampfront, har handlingen blivit naturlig. Arbetet med att förändra samhället har för många reducerats till en fritidsaktivitet.

Forskarna vid Centrum för Tvärvetenskapliga studier har anvisat en väg som fler radikala forskare borde slå in på.

Forskningen måste ställas direkt i de kämpande gruppernas tjänst!

Både studenter och forskare måste riva ner murarna som omger de akademiska institutionerna. Släpp in verkligheten på institutionerna, ut med undervisning och forskning i verkligheten!

Varför har t ex vi på sociologen i Göteborg i så liten utsträckning uppmärksammat vad som händer i vår egen stad? ? Bara de senaste månaderna har åtskilliga förtryckta grupper varit ute i kamp för att förbättra sin situation. Surte-arbetarnas kamp känner vi till. Men hur mycket vet vi t ex om kampen mot miljöförstöringen på Hisingen, en kamp som pågått i över ett år och engagerar tusentals göteborgare? Och kampen mot arbetslösheten på varven? 1 400 arbete kommer att rationaliseras bort trots att staten gått in med subventioner. De arbetare som får behålla jobben kommer att få känna av rationaliseringarna på andra sätt genom försämrad arbetsmiljö och hårdare arbetstakt. Vad vet vi om den fackliga oppositionens arbete på Volvo mot den höga arbetstakten, mot en usel arbetsmiljö och stagnerande löner? Vi kan nämna ytterligare kampfronter som blommat upp den senaste tiden: rörelsen för fler och bättre barnstugor som inte bara engagerat hundratals fritidspedagoger och förskollärare utan också stora föräldragrupper och aktivister i kvinnorörelsen; kampen på fritidsgårdarna för bättre anställningsvillkor för personalen, mot nedläggningar av vissa gårdar och för en fritidsaktivitet som verkligen utvecklar och engagerar ungdomarna.

Är inte detta en verklighet som också berör studenter och forskare? Varför har vi aldrig kommit på tanken att anordna seminarier, där företrädare för dessa kampfronter bjuds in?

Centrum för tvärvetenskapliga studier har engagerat sig i samhällsdebatten — t ex kärnkraftsdebatten. Det är ett sätt att skapa en kommunikation med grupper utanför de dammiga institutionerna. Det finns många andra sätt att direkt relatera sig till viktiga kampfronter i samhället. Kan bara radikala forskare ena sig om inriktningen, kan de nog också hitta former för att nå ut med sin forskning till de grupper i samhället som bäst behöver den.

En kritisk handlingsorienterad forskning måste innebära ställningstaganden!

Surte-projektet visar hur lite som krävs för att en forskning som relaterar till kämpande grupper ska ”stämplas”. En handlingsorienterad forskning kan inte döljas bakom fasader av ”objektivitet” eller ”icke-ställningstagande”. En annan sak är hur långt forskarna ska gå i sina ställningstaganden. Det är en delvis taktisk bedömning, en fråga som inte kan ges något generellt svar. I Surte-fallet ville inte forskarna ta ställning till något speciellt handlingsalternativ. Arbetarna tog själva avstånd från en sådan inblandning från forskarnas sida. Det kan tyckas som självklart att forskarna respekterade detta. Men vi måste ändå fråga oss om forskarnas roll enbart är att utföra ”beställningsjobb” åt kämpande grupper. Har inte forskarna rent av en plikt att utifrån sina erfarenheter lyfta fram aspekter som de förtryckta grupperna inte själva ser värdet av? Vore inte Surtearbetarna betjänta av en kunskap om hur andra arbetare fört kampen mot fabriksnedläggningar? En forskning kring dika kampformer måste anses som lika viktig som forskningen kring alternativa förpackningar, miljö- och resursfrågor och sociala effekter av fabriksnedläggningar.

Trots att Centrumgruppen anser att den inte tagit ställning till olika tänkbara handlingsalternativ kan man antyda vissa värderingar i Surte-rapporten. Under rubriken ”Fanns det handlingsalternativ?” redovisar Britta Jungen utdrag ur intervjuer med arbetar och fackliga förtroendemän. Själva urvalet innebär ett implicit ställningstagande. ”Vi är realister”, ”Med opinionen kan man kanske få igenom en lag”, ”Ockupera är en dödfödd tanke, vi kan inte gå så långt”. Det senare citatet står utan kommentarer i ett sammanhang där arbetarkommitténs ”realism” skjuts fram. Det kan uppfattas som ett ställningstagande från forskarnas (speciellt Britta Jungens) sida mot ockupation som tänkbar kampform. Det är möjligt att just denna kampform inte är den bästa i Surte-fallet. Men eftersom arbetarna tycks ha diskuterat frågan, borde inte Britta Jungen ägnat utrymme åt att åtminstone redovisa arbetarnas argumentering?

Att frågan inte är ointressant understryks av det faktum att ockupation ofta varit en framgångsrik form för kamp mot fabriksnedläggningar i flera europeiska länder. En allmän ”opinion” eller en ”vädjan” till regeringen har ytterst sällan gett resultat.

Om Centrumgruppen inte explicit tagit ställning för olika kortsiktiga handlingsalternativ så tar de i alla fall ställning till vad som krävs på längre sikt: ”Därför måste det skapas former för beslutsfattande som gör det möjligt att bevara och i det mänskliga samhället efterlikna naturens kretslopp. Nya lagar kan förändra kontrollen av naturresurserna och det mänskliga arbetet, men fallet Surte visar att mycket återstår innan omsorgen om människor och natur blir vägledande för samhällets beslutsfattande”. Visserligen rymmer detta uttalande många tolkningar, åtminstone en märklig formulering (”efterlikna...”), men det pekar i alla fall fram mot grundliga förändringar av samhällets organisering. För Surte-rapporten i stort gäller att den innehåller flera viktiga ställningstagande om framtidens samhälle. Flera värderingar finns klart uttalade, andra kan vi läsa mellan raderna.

En handlingsorienterad forskning kräver en uppfattning om hur det framtida samhället bör fungera!

Debatten om det framtida samhället finns med i Centrumforskarnas arbete, det är ingen slump. Handling måste relateras till någon målsättning. Vi kan här nämna några av de värderingar/ställningstaganden om framtiden som går att utläsa av Surte-rapporten:

- Arbete bör vara en naturlig rättighet för alla, ett arbete som är meningsfullt och utvecklande. En god arbetsmiljö hör till denna självklara rätt till meningsfullt arbete.

- Social trygghet och samhörighet med ett kollektiv är likaså en självklar ”rättighet”.

- Produktionen kan inte styras enbart efter kortsiktiga ekonomiska kalkyler. Samhällsekonomiska, sociala, natur- och resursaspekter måste bl a tas med i bedömningen vad som är ”lönsamt” eller ej. Människan måste sträva efter att leva i harmoni med naturen, produktionen måste utgå från befintliga resurser i form av natur och samhälleliga förutsättningar. Vi måste återvinna avfallet, hushålla med energi och slå vakt om den yttre miljön. Produktionen måste tillfredsställa mänskliga behov.

- Samråd i det nuvarande samhällssystemet fungerar ofta som legitimering av redan fattade beslut. De båda parterna går inte in i samråden på lika villkor. Det framtida samhället förutsätter en radikalt annorlunda beslutsstruktur för att omsorgen om människor och natur ska bli vägledande vid beslutsfattandet.

Ovanstående ställningstaganden som, beroende på forskningssituationen och forskarnas egna olika synsätt, inte utgår r från en analys som redovisar klara definitioner av klasser, stat, osv, döljer givetvis en hel rad frågeställningar. Därför ställs inte heller frågan om samhällsmakten på ett direkt sätt. När det t ex gäller frågan om ”samråd”, så kan ju den endast förklaras utifrån de olika klassintressen som på olika ”intressenters” initiativ konfronteras och möts på olika sätt. En institutionalisering av samråd (mellan arbetare och företagare) kan idag endast ses som en förstärkning av korporativa samarbetsformer som enbart döljer de olika klassintressena, i synnerhet om arbetarrepresentanterna också påtar sig ett ansvar för de kapitalistiska företagens skötsel. Likväl antyder rapportens ställningstaganden ett radikalt annorlunda samhällssystem än det vi har idag. I Surte-rapporten utvecklar inte forskarna diskussionen om det framtida samhället, men de kommer att tvingas göra det i olika sammanhang. Det är en logisk förlängning av en kritisk handlingsorienterad forskning. Sådana ställningstaganden kommer givetvis att bemötas mycket kraftigt av etablerade grupper i samhället. Det är omöjligt att undvika en ”konfrontation” även med andra forskargrupper. Uppgiften kan aldrig vara att försöka överbrygga dessa (verkliga) motsättningar, utan att hitta de lämpligaste formerna för att försvara och driva vidare en kritisk forskning. Kampen kan aldrig undvikas, men den kan föras på ett bättre eller sämre sätt!

En kritisk, handlingsorienterad forskning kräver en tvärvetenskaplig inriktning!

Det är också något som Surte-projektet klart och tydligt illustrerar. Natur, människa och samhälle är en integrerad helhet som inte går att spalta upp i ”ekonomi”, ”företagsekonomi”, ”fysik”, ”biologi”, ”psykologi”, etc etc. Surtearbetarna lever i ett samhälle, är beroende av naturen, arbetar i ett företag. De är individer med sina speciella socialiseringsprocesser, de har relationer till det motsatta könet, till barn och vuxna. Forskningen måste sträva efter att se de befintliga sammanhangen i en speciell situation liksom samhällets historiska utveckling. Individen, samhället och naturen befinner sig hela tiden i utveckling. Ingenting kan analyseras som statiska företeelser.

Men tvärvetenskapen kan inte enbart innebära en hopslagning av de nuvarande universitetsämnena. En sådan organisering ger ingen möjlighet att förstå de verkliga sammanhangen och den verkliga samhällsutvecklingen. Som de akademiska ämnena nu är organiserade har de ofta mycket lite med verkligheten att göra.

Centrum för tvärvetenskapliga studier har gått längre än till att enbart integrera olika akademiska ämnen. De börjar hitta fram till en gemensam referensram, ett gemensamt sätt att tackla samhället idag, i morgon och samhällsutvecklingen fram till idag. Det är ingen slump att den marxistiska analysmetoden vinner insteg bland forskarna på Tvärvetenskapen.

Om forskningen förändras måste betygsstudierna också förändras!

Idag utgår studierna vid universiteten ytterst sällan från elevernas upplevda verklighet. Att en och annan marxistisk kursbok plockas in i kurslistorna garanterar inte ett närmande till verkligheten. En pedagogik byggd på sk projektarbeten svarar bättre mot den inriktning vi förespråkat för forskningen. Studierna bör läggas upp utifrån de problem som studenterna upplever som meningsfulla att arbete med. Litteraturen och studieformerna anpassas efter projektets uppläggning. Studiebesök, intervjuer och annan uppsökande verksamhet kan bli viktiga inslag i en aktiv undervisning. Lärarna måste få en annan funktion. Bli delar i ett arbetande lag, inte bara fungera som föreläsare och korvstoppare. Naturligtvis bygger denna undervisning på vissa förutsättningar. Betygen måste slopas, liksom spärrarna. Den nuvarande ämnesmässiga uppdelningen måste successivt brytas ner mot en ”tvärvetenskaplig” inriktning. Kampen för en sådan inriktning måste börja på varje institution och högskola. Så småningom kommer den gamla falska ämnesuppdelningen att visa sig vara just falsk. Institutionerna kommer mer och mer att överlappa varandra. Andra organisationsformer kommer att framstå som naturligare och mer fruktbara.

Surterapporten inspirerade mig att formulera de ovanstående tankarna kring forskningspolitiken. Det går inte idag att formulera en färdig ”linje” för arbetet på högskolor och universitet. En politik kan bara utvecklas genom kommunikation, genom konfrontation och genom praktiska erfarenheter. Jag har skrivit ner mina ofärdiga tankegångar. Hoppas någon känner sig manad att föra diskussionen vidare!

DS

Även om Surteprojektet troligen är det första exemplet på hur en arbetargrupp i kamp direkt vänt sig till forskare för hjälp, så kan det vara viktigt att peka på att exempel på den här typen av forskning förekommit i Sverige sedan ett flertal år tillbaka. Det har då i ett flertal fall rört sig om forskning ute i olika stadsdelar, oftast i direkt anknytning till stadsdelar som hotats av en rivning eller förnyelse som skulle ha tvingat stora delar av befolkningen att flytta. I Göteborg har institutionen för Arkitekturens teori och historia på Chalmers tekniska högskola tagit initiativ till sådana projekt i t ex stadsdelarna Kommendantsängen och Annedal Idet senare med mycket begränsade resurser. I Aspudden i Stockholm och Östergård i Malmö har projekt med likartade målsättningar genomförts. Det kapitalistiska samhället och dess statliga och kommunala institutioner har dock, givetvis, begränsat möjligheterna för att på ett mer djuplodande sätt vinna kunskap om alla problem den här typen av ”saneringar” reser.