Ur Fjärde Internationalen 2/1976

Debatt: Sicco Mansholt/ Michel Bosquet

Inledande kommentar

”Tillväxtens gränser” som bildar bakgrund till polemiken mellan Sicco Mansholt och Michel Bosquet, är titeln på den faktamässigt mest genomträngande analys av förslitningen på ekosfären och krisen i dess reproduktions- och omsättningsförmåga. Som vi ska se, är det inte så konstigt att detta är ett beställningsverk av världens ledande kapitalistgrupper, trots att titeln för folk med den mest elementära ekonomiska skolning – borgerligt nationalekonomisk eller marxistisk – kan översättas till ”kapitalackumulationens gränser” eller ”varuproduktionens gränser”. Eller ”kapitalismens gränser”.

De gränser som satts av en ändlig värld med ändliga resurser och omsättningsförmåga. I växande grad kommer den ekonomiska tillväxten i konflikt med sina egna förutsättningar: Ekosfärens kapacitet som råvaru- och energiproducent och mo mottagare av avfall och lågvärdig energi, samt människans kapacitet som producent – hennes arbetsförmåga. Höjningen av denna, som är en funktion av rent processtekniska förändringar i kombination av en organisering av industrisamhället (urbanisering, stress, alienation, etc) leder till en psykisk och fysiologisk förslitning som tillsammans med ekologiska belastningar drar gränser av olika slag för en fortsatt tillväxt. (Så är t ex lungcancerfrekvensen 37% högre i städer med mer än 1 milj invånare, än den i städer med mindre invånarantal.) [1]

En översikt över de krisyttringar och ekologiska motsägelser som skapas av den av kapitalismen dominerade omsättningen mellan natur och samhälle kan översiktligt ställas upp som följder, dock utan ställningstagande för i vilken grad en faktor är mer ansvarig för krisen än den andra. Säkert är att de följande punkterna i varierande grad av kombination försliter produktionsfaktorerna natur och människa:

1. Produktion och distribution har hittills drivits med energi från källor som inte förnyar sig – fossila bränslen och klyvbart uran. Den tid nu kända tillgångar räcker kan approximativt beräknas med ganska enkla trendframskrivningar baserade på nuvarande tillväxttakt.

2. För mineraliska råvaror – koppar, järn, aluminium etc, gäller som punkt 1.

3. Förråden av färskvatten tryter. Av jordens totala vattenförråd är endast 0,5% färskvatten. Detta ska räcka både som livsmedel och industriråvara. Renhetskravet är (förutom som livsmedel) ganska högt för vatten i de flesta industriella processer T ex kräver framställningen av ett ton klor ca sextio ton rent vatten.

4. Förråden och reproduktionen av organiska födoämnen och råvaror hotas, dels genom överbelastning av jordens biologiska omsättningsförmåga genom konstgödsel och kemiska tillsatser, försurning av jordar och skogar via svavelutsläpp, anhopning av förgiftande biocider (DDT, PCB etc), tungmetaller, radioaktivitet i jordarna, vattnen och djur och människor. Dels genom överuttag av t ex fisk och skog i förhållande till deras naturliga reproduktionsförmåga. Som ju i sin tur försämras av den allmänna försmutsningen och förgiftningen.

5. ”Psykisk” miljöförstörning pga överbefolkning, buller, stress etc.

6. Luftens försmutsning genom smog, kväveoxider och cancerogena ämnen, minskande syreförråd pga förbränningen av fossila bränslen. 1 den atmosfäriska delen av lufthavet; en nedslitning av ozonskiktet som skyddar jordens liv mot solens cancerogena ultravioletta strålning.

7. ”Termisk” miljöförstöring, klimatförhöjning genom dels kolkoldioxid-anhopning i atmosfären (ger den s k ”växthuseffekten”), dels genom ökande mängder spillvärme som blir slutprodukten av all energiomvandling.

Att överhuvudtaget dela upp i punktform de olika krisyttringarna och krisorienterade processerna, är ganska olyckligt då dessa löper i intim växelverkan och mångfalden av orsakssamband är i det närmaste gränslös. Dessutom måste man hålla i minnet kända och okända förekomster av synergetiska[2] effekter av t ex gifter, klimat, försurning och överhuvudtaget naturens ackumulationsförmåga, vilket gör att organismer såväl som hela ekosystem ofta reagerar kvalitativt på kvantitativa störningar. Så det är ingen som vet vilka bakutsparkar naturen ännu ej har slagit pga kvantitativa lagringar av kvicksilver, kadmium, förbränningsrester från PVC-produkter etc. Och hur långt har gått t ex nedbrytningen av den biologiska barriär som ytvattnen utgör mellan mångfalden av epidemiska mikrober i jorden och den relativt oskyddade människokroppen. Det finns exempel på områden med starkt nedsmutsade ytvatten som drabbats av epidemier burna av amöbor som med förkärlek invaderar människors hjärnhinnor med en säker och plågsam död som följd.

Men denna kris är inte resultatet av en naturkatastrof eller missriktad biologisk aktivitet från enskilda individer. Jorden är inte förorenad och plundrad därför att ”människan” är ett speciellt lortaktigt djur eller ”av naturen” slösaktig. Orsaken ligger i de kapitalistiska samhällenas (både utvecklade och underutvecklade) metoder för att utvinna, fördela och bruka de resurser ekosfären erbjuder mänskligheten. Så en allmän samhällelig bestämning av de ekologiska problemen borde ta sin början i produktionssättet.

i början av kapitalismen är varuproduktionen. Varan, som det borgerliga samhället, ”cell” reflekterar i sig det motsägningsfyllda förhållandet mellan natur och samhälle. När arbetsprodukten framträder som vara är det för att den producerats med avseende på sina bytesegenskaper – ej nyttoegenskaper. En produkt som ej direkt konsumeras av producenten måste få en samhällelig förmedling; under kapitalismen den ”fria” marknaden. Men dess ”frihet” räcker inte till för att förmedla produktens reella, behovstäckande nyttoegenskaper –bruksvärdet, utan en annan egenskap blir avgörande – bytesvärdet. Men bytet av produkter måste ha en gemensam bas. Denna är den mängd mänskligt arbete som krävts för att producera varan. Genom att arbetskraften också förvandlats till en vara (lönearbetet som bytesvärde och arbetsförmågan som bruksvärde) genomtränger varuproduktionen hela samhället och konstituerar även samhällets relationer till naturen. Eftersom det är bytesvärden som är den kapitalistiska produktionens mål, uppträder bruksvärden – produktens materiella, behovsmässiga kvaliteter och den mänskliga arbetsförmågan – bara som nödvändiga bärare av bytesvärden. Bruksvärden som ej är bärare av bytesvärden – ej produkter av kvantifierat mänskligt arbete, t ex ren luft, rent vatten och råvaror i obruten form, faller utanför den kapitalistiska ekonomiska sfärens logik, varuproduktionen!

Det är nödvändigt med en sådan här omfattande utvikning för att dels ge täckning åt Bosquets teser, som jag finner relevanta, dels för att få en grund att stå på då vi konfronteras med frågeställningen: Hur ska kapitalismen lösa eller avsevärt lindra motsättningarna mellan sina egna järnhårda grundlagar och –ekosfärens. Och vilka politiska och organisatoriska åtgärder någon form av nolltillväxt kräver. Eller som forskaren Paul Erlich lite uppgivet uttrycker det: ”... marxisterna hävdar att kapitalismen är expansiv och slösaktig till sin natur, och att den automatiskt skapar en förmögen härskarklass. Kan våra nationalekonomer bevisa att marxisterna har fel?” [3]

Om i ett system med privat företagsamhet och marknadskapitalism noll-tillväxt innebär att kapitalackumulationen upphör och denna i huvudsak baserat sig på tillväxt av kapitalutrustning och energiförbrukning avsedda för vidare exploatering av ekosfären och människan, är det därför troligt att kapitalismens mer framsynta ledarskap, när de inser att denna tillväxt leder till destruktion av sina egna grundvalar, försöker basera tillväxten på andra faktorer. Genom att införa i den ekonomiska sfären, i motsats till tidigare – naturen och naturresurser. Mer konkret: Reproduktion och recirkulation av organiska och mineraliska råvaror, samt miljövård i vid bemärkelse.

Detta skulle utgöra huvuddelen av den ”... förberedelse av specifika grupper eller vissa branscher i den kapitalistiska industrin för den kris, det skulle innebära för hela systemet, om den materiella tillväxten avstannade, så dessa grupper eller branscher kan bli denna krisens organisatör och utnyttjare”. (Bosquet)

En skärskådning av det i USA framväxande Eko-industriella Komplexet och motsvarande korporativistiska strukturer, visar att dessa förberedelser lämnat experimentstadiet.

Alla stora monopol, Dow Chemical, DuPont, Westinghouse, Rockwell, Standard Oil etc, har knutit till sig dotterföretag och filialer som enbart producerar miljövård- och recirkulationsanläggningar och dito teknologi. Dessa företags profiter ligger 50% och mer över industrigenomsnittet.

Dessa profitabla marknader skyddas av ett nät av federala och statliga organ, CEQ – Council of Environmental Quality, FWPCA – Federal Water Pollution Control Administration, etc. Och bidragen och subventionerna från skattebetalarna förmedlas av den nyligen instiftade Environmental Funding Agency, EFA[4].

Dessa åtgärder från kapitalismens sida löser naturligtvis inget i grunden. Det är bara samma mönster för industrialisering och konsumtions- och produktionsmönster, social organisation, arbetsdelning etc dragna till sin yttersta spets. I samma proportion som kapitalismen tidsmässigt förskjuter den punkt då den ekologiska räkningen förfaller till betalning, har den utökat posterna på denna ytterligare.

Och ger ytterligare relevans åt det citat jag vill avrunda med innan Bosquets korta artikel får presentera sig i den svenska  eko-politiska debatten: ”Vad som är verklighet för oss och – motsats till ekologins förnuftspräglade logik – kaotiskt och orubbligt är den skenbart hopplösa tröheten hos det ekonomiska och politiska systemet; dess fantastiska förmåga att slingra sig undan de fundamentala problem som logiken avslöjar; de makthavandes egoistiska manövrer och deras villighet att utnyttja, ofta ovetande men ibland med cynisk beräkning, även miljöförstöringen som ett trappsteg till större politisk makt; den enskilde medborgarens känsla av vanmakt när han konfronteras med denna kraft och dessa undanflykter; den förvirring vi alla känner när vi försöker finna en väg ut ur miljöträsket.” (Barry Commoner, ”Cirkeln sluter sig”, sid 253)

L. D.

Citaten av Mansholt har översatts av Leif Dahlgren från den tyska tidskriften Kursbuch nr 33, där också Bosquets inlägg publicerats.
Michel Bosquets inlägg är hämtat från den franska tidskriften Le Nouvel Observateur nr 397/1972 (med tidskriftens medgivande).

Sicco Mansholt

Ett av vår epoks största problem är den accelererande befolkningstillväxten. Om den nuvarande trenden fortsätter, så kommer det år 2 000 att finnas inte bara 3,5 miljarder, utan 7 miljarder människor på jorden. Inom de kommande 30 åren kommer fler människor att födas än det hittills gjort i människans historia. Och dagens människor vill inte stanna upp i utvecklingen, de förbrukar ständigt mer råvaror. För vårt samhälle handlar det inte om något annat än en ökning av den materiella levnadsstandarden. Detta ”framsteg" öppnar en hel dimension av nya möjligheter för jordens ödeläggelse.

Sedan en tid sysslar vår tids belackare med dessa problem – t ex utgjorde dessa Romklubbens huvudintresse. Den gav i uppdrag åt MIT att låta computern finna lösningar. Det visade sig emellertid, att så fort man försökte lösa bestämda ekologiska sektorproblem, stötte man genast på andra sektorproblem. Denna studie visade ingen utväg, men skärpte medvetenheten hos allmänheten. Åtminstone fick den oss att erkänna, att vi måste underkasta vårt mänskliga samhälles alla fenomen en mycket noggrann analys, om vi ska finna en väg ut ur våra begränsningar – varvid alltjämt den stora frågan återstår, huruvida 7 miljarder människor överhuvudtaget ska kunna leva på vår planet.

Mina erfarenheter av näringslivsfrågor tillåter mig tvivla. I Stockholm förklarade generaldirektören i ”Food and Agriculture Organization” att mänskligheten inte kan avstå från bruk av växtgifter och insekticider. Men jag frågar mig var det ska sluta, om allt större mängder av sådant gift hamnar i våra flo-der och hav. Det påstods att det skulle vara möjligt, att idag odla upp 1,3 miljarder hektar ofruktbar jord, om vi hade till   räckligt med vatten till förfogande. Hur ska vi skaffa oss detta? Genom avsaltning av havsvatten? Detta skulle erfordra oerhörda energimängder. Ska vi skövla skogarna för att utöka produktionen? Men vad skulle då de ekologiska följderna bli'?

Vilka lösningar vi än tar i beaktande, stöter vi överallt på den vidare tillväxtens gränser.

Utan tvivel kommer alla våra råvaror, som finns i begränsade mängder. att gå mot sitt slut. Under dessa omständigheter är det paradoxalt att, som så ofta påstås, ekonomisk tillväxt är nödvändig för att övervinna bristen på tillgångar: om en fabrik vill rätta till den miljöförstörning den förorsakat, så måste den avsätta vissa investeringar i detta syfte; för att kunna företa dessa investeringar måste den stegra sin produktion; men denna stegring skapar endast en vidare miljöförstöring, osv. Kan vi fortsätta i detta ekorrhjul?

Å andra sidan, står vi inför problemet med rika och fattiga nationer. Dagens värld är delad i 25% rika och 75% fattiga länder. De fattiga ländernas företrådare påstår att de inte kan undvara ekonomisk tillväxt. Kommer en högre materiell levnadsstandard att förbättra livskvaliteten? För de fattigaste, tveklöst. Men i hur stor grad löser detta problemen för de växande massor, som strömmar in i de tropiska slumstäderna och där sammanpackade lever under fruktansvärda förhållanden?

Ansikte mot ansikte med denna situation, söker vi efter vägar att eliminera skillnaden i levnadsstandard mellan de 25% privilegierade och de övriga 75%. Men vad gör vi i själva verket? Och vad kan vi överhuvudtaget göra, vid betraktandet av det faktum att vi själva inte är beredda att avstå från vår strävan efter tillväxt?

Därvid riktar jag frågan till herr Malfatti: Kan Europa, USA och Japan i fortsättningen vidmakthålla nuvarande tillväxtnivåer, när detta utvecklingstempo ökar klyftan mellan deras och den övriga världens levnadsstandard? Detta problem kan vi inte undvika, om vi ej ska föra de folk, vi påstår oss vilja bistå, bakom ljuset.

En möjlig utväg är, tror jag, en omorientering av vårt samhälle mot nya mål. Vi måste fortsätta att stegra vår brutto-socialprodukt, varvid vi ska använda en del av denna tillväxt till att höja levnadsstandarden hos de fattigaste. Vi kan emellertid ej underlåta att fördela den övriga delen för förbättring av livskvaliteten, naturens utnyttjande och kulturell vidareutveckling. Och vi kommer, för att hålla de löften vi har givit de fattiga länderna, att bli tvungna att idag avstå en större andel av våra tillväxtresultat till dessa. För att överhuvudtaget kunna tala om något som livskvalitet, måste genomsnittsinkomsten i dessa fattiga länder höjas till inte 280, utan 680 eller om möjligt till 1080 dollar.

Dessa uppgifter fordrar en organisation. Olyckligtvis har världen ingen organisation. Förenta Nationerna är impotent, då alla dess aktioner gäckas av den heliga doktrinen om medlemsstaternas suveränitet. Europa är näppeligen bättre organiserat. Lyckligtvis är det på väg att bildas en gemenskap. Det rör sig i en övernationell riktning.

Dock kan de uppgifter jag tänker på inte lösas inom ramarna för det på kapitalism och profitjakt baserade samhället. Därför måste en ekologisk rörelse ställa frågan om hur det samhälle ska se ut, som möjliggör våra målsättningar, i första rummet – ett samhälle det vore en glädje att leva i.

Michel Bosquet

När jag hör Sicco Mansholt, slår mig tanken att man aldrig ska ge upp hoppet om en gammal socialdemokrat. Den post-industriella civilisation, som den enda vägen mot mänsklighetens räddning han beskriver för oss, innehåller socialismens viktigaste kännetecken, mer exakt – kommunismens, såsom de definierats i århundraden. Vi återfinner allt – eller nästan allt: samhällelig och kulturell jämlikhet, befrielse från arbetets tvångsbörda, redistribution av den samhälleliga rikedomen utan hänsyn till marknadslagarna, en samhällelig produktion som ej är styrd av profitsträvan och kapitalackumulation; en radikalt förändrad teknologisk bas, som ej längre underkastar den levande arbetskraften kapitalets herravälde och ackumulationsbehov. Kort sagt, ett samhälle som inte står under bytesvärdeslagen, utan under mottot: ”Av var och en efter behov.”

Denna bild av det postindustriella och postkapitalistiska samhället är säkert den enda, som är förenlig med en förnuftig förvaltning Och fördelning av världens resurser och den ekonomiska revolution, vilken ju ekologernas krav på att förhållandet mellan natur och samhälle ska revolutioneras, förutsätter. Därför är ekologin, tack vare den nya parameter den för in i den ekonomiska kalkylen, en potentiellt antikapitalistisk och subversiv vetenskap. Enligt den kapitalistiska bokföringen är det enda som anses ge optimalt utbyte, kapitalackumulationen, att göra profit. Ekologin inför dock ytterligare en parameter – optimalt utnyttjande av miljöns och de biologiska jämviktsförhållandenas naturliga resurser, strävan efter maximal livslängd och bruksvärde, i stället för bytesvärde hos varor och produkter, strävan efter fullkomlig tillfredsställelse och utveckling hos människan i arbete och fritid, i stället för kapitalets maximering av arbetseffektivitet och produktivitet.

Såväl Mansholts förslag som MITs ekonomiska dokument och den engelska studien ”Bluepoint for Survival” är i dessa avseenden ganska konsekventa. Ekologin angriper det kapitalistiska produktionssättets inneboende syfte: den ständiga kapitalackumulationen. Därför är det naturligt att den förkastar det kapitalistiska systemets logik på alla plan: de privatiserade produktionsförhållandena, marknadsekonomin och valutasystemet. Frågar man emellertid, över vilka medel ekologin förfogar, med vilka medel som ekologins inneboende subversiva mål ska förverkligas, såsom Mansholt tror, blir det hela problematiskt. Ekologerna och miljörörelsen tiger, med få undantag, still på frågan om dessa medel. Och just därför rör det sig, för dessa, om en subversiv sensibilitet, en revolutionär längtan som undvarar en klassbasis; det rör sig om en moralisk revolt, som förkastar det mesta i den kapitalistiska civilisationen, utan utan att explicit ställa frågan om den klasskaraktär som denna civilisation skapar. Detta betingar den utopiska ”mot-kulturella” karaktären hos de ekologiska rörelserna och dessas vetenskapliga förslag, genom vilka de legitimerar sig.

Det är visserligen tydligt, att Sicco Mansholt i frågan om medlen har ett och annat att säga. Men detta för oss inte heller vidare. Jag sade att en kommunist kan identifiera sig med Mansholts målsättningar. Men jag måste genast infoga, att m motsättningen mellan kommunister och socialdemokrater, mellan revolutionärer och reformister, inte gäller slutmålen, utan den väg, de medel och sociala krafter, som dessa kan erövras genom. Och därmed håller jag genast Sicco Mansholt, trots att jag på ett ideologiskt plan accepterar honom som möjlig bundsförvant, för en farlig motståndare på det politiska området. Vad annat föreslår han oss än att vi, för att förverkliga den postindustriella och postkapitalistiska civilisationen, skall förlita oss till den moraliska omvändelsen hos storkapitalets förvaltare, och den nationella och övernationella statsapparatens upplysta ingripande?

Kanske är detta bara en taktisk list från Mansholts sida. Men det är också likaväl möjligt, att Sicco Mansholt, som så många andra, blev påverkad av det faktum, att MIT-studien, som berörde jämviktens förutsättningar och betonade nolltillväxtens nödvändighet, subventionerades av tre bilmonopol: Volkswagen, Fiat och Ford Foundation. Jag vet inget om intentionerna och de outtalade motiven hos denna vår förtjänstfulla gästartist. Jag kan bara uttrycka mina grundläggande invändningar mot det han säger, nämligen: att utvecklingen av en ekologisk medvetenhet hos flertalet storföretagare pekar på möjligheten av en gradvis, konfliktfri övergång från det kapitalistiska samhället (som vi känner det) till ett samhälle ej längre behärskat av profitmaximeringens logik.

Det förefaller mig som om den miljömedvetenhet som vissa storföretagare ådagalägger är en strategisk manöver med tvåfaldigt syfte. Det första syftet är att avväpna den ekologiska oppositionen, genom att överta och utnyttja några av dess teman som alibi. Sålunda kan monopolens subventionering av MIT-studien användas som PR-åtgärd, som berövar den ekologiska oppositionen dess antikapitalistiska potential, håller den inom systemets gränser och tjänar som avledare för de rika nationerna, medan deras regeringar organiserar en datastyrd, automatiserad och kemisk massaker i Vietnam och Angola, och tolererar och understödjer den fascistiska rasiststaten Sydafrika. Utöver detta taktiska schackdrag står ett andra, ambitiösare syfte att finna, nämligen en förberedelse av specifika grupper eller vissa branscher inom den kapitalistiska industrin för den kris det skulle innebära för hela systemet, om den materiella tillväxten avstannade – så dessa grupper eller branscher kan bli denna kris organisatörer och utnyttjare.

Och därmed är vi vid sakens kärna: Är en jämvikt, i världsmåttstock, vars förutsättning är en stabilisering eller till och med en minskning av den materiella produktionen, förenlig med systemets överlevnad” Andre Ganore påstår i ”Politique Hebdo”, att så är fallet. Hans partikollega Barmely säger att det inte är så. Jag tror att de har rätt båda två. Själv föredrar jag en nyanserad tes: Nolltillväxten står i motsats till det kapitalistiska systemets logik och är oförenlig med kapitalismens, sådan vi känner den, sätt att fungera. Den är dock inte nödvändigtvis oförenlig med överlevnaden av en annan variant av kapitalismen för en begränsad eller möjligtvis längre tid. Jag borde förklara detta något noggrannare.

Först måste vi urskilja två former av nolltillväxt. Den ena, såsom Mansholt och MIT-gruppen tänker sig den, grundas sip på en centralstyrd, ekonomisk jämviktspolitik. Jag återkomer snart angående detta, för att påvisa att en sådan politik är utopisk.

Dessutom finns det ytterligare en form av nolltillväxt, som ingalunda är utopisk: Den kapitalistiska ekonomins kris – en kris som inte ska förväxlas med dennas plötsliga sammanbrott. Snarare kan ett stopp av tillväxten bara betyda ett: Det blir omöjligt för kapitalet att förmera sig.

Pga av den fallande profitkvoten är kapitalet dömt till stagnation, ja, till tillbakagång. Denna minskning av profitkvoten är dock bara en genomsnittlig situation. Den drabbar inte alla kapitalister eller alla industrigrenar. De mäktigaste grupperna, som redan har en monopolställning, har möjligheten att tränga ut svagare företag, tillskansa sig deras marknadsandel och till slut uppnå en monopolställning i hela näringslivet.

Och inte på något annat än denna situation förbereder sig de mäktigast monopolgrupperna idag. Dessa grupper tar inte överdrivet intryck av nödvändigheten att bekämpa miljöförstöring, genom sparsamt handhavande av råvaror, medelst återvinning, och att utveckla renare produktionsmetoder. Ganska snart har de monopol på miljövårds-, återvinnings- och renare produktionsanläggningar. De säljer dessa anläggningar till sina dotterföretag till bottenpris och till andra köpare till ett högre pris, som garanterar dem superprofiter.

I en andra fas, efter det att dessa andra köpare trängts ut från marknaden, har de mäktigaste grupperingar erövrat monopol på produktion och försäljning av renare luft, drickbart vatten, återbearbetade mineraler och renare miljö. Detta möjliggör för dem att inleda en ny ackumulationscykel, som nu baseras på kapitalisering av naturen, på ett kapitalbaserat införlivande av jordens alla för livet möjliggörande faktorer och förutsättningar. Därmed sluter sig cirkeln: Profitlagen tränger in i naturens sista enklaver; luften själv blir till en vara, kapitalets totalitet och därmed ekonomins monopolisering blir fullkomlig. Detta är den naturliga riktning, som utvecklingstrenden följer – en trend som bär den sista krisens tecken, det tecken som i sig bär den barbariska despotin: En försmak av detta bjuder oss det automatiserade och kemiska folkmordet i Angola, Turkiets, Irans, Argentinas och Brasiliens tortyrkamrar, den med guld och Mirageplan välsignade slaveristaten Sydafrika.

En sådan utveckling är uppenbart den absoluta motsatsen till den som SM förutser och talar för. Den form av nolltillväxt han föreslår oss, grundar sig på en slags minimaliserad centralplanering, efter vilken – oeftergivligen, men dock frivilligt accepterat – normal ackumulation och förmering av kapital är förbjudet. Kapitalet ska bara ha rätten att reproducera sig så långsamt som möjligt, eftersom bara kapital- och konsumtionsvaror med maximal livslängd tillåts. Då förbjuds inte bara kapitalets förmering utan även dess amorteringstid blir noga föreskriven. Denna jämviktspolitiks gyllene regel blir, kort sagt, strävan efter minimala profiter, inte längre profitmaximering.

Utan tvivel vore detta kapitalismens slut. Kapitalets ägare och förvaltare har inte längre rätten att, som kapitalister, ackumulera, amortera och investera kapital. Vad väntar den då? De får vad Marx kallar ”Revenue”, dvs en profit som varken kapitaliseras eller ackumuleras, utan lämnas ut (till staten, vår anm). Men inte ens denna ”inkomst” skaffar sina mottagare särskilda fördelar, vilket SM menar, då de inte finner några lyxvaror de kan köpa för sina pengar. Enligt Mansholt, har de inte längre någon vilja till detta. Då blir samhället jämlikt – alla nödvändiga och även onödiga varor garanteras var och en från den centraliserade fördelningen av materiell rikedom, av överflödet av offentliga tjänster och kulturella värden. Kort sagt, den ekonomiska jämviktspolitiken, som SM framställer den, leder till avskaffandet av marknadskapitalismen och bourgeoisin.

Plötsligt frågar jag mig: Vem fasen ska genomföra denna politik? Kanske statsapparaten? Vilka medel kan den använda sig av? På vilka sociala krafter ska den stödja sig, när den utfärdar för alla gällande lagar och föreskrifter, när den vänder sig mot kapitalet och verkar för dess förgörelse? Pekar inte reformerna, som SM förordar, fram mot en revolution?

När man ställer honom denna fråga, ger han till svar – undvikande men dock så väl avvägt, att man måste anta att han tänker mer än han avslöjar –: ”De förändringar som blir nödvändiga, måste genomföras i hela samhällets intresse.” Det är riktigt. Men vem är den agent, det potentiella subjektet, för en globalt genomförd förändring i hela samhällets intresse? Staten? Säkert inte, och Mansholt aktar sig noga att hävda detta, han vet att staten är en klasstat, att detta samhälle är ett klassamhälle, och att detta samhälles intresse, som staten företräder, minst av allt är identiskt med allmänhetens intresse.

Bara genom klassernas upphävande träder ur klassamhället fram ett ”hela samhällets gemensamma intresse”. Och vem ska vara detta upphävandets agent? På alla dessa frågor kan jag svara med ett citat av Paul Mattick – och då också uttrycka mina egna slutsatser:

”Det kapitalistiska systemets upphävande,” skriver Mattick, ”kan helt enkelt ta formen av en modifikation av systemet i statskapitalistisk riktning. En sådan revolution vore allt annat än socialistisk, då den bara skulle betyda att produktionsmedlen – och därmed kontrollen över .produktion och distribution – överfördes till. politiska strukturer, som ej är skilda från staten. Så blir proletariatet en behärskad klass, ur stånd att bestämma sitt eget öde... Producenterna... får bara byta ut en form av slaveri mot en annan. Och det är inte säkert, om någon av dessa former är att föredra framför den andra...”

”Talar man om en social förändring, som ska avskaffa den kapitalistiska livsformen, så talar man i verkligheten om den proletära revolutionen, då bara denna är den klass, som i nu-läget, ur produktionssynpunkt, kan förvandla samhället till 'ni klasslös, rationell gemenskap...” ”Socialismen blir inte verklighet genom en enkel regeringsväxling... Det nya samhället uppstår bara som ett resultat av en gigantisk, med alla medel, genomförd kamp.”

Översättning Leif Dahlgren



Noter:

[1] Barry Commoner Cirkeln sluter sig

[2] Synergetisk  = kombinationsverkan, där effekten av t ex två biologiska störningar är större än summan av de enskilda effekterna var och en för sig.

[3] Paul och Anne Ehrlich Befolkning, resurser, miljö, sid 306 (del 2).

[4] För en ingående beskrivning av det eko-industriella komplexet, se Martin Gellen: Der Öko-industrielle Komplex in den USA, Kursbuch nr 33. Rotbuch Verlag.