Ur Fjärde Internationalen 3-4/1976
Det är val till riksdag, landsting och kommunfullmäktige, dessa statliga styrorgan som det svenska folket tillsätter i parlamentariska val för att garantera sitt inflytande över användningen av skattemedlen, över allmän lagstiftning, över nationens handels- och utrikespolitik, över ränte- och prislägen. Men vilken makt har de valda församlingarna i den borgerliga staten? Och vilken makt har staten över samhället i övrigt, över företag och industri? Staten och kapitalet sitter i samma båt. Men vem ror? Vem styr?
Synen på staten utgör en skiljefråga inom arbetarrörelsen. Staten är neutral, en neutral medlare i konflikterna och kampen mellan klasserna, menar vissa reformister. Det är idag en borgerlig klass-stat, menar andra, men den kan reformeras och användas i en radikal samhällsomvandling. Som kommunister hävdar vi att den borgerliga statens centrala funktion är att hålla samman det kapitalistiska samhället och garantera dess reproduktion. Att ifrågasätta denna funktion innebär också att ifrågasätta statens hela existens.
I den följande artikeln gör Bo Bergman en genomgång av denna kommunistiska syn, dels som ett försök att skissera den borgerliga statens historiska framväxt, dels som en precisering av en revolutionär politik gentemot stat och parlament.
Statens uppkomst är resultatet av en social arbetsdelning. Staten uppstår så snart samhällsfunktioner som tidigare upprätthållits av alla samhällsmedborgare tillsammans blir en angelägenhet för en speciell grupp människor:
— en armé, till skillnad från massan av beväpnade medborgare.
— härskare, kungar och adliga som lämnar makten i arv istället för utnämnda och valda ledare.
— ideologiproducenter — präster, filosofer, skrivare, lärare och mandariner — skilda från det övriga samhället.
— domare och domarkår, till skillnad från medborgare som dömer över sina egna verksamheter och angelägenheter.
Uppkomsten av staten och en statsförvaltning är resultatet av en dubbel process. Å ena sidan utgörs den av uppkomsten av en ständig och permanent merprodukt, ett socialt överskott, som kan befria en del av samhällsmedlemmarna från att arbeta och som delvis också kan försörja de som förvaltar överskottet och upprätthåller de statliga specialfunktionerna. Å andra sidan innebär den en social och politisk omvandling som gör det möjligt att utesluta en del av samhällets medborgare från handhavandet av de politiska funktionerna. De starkaste i samhället organiserar sig för att påskynda och driva fram arbetsfördelningen och framväxten av specialfunktioner, allt för att försäkra sig om det producerade sociala överskottet. För att förvalta och öka detta överskott kräver de från samhällets medborgare in medel i form av naturaprodukter, offergåvor och tjänster... och för att försäkra sig om dessa använde de sig av vapenmakt. Väpnade grupper av män — soldater, gendarmer eller banditer , det är likgiltigt vad vi kallar dem — avkrävde bönder och hantverkare en del av det som de producerade. Samtidigt gjordes vapeninnehavet till ett privilegium för ett fåtal. I antikens Rom var det t ex förbjudet för slavar att bära vapen. Uppkomsten av en statlig förvaltningsapparat skild från folkets breda massor är i själva verket historien om hur den ena delen av befolkningen avväpnas för att säkra den andra delens vapenmonopol. Engels har också sammanfattat definitionen av Staten på följande sätt: En grupp beväpnade människor. Säkerligen upprätthåller staten andra funktioner, speciellt i dagens senkapitalistiska samhälle, men i grunden handlar det om detta: Att garantera de existerande maktförhållandena genom förtryck av en del av samhällets medlemmar. Så långt marxistisk elementa. Så långt Ernest Mandels ”Från klassamhälle till kommunism” (kommer i höst på Bokförlaget Röda Rummet) eller Friedrich Engels ”Statens och familjens ursprung” (Arbetarkultur). Så långt en verklighet som inte är omedelbart synlig hos dagens ansvällda, statliga förvaltningsmaskineri. Vi måste gå vidare.
För att förstå den borgerliga statens karaktär måste vi känna till dess bakgrund och ursprung. Ty även om varje produktionssätt — slavsamhället, feodalismen och kapitalismen — föder, skapar och understödjer sin speciella statsform, så byggdes den borgerliga staten upp på den tidigare existerande statsapparaten: Borgarklassen tog över den absoluta monarkins halvfeodala stat utan att omvandla den fullständigt, och den borgerliga staten bär fortfarande på viktiga drag från denna förkapitalistiska period (inte minst i Sverige). En full förståelse för den borgerliga statens uppbyggnad och funktionssätt kan därför inte erhållas genom att enbart studera den borgerliga staten under kapitalismens epok. Att som Nicos Poulantzas i ”Politisk makt och sociala klasser” (Partisan) inte lägga någon större vikt vid denna historiska dimension ger en alltför statisk bild: Den borgerliga staten blir en helt igenom kapitalistisk struktur med mer eller mindre absoluta kapitalistiska drag och kvaliteter. Vi måste utgå från den borgerliga statens embryo.
Den feodala staten var i stort sett den starkaste feodalherrens stat. I början var det knappast en stat i egentlig mening, utan flera feodalherrars förvaltning, sammanlänkade genom olika former av samförstånd, ”avtal”, förläningar, släktband. I t ex England garanterades baroner och feodalherrar tidigt självständighet gentemot den högste feodalherren. I Polen hade varje feodalherre veto mot alla beslut som fattades i ett centralt organ för alla feodalherrar. Osv. Den politiska makten var ett direkt resultat av den ekonomiska, dvs jordägandet innebar direkt politisk makt för feodalherren. Under feodalismens höjdpunkt i Europa, mellan 1100- och 1400-talen, allt beroende på vilka länder vi betraktar, var feodalherren också den främste statstjänstemannen. Han var överbefälhavare för hären, skattmästare, chef för finansväsendet och den som hade rätt att prägla nya mynt. Men i takt med landområdenas expansion, adelshierarkins och vasall- och förläningssystemets differentiering samt uppkomsten av en mängd nya småfurstar och hertigar med sina landbitar än här och än där kunde de feodalherrar som befann sig högre upp i hierarkin inte personligen handha och överblicka förvaltningen. Nya funktioner och funktionärer, alla underställda feodalherren, blev nödvändiga: härförare, hovmästare, sekreterare, ministrar, skattmästare, osv.
Men handelns utveckling, handels- och köpmannaklassens tillväxt och stadsväsendets utbredning ställdes nya och mer omfattande krav på den feodala staten. Observera här att både handel och städer mycket väl låter sig inordnas i ett feodalistiskt samhälle och inte definitionsmässigt kan ses som ett helt främmande element i den feodala samhällskroppen[1] (en del historiker talar om kapitalistiska ”element”, men glömmer då att kapitalismen baserar sig på utsugning i produktionen och via marknaden tenderar att skapa en anpassning av alla varupriser till ”det socialt nödvändiga arbetet” oavsett geografiska avstånd, allt medan medeltidens handel just baserade sig på väldiga prisskillnader mellan olika geografiska områden). För att säkerställa handeln och handelsvägarna krävdes närmast en liten armé. Handels- och köpmännen krävde också att staten skulle investera i väg-, hamn- och flottbyggen för att befrämja handelns expansion. För att genomföra sådana projekt behövdes naturligtvis penningmedel, som staten försökte erhålla genom lån eller beskattning av penningägare. Det som skedde under denna epok var framväxten av en stat som blev alltmer beroende av penninginnehavare, något som skapade konflikter, eftersom de som kontrollerade statsförvaltningen inte var identiska med finansiärerna — köpmän och bankmän. Till en början, när de feodala krafterna var starka, hände det därför också att staten konfiskerade upptagna lån. Men med 1600-talet skedde i Europa något av en vändpunkt vad gäller dessa oreglerade och oklara förhållanden: Statsskulden blev nu definitivt en accepterad del av statens aktiviteter. Lån och skatter från den framväxande borgarklassen blev vanliga, samtidigt som den nya klassen började kräva inflytande över penningmedlens användande.
Det vi nu kan iaktta är framväxten av en mer omfattande statsapparat. Staten består av hov, arma och en alltmer svällande och centraliserad hierarkisk förvaltningsapparat, en apparat vars uppgift det var att utveckla flott- och kolonialpolitiken, näringspolitiska åtgärder och ombesörja lagstiftning, skatteindrivning, osv.
Statens ekonomiska politik präglas under denna period av merkantilism. Med hjälp av skyddstullar och importförbud sökte man både stärka statsintressena och gynna de inhemska handels- och, nu långsamt framväxande, industriella intressena. I vissa länder ingrep staten också i arbetslivet och förlängde och fixerade normalarbetsdagens längd.
För att beteckna denna stat används ofta begreppet ”absolutistisk stat”.[2] I skolans historieböcker brukar man tala om ”den absoluta monarkin”. Denna stat, som i Europa är knuten till 1500-, 1600- och 1700-talen, kan betraktas som en halvfeodal stat, en stat i en övergångsepok mellan feodalism och kapitalism. Ty samtidigt som den genom sin ekonomiska politik gynnar den framväxande borgarklassen, dess handel och industri, och samtidigt som den i sin egen förvaltning tar över mycket av den rationalism som präglar den industriella, finansiella och kommersiella verksamheten uttrycker den ett försvar för den parasitära feodala klassen. Den absolutistiska staten beskattar borgarklassen för att försörja den gamla feodaladeln och dess rika hovliv, allt medan adeln själv inte betalar skatt. Det är dessa förhållanden som förvandlar stora delar av borgarklassen till antimonarkister och republikaner, och som gör att vissa historiker brukar tala om den absoluta monarkin som närmast en ren feodal stat.
Uppkomsten av den absolutistiska staten och dess omfattande centraliserade förvaltning lägger också grunden för ett nytt socialt skikt som gör anspråk på politiskt inflytande: ämbetsmännen i statsförvaltningen blir en verklig social grupp med egna intressen. Att denna grupp kunde vara stor och innefatta hundratusentals personer visar t ex utvecklingen i Frankrike. Ämbetsmännen börjar också både få och uttrycka en viss självständighet gentemot de härskande klasserna — de senare kan inte alltid räkna med deras absoluta lojalitet i den politiska kampen. Det är emellertid denna förvaltning som de nationella borgarklasserna tar över under 1700- och 1800-talens borgerliga revolutioner. Vid tidigare samhällsomvandlingar har statsapparaten rasat med härskarnas fall.
Nu tar borgarklassen över en apparat som tidigare varit knuten till den feodala härskande klassen, en apparat som den delvis måste stödja sig på för att leda sin revolution till seger. Den bryter inte ner apparaten, dess rutiner och funktionssätt, utan förändrar dem för att använda staten i sina egna syften. Trots viktiga politiska reformer är det alltså den absolutistiska staten som går i arv till deg nya härskande klassen.
Denna process är giltig för de flesta europeiska länder. I t ex Sverige hade staten under Gustav Vasas ledning centraliserats och språngartat förstärkt sin makt redan i början av 1500-talet, och under de följande seklen skulle ämbetsmannakåren och ämbetsmannaadeln ofta utveckla en indirekt allianspolitik med företagare inom handel och gruvindustri till nackdel för högadeln.[3] Dess relativt starka ställning skulle också bevaras i den borgerliga staten. I USA, som inte erfarit feodalismen, var förhållandena annorlunda. Att 1% av alla producerade värden gick till staten år 1800 visar på förekomsten av en mycket svag stat. Först under 1800-talets andra hälft, med de nödvändiga rustningarna och uppgifterna under inbördeskriget samt järnvägarnas expansion kunde en stark stat skapas.
Med kapitalismens genombrott ställdes nya krav på de statliga funktionerna. Varumarknaden och varubytet krävde en definitiv åtskillnad mellan den ekonomiska och politiska sfären. Varubytet var ett fritt byte mellan ekvivalenter, vilket enligt borgarklassen måste tillåtas reglera sig självt utan statlig inblandning. Villkoren för det fria bytet befästes i lag, och det främsta uttrycket för detta var de lagar som instiftades till försvar för den privata äganderätten. Den tidiga kapitalismens stat — den liberala staten — blev därför den svaga staten ”par exellence”, en stat med främst lagstiftande, polisiära, militära och diplomatiska uppgifter utan någon kraftigare intervention i det ekonomiska livet. 1800-talets borgerliga debatt kom också att fokuseras på det sistnämnda: Hur få staten att påta sig de uppgifter som enskilda kapitalister inte kunde klara av — järnvägsbyggande, kolonialpolitik — utan en alltför stor statlig budget, utan att staten blev ett starkt ekonomiskt maktcentrum.
Borgarklassens framträdande som härskande klass medförde en reformering av statsskicket. Borgarklassen, som var beskattad, hade krävt inflytande över den statliga förvaltning, som disponerade och använde skatterna. Med stöd av republikanska paroller och ofta också folkets förakt för adeln och krav på ökad makt skapade borgarklassen nu en genom val tillsatt representation som stiftade lagar för att reglera den verkställande förvaltningsapparaten och ämbetsmännens villkor. Idéerna om folkrepresentation och parlamentarism växte sig allt starkare. Den valda representationen, där valbarhet och rösträtt till en början bestämdes av en kombination av minimiinkomst och innehav av kapital i form av jord, pengar, osv, utvidgades successivt genom det politiska trycket från de utestängda grupperna — småföretagare, arbetare, kvinnor, osv. I takt med detta krävde borgarklassen att de nya skikt som fick tillträde till parlament, riksdag och nationaförsamlingar också beskattades (i pengar).
Den borgerliga stat som nu växte fram i olika länder vilade på en definitiv utdelning av den ekonomiska och politiska makten. Industriägare och företagare garanterades genom lag suveränitet över sina egna företag, medan riksdag, regering och statsapparat i första hand fick uppgiften att bevaka och säkra de nationella intressena, vilket var liktydigt med industrins och den nationella bourgeoisins intressen, men som så småningom också ofta medförde statens ingripande mot enskilda kapitalisters intressen till förmån för kapitalismen som helhet.
Borgarklassens kraftigt ökade kontroll över statsapparaten innebär också att mer precisa — formellt och juridiskt — relationer mellan statens olika delar upprättas. I de olika ländernas grundlagar fastläggs sambanden och uppdelningen mellan statens lagstiftande, verkställande och dömande organ. Denna historiskt viktiga konsolidering av den borgerliga statsapparaten befäster och speglar arvet från den absolutistiska monarkin: den absolutistiska statsapparatens relativa självständighet i förhållande till det formella politiska maktcentrumet — nu parlamentet. I många länder, och inte minst i Sverige, kommer detta fortfarande till klart uttryck. I samband med IB-affären i Sverige skrev Fjärde Internationalens redaktion en artikel som bl a berörde detta (FI 3/73, s. 15):
”Hur ser då maktfördelningen i Sverige ut? Är vi i detta avseende 'världens största demokrati'? Inte alls. I inget annat kapitalistiskt land har den dömande makten en så stor självständighet som här. I inget annat land har ämbetsmännen så stora befogenheter och rättigheter som i Sverige. En svensk ämbetsman har en unik 'anställningstrygghet' — han kan nästan göra vad som helst utan att avsättas. Denna unika självständighet för den dömande makten är en rest från det förkapitalistiska samhället i Sverige, ett samhälle där statsmakten hade en kraftig ställning. Den svenska borgarklassen genomförde aldrig en revolutionär omdaning av statsapparaten. Den kompromissade med den gamla adeln och ämbetsmannaskikten (vilka var samma sak, eftersom adelsmännen hade privilegier på ämbetsmannatjänsterna). Den dömande makten förblev en självständig enhet med stora privilegier. Dess självständighet garanterades i grundlagen. Likt alla självständiga enheter skapade den sig ett eget kulturmönster. Den fick en egen ideologi (boströmianismen). Ja, t 3 m ett eget språk, som är närmast ogenomträngligt för vanliga svenska medborgare (kanslisvenskan), ett språk som är lika svårt att förstå för en utomstående som skinnarspråket eller förbrytarmålet.
Dessa privilegier och detta kulturmönster har skapat en fast sammanhållning inom det svenska ämbetsmannaskiktet. Dess kåranda är allmänt känd och allmänt fruktad. Alla dess göranden och låtanden betraktas som interna hemligheter. Att avslöja dem är detsamma som att angripa en grundpelare i statens byggnad, detsamma som att avslöja rikets hemligheter.”
Den borgerliga staten får endast sin mening i relation till det kapitalistiska samhället. Dess uppgift är att befrämja och säkra det nya produktionssätt som nu sätter sin prägel på allt större delar av samhället. För förståelsen av den är det lämpligt att ga igenom dess olika funktioner och uppgifter[4]:
1. Att bidra till att skapa den nödvändiga sociala ramen för den kapitalistiska produktionen, vilket i stort sett kan sammanfattas i a) ett enhetligt penningsystem, b) en nationell enhet och c) en allmän juridisk ram (av liberalt och borgerligt slag). I flera länder i Europa skapades mycket av detta av den absolutistiska staten. Länder som Italien och Tyskland utgör dock exempel på hur dessa uppgifter först genomfördes under medverkan av den borgerliga staten.
2. Att garantera de materiella och ekonomiska villkor för kapitalistisk produktion som inte enskilda kapitalister kan eller har resurser till att skapa:
a) garantera ett minimum av infrastruktur — post, tele, hamnar, järnvägar osv.
b) att när vissa näringsgrenar eller sektorer saknar räntabilitet och inte är lönsamma under vissa konjunkturer ingripa med stödåtgärder, antingen genom att staten köper upp företag som går dåligt (något som blir vanligare först i ett senare skede av kapitalismen, då staten också har tillräckliga ekonomiska resurser eller går in med egna beställningar. Det senare gör det möjligt för staten att språngartat öka lönsamheten inom de berörda sektorerna.
c) skapa kvalificerad arbetskraft genom utbildning, högre utbildning och avancerad forskning.
3. Att förtrycka och slå ner alla försök att förlama eller omkullkasta det kapitalistiska systemet. Dessa funktioner upprätthålls av hela det statliga repressiva maskineriet — våldsapparaten, dess polis, militär och institutioner som domstolar, fängelser osv. Även om denna våldsapparat står som sista garant för den rådande samhälls- och produktionsordningen är det främst andra mekanismer som garanterar samhällsstabiliteten under normala perioder: Ett samhälle som enbart kan garantera sin stabilitet genom repression, genom en massiv insats av våldsapparaten, skapar eller speglar endast en situation av permanent inbördeskrig och kaotiska produktionsvillkor. För statskassan är också ett politiskt system och en situation som inte kräver stora dagliga insatser av gendarmeri och polis betydligt billigare. Jämförelsen mellan 1800-talets England och Frankrike är här utomordentligt belysande, där det fanns ett tydligt samband mellan dessa staters ekonomiska och politiska framgång på den internationella scenen och deras behov av massiv repression mot revolter och revolutioner på den nationella scenen. Medan den franska staten fick lägga ner oerhörda summor för att stävja de revolutionära upproren kunde den engelska ägna sig åt en expansiv kolonialpolitik.
Att de borgerliga staternas repressiva apparater byggts ut kraftigt under 1900-talet är inte enbart en funktion av den hårdnande imperialistiska konkurrensen och konflikten Öst-Väst, utan också ett resultat av en avancerad teknologisk utveckling som skapar ett samhälle som är mer sårbart för både enskilda sabotage och ”politiska” explosioner. Idag underlåter därför knappast någon imperialistisk stat att anskaffa kvalificerad utrustning mot ”yttre” och ”inre” fiender, allt i vetskap om att en svag våldsapparat också kan bidra till uppkomsten av väpnade organisationer och grupper utanför statens kontroll, vilka kan hota den liberala bourgeoisins och reformistiska arbetarbyråkratins existens både från vänster och höger. Jämför t ex med Versaillesfreden efter första världskriget, som genom den påtvingade begränsningen av de reguljära, statliga väpnade enheterna i Österrike och Tyskland lade grunden för stora frikårer, skyddsförbund och hemvärnsstyrkor ur vilka både militanta fascistiska och socialistiska rörelser hämtade sin styrka.
4. Att upprätthålla ideologiska funktioner för att integrera arbetarklassen i systemet och samhället. Dessa berör utbildningen, men också hela lagstiftningen och de politiska fri- och rättigheterna, som i de ”västerländska demokratierna” huvudsakligen hänförs till de enskilda individerna och riktar samhällsmedborgarnas intresse bort från kollektiva lösningar. Idag, med statens ökande ekonomiska inflytande och systemets ökade sårbarhet för explosiva samhällskriser har arbetarnas ideologiska uppknytning till systemet som konsumenter, socialpartners eller ansvariga medborgare blivit ännu viktigare och mer raffinerad genom massmedias utveckling. Staten lägger också grunden för denna individualistiska ideologi genom sin politik i trafikfrågorna, stadsbyggnadsfrågor, familjepolitiska och arbetsmarknadspolitiska frågor. I den av staten legitimerade relationen samhälle — individ, där klasskampen bannlysts som mellanled, förvandlas de avgörande frågorna vad gäller samhällsutvecklingen, teknologins användning och energipolitiken till ”tekniska expertfrågor”,[5] medan de politiska väljarna och löntagarorganisationerna skall ägna sig åt den individuella konsumtionens villkor — löner, daghemstaxor, bostadsbidrag..
5. Att utgöra internationell förhandlingspartner, för att med försvars-, utrikes- och handelspolitik säkra de ”egna” företagens marknader (genom att bl a försvara och eventuellt vidga de nationella gränserna). Denna imperialistiska politik utvecklades av de framsynta kolonialmakterna redan innan den under kapitalismens monopolkapitalistiska fas efter sekelskiftet blivit en tvingande nödvändighet.
”Statens huvudfunktioner kan delas in i repressiva, integrerande och tekniska”,[6] och enligt ovanstående motsvaras de bl a av punkterna 3, 4 respektive 2 (alla återfinns i olika grad i punkterna 1 och 5). Betydelsen och innebörden av dessa statsfunktioner (för samhällets stabilitet) har förändrats under kapitalismens utveckling. Jag skall beröra detta under nästa avsnitt och då genom att kort gå igenom det problem som idag upptar många marxisters forskning kring den borgerliga staten, nämligen statens självständighet i förhållande till den härskande klassen eller frågan om hur kapitalistklassen försäkrar sig om en stat som handlar i kapitalismens intresse.
”...Staten kan alltså varken förstås som ett rent politiskt instrument eller som en av kapitalet upprätthållen institution, utan bara som en särskild form för genomdrivandet av kapitalets samhälleliga existens vid sidan om och utanför konkurrensen.”[7] Detta är i synnerhet sant under kapitalismens nuvarande skede, och varje försök att betrakta den borgerliga staten som ett följsamt redskap för den härskande bourgeoisin finner idag inget belägg i verkligheten. ”Den borgerliga statens växande makt och självständighet svarar mot de ökade svårigheterna för kapitalets friktionsfria expansion.”[8] Hur stor är denna självständighet? Hur sker borgarklassens kontroll över staten? Det är här viktigt att visa på de olika typer av relationer mellan den härskande klassen och staten som upprättats, utvecklats eller skurits av under kapitalismens olika faser.
Under konkurrenskapitalismen, med en relativt svag stat, som i huvudsak byggde ut sina tekniska funktioner, fanns det många fraktioner inom bourgeoisin som konkurrerade om inflytandet över regering och stat utan att se hur deras gemensamma intressen sammanstrålade — t ex handels-, finans- och industribourgeoisin, småföretagare, agrarbourgeoisin. Parlamenten spelade här rollen som ett forum för bourgeoisin. Här debatterade man seriöst sina olika ståndpunkter och problem för att genom beslut nå fram till ett mer enhetligt agerande. Parlamentet hade dessutom ett relativt stort inflytande över statens politik.
Under monopolkapitalismen, med dess ökade ekonomiska koncentration och ökade krav på statliga ingripanden (socialpolitik som garanterar arbetskraftens köpkraft och reproduktion, statliga beställningar till industrin, polisiär och juridisk intervention i klasskamp och på arbetsmarknad, rustning och imperialistisk expansion), där statens imperialistiska åtgärder är speciellt viktiga, under denna fas utvidgas rösträtten snabbt. Arbetarklassens organisationer vinner insteg i parlamentet, en process som både är ett resultat av arbetarklassens kamp och fyller funktionen att integrera arbetarklassen i systemet, att också få dess organisationer att ”ta ansvar för samhället” (vilket flera socialdemokratiska och reformistiska partier börjar göra —reaktionärernas paniska rädsla för den allmänna rösträtten och dess konsekvenser hade här i första hand en idealistisk grund: Den utgick inte från en bedömning av det reella klasskampsläget och en förståelse för den starkt integrerande effekt som systemet utövar på arbetarledare som inte bärs fram av en aktiv arbetarmobilisering).
I Sverige avslutas denna process efter en serie reformer 1919-21. I och med detta förlorar parlamentet alltmer sin roll som borgarklassens politiska centrum. Borgarklassen fortsätter visserligen genom sina partier att tävla om inflytandet i parlamentet, men deras förslag, diskussioner och åtgärder förmedlas i allt högre grad genom egna intresseorganisationer och genom direkta kontakter med regeringen och topparna inom den statliga förvaltningsapparaten.
Statens ökade åtaganden, den växande statsbudgeten (nu beskattas alla lönearbetare) och svårigheterna för kapitalismen att reproducera sina produktionsvillkor genom den rena ekonomiska automatiken lägger grunden för en ökad självständighet hos den borgerliga staten. Dvs den politiska makten centraliseras nu till en relativt självständig apparat, med tyngdpunkten utanför de parlamentariska institutionerna och som i vissa konjunkturer kan befria sig från olika kapitalistgruppers kontroll i syfte att säkerställa systemet. Denna självständighet kan under bestämda politiska och ekonomiska konjunkturer överskrida den borgerliga konstitutionen (med parlamentariska val) och ge upphov till andra borgerliga statsformer — militärdiktatur, bonapartism och fascism — alla med sitt specifika förhållande till samhällets båda huvudklasser, men i grunden uttryck för vissa borgerliga gruppen (ofta delvis med säte i statsförvaltningen) politiska lösning på en kris i det kapitalistiska systemet.
Det är också denna självständighet och ökande makt hos staten som på allvar förstärker och befäster de reformistiska perspektiv inom arbetarrörelsen som Lenin så våldsamt kritiserar i sin ”Staten och revolutionen”. Staten kan utgöra ett redskap för den sociala omvandlingen mot socialismen, menar nu många socialdemokratiska ledare i Europa. En av de kändaste reformistiska teoretikerna är Bernstein, som hävdade att ju mer verksamheter och verksamhetsfält som staten kontrollerade, desto mer förlorade staten sin klasskaraktär. Det socialdemokratiska ansvarstagandet för den borgerliga statens åtgärder rättfärdigades också genom en förskjutning av de politiska uppgifterna: Den centrala och viktigaste omvälvningen ansågs nu inte längre gälla kontrollen över produktionen, utan fördelningen av samhällets resurser och ett radikalt ingripande i distributionen. Genom staten kan en rättvis fördelning av ”nationalinkomsten” åstadkommas, blev något av huvudargumentet för den reformistiska politiken.
Under senkapitalismen (efter andra världskriget) har statens intervention i samhället och ekonomin ökat snabbt. Den ekonomiska automatiken förmår inte garantera reproduktionen av de kapitalistiska produktionsbetingelserna. Staten måste genom uppbygget av en politiskt, socialt och ekonomiskt betydelsefull offentlig sektor garantera social service, arbetskraftens utbildning, omskolning och rörlighet. Den snabba teknologiska expansionen (data, kärnkraft), med enorma summor till de projekterade anläggningarna, kräver ökat samarbete och försök till planering mellan staten och kapitalet. Kapitalets minskade omloppstid och maskinparkens kortare avskrivningstid ökar behovet av planering av alla kostnadskomponenter, vilket innebär att staten kraftigare ingriper i arbetslivet, än för att genom ”arbetslivs- och företagsreformer” söka integrera arbetarna, än för att med statlig inkomstpolitik söka reglera deras löner.
Även om statens politiska självständighet i förhållande till borgarklassen ökar i många avseenden är staten ekonomiskt bunden till kapitalägarna, dels genom att borgarklassens och företagens representanter i allt högre grad ingriper på alla nivåer i statsförvaltningen, dels genom statens oerhörda beroende av kortfristiga bankkrediter. Vad gäller det sistnämnda, skriver Mandel: ”Man behöver bara erinra om statsapparatens beroende av kortfristig bankkredit, som idag är större än någonsin, ..., för att inse att tesen om de ”gyllene kedjorna” som binder staten vid monopolkapitalet, så länge detta inte förlorat sin ekonomiska makt — dvs så länge de kapitalistiska produktionsförhållandena inte är upphävda — inte på något sätt över överspelad.” [9]
Det centrala politiska beslutsfattandet vad gäller statens affärer sker idag i allt mindre grad i den lagstiftande församlingen — parlamentet. Det sker i organ utanför de parlamentariska institutionerna, genom kontakter mellan företrädare för kapitalet, statens toppar och ofta också fackliga representanter. De beslut som föreläggs parlamentet förbereds genom en intensiv lobbyverksamhet, där ”pressure-groups” och representanter för arbetsköparintressen möter regeringsmedlemmar och utredare från departementen, för att informera varandra och diskutera sina respektive perspektiv.
När det gäller den aktuella internationella marxistiska debatten om staten har framför allt två för oss helt användbara inriktningar och ”skolor” gjort sig gällande. Å ena sidan den som brukar betecknas som ”instrumentalister”. Den betonar det faktum att borgarnas kontroll över statsapparaten garanteras genom den sociala rekryteringen: till varje nivå, och i synnerhet till högre nivåer, rekryterar statsförvaltningen övervägande personer med borgerlig bakgrund, borgerliga värderingar osv. Toppskikten inom administrationen knyts ännu hårdare till systemet genom att de också skaffar sig privat egendom i form av t ex aktier, fastigheter och mark, eftersom de vet att detta, och inte endast status och lön, utgör källan till framgång i samhället. En omtalad representant för ”instrumentalisterna” är Ralph Miliband, som i ”Statsmakten i det kapitalistiska samhället” (Tema) gjort en omfattande, illustrativ och huvudsakligen empirisk genomgång av statsförvaltningens sociala sammansättning och beteendena och värderingarna hos dess representanter.
Å andra sidan finns den s k strukturalistiska skolan, som menar att oberoende av de individuella statsrepresentanternas öden fyller staten på ett för borgarklassen betryggande sätt en funktion i kapitalismens intresse. Genom sin struktur och uppbyggnad förmår den upprätthålla sina viktigaste uppgifter: att säkra kapitalismens reproduktion och förhindra arbetarklassens politiska formering genom att atomisera den i individer som inte söker kollektiva lösningar på de samhälleliga problemen. Nicos Poulantzas utgör en representant för denna syn, och han har i sin bok ”Politisk makt och sociala klasser” gjort en rik, men nå
got abstrakt, formalistisk och till sina konsekvenser svåröverskådlig genomgång av den borgerliga staten. Hans ahistoriska och strukturalistiska syn bottnar i en undervärdering av arbetarklassen som politiskt och historiskt subjekt, vilket också medför att han inte ger någon större vikt åt (utan snabbt och ytligt behandlar) den borgerliga våldsapparaten och statens repressiva funktioner.
Även om det är lämpligt att reservera sig inför alla de begrepp som använts för att karaktärisera dessa ”skolor”,[10] och även om det inte är svårt att se ”poängen” med respektive angreppssätt, reser den fortsatta teoretiska debatten dem emellan problem som kräver stora teoretiska kunskaper och som i sina politiska konsekvenser är ganska svårgripbara. I Häften för kritiska studier nr 1/76 analyserar Ernesto Laclau Poulantzas-Milibanddebatten och förmår precisera och dra fram de flesta kärnfrågorna.
Också en annan internationell teoretisk ansträngning är i detta sammanhang värd att uppmärksammas, nämligen teorin om den s k ”statsmonopolkapitalismen”. Under de europeiska kommunistpartiernas stimulans och kontroll håller den nu på att beläggas och förfinas av en uppsjö teoretiker (det svenska Vpk tycks fortfarande stå utanför detta projekt, som t ex bara i Finland engagerar hundratals universitetsforskare). Teorins existens och utarbetande utgör på sätt och vis ett framsteg för den traditionella kommunistiska rörelsen, eftersom den senare nu för första gången sedan 20- och 30-talen teoretiskt försöker behandla kapitalismens kris och övergången till socialismen. Teorin förmedlar dock en stark smak av rättfärdigande av kommunistpartiernas egen politiska strategi. Den utgår från kapitalismens internationella kris och en syn som menar att monopolföretagen, som idag sägs ha fått en så stark ställning att de upphäver marknadsmekanismerna, alltmer ingår i en slags unik symbios med staten. Denna ”fusion” mellan stat och monopol, som i allt högre grad också cementeras på internationell nivå, kontrollerar
och griper in i alla sociala områden samtidigt som den modifierar de kapitalistiska relationerna och för att lösa kapitalismens kris t o m tvingas till kraftiga antikapitalistiska åtgärder (planering, reglering av produktion och distribution, osv) — dvs vi är praktiskt taget på tröskeln till socialismen. Det politiska per
spektiv som följer av denna analys, menar kommunistpartierna, är ett koncentrerat arbete för att demokratisera staten, att i ”enheten” stat-monopol ersätta monopolens representanter
med demokrater och socialister. I praktiken blir socialismen för - dem lika med förverkligandet av demokratin. Dvs en analys och politisk inriktning som helt anknyter till reformismen.
Den svenska statens utveckling, där begreppet statsapparat får innefatta de väpnade styrkorna, rättsväsendet, den civila förvaltningen i departement och ämbetsverk, regering och parlament samt de social- och konjunkturpolitiska organen på statlig, läns- och kommunal nivå, följer i huvudsak de linjer som skisserats i ovanstående.
Särdragen i den svenska utvecklingen måste emellertid understrykas, i synnerhet vad gäller perioden med socialdemokratisk parlamentarisk dominans efter 30-talet. Det som framstår som något nästan unikt i regeringens och statsadministrationens arbetssätt är dess prägel av korporativistisk praktik och klassamarbete, som både institutionaliserats i en internationellt sett långt utvecklad klasslagstiftning med t ex starka korporativa statliga organ som skiljedomare i klasskonflikterna i produktionen (arbetsdomstolen), och uttrycks i regelbundna utomparlamentariska och informella kontakter mellan regering och näringslivets representanter. Denna korporativism och samförståndsanda har fått ett ännu starkare, om än inte för helheten alltid lika viktigt, genomslag på lägre nivåer inom statsapparaten, inom kommun och landsting. Det intressanta är dess resultat: Utan kraftigare våldsinslag i det politiska livet och på arbetsmarknaden — Ådalen 31 står fortfarande som det främsta exemplet på öppet klassvåld i svensk klasskamp — har det lett till uppbyggnaden av ett internationellt sett starkt kapitalistiskt system (det svenska näringslivets struktur och näringsgeografiska förutsättningar har förvisso gynnat en sådan utveckling, men absolut inte garanterat den).
En regering bestående av borgerliga partier med arbetarpartierna i opposition skulle säkert aldrig ha lyckats med detta. Ej heller den socialdemokratiska regering som resolut stoppat de borgerliga representanternas försök att vinna inflytande över staten genom direkta, personliga överenskommelser och kontakter —varje regering i en borgerlig stat behöver för stabiliteten i samhällsekonomin ett ganska stort mått av samarbete med bourgeoisin, eftersom den senares samarbetsvägran kan skapa enorma svårigheter, också genom enbart lagliga medel: informationsblockad, starkt selektiv kreditpolitik, investeringsstopp, kapitalflykt osv. Att den svenska bourgeoisin och storfinansen lyckats förmedla sina intressen via den socialdemokratiska regeringen på ett så relativt smidigt sätt utgör en mycket viktig del av förståelsen av den svenska välfärdsstatens framväxt. En kortfattad och utmärkt redogörelse för hur detta gått till, med en klar antydan om alla de tveksamheter och konflikter som periodvis enade och splittrade kapitalintressena, återfinns i Internationalen nr 20/76. Den intresserade läsaren bör också ta del av Bengt Söderpalms bägge böcker ”Wallenberg och Branting” respektive ”Direktörsklubben” (Tema-teori). Denna förmedlings framgångsrika resultat skapar emellertid idag spänningar inom det borgerliga lägret, som naturligtvis varken utan oro eller odelat positivt kan möta en situation där de borgerliga partierna eventuellt besätter regeringsposterna. Genom en beskrivning av vissa delar av parlamentarismen och dess funktion har t ex Lennart Berntsson understrukit och beskrivit det som gör att vi ännu bättre kan förstå varför[11]:
”Parlamentarismen har följaktligen inte bara inneburit en tillämpning av majoritetsregeln vid tillsättandet av riksdag och regering, utan också införandet av en administrativ och korporativ praxis i politiska frågor. Precis som fackföreningarnas handlingsfrihet kringskurits av olika lagar och överenskommelser, finns inom det politiska systemet en rad formella och informella regler, förordningar och oskrivna lagar som begränsar och bestämmer den reformistiska arbetarrörelsens ambitioner och valmöjligheter. Den främste förespråkaren för dessa regler — 'demokratiska spelregler' — är i dag det socialdemokratiska partiet självt. Det reformistiska toppskiktets dubbelställning mellan kraven från sin sociala bas (arbetarklassen) och den politiska begränsning de sedan årtionden påförts av integrationen i det 'praktiska statsarbetet' gör det mer sårbart än de borgerliga partierna. Socialdemokratin måste nämligen i varje större politisk fråga hålla tillbaka eventuella krav på helhetslösningar inom arbetarklassen, vilka skulle kunna kollidera med borgerlighetens hegemoniska intressen, precis på samma sätt som LO i årets avtalsrörelse återhåller lönekraven med hänsyn till den härskande klassens krav på 'rimlig' vinstnivå.
Det är mot bakgrund av dessa motsatta och asymmetriska intressen man måste se statens strävan att sammanjämka olika parters synpunkter och krav. Staten försöker inte längre 'reglera, kontrollera eller t o m motarbeta sammanslutningarna (dvs främst fackföreningsrörelsen, mitt tillägg) utan att utnyttja dem'. I gengäld kan organisationerna tilltvinga sig ett visst inflytande inom den etablerade ramen för politisk maktutövning.
Skillnaden mellan hegemoniska och korporativa intressen framgår av den olikartade karaktär som skilda politiska frågor har. Den härskande klassens hegemoniska intressen har sin motsvarighet i en rad politiska frågor som aldrig eller högst sällan berörs offentligt och bara ytterst formellt är underställda slutliga beslut i riksdagen. Hit hör internationella kapitalrörelser, in- och utförsel av vinster, regler för aktiehandel och förmögenhetsplacering, avskrivningar, energiskatt, exportsubventioner, investeringsfonder, lokaliseringsbidrag, försvarsbeställningar, samarbetet industri — försvar — statsmakt. Investeringsbanken och ASEA-ATOM. Dessa frågor berör på ett direkt och konkret sätt industrin och företagens existensvillkor, och därmed också ekonomin som helhet. Men just på grund av sin helhetskaraktär kan de upphöjas till 'allmänna' frågor och i vissa fall beläggas med hemlighetsstämpel och anta karaktären av tekniska problem. I linje med den större enigheten om att avpolitisera denna typ av spörsmål ligger en ökning av antalet administrativa frågor. Representanter för näringslivet hävdar också att 'förvaltningen fått ökad betydelse genom att många frågor fått en allt mer tekniskt komplicerad karaktär, vilket i sin tur givit oss ökat inflytande på det tekniska, icke-politiska planet'. Löntagarnas bestämmanderätt över dessa frågor är helt frånvarande. Deras korporativa intressen återspeglas istället i politiska frågor av följande typ: sysselsättning, bostäder, skolor, sjukvård, pensioner, hyror, barnbidrag. Dessa men få andra typer av problem definieras som löntagarfrågor. Löntagarna kan inte göra anspråk på helheten utan endast en del därav. Arbetare kan inte ställa krav på kontroll av företagets totala utgifter, utan endast en del därav — lönen.
Det är i fältet mellan löntagarnas korporativa intressen och den härskande klassens hegemoniska som staten fyller funktionen av sammanjämkare, möjliggör kompromisser och kohandel.”
För de starka delarna av borgarklassen måste det nu naturligtvis vara frestande att som formellt ansvarig för denna sammanjämkande stat acceptera ett socialdemokratiskt parti med ett bevarat stöd inom breda löntagargrupper, med erfaren och kunnig toppkader och med en helhetspolitik som byggts upp kring idén om ett ekonomiskt starkt samhälle och mobiliserat sitt masstöd och väljarunderlag kring just ”löntagarfrågorna”.
Trots socialdemokratins och statens uppenbara och kraftiga stöd till monopolföretag och exportindustri finns det en del som hävdar att det svenska samhället förts närmare socialismen (både socialdemokrater och borgare). Staten har med SAP:s hjälp bidragit till att bygga ut den sociala servicen, ökat sina kapitalandelar inom industrin, skapat möjligheter för reglerande ingripanden i många skeenden inom näringslivet och genom en rad reformer ökat individernas sociala trygghet. Samtidigt har den materiella standarden höjts! Men, menar vi, allt detta har, eftersom det huvudsakligen och i praktiken ägt rum på kapitalismens villkor och inom dess ramar, skett till priset av en kulturell, social och politisk utarmning av den svenska arbetarklassen, en utarmning som tar sig uttryck i både ett accepterande av ”konsumtionssamhällets” produktions- och livsinriktning och en demobiliserad, byråkratiserad arbetarrörelse. Idag innebär det senare att arbetarklassen och dess organisationer på intet sätt står rustade för att försvara sin sociala ställning i en eventuell krissituation, och ännu mindre är förberedd för en kamp för en alternativ produktionsordning. Att då påstå att den socialdemokratiska politiken fört oss närmare socialismen är därför inte bara felaktigt utan uttryck för en heltigenom byråkratisk syn på socialismen, en syn som utesluter arbetarklassen som aktiv kraft i samhällsomvandlingen. (För oss är problemet egentligen irrelevant: Att försöka bedöma om ett kapitalistiskt samhälle — en borgerlig stat — är mer eller mindre socialistisk blir fullkomligt meningslöst.) Det är denna förmyndaraktiga syn, där ansvaret för samhällsomvandlingen ”officiellt” förläggs till staten och de parlamentariska institutionerna, som vi måste slå undan grunden för genom en revolutionär syn och politik i förhållande till staten.
Ovanstående genomgång både belyser och utgör utgångspunkten för den syn vi som kommunister har på staten, och då i synnerhet den borgerliga staten. Statens uppgift är att hålla samman det kapitalistiska samhället och garantera villkoren för dess reproduktion, för reproduktionen av kapitalets samhälleliga existens. Varje föreställning om att denna stat skulle kunna vara ett instrument för en radikal social omvälvning måste därför ses som illusorisk, och detta inte bara därför att de valda, parlamentariska institutionerna fått en minskad makt över statsapparaten eller att den politiska och ekonomiska makten skiljts åt och viktiga politiska beslut i parlament och regering måste anpassas till kapitalismens och den ekonomiska maktens behov för att bli verkningsfulla, utan också därför att varje bred politisk rörelse som i praktiken börjat genomdriva sina antikapitalistiska krav, utvecklat sina egna organisationsformer och därigenom hotat kapitalismens normala funktionssätt på avgörande punkter alltid har konfronterats med den borgerliga staten, som försökt integrera eller passivisera den. Och om rörelsen istället stärkt sin ställning, breddat sin folkliga bas och i praktiken vuxit till en utmaning av hela det kapitalistiska styret har den borgerliga våldsapparaten alltid till slut, gått till angrepp och ställt en avgörande klasskonfrontation på dagordningen: arbetarmassorna, deras kommittéer och kamporgan, folkliga organisationer och soldater som övergivit den borgerliga hären har då ställts mot systemets sista garant — den borgerliga polisen och militären. Historiskt vet vi också att varje rörelse som inför en sådan konfrontation förlitat sig på statens passivitet eller neutralitet, och därför inte förberett rörelsens egen beväpning och en förlamning av borgerlighetens väpnade enheter, lidit blodiga nederlag... nu senast i Chile. Den borgerliga staten utgör därför en fiende till varje arbetarrörelse som siktar till att lägga samhällsmakten i arbetarnas händer. Liksom borgarklassen måste den lamslås och besegras i den avgörande konfrontationen.
Den borgerliga staten, dess förvaltning, rättsväsende och parlamentariska institutioner är emellertid inget som kan ”besegras för att tas över”. Som socialister och kommunister är det vår målsättning att gynna uppbygget av en planekonomi. Till hela sitt innehåll är emellertid den borgerliga staten otjänlig i ett sådant uppbygge, eftersom en planerad ekonomi, produktion och distribution förutsätter en arbetardemokrati, en proletär demokrati som gör det möjligt att förmedla arbetarklassens politiska, sociala och ekonomiska behov och ge dem uttryck i politiska beslut. Den borgerliga staten, med sitt beslutssystem, sin sociala sammansättning, institutionernas relationer till varann och övriga samhället, kan aldrig förverkliga en sådan aktiv och omfattande demokratisk praxis. Tvärtom. Denna stat är uppbyggd på byråkratiska rutiner och hierarkiska förvaltningar, som inte bara är avskiljda samhället genom sina interna regler (språk, rutiner, befordringsgång etc) och bristen på daglig folklig kontroll och insyn, utan som förutsätter en situation där staten framträder som en särskild maktinstitution, utan- och ovanför folket. Parlament och riksdag har dessutom förlorat en stor del av sin politiska makt och tillsätts genom omröstning på partier (vilken kan bli riksdagskandidat med möjlighet till framgång utan att ha tjänat i partiapparaternas toppar?) där representationen inte kan påverkas på något betydelsefullt sätt annat än vart tredje år eller fjärde år. Den borgerliga staten måste därför förstöras, krossas.
Vad skall ersätta den borgerliga staten? Är ett samhälle möjligt utan stat? Vi svarar ja på den frågan. Vi ansluter oss till en av marxismens klassiska ståndpunkter och hävdar att i ett samhälle utan klasser och klassförtryck behövs och finns ingen stat. Dvs, en stat finns endast om ett samhälles organisering sker i intresse av och under kontroll av en speciell grupp eller klass (och detta oavsett samhällets komplexitet, teknologiska utvecklingsnivå, etc). Varje stat har sitt klassmärke — den härskande klassens. Men varje klass' förtryck av en annan klass och varje härskande klass' ansträngningar att säkra sitt herravälde och förverkliga sina målsättningar kräver en statlig organisering. Det är också så frågan kommer att ställas i den proletära revolutionen: Arbetarklassens politiska uppgift efter ett maktövertagande är att förtrycka och utplåna borgarklassen som klass och politisk kraft, allt för att garantera övergången till det klasslösa samhället —hela det arbetande folkets samhälle. Instrumentet för detta är arbetarnas egen stat, den proletära diktaturen. Denna nya stat måste dock rymma fröet till sitt eget bortdöende. Den stat som ersätter den borgerliga måste redan i sin konstitution, sitt funktionssätt och sin organisatoriska struktur stimulera och peka fram mot upplösningen av staten som en från folket skild institution, samtidigt som den skapar och upprätthåller den tillräckliga slagkraften, för att försvara sina sociala landvinningar och bekämpa borgarklassen, nationellt och internationellt. Är en sådan stat möjlig? Har inte exemplen Sovjet, Kina, osv, trots en där annan industriell och teknisk nivå, visat på omöjligheten i ett sådant projekt. Trots att denna diskussion föder omfattande problem och knappast är särskilt utvecklad bland marxister[12] kan vi här peka på en hel rad åtgärder som skulle gynna uppbygget av en sådan stat, åtgärder som på många avgörande punkter aldrig kommit i närheten av en tillämpning i t ex Sovjet och Kina, och som därför heller aldrig kunnat bidra till att förhindra byråkratiseringen där. Vi kan helt kort peka på följande:
— en revolutionär omdaning måste innebära att den politiska och ekonomiska makten sammanförs till ett sammanhängande system av valda rådsorgan — fabriksråd, bostadsråd, arbetarråd i en stad tillsatta av alla berörda arbetare. Råden samlar all makt och utgör både beslutande och verkställande organ. Delegaterna till råden måste vara avsättbara (närhelst deras arbete ifrågasätts av dem som de tillsatts av) och ha minsta möjliga privilegier (på sin höjd löner som en välbetald arbetare, daglig anknytning till arbetsplatsen och ”väljarna”). Flerpartisystem och demokratiska fri- och rättigheter måste garanteras. Arbetardemokratin måste utvecklas till arbetarnas dagliga kontroll över sina angelägenheter.
— samtidigt med detta måste en förenkling och decentralisering av många statliga funktioner äga rum, allt för att (genom t ex olika former av rotationssystem) förankra och förlägga dessa funktioner hos det arbetande folket, göra dem till en del av självstyret och frånta dem deras ”statliga” karaktär. Detta gäller t ex helt eller delvis hela raden av sociala verksamheter såsom sjukvård, socialvård, bostadsförmedling och bostadsförsörjning, barnuppfostran och daghem, som inte behöver skötas av en överordnad ”abstrakt” statlig förvaltning utan kan förläggas till bostadsområden, arbetsplatser, kooperativ, folkliga sammanslutningar, fackföreningar, osv. Det gäller också t ex större delen av den repressiva apparaten. Försvaret bör till största delen bestå av den beväpnade arbetarklassen, arbetarmilisen. Kriminaliserade handlingar, som idag dras inför domstolar, kan behandlas av och i rådsorganen och arbetarförsamlingar. Den mängd av yrkeskunniga personer som behövs inom alla dessa områden måste stå under rådens och massorganisationernas beskydd och kontroll. Alla offentliga tjänster måste väljas underifrån — inte tillsättas uppifrån.
Ovanstående utgör naturligtvis helt kort en inriktning, och den kan naturligtvis inte helt fullbordas så länge hotet om imperialistisk intervention kvarstår, så länge arbetarstaten t ex behöver en militärmakt. Socialismen kan inte fullbordas i ett land eller i en grupp av länder: Den förutsätter världsrevolutionens seger.
På vad byggs då den nya staten upp? I varje kamp för social frigörelse har arbetarna och massorna upprättat sina egna maktorgan för att försvara sina erövringar, för att utveckla och organisera kampen. Det är dessa organ — strejkkommittéer, arbetarråd, folkkommittéer, etc — som, samordnade och centraliserade, har en möjlighet att besegra och krossa den borgerliga staten. Det är också dessa organ som utgör embryot till den nya arbetarstaten. Det är därför som vi redan idag måste lägga så stor vikt vid kampen för arbetardemokrati i strejker, fackligt oppositionsarbete, aktionsenheter och solidaritetsrörelser. Det är därför vi ständigt erinrar om behovet av en demokratisk och kämpande arbetarrörelse.
Kampen mot den borgerliga staten börjar här och nu. För kommunister är det massorna, deras organisationer och organ som genom att överge sin politiska tilltro till de statliga institutionerna också förmår sätta dem ur spel. Varje försök att i isolerade aktioner förlama eller sabotera staten utgör enbart en desperat politis linje som i praktik och teori ersätter massaktiviteten med den egna ”heroiska” handlingen. (Jmfr Baader-Meinhof.) Vår huvudsakliga uppgift är att bevara och garantera massorganisationernas
och massrörelsens oberoende av stat (och kommun), att arbeta för att ge dem en politisk inriktning som i sina krav och kampformer avvisar all tilltro till stat och parlament och endast ser de senares eventuella och delvisa ”tillmötesgående” som ett resultat av den egna kampen. Denna självständighet i förhållande till staten och borgarklassen utgör tillsammans med strävan till arbetarklassens enhet i kampen A och 0 i den revolutionära strategin.
Det är också denna syn som gör att vi avsvär oss allt ansvarstagande för alla de beslut i parlament och kommunfullmäktige som riskerar att ställa oss i motsättning till kampen inom olika områden. Att i dessa institutioner t ex rösta på budgetfrågor som fördelar de tillgängliga ekonomiska medlen mellan olika samhälleliga sektorer är exempel på ett sådant ansvarstagande, som t ex en massrörelse inom någon av de berörda sektorerna snabbt skulle kunna ifrågasätta genom att ge uttryck för ett behov som är mångdubbelt större än det som röstningen avspeglar. Att som kommunistiskt parti föreslå och binda upp sig till sådana beslut när enbart en reformistisk tilltro till de statliga institutionerna.
Mot bakgrund av det förda resonemanget blir en kommunistisk syn på förstatliganden av privata företag begriplig. Förstatliganden är i sig ingen väg mot socialismen: I en kapitalistisk ekonomi är de statliga företagen i stort sett varken bättre eller sämre än de privata (för arbetarna). Frågan om förstatligande kan emellertid inte avvisas som oviktig för arbetarklassen med hänvisning till denna syn (lika lite som förstatliganden kan bekämpas av arbetarrörelsen). I många situationer kan den tvärtom bli brännande, och det kan bli nödvändigt att arbetarna och deras organisationer reser krav på förstatligande, kopplat till ett eller flera av krav som ”ingen ekonomisk kompensation till de privata ägarna”, ”... under arbetarkontroll” och ”omläggning av produktionen”, en ”koppling” som är beroende av och endast kan göras med hänsyn till arbetarnas mobilisering och medvetenhet, produktionens karaktär, arbetsmarknadsläget och arbetslösheten på orten, osv.
Vi lever idag i en borgerlig demokrati, i ett s k demokratiskt samhälle med s k demokratiska fri- och rättigheter. Att dessa på intet sätt är fullständiga visar antistrejklagar, terroristlag, arbetsköparnas rätt att införa förbud mot ”politik på arbetsplatserna”, osv. Kampen för att bevara och utvidga de existerande rättigheterna är en central uppgift för arbetarrörelsen, för dess möjligheter till politisk organisering och utveckling. Praktiskt taget varje strejk utgör idag en utmaning av den borgerliga legaliteten och dras också ofta av arbetsköparen inför den statlige skiljedomaren — arbetsdomstolen. Vi stödjer och uppmuntrar varje sådant brott med den borgerliga legaliteten när det svarar mot kampens behov och avvägts mot den eventuellt efterföljande repressionen. Samtidigt måste vi ta vara på varje tillfälle att stärka kampen för fullständiga politiska fri- och rättigheter, och detta utan att lita på att staten eller de parlamentariska församlingarna kommer att tillgodose detta. Att som de svenska SKP/VPK i samband med IB-affären resa kravet på en parlamentarisk fempartiutredning är ett utmärkt exempel på en felaktig inriktning som bibehåller och stärker illusionerna om stat och parlament.
Vår strävan att försvaga och förlama den borgerliga staten och dess inflytande kan inte ske genom stöd till vissa delar av statsapparaten gentemot andra, för att ”splittra staten”, minska och motverka dess centralisering, osv. Ett krav som anknyter till det sistnämnda är t ex ”kommunalt självstyre” (bl a rest av SKP). Dvs krav på självstyre för dessa ”statliga exekutiv” på det lokala planet. Effekterna av ett sådant kravs genomförande är helt oöverblickbara i ett klasskampsperspektiv och skulle t ex i borgerligt dominerade kommuner kunna ställa arbetarna inför fullkomligt godtyckliga kommunstyren. Den enda verkliga ”kommunala självstyre” jag kan föreställa mig är i en skärpt klasskampssituation, där arbetarnas organ och organisationer nonchalerar den kommunala församlingen och upprättar ett arbetarråd som står i direkt motsättning till den borgerliga staten.
Vårt försök att försvaga och lägga grunden för en medvetenhet som kan försvaga den borgerliga staten måste också ske genom en aktivitet inom de breda löntagargrupper som arbetar inom stat och kommun, och inte minst inom de militära förbanden, där den anti-militaristiska propagandan måste förenas med försök att dra in breda soldatgrupper i kamp för bättre lönevillkor, för demokratiska fri- och rättigheter på förbanden, mot kadaverdisciplinen, osv. För att bidra till att skapa goda kampmöjligheter för alla dessa grupper gäller det inte minst att motverka all propaganda som utvecklas kring ”den orättvist drabbade tredje parten”, vanligtvis den s k allmänheten. Det är nämligen utifrån den som staten bygger upp mycket av sin ”ideologiska” styrka och med hänvisning till storleken på den offentliga sektorn idag kan finna ett ganska stort stöd för myten om sambandet: Staten=Samhället.
Vår syn på den borgerliga staten lägger grunden för vår inställning till parlamentet och parlamentariska val. En revolutionär praktik kan och får inte ge uttryck för föreställningen att radikala sociala förbättringar sker eller kan ske genom omröstningar och beslut i de parlamentariska församlingarna. De radikala reformer som genomförs är alltid i första hand resultatet av arbetarklassens och olika rörelsers krav och mobilisering utanför parlament och riksdag, mobiliseringar som visserligen till en del kan ha stimulerats av omröstningar i riksdagen (ofta med negativt resultat i arbetarnas ögon) eller genom att kraven förts fram i radikala riksdagstal.
De partier som har en annan inställning än ovanstående och som riktar sin politiska praktik mot riksdagen och de kommunala institutionerna präglas av vad vi kan kalla för reformism, parlamentarism och elektoralism (election = val). Att SAP är ett parlamentariskt parti är uppenbart för alla: De förvaltar den svenska staten och handhar ansvaret för en regering som utgör en del av denna stat — en borgerlig regering. Partiet anser att de politiska avgörandena sker i de statliga organen och att den avgörande frågan för dem är tillträdet till dessa institutioner. De genomför också sina största partimobiliseringar i valtider. De försvarar parlamentarismen som system och har inga radikala perspektiv och idéer för att förändra det nuvarande beslutssystemet.
Med Vpk förhåller det sig något annorlunda. Partiet betonar betydligt mer att opinioner, protester och aktioner utanför riksdagen är viktiga för att genomföra förändringar, och det bidrar också i olika grad att organisera sådana. Partiet vill reformera statsapparaten och parlamentet, men inte avskaffa dem. Men i såväl dess dagliga praktik som i dess syn på hur makten i samhället skall förändras återfinner vi det parlamentariska och reformistiska perspektivet. Protester och mobiliseringar ses i första hand som ett stöd för det parlamentariska arbetet. Det finns emellertid ingen anledning att ta upp detta till noggrannare behandling här, eftersom detta nummer av Fjärde Internationalen innehåller en lång genomgång av Vpk.
Med SKP förhåller det sig ytterligare något annorlunda (i förhållande till SAP och Vpk). Deras begränsade styrka och maniska profilering gentemot Vpk förklarar publiceringen av en hel serie av artiklar på temat ”Vpk tror på fredlig revolution i Portugal”, ”Vpk:s reformism leder till blodigt nederlag i Chile”, osv, dvs artiklar som med en revolutionär retorik vill markera en antireformistisk hållning. SKP:s förmåga att bygga upp aktioner och snabba mobiliseringar är också större än Vpk:s och partiets inställning till en rad ”arbetarfrågor” — medbestämmandelagen, Meidner — svarar mot en icke-reformistisk och icke-parlamentarisk inriktning. Ändå uttrycker partiets politiska praktik ett övervägande motsatt innehåll. Den innebär ofta en anpassning till olika borgerliga organisationer (för att dra med dem i olika aktioner). Den när i mängder av politiska krav illusioner om parlament och stat, t ex när det gäller synen på dessa institutioner och de borgerliga demokratiska fri- och rättigheterna. I botten finns också, inte som en perifer fråga, utan som ständigt framskjuten profil, inställningen till det borgerliga klassförsvaret: I en situation av skärpt klasskamp i hela Europa manar SKP idag till förstärkning av de nationella försvaren — en ohöljt kontrarevolutionär politik, där mellanstatliga relationer missbedöms och helt överordnas klasskampen! (Vpk har naturligtvis i grunden och ”när det kommer till kritan” en likartad syn på det borgerliga försvaret, men genom sparsamma och mycket försiktiga och tvetydiga uttalanden sprider de inte idag aktivt och massivt en reaktionär försvarsinställning).
Alla ovanstående partier stärker i olika grad illusionerna om parlamentets och statens vilja och möjligheter att tillgodose arbetarklassens och ”folkets” intressen, nationellt och internationellt. Tilltron till dessa institutioner kommer naturligtvis alltid att vara stor inom de breda arbetargrupperna så länge de inte, för att utveckla sin egen kamp, upprättar egna kamporgan och beslutsstrukturer. Kommunisters uppgifter är emellertid alltid att bemöta, avvisa och bekämpa alla föreställningar om parlamentets förmåga att lösa arbetarklassens grundläggande sociala problem. Ett val och en valkampanj kräver en speciell betoning av dessa uppgifter, både för att förväntningarna på parlamentet och partiernas då ofta stegras hos ganska stora grupper och, när det t ex gäller KAF, för att motverka och upphäva den ”parlamentariska inriktning> som förbundets egen kandidatur kan ge intryck av (den inställning som principiellt tar avstånd från varje form av kandidatur och röstning i parlamentariska val avvisar vi. Vi ser inte valagerandet som en principfråga, utan som en taktisk fråga).
Det är i linje med ovanstående som KAF arbetar i årets val. Förbundet vill under valkampanjen och sina motton ”Upp till kamp...” och ”För en demokratisk och kämpande arbetarrörelse” göra sin egen kandidatur till en plattform och ett språkrör för den antikapitalistiska kamp som utvecklats i samhället och för de krav som där rests eller som uttrycker arbetarklassens och andra kämpande gruppers behov. Det förslag till inriktning för en kämpande arbetarrörelse som vi lagt fram inför valet utgår från detta. Alla försök att tolka detta förslag som ett program vi idag skulle vara beredda att (om det vore formellt möjligt) lägga fram i parlamentariska församlingar måste avvisas. De är absurda, eftersom varje försök att få ”programmets” krav på t ex gratis sjukvård, gratis kollektivtrafik, gratis daghem (åt alla, naturligtvis), radikalt sänkta hyror och skatter, osv, ”att gå ihop” i en kommunal eller statlig budget är naturligtvis fullkomligt lönlöst — det är endast möjligt under andra politiska och ekonomiska maktförhållanden.
”Programmet” utgör istället den inriktning som förbundet (och mer precist: dess centralkommitté) vill ge kampen och de kämpande rörelserna inom olika samhällsområden, kring olika samhälleliga frågor, utan hänsyn tagen till vare sig den kapitalistiska helheten eller statliga och kapitalistiska intressen. Vi bygger ett leninistiskt kampparti och inte ett traditionellt reformistiskt och parlamentariskt parti. Den helhet som vi formulerar och argumenterar för är den krisplan som vi menar att arbetarklassen måste ta kamp för, för att försvara sina intressen, för att möta borgarklassens attacker — en plan som vi ställer mot den socialdemokratiska helhetsplan som talar om ”fem svåra år” av ytterligare ansvarstagande för kapital och stat. Den krisplan vi föreslår pekar därför också i sin förlängning på nödvändigheten av att arbetarklassen samordnar och centraliserar kampen på nationell nivå. För att en gång kunna rikta och hjälpa fram denna centralisering reser den kravet på en arbetarregering, en regering som skulle vara en verklig arbetarregering och basera sin auktoritet på en kämpande arbetarrörelse, en regering som genom sina åtgärder skulle bidra till arbetarklassens krossande av den borgerliga staten och dess institutioner.
[1] Se bl a Perry Andersson Lineages of the Absolutist State (New Left Books) [sv. övers. Den absoluta statens utveckling ] och den antologi med Sweezy, Dobb, Merrington m fl som New Left Books nyligen gett ut. [sv övers. Övergången från feodalism till kapitalism ]
[2] ibid.
[3] För en kortfattad marxistisk framställning se t ex Per Nyström, ”Sveriges i historia” i Historieskrivningens dilemma (Norstedts), Perry Andersson, Lineages of the Absolutist State (New Left Books) och Häften för kritiska studier, nr 2-3/76.
[4] Jag följer här den indelning Ernest Mandel gjorde under en föreläsning i Antwerpen påsken -76.
[5] Se t ex Mandel, Senkapitalismen, del 2, kapitlet ”Staten och ideologin i senkapitalismens tidsålder”.
[6] Mandel, Senkapitalismen, del 2, s. 191-2.
[7] Elmar Altvater, ”Zu einigen Problemen des Staatsinterventionismus” i Probleme des Klassenkampfs nr 3. Citerat Mandel, Senkapitalismen, del 2, s. 194.
[8] Mandel, Senkapitalismen, del 2, s. 193.
[9] ibid. s. 197.
[10] Milibands kritik av Poulantzas svar återfinns i bl a New Left Review nr 59 (1970) och 95 (1976).
[11] Lennart Berntsson, ”Staten och parlamentarismen i Sverige”, Zenit nr 11/1969, s. 9 och 10.
[12] Här finns framför allt en avancerad marxistisk debatt och forskning om ekonomi, plan och klasser i de existerande övergångssamhällena, bl a i den utmärkta tidskriften Critique. När det gäller hela den kulturella och politiska överbyggnaden, de politiska beslutsformerna, är idé-utvecklingen knapp. Tre ganska nya svenska böcker hjälper oss emellertid en liten bit: Jörn Svenssons Du skall ta ledningen och makten (Arbetarkultur), Kaj Håkanssons Socialism som självstyre (Prisma) och Bo Bergmans Den socialism vi kämpar för (RMF-press).