Ur Fjärde Internationalen 3-4/1976

Vpk inför valet

Tom Gustafsson, Göte Kildén

Vpk:s fackliga politik – Fågel eller fisk?

Det är svårt att skriva en artikel om Vpk:s fackliga linje. De resolutioner som partiet antagit är allmänna, oklara och ofta motsägelsefyllda. Vilken är den bakomliggande analysen? Varför har man valt just de målsättningarna, de parollerna? Hur ska partiets medlemmar och sympatisörer arbeta med dem? Sådana frågor blir alltför ofta utan svar.

För att kunna bedöma Vpk:s fackliga linje måste man tränga förbi de allmänna målsättningarna — orden och fraserna. Det gäller då inte bara att nagelfara den teoretiska grunden utan också att undersöka vad den fackliga linjen innebär i handling, på basplanet.

Då finner man att Vpk inte har en facklig linje utan flera. Lika många som det finns riktningar i partiet. Och man finner att bristen på klara och entydiga centrala analyser och riktlinjer har en viss objektiv funktion.

Den tillåter partiledningen att ständigt anpassa sina ställningstaganden efter vad som för tillfället är mest opportunt. Den tillåter partiets grundorganisationer och enskilda medlemmar att rida på stämningarna på respektive arbetsplats. De kan sen vara konservativa eller radikala.

Även när partiledningen ”tar ställning” får dess ställningstaganden mer karaktären av kommentarer och rekommendationer än direktiv för det praktiska arbetet.

Det tillåter de olika strömningarna i partiet att samexistera i någorlunda ”fredlig tävlan”.

Vpk-ledningen har i flera sammanhang ställt upp bra målsättningar för kampen mot dyrtiden. Men den har inte preciserat sina uttalanden på ett sammanhängande sätt. Den praktiska innebörden får man därför arbeta fram själv ur partiets fortlöpande agitation och propaganda. Vpk:s agerande i avtalsrörelsen ger ett rikt material för det.

— Sedan LO-ledningen lagt fram sitt utgångsbud i november — vilket överlag skulle ha inneburit reallönesänkningar — kom Ny Dag med en mycket förvirrad replik.

”Järnbruksarbetare: LO-budet ett minimikrav!” läste man i huvudrubriken på avtalsuppslaget. Det står visserligen inte att också Vpk tycker så, men kan man tolka rubriken på annat sätt? I synnerhet som den inte kommenterades någonstans?

En ledare i samma nummer nämnde att det i avtalsrörelsens inledningsskede ”funnits en stark opinion på arbetsplatserna för minst 3 kronor generellt” i påslag, dvs i allmänhet mer än vad LO-budet skulle innebära.

Men ledarskribenten ”glömde” att göra en konkret analys av LO-budet och 3-kronorsförslaget. Skribenten ”glömde” att berätta att även 3 kronors påslag för stora arbetargrupper skulle betyda sänkt reallön!

— Några veckor senare grinade rubriken ”Kämpa mot prutningar!” emot oss inne i tidningen. På ledarplats följde man upp inlägget: ”Det blir en hård avtalsrörelse där medlemmarna måste kämpa mot prutningar av de ställda kraven”. I en okommenterad artikel sades det att man ”måste kämpa för kraven som minimikrav”. Det var ju också ett sätt att presentera det ”kommunistiska alternativet”! (Citaten är från Ny Dag nr 82/74, vår kurs.)

— Men detta tal om minimikrav och kamp mot prutningar försvann snabbt från Ny Dag — i takt med att motståndet mot LO-budet ökade på arbetsplatserna.

I Ny Dag konstaterade man så:

”Vad som hänt sedan LO lade fram sitt utgångsbud är att hyrorna gått upp kraftigt, i motsats till vad som påstods skulle bli fallet, och att priserna fortsätter att stiga. Läget talar för en skärpning av LO:s krav.” (NR 16/75)

Som om dessa prisstegringar skulle ha varit omöjliga att förutse några månader tidigare!

— Efter detta konstaterande kunde dock Ny Dag och Vpk-ledningen kasta loss från det ursprungliga budet. Deras propaganda riktades nu — helt riktigt — mot toppstyrningen och hemlighetsmakeriet. Och Ny Dag pejlade stämningarna hos olika arbetargrupper och fackliga organisationer.

— När så det centrala LO-SAF-avtalet kom hade Ny Dag följande rubrik på en kommentar från den fackliga medarbetaren Georg Palmér: ”Lönebudet LO-SAF ger ingen reallönehöjning” (Ny Dag 30/75).

Också ett sätt att beskriva en ytterligare nedbantning av LO:s ursprungliga lönesänkningsförslag!

Numret därefter innehöll en ledare som spann vidare på samma tema.

— Under det följande halvåret hårdnade Vpk:s position i takt med att kraven skärptes i den lokala kampen:

”Hur skulle lönestatistiken sett ut om inte arbetarna genom lokala aktioner kunnat någorlunda kompensera sig för bristen på löneoffensiv centralt?” (Ny Dag 52/75).

”Det samlade resultatet av den lokala lönekampen visar att LO-ledningen formulerade alldeles för blygsamma krav ide centrala löneförhandlingarna”. (64/75)

(Man behövde inte avvakta den lokala lönekampen för att kunna konstatera det! )

”Löneglidning räddade 1975 — 1976 behövs extra pålägg” (rubrik på Georg Palmérs artikel i Ny Dag 83/75).

(Men inte ens i november-december kom Ny Dag längre än till att antyda att det centrala avtalet — utan ytterligare lokala påslag — skulle ha inneburit reallönesänkning).

Av den här genomgången kan man bara dra en slutsats: Vpk-ledningen justerade sin överskylande hållning till LO-ledningens förslag i takt med att kampen utvecklades på arbetsplatserna. Men det rörde sig inte om en politisk korrigering, utan om en opportunistisk anpassning:

— Den gjorde ingen självkritisk granskning av de tidigare ställningstagandena. Tvärtom låtsades Ny Dag som om den ”kommunistiska pressen” (läs: Ny Dag) hela tiden varit fullständigt konsekvent.

— De absoluta lönekraven skärptes något (men inte tillräckligt) liksom hållningen i andra frågor där radikala krav vann insteg på arbetsplatserna (t ex kravet på minimilön). Men det följdes inte upp med direktiv för det praktiska arbetet. Och utvidgades inte till att gälla andra frågor där LO-ledningen borde ha konfronterats.

Vpk-ledningen utformade aldrig någon paroll för hur reallönerna skulle garanteras (indexreglering), utan svansade efter LO-ledningens kontrollstations-resonemang. Likaså låg den — av taktiska skäl? — lågt när det gällde kraven på facklig demokrati.

— Vpk-ledningen försökte aldrig gå vidare till att utforma ett nationellt alternativ till LO-ledningens linje eller centralisera motståndet mot den.

Ändringarna var alltså begränsade i Vpk-arnas praktiska arbete lokalt. Dels därför att det alltid är lättare att byta stift på ledarsidan i Ny Dag än ute på arbetsplatserna. Dels därför att stora delar av Vpk:s fackliga kader litar mer till sina egna huvuden än till signalerna från partiledningen.

Säkert var det många som försökte följa partiledningens pipa, kanske med viss framgång på kort sikt. Det var ju en opportun förändring. (Men opportunism är alltid inopportun i längden!

Men det fanns också andra — t ex det gamla fackliga gardet som skolades in under Hagberg-tiden (fram till mitten av 60-talet). De fullföljer sin passiva, konsekvent LO-vänliga linje.

Det finns också inom Vpk grupper av senare rekryterade, mer militanta aktivister. En hel del Vpk-are utövar en mer kraftfull verksamhet än den Vpk-ledningen påbjuder. Och det gäller i synnerhet på arbetsplatser, där det finns en långvarig kamptradition, en utbredd vänsteropposition och grupper till vänster om Vpk som förmår ta initiativ till effektiva aktioner.

Om man betraktar partiet som helhet får man alltså en mycket splittrad bild av dess praktik på basplanet. Opportunism på toppnivå motsvaras av en opportunism på basnivå. I den mån enskilda Vpk-are eller Vpk-grupper kan sätta sig över den är det trots Vpk-ledningen och tack vare sin egen förmåga.

Vpk:s fackliga linje — fågel eller fisk? Svaret är fågel och fisk — och mittemellan!

Tom Gustafsson Göte Kildén