Fjärde Internationalen 1-1977
Revolution i Portugal. Nejlikornas revolution. Leende soldater arm i arm med strejkande arbetare. Under några sommar- och höstmånader 1975 rusade utvecklingen fram i ett febrigt crescendo. Händelser och intryck tumlade över varandra. Portugal var det stora debattämnet i press, radio och TV.
Men så kom 25 november, med högermilitärens framgångsrika offensiv. Efter det blev det mer tyst om utvecklingen i Portugal. Vad var det egentligen som hände. Hur djupt var nederlaget och hur definitiv borgarklassens framgång?
För att börja svara på de frågorna måste vi gå tillbaka till den portugisiska arbetarklassens läge före 25 april 1974, före den militärkupp som störtade Caetanoregimen.
25 april var den portugisiska arbetarklassen en klass utan fackföreningar, utan partier, utan politiska och organisatoriska traditioner. Under loppet av mindre än två år genomlevde den så plötsligt en svindlande rik, omfattande och avancerad kamperfarenhet.
Men det gick för snabbt för att lärdomarna av denna erfarenhet skulle kunna dras på djupet, speciellt som de portugisiska arbetarnas politiska organisationer gjorde sitt bästa för att undvika detta. De snabba och stora erövringarna, de många framgångarna utan egentligt motstånd, motsvarades av en bristande vana vid seg och långdragen försvarskamp mot en fiende på offensiven.
Därför kunde borgarnas lättvunna seger över vänstermilitärerna 25 november hejda arbetarklassen, skapa demoralisering och förvirring. Inte minst inom avantgardet, där illusionerna om arbetarnas, soldaternas och vänsterofficerarnas oövervinnlighet varit som starkast.
Borgarnas direkta målsättning med 25 november var att återta kontrollen över de väpnade styrkorna och över massmedia. I den nådde de fullständig framgång.
Från detta kunde sedan offensiven mot arbetarklassen inledas. De borgerliga partierna började åter göra sina röster hörda. De klev omkring på gatorna, säkra och självmedvetna. Det reaktionära CDS kröp fram ur skymundan, började ordna möten, demonstrationer och angrepp på kommunistiska möten och demonstrationer.
På landsbygden mobiliserades 10 000-tals bönder av reaktionen till angrepp mot jordockupationer och mot allt vad jordreform heter.
Kollektivavtalen för arbetarna sades upp. Lönestopp infördes, samtidigt som priserna sköt i höjden i svindlande fart och arbetslösheten steg till 800 000.
Borgarklassens offensiv rullade inte precis fram. Den gick fram med försiktiga, men säkra och målmedvetna steg. Inte utan att möta motstånd. Det förekom strejker för lönekrav, demonstrationer för de politiska fångarna.
Men det var fragmenterade och sporadiska svar. Borgarklassen hade initiativet. Men framgången behövde beseglas och befästas. I det läget var det närmaste perspektivet för borgarklassen att bekräfta sin framgång genom en seger för de borgerliga partierna PPD och CDS i parlamentsvalen 25 april 1976, en seger för PPD och CDS, stärkta av rösterna från småborgerliga grupper på landsbygden och i städerna som tidigare röstat på socialistpartiet.
Men borgarklassen blev besviken. Valsegern uteblev. Trots allt, trots borgarklassens offensiv och trots dess partiella framgångar, ställde sig en klar majoritet av Portugals befolkning bakom olika arbetarpartier. CDS och PPD samlade tillsammans endast omkring 40 procent av rösterna.
Detta valresultat avspeglade det faktum att styrkeförhållandena mellan klasserna inte i grunden hade rubbats sedan 25 november, att erövringarna från perioden av kamp före 25 november fortfarande inte tagits ifrån arbetarklassen, att arbetarklassen inte var knäckt och demoraliserad, att den tvärtom började återhämta sig och inleda den mödosamma processen att samla sina styrkor igen.
Denna återhämtningsprocess visade sig också på flera plan: Dels i en ny våg av anslutning till fackföreningarna och en omfattande diskussion i deras bas. Dels i en omfattande strejkvåg i mitten av mars, strejker inom metall- och byggnadssektorn, bland de handelsanställda, bland kontorister och bankkassörer.
Och dessa tendenser har hållit i sig. Vid ytterligare två val, presidentvalet i juni 1976 och kommunalvalen i december 1976, hoppades borgarklassen på röstresultat som skulle göra det möjligt för den att gå vidare i sin politiska offensiv. Och vid båda dessa val avspeglade röstresultaten styrkeförhållanden som fortfarande inte tillåter borgarklassen att genomföra sitt politiska projekt. I presidentvalet deserterade många av de socialistiska arbetarväljarna från borgarklassens och socialistpartiets kandidat Eanes, och han valdes med mindre majoritet än väntat. Kommunalvalen blev inte det väntade nederlaget för socialistpartiet, och det blev en framgång för kommunistpartiet.
Och detta avspeglar den process på djupet som pågår inom arbetarrörelsen: En process av omgruppering, av klargöranden, av utvärdering av erfarenheter, av lärdomar för framtiden. En process som hindrar att de partiella nederlagen för arbetarklassen leder till en djupgående demoralisering, som gör att arbetarklassens stridbarhet trots allt finns kvar och ibland manifesteras i öppen kamp.
Visst har det följt flera bakslag på 25 november, allvarliga sådana. Den portugisiska arbetarklassen lider nu under en 25-procentig arbetslöshet och har drabbats av en 20-procentig sänkning av reallönen. Men dessa bakslag har inte varit avgörande. De främsta erövringarna från tiden före 25 november står fortfarande kvar: Arbetarklassens organisationsfrihet och arbetarorganisationernas handlingsfrihet – och arbetarnas förmåga att utnyttja dessa friheter.
Det är därför den artikel av en portugisisk kamrat vi publicerar här kan avslutas med följande ord: ”Vi skiljer mellan ett partiellt nederlag som påskyndar borgarklassens offensiv och ett partiellt nederlag som, i likhet med 25 november 1975, inleder en period då kampen kommer att genomföras på en mer organiserad grundval.”
Denna artikel, som är en bearbetning av en artikel ur Inprecor tar upp just den process av omgruppering inom arbetarklassen som är ett av de dominerande dragen i utvecklingen i Portugal just nu, och den ekonomiska och politiska kris som gör det alltmer akut för borgarklassen att genomföra sina lösningar, samtidigt som den fortfarande inte har lyckats bygga upp styrkeförhållanden som gör detta möjligt.
Kommunalvalen 12 december 1976 bekräftade att arbetarklassen fortfarande har möjlighet att ta strid. Även om valen inte ledde till någon kvalitativ förändring av den politiska situationen, ställde de krisen inom borgarklassens ledarskap i blixtbelysning.
Jämförelsen har sina begränsningar, men det bör ändå noteras att PPD (Folkdemokratiska partiet, Portugals största borgerliga parti) förlorade 275 000 röster jämfört med resultaten i parlamentsvalen våren 1976 (och 475 000 röster jämfört med valen till konstituerande församlingen 1975).
CDS (ett högerparti) förlorade 171 000 röster, vilket motsvarar 20 procent av dess röstetal i parlamentsvalen.
Socialistpartiet förlorade för sin del 500 000 röster – eller 750 000 om man jämför med valen till konstituerande församlingen. Liksom PPD och CDS förlorade SP terräng överallt (utom i Beja).
Kommunistpartiet, å andra sidan, fick dubbelt så många röster som dess kandidat Octavio Pato fick i presidentvalen förra året, även om man inte nådde upp till rekordsiffrorna från parlamentsvalen.
GDUP, den samling av vänsterorganisationer som bildades för att stödja Otelo Carvalhos kandidatur i presidentvalet, fick inte ihop lika många röster som MES och UDP fick tillsammans i parlamentsvalet.
Det var många som avstod från att rösta – 35 procent jämfört med 25 procent i parlamentsvalen. Och uppenbarligen var det de borgerliga partierna som drabbades hårdast av valskolket. Och detta har hindrat dem från att inleda den offensiv som PPDledaren Sa Caneiro tidigare försäkrade måste komma efter valet.
Före kommunalvalen sade Sa Caneiro på PPD:s kongress: ”Med en ineffektiv regering och ett parlament där det inte finns någon stabil majoritet kommer presidenten säkerligen att känna sig manad att spela en allt mer aktiv roll inom ramarna för de funktioner konstitutionen ger honom.”
PPD var i färd med att förändra sin inriktning, och siktade nu på en regering vars ryggrad skulle vara ett block mellan PPD och SP. Dessutom antydde man en förkärlek för en militärregering under president Ramalho Eanes direkta kontroll.
CDS utvecklade samma inriktning.
Men kommunalvalen skapade viss oreda i dessa kretsar. Sa Caneiro bröt enheten. Hans attacker mot regeringen och hans maningar till militärt ingripande blev allt häftigare.
CDS, å andra sidan, modererade tonen i sin kritik. Den grundläggande skillnaden mellan Sa Caneiro och Freitas do Amaral i CDS ligger inte i den målsättning de har. De är överens om att endast general Eanes kan lösa situationen, endera genom att utöva påtryckningar på regeringen eller genom att byta ut den.
Men CDS har större förståelse för de samhälleliga styrkeförhållandenas karaktär. Efter sitt stora möte i Rio Major i oktober 1976, som främst var riktat mot den socialdemokratiske jordbruksministern Lopes Cardoso, har CAP, böndernas organisation, knappast hörts av. CIP, arbetsköparföreningen, upprätthåller en viss aktivitetsnivå men kan inte ta initiativ med någon bredare förankring.
Varken de borgerliga partierna eller deras organisationer CAP och CIP är sålunda i den ställningen att de klart och tydligt kan polarisera större delen av medelklassen” kring sig.
Men trots detta skulle det vara farligt att underskatta statsapparatens omstruktureringsprocess, och den initiativförmåga denna ger bourgeoisin. Den portugisiska statsbankens och den tyska Marshallfondens konferens visade att imperialismen nu har en mer solid taktik av ekonomisk utpressning.
Den militära hierarkin står nu mycket fastare kring Eanes. De senaste förändringarna i revolutionsrådet visar på detta. De mest extrema högersektorerna (Pires Veloso och Morais e Silva, ”revolutionsråd” som står nära högerterroristgrupperna) har skjutits åt sidan. Men även om den nuvarande situationen i klasskampen gör det omöjligt med en direkt militär intervention av det slag som hela borgarklassen kräver, så finns ändå faran.
Samtidigt visar den fortsatta existensen av Mario Soares regering i hur hög grad styrkeförhållandena mellan klasskrafterna fortfarande gör det nödvändigt för bourgeoisin med en klassamarbetsregering.
Men denna regering är mycket bräcklig. Den står inför en djup kris, både inom ekonomin och politiken.
Trots vissa tecken på en positiv utveckling i den ekonomiska situationen låg ökningen av industriproduktionen i december gott och väl under de målsättningar som regeringen satt upp. Produktionen inom livsmedelssektorn, den enda bransch som expanderade under 1974 och 1975, faller nu drastiskt. Den enda bransch som nu expanderar är tillverkningsindustrin.
Under de första fem månaderna 1976 var tillväxten i tillverkningsindustrin 4 procent; i september nådde tillväxten 6 procent jämfört med samma period föregående år. Tillväxten i tillverkningsindustrin kan inte följa hur blygsamma de uppnådda resultaten är jämfört med regeringens allmänna ekonomiska målsättningar och jämfört med ”Plan 77”: en femprocentig ökning av bruttonationalprodukten, en tioprocentig genomsnittlig årlig tillväxt i industriproduktionen och en årlig ökning av investeringarna med 15-18 procent. Detta är i själva verket mycket lågt ställda målsättningar, som ligger under den faktiska utvecklingen under perioden 1972-73.
Därför blev det inget av med att skapa 50 000 nya jobb och att återuppliva exportsektorn. Tvärtom – nationaliserade och ”självstyrda” företag har återlämnats till de tidigare ägarna, en ”strid för produktionen” har drivits fram i den nationaliserade sektorn, arbetsveckan har förlängts och nya lagar om avskedanden har införts; och allt detta kommer att stimulera ökad arbetslöshet och inflation och kommer att skapa social spänning.
I grund och botten begränsar regeringen sig till att åter ta upp Caetano-regimens ekonomiska projekt. Walter Rosa, industriminister tills nyligen, var en av dem som lade upp dessa planer som tjänsteman i regeringen före april 1974.
Men denna ekonomiska inriktning löser inga problem. Vad tjänar allt detta till, frågar kapitalisterna, om den privata sektorn fortfarande saknar de garantier den kräver, om det inte genomförs en radikal omstrukturering av det produktiva systemet, om återlämnandet av de nationaliserade företagen fördröjs.
Varken Mario Soares formella löfte att genomdriva en 48-timmarsvecka i den produktiva sektorn och en 40-timmarsvecka i servicesektorn, eller de 2 500 man som Nato-brigaden har förlagda 100 km från Lissabon kommer att göra det möjligt att lösa detta problem.
Den ekonomiska krisens djup, arbetarnas motstånd och den politiska och sociala krisen innebär att endast en generaliserad konfrontation kommer att kvalitativt kunna förändra den nuvarande perioden i klasskampen. För borgarklassen skulle detta kräva att den förmådde krossa det arbetarklassen uppnått före 25 november 1975, i synnerhet fackföreningarnas och arbetarpartiernas handlingsfrihet. Ingen lösning däremellan kommer att på lite sikt kunna undgå motsättningen mellan denna målsättning och de nuvarande samhälleliga styrkeförhållandenas realiteter.
1 augusti 1976 bildades Soares socialistpartiregering. Efter en inledande tvekan mobiliserades vissa betydelsefulla delar av arbetarklassen: textilarbetarna, de handelsanställda, skoarbetarna. Det är grupper som tillhör de mest utsugna – men också de minst välorganiserade på fackföreningsnivån. Den allmänna tendens till enande i kampen som hade rått före 25 november 1975, och t o m under den sjätte regeringens slutfas vände sålunda. Denna situation försvagade arbetarrörelsen, förstärkte dess splittring och gjorde det möjligt för Soares regering att gå till offensiv. 1976 gick arbetarna vid Lisnave- och Setnavevarven med på ledningens förslag, som gick emot 40-timmarsvecka och lika lönehöjning på 1 000 escudos/mån för alla; det till och med införde nya lönekategorier som stärkte lönesplittringen.
101 jordegendomar, som hade ockuperats av bönderna 1975, evakuerades. Den lag som gav jordägare rätt att få tillbaka en del av jord som ockuperats började tillämpas. 9 september 1976 utfärdade Soares en maning till strid för produktionen och en social pakt:
”Hårt arbete och disciplin, det är den första förutsättningen för att komma ut ur den tunnel där vi nu befinner oss.” Och han tillade: ”Regeringen manar fackföreningsledare och alla arbetare såväl som arbetsgivarna, att till varje pris öka produktiviteten. Detta är en brådskande och trängande nationell nödvändighet... I arbetarnas intresse måste situationen klargöras. Eftersom det är omöjligt med omedelbara avskedanden, kommer många företag inte att skapa nya jobb eller acceptera nya projekt.”
För att konkretisera de socialdemokratiska ledarnas ”krav” infördes en lag om avskedanden 1976. Några av de giltiga skälen för att avskeda arbetare är: ”1. otillåten olydnad av order från arbetsledande personal... 5. åverkan på företagets egendom; ... 7. oberättigad frånvaro uppgående till fem dagar i streck eller tio icke på varandra följande dagar under ett år; ... 12. icke-normal minskning av arbetarnas produktivitet.”
Den första fasen av facklig mobilisering sammanföll med förberedelserna för Intersindicals kongress, och den ledde till kampdagen 27 november 1976: Ca 30 000 arbetare slöt upp vid Första maj-stadion i Lissabon, men de erbjöds ingen speciell samlande paroll.
De hårdaste striderna och strejkerna gick vidare, arbetsköparna vägrade förhandla och regeringen avstod från att ingripa. Ändå fortsatte trycket från arbetarna. Under ledning av militanter från yttersta vänstern inledde byggnadsarbetarna på Madeira en strejk som ledde till en delseger inom två veckor. Men byggnadsarbetarna på fastlandet rörde inte på sig.
Arbetarna vid jordbrukskollektivet ”Margem esquerda” omringade en jordlott som skulle återlämnas till den brittiske jordägaren, och höll ställningarna ganska länge. Men det fanns ingen solidaritetsrörelse.
Vid två textilfabriker, Maconde i Braga och M Lopes Henriques i Lissabon genomfördes långdragna strejker med fabriksockupationer mot avskedandet av två fackliga delegater.
Men det var först i december 1976 som kampen åter började få effekter på den politiska situationen. De postanställdas strejk 15 december förebådade viktiga mobiliseringar, särskilt bland lärarna och de anställda inom servicesektorn.
Dessa strider måste sättas in i sitt socioekonomiska sammanhang, som alltmer präglas av krisen. Statssekreteraren för den ekonomiska planen har medgett att arbetslösheten ligger på 14 procent. Men den verkliga siffran måste ligga uppåt 29 procent – 700 000 arbetare. Det är en ökning med 30 procent sedan december 1975. Enligt regeringens siffror sjönk reallönerna 17,5 procent förra året; enligt fackföreningarnas och arbetarpartiernas siffror gick de ned med 25 procent.
Men samtidigt har regeringen stora problem med att inleda en offensiv mot de arbetande massorna för att skapa förutsättningarna för en borgerlig anti-kris-politik. Arbetarrörelsens motstånd mot antifackliga lagar hotar att leda till massmobiliseringar. 6 november 1976 i Lissabon och 9 januari 1977 i Porto hölls möten med fackföreningsledare, fackliga delegater och medlemmar från arbetarkommissioner, möten som avspeglade en växande radikalisering: Nästan tio procent av delegaterna uttalade sig för att förbereda en nationell strejk för kollektivavtal, ett förslag som lagts fram av fackliga militanter som stödde LCI3 inriktning.
Efter en inledande offensiv, som förlängdes av valresultatet konfronterades nu regeringen med större stridbarhet och en permanent kris som ställer den i motsättning till arbetarna inom dess eget parti, socialistpartiet. Detta åtföljs av en fördjupning av den politiska oppositionen från de borgerliga partierna och påtryckningar från militären.
Soares kommer nu att satsa allt på. sitt nästa drag: En mer djupgående attack på fackföreningsrörelsen och jordreformen. Denna attack kommer att konkretiseras i lagstiftning som ifrågasätter några av de viktigaste av de erövringar som gjorts: Arbetarkontrollen, arbetarkommissionen och jordbrukskollektiven.
Presidentvalen, bildandet av Soares regering och de inledande, striderna mot den ekonomiska åtstramningen inledde en ny period dominerad av omgruppering av den organiserade arbetarrörelsen.
Det mest iögonfallande i denna förändring är uppenbarligen krisen inom socialistpartiet och bildandet av en vänsterflygel inom det. Men krisen är inte begränsad till detta. Den ”socialistiska” regeringens svaghet ligger i arbetarnas kvarstående stridbarhet och i att socialistpartiets organiserade bas inom arbetarrörelsen och fackföreningarna är så svag.
Socialistpartiet har nu 600 fabriksavdelningar, och mindre än 90 av dem finns i Lissabons industribälte. Det ”öppna brevet”, en facklig gruppering knuten till SP, vann anslutning från 69 fackföreningar, men vid dess möte i september 1976 var bara 50 delegationer närvarande.
Den ständiga klyftan mellan SP:s stora inflytande bland arbetarna i röstetal och dess begränsade organisatoriska förmåga gör slutligen att SP-ledningens manövermarginaler är mycket små när det gäller att genomdriva den praktiska tillämpningen av dess politik.
I ljuset av detta kan man förstå att det snabbt har växt fram vänsterflygel inom socialistpartiet. Den började mötas och organisera sig under och efter partiets andra nationella kongress i november 1976. Denna vänsterflygel är heterogen – ett resultat just de faktorer som ligger bakom dess utveckling. De politiska erfarenheterna drar skiljelinjer mellan de mest radikaliserade grupperna som står i direkt motsättning till den socialdemokratiska politiken (Aires Rodrigues, Carmelinda Pereira, lärarfackföreningen i Lissabon), de grupper som tidigare var hårdast integrerade i socialdemokratins politiska apparat (Lopes Cardos t ex) och de fackliga militanterna som motsatt sig KP-byråkratin och som har erfarenhet av enhet i handling, sådana som Kalidos. Barreto, som troligen blir Intersindicals näste generalsekreterare.
Det var mellan kongressen i november 76 och januari 77 som denna vänsterflygel började uppträda öppet och direkt utmana huvudlinjerna i regeringens politik. Vid partiets andra kongress i november 1976 fick ”vänsteravvikarna” 210 röster mot 610 för majoriteten. Vid den speciella kongressen i januari 1977 vann de 117 röster mot 394 för majoriteten. De uttrycker stridbarheten hos arbetarna inom socialistpartiet och representerar nu majoriteten av fabriksmilitanter och medlemmar av socialistungdom
En vecka före den speciella kongressen i januari möttes aktivister som uteslutits ur socialistpartiet och personer som stödde dem, men de kunde inte nå fram till någon överenskommelse med olika personer som Lopes Cardoso. Alldeles före kongressen hade 80 ungsocialister – oppositionen hade vunnit 147 röster mot 152 på socialistungdomens kongress – förberett ett svar anklagelserna om ”trotskism”.
Men vänsterflygelns svårigheter inom fackföreningsrörelsen, den återvändsgränd gruppen kring ”det öppna brevet” hamnad i, och splittringen i frågan om man skall delta på Intersindicals kongress, kombinerat med den stalinistiska byråkratins politik att obstruera kamp, gör det svårt att driva en politik med inriktning på arbetarklassens enhet i handling kring centrala krav, En sådan enhet skulle bl a kräva ett närmande mellan de fackliga strömningar som är knutna till SP och KP.
Att denna enhet saknas försvagar den strid denna vänsterflygel vill föra mot vissa delar av åtstramningspolitiken.
Den nuvarande utvecklingen inom arbetarrörelsen hänger också samman med kommunistpartiets politik i massrörelsen. Eftersom dess bas är väl strukturerad och dess fraktion väl centraliserad har kommunistpartiet nu breda manövermarginaler i fackliga strider och leder den organiserade arbetarrörelsens majoritet. Kommunistpartiet har omkring 2 500 fabriksceller. Efter sin åttonde kongress och efter festen för dess tidning Avante har partiet lyckats reorganisera sitt ingripande och återta sitt grepp om arbetarmassorna.
Med draghjälp av socialistpartiets och regeringens utveckling och krisen inom GDUP har kommunistpartiet kunna utsträcka sin inriktning – förhandla! – till hela fackföreningsrörelsen.
Under täckmantel av en våldsam kritik av regeringen döljer Cunhal i själva verket en kapitulation för militärledningen. KP-ledningen säger sålunda:
”Med tanke på de svårigheter som blivit resultatet av några av de socialistiska ledarnas blindhet har kommunistpartiet föreslagit ett andra demokratiskt alternativ (det första skulle vara en överenskommelse mellan KP och SP), nämligen bildandet av en regering ledd av en personlighet som inte tillhör något parti, vare sig det är en civil eller en officer, med deltagande av partimedlemmar, oberoende och officerare och med stöd av åtminstone SP och KP.”
Vilken lång marsch har lett fram till denna inställning? Cunhal själv förklarade att partiet har påverkats av den objektiva verkligheten och massornas kamp. Pato klargjorde också sitt partis målsättning under presidentvalen, när han vägrade att kritisera Eanes kandidatur, och drog upp perspektivet på att förhandla om en ombildning av regeringen där det t o m skulle vara möjligt att acceptera samarbete med PPD. Detta perspektiv råkade i praktiken i motsättning till massmobiliseringarna: Kampen bland lärarna och de anställda inom den offentliga sektorn kunde inte utvecklas på grund av kommunistpartiets inriktning och perspektiv, trots att det fanns en verklig möjlighet till en nationell strejk. Men samtidigt bevisades det att denna inriktning endast kunde tillämpas fredligt i en situation av stiltje inom arbetarklassen, av nedsatt stridbarhet.
Det var just därför att situationen inte är sådan som Intersindicals kongress hastigt tvingades förändra sitt aktionsprogram. Den slutgiltiga resolutionen innehöll några formuleringar som pekade på nödvändigheten av en aktiv mobilisering. Men yttersta vänsterns kris, uttryckt i GDUP:s kris, gör det möjligt för kommunistpartiet att gå med på några förändringar i de krav som formuleras utan att för den skull vara tvingat att verkligen mobilisera.
Den ”yttersta vänsterns” kris uttrycks i att dess initiativförmåga snabbt minskar, dess svårigheter att integrera breda grupper som tidigare stödde Otelo de Carvalhos presidentvalskampanj, i det faktum att många av dessa arbetare och ungdomar åter dragits in i majoritetspartiernas inflytelsesfär, särskilt kommunistpartiets, och i den interna kris som orsakats av de sekteristiska sammanstötningarna mellan å ena sidan blocket MES, PRP och MSU och å den andra UDP och PCP-R.
GDUP:s kongress uppsköts flera gånger. För att undvika en omedelbar splittring upprättades en ledning med representanter för de olika strömningarna inom GDUP. Detta hindrade inte PRP från att följa i FSP:s fotspår och lämna GDUP. Därpå gick MSU samma väg. Till råga på detta är MES militanter nu djupt demoraliserade. ”Rörelsen för folklig enhet” vacklar sålunda mellan extrem sekterism gentemot arbetarpartierna, med uttalanden som ”revisionismen är en papperstiger”, och svanspolitik i fackföreningarna så snart de verkliga styrkeförhållandena började framstå klart och kommunistpartiet inledde sin kampanj mot det ”öppna brevet”.
Det tryck som nu byggs upp inom MES pekar just i riktning mot en större anpassning till den stalinistiska politiken. I den mån denna utveckling löper parallellt med PCP-R:s anpassning i fackföreningarna är det möjligt att en brytning mellan de båda strömningarna kan uppskjutas. Men det verkar allt mer oundvikligt att klasskampens utveckling kommer att fördjupa krisen inom GDUP.
I den situation som har skisserats här, är det uppenbart att de byråkratiska apparaterna inte totalt behärskar arbetarklassen. Utbredningen av nya kamperfarenheter, utvecklingen av den antibyråkratiska strömningen inom fackföreningarna, det gehör som funnits för de enande krav och förslag vänstern lagt fram visar att en lång process har inletts som kan pågå i flera månader.
Denna utveckling är särskilt viktig eftersom den politiska kris som nu är under uppsegling skulle kunna leda till en skärpt kris för de stora arbetarpartierna, en kris som redan är synlig inom socialistpartiet och möjligt inom kommunistpartiet. En sådan kris skulle vara ett resultat av stridbarheten och initiativförmågan hos många av dess fackliga kadrer. Detta bekräftas av att kommunistpartiets internbulletin nyligen publicerade en vänsterkritik av det sätt på vilket ledningen för bageriarbetarnas fackförening agerade under bageriarbetarstrejken. (Militante, januari 1977, s. 3.)
Den socialistpartianknutna gruppen kring ”det öppna brevet” förkastade allt stöd åt den sjätte regeringens åtstramningspolitik. Efter detta inledde den en strid för en demokratiskt förberedd fackföreningskongress med tendensfrihet.
Men några månader senare – när det var en socialistpartiregering som förespråkade en åtstramningspolitik – vägrade gruppen kring ”det öppna brevet” själv att organisera sig som tendens i fackföreningsrörelsen. Sedan september 1976 hade revolutionära militanter systematiskt föreslagit att ”det öppna brevet” skulle ge ut en regelbunden bulletin och organisera ”stödgrupper” i fackföreningarna. ”Det öppna brevets” anhängare dröjde i det längsta när det gällde att besluta om man skulle delta i Intersindicals kongress, vilket bara intensifierade de socialistiska fackliga militanternas tvekan. Det var först i januari, en vecka före kongressen, som det ”öppna brevet” manade till organisering av stödgrupper: ”Arbetare, ha inga illusioner! Intersindicals andra kongress kommer att leda till en fortsatt korporativistisk-fascistisk praktik, som aldrig kommer att svara mot försvaret av era intressen. Arbetare, det finns fortfarande en lösning. Liksom er är många andra arbetare överens med oss. Ena er, organisera er i er fackförening. Låt inte någon annan fatta beslut i ert ställe utan att rådfråga er. Kämpa, för inget är förlorat: demokratin kommer att segra.”
Med all sin tvetydighet anger denna maning, som undertecknades av 21 fackföreningar 20 januari 1977 vad denna socialistiska strömning kommer att ställas mot. Den antibyråkratiska kampen kommer endast att kunna föras inom Intersindical och inte genom en samordning av fackföreningar utanför Intersindical.
Kongressen hölls för två veckor sedan. Mer än 250 fackföreningar var representerade, varav 70 inte var anslutna till Intersindical. Det var en viktig tribun för diskussionen om kampen mot åtstramningspolitiken. Intersindicals sekretariat försökte dölja sin vägran att ange klara målsättningar, och deras tvekan gjorde det möjligt för omkring 30 fackföreningar att lägga fram dokument som tryckte på nödvändigheten av en enad nationell mobilisering. Genom att tillåta fri diskussion under kongressen – även om förberedelserna inte varit demokratiska och även om delegaterna inte hade valts direkt av arbetarna – lyckades Intersindical skapa en bild av enhet, ett intryck som förstärktes av att en del välkända socialistiska fackliga ledare, som Kalidas Barreto, valdes in i ledningen.
Det ”öppna brevet” har tappat mark på sista tiden. Dess nederlag belystes av omröstningen i de serviceanställdas fackförening – 44,9 procent för KP, 33 procent för SP och 6,3 procent för GDUP – och av nederlaget för den socialistiska listan i de val som hållits i några fackföreningar sedan regeringen bildades. Den socialistiska ledningens större mottaglighet för vad som händer i massrörelsen beror framför allt på den svaga kontroll den har över sin bas, och inte som somliga påstår på dess mer ”progressiva” eller genuint demokratiska karaktär.
I den nuvarande fasen är den centrala uppgiften fortfarande kampen mot den sociala pakten och åtstramningsplanen, för en nationell strejk för avtal, för omedelbara lönehöjningar på 2 000 escudos/mån åt alla, för 40-timmarsvecka, samt skapandet av fabriksfackföreningar och definitivt upprättande av en federativ och demokratisk struktur enligt branschprincipen.
Hur är det möjligt att arbetarklassen, trots en arbetslöshet på 20-25 procent och 25 procents sänkning av köpkraften, ändå har behållit sin stridbarhet och borgarklassen inte har kunnat genomdriva sin lösning?
Metall- och textilarbetarnas nuvarande mobilisering ger ett första svar. De första framgångarna för LCI-PRT:s kampanj för en nationell kampdag mot åtstramningspolitiken, de socialistiska arbetarnas radikalisering och utveckling av nya kamperfarenheter, t o m bland efterblivna sektorer av arbetarklassen, visar också att de viktigaste erövringarna från perioden av uppsving i massrörelsen fortfarande står kvar: fri organisering i fabrikerna, erfarenhet av arbetarkontroll, handlingsfrihet för fackföreningarna.
Många radikaliserade arbetare har vägrat att gå i den fälla som Soares regering har lagt ut genom att kalla åtgärder socialistiska som i själva verket är beslut som bara har till funktion att garantera en ny höjning av profitkvoterna. Trots det manöverutrymme de har i fackföreningarna kan de stalinistiska byråkraterna därför inte begränsa sig till att förhandla och utöva påtryckningar på regeringen.
Även om regeringen fortfarande kan tillfoga arbetarklassen vissa partiella nederlag genom antifacklig lagstiftning och attacker mot jordreformen, kommer de följande månaderna att se en utveckling i fackföreningarna av en kamp mot åtstramnings planen. Om detta leder till att olika sektorer av arbetarklassen kan förena sina kamperfarenheter, då kan det skapa en grogrund för ett allmänt uppsving, stimulerat av den fördjupade politiska krisen och sociala spänningen.
Situationen i Spanien underbygger detta perspektiv, även om den avgörande faktorn är om de socialistiska militanterna kan integreras i denna allmänna rörelse och revolutionärernas förmåga att genomföra ett kvalitativt överlägset ingripande i arbetarrörelsen.
Vi skiljer sålunda mellan ett partiellt nederlag som påskyndar borgarklassens offensiv och ett partiellt nederlag som, i likhet med 25 november 1975, inleder en period då kampen kommer att genomföras på en mer organiserad grundval.