Ur Fjärde Internationalen 2/77
1850 skriver Marx' hustru Jenny Marx till vännen Joseph Weydemyer:
Min make har nästan överväldigats av alla livets futtiga vardagsbekymmer i så vämjeliga former att han tvingas satsa all sin kraft, hela sin lugna, klara, stillsamma känsla av värdighet för att överleva denna kamp dag för dag, ja, timme för timme... Jag for till Frankfurt och pantsatte mitt bordssilver - det sista vi hade kvar - och lät sälja möblerna i Köln, eftersom jag riskerade att få mitt linne och allting annat belagt med kvarstad. I början av denna olycksaliga kontrarevolutionära period for min make till Paris och jag följde efter med våra tre barn. Men han hade knappt hunnit slå sig ner i Paris förrän han drevs bort också därifrån, och också barnen och jag förvägrades tillstånd att stanna längre i staden. Då följde jag honom åter över havet. En månad senare föddes vårt fjärde barn.... få landsflyktingar har haft det så svårt som vi.
Marx och hans familj tillhörde den stora skara av revolutionärer som drevs utifrån Tyskland efter den misslyckade resningen 1848. Han tvingades så småningom slå sig ner i London. Familjen Marx levde här i största armod. Man tvingades flytta runt, eftersom man saknade pengar att betala hyran; ett av deras barn dog strax efter födseln; exekutionsbetjänter gjorde utmätningar och förde bort de få ägodelar som man hade.....Till det marxska hemmet kom det en jämn ström av flyktingar från Tyskland och andra länder, för att hos familjen Marx få hjälp och diskutera den senaste politiska utvecklingen. På så sätt stod Marx i ständig kontakt med det politiska händelseskeendet i Europa. Från 1867 och framåt tog Marx aktivt del i Första Internationalens ledning och deltog där i de ständiga diskussionerna och fick tillgång till de politiska rapporter som strömmade in från världens alla hörn.
Men Marx var också vetenskapsman: han analyserade i detalj det kapitalistiska produktionssättet, dess uppkomst och logiken i dess fortsatta existens. Denna verksamhet medförde stora kraftansträngningar. I ett brev till Sigfrid Meyer, Första Internationalens representant i USA, från 30 april 1867 skriver Marx angående ett antal brev han inte besvarat:
Varför jag inte svarade Er? Därför att jag hela tiden svävade på gravens rand. Jag måste använda varje ögonblick då jag kunde arbeta för att göra färdigt mitt verk för vilket jag offrat hälsa, livslycka och familj. Jag hoppas att denna förklaring inte tarvar något ytterligare tillägg. Jag skrattar åt de s k ”praktiska” människorna och deras klokhet. Ville man vara en oxe kunde man naturligtvis vända ryggen åt mänsklighetens kval och bara bry sig om sig själv. Men jag hade verkligen varit opraktisk, om jag hade dött utan att göra färdig min bok, åtminstone i manuskript.
Sexton år senare avlider Marx i London, inte minst beroende på överansträngning och en ovilja att kurera de sjukdomar som han dragit på sig genom sitt osäkra liv.
På detta sätt gestaltade sig en revolutionärs liv under 1800-talet. Både Marx och Engels och flertalet av de ledande revolutionärerna under denna period kom från borgerliga hem och hade fått en gedigen klassisk utbildning. De var väl bevandrade i den klassiska litteraturen, behärskade ofta ett stort antal språk och följde väl den samtida diskussionen såväl vad gällde den vetenskapliga utvecklingen som den litterära debatten. Som revolutionärer förhindrades man ofta att i likhet med Marx fortsätta att leva i ett borgerligt liv, utan tvingades till landsflykt, men istället för att briljera i dåtidens litterära salonger, ställde man den till proletariatets förfogande. Man gjorde ett val av livsinnehåll och livsstil.
Från 1848 till slutet av 1800-talet ägde ingen större proletär resning rum i Europa, med undantaget av Paris-Kommunen 1871. Det var en period då klasskampen var relativt låg och proletariatet föga utvecklat. Det är först mot slutet av artonhundratalet som de olika socialdemokratiska partierna runt om i Europa börjar växa upp och bli reella politiska maktfaktorer.
Denna relativa politiska stiltje och proletariatets låga utvecklingsgrad innebar att kontakten mellan dåtidens intellektuella (från borgerligt ursprung) och arbetarklassen blev svag och i egentlig mening aldrig organiserad eller institutionaliserad. Men trots detta fjärmade sig dåtidens marxister aldrig från arbetarklassen vilket senare tiders marxister skulle komma att göra i samma situation.
I denna sax mellan en utvecklad teori och en passiv arbetarklass blev dåtidens revolutionärer fångna. Man förmådde aldrig att helt göra upp med sitt borgerliga förflutna, vilket man bar med sig i form av litterär smak och estetik (Marx hade också en älskarinna). Detta skulle man kanske endast lyckats med i en situation där man var tvungen att viga sitt liv helt åt den revolutionära kampen. Just det var vad Lenins generation av revolutionärer gjorde. Deras liv präglades av askesen och det totala utestängandet av det personliga livet. Till skillnad från Marx och Engels efterlämnade skrifter finner vi mycket få kommentarer om det personliga livet hos Lenin eller Trotskij. Denna generation av marxister, som inkluderar Rosa Luxemburg, Lenin, Trotskij, Bucharin m fl, var ständigt, från sin tidiga ungdom indragna i den revolutionära kampen. Alla hade skrivit större politiska teoretiska verk innan de hade blivit trettio år. Alla flackade Europa runt på grund av utvisningar eller domar som de hade hängande över sig. Många hade också flytt från fängelse eller deportation.
Dessa marxister menade sig inte ha tillfälle för sina personliga problem eller önskningar, man lät hela sina liv styras av ”revolutionens aktualitet”. Man saknade i stort ett privatliv. Så kunde t ex Oktoberrevolutionens ledare skriva, efter det att han manipulerats bort av Bolsjevikpartiet, efter det att han hade blivit förvisad och slutligen landsförvisad, efter det att hans ena dotter begått självmord och hans ena son blivit mördad av KGB:
Jag känner inte den personliga tragedin, jag känner bara ersättandet av det ena revolutionskapitlet med ett annat. (Trotskij)
Samma anda som präglade revolutionärerna från perioden före Oktoberrevolutionen kom i stort att prägla de revolutionärer som växte upp i det nya sovjetsamhället.
De kom att präglas av en offervilja och messianinsm. Under början av tjugotalet var det fråga om en reell, äkta revolutionär anda, en medvetenhet om nödvändigheten av att offra delar av sitt eget liv för att kunna bygga upp det socialistiska samhället. Under trettiotalet kom dock denna anda och medvetenhet att utnyttjas av byråkratin för dess egna intressen och i form av Stachanovismen.
Upp till 1920-talets mitt kom alltså revolutionärerna att helt leva i och genom politiken; det var ett liv som karakteriserades av att man bortsåg från sitt privatliv och lät asketismen vara det dominerande livsidealet. Men revolutionens urartning och stalinismens urartning och förflackning av marxismen kom att innebära att betingelserna för många revolutionärer kom att förändras. För den stora massan av kadern i de traditionella, stalinistiska kommunistpartierna gällde nu att helt ge upp sitt eget tyckande och sina personliga åsikter: att hysa egna åsikter som var alltför självständiga kunde kosta medlemskapet i Partiet eller i vissa fall rendera i ett än värre öde. Självfallet blev situationen svär för många gamla revolutionärer och kommunister som hade en stor del av sitt liv förankrat i ett partipolitiskt arbete i något kommunistparti. Att bli ställd utanför detta parti skulle givetvis vara att bli berövad en stor del av sitt liv och sin egen identitet[1] och man valde då hellre att i så hög grad som möjligt följa den officiella linjen. Alternativen till detta var två: antingen gick man över till Vänsteroppositionen och därmed ett liv i asketism och osäkerhet, eller så gjorde man som många västeuropeiska intellektuella gjorde: man sysslade med ämnesområden som inte direkt stod i den politiska skottgluggen: Estetisk teori eller något liknande. Hos dessa intellektuella kom det personliga och privata livet åter att existera. Deras liv var inte präglat av revolutionens aktualitet — revolutionen tycktes snarare ha tagit semester. I psykoanalysen fann de flesta marxistiska intellektuella också en teori om själslivet som i sig inte förpliktigade till någon direkt samhällskritik eller direkta politiska ställningstaganden, utan där man i stället kunde se den reella världen och sin egen navel genom fantasins mångfärgade prismor.
1968 flammar åter de sociala striderna upp i Västeuropa och i USA. Skenet från kampen blir kraftigt och ställer de traditionella kommunistpartierna i en ofördelaktig dager: deras senilitet och vanföreställningar kan inte hållas kvar i garderoben. Kommunister och radikaliserade ungdomar söker sig tillbaka till de ursprungliga traditionerna och idéerna. Ovanför barrikadernas kant börjar en ljusning åter skymta.
De som radikaliserades under slutet av sextiotalet i Sverige var till största delen studenter eller intellektuella. Genom den svenska vänsterns utveckling ställdes dessa ungdomar under första åren av 70-talet inför en skiljeväg: antingen följde man den allmänna omorienteringen som vänstern gjorde mot arbetsplatserna och det fackliga arbetet eller så förlorade man sitt fotfäste inom vänstern. Såsom student eller intellektuell är man i sig klasslös — man kan bara sluta sig till någon klass — socialt tillhör man mellanskiktet, ett socialt skikt som växt svampartat efter andra världskriget.
För många var, och är fortfarande denna skiljeväg upphov till en politisk identitetskris.
Under de sista månaderna 1975 skrev Jan Myrdal i Fib/Kulturfront följande:
”Sådana som nyss stod i snålblåsten och sålde bulletiner har kommit i gruppterapi... En hel grupp bland dem som kunnat bli politiskt verksam vänster har fångats med statsanslag till att överta kyrkans diakoni-verksamhet och driva kärlekstjänsten med revolutionärt patos.”
Myrdal förlorade ytterligare några läsare, men lyckades också skapa en välbehövlig debatt. Som ett inlägg i denna debatt kunde två unga journalister från Helsingborg skriva följande:
”... vänstern i dess nuvarande läge, där den befinner sig i kris, såväl politiskt som mänskligt...”
Citatet är från Josefsson/Zetterbergs bok ”Behöver vänstern gå i terapi”. Är det då sant som Myrdal påstår att den europeiska vänstern varje gång det blir ”kris och krig” flyr in i sig själv och för en smäktande kamp med sina egna försvar i stället för med bourgeoisin? Frågan ställs inte bara här. I Frankrike talar man om ”militantismens kris” och ”de intellektuellas nya förräderi”. I USA har de radikaliserade studenterna för länge sedan flytt in i haschets ångor och bedriver nu en navelskådande meditation. Vi är inte ensamma. Men Myrdal har inte helt rätt för den skull. Det har vid varje tillfälle som den europeiska vänstern flytt in i sig själv funnits ytterst påtagliga politiska orsaker till detta. 1914 socialdemokratins förräderi. 1939 stalinismens förräderi och medansvarighet i kriget och utvecklingen i Tyskland. Idag ligger svårigheten i förståelsen av senkapitalismen och de nya politiska problem som den reser, kombinerat med den kris som den borgerliga individualiteten genomgår.
Å andra sidan leder den för det kapitalistiska produktionssättet karakteristiska objektiva motsättningen mellan partiell rationalitet och total irrationalitet, som har sina rötter i motsättningen mellan arbetets växande socialisering och den privata tillägnelsen, i senkapitalismens tidsålder till en sådan förstärkning av den totala irrationaliteten, att den inte bara hotar den bestående samhällsformen, utan också, den mänskliga civilisationen på medellång sikt). (Mandel: Senkapitalismen, del 2.)
Genom den tilltagande irrationalitet som Mandel talar om i citatet ovan, så har den politiska sfären kommit att breddas på ett helt nytt sätt. Traditionellt har kommunisterna inriktat sig på, i snäv mening maktfrågan — staten. Men genom senkapitalismens utveckling breddas de politiska frågeställningarna till att innefatta frågor kring ekologi, arbetets organisering, kvalitén och meningsfullheten i arbete och fritid.
Frågorna kring miljöförstörelsen har blivit en allmän del av breda skikts medvetande. Kapitalets skövlingar av naturen blir allt mer påtagliga, och går inte att dölja eller fly från längre. På många ställen har stora mobiliseringar ägt rum för att förhindra en naturexploatering som på sikt skulle skapa oöverskådliga problem. Så skedde till exempel vid Billingen i Västergötland, mot de planerade uranbrytningarna. Likaså har kärnkraftsfrågan en stor politisk sprängkraft — i Sverige spelade den en stor roll i diskussionerna inför valet 1976 och i Tyskland har kärnkraftsfrågan förmått mobilisera tiotusentals människor i en aktiv kamp (vilket i dagens Tyskland inte vill säga lite).
Att frågor av denna karaktär har fått en mobiliserande kraft är något nytt för vår tidsålder. Likaså att dessa frågor har fått den politiska sprängkraft som de har. Men i sig bär t ex ekologi-frågan det senkapitalistiska samhällets alla motsättningar förtätat. Ytterst frågan om makten och rätten att bestämma. Därför kommer mobiliseringar och aktioner av detta slag med nödvändighet i direkt konflikt med det kapitalistiska samhället.
Meningsfullheten och kvalitén på vårt arbete och vår fritid är ytterligare frågor som aktualiserats. Det har tagit sig uttryck i t ex en ökad diskussion kring möjligheterna med en annan organisering av arbetsprocessen än vad som nu är fallet. Den progressiva musikrörelsen reagerade mot den meningslösa fritiden och de ”Hus” i olika städer i Sverige som blev resultatet var ett alternativ till de former för socialt umgänge som samhället erbjöd.
Anledningen till att människor har reagerat på dessa frågeställningar, som vi kommunister nog traditionellt varit benägna beteckna som sekundära, är den motsättning som också kommer att genomsyra vårt vardagliga liv. Å ena sidan tvingas vi igenom en skolgång på minst 9 år, där vi skall bibringas en viss kvalificeringsnivå för att kunna tillfredsställa de behov som kapitalet har. Denna kvalificeringsnivå ökar dessutom ständigt, vilket innebär att vi måste lära 'oss mer saker och mera komplicerade saker. Men å andra sidan, när vi söker arbete så är det överhuvudtaget inte säkert att vi får något arbete och får vi något så är det inte ett arbete som förmår tillfredsställa de behov som väckts under vår skolgång och uppväxttid. Denna situation skapar alltså en motsättning och det är denna motsättning som vi ser blomma ut i bl a den alternativa progressiva musikrörelsen.
Denna breddning av de politiska frågeställningarna fordrar också en breddning av partiets förmåga att gripa in i kampen, dvs det kräver en medvetenhet om problemen och hur de skall bemötas. Ett traditionellt kommunistparti som VPK har förstått föga och inte kunnat bestämma sig i vissa grundläggande frågor som t ex kärnkraften. SKP å sin sida låter supermaktsteorin genomsyra allt fler av sina politiska arbetsfält och tenderar därigenom att ställa sig utanför den svenska verkligheten. KAF å sin sida har visat ett intresse och en viss förståelse för problemen, men det ligger fortfarande ett stort analysarbete framför oss.
Att vara revolutionär idag innebär att radikaliseras på en mängd frågor och en mängd olika sätt Det innebär också att vi måste kunna ta ställning till en mycket större mängd frågor än tidigare. Det krävs en större flexibilitet både av den enskilde militanten såväl som av det parti som han/hon tillhör. Men det är också här som vi har ett av de stora problemen för dagens militant eller revolutionär.
Antalet politiska frågeställningar ökar, bredden på debatten ökar, samtidigt som de partiorganisationer som vi tillhör i vissa fall inte alls förmår greppa det nya skeendet, något som gäller för stalinisterna och mao-stalinisterna. Också av KAF krävs en större medvetenhet, som måste avspegla sig i propagandan och i t ex vår press. Samtidigt är många av de nya frågor som rests, svåra att politisera i traditionell mening.
Spegeln var ingen allmän företeelse förrän i slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet. Det var först då som bourgeoisin kunde börja se sig själva i ansiktet och börja uppleva sig själva som enskilda, unika individer. Självfallet är det inte spegeln som är orsaken till att individen uppkom, snarare är den ett symptom. Orsaken ligger snarare i det frambrytande borgerliga samhället självt. Den enskilde individen, dess rättigheter och förmågor går som en röd tråd genom hela bourgeoisins historia. Individen par excellance finner sin form i Robinson Crouse. Den ensamma individen som spolas upp på en obebodd ö som han lyckas civilisera på äkta engelskt manér. Dessutom lyckas han göra människa av vilden Fredag. När borgardamerna satt framför spegeln med sina pudervippor så ser vi där början på individen, privatlivet och hemmet. Det är nu som det börjar bli en åtskillnad mellan privat och offentligt liv, mellan det privata hemmet och det offentliga ( t ex kontoret) mellan privat moral och offentlig etc. Hemmet och privatlivet blir retirationsplatsen från det bullriga offentliga livet - från arbetet och från det samhälle som besitter en utvecklingskraft som skrämde mången borgare. Privatlivet är heligt och är undandraget politiken -- politiken hör det offentliga till. Det är här som vi finner nyckeln till oss själva och vår personliga historia.
Det är framför allt den framväxande kvinnorörelsen som förmått att politisera privatlivet, ty det är i privatlivet och i hemmet som kvinnan framlever en stor del av sitt liv. Också den våg av terapi och psykologi som de senaste åren svept över Sverige, ”Den rosa vågen”[2], har rest frågor kring vårt privatlivs politisering.
Genom uppdelningen i en privat och en offentlig sfär så kommer vi också som människor att delas upp i två delar; en offentlig och en privat, men där den offentliga delen av vår person hela tiden tenderar att dominera över den privata. Det är endast i vissa historiska situationer som den privata delen av personen framhävs och ses som något positivt - det är i perioder då subjektiviteten ska tas högt.
Den offentliga delen av vår person är den som präglas i vårt arbete och i våra kontakter med andra människor. Ur denna del suddas allt individuellt och personligt ut, till förmån för en personlighet som helt domineras av vår samhälleliga ställning och position. Marx kallar detta karaktärsmasker. Så här skriver han i Kapitalet:
”... att personernas ekonomiska karaktärsmasker endast är personifikationer av de ekonomiska förhållandena, i det att personerna endast möter varandra som bärare av dessa förhållanden”.
Vi möter alltså inte varandra som enskilda individualiteter utan endast som bärare av samhälleliga förhållanden, som funktioner. Vi blir till blåkopior, där den ena är den andra lik, utan att för den skull vara varandras identiteter. De drag vi har och som skiljer oss från varandra är den del av vår person som vi bibringas under vår uppfostran och uppväxt i hemmet, alltså i den privata sfären. Det är i hemmet och i familjen som känslorna finns och där alla de små faktorer som finns som hindrar eller stimulerar oss i vår utveckling. Det är här som vi för första gången lärt oss att skilja på vårt yttre och vårt inre: Utåt gäller det att hålla masken, att uppvisa en socialt accepterad sida, men inuti oss får vi tänka vad vi vill, där finns en frihet. Vi lär oss tidigt skilja på det offentliga och det privata.
Hela vårt sätt att framleva våra liv präglas av åtskiljandet mellan det offentliga, sociala och det privata. I värt boende hänvisas vi till ett privat boende, en egen lägenhet eller till en villa. I bostadshus är det ytterst få funktioner som är kollektiva, trots att betingelserna finns för att kollektivisera många hemsysslor. Tvärtom finns en tendens till ytterligare privatisering genom att var och en skaffar en egen tvättmaskin, egen TV, stereo eller något annat. När sociala eller personliga problem uppstår skall dessa i första hand klaras av i det enskilda hemmet eller, om inte det fungerar, så vänder man sig till experter och sociala servicecentraler som kan gå
in och försöka lösa det enskilda fallet, trots att samma problemställning återskapas i familj efter familj. Orsakerna till de sociala och personliga problemen är att söka i strukturella faktorer och inte i det enskilda privatlivet.
I detta perspektiv ter sig Dagens Nyheters skriverier på familjesidan de senaste åren som särskilt bedrägliga. Man har här dag efter dag framhävt personliga, individuella lösningar och aspekter på problem som egentligen är sociala och endast kan lösas på en social nivå. I denna mening har Jan Myrdal rätt när han skriver att det finns en klar tendens att i tider av ”krig och kriser” krypa in i det privata och personliga, när det egentligen behövs att alla krafter vänds utåt i ett aktivt politiskt arbete. Orsakerna till DN:s skriverier finner vi självfallet dels i den politiska utvecklingen, men också i det faktum att det finns starka tendenser till en upplösning av familjen och en kris i de institutioner i samhället som har till uppgift att socialisera barnet, dvs uppfostra och bibringa barnet vissa förhållningssätt och värderingar. Denna kris för dessa institutioner kan vi också avläsa i en ökad social utslagning och en allmänt t- ökad social problematik, som dessutom hela tiden tenderar att öka.
Det har genom de senaste årens utveckling uppkommit en djup klyfta mellan den ideologi som legitimerar kapitalismen och som också har till uppgift att fungera som ett ”kitt” som kan hålla samman fogarna och den sociala verklighet som de flesta människor står inför. Skolan förmår idag inte ens på det mest elementära sätt motivera varför man skall tillbringa 9 år där. Den kunskap som lärs ut i skolan korresponderar på intet sätt med den verklighet som de flesta elever kommer ifrån och dagligen upplever. Militärapparaten upplevs som en absurditet och kadaverdisciplinen ifrågasätts i form av massjukskrivningar eller demonstrationer. Den officiella och traditionella moralen som predikar återhållsamhet och sparsamhet, står i bjärt kontrast till kapitalets behov av ständigt ökande konsumtion. Det är i en situation som denna som en skribent i DN kan skriva att orsakerna till den sociala problematiken är att samhällsstrukturen inte ger utrymme åt kärlek. Men det är också i denna situation som det för oss kommunister har rests en mängd nya problem som aktualiserats alltmer för kommunisterna i deras politiska arbete. Vi kan inte längre bortse ifrån den sociala kris som är rådande.
När arbetarrörelsen tidigare har tagit upp den sociala frågan har det huvudsakligen gällt tryggheten till arbete, sjukförsäkringar, rätten till bostad, bildningsverksamhet osv. Arbetarrörelsen försökte formera arbetarklassen till en klass medveten om sin egen existens och historiska uppgift. Genom detta försökte man motverka den atomisering av arbetarklassen som blir resultatet av det kapitalistiska samhället. Men dessa uppgifter upphörde den svenska arbetarrörelsen ställa sig under trettiotalet, då man i stället aktivt gick in för att förvalta kapitalismen. Det är dessa tidiga traditioner som vi idag måste gripa tillbaka på.
Att gripa tillbaka till dessa traditioner idag innebär en aktivitet i t ex hyresgästföreningar, byalag, daghemsrörelsen. Det är genom organisationer och rörelser som dessa som det finns en möjlighet att etablera sociala kontakter mellan människor och i den nya kollektivet som uppstår påbörja en kamp om de egna förhållandena. Det är också endast på detta sätt som vi kan ”politisera privatlivet”. Vi gör det genom att i praktiken visa på hur sociala och personliga problem uppstår som en funktion av människors totala sociala situation och inte genom olika händelseförlopp i deras hem eller privatliv. På detta sätt kan vi överbrygga det som traditionellt betraktas som privat och det offentliga, sociala. En politisering av privatlivet kan aldrig ske genom terapi eller grupper. Dessa kan endast ge en individuell medvetenhet och kanske också förmåga till kamp, men det skapar ingen kollektiv aktivitet.
Det är fullt möjligt att idag genom kamp i t ex hyresgästföreningar skapa möjligheter till kollektiv samvaro och aktivitet genom att lägga sig i planering av bostadsområden och hus. Det är också viktigt att i t ex daghemsrörelsen inte bara peka på daghemmets betydelse för att kvinnan skall få möjlighet till arbete, utan den vikt som daghemmet har genom att det tillåter kvinnan att deltaga i sociala aktiviteter utanför hemmet.
Att vara revolutionär har inneburit olika saker i olika historiska situationer. De olika revolutionärernas livsstil har levt vidare inom arbetarrörelsen i form av ”idealmilitanter”. Idealmilitanten är ett medvetet sätt att leva sitt liv som militant, ett sammanhängande sätt att förhålla sig till andra människor innanför och utanför den egna organisationen, en viss moral, ett synsätt på kvinnan etc, sammanfattat i ett ideal. Men det är inte bara de olika revolutionärerna från förr som fått stå modell för senare tiders militanter. Ideal hämtas också från de olika postkapitalistiske. samhällen som finns: Sovjet (speciellt trettiotalet), Kina, Vietnam etc.
Det finns speciellt en typ av idealmilitant som har levt vidare: Den revolutionäre asketen. Det är militanten som ålägger sig själv en benhård moral och strikthet, intar en sexualfientlig attityd och överhuvud en fientlighet mot all njutning. Vi känner alla säkert igen den revolutionäre aske: u; vi möter honom eller henne varje lördag sedan fem år tillbaka i samma gathörn, kortklippt och med samma rutiga skjorta. Denne militant frodas speciellt inom den stalinistiska rörelsen. Det alldeles speciella kännetecknet är den otroliga förmågan att byta åsikt över en natt om det påbjuds från ledningen, utan att själv märka bytet.
Den revolutionära asketismen gör närmast ett malplacerat intryck idag. Den är ett dåligt svar på de problem som dagens revolutionärer möter. Att inta en asketisk position idag innebär att förneka en mängd av de problem som vi i vår dagliga praktik möter. Framför allt innebär den revolutionära asketismen en dålig lösning på de problem som vi som revolutionärer ställs inför vad gäller livsstil, värderingar i vardagliga frågor, syn på kvinnan, moral etc. De traditionella könsrollerna har skakats i grunden', den traditionella moralen saknar relevans; sexualsynen är betydligt öppnare, men präglas av en inriktning på storkonsumtion Dessa förändringar påverkar oss i vårt dagliga liv. Det är frågor som vi måste ta ställning till. Vi kan inte ignorera dem och låtsas som om de inte finns. Att vara revolutionär innebär att man satsar hela sin person och sociala position i det politiska engagemanget. Politiken måste påverka vårt sätt att leva, se på världen, att andas. Det finns inte en del av oss som står utanför politiken.
Självfallet kan vi som kallar oss kommunister inte leva som om vi redan levde i ett kommunistiskt samhälle. Vårt vardagsliv innebär ständiga kompromisser med våra ideal och politiska idéer. Vi kan inte sätta upp några absoluta ideal eller någon moral att leva efter — det skulle bara tvinga in oss i en stelbenthet som liknar den revolutionäre asketens. I stället måste vi låta våra liv genomträngas av en kritisk inställning till allt vad vi gör. Vi måste ständigt ifrågasätta vårt handlande, reflektera över det, värdera det. Vi måste nå en medvetenhet om oss själva.
[1] Det är också här som vi har förklaringen till att så många gamla hängivna kommunister under Moskvarättegångarna kom att göra häpnadsväckande ”bekännelser”. Frågan för dessa revolutionärer var hur de skulle ställa sig till det centrala innehållet i sitt livsverk. Även om utvecklingen inte hade följt den väg som man från början avsåg så fanns det dock ständigt en möjlighet att en förändring skulle kunna ske – det fanns ett hopp. De flesta valde att offra sina liv för detta hopp och valde också att ”bekänna”.
Koestler har skildrat Moskvarättegångarna i sin bok Natt klockan två på dagen. Huvudpersonen i boken antas vara Bucharin. I sin bok Bekännelsen skildrar London sina upplevelser vid rättegångarna i Tjeckoslovakien under slutet av 50-talet, den s k Slansky-processen.
[2] Om ”rosa vågen” se Psykologi i teori och praktik 4/76