Ur Fjärde internationalen 4-5/1977
Under hela efterkrigstiden har de socialdemokratiska regeringarna inför de arbetande kunnat framställa sin klassamarbetspolitik som vägen till en ständigt ökad levnadsstandard och trygghet i anställningen. Den grundläggande tanken bakom den ”svenska modellen”, såsom den utformats av socialdemokratin, är iden om att förbättringar för arbetarklassen låter sig förenas med storkapitalets krav på en snabb kapitalackumulation, via ett aktivt statligt stöd åt storkapitalet skapas ett ekonomiskt utrymme som lönearbetarna kan ”få del av”.
Den ”solidariska lönepolitiken” betyder detta sammanhang att det inte tas någon hänsyn till det enskilda företaget vid lönesättningen. Små och olönsamma företag slås ut, eftersom de inte kan bära de höga lönekostnaderna. I de vinstrika företagen skall arbetarklassen i ”solidarisk anda” hålla tillbaka de högre lönekrav som i och för sig vore möjliga att driva igenom, vilket befrämjar dessa företags expansionsmöjligheter.
För att underlätta denna ”strukturrationalisering” har det också utvecklats en ”rörlighetsbefrämjande arbetsmarknadspolitik”. De arbetare som ställts på gatan av att olönsamma företag slås ut i konkurrensen och genom avfolkningen av olönsamma regioner ska med hjälp av AMS flyttningsbidrag flyttas över till de expansiva delarna av industrin.
Staten har vidare ingripit direkt för att omfördela mervärdet till sådana industriprojekt som bedömts som särskilt lönsamma. Detta har bl a skett genom investeringsfonder och ATP-fonder, dvs vad som missvisande kommit att kallas ”kollektiv kapitalbildning”.
De ekonomiska förutsättningarna för denna politik har varit en expanderande världsmarknad och en speciellt gynnad ställning där för den svenska kapitalismen.
De politiska förutsättningarna för statens ingripande till förmån för det exportinriktade storkapitalet har skapats genom den höggradiga centraliseringen av den svenska kapitalismen och småborgerlighetens svaghet. En annan förutsättning har varit att demokratin inom arbetarrörelsens organisationer kvävts och att all självständig kamp för högre löner eller mot nedläggningar undertryckts, en kamp som annars kunde ha äventyrat den ”solidariska lönepolitiken” och ”strukturomvandlingen”.
Nedgången för den kapitalistiska världsekonomin under 1974 och 1975 innebar en avgörande vändning i efterkrigstidens internationella utveckling.
För första gången sedan andra världskriget inträffade en allmän recession samtidigt i alla de viktigaste imperialistiska länderna. Den konjunkturuppgång som borgarna hoppats på till 1976-77 har dessutom till stor del kommit av sig.
Under mer än två decennier lyckades den internationella kapitalismen upprätthålla en expanderande världsmarknad baserad på dollarns relativa styrka, undvika en allvarlig överproduktionskris genom en omfattande statlig och privat kreditexpansion — och genomföra en exempellös kapitalackumulation i de imperialistiska länderna.
Idag stagnerar världsmarknaden — och hotar att helt bryta samman genom att dollarns ställning undergrävts. Den internationella inflationen, som i sin tur har drivits fram av kreditexpansionen, har utlöst denna kris. Kapitalismens strukturella kris slår åter igenom i form av sjunkande profitkvoter. En avtagande kapitalackumulation leder nu till en spiralformat fördjupad överproduktionskris.
Den minskande efterfrågan på världsmarknaden leder till skärpt konkurrens mellan olika imperialistiska länder — alla försöker de exportera sig ut ur krisen. Denna utveckling påskyndas och förstärks av en monopolistisk konkurrens, av spekulation och ekonomisk krigföring.
För att överleva måste borgarklassen i alla länder gå på offensiven. Den försöker utverka en mer aggressiv utrikespolitik för att underlätta den egna kampen om andelarna på en krympande världsmarknad. Men borgarklassernas dilemma är att en sådan politik då också hotar att leda till sammanbrott för hela världshandeln. Samtidigt måste den försöka vältra över kostnaderna för krisen på de arbetande, vilket hotar att förr eller senare leda till en explosiv social och politisk situation i det egna landet.
Den enda lösningen av denna kris — på kapitalismens villkor — är den radikal höjning av profitkvoten, något som bara kan förverkligas vid ett allvarligt nederlag för arbetarrörelsen.
Sverige drabbas, liksom övriga imperialistiska länder, av nedgången på den imperialistiska marknaden. Till det kommer dessutom att det svenska kapitalets konkurrenskraft i sin tur ytterligare försämrats inom ramen för den allmänna nedgången.
Det svenska exportkapitalet har haft som linje att hårt specialisera sig på ett fåtal ovanliga produkter som gjort det möjligt med stor eller rentav dominerande andel av världsmarknaden. I och med kapitalets överackumulation i världsskala intensifieras kapitalisternas jakt efter nya och alltmer vinstgivande investeringsprojekt. Resultatet har blivit att traditionella svenska industriprodukter nu produceras till lägre pris av kapitalister i andra länder, t ex kullager.
Ett mått på den svenska imperialismens relativa svaghet är att utvecklingen av produktiviteten — dvs förädlingsvärdet per arbetare — på senare år har släpat efter jämfört med andra imperialistiska länder. Den allmänna teknologiska förnyelsen, exempelvis datoriseringen och elektroniken, har gjort det svårare för svensk industri att hänga med i konkurrensen. Det svenska kapitalet kan inte längre komma undan de nackdelar, som be ror på en alltför liten hemmamarknad — en hemmamarknad som inte längre kan bära upp de gigantiska produktionsanläggningar som krävs för att möjliga stordriftsfördelar ska kunna utnyttjas. Det gäller t ex inom järn-, stål- och bilindustrin.
Den eftersläpande produktivitetsutvecklingen gör att ett relativt högt löneläge i Sverige framstår som alltmer oacceptabelt för kapitalet. Tidigare beslöjades delvis motsättningen mellan kapital- och löneandelarna av det faktum att både kapitalackumulationen och de arbetandes levnadsstandard kunde öka samtidigt. Men idag kan den för borgarklassen nödvändiga höjningen av profitkvoten bara genomdrivas via en ökning av kapitalet på lönens bekostnad. Därmed undermineras också grunden för den ”svenska modellen”.
För att kunna hävda sig i den internationella konkurrensen måste den svenska borgarklassen uppnå tre saker.
För det första ett kraftigt stöd från stat och regering för en mer aktiv kamp om andelar på världsmarknaden.
För det andra en ökad utsugning av de arbetande.
För det tredje att alla inskränkningar i friheten att flytta kapitalet dit där det ger bäst avkastning hävs.
För att uppnå detta måste borgarklassen gå till offensiven på samhällets alla områden.
Inträdet i IDB är ett av många exempel på en mer aktiv strävan av regeringen att understödja den svenska imperialismen i dess utsugning av de neokoloniala länderna.
En ökad utsugning av de arbetande i det egna landet kan inte förverkligas enbart genom sänkta reallöner. Kapitalets vikande investeringsvilja är inte bara en känslomässig reaktion på det ”svåra läget” utan uttrycker också en medveten vägran att investera. Bor Barklassen kräver en omfördelning av de tillgångar som kontrolleras av staten den ”offentliga eller 'ofantliga' sektorn” från olika former av social service och bidrag åt de arbetande, till subventioner åt företagen. Elle också genom att skattemedel eller olika stat liga fonder används som ”riskvilligt kapital”.
Ökad rörelsefrihet för kapitalet leder ti ökad arbetslöshet och till katastrofer för hel orter eller regioner.
För att kunna kontrollera det missnöje och den radikalisering, som följer på ökad arbetslöshet och sänkta reallöner och på att resultaten av den tidigare reformpolitiken undergrävs, måste borgarklassen angripa de arbetandes organisationer, kräva inskränkningar redan uppnådda demokratiska rättighet och försöka spela ut olika befolkningsgrupp mot varandra. Det är då inte fråga om om delbara frontalangrepp, snarare om ett gerillakrig, där människorna steg för steg 1 rövas sina rättigheter och de stridsvilliga demoraliseras och tvingas till underkastelse
Även om det inte är uteslutet med tillfälliga och begränsade eftergifter till arbetarrörelsen eller olika kämpande grupper i samhället, så kan den svenska borgarklassen inte längre acceptera samma borgerligt reformistiska helhetspolitik som de socialdemokratiska regeringarna fört under efterkrigstiden.
Kapitalisterna kan under rådande styrkeförhållanden inte bryta klassamarbetet med den socialdemokratiska byråkratin. Men de kräver radikalt förändrade villkor för detta samarbete.
Genom ökande ekonomiska bidrag och en aggressiv presskampanj satsade kapitalisterna mer än någonsin tidigare under efterkrigstiden på valet 1976 för att få en öppet borgerlig regering. SAF:s utspel i avtalsrörelsen syftade till att bana väg för en ännu mer uttalad attack mot reformpolitiken.
Men fortfarande försöker borgarklassen förankra sina krav och lösningar så brett som möjligt via parlamentariska institutioner, förhandlingar, korporativa överläggningar och andra traditionella vägar. Den söker att så långt som möjligt vinna den socialdemokratiska byråkratin inom parti- och fackföreningsrörelse för sina intressen. Aktuella erfarenheter från Storbritannien, Danmark och Portugal bekräftar att socialdemokratiska regeringar kan gå mycket långt därvidlag, ja till och med driva en arbetarfientlig politik som det varit omöjligt för borgerliga regeringar att genomföra!
Den svenska arbetarklassen — med industriarbetare, arbetare inom vård- och servicesektorn, tjänstemän osv — har kontinuerligt ökat, både i absoluta och relativa tal, även efter andra världskriget. Borgerliga och småborgerliga skikt, som redan tidigare varit små, har ytterligare krympt. Mer än en halv miljon människor, i första hand småbönder, har under efterkrigstiden mist sin utkomst av jord- och skogsbruk och tvingats söka sig till framför allt industrin.
Det kraftigaste tillskottet till arbetarklassens led har emellertid kommit från kvinnorna, som framför allt under 60-talet i massor har sökt sig ut på arbetsmarknaden. Idag förvärvsarbetar 68 procent av kvinnorna — alltså den överväldigande majoriteten. Detta gäller även de gifta och de med minderåriga barn.
Industrins brist på arbetare, framför allt i de mest produktiva åldrarna har lett till att flera hundratusentals arbetare importerats till Sverige från andra länder, främst från Finland. Efter 1967 har det skett en uppbromsning av den direkta importen av arbetskraft — från de utomnordiska länderna har den nästan helt avstannat. Medan en del invandrare återvänt till sina hemländer har andra tagit hit sina anhöriga.
Därmed har vi fått se en stabilisering av en minoritetsbefolkning på en halv miljon människor från en rad olika nationaliteter. Det är också klart att den helt övervägande delen av denna befolkningsgrupp är att räkna till arbetarklassen. En dubbelt så stor andel av de utländska medborgarna är sysselsatta i gruvor och industri jämfört med de svenska medborgarna.
Ytterligare en viktig förändring i den svenska arbetarklassens sammansättning är det kraftigt ökade antalet arbetande inom den offentliga sektorn.
Den tredje teknologiska revolutionen ställde nya krav på arbetskraften. Kapitalet behövde högt utbildad arbetskraft för skötseln av alla komplicerade maskiner, processer och för de administrativa uppgifterna. Detta gjorde att arbetarungdomen, som tidigare bara kostats på folkskoleundervisning för att nödtorftigt lära sig att läsa, skriva och räkna, drogs in i en växande utbildningsapparat.
En drastisk förlängning av utbildningstiden blev resultatet. Gymnasieskolan och universiteten svällde ut till proportioner som varit helt otänkbara innan andra världskriget, utan att klasskillnaderna inom utbildningssystemet för den skull avskaffades.
Ungdomens mellanställning mellan utbildning och arbete har alltid utnyttjats av arbetsköparna för att ge dem dåliga och otrygga jobb till usel betalning. Den förlängda utbildningen och den ökande arbetslösheten har förvärrat denna situation. Många ungdomar är idag familjeförsörjare, innan de kan ta upp kampen om en plats på arbetsmarknaden.
Å andra sidan innebär den speciella övergångssituationen som de befinner sig i, att de är mer öppna för nya idéer och intryck, och mer känsliga för politiska händelser och strömningar än de som redan är märkta av försörjningsbördan och kalla krigs-epoken. Utbildningsexplosionen har ökat möjligheterna att mobilisera ungdomar som allierade till arbetarklassen.
Ett grundläggande villkor för löneslaveriets bevarande är att det existerar en reservarmé av arbetslösa, dvs ett skikt som kan dras in i produktionen under de goda tiderna för kapitalismen och stötas ut under de dåliga — och vars existens därmed tjänar till att hålla nere lönerna för alla arbetare.
Under tidigare expansionsperioder för kapitalismen skapades ett sådant skikt av proletärer utan några som helst privilegier – dels genom en omfattande proletarisering av småborgerliga skikt, dels genom de stora skillnaderna mellan olika grupper inom arbetarklassen vilka i sin tur berodde på olika yrkesskicklighet, skillnader som då också förstärktes av den yrkesfackliga organiseringen.
Maskinindustrins utveckling och automatisering samt den starka industriella organiseringen av arbetarklassen och utbyggnaden av utbildningssystemet har minskat yrkesskicklighetens betydelse för skiktningen av arbetarklassen, samtidigt som den gjort att de grupper som har en dålig yrkesutbildning främst är de grupper som traditionellt haft en marginell anknytning till arbetsmarknaden eller av andra skäl är nya på arbetsmarknaden.
Men det kapitalistiska samhället finner ständigt nya sätt att utnyttja motsättningar och ojämnheter i utvecklingen för att splittra upp arbetarklassen och dess kamp. Borgarklassen utnyttjar alla former av förtryck i samhället, alla grupper som av olika skäl har en speciellt missgynnad, svag eller rättslös ställning för att stärka sin egen position och försvaga och splittra upp arbetarklassen. Förtrycket av kvinnorna; diskrimineringen och begränsningen av de demokratiska rättigheterna tör invandrare; förnekandet av elementära demokratiska rättigheter för ungdomen — allt detta har kapitalismen kunnat utnyttja.
Resultatet har blivit att det under efterkrigstiden främst varit dessa grupper — kvinnor, ungdomar och invandrare – som utgjort kapitalets arbetskraftsreserv, och att dessa grupper också kommit att utgöra de mest missgynnade grupperna inom arbetarklassen, de som har de sämsta jobben med de lägsta lönerna.
Ett exempel på hur denna diskriminering fungerar är den konkurrensinriktade skolan, som missgynnar de redan svaga grupperna och inte tar hänsyn till minoriteternas speciella krav. Ett annat exempel är den bristande kollektiva barntillsynen som ständigt tvingar kvinnan tillbaka till hemmet — eller tvingar henne att arbeta deltid. Speciellt hårt drabbar detta de invandrade kvinnorna som är yrkesverksamma i ännu högre grad än de svenska, därför att särskilda daghemsavdelningar, speciellt utformade med tanke på invandrarbarnen ännu bara existerar som experiment.
Även en formell likabehandling av kvinnorna och invandrarna på arbetsmarknaden leder i praktiken till en diskriminering på grund av deras dåliga utgångsläge.
Under senkapitalismen tar sig klassförtrycket delvis nya former. Samtidigt som förtrycket skärpts har fortsatta förändringar av samhällsstrukturen kommit att motverka kollektiva protester och motaktioner.
Ofta leder detta i sin tur till att reaktionerna på förtrycket vänds inåt — till individuella reaktioner, som bland annat yttrar sig i psykiska problem och utarmning av individen.
Vi märker detta i en kraftig ökning av de psykiska och psykosomatiska sjukdomarna. Vi ser ett växande drogbruk, ett stort antal självmordsförsök och andra försök att fly från en obehaglig verklighet eller helt enkelt ropa på hjälp.
Vi kan se en kris i de sociala relationerna.
Vi ser uttryck för ångest, tomhet, kontaktlöshet och likgiltighet, liksom känslan av att inte betyda någonting, att inte ha något att säga till om.
I botten av detta ligger maktlösheten och alienationen under kapitalismen. Men bakom den drastiska ökningen av utslagningen. av det antal människor som inte kapitalismen finner lönt att utsuga ligger bland annat följande förändringar i samhället de senaste 30 åren:
* Den våldsamma strukturomvandlingen och de stora befolkningsomflyttningarna har brutit sönder sociala band och lokala kulturer utan att de har ersatts med några nya, vilket lett till rotlöshet, främlingskap och brist på kulturell identitet.
* Ökad förstörelse av arbetet: utveckling av teknologin och arbetsorganisationen har gjort arbetet än mera monotont, splittrat och meningslöst, tömt det på människovärde och gemenskap.
Parallellt med den ekonomiska tillväxten och storstadskulturens framväxt har det utvecklats en ”kompensationskultur”: en konsumtionsindustri och en masskultur som cyniskt exploaterar mänskliga behov föl privata profitintressen, som förvränger och stöper om behovsstrukturer och ersätter eget skapande med passiv konsumtion – vilket fåt funktionen att kompensera för maktlösheter och bristen på meningsfullt arbete.
En viktig del av ansvaret för att denna ut veckling kunnat gå så långt ligger hos arbetarrörelsen, när den t ex försummat att t sig an arbetarklassens hela livssammanhang och låtit folkrörelserna förfalla till att fungera på kapitalismens villkor. Genom att klar: kampen förnekats har klassgemenskapen och klassmedvetenheten trängts tillbaka.
Revolutionärerna måste på allvar uppmärksamma denna utveckling mot ett ökat individuellt förtryck och en tilltagande psykisk utarmning. 1 synnerhet som dessa fenomen accelererar med den ökande arbetslösheten och den ökande utslagningen i den konjunkturella krisen, och dessutom sprider sig allt längre ned i åldrarna.
Det gäller att ta till vara den kraft som kan utvecklas ur upplevelser av förnedring och bristande människovärde, och förhindra att de reaktionära krafterna utnyttjar dem för sina syften.
Även om hela arbetarklassen drabbas av arbetslöshet och reallönesänkningar, så slår den kapitalistiska krisens värsta effekter ojämnt.
Nästan hälften av de arbetslösa är idag ungdomar. Var fjärde arbetslös i Stockholm är invandrare. De kvinnor som skulle vilja arbeta om de fick jobb eller om de fick daghemsplats – eller som arbetar deltid men skulle vilja arbeta heltid – utgör en stor grupp av de fördolt arbetslösa.
Detta bekräftar sambandet mellan de mest förtryckta grupperna bland de arbetande och reservarmén av arbetslösa. Som sist anställda och som minst oumbärliga för produktionen avskedas kvinnor, ungdomar och invandrare först. Som de sämst betalda grupperna inom arbetarklassen känner de också mest av dyrtiden.
För vissa regioner med en ekonomi som ensidigt utvecklats kring produktion eller vidareförädling av ett fåtal råvaror – som skog eller malm – hotar den kapitalistiska krisen att leda till omedelbara katastrofer. Det värsta exemplet är Norrbotten, men det gäller även Värmland och Bergslagen.
Den offentliga sektorn utgör ett speciellt viktigt angreppsmål för den borgerliga offensiven. Borgarklassen kräver nedskärningar av den sociala servicen och olika former av taxehöjningar. Dessa drabbar hela arbetarklassen – och värst dem som redan har det sämst ställt. Även om borgarklassen har svårt att genomföra omfattande avskedanden inom den offentliga sektorn – bortsett från de statliga företagen – så drabbas de anställda av försämringar i sin arbetssituation. Och den offentliga sektorns expansion är inte längre tillräcklig för att suga upp arbetslösheten.
För svensk arbetarrörelse var 1976 års val ett nederlag. För första gången på decennier lyckades de borgerliga partierna vinna en tillräckligt stor andel bland väljarna för att själva bilda regering. Detta trots att förändringarna i den sociala klasstrukturen tvärtom borde ha gynnat ett politiskt parti som säger sig utgå från de lönearbetandes intressen.
Det socialdemokratiska valnederlaget var resultatet av marginella förskjutningar i väljarkåren. Men å andra sidan var det bara ett i en rad valnederlag under senare tid. Den grundläggande orsaken till tillbakagången är den avrustning av arbetarrörelsens organisationer och den passivisering av medlemmarna som blivit resultatet av att de så länge underordnats under byråkratins klassamarbetspolitik, och det kapitalistiska samhällets villkor.
Svensk arbetarrörelse står dåligt rustad för att möta den kapitalistiska kristiden. Den reformistiska ledningen är inte i stånd i att leda försvaret av de arbetandes intressen. Arbetarorganisationerna är idag klavbundna av den socialdemokratiska klassamarbetspolitiken och byråkratins diktatur.
Men arbetarklassen har inte lidit något allvarligt nederlag och idag allmänt organiserad i fackföreningar enligt industriförbundsprincipen, utgör dessa organisationer en stark potentiell kraft. En annan faktor som vi måste ta med i beräkningen är att tjänstemännens fackliga organisationer alltmer har närmat sig industriarbetarnas fackliga organisering och tillgodogjort sig positiva erfarenheter från dem. Under 60-talet motsvarade vidare de ny-anslutna kvinnorna nästan hela LO: s medlemsökning. Från krigsslutet till idag har andelen kvinnliga LO-medlemmar fördubblats till 32 procent. Kvinnorna utgör hälften av TCO:s medlemmar. Det är ett förhållande som också det stärker arbetarklassens ställning.
Enligt ett mekaniskt schema borde utvecklingen under första halvåret 1977 ha lett till en kraftfull strejkvåg från den svenska arbetarklassen. Den begynnande ekonomiska krisen och borgarklassens offensiv med dess angrepp på köpkraften, jobben och den sociala servicen, hotet om arbetslöshet och .nedläggningar – allt detta borde då ha lett till att tiotusentals arbetare rest sig.
Men så skedde inte. I stället såg vi en kraftig nedgång i den öppna kampaktiviteten från arbetarklassen. Första halvåret 1977 förlorades t ex 250 arbetsdagar genom vilda strejker, en siffra som kan jämföras med de 25 000 arbetsdagar som användes till vilda strejker 1975.
Den grundläggande orsaken till detta är den ”svenska modellens” stora hållfasthet genom decennierna – och därmed de många människornas tilltro till socialdemokratins reformism och klassamarbetspolitik. Det är ett förhållande som banat vägen för byråkratins herravälde och medlemmarnas passivisering i sina organisationer och den därmed sammanhängande ”atomiseringen” av klassen – en allt större privatisering av ekonomiska och sociala problem.
Splittringen av arbetarklassen mellan olika kön, nationaliteter, religioner eller åldrar, arbetarklassens konservatism, dess ovilja att i öppen kamp ”riskera” de senaste decenniernas landvinningar, spelar också in som en återhållande faktor.
Men dessa förklaringar ger samtidigt en ensidig bild av läget.
Trots nedgången i t ex strejkaktiviteten har människor som upplever behovet av att försvara sig mot borgarnas angrepp sökt sig till sina fackliga organisationer som på många håll upplevt en ökad medlemstillströmning och aktivitet. Detta skapar i sin tur ett nytt förhållande mellan den öppna kampen och arbetet i fackföreningarna. Redan under 1974 och 1975 genomfördes många strejker som stöd till och påtryckning på de lokala fackliga ledningarna.
Det ökade stödet till socialdemokratin är också det ett uttryck för att nya grupper börjar aktivera sig. Det är en gammal lärdom att när nya skikt börjar radikaliseras gör de det först inom ramen för sina gamla ideologiska föreställningar och söker sig till sina traditionella partier och organisationer.
Arbetarklassens konservatism innebär också att arbetarna har vant sig vid en ökande levnadsstandard, ”full sysselsättning”. social service och demokratiska fri- och rättigheter, samtidigt som borgarklassen går till angrepp mot allt detta.
Den ökande andelen kvinnor bland de arbetande har stärkt kvinnornas ställning och dragit in dem i den sociala kampen. Närvaron av en halv miljon invandrare gör behovet av en arbetarklassens internationella solidaritet mer konkret. De unga arbetarna, slutligen, är mindre hämmade av konservatism och byråkratins kontroll än de äldre. Det kan bli en positiv faktor för framtiden.
Under den långa kapitalistiska högkonjunkturen närdes allt starkare förväntningar om ett möjligt demokratiskt välfärdssamhälle på grundval av en kapitalistisk marknadsekonomi. Insikten om att kapitalismen inte skulle förmå infria dessa förväntningar växte under 60-talet. Man kan tala om en begynnande kris för de traditionella borgerliga värdena. En växande förtroendeklyfta uppstod mellan de parlamentariska politikerna och en del av deras väljare. Än större blev den i förhållande till olika grupper som på grund av sin ungdom inte ens fick delta i riksdagsvalen. På område efter område växte opinioner fram som kritiserade kapitalismens missförhållanden, och då oftast fristående från de etablerade partierna.
Sitt klaraste uttryck fick denna begynnande radikalisering först i Vietnamrörelsen och den studerande ungdomens kamp senare i kvinnorörelsen och miljörörelsen. Dessa gruppers förväntningar kunde inte infrias inom • det institutionaliserade klassamarbetets ramar och detta tvingade dem ofta att organisera sin kamp oberoende av de reformistiska apparaterna och det parlamentariska systemet.
Denna utveckling fick bredare effekter. Strejkvågen under 1970-talets första år kom till stånd i ett visst samspel med denna begynnande radikalisering på andra håll i samhället.
I spetsen gick traditionellt militanta fackliga grupper som hamn-, gruv- och skogsarbetarna. Det starka inflytandet för syndikalistiska och vänsterreformistiska uppfattningar begränsade dock påtagligt deras möjligheter att visa vägen för en klasskamps. strömning inom svensk arbetarrörelse.
Man kan alltså utan vidare slå fast att den svenska arbetarklassen som helhet relativt passivt accepterat reallönesänkningarna under 1977. Men på grund av de motsägelsefulla orsakerna till detta förhållande kan man inte av det dra någon enkel slutsats som att en fortsatt radikalisering skulle ha omöjliggjorts. Men aktiviteten i samhället har kommit att ta sig andra och mer komplicerade former än tidigare.
De rekordmånga varslen det senaste året. den kraftiga minskningen av antalet jobb inom industrin, de många nedläggningarna och företagsfusionerna och den allt svårare konkurrenssituationen på världsmarknaden – det är här vi finner själva grunden till den förhållandevis låga öppna kampen.
Den omedelbara reaktionen inom arbetarleden blev att man i högre grad än tidigare kom att tveka inför lokala motaktioner och mer satte sin lit till den socialdemokratiska byråkratin. Man uppfattade klarare än tidigare ett samband mellan lönekrav och övergripande ekonomiska problem som risken för arbetslöshet, den höga inflationstakten och hoten mot den sociala servicen. Där för har de flesta avvaktat centrala initiativ från de fackliga organisationerna och händelserna på det parlamentariska planet.
Den radikalisering som producerats av den tilltagande ekonomiska krisen har därför i huvudsak fått andra uttryck än den öppna kampens. Den har lett till att människor söker trovärdiga instrument för ett försvar på en politisk nivå som rör hela samhället och därför främst resulterat i en ökad anslutning till och mer aktiv uppslutning bakom i första hand fackföreningarna, i andra hand de socialdemokratiska organisationerna, – i en mer begränsad omfattning även Vpk.
Det är symtomatiskt att de mest omtalade aktionerna under 1977 t ex vid Algots, Olofström, Vikmanshyttan, Söderfors och LKAB ägt rum i ett visst samspel med lokala socialdemokratiska förtroendemän, respektive fackförbundsledningar och till en viss del också SAP:s partistyrelse.
Det finns ingen tvekan om att olika arbetargrupper sluter upp mer bestämt bakom sina traditionella organisationer än tidigare. Se t ex rekorddeltagandet i 1977 års socialdemokratiskt dominerade LO-demonstrationer eller den nyrekrytering till SAP sedan valet 1976 som partisekreteraren Sten Andersson skattade till 40 000 nya människor sommaren 1977.
Även om denna uppslutning måste ses son ett tecken på en begynnande radikalisering för bredare skikt i samhället innebär anknytningen till socialdemokratins politiska lösningar att nyradikaliserade människor hålls tillbaka när det gäller deras egna kollektiv aktioner, dvs de politiska kampformer som bäst skulle kunna möta borgarklassens offensiv.
Socialdemokratin lyckas så bra på sina villkor – som betyder passivitet och väntan till valet 79 och sedan en ny period av klass-samarbete – på grund av de breda gruppernas illusioner om de borgerliga parlamentariska spelreglerna och institutionerna, illusioner so förmedlats bl a genom SAP:s ”historiska se rar” under de 44 åren av framgångsrik kapitalism och eget regeringsansvar.
De centrala initiativ som tas har motsägelsefull effekt: Å ena sidan leder till en viss aktivering som annars inte sku ha kommit till stånd (t ex 9 oktober), å a dra sidan bidrar de till att upprätthålla förtroendet för socialdemokratin och därmed för dess passiviserande parlamentariska riktning.
Denna grundläggande tendens radikaliseringen det senaste året har slagit igenom starkt inom fackföreningsrörelsen inom arbetarklassen över huvud taget. betyder inte att den är absolut eller definitiv. Inget säger heller att dessa reformist spärrar tål hur mycket som helst hur lä som helst. Den ökande strejkaktiviteten under de lokala förhandlingarnas slutskede hösten 1977 är ett av bevisen för detta. Inom den offentliga sektorn finns också ett annat ”socialt skyddsnät”, arbetslöshetshotet står inte lika nära, och radikaliseringen här kan komma att gestalta sig lite annorlunda än inom den mest krisdrabbade industrin.
Utvecklingen är också mycket ojämn mellan t ex olika regioner och företag. olika samhällsektorer, mellan män och kvinnor och olika åldersgrupper.
Men de olika begränsningar och reservationer som kan göras förändrar inte det som sagts om de huvudsakliga villkoren för radikaliseringen och tendenserna till en mer bestämd uppslutning bakom de traditionella organisationerna. De finns här och det är en central uppgift för KAF under den kommande kongressperioden att lära sig ”leva politiskt” med dem.
På lite längre sikt är det emellertid troligt att tilltron till socialdemokratin kommer att kombineras med en stegring av den öppna kampen, inkluderande nya och mer avancerade kampformer än vi hittills sett i Sverige. Detta är avgörande för radikaliseringens fortsatta utveckling.
Genom krisens ojämna effekter och radikaliseringens ojämna utveckling är det inte ens otänkbart att vi kan få se början till sådana exemplariska aktioner på enstaka fabriker eller orter som idag är nedläggningshotade.
De förändrade villkoren för radikaliseringen ställer krav på oss att kunna bygga på varje form av aktivitet och rörelse i samhället som riktas mot den borgerliga offensiven för att resa alternativa politiska lösningar till socialdemokratins. Men vi får inte isolera Oss från den begynnande radikalisering som sker under SAP/LO:s dominans. Vi måste försöka dra med dessa grupper i en konkret aktivitet trots deras illusioner om SAP och utan att kräva att de skall bryta med sin ledning. Det är endast genom en konkret erfarenhet av SAP:s otillräcklighet och förräderi i förhållande till de krav man kämpar för som bredare grupper kommer att kunna bli kvitt sina illusioner och bryta med reformismen.
Vårt förbund har hittills i mycket byggt på de skikt av framför allt studerande ungdom och mellanskikt som radikaliserades i slutet av 60-talet och i början av 70-talet. En mycket stor del av förbundets erfarenhet av massarbete har därför också vunnits inom dessa rörelser och organisationer.
Radikaliseringens förändrade karaktär innebär att en relativt mycket mindre del av den fortsatta aktiveringen i samhället kommer att uttryckas i en tillströmning till dessa rörelser, och en relativt mycket större del i en ökad aktivitet inom arbetarrörelsens massorganisationer. Det kommer dock även i fortsättningen att finnas underlag för en fortsatt tillströmning till framför allt de sociala rörelserna — som kvinnorörelsen, soldatrörelsen och elevrörelsen.
Men detta räcker inte för att bestämma dessa rörelsers fortsatta betydelse i samhället och klasskampen. För det är i huvudsak dessa rörelser som under de senaste åren har stått för en politisk utmaning av reformismen och klassamarbetspolitiken. Och den analys vi gjort av radikaliseringens nuvarande karaktär innebär att detta kommet att gälla ännu en tid framöver – att dessa rörelser ännu en tid kommer att ha en nästan oproportionerligt stor betydelse för att rucka på reformisternas hegemoni i de samhälleliga politiska styrkeförhållandena.
I en situation då en politisering av växande grupper sker under socialdemokratisk dominans blir deras självständiga kamp kring politiska frågor av ännu större betydelse.
Radikaliseringen under 70-talet har också tagit sig uttryck i form av en tillväxt av miljörörelsen, som utvecklats både ifrån lokala missförhållanden och en mer övergripande förståelse för problemen med resursutplundring och förgiftning.
Tillströmningen till den permanent organiserade miljörörelsen har i huvudsak kommit från de grupper vars engagemang mer utgått ifrån de övergripande förståelsen för miljöfrågorna. Socialt sett är det samma grupper som burit upp också de andra ”rörelserna”, t ex kvinnorörelsen och de internationella solidaritetsrörelserna.
Men till skillnad från dessa har miljörörelsen ett helt annat och ”säreget” förhållande till de dominerande politiska strömningarna i samhället, Fr a på grund av socialdemokratins ogenerat manchester-liberala tillväxtfilosofi och dess välvilliga inställning till kärnkraftsutbyggnaden, men också genom centerrörelsens demagogi i miljöfrågorna har miljörörelsen i än högre grad än de andra rörelserna fungerat som en ”fritidsrörelse”, så gott som utan kontakter med arbetarklassens massorganisationer.
Radikaliseringens förändrade karaktär kommer därför inte att slå lika hårt mot miljörörelsen. Den väntar minst av allt på valet -79 utan snarare på vad centerpartiet förmår utföra i regeringsställning. Dvs inom miljörörelsen finns det stora illusioner om olika borgerliga eller småborgerliga lösningar på miljökrisen. På sätt och vis kommer miljörörelsen att ha det ”mycket lättare” än de andra rörelserna under den kommande perioden, men samtidigt så mycket svårare! För ska den kunna spela en viktig roll så krävs en självständighet i förhållande till centerns demagogi, detta som en förutsättning för att överhuvudtaget ”komma på talefot” med delar av arbetarrörelsen och därmed påbörja en verklig politisk utmaning av reformismen.
I grunden innebär de socialdemokratiska politikernas och fackbyråkraternas linje en uppslutning bakom borgarklassens försök till lösningar av krisen. Svensk industri är inte inne i någon djupare kris, menar man. Detta handlar bara om några branschkriser och så ett borgerligt vanstyre.
Allt detta går att lösa med hjälp av en ny socialdemokratisk regering sägs det — och då genom djärva satsningar på ny forskning, ny teknik, exportfrämjande åtgärder, mer statlig planering och en ökad tillgång till kärnkraftsenergi.
Ledmotivet i den socialdemokratiska oppositionspolitiken är helt enkelt att understödja exportindustrin och hjälpa den med kapital. bildningen — dessa insatser ska sedan ge valuta och jobb när den internationella ekonomiska uppgången ökar efterfrågan på svenska varor igen.
Denna inriktning bestämde t ex uppläggningen av det tiopunktsprogram som presenterades vid Metallkongressen hösten -77.
Kortsiktigt kan en sådan uppslutning bakom exportindustrins krav gynna vissa arbetargrupper, men då på bekostnad av alla andra — de som redan har det sämst ställt och arbetarna och de förtryckta massorna i andra länder. Långsiktigt är det inte en lösning för någon lönearbetare.
För krisen beror inte i första hand på kapitalbrist, vare sig i Sverige eller något annat land. Även i de länder — som USA — där vi idag ser en ekonomisk uppgång gäller ett fortsatt lågt kapacitetsutnyttjande.
Det handlar i stället om en överproduktionskris, söm de olika rivaliserande kapitalen och borgarklasserna var och en försöker lösa till sin fördel genom en drastisk omfördelning av mervärdet, genom en höjning av profitkvoterna. Därför är också SAP:s tiopunktsprogram liksom den ”kollektiva kapitalbildningen” i dess olika former bara några recept bland andra för att åstadkomma denna förändring.
Någon kraftfull och kontinuerlig internationell ekonomisk uppgång är inte att vänta — därför handlar också en satsning på exportindustrin till syvende och sist om att minska dess kostnader genom en ökad attack på den privata och kollektiva konsumtionen i olika former. Arbetarna ska förmås att köpa sig en aning ”inflytande” till priset av ekonomiska och sociala försämringar...
Om krisen skall kunna lösas till de arbetande massornas fördel måste breda grupper mobiliseras kring ekonomiska, sociala och politiska krav i en kamp som inte underordnas hänsyn till ”näringslivets effektivisering” och et ”internationella kostnadsläget”. Vår främsta uppgift idag är att bidra till att bygga denna mobilisering till försvar mot kapitalets attacker.
Men för att kampen skall kunna leda till en varaktig lösning på de arbetandes villkor, måste försvarskampen utvidgas till en motoffensiv som innebär början till kampen om politiska makten, kampen för en ”expropriering av expropriatörerna”. I denna kamp måste arbetarrörelsen bryta alla band med borgarna, allt samarbete med kapitalet.
I denna mobilisering skapas förutsättningarna för en arbetarregering, en arbetarnas egen regering som kan leda kampen för expropriatörernas expropriering — en regering som inte binds upp eller förlamas av uppgörelser i vare sig riksdag, Hagaöverläggningar eller olika korporativa organ. En regering som blott och bart har sina mandat och därmed sin styrka i en kämpande och demokratisk arbetarrörelse!
Men en sådan regering kan inte bäras upp enbart av industriarbetarklassen.
Idag lever en stor del av befolkningen i stort sett under samma ekonomiska och sociala villkor som den, och kan därför vinnas som allierade i kampen.
Vi måste alltid framhålla detta perspektiv på en arbetarregering i vår propaganda. Vi bestrider att någon annan typ av regering kan lösa krisen på de arbetandes villkor och bekämpar de krafter inom arbetarrörelsen som sprider sådana illusioner.
Men samtidigt är vi medvetna om att den stora majoriteten inom arbetarrörelsen inte kommer att vända socialdemokraterna ryggen i vare sig första eller andra taget. På grund av de villkor som gäller för radikaliseringen kommer förhoppningar om att socialdemokratin ska kunna svara på borgaroffensiven att finnas kvar — och förstärkas.
Ju närmare valet -79 vi kommer, desto större förhoppningar kommer också att knytas till en ny socialdemokratiskt regering. SAP gör själv allt för att ställa regeringsfrågan i centrum för sitt parlamentariska perspektiv, för sin klassamarbetspolitik. För socialdemokratin är regeringsfrågan ett sätt att avleda uppmärksamheten från de angrepp som dagligen drabbar arbetarklassen, ett sätt att dämpa kampviljan och dölja den egna oförmågan att ange en verklig arbetarpolitik som alternativ till den borgerliga regeringens reallönesänkningsoffensiv.
I vår propaganda förklarar vi utförligt att en ny socialdemokratisk regering inte kommer att innebära någon lösning vare sig av arbetarklassens omedelbara eller långsiktiga behov.
Det bästa sättet att förhindra SAP från att använda regeringsfrågan till att demobilisera kampen och öka tilltron för sitt klassamarbetsprojekt är emellertid inte att skjuta regeringsfrågan i skymundan; ej heller att inta en ultimativ hållning gentemot de arbetande massorna som idag har illusioner om SAP, vilket vi skulle göra om vi för dem ständigt och enbart framhöll att det 'egentligen' inte är någon skillnad mellan en socialdemokratisk och öppet borgerlig regering och att de som lägger sin röst på SAP 'egentligen' sätter dolken i sin egen rygg.
I stället måste vi för dessa arbetare och tjänstemän tålmodigt förklara vad vi menar med en arbetarregering och på vilket sätt och för vilka krav kampen idag måste föras. Genom en sådan propaganda och agitation lägger vi grunden för att tillsammans med dem kunna ställa socialdemokratin till svars för att den inte lever upp till någonting av detta.
Det betyder att vi på detta sätt ställer socialdemokratin till svars för att den underlåter att ta konsekvenserna av sina olika retoriska utfall mot regeringen – att den inte mobiliserar arbetarrörelsen för att möta de angrepp som borgarna riktar mot den, och att den därmed inte är beredd att vare sig fälla den regering den i ord så häftigt angriper eller att på allvar försvara arbetarklassens intressen.
Det betyder att vi genom en offensiv enhetstaktik och agitation i massorganisationer och rörelser vänder oss till arbetare som följer SAP för att förmå dem att delta i kampen och att ställa sin ledning till svars för att den inte driver viktiga krav och inte stöder kampen -för att den inte mobiliserar arbetarrörelsen för att möta de angrepp som borgarna riktar mot den.
Vi gör detta utan några som helst illusioner om att det går att reformera SAP eller att socialdemokratin om den ånyo kommer i regeringsställning skulle föra en i grunden annorlunda politik än den nuvarande borgerliga regeringen. SAP:s eget krisprogram är svart på vitt att det inte tänker rygga tillbaka för att lasta över krisens bördor på de arbetande massorna.
Vi kan endast agitera för en SAP-regering i en situation där breda massor i kamp ställer sina förväntningar på SAP, vilket med all säkerhet inte blir fallet före 1979. Men eftersom SAP är ett arbetarparti, eftersom det utger sig för att vara arbetarklassens representanter och eftersom det faktiskt stödjs av en stor majoritet av arbetarklassen måste vi säga att vi föredrar en SAP-regering framför en öppet borgerlig regering.
Vi förklarar för arbetarklassen att det inte duger att hysa tilltro till socialdemokratin utan att vi själva måste organisera kampen till försvar för våra intressen. Till de arbetare och tjänstemän som har illusioner om SAP säger vi emellertid också: 'Ta kamp för att socialdemokratin nu och i regeringsställning verkligen skall leva upp till de förväntningar du ställer på den.' Kräv att ditt parti ska handla efter riktlinjer som på ett organiserat sätt diskuterats fram på arbetsplatserna och i de fackliga organisationerna'. 'Kräv tillsammans med oss att socialdemokratin tar kamp för de idag mest brännande klasskraven:
Att den skapar arbete åt alla genom en konfiskering av krisbranscherna under facklig kontroll, och genom att utarbeta och förverkliga en plan för offentliga arbeten; att den upphäver den antifackliga lagstiftningen och garanterar fackets vetorätt mot avskedanden och mot omläggningar av produktionen: att arbetstiden förkortas radikalt: att reallönerna garanteras genom indexlön där index kontrolleras av fackföreningarna; att regeringen inför hyresstopp och förstatligar hela byggindustrin under fackets kontroll; att Sverige lämnar Världsbanken och IDB; att regeringen en garanterar den fria asylrätten; att den bygger bra daghem åt alla barn; att den avskaffar betygen; att den inför demokratiska rättigheter på förbanden; att den bryter med kapitalisternas energipolitik osv.
I en viss mening är den svenska arbetarklassen ”enad” — kring den socialdemokratiska klasssamarbetspolitiken!
I grunden innebär detta att arbetarklassens huvudstyrkor idag samlas kring en politik som går borgarnas intressen till mötes. Klassens ekonomiska, sociala och kulturella behov underordnas ”den samhällsekonomiska effektivitetens”, dvs den exportinriktade borgarklassens intressen.
Den socialdemokratiska parti- och fackföreningsbyråkratin använder sig av en splittringslinje för att kunna bevara denna ”enhet”, dvs sin politiska hegemoni över klassen. En splittringslinje som blir mer och mer uttalad ju fler människor som i praktiken börjar ifrågasätta klassamarbetet.
Den socialdemokratiska byråkratin utnyttjar ojämnheter och fördomar inom arbetarklassen, eller mellan arbetarna och andra klasser och skikt. Den spelar på passiviteten och konservatismen hos de arbetargrupper som befinner sig i en relativt privilegierad situation — som inte hotas av omedelbar arbetslöshet eller som ännu har råd att nära illusionen att reallönesänkningen är en tillfällighet.
Den i grunden ansvarslösa socialdemokratiska oppositionspolitiken innebär just en uppmaning till arbetarklassen att göra eftergifter och offra jobben för vissa grupper, för att tills vidare rädda jobben för resten. Byråkratins syften när det gäller samrådsorgan och medbestämmandefrågor är bland annat att knyta dessa relativt privilegierade arbetare ännu närmare till sig.
Den andra sidan av denna inriktning är SAP-byråkratins skoningslösa kamp mot alla de som går ut i kamp eller kräver av sina organisationer att de ska ta kamp mot borgaroffensiven. De som vill börja kämpa för hela klassens intressen, börja bjuda motstånd mot borgaroffensiven splittras inbördes eller isoleras från sina kamrater.
Det faktum att socialdemokratins klassamarbetspolitik är så väl förankrad gör inte problemet med klassens enhet i handling mindre —tvärtom. Just de ofördelaktiga styrkeförhållandena gör att vi i propaganda och agitation gentemot socialdemokratin ännu mindre än annars kan tillåta oss till att förfalla till ett abstrakt krav på enhet i allmänhet — i en viss mening finns ju denna redan kring klass-samarbetspolitiken...
Nej, de gällande styrkeförhållandena inom arbetarrörelsen innebär att det blir en ännu mer tvingande nödvändighet för oss att alltid sätta de politiska uppgifterna i centrum när vi talar om enhet.
När vi kritiserar socialdemokratin för att den splittrar arbetarklassen, gör vi det inte för att den inte är beredd att ingå en enhet på lika villkor med Kommunistiska Arbetarförbundet. I förhållande till gällande styrkeförhållanden är en sådan kritik meningslös eller rentav diskrediterande. Vi kritiserar socialdemokratin i sak, för att den fördömer eller stöter bort de arbetargrupper som på egen hand försöker skapa en enhet i kamp.
Mot den socialdemokratiska parti- och fackföreningsbyråkratins splittring av kampen ställer Kommunistiska Arbetarförbundet helt enkelt den proletära enhetslinjen. Vi vill skapa bredast möjliga stöd för varje form av kamp mot borgaroffensiven och bakom varje krav på arbetarorganisationerna att de ska försvara sina medlemmar mot borgarnas attacker.
En spontan strävan till enhet inom arbetarklassen tar sig idag inte uttryck i en strävan till enhet över partigränserna — annat än som undantag. Den överväldigande majoriteten av arbetarna sluter upp bakom arbetarrörelsens socialdemokratiska ledning. Att handla utifrån den proletära enhetsfrontens linje innebär därför idag att försöka mobilisera så breda grupper som möjligt i kamp för sina krav — trots att många eller rentav de flesta som dras med fortfarande är socialdemokrater, och utan att de som villkor för sitt deltagande måste upphöra att stödja socialdemokratin.
Kampen för arbetarklassens enhet måste också uttryckas i konkreta paroller om solidariteten med de mest förtryckta grupperna inom klassen, de som drabbas först och värst av krisens bördor: kvinnorna, ungdomen och invandrarna.
Arbetarrörelsen kan inte vinnas för en klasskampspolitik bara genom propaganda. En daglig och organiserad kamp måste föras mot den reformistiska politiken i alla massorganisationer, i första rummet falkföreningarna.
Perspektivet för vårt fackliga arbete —liksom för vårt arbete i t ex hyresgäströrelsen — är att bidra till att utveckla en verklig klasskampsströmning inom arbetarrörelsen, en oppositionsrörelse mot klassamarbetspolitiken.
En sådan klasskampsströmning kan inte proklameras — den kan bara vara resultatet av en omfattande radikalisering i samhället och inom arbetarrörelsen. Vi kan inte idag säga vilka händelser som kommer att leda till att en sådan strömning börjar växa fram, kring vilka frågor den kommer att ta sig uttryck, eller i vilken utsträckning den kommer att växa fram med vår medverkan och som ett resultat av vårt agerande.
Även om grunden för en klasskampsströmning läggs av de arbetandes kamp för sina mest näraliggande intressen, så kommer en konsekvent opposition mot byråkratins klassamarbets- och splittringspolitik att tvingas ta ställning till mer omfattande frågor:
— Rätten till arbete och ett försvar mot dyrtiden i alla dess aspekter, i fråga om lönerna, priserna, hyrorna, den sociala servicen och gentemot alla former av mänsklig utarm ning.
— Kampen för en demokratisk organisering, och då främst kampen för demokratiska fackföreningar. En djupgående demokratisering är den bästa förutsättningen för att så många som möjligt ska kunna dras med i kampen, och därför det bästa sättet att föra denna kamp till seger.
Ett obetingat försvar av de invandrade arbetarnas rättigheter och aktiv solidaritet med de arbetande och förtryckta runt om i världen.
— Ett klart ställningstagande för kvinnornas kamp — och även i övrigt en kamp mot allt som bidrar till en uppsplittring av arbetarklassen.
— Arbetarrörelsens politiska oberoende: fackföreningarnas oberoende av staten och nödvändigheten av en regering som för en politik i de arbetandes intresse.
Detta övergripande perspektiv för vårt fackliga arbete kommer inte att få direkta och omedelbara konsekvenser för vårt agerande överallt. På de flesta arbetsplatser står vi fortfarande inför den elementära uppgiften att vinna en första förankring — att inleda ett arbete i olika fackliga strukturer och att delta i och utveckla en aktivering kring mycket begränsade krav i förhållande till de politiska lösningar som krisen kräver. På arbetsplatser där vårt fackliga arbete befinner sig i detta uppbyggnadsskede kan vi inte annat än i undantagsfall räkna med att ta initiativ till en enhet kring mer långtgående politiska lösningar. Vårt ingripande utöver det dagliga basarbetet kommer i stort sett att begränsa sig till propaganda.
Men där vi har en viss styrka, ett visst inflytande, eller där förutsättningarna av andra, skäl är gynnsamma, måste vi utifrån den inriktning som skisseras ovan börja ta initiativ som kan bidra till att utveckla en verklig klasskampsströmning.
Den förändrade ekonomiska och politiska situationen i samhället — och de delvis nya villkor för radikaliseringen som detta inneburit — ställer de rörelser som vuxit fram utanför de socialdemokratiskt ledda massorganisationerna inför nya och större uppgifter än tidigare.
Det ställer dem inför uppgiften att nå ut till och i ökande grad mobilisera de socialdemokratiskt dominerade massor som idag på olika sätt drabbas av den kapitalistiska krisen och borgarnas offensiv. För att gå iland med denna uppgift måste rörelserna också ställa sig uppgiften att på olika sätt forcera de politiska och organisatoriska hinder som social demokratin rest mellan dem och de massorganisationer som den kontrollerar.
Den växande aktiveringen inom fackförningarna gör en sådan inriktning både möjlig och mer nödvändig än under den tidigare perioden. Om rörelserna i en situation av borgerlig offensiv och växande aktivering i arbetarklassen inte förmår relatera sig till denna nya utveckling löper de en risk att marginaliseras i samhället.
En kvinnorörelse som inte förmår nå ut till och börja mobilisera de breda grupper av kvinnor som nu drabbas av arbetslöshetshot, avskedanden och försämringar av barnomsorgen — den kommer i stället att i stor utsträckning lämna fältet fritt för den socialdemokratiska byråkratin att förvirra och demobilisera dessa kvinnor.
Likaså kommer en solidaritetsrörelse som inte förmår ta på sig den sant internationalistiska uppgiften att mobilisera till försvar för dem som drabbas av borgaroffensivens allt hårdare angrepp mot asylrätten att finna det allt svårare att upprätthålla intresset för sin verksamhet.
En miljörörelse som inte i stegrad omfattning förmår nå ut till de socialdemokratiska arbetarna och svara på de frågor som de ställer kommer att ställas inför oöverstigliga hinder i sitt arbete. För att nu ta några exempel.
En sådan inriktning mot de socialdemokratiska massorna i fackföreningar och andra organisationer är en förutsättning för att rörelserna i fortsättningen ska kunna stärkas och bevara sin självständighet. En sådan inriktning är också en förutsättning för att dessa rörelser mer konsekvent ska kunna utmana den socialdemokratiska klassamarbetspolitiken och därmed bidra till en förändring av de politiska styrkeförhållandena inom arbetarrörelsen, att enheten kan stärkas på klasskampens grund.
En arbetarpolitik värd namnet måste utgå ifrån ett ansvar för de arbetandes hela liv. Både i ekonomisk, social och kulturell mening.
Ett sådant ansvarstagande står i direkt motsättning till själva det kapitalistiska systemet. I dag blir detta allt tydligare när de breda massornas krav på arbete, tryggad levnadsstandard och sociala förbättringar ständigt avvisas med hänsyftning till ”den svenska industrins konkurrenskraft” eller ”samhällets behov av att dämpa den offentliga konsumtionen till förmån för exporten”.
I denna situation är allt tal om en ”rättvis fördelning av bördorna” eller om att ”alla måste dra åt svångremmen lika mycket” ett enda stort bedrägeri. När ett företag eller en bransch dras in i den internationella överproduktionskrisens malström och hamnar i en s k lönsamhetskris lägger kapitalisterna helt enkelt ner produktionen om de inte kraftigt kan öka utsugningen av de arbetande. Hela bygder läggs för fäfot och borgarna väljer att i stället försöka öka sina förmögenheter genom kapitalexport, bostads- och markspekulation samt ett ocker i alla dess former.
Arbetarrörelsens politiska målsättning kan därför inte vara att reformera kapitalismen utan att störta den! Bourgeoisin måste exproprieras och det kapitalistiska system som står i vägen för arbetarklassens befrielse förstöras.
Men denna nödvändiga målsättning innebär inte att alla ”dagskrav” kastas åt sidan med en enkel handvändning. Tvärtom så måste de sociala erövringar och demokratiska rättigheter som arbetarrörelsen vunnit försvaras oförtröttligen mot borgarnas attacker. När dessa ”dagskrav” däremot kolliderar mot den förfallna kapitalismens destruktiva och nedbrytande krafter är det nödvändigt att föra fram och mobilisera kring krav som på ett direkt sätt riktar sig mot de kapitalistiska egendomsförhållandena och själva den borgerliga regimen. Arbetarrörelsen måste t ex möta problemen i dagens krisbranscher med krav på konfiskering och en fackligt organiserad kontroll över produktionens organisering och inriktning. En mobilisering kring en sådan kontroll kan bli ett led i arbetarklassens uppmarsch för maktövertagandet.
I denna mening är och måste varje program för en lösning av krisen på arbetarklassens villkor vara ett program för kampen om makten! Det är kommunisternas uppgift att utveckla och föra fram ett sådant program —i medvetenhet om Marx' ord om att varje verklig rörelse är bättre än tolv program...
”En nation som förtrycker en annan nation kan aldrig själv bli fri” är ett annat motto från Marx och den internationella arbetarrörelsens barndom som är än mer brännande idag i de multinationella bolagens epok.
En första och helt självklar uppgift för svensk arbetarrörelse måste därför vara en konsekvent vägran att sluta upp bakom den svenska imperialismen.
Den svenska kapitalismen är beroende av en stabil världsmarknad. Därför är den också intresserad av att bevara stabila internationella politiska förhållanden.
För att uppnå detta och för att bli accepterad som en samarbetspartner i den imperialistiska utsugningen av de neokoloniala länderna är den svenska regeringen ansluten till internationella förtryckarorgan som Världsbanken och IDB.
Att svenska FN-trupper skickats till Palestina, Kongo och Cypern, liksom erbjudandena om trupper till Zimbabwe för att bidra till en neokolonial lösning där, visar att den svenska imperialismen är beredd att använda soldater för att bevara lugnet inom det internationella kapitalistiska systemet.
Den svenska krigsmakten är dessutom uppbyggd både geografiskt och teknologiskt som en del av det imperialistiska krigsmaskineri som är riktat mot de stater som har brutit med det imperialistiska världssystemet.
Medan den svenska regeringen i ord kan tänka sig att kritisera diktaturer som Pinochets lierar sig svenska företag som LM Ericsson, SKF och ASEA med förtryckarregimer i Latinamerika och Sydafrika.
Genom att bevara sin kontroll över vilka som får komma in i landet visar den svenska regeringen sin lojalitet med den internationella kontrarevolutionen också på detta plan.
Sveriges arbetande människor har inget intresse av att sluta upp bakom imperialisternas internationella solidaritet mot de förtryckta världen över eller bakom den svenska imperialismens försök att genom devalveringar och protektionism öka sina andelar på världsmarknaden och lasta över krisens bördor på arbetande i andra länder.
Förtryckarnas internationella solidaritet och deras inbördes kamp om marknader måste mötas med de arbetandes solidaritet över nationsgränserna. Svensk arbetarrörelse måste solidarisera sig med de förtryckta i den koloniala eller halvkoloniala världen och med arbetarna i de imperialistiska staterna.
I varje konflikt mellan imperialismen och de stater som brutit med kapitalismen måste arbetarrörelsen obetingat stå på de senares sida. Men detta utan ett uns av stöd till de förtryckarregimer som exproprierat arbetarklassens politiska makt i dessa stater och i själva verket utgör ett hinder både för dessa staters försvar och deras övergång till socialismen. Sovjets invasion av Tjeckoslovakien har t ex försvagat detta land militärt i förhållande till imperialismen (demoraliserat dess egna trupper) , liksom satt ett stopp för den process som satts igång mot en arbetardemokrati.
Försvaret av dessa stater mot imperialismen går i stället hand i hand med en solidaritet med dem som där kämpar mot dessa parasitära byråkratier och som står för det enda konsekventa motståndet mot imperialismen, dvs för en övergång till en arbetardemokrati och med målsättningen att bygga det klasslösa kommunistiska samhället. Denna solidaritet är också ett av de effektivaste sätten att bemöta den anti-socialistiska hets som utvecklas av imperialismen.
Sverige ut ur internationella förtryckarorgan!
Nej till svenska FN-trupper!
Politisk asyl åt alla politiska flyktingar! Försvara arbetarstaterna mot imperialismen!
Arbetare och förtryckta i alla länder —förena er!
Den svenska imperialismens miljardslukande försvar, d v s militarismen, är alltså riktad mot de förtryckta runt om i världen men också mot den egna arbetarklassen. Ja, till och med borgarnas lagar ger öppet stöd åt att militär i vissa lägen sätts in mot strejkande eller demonstranter. Arbetarrörelsen måste avvisa imperialisternas försvar i dess helhet. Allt tal om ”bantningar”, ”prutningar”, ”besparingar” eller ”fler sega gubbar” måste demaskeras som den uppslutning bakom borgarklassen det i själva verket handlar om.
Den enda garantin mot att militären används i imperialismens sold är medvetna och aktiva värnpliktiga — värnpliktiga som inte accepterar rollen som viljelösa tennsoldater. Därför är det en helt central uppgift för arbetarrörelsen att stödja kampen för demokratiska rättigheter på förbanden, den kamp som idag först och främst handlar om ett uppbygge av starka och från den borgerliga staten helt oberoende värnpliktsfack. Så länge tvångslagarna om en ungdomens värnplikt för de svenska imperialisterna gäller, måste också arbetarrörelsen stödja soldaternas krav på en lön som det går att leva på.
Inte en man, inte ett öre åt militarismen!
Demokratiska rättigheter på förbanden!
Den svenska imperialismen förtrycker inte bara nationer utanför sin riksgräns. Samerna utgör en av svensk imperialism förtrampad och nertryckt nationell minoritet. Det är en självklar uppgift för svensk arbetarrörelse att göra sig kvitt varje form av storsvensk chauvinism gentemot samerna och i stället entydigt ta ställning för deras nationella rättigheter, som de bl a har formulerats i krav på renbetesland och rätt till utbildning i och på de egna språken.
Olika grupper i samhället utsätts på olika sätt för speciella former av förtryck liksom speciella begränsningar av sina ekonomiska, sociala, demokratiska eller politiska rättigheter. Detta förtryck visar sig också i att dessa grupper har en speciellt missgynnad ställning på kapitalets arbetsmarknad som lett till en splittring av arbetarklassens styrkor.
Arbetarrörelsen måste arbeta mot denna splittring genom att ta ställning mot all diskriminering av dessa grupper, stödja deras kamp mot sitt förtryck och försvara alla arbetares rättigheter oberoende av deras nationalitet eller kön. På så sätt kan arbetarklassen vinna allierade från dessa grupper även utanför sina egna led.
Arbetarrörelsen måste stödja invandrarnas krav på lika rättigheter med svenskarna, som t ex kravet på rösträtt även i riksdagsvalen. Men stödet måste också gälla deras rättigheter som nationella minoriteter. Varje försvar av invandrarna måste börja med ett kategoriskt nej till varje form av deportationer.
”Lösningar” på den internationella arbetarklassens problem som siktar in sig på olika begränsningar av kapitalrörelserna över gränserna är i stort både ineffektiva och i grunden utopiska. Företagen flyttar produktionen dit där lönerna är lägst. Mot detta duger det inte med ett allmänt krav på stopp för kapitalexporten. Vi måste kräva att gränserna öppnas också för alla arbetare. I stället för att ta ansvar för den reaktionära ”regleringen” av invandringen, måste fackföreningarna ta initiativ för att organisera och aktivera de invandrade arbetarna.
Speciellt viktig är kampen för politisk asyl åt alla politiska flyktingar och kampen för avskaffandet av ”terroristlagen”, en lag som undergräver samtliga utländska medborgares rättssäkerhet i Sverige och som används för att hindra både invandrare och flyktingar från att delta i politiskt arbete. Terroristlagen är bara en av en lång rad åtgärder som myndigheterna vidtagit mot invandrare och flyktingar och det är mot denna bakgrund som man måste se myndigheternas vägran att effektivt skydda dessa mot rasistiska attacker och trakasserier av olika slag.
Lika rättigheter för invandrare — avskaffa terroristlagen!
Fri invandring — politisk asyl åt alla politiska flyktingar!
Stöd invandrarnas rätt till sin egen kultur — undervisning på hemspråk!
Elementära förutsättningar för kvinnans frigörelse är hennes rätt till sin egen kropp, rätten till arbete och utbildning samt tillgången till en kollektiv barnomsorg. Arbetarrörelsen måste stödja och delta i den självständiga kvinnorörelsens kamp för dessa krav.
De landvinningar som redan vunnits på detta område kommer också att undergrävas om inte arbetarrörelsen förmår ta kamp mot att de arbetande kvinnorna blir de som sparkas först, blir de som i sin egenskap av både lönearbetare och de som traditionellt bär ansvaret för hushållet blir de som känner hårdast av inflation och lönesänkningar och drabbas värst av nedskärningar i den sociala servicen.
Även en formell likabehandling av kvinnorna innebär ofta en faktisk diskriminering – på grund av deras sämre utbildning, sämre meriter, bristande självförtroende.
En förutsättning för framgångar på dessa områden är en kamp mot borgarklassens ideologiska offensiv mot kvinnorna, där den traditionella kvinnorollen nu alltmer kommer att användas som ett argument för att hindra kvinnorna från att kräva sin rätt till förvärvsarbete.
Kvinnans rätt till förvärvsarbete!
Bra och gratis daghem och fritidshem åt alla barn!
Ungdomen förnekas deltagande i det politiska livet och rätten att organisera sig självständigt i kamp för sina intressen. Dess förväntningar på ett meningsfullt arbete efter en meningsfull utbildning har svikits i grunden. Rörelsen mot betygen riktar sig just mot de utslagnings- och splittringsmekanismer som förvisat ungdomen till dess rättslösa ställning.
Bort med betygen!
Arbete efter utbildning!
Studielön!
Minilön för praktikanter!
Rösträtt vid 16 års ålder!
De sexuella minoriteterna är bland de mest utsatta och smutskastade grupperna i detta samhälle. Inte minst möts de av ett förakt och hån inom arbetarklassen där stora grupper lånat borgarnas mest fördomsfulla och avvisande inställning till dem.
Andra grupper som stötts ut i det kapitalistiska samhällets brutala utslagningsmaskineri berövas de mest elementära rättigheter, utsätts för övergrepp och tvångsingripanden, samtidigt som även de bemöts med förakt och fördomar, inte minst inom arbetarklassen. Det gäller fångar, som utsätts för isoleringsstraff och andra ”vårdformer” som närmar sig tortyr, samtidigt som de förvägras rätten att organisera sig fackligt. Det gäller dem som tvångsintagits inom den psykiatriska vården, som drabbas av en nästan total rättslöshet.
För arbetarrörelsen är det en viktig uppgift att bryta ner den fördomsfulla inställningen till dessa utsatta grupper och att ta kamp för deras lika rättigheter.
Nej till diskriminering av de sexuella minoriteterna!
För fångarnas fackliga rättigheter!
1 den svenska klasskampen står den viktigaste och helt avgörande striden mellan arbetarklass och borgarklass. Men detta innebär inte att arbetarrörelsen passivt ska låta all småborgerlighet dras in under bourgeoisins inflytande och därmed hamna på den andra sidan barrikaden. Många småborgerliga grupper är idag de kanske värst drabbade av de stora bolagens och den borgerliga statens alltmer brutala framfart. Småjordbrukare, så gott som alla fiskare och en del hantverks- och affärs-innehavargrupper i städerna lever idag under ytterst hårda ekonomiska och sociala villkor.
Även om småproduktionen under socialistiska förhållanden säkerligen kommer att öka i förhållande till dagens situation i Sverige (framför allt i jordbruket!) så är den privata småproduktionen på väg att dö ut i historiskt avseende. Det är inte arbetarrörelsens uppgift att vända dess hjul tillbaka. Men till skillnad från vad som är fallet idag så måste denna övergång organiseras och genomföras på ett sätt som inte trasar sönder människors sociala liv på ett brutalt sätt. Där den fortsatta kapitalismen bara kan utlova utstampning och social misär trots all demagogi om ”decentralisering”, där måste arbetarrörelsen garantera de småborgerliga grupper som drabbas av utvecklingen efterskänkning av dryga lån, förmånliga statskrediter, förbättrade sociala villkor (bl a i form av en reell möjlighet till semester) och i vissa fall en meningsfull omskolning till andra yrken. Beväpnad med en sådan politik kan arbetarrörelsen starta en klasskamp inom borgerligheten, t ex mellan småjordbrukarna och de agrara kapitalister na, och i framtiden vinna viktiga allierade till sin sida.
Stadigt stöd åt småbrukare och fiskare!
För att genomdriva en lösning av den kapitalistiska krisen på sina egna villkor kan de arbetande endast lita till sig egen medvetenhet och kampvilja. Till styrkan hos de egna organisationerna. En grundläggande förutsättning för detta är arbetarklassens enhet som måste vinnas på klasskampens grund genom en offensiv kamplinje, där målen ställs så att de kan ena hela klassen, samtidigt som de uttrycker solidaritet med de mest utsatta.
Fast månadslön utan meritvärdering eller prestationstillägg!
Nej till låglön — för en nationell minimilön!
Lika löneökningar i kronor och ören!
Lika lön för lika arbete!
Många arbetare är diskriminerade i arbetet och i fackliga sammanhang, t ex därför att de är kvinnor, invandrare eller ungdomar. För dessa kamrater måste fackföreningarna vidta speciella åtgärder för att motverka den diskriminering som de är utsatta för, det räcker inte med en formell jämlikhet.
Fackföreningarna måste t ex ta initiativ till särskilda kampanjer för att organisera och aktivera dessa grupper, bekämpa alla former av manlig chauvinism och motverka språkförbistringen genom att lägga ner stora resurser på tolkar, översättningar mm.
En motståndare i arbetarklassens kamp mot borgaroffensiven är klassens egen uppsplittring och isolering, rädslan och främlingskapet inför varandra. Den borgerliga individualismen och kommersialismen har slagit sönder klassgemenskapen.
En gång fanns en strävan inom arbetarrörelsen att organisera klassens hela liv, att inte överlämna arbetarnas och arbetarungdomens fritid vind för våg åt borgarklassens ideologi. Då byggdes Folkets Hus för politiska diskussioner, föredrag och nöjen. Då bildades RESO och då startades kooperationen... Idag har dessa rörelser förvandlats till mer eller mindre kapitalistiska företag.
Denna utveckling måste brytas. Arbetarna måste erövra sina egna liv, inte låta dem delas upp i en torftig och nedbrytande arbetsdag och en passiviserande fritidsdag. I detta arbete är kravet på en allmän 6-timmarsdag viktig. Den skulle ge arbetarklassen mer tid till fackligt och politiskt arbete, till umgänge utanför familjen och till att ordna upp en kollektiv verksamhet i bostadsområdena.
Men vi måste också kämpa för att klassens egna organisationer – fackföreningar, hyresgästorganisationer och bildningsförbund tar ett politiskt ansvar i dessa frågor.
Fackföreningarna måste arbeta för att motverka uppsplittringen mellan arbete och fritid. Hyresgästorganisationerna måste ta upp samhälls- och stadsplaneringen till diskussion och verka för de boendes rätt att själva bestämma över sin boendemiljö.
ABF och Folkets Hus måste bryta med sin kommersialism och i stället ställa sina resurser och lokaler till förfogande för fria teater- och musikgrupper, solidaritetsrörelser, kämpande arbetargrupper och alla politiska partier inom arbetarrörelsen.
6 timmars arbetsdag med bibehållen lön! Arbetarrörelsen måste ta ansvar för de arbetandes hela liv!
För att kunna gå till motoffensiv mot borgarna är det nödvändigt med en rustning av arbetarklassens egna organisationer. Först och främst fackföreningarna, men också hyresgästföreningar. bildningsförbund och andra rörelser som springer fram ur kampen. Alla de organisationer som står till buds måste vridas ur byråkraternas förlamande grepp och förvandlas till effektiva vapen i de arbetandes händer.
De senaste åren har ett arbete för brännande krav utvecklats inom fackföreningarna i solidaritetsrörelser, i kvinnorörelsen och i andra organisationer. Det är en kamp som visar den väg arbetarklassen och dess allierade måste gå för att slå tillbaka borgarna.
Här har fackföreningarna en central roll att spela. De organiserar större delen av den svenska arbetarklassen och skulle kunna gå i bräschen för motoffensiven – med en annan ledning än den klassamarbetande socialdemokratin. För fackföreningarna och arbetarklassens övriga organisationer måste föra vidare den kamp som inletts. De måste ta upp de frågor som drivits i solidaritetsrörelser, kvinnoorganisationer och miljögrupper.
Vid varje tillfälle av kamp och mobilisering måste de försöka driva denna vidare genom den mest demokratiska (själv-)organisering och bredast möjliga självaktivering, och då verka för diskussions-, informations-, arbets- och beslutsformer som bryter med de invanda mönstren från institutionerna i det borgerliga samhället och som tar tillvara de möjligheter som kampen innehåller till att frigöra resurser och utveckla medvetenheten hos varje deltagande individ. Begrepp som beslutande stormöten och demokratiskt valda strejkkommittéer måste bli ”vardagsspråk” inom svensk arbetarrörelse.
För idag är det inte så eftersom arbetarnas massorganisationer behärskas av en reformistisk byråkrati vars intressen är förbundna med det kapitalistiska samhällets bestående och står i motsättning till arbetarklassens intressen. Det är en byråkrati som berövat medlemmarna det avgörande inflytandet över sina egna organisationer och i stället i stort satt sig i motsättning till den kamp som dessa för. Byråkraterna kommer aldrig att förmå att bjuda borgarklassen spetsen i stället är dess politik att få till stånd ett allt intimare samarbete med kapitalet.
Ändå är det till sina egna organisationer som de arbetande vänder sig när behovet av att bemöta kapitalets attacker framstår som allt mer klart. Detta gör det så mycket mer nödvändigt att ta upp kampen mot byråkratins klassamarbete och för den fackliga demokratin.
De många medlemmarna i fackföreningarna kan inte aktiveras om ”deras” förhandlingar förs bakom stängda dörrar kring bud som de inte ens fått diskutera. Alla väsentliga krav måste diskuteras på demokratiskt upplagda medlemsmöten. De fackliga ombuden ska vara ansvariga inför dem som de är ombud för och kunna avsättas direkt när de sviker sina uppdrag. Medlemmarna i fackföreningar och hyresgästföreningar måste själva få besluta över de stridsåtgärder som de vill vidta.
Alla avtal ut på omröstning!
Normal arbetarlön för de fackliga ombuden!
För kämpande och demokratiska fackföreningar!
Arbetarklassens befrielse kan bara vara dess eget verk och detta kräver ett fullständigt politiskt oberoende från borgarklassen, dess partier och stat.
I kampen för att rusta arbetarrörelsen är det nödvändigt att kategoriskt avvisa varje statligt övergrepp mot fackföreningarna. Alla lagar och påbud som inskränker på eller förhindrar en utövning av arbetarklassens självklara rätt till fri strejkrätt måste rivas upp.
LO måste bryta med alla frivilliga samförståndslösningar av typ Haga-uppgörelser där arbetarna ges direktiv om att ”frivilligt” avstå från lönekrav som tack för att skatten till den borgerliga staten sänkts. Varje form av ”frivilliga” åtaganden inom ramen för en statlig inkomstpolitik måste avvisas. LO måste också dra tillbaka sina representanter från Arbetsdomstolen som ett sätt att oskadliggöra en viktig del av den borgerliga klassjusticen.
Fri strejkrätt!
Nej till inkomstpolitik — ja till lönekamp!
LO måste lämna Arbetsdomstolen!
Alla former av integration i bolagsstyrelser eller samrådsorgan där arbetargrupper bara klavbinds i sitt fackliga och politiska arbete måste bekämpas.
Denna principiella hållning betyder definitivt inte att fackföreningarna ska avstå från att lägga sig i företagets ekonomi, dess drift eller arbetets organisering. Tvärtom ska facket verkligen ”lägga sig i” eftersom en sådan utvidgning av dess verksamhet är en nödvändig förutsättning både för en effektivare kamp mot kapitalismen och för en socialistisk skolning av arbetarklassen. Vad som måste bekämpas är att denna verksamhet sker på kapitalets villkor och i gott samråd med utsugarna och deras representanter.
Med den inriktningen kan arbetarna på en arbetsplats självklart välja representanter till samråds- och medbestämmandeorgan när de menar att sådana representanter kan utföra ett arbete som tjänar kampen. Men för att delta med representanter i styrelser eller andra verkställande organ i ett företag måste arbetarna kräva att deras representanter ska väljas av dem själva, dvs av dem som de ska representera. Representanter i sådana organ får inte heller vara bundna av tystnadsplikt eller av olika beslut i dessa organ.
Dessutom är det ett absolut villkor att detta arbete inte kolliderar med arbete på att uppnå fackligt självbestämmande över löneformerna och fackets vetorätt mot avskedanden och nedläggningar. När den kampen blir segerrik kan också arbetarnas egna kontrollkommittéer organiserade i fackets regi ställas mot de olika samrådsorganen.
Facklig vetorätt och självbestämmande!
Alla inskränkningar av de demokratiska rättigheterna även om de idag endast drabbar små minoriteter bidrar i sista hand till att undergräva rättigheterna för hela arbetarrörelsen. Arbetarrörelsen måste därför försvara yttrande-, tryck, mötes- och demonstrationsfriheten, inte minst för politiska minoritetsströmningar inom klassen.
Men kampen gäller också en utvidgning av dessa rättigheter. Den relativa yttrandefrihet som finns i det övriga samhället idag tar ett abrupt slut på de ställen där människorna tillbringar sin mesta tid och där de är samlade som en klass, på arbetsplatserna. Utdelning av politisk propaganda, tidningsförsäljning och mötesreklam är förbjudet.
Upplös SÄPO!
Politiska fri- och rättigheter på arbetsplatserna!
1977 drabbades den svenska arbetarklassen av den största försämringen av levnadsstandarden sedan andra världskriget. Ett uselt centralt avtal, kombinerat med rekordsnabb inflation, momshöjning och devalveringar ledde till denna kraftiga försämring. Och får kapitalisterna det som de vill har dyrtiden kommit för att stanna. Därför måste arbetarrörelsen kräva dyrtidskompensation för försämringarna samt en indexsäkring av lönerna så att dessa fortlöpande justeras upp i takt med kommande pris- och hyreshöjningar under kontroll av de arbetandes egna organisationer. Enda sättet att skapa rimliga boendekostnader är genom att ingripa mot dem som verkligen tjänar på hyresockret – den monopoliserade byggnads- och byggnadsmaterialindustrin.
Dyrtidskompensation!
Fackligt index — indexsäkrade löner!
Prisstopp på dagligvaror!
Hyresstopp — förstatliga byggmonopolen!
De provisoriska skatteomläggningar som genomförts de senaste åren har inneburit vissa sänkningar av den progressiva statsskatten medan kommunalskatterna och momsen fortsätter att stiga.
Detta innebär ökade orättvisor som arbetarrörelsen måste möta med krav på en enda skatteskala där progressiviteten framför allt slår mot höginkomsttagarna samtidigt som beskattningen av företagen skärps.
För en enhetlig och progressiv skatteskala!
De arbetande måste också vara vaksamma mot kommunernas försök att höja olika taxor för daghem, vatten osv. Inga eftergifter får göras för kraven på en omfördelning av skattemedel till subventioner till företagen. Uppnådda reformer måste försvaras. Tillgången till 'en förstklassig sjuk- och tandvård måste betraktas som en självklar rättighet, som inte ska vara beroende av betalningsförmågan. Den sociala servicen måste byggas ut och göras helt avgiftsfri.
Företagsläkare och företagshälsovård måste lyda under landstingen och inte vara en privat affär för arbetsköparna.
Nej till taxehöjningar!
Bygg ut kollektivtrafiken!
Avgiftsfri sjuk- och tandvård!
I den ekonomiska krisens Sverige utövar kapitalet utpressning mot de arbetande med argument som ”endast kärnkraften kan upprätthålla sysselsättningen” och ”alltför stora krav på rening av utsläpp och yttre miljö gör att företagen måste lägga ner”.
Kapitalisterna utnyttjar helt enkelt det faktum att deras marknadsstyrda ekonomiska system hela tiden skapar kortsiktiga motsättningar mellan miljöhänsyn, sysselsättningen och andra frågor av omedelbar vikt för arbetarklassen.
Men det ligger inte i arbetarklassens intresse att stödja kapitalismens nedsmutsning och förgiftning av jord, luft och vatten. Inte heller ligger det i dess intresse att stödja uppbygget av kärnkraft med de risker och problem som den för med sig i alla sina produktionsled uranbrytning, själva driften, transporter. upparbetning och avfallsförvaring. Arbetarrörelsen måste bryta med kapitalets energipolitik och på alla sätt verka för en energiplan som baseras på förnyelsebara energikällor i stället för på olja och kärnkraft.
Arbetarrörelsen måste helt enkelt ta ansvar för de arbetandes hela liv. En fackförening har inte bara ansvar för medlemmarnas löneutveckling utan också för deras liv och hälsa.
Mot kärnkraft och miljöförstörning — för förnyelsebara energikällor
Fler och fler människor stöts idag ut från den produktion som den ekonomiska krisen och borgarklassen föröder. Tiotusentals ungdomar och kvinnor står utan jobb. Hundratusentals människor av alla kategorier kastas samtidigt in i omskolning, utbildning och i arbetsmarknadens s k B-lag...
För arbetarklassen finns det inget värre gissel än arbetslösheten. Det är en mara som plågat generationer. Genom den isolering, sysslolöshet och sociala förnedring som blir resultatet av arbetslösheten är konsekvensen ofta social utslagning och möjligheterna till kollektiva lösningar av krisen försvåras än mer.
Därför måste arbetarrörelsen gå emot varje hot om nedskärningar eller nedläggningar genom att mobilisera för fackets vetorätt mot varje avskedande. Alla måste vara kvar i produktionen och därför är det arbetstiden och inte personalen som ska minska. Finns det för lite att göra vid ett företag eller i en bransch ska det tillgängliga arbetet helt enkelt fördelas mellan alla arbetande — utan lönesänkningar! Det är ju inte varor det är ont om eftersom det handlar om 'överproduktion' och därför finns det naturligtvis ingen som helst anledning att minska levnadsstandarden genom lönesänkningar, en sådan minskning skapar dessutom bara ännu större 'överproduktion' och därmed nya hot om arbetslöshet...
Vägrar företaget att acceptera fackets veto mot nedskärningar eller nedläggningar måste mobiliseringen gälla en konfiskering av företagets eller branschens alla tillgångar samt krav på en statlig garanti för en bevarad sysselsättning.
Arbetarrörelsen måste också kräva att regeringen upprättar och verkställer en plan för en utbyggnad av den sociala servicen och igångsätter omedelbara och meningsfulla beredskapsarbeten mot betalning av vanlig arbetarlön.
En allsidig statlig industriutbyggnad i de krislän som drabbas hårdast av krisen är också ett centralt krav som måste riktas till regeringen.
Fackets vetorätt mot avskedanden!
Minska arbetstiden, inte personalen — full lön!
Konfiskera krisbranscherna — statlig garanti för sysselsättningen!
Bygg ut och förbättra den sociala servicen!
Omedelbara och meningsfulla beredskapsarbeten!
För en allsidig statlig industriutbyggnad i krislänen!
Varje mobilisering för rätten till arbete möter så gott som omedelbart motargument om att ”pengarna är slut” och att ”företaget står på ruinens brant”. Ibland är motargumentet inget argument utan rent bedrägeri som vid Surte glasbruk där en nedläggning blev aktuell trots företagets ”lönsamhet”, det verkliga motivet var att PLM var tvingat att lägga ned för att komma förbi de politiska skrankorna i Norge och Danmark och få kontroll över produktionen där och på så sätt skaffa sig ett reellt monopol. Ibland kan motargumentet vara sant i så motto att kapitalet har ”flytt sin kos” eller har gått förlorat i kampen mot någon övermäktig konkurrent. I vissa spända och dramatiska lägen i klasskampen kan bourgeoisin också tillgripa nedläggningar eller andra åtgärder som ett led i ett ekonomiskt sabotage för att tvinga fram önskade politiska förändringar.
Men oavsett vad som ligger bakom kapitalisternas motargument om de sinande pengarna så måste de mötas med krav på att arbetarna ska få alla papper på bordet. Företagets bokföring måste offentliggöras och facket måste sätta in alla krafter på att genom de många medlemmarnas försorg undersöka lager, verkliga tillgångar osv.
För i grunden handlar varje nedläggningshot egentligen om att företagets ägare och ledning visat sig totalt odugliga att organisera produktionen! Därför måste denna situation mötas genom en fackligt organiserad arbetarkontroll. I kraft av medlemmarnas kollektiva styrka måste facket tillskansa sig en vetorätt över personalpolitik, arbetets organisering, lagerhållning, förflyttningar av maskiner, investeringar m fl viktiga åtgärder för att på så sätt undanröja ägarnas och företagsledningens försök att se till den egna profitjakten i stället för att se till vad som är socialt nyttigt och meningsfullt. I allt fler fall måste också arbetarkontrollen gälla produktionens inriktning. Där företagen producerar onyttigheter eller bara för en meningslös lageruppbyggnad måste fackföreningarna försöka utveckla en plan för en alternativ och meningsfull produktion och också kräva att staten träder in och betalar en sådan omläggning av produktionens inriktning.
Den fackligt organiserade kontrollen är inte bara en framgångslinje vid privatägda företag den är lika nödvändig och möjlig vid statligt ägda företag. Vid förstatliganden av företag eller vid en statlig industriutbyggnad är det också en nödvändig inriktning.
Inte minst arbetarna vid LKAB och Svenska Varv har fått erfara att ett förstatligande i allmänhet bara är en första försvarsåtgärd som inte löser några grundläggande problem.
För en arbetarkontroll över produktionen och dess inriktning!
Staten måste betala nödvändig övergång till en alternativ produktion!
För att den fackligt organiserade kontrollen ska bli meningsfull i det långa loppet måste den efterhand organiseras upp inom en koncern eller inom en hel bransch. Men inte ens detta räcker i längden. För vid en sådan kontroll kommer arbetarrörelsen oundvikligen att konfronteras med en rad problem som kräver övergripande och planmässiga lösningar. En samlad arbetarrörelses kamp mot dyrtiden, för sociala förbättringar och för arbete åt alla måste därför baseras på arbetarnas samlade kunskaper och erfarenheter samt sammanställas till en arbetarrörelsens produktions- eller krisplan via lokala, regionala och nationella fackliga konferenser.
I arbetarrörelsens plan för en lösning av dyrtid och sysselsättning måste frågor som resursbesparing, produktionsinriktning, produktion för behov och inte för profit samt produktionens effekter på den ekologiska balansen få en central plats. Bl a måste denna plan innebära en övergång från ett energiuttag baserat på olja och kärnkraft till en energipolitik som grundas på flödande energikällor som vatten, vind och sol.
För en arbetarrörelsens krisplan mot dyrtid, arbetslöshet och miljöförstöring!
Nu är det inte möjligt att genomföra denna krisplan blott genom ett enkelt konferensbeslut. Borgarklassen och arbetarbyråkratins hårda kärna kommer att bjuda ett ursinnigt motstånd mot dess förverkligande genom politisk kamp, ekonomiskt sabotage och kanske också ett öppet polisiärt och militärt våld.
Arbetarrörelsen måste därför ta hela makten i samhället. Både den politiska och den ekonomiska. För att ett sådant maktövertagande ska bli möjligt krävs en kämpande och demokratisk arbetarrörelse som kan bära fram en arbetarregering till makten:
* En arbetarregering som i kraft av denna mobilisering konfiskerar bankerna, försäkringsbolagen, alla kreditinstitutioner, storföretagen samt hela transport- och distributionsväsendet.
* En arbetarregering som omedelbart inför arbetarkontroll i de företag som inte konfiskerats och som via en enda statlig bank och ett monopol på utrikeshandeln garanterar att den upprättade planekonomin inte blir underkastad världsmarknadens och valutaspekulationens upp- och nedgångar.
* En arbetarregering som omedelbart genomför den sextimmarsdag som ger de arbetande massorna en reell möjlighet att för första gången ta över styret över hela samhället och sina egna liv.
* En arbetarregering som utarbetar och antar en ny konstitution där statsmakten baseras på ett system av lokala arbetarråd och med den högsta beslutande och verkställande folkrepresentationen som en nationell rådsförsamling.
* En arbetarregering som upplöser de nuvarande militära och polisiära styrkorna och ersätter dem med en allmän arbetar- och tjänstemannabeväpning.
* En arbetarregering som i en etapp för kampen för socialismens internationella utbredning mobiliserar alla landets resurser i kampen för Europas förenade socialistiska stater.
För en arbetarnas regering!
För en resursbevarande planekonomi under demokratiskt arbetarstyre!
I vår kamp för att bredast möjliga klasskamp-strömning formeras måste vi klart formulera vårt alternativ till den socialdemokratiska reformismen: den Fjärde Internationalen. Den kommande perioden kommer att skapa nya möjligheter att konkretisera parollen om en massinternational.
Mot kapitalets rörelsefrihet ställer vi arbetarnas rätt att fritt röra sig över gränserna.
I vår kamp för en fri invandring och för politisk asyl åt politiska flyktingar reser vi perspektivet på en värld utan gränser. I arbetet med dessa frågor bygger vi upp ett intimt samarbete med andra sektioner inom Internationalen och andra kämpande grupper internationellt. Detsamma gäller kampen för rätten för politiska och fackliga företrädare från arbetarklassen och de förtyckta att ta kontakt med, presentera sina åsikter för, och samordna sin verksamhet med strömningar i andra länder.
I kampanjer kring sådant som Helsingfors-avtalet och Belgradkonferensen måste vi mot de kapitalistiska politikernas hycklande om mänskliga rättigheter ställa krav på frigivande av alla politiska fångar; avskaffande av alla inskränkningar i de politiska rättigheterna — som yrkesförbud och partiförbud; samt fullständig frihet att sprida politisk information och åsikter över gränserna. I detta sammanhang reser vi också frågan om rätten för bl a Fjärde Internationalens medlemmar och ledare att fritt korsa gränserna och presentera sina åsikter för arbetande och studerande i alla länder.
Utifrån initiativ till och krav på fackliga solidaritetsaktioner med arbetarnas kamp i andra länder kan vi börja popularisera idén om en mera varaktig internationell samordning av den fackliga och politiska kampen. Speciellt viktigt är det för oss att bidra till att stärka solidariteten mellan de arbetande vid svenska multinationella företag – mellan de svenska arbetarna och arbetarna i andra europeiska länder, i Sydafrika och Latinamerika.
Samtidigt som vi själva försöker bidra till att skapa förbindelser mellan kämpande arbetare i olika länder, riktar vi krav på en internationell politisk och facklig samordning till de existerande internationella arbetarorganisationerna — i första hand de internationella fackliga organisationerna. Det kan gälla stöd till olika omfattande strejker eller till särskilda arbetargrupper som kämpar för fackliga och demokratiska rättigheter. Vi verkar för ekonomiskt stöd, bojkotter eller solidaritetsstrejker som medel att stödja kämpande arbetare.
Kravet på en samordning av kampen mot arbetslösheten i europeisk skala är särskilt viktig när det gäller att ställa de reformistiska ledarna till svars för att de underordnat de internationella arbetarorganisationerna under den borgerliga diplomatin.
Det är nödvändigt med speciella kampanjer för uppbygget av Fjärde Internationalen. Dessa kan lämpligen rullas upp kring utvecklingen av klasskampen i något speciellt land — idag gäller det i första hand Spanien. Ett av de viktigaste syftena måste vara att ställa den revolutionära marxismen som alternativ till de andra två huvudströmningarna inom den internationella arbetarrörelsen: stalinismen och socialdemokratin.
I vår propaganda måste vi överhuvudtaget sträva efter att exemplifiera dessa strömningars beklämmande roll i andra länder idag: som de socialdemokratiska regeringarnas funktion i Storbritannien, Danmark och Portugal; eller den klassamarbetspolitik som Vpk:s broderpartier bedriver i södra Europa och karaktären hos de byråkratiska diktaturerna i Östeuropa.
Diskussionen inför 11:e världskongressen måste få som resultat en ökad medvetenhet inom och utanför organisationen om det nödvändiga i att aktivt bidra till att Internationalens alla uppgifter genomförs. Förutsättningarna för detta är en ökad kännedom om de viktigaste av de problem Internationalen står inför över hela världen.
Det är nödvändigt att förbundet kan garantera att varje medlem tar del i diskussionerna inför världskongressen.
Det fortsatta uppbygget av Internationalen världen över kommer att ställa allt högre krav på dess ledande organ. För att bidra till att stärka Internationalens centrum, måste den svenska liksom andra sektioner vara beredda att bidra med sina bästa ledande kamrater för denna uppgift och garantera allt större materiella tillskott.
Men också organisationen som helhet måste i högre grad delta i alla de internationella uppgifterna: från internationella kampanjer till det direkta stödet till och uppbackningen av Internationalens sektioner, grupper och konkreta projekt i olika delar av världen. Detta innebär både punktvisa och mer permanenta insatser.
Ur denna synpunkt har förbundet gjort vissa inledande erfarenheter som i framtiden i högre utsträckning måste delges hela organisationen. Förbundet har, förutom ett utvecklat solidaritetsarbete med Vietnam och Chile, och visst ekonomiskt stöd till organisationer inom Internationalen, även tagit itu med andra uppgifter av internationalistisk karaktär – och framför allt då arbetet bland de latinamerikanska flyktingarna i exil.
Förbundets arbete bland de latin amerikanska flyktingarna är ett bra exempel på hur vi kan delta i uppbygget av Internationalen genom att föra ut FI:s politik utveckla en internationell solidaritet, och ta på oss konkreta uppgifter i perspektivet att stödja uppbygget av FI:s sektioner i andra länder. För KAF:s del har det arbetet haft sitt centrum i förbundets Latinamerika-fraktion och utgivningen av den spanskspråkiga tidningen Combate.
KAF:s arbete bland de latinamerikanska flyktingarna i Sverige är en viktig del av Internationalens flyktingarbete och har direkta återverkningar bland stora flyktinggrupper i hela Europa samt även för uppbygget av Internationalen i Latinamerika.
Många flyktingar är militanter med en lång politisk erfarenhet, ibland i ledande ställning. Den politisering som präglar viktiga grupper bland flyktingarna tar i första hand sin utgångspunkt i den miljö de lämnat bakom sig. De politiska frågeställningar som återspeglas i deras aktivitet, är framför allt relaterade till en analys av orsakerna till nederlagen på den latinamerikanska kontinenten och framtidsperspektiven för den latinamerikanska revolutionen.
De latinamerikanska massorna nederlag under det senaste decenniet sätter sina spår också i exilen, i form av en viss demoralisering och passivisering. De flyktingar som fortsätter att upprätthålla en mera permanent politisk aktivitet utgör en klar minoritet i flyktingmiljön. Men det är bland dessa aktiva som det pågår en viktig omgrupperingsprocess och det är till dessa vi måste vända oss för att vinna så många som möjligt till den revolutionära marxismen. Vår huvudmålsättning är att vinna över och organisera latinamerikanska militanter i exil för att dessa i framtiden skall kunna återvända till Latinamerika och bidra i uppbygget av FI-sektioner där.
Förbundet måste också visa flyktingar att vi kan erbjuda dem ett gemensamt politiskt arbete i försvaret av deras rättigheter och även för övrigt ett politiskt arbete tillsammans med de svenska kamraterna i uppbygget av Fjärde Internationalens svenska sektion. Vi uppmuntrar därför också flyktingar att delta i sektionernas aktiviteter på alla nivåer.
Även arbetet bland andra flyktinggrupper t ex Öststatsflyktingar och flyktingar från Mellanöstern – liksom i viss bemärkelse arbetet bland de finska invandrarna måste ses i perspektivet av uppbygget av Fjärde Internationalen.
Våra politiska uppgifter måste i2 första hand bestämmas av de objektiva effekterna av krisen, av borgarnas offensiv och den radikalisering som blir följden – och inte av graden av organiserat motstånd i varje läge.
Däremot är det självklart att vi stöder varje försök av enskilda arbetarledare, organisationer eller grupper av arbetare och andra att börja bryta med klassamarbetspolitiken.
För Kommunistiska Arbetarförbundet är idag radikaliseringen och kampen en objektiv process. vars uttryck och former vi 'last har begränsade möjligheter att påverka Våra små styrkor måste vi inrikta på att nå dem som bäst kan förstå vår proletära enhetslinje och lättast övertygas om att tillämpa den i handling. Det är också de bästa förkämparna för dessa grupper som vi lättast kan vinna till den revolutionära socialismen, och som bäst kan representera vår linje inför massan av arbetande och studerande.
Vi för alltså inte endast fram vår politik som ett förslag på vad arbetarrörelsen borde göra. Vi ställer också uppgiften för vår egen kader att omedelbart – om än med små styrkor – tillämpa den i handling. Vi försöker mobilisera så många människor som möjligt – utifrån deras nuvarande medvetenhet och deras krav – i aktioner riktade mot borgarklassens offensiv, utan hänsyn till klassamarbetets villkor. Vi strävar efter att föreslå paroller, organisationsformer och kampmetoder som motsvarar den proletära enhetslinjen och kan ge kampen störst spridning och stöd.
Här presenterar vi de arbetsområden och teman som vi menar att det är viktigast för förbundet att arbeta med och få till stånd mobiliseringar kring under den kommande kongressperioden.
Det är genom en satsning på dem som vi bäst kan bidra till att utveckla en kamp som är oberoende av klassamarbetspolitiken – och därmed på bästa sätt vinna nya kadrer och sympatisörer för partibygget.
Huvuduppgiften kan i dag inte ställas som att sammansmälta en mäktig oppositionsrörelse, vilken kan ta strid med den socialdemokratiska byråkratin om makten i fackföreningsrörelsen. I vårt lokala fackliga arbete kommer vi dock ofta att råka i skärmytslingar med klubb- och sektionsstyrelsen, ombudsmän och avdelningsstyrelser, osv.
Det är givetvis omöjligt att lägga fast någon fast mall för hur vi ska agera i dessa strider. Bildandet av lokala oppositioner är inga patentlösningar. Att utropa brådmogna oppositioner, som inte uttrycker eller hämtar sin näring ur en växande rörelse mot den fackliga byråkratins samarbetslinje och odemokratiska metoder, kan lätt isoleras och slås ut genom organisatoriska åtgärder.
På en del arbetsplatser där våra medlemmar verkar är polariseringen mellan en radikaliserad medlemsbas och byråkratin så stark att nära nog varje fråga och förslag görs till en förtroendefråga och leder till organisatorisk strid. I denna situation kan en facklig opposition kring klart avgränsade och brännande krav vara det enda riktiga medlet för att mobilisera medlemmarna till organisatorisk kamp mot byråkratin för att beröva den ledningen.
I andra fall har våra kamrater kunnat ta fasta på paroller och aktioner som initierats av den lokala byråkratin — t ex arbetslöshetsfrågan i Norrbotten.
Vårt perspektiv på en klasskampsströmning inom arbetarrörelsen innebär i dag att vi ställer oss uppgiften att organisera klasskampstendenser på vissa arbetsplatser eller i vissa fackföreningar. Men deras form och sammansättning kan alltså variera mycket.
Liksom i allt vårt massarbete är uppgiften inför fackföreningsmöten och fackliga val att förankra klasskampskraven bland så breda grupper som möjligt och på så sätt försöka dra med de som börjar radikaliseras r ett praktiskt arbete.
Förbundets erfarenheter pekar på att det framför allt är tre element som i dag utgör grundstommen i en plattform för ett brett enhetsarbete:
* En rad konkreta krav som härleds ur arbetarklassens ekonomiska läge, arbetslöshetshot och de speciella förhållanden som råder på arbetsplatsen, till exempel kravet på en bättre arbetsmiljö.
* Krav på demokratisering av fackföreningen och den fackliga verksamheten. Krav på att fackliga val ska ske direkt på arbetsplatsen, att kontakt- och skyddsombud ska väljas direkt på golvet och att avtal ska ut på beslutande omröstning, är här centrala. Mot den byråkratiserade verksamheten ställs en linje som innebär att de fackliga medlemmarnas styrka och aktivitet utnyttjas i kampen mot arbetsköparna.
* Förutom detta aktualiseras gång på gång internationella solidaritetsfrågor, som har sin naturliga plats i ett brett fackligt enhetsarbete. Olika gruppers aktivitet för att samla in pengar till den spanska arbetarrörelsen eller adoptionen av chilenska fångar är två framträdande exempel på det.
Ett enhetsarbete inom facket kan inte avskiljas från ett ansvarstagande för fackets verksamhet som helhet. Vår, såväl som en facklig oppositions verksamhet, måste inriktas på ett erövra ledningen i facket. Utifrån vår grundläggande inställning om att det är nödvändigt med en total kamp om fackförening arna menar vi att det inte finns någon enda uppgift i det fackliga arbetet som är så oansenlig eller rutinmässig att den kan överlåtas åt den fackliga byråkratin.
Men vi förkastar samtidigt varje försök att bli vald till en facklig förtroendepost genom mygel och förment opolitiskhet eller genom att dölja våra ståndpunkter.
Vi måste ha en klar inställning i några frågor som våra kamrater ställs inför i det fack liga arbetet:
* Partival i fackföreningarna. I de fackliga valen använder socialdemokratin parti listor som ett medel för att komma bort från de viktiga frågorna om den fackliga linjen. Mot den framväxande fackliga oppositionen. som i dag överlag är partipolitiskt obunden, blir partivalen ett hjälpmedel för SAP att splittra oppositionen och skrämma oppositionella arbetare genom en antikommunistisk hetskampanj mot konkurrerande kandidater.
Mot alla förlag på partilistor i fackliga val måste vi därför idag ställa krav på stryklistor eller enhetslistor.
Vi kräver också att facket ordnar diskussionsmöten där företrädare för de olika fackliga linjerna ges möjlighet att möta varandra i öppen debatt och att olika valdebatter får föras fritt i fackets informationsblad eller i speciella debattblad. De fackliga valen måste också äga rum direkt på arbetsplatsen för att alla medlemmar ska få en verklig chans att delta.
Denna inställning har inget att göra med olika uppfattningar om att ”politiken ska hållas utanför facket”. Att idag inför den borgerliga offensiven och den borgerliga regeringens angrepp mot de arbetandes rättigheter, förespråka att politiken avskiljs från facket — vilket sker från vissa grupper — är en ren nederlagslinje.
* Medbestämmandelagen. Den nya Medbestämmandelagen och förhandlingarna om medbestämmandeavtal aktualiserar många frågor om villkoren för det fackliga arbetet och inriktningen av det.
De farhågor som viktiga arbetargrupper uttryckte i samband med §32-remissen och riksdagsbehandlingen av MBL om .att lagen skulle kunna användas mot kämpande grupper i minst lika hög grad som tidigare lagstiftning — bekräftas nu gång på gång.
Lagen har inte bara slagit fast arbetsköparnas rätt att avskeda arbetskraft när det finns ”skälig grund” till det en gång till. I anslutning till den nya lagen har myndigheterna också gjort en utvidgad tolkning av arbetsköparnas rättigheter här som gör att arbetare som strejkar vilt under lång tid eller stör den ”normala fackliga verksamheten” nu riskerar att avskedas.
Den utvidgade lockouträtten för arbetsköparna, förbudet mot stödaktioner till olagliga strejker och rätten för arbetsdomstolen att döma ut i princip hur höga böter som helst det är andra vapen i borgarklassens händer. Vapen som den mycket väl vet hur den ska bruka och som den brukar redan nu så långt som styrkeförhållandena i samhället tillåter det.
Därför måste fackföreningsrörelsen och så breda grupper som möjligt därutöver kämpa för att dessa anti-fackliga bestämmelser tas bort och att lagen i stället erkänner den fulla rätten till facklig och politisk verksamhet på arbetsplatserna och rätten att strejka utan inblandning från den borgerliga staten.
Nu finns det också bestämmelser i MBL som ska ge facket viss kompensation för den skärpta klasslagstiftningen. Det gäller sådant som den ökade förhandlingsrätten, den ökade informationsrätten och den ökade rätten för facket att tolka avtal.
Det är långtifrån några absoluta rättigheter. Det finns många kraftiga inskränkningar i dem. Men rätt utnyttjade kan de ändå användas för att flytta fram fackets positioner. Och en del av dessa inskränkningar kan neutraliseras av skickliga fackliga företrädare.
I anslutning till förhandlingarna om avtal i medbestämmandefrågor har de fackliga organisationerna krävt vetorätt på vissa områden — t ex över delar av personalpolitiken och vid omplaceringar av de anställda – och självbestämmande på andra bl a över löneformen, arbetstidens förläggning och arbetsorganiseringen på basnivå.
Sådana krav måste stödjas med all kraft och samtidigt utvidgas — vi måste t ex kämpa för facklig vetorätt vid avskedanden, något som visar sig mer och mer centralt idag. Men det räcker inte med bra, formella krav — de måste också preciseras till sin innebörd, sättas in i ett bredare sammanhang och framför allt utformas och drivas av medlemmarna.
Därför måste vi också arbeta för konkreta fackliga handlingsprogram i ”medbestämmandefrågor”, förankrade i en bred diskussion på basnivå – samt medlemmarnas beslutanderätt över alla ”medbestämmandeavtal”!
Vi måste verka för parollen: Från insyn och vetorätt — till självbestämmande och arbetarkontroll över produktionen!
* Kollektivanslutningen. En av de viktigaste erövringarna för svensk fackföreningsrörelse var att de liberala krafter som strävade efter en ”opolitisk” fackföreningsrörelse tidigt kämpades ned. I strid med detta perspektiv antog fackföreningarna en socialistisk målsättning och gav sitt stöd åt uppbygget av ett arbetarparti för att förverkliga detta mål. Ett av uttrycken för detta stöd blev den så omdebatterade kollektivanslutningen.
Vi är emot kollektivanslutningen till SAP och när vi kritiserar denna gör vi det ur två synpunkter.
För det första därför att den innebär ett passivt underordnande under byråkratins klassamarbetspolitik. För det andra kritiserar vi att stödet eller anslutningen till ett arbetarparti tar denna form. Den är ju i praktiken inte alls kollektiv, utan en individuell tvångsanslutning. Denna form innebär att arbetarna endast blir pappersmedlemmar utan möjlighet att diskutera och påverka politiken – varken i partiet eller fackföreningen.
Vi avvisar samtidigt varje utspel i riksdagen mot kollektivanslutningen — vare sig de yrkar på 'riksdagsbeslut eller, som nu, ”endast” en rekommendation mot kollektivanslutningen. Varje försök från borgarnas sida att riva upp kollektivanslutningen är i själva verket ett angrepp mot de fackliga organisationernas rätt att bestämma förhållandet till olika arbetarpartier.
Den individuella reservationen är inget vapen i kampen mot reformisterna. Tvärtom kan en kollektivanslutning till SAP trots allt utnyttjas på ett bra sätt av stridbara arbetare i arbetarkommunerna.
När frågan om kollektivanslutningen kommer upp till diskussion inom fackföreningarna, agerar vi utifrån följande inställning:
* Vi är alltid i princip för att fackföreningarna stöder ett arbetarparti mot de borgerliga partierna.
* Vi menar att ett sådant stöd då ska ges av fackföreningen som kollektiv, genom ett majoritetsbeslut efter en politisk diskussion där alla ståndpunkter får göra sig hörda.
* Att i dag föreslå att fackföreningen stöder KAF – i stället för SAP — är som regel fullständigt verklighetsfrämmande. För att kunna utnyttja en diskussion om kollektivanslutningen — och andra former av stöd — till en diskussion om den socialdemokratiska ledningens politik reser vi i anslutning till sådana diskussioner en debatt om olika trovärdiga villkor för ett fackligt stöd.
* Vi kämpar för att varje form av stöd till SAP (och/eller VPK) skall förbindas med konkreta krav som riktar sig mot den socialdemokratiska ledningens klassamarbetspolitik och som innehåller förslag om socialistiska åtgärder. Om en majoritet inom facket är för en kollektivanslutning kämpar vi också för att fackföreningsmedlemmarna gemensamt verkar för en fullständig information om arbetarkommunernas verksamhet och en total rätt att diskutera och delta i deras beslutsfattande.
* Då det konkreta läget i dag är att fackföreningsmedlemmarna saknar alla möjligheter att som partimedlemmar påverka SAP:s politik, föredrar vårt förbund att fackföreningarna förblir organisatoriskt obundna i förhållande till SAP.
Det innebär att frågan om stöd till ett (eller annat) arbetarparti och de politiska diskussionerna ständigt måste resas på nytt, vilket också är en taktisk fördel. Men vi lierar oss då aldrig med dem som använder argumenten om den ”personliga friheten” eller politikens skiljande från facket mot kollektivanslutningen.
Vår inställning till kollektivanslutningen uttrycker inga som helst illusioner om att det skulle vara möjligt att reformera SAP och förvandla det till ett parti som kämpar för arbetarklassens intressen. Inte heller innebär den att vi ens för ett ögonblick ger upp den omedelbara uppgiften att kämpa för ett nytt arbetarparti.
Vår uppfattning är konsekvent: för ett parti som stöds av de arbetandes massorganisationer och som kompromisslöst företräder de arbetandes krav.
I kampen för ett sådant parti utnyttjar vi också det motsägelsefulla i SAP-ledningens anspråk: att å ena sidan uppträda som representant för alla arbetande, men, å andra sidan, inte tillåta att SAP blir ett allomfattande arbetarparti, där de fackligt organiserade medlemmarna har det avgörande inflytandet och där de olika politiska strömningarna inom arbetarrörelsen har rätt att fritt verka för sina uppfattningar.
Ett framgångsrikt fackligt arbete leder inte automatiskt till att den revolutionärt marxistiska organisationen stärks. Detta organisationsuppbygge måste ställas som en särskild uppgift, för vilken avsätts kader, ekonomiska resurser, mm. Partipropagandan måste i ökad utsträckning spridas på arbetsplatserna. Hela förbundet måste visa ett större ansvar för att stärka och förbättra partipressen för detta ändamål.
Vår målsättning är att bygga ett arbetarförbund — både i politisk och social mening.
En social förankring på arbetsplatser och i lönearbetande skikt kommer alltid att vara en överordnad målsättning för förbundet. Idag är det självklart att det fackliga arbetet också måste sättas i centrum utifrån en konjunkturell bedömning — utifrån den nuvarande radikaliseringens utgångspunkter, förlopp och karaktär.
Genom Metalls särskilda tyngd inom den svenska fackföreningsrörelsen, på grund av metallindustrins centrala betydelse i den svenska ekonomin och inte minst till följd av dess dominerande ställning inom viktiga regioner som Bergslagen, Norrbotten och Göteborg — är det en strategisk uppgift för vårt förbund att förankra oss inom denna sektor.
Men arbetet inom Metall ställer oss också inför särskilda problem. Den socialdemokratiska byråkratins starka dominans och speciellt fasta grepp om de fackliga organisationerna på detta område gör att vi sällan kan räkna med snabba vinster i form av fackligt inflytande eller rekrytering. Vidare är det svårt för outbildad arbetskraft att få jobb som ger tillräcklig motivation för att man ska stanna länge och som ger ett ordentligt utrymme för facklig och politisk verksamhet.
Detta leder oss till följande slutsatser för vårt arbete inom Metall:
a) De kamrater som arbetar inom denna sektor måste ges ett särskilt stöd från förbundet centralt — i form av utarbetande, propagandamaterial, samordning och utbyte av erfarenheter.
b) Ett led i arbetet att på sikt få en stabil inplantering i form av utbildad arbetskraft måste vara medvetna satsningar på AMU-arbete, både för en yrkesutbildning av vår egen kader och för rekrytering.
c) Målsättningen och perspektiven för vårt arbete inom Metall måste göras klara för att motverka eventuella tendenser till demoralisering då snabba framgångar uteblir.
Om Metall är en prioriterad sektor i vårt fackliga arbete, så är verksamheten inom den offentliga sektorn en annan. Den har fått en mer markerad plats i vårt totala fackliga arbete under den gångna kongressperioden. Och det är fullt motiverat.
Den ekonomiska och sociala krisens effekter på den offentliga sektorn gör det både nödvändigt och möjligt att bygga upp ett motstånd mot nedskärningar bland de grupper som arbetar här. Erfarenheten visar också att det är betydligt lättare att vinna ökat inflytande för en klasslinje inom de fackliga organisationerna här än inom många grenar av den tunga industrin, liksom att rekrytera till Kommunistiska Arbetarförbundet.
Slutsatsen blir att vi under den kommande perioden måste göra mer medvetna satsningar på uppbygget inom detta område än tidigare.
Inom Kommunalarbetarförbundet har vårt arbete hittills haft sin tyngdpunkt i sjukhusen och delvis lokaltrafiken i de större städerna. Samtidigt som vi fortsätter vårt uppbygge här måste vi utnyttja de ökande möjligheterna till fackligt och politiskt arbete bland barnstugepersonalen (inom Kommunal och SFL). Vi måste snabbt organisera upp ett fungerande fraktionssystem inom dessa arbetsområden och genom det stärka samordningen och utvecklingen av arbetet.
Vad gäller tjänstemannaarbetet återstår fortfarande att lägga de bärande grundstenarna för ett permanent och nationellt samordnat arbete bland industritjänstemän och lärare. Inom ramen för en allmän utvärdering av det fackliga arbetet under den kommande kongressperioden bör vi genomföra en särskild diskussion om möjligheter och nödvändiga satsningar inom tjänstemannaområdet.
Vi måste nationellt och lokalt (t ex vid hot om permitteringar) verka för att de tillgängliga jobben fördelas mellan alla arbetare utan lönesänkningar. Vi arbetar också för konfiskeringar av krisdrabbade företag utan ersättning och under facklig kontroll och för att en plan för offentliga arbeten ska förverkligas.
I kampen för arbete åt alla reser vi närhelst det är möjligt, frågor om produktionen, inriktning och utformning som en del av kampen för arbetarkontroll över produktionen. Vi argumenterar för alternativ till olika former av socialt meningslös produktion. Kampen mot nedläggningarna vid varven, mobiliseringarna för att Norrbotten ska få de utlovade jobben, kraven på ersättningsjobb åt flygplansarbetarna vid SAAB har alla aktualiserat frågor om produktionens inriktning. Och dessa exempel har visat hur nödvändigt det är att i vissa lägen koppla kravet på arbete till krav på samhällsnyttig produktion för att det ska kunna framstå som realistiskt och värt att kämpa för, av bredare grupper.
Men också i andra lägen är det viktigt att i propagandan ta upp produktionens inriktning för att skapa en ökad förståelse för det kapitalistiska samhällets slöseri.
I organisationer av typ SARF (AMU-elevernas förbund) agiterar vi för en förbättring av de arbetslösas villkor och för garanterat arbete efter utbildning Och för att beredskapsarbeten ska inordnas i en plan för samhällsnyttiga arbeten.
En av de centrala parollerna för vårt fackliga arbete under den kommande perioden måste vara: Bryt lönestoppet — Indexlön! Det är en paroll som vi redan tidigare gett en central plats i vår propaganda. Nu gäller det att popularisera den i mycket större skala!
Om kravet på ett omedelbart stopp för hyreshöjningarna sätts i centrum tror vi att det kan bidra till en mobilisering av stora grupper av hyresgäster och till kampen för att omvandla hyresgäströrelsen till en kämpande rörelse.
Vi går emot att detta krav underordnas kravet på räntesänkningar – som i sista hand bara leder till en omfördelning av kostnaderna från hyran till skattsedeln. I stället argumenterar vi för ett förstatligande av mark- och byggmonopolen som en förutsättning för rimliga boendekostnader och parallellt med det — största möjliga aktivering av hyresgästerna själva.
Mot hyresgästledningens byråkratiska metoder framhåller vi det nödvändiga i att organisera hyresgästerna där de bor, dvs i bostadsområdena. Därför måste vi arbeta i de lokala kontaktkommittéerna för att stärka dem. Vi arbetar för att värva hyresgästerna till hyresgästföreningarna och för att aktivera de som redan är medlemmar.
För att kunna göra det måste vi också kunna övertyga dem om att de kan påverka sin egen situation. Därför är kravet på att medlemmarna ska få ta ställning till preliminära förhandlingsuppgörelser i beslutande omröstningar mycket viktigt.
Facklig kamp inom den offentliga sektorn, missnöjet med försämringar av allt inom detta område från kollektivtrafiken till biblioteksväsendet, kampen för daghem åt alla barn och den studerande ungdomens kamp – de förenas alla kring detta tema.
Inte minst är detta ett viktigt fält för att uttrycka solidariteten med de särskilt förtryckta grupperna inom arbetarklassen, eftersom det är de som drabbas mest av alla nedskärningar och taxehöjningar.
Förmågan att ta upp kampen mot de attacker den borgerliga offensiven riktar mot kvinnornas rätt och möjligheter till förvärvsarbete utgör idag en avgörande test för varje organisation som gör anspråk på att kämpa för kvinnans frigörelse.
För vår del innebär detta att vi överallt där vi arbetar tar upp dessa frågor, att vi arbetar för att organisera kvinnor till försvar mot de attacker som riktas mot dem, och att vi arbetar för att stärka den självständiga kvinnorörelsen, att göra den till en verklig massrörelse.
Att arbeta för att stärka den självständiga kvinnorörelsen i Sverige i dag måste innebära:
* att stödja varje uttryck för kvinnors strävan att organisera sig i kamp mot sitt förtryck;
* att verka för att alla de organisationer och grupper som föds ur kvinnoradikaliseringen samordnar sin verksamhet i en gemensam praktik kring de viktigaste kampfrågorna och gemensamma diskussioner;
* att vi själva tar initiativ till att bilda olika typer av kvinnogrupper där förutsättningar för detta finns.
Grupp 8 är fortfarande det viktigaste uttrycket för den självständiga kvinnorörelsen i Sverige, och har nyligen genom att bilda en nationell organisation stärkt sina möjligheter att utgöra en samlande kraft i kampen mot kvinnoförtrycket och en attraktionspol för kvinnor som radikaliseras.
Trots detta är det sannolikt att en betydande del av en fortsatt kvinnoradikalisering kommer att uttryckas i de fackliga organisationerna snarare än i den existerande självständiga kvinnorörelsen, men också att byråkratins diskriminerande inställning kommer att tvinga fram speciella kvinnogrupper inom fackföreningarna eller geografiskt baserade grupper som organiserar kvinnor från olika arbetsplatser och olika fackföreningar.
Vi bör arbeta för att alla grupper som föds ur kampen mot kvinnoförtrycket kvinnorörelsen i bred mening samlas i gemensamt arbete kring konkreta krav. Vi måste arbeta för att Grupp 8 tar initiativ kring klasskampskrav gentemot andra kvinnogrupper och kvinnoorganisationer. Vi måste arbeta för att kvinnogrupper på arbetsplatser och i fackföreningar tar kontakt med Grupp 8, skickar representanter till olika kvinnokonferenser och tar del i nationella kampanjer kring kvinnofrågan.
Vi måste verka för att Grupp 8 skall ta vara på de möjligheter som finns att ta initiativ gentemot de socialdemokratiska kvinnorna, föreslå diskussioner, gemensamma möten, gemensamma aktioner — för rätten till arbete. för 6-timmarsdag och daghem och med udden riktad mot de borgerliga partierna och vårdnadsbidragen.
Vi måste verka för att Grupp 8 skaffar sig en beredskap för att ta upp ett aktivt solidaritetsarbete för kvinnor i kamp.
Att ta kamp för denna linje innebär också att vi själva är beredda att ta ansvar för den i kvinnorörelsen, och att vi måste anslå de nödvändiga resurserna till detta.
I fackföreningarna tar vi upp de arbetande kvinnornas speciella krav och problem. Vi kräver av fackföreningarna att de för en politik som försvarar och för vidare den förbättrade ställning på arbetsmarknaden som kvinnorna trots allt erövrade på 60-talet – och som går vidare för att eliminera all faktisk diskriminering.
Med ungdom menar vi dem som befinner sig i en specifik övergångssituation och inte har ett fast arbete, bildat familj osv. Dit räknar vi då studerande på skolor och högskolor, arbetslös ungdom och värnpliktiga. Unga arbetare har överlag mer gemensamt med sina arbetskamrater än med dessa grupper.
Vår övergripande målsättning för ungdomsarbetet är att bygga ett revolutionärt ungdomsförbund som är förmöget att erövra ledarskapet inom elev- och soldatrörelsen och bland de arbetslösa ungdomarna i deras massorganisationer. För att påbörja denna gigantiska uppgift krävs en verklig satsning från förbundets sida.
Vi visar på likheten i förtrycket inom alla ungdomsmiljöer sammanfattat i tre teman:
* Allt stöd åt ungdomens organisering och krav på beslutanderätt över sin egen' situation.
Detta innebär att vi ger vårt stöd åt och verkar för att ungdomen organiserar sig självständigt i kamp för sina intressen oavsett vilken miljö det rör sig om — på skolor, förband, AMU-centra och arbetsplatser, i kulturorganisationer, bostadsområden etc.
* Allt stöd åt kampen för en lön att leva på.
Detta innebär att vi stöder och verkar för all kamp av ungdomar för en egen ekonomi.
* Allt stöd åt kampen för utbildning och arbete åt alla.
Detta innebär att vi stödjer och verkar för alla åtgärder som ger ungdomen möjligheter till studier och bekämpar alla inskränkningar av utbildningen liksom vi deltar i den kamp som förs mot ungdomsarbetslösheten.
Under den kommande kongressperioden prioriterar förbundet deltagande i kampen mot betygen och ungdomsarbetslösheten, två områden där vi redan idag kan se en spirande och utvecklingsbar kamp.
Att dessa uppgifter ställs för vårt arbete bland ungdomen i allmänhet innebär inte att vi skulle vara omedvetna om att ungdomen i praktiken hela tiden splittras upp på olika grupper –- med olika grad av aktivitet, medvetenhet och politiska sympatier.
Men det innebär att vi erkänner att ungdomen är förtryckt som kategori — att det finns vissa gemensamma drag i det kapitalistiska samhällets förtryck som slår mot ungdomen som helhet. Att vissa grupper kommer att visa sig vara bättre förkämpar än andra för sina och arbetarrörelsens intressen – bl a beroende på sin sociala härkomst — gör det inte mindre viktigt för dem att mobilisera så breda ungdomsgrupper som möjligt i kampen mot det kapitalistiska samhällets förtryck.
KAF:s arbete i skolmiljö betyder också ett ingripande i olika elevorganisationer — och då främst Elevförbundet. Ingripandet i elevorganisationerna betyder också att vi kan driva kampen mot ungdomsarbetslösheten i dessa organisationer — och då kräva att de ställer upp i olika slag av aktioner mot ungdomsarbetslösheten.
Den andra axeln i kampen mot ungdomsarbetslösheten är arbetet inom SARF och i de värnpliktigas fackföreningar.
Vi bedriver en omfattande propaganda mot militarismen på skolorna. Samtidigt driver vi soldaternas krav på förbanden och stöder uppbygget av starka värnpliktsfack.
Vad gäller högskolearbetet måste KAF inte bara verka för bredast möjliga mobilisering av de högskolestuderande kring deras intressekrav. utan också försöka ge kampen bestående resultat i form av en självständig studentfacklig organisation.
Kampen för denna kan idag ske på två plan. Dels som en kamp för att omvandla studentkårerna och bryta loss dem från deras korporativa funktioner. dels i ett arbete på att kring exempelvis kampen mot betygen samordna motståndet på riks- och regionalkonferenser.
Invandrarna är till 80 eller 90 procent en del av arbetarklassen. Speciella krav på bl a utbildning och daghem har ställts av olika invandrargrupper. Vi måste stödja dessa.
Invandrarna är också de som kanske drabbas hårdast av krisen och deras situation förvärras av den invandrarfientliga lagstiftning, som i praktiken förvägrar dem demokratiska rättigheter. Det är denna lagstiftning och myndigheternas direkta trakasserier som idag utgör det största hotet mot invandrarnas rättigheter. Men myndigheternas förtäckta rasism uppmuntrar också andra grupper till trakasserier och överfall — och här måste vi kräva att arbetarrörelsens organisationer tar sitt ansvar för att försvara de invandrade kamraterna. Men vi måste också ställa myndigheterna till svars och kräva att de organiserar ett skydd mot de rasistiska attackerna.
Inom de fackliga organisationerna måste vi kämpa för att invandrarna ges verkliga möjligheter att delta i kampen. Detta innebär bl a att kräva en utbyggd språkundervisning, att kräva av facket att det tar initiativ till att organisera våra utlandsfödda kamrater i studiecirklar på hemspråken och på arbetsplatser med många invandrare i speciella invandrarsektioner: för att tolkar skall finnas tillgängliga på fackföreningsmöten.
För vissa invandrargrupper t ex Latinamerika-flyktingar står frågan om asylrätten i absolut centrum. Vårt bidrag för att mobilisera dem till försvar av sina demokratiska rättigheter ligger framför allt i en bred kampanj för fri asylrätt åt politiska flyktingar —och i att ge publicitet åt och mobilisera mot alla slags deportationer.
Vi måste försöka nå ut till de invandrade arbetarnas organisationer, för att övertyga dem om att kampen mot myndigheternas rätt att politiskt bedöma vem som ska få komma in i landet eller inte, också gäller myndigheternas möjligheter att undergräva invandrarnas demokratiska rättigheter genom det ständigt överhängande hotet om utvisning.
Vi verkar här också för att terroristlagen ska bort, liksom att Sverige ska säga upp anslutningen till Europarådets terroristkonvention.
Vi bidrar idag efter bästa förmåga till att bygga Chilekommitténs mobiliseringar mot det svenska medlemskapet i Världsbanken och IDB. Dessa krav driver vi också i fackföreningarna. När det gäller asylrätten arbetar vi för att Chilekommittén och andra solidaritetsorganisationer gör detta krav till sitt.
En alltmer aggressiv utrikespolitik kommer att göra existensen av en svensk imperialism alltmer påtaglig. Vi måste förbereda oss på detta genom skolning och informativa kampanjer om den svenska imperialismens roll. Speciellt uppmärksamma måste vi vara på dess roll i Södra Afrika, och vi måste agitera mot alla förnyade förslag om svenska FN-trupper i olika delar av världen.
Vi måste i praktisk handling fortsätta vårt solidaritetsarbete med förtryckta och kämpande arbetare över hela världen. Solidariteten med folket i Chile kommer också under den kommande kongressperioden att ha en viktig plats i förbundets arbete men också ett latinamerikanskt land som Argentina kan komma att ställas alltmer i blickpunkten —inte minst på grund av att det arrangerar VM i fotboll 1978.
Vi måste emellertid också öka vår beredskap för ett solidaritetsarbete med arbetarklassen i södra Europa.
KAK s främsta målsättning i militärarbetet idag är att stödja och utveckla den värnplikts-fackliga kampen med inriktning mot ett totalt oberoende, politiskt och organisatoriskt, från klassförsvaret och borgarstaten.
Det viktigaste sättet att idag förverkliga dettå oberoende är att aktivt delta i uppbygget av självständiga soldatfack på förbanden. Facken måste bli verkliga massorganisationer med en utvecklad demokratisk struktur som gynnar uppkomsten av en bred basaktivitet.
De krav som vi idag anser bör vara centrala för soldatfacken är:
* Värnpliktslön. Lönens form är här en underordnad fråga, det viktiga är att den måste vara förhandlingsbar. Ett viktigt delkrav är ”Fria resor!”.
* Reglerad arbetstid — 40-timmarsvecka. Vi går emot alla försök att splittra kampen för 40-timmarsveckan genom att knyta upp den till effektiviseringen av utbildningen eller att den ställs i motsättning till värnpliktstidens längd. Vi avvisar också det av värnpliktskonferensen antagna systemet för kompensation för övertid, som i realiteten skulle urholka arbetstidsförkortningen. Lokalt söker vi idag ta kamp för så stor arbetstidsförkortning eller kompensation som det vid varje enskilt tillfälle går att ena soldaterna kring.
* Rätt till facklig organisering och förhandlingsrätt. Idag lokalt, på sikt centralt inom ramen för ett nationellt värnpliktsfackförbund. Kravet kan knappast drivas för sig utan kommer att aktualiseras i kampen för mera näraliggande krav. Frågan är intimt sammanknuten med soldatrörelsens rätt att vidta stridsåtgärder.
Idag skulle proklamerandet av ett nationellt soldatfackförbund i motsättning till värnpliktskonferensen och Värnpliktiga Arbetsgruppen snarast få negativa konsekvenser, eftersom det bara skulle omfatta en klar minoritet av de värnpliktiga. Så länge detta är fallet erkänner vi Värnpliktiga Arbetsgruppen som nationell ledning för den värnpliktsfackliga rörelsen, eftersom den är det enda organ som kan göra anspråk på att representera majoriteten av de värnpliktiga. Därav följer att vi även deltar aktivt i valen till värnpliktskonferensen och försöker vinna en majoritet för våra uppfattningar i det fackliga arbetet.
Inte heller avvisar vi ett arbete i de skendemokratiska nämnder som militärledningen upprätthåller på förbanden idag. Inte förrän nämnderna avslöjats helt inför massan av soldater kan det bli aktuellt med en bojkott. Vi bör också själva kandidera till nämnderna i den mån vi bedömer att vi kan utnyttja dem för att främja det fackliga arbetet. Målsättningen bör vara att nämndrepresentanterna är ansvariga inför facket.
Den speciella regionala utsugningen och ensidigt utvecklade ekonomin innebär att den kapitalistiska krisen hotar att leda till katastrofala verkningar för befolkningen i Norrbotten. KAF måste verka för bredast möjliga enhet kring ett program för en allsidig ekonomisk utveckling i Norrbotten. Detta måste ta sin utgångspunkt i den existerande kampen mot nedläggningar och nedskärningar av gruvdrift och järnverk.
Frågan om radikala politiska lösningar utan hänsyn till kapitalistiskt lönsamhetstänkande ställs här på sin spets. I gruvorna måste vi säga nej till nedskärningar av driften. Vid rationaliseringar eller produktionsminskningar måste vi kräva att arbetstiden ska minska, inte personalen. Vi måste kräva en facklig kontroll över de statliga industrierna, när det gäller sådant som investeringar, produktionsinriktning och arbetsförhållanden.
Frågan om en alternativ statlig produktion i de här regionerna måste diskuteras inom arbetarrörelsen. Vi deltar i kampen, som idag bl a uttryckts i mobiliseringar för kravet att stålverk 80 ska byggas. Vi kräver att de utlovade jobben tas fram genom en statlig industriutbyggnad i Norrbotten. Vi kräver att malmen exploateras och förädlas i en socialt nyttig produktion, och att ett stålcentrum för detta förläggs till Luleå. Detta får dock inte leda till att stålarbetarna i övriga landet ställs utan arbete. I stället måste vi arbeta för att stålarbetarna tar upp gemensamma diskussioner om hur man ska möte den kapitalistiska krisen.
Liksom frågan om den kapitalistiska krisen idag ställs särskilt akut i Norrbotten och vissa andra landsändar (t ex olika bruksorter i mellersta Sverige) , kommer den i morgon att uttryckas med yttersta brutalitet också på annat håll: i Bergslagen, Värmland och inom Göteborgsregionen. En effektiv kamp mot den kapitalistiska krisen i Norrbotten och på annat håll nu är därför också ett medel för att förbereda en fortsättning av den kampen i andra regioner senare.
Energi- och miljöfrågorna och kampen mot miljöförstöringen har under de senaste åren intagit en allt mer central plats i det politiska livet.
Också KAF har börjat ta sig an dessa frågor på allvar. Detta är en satsning som måste ökas och utvecklas.
En slutgiltig lösning av de miljö- och resursproblem som senkapitalismen drivit fram är bara möjlig att uppnå inom ramen för en demokratisk planekonomi. Men detta innebär inte att vi kan slå oss till ro med den övertygelsen. Vi måste redan idag ta itu med den globala miljö- och resurskrisen. Och vi gör det då inte i första hand av kärlek till naturen eller av omsorg med oljeskadade fåglar —även om detta är nog så viktiga frågor. Den huvudsakliga orsaken till vår satsning är att miljökrisen hotar hela den nuvarande ekologiska balansen, och därmed människan själv. Här ställs frågan om socialism eller barbari i hela sin vidd!
Våra uppgifter ligger på två plan. För det första måste vi ta ansvar för miljökampen på alla områden och i alla miljöer där vi finns och verkar.
Detta innebär att gå i spetsen för en konkret lokal kamp som uppstår i bostadsområden, i arbetsmiljöfrågor, mot ett lokalt trafikprojekt, mot giftspridning eller avfallsutsläpp. Det är vår uppgift att försöka gripa in i och utveckla denna typ av strider för att föra dem till seger. Men också att utifrån kamp mot t ex en trafikled eller ett fabriksutsläpp utveckla ett medvetande om att bilismen och miljöförstöringen i sin helhet måste bekämpas.
Det innebär också en kontinuerlig miljöpolitisk propaganda via möten, agerande i fackföreningar och andra massorganisationer, personliga diskussioner och kanske framför allt genom förbundets veckotidning.
För det andra måste vi fortsätta att bidra till att den permanent organiserade miljörörelsen utvecklas och breddas. Här inriktar vi oss i nationell skala framför allt på Miljöförbundet. Vår målsättning är att Miljöförbundet och de anslutna lokalgrupperna utvecklas till starka kamporganisationer med en förmåga att mobilisera för viktiga kampmål. Därför måste vi slå vakt om alla politiska riktningars rätt att delta på lika villkor i Miljöförbundet så länge de stöder organisationens paroller och program och följer majoritetsprincipen. Vi måste bekämpa varje försök att förvandla Miljöförbundet till en ”elitorganisation”, men även försök att utveckla organisationen till någon form av suddigt diskussions- eller umgängesforum för människor som vill leva ett sundare liv måste tillbakavisas. En tredje fara som kan hota Miljöförbundet är att förvandlas till någon form av remissinstans eller parlamentarisk påtryckningsgrupp.
En av de mest centrala frågorna under den kommande perioden kommer att vara kampen mot kärnkraften. Den viktigaste uppgiften här måste vara att aktivera oss själva och miljörörelsen i denna fråga, att inte låta den ledas bort från gator och torg in i utredningar och regeringsförhandlingar. Möjligheterna för ett aktivt arbete ökar också i och med de akuta kraven på ställningstagande från regeringens sida och energipropositionen hösten -78.
Här har frågan om en folkomröstning om kärnkraften en stor aktualitet, den kan bli en realitet redan under våren -78. Om en folkomröstning kommer till stånd kommer det att ge stora möjligheter för kärnkraftsmotståndarna att föra fram sina argument och vinna nya grupper, också inom arbetarklassen, för sin syn. Men bara under förutsättning att vi är väl förberedda, och att vi redan nu går ut och kämpar för en vettig organisering av en folkomröstning — med klara ja-och nej-alternativ. I detta arbete måste KAF vara drivande och ge sitt fulla stöd åt Kommittén för Folkomröstning om Kärnkraft.
KAF måste också arbeta för att kontra socialdemokratins demagogi om att kärnkraften är nödvändig för sysselsättningen, och på alla sätt försöka nå ut i fackföreningar och andra massorganisationer med vårt alternativ — en resursbevarande planekonomi under demokratiskt arbetarstyre. Vidare är det nödvändigt att kämpa för att få Miljöförbundet att förstå vikten av denna inriktning. Kampen mot kärnkraften kan aldrig segra om miljörörelsen fortsätter att vara isolerad från arbetarklassens massorganisationer. Fackföreningarna måste helt enkelt vinnas för ett nej till kärnkraften!
En annan viktig uppgift är att bekämpa de småborgerliga strömningarna inom miljörörelsen, strömningar som menar att ”vi alla” måste hålla igen, gå tillbaka till någon typ av lokalsamhällen. Denna typ av argument kan bli förödande, framför allt i kristider, om de lyckas göra sig breda inom miljörörelsen. Dessutom försvårar de naturligtvis en inriktning mot arbetarklassen.
Slutligen måste vi också på internationell nivå stärka kampen mot den multinationella kärnkraftsindustrin. Vi måste understödja och förstärka de initiativ som tas i den här vägen, typ den Nordiska Atommarschen mot Barsebäck. Dessutom måste våra egna styrkor inom Fjärde Internationalen påskynda den samordning som redan påbörjats.
Inför valet 1979 kommer suget mot socialdemokratin, de parlamentariska illusionerna och trycket på oss och andra organisationer inom vänstern att rösta på socialdemokratin och vpk för att hjälpa till att fälla borgarregeringen att nå sin höjdpunkt. Valet kommer av breda grupper att uppfattas som viktigt, i den meningen att de frågor som kommer att stå i centrum för valet är för de flesta väsentliga frågor som dyrtiden och arbetslösheten, och att många när de lägger sin valsedel i valurnan kommer att tro att de med det gjort en insats för att bekämpa arbetslöshet och dyrtid.
I detta läge är det mer än någonsin nödvändigt att vi förmår sätta programmet och kampen i centrum för vårt valagerande. Det är nödvändigt för att vi ska kunna utnyttja den ökade politiseringen kring valet till att stärka en strömning för ett klasskampsprogram. Det är nödvändigt för att vi ska ha någon möjlighet att få till stånd någon form av dialog med socialdemokratiskt påverkade grupper, och för att inför dem på ett begripligt och trovärdigt sätt motivera ett valagerande som inte innebär en röstning på socialdemokratin. Det är till sist också nödvändigt för att kunna få till stånd en diskussion med de grupper utanför socialdemokratin som inför valet dras till diffusa projekt om ”vänsterenhet” i valet.
Detta innebär att vi inte bara kan avfärda de anklagelser om splittring och de diffusa argument om enhet som kommer att riktas mot oss inför och under en egen valkampanj. Vi måste aktivt ingripa i den debatt som förs inför valet och försöka ta initiativet i den. Vi måste visa att det som är nödvändigt är en enhet i kamp, och att diskussioner om enhet i valet är sekundära i, förhållande till detta; liksom vi självfallet aktivt driver frågan om enhet i kampen ”alla andra dagar”.
Detta innebär att vi måste inrikta oss på att förbereda vårt valagerande genom att i vår press och överallt där det är möjligt gå ut offensivt med en debatt om borgaroffensiven och sättet att möta den och valet i relation till detta.
CK ges i uppdrag att efter kongressen gå ut med propaganda, som tar upp borgaroffensiven; exemplen på motståndet mot den; behovet av enhet i kamp; kritik av socialdemokratins konkreta politik och konkreta agerande; enhet kring vad och hur (d v s en plattform); att vi måste bygga denna enhet, och att vi är beredda att diskutera hur en sådan enhet skulle kunna uttryckas i valet också.
Den stora satsning som valkampanjen 1979 måste bli måste också underbyggas genom en bra skolning och effektiva förberedelser.
Framför allt är det genom en korrekt inställning till SAP och VPK och regeringsfrågan, och ett praktiskt arbete kring de politiska arbetsområden som vi gått igenom här som vi kan lägga grunden till en effektiv valkampanj. Dessutom måste avdelningar och sektioner tränas i ett mer omfattande ingripande i kommunalpolitiken än hittills och i att ställa precisa krav på denna nivå.
Före själva valkampanjens utåtriktade fas krävs det så en intensifierad summering av dessa erfarenheter och en specialskolning. bl a av förbundets främsta aktivister under valkampanjen.
Preliminärt anser vi att situationen talar för att KAF ska ha samma taktik i valet -79 som i det senaste valet — d v s att ställa upp med egna kandidater överallt där det är möjligt. Men vi anser att det definitiva beslutet bör tas vid en speciell beslutande valkonferens under 1978 för att den fulla taktiska innebörden av vår vallinje ska kunna preciseras och förankras hos alla medlemmar.
Vårt arbete idag sker i ett klart perspektiv: kampen för uppbygget av ett revolutionärt massparti, som kan utmana reformisternas ledning över arbetarrörelsen.
Krisen i de kapitalistiska länderna kan så småningom leda till en explosiv utveckling av klasskampen och en snabb förändring av klassmedvetenheten. 1iett sådant läge kan också en liten kaderorganisation, som KAF, växa snabbt i medlemsantal och inflytande. Men bara om dess kader medvetet har skolats för denna uppgift — genom ett ständigt programmatiskt utarbetande, genom en all sidig facklig och politisk praktik, genom ett permanent arbete i en demokratisk och effektiv organisation.
Detta perspektiv framstår idag som fullständigt orealistiskt för de breda grupperna av arbetande och studerande. Minsta tecken på att vi inte själva tar denna uppgift på allvar — antingen det beror på ett lättsinnigt förhållningssätt i avgörande politiska frågor eller en löslighet och amatörmässighet när vi genomför de organisatoriska uppgifterna — innebär ett oöverstigligt hinder för att människorna ska lyssna och tro på oss.
Inriktningen för vårt organisatoriska uppbygge kan idag sammanfattas på följande sätt:
— proletarisering av organisationen
— effektivisering av förbundets sätt att arbeta.
Proletarisering det är inte liktydigt med en total mobilisering av organisationens samlade resurser för att rekrytera så många ”proletärer” som möjligt, så snabbt som möjligt —utan att villkoren för det görs klart och utan att man tar hänsyn till andra öppningar i partibygget.
Proletarisering av förbundet betyder framför allt två saker idag, som har det gemensamma syftet att öka förbundets slagkraft inom arbetarrörelsen, och som inte kan isoleras från varandra:
* Det innebär för det första att programmet och politiken inte begränsas till allmänt hållna artiklar och resolutioner, utan framför allt preciseras till de ställningstaganden och handlingar som är nödvändiga för arbetarklassen i den omedelbara klasskampssituationen.
Det gäller då både att kunna utveckla ett tålmodigt och ihärdigt massarbete i fackföreningarna och på andra viktiga samhällsområden och att förmå reagera samfällt på nya öppningar och vändningar i klasskampsläget.
* För det andra betyder proletariseringen en konkret målsättning att stödja och rekrytera arbetare och ledande aktivister i olika massrörelser och att öka deras andel och tyngd i ledande organ på olika nivåer.
Idag innebär det framför allt en mer medveten orientering mot de grupper inom arbetarklassen som kan tänkas bära upp vår organisation framöver och bryta med de traditionella ledarskapen de unga arbetarna och kvinnorna.
Denna inställning innebär att vårt partibygge inte kan baseras på en orientering mot någon slags genomsnittsarbetare — eller mot arbetarklassens majoritet om det betyder en anpassning av vår propaganda till de frågor denna majoritet anser viktigast. Däremot måste vår propaganda formuleras så att den blir begriplig för denna majoritet — vilket även innebär att konfrontera dess fördomar och inskränkthet.
Detta betyder att de uppgifter vi ställer för arbetarrörelsen i våra resolutioner och tidningsartiklar måste formuleras utifrån den argumentation och det massarbete som bedrivs av våra kamrater. Ä andra sidan måste vi framför allt inrikta våra begränsade styrkor på att i praktiken visa var vi står i de principiellt viktiga frågorna. Självklart måste detta kombineras med andra uppgifter som ställs av vår strävan att bygga förbundet på en speciell arbetsplats, i en speciell fackförening eller i ett speciellt geografiskt område.
Man kan inte heller ur denna politiska inriktning mekaniskt härleda den kvantitativa fördelningen av våra resurser. Men våra uppgifter i partibygget under den kommande perioden kan formuleras i precisa målsättningar som:
* att bli kända som de som går i spetsen för kampen mot arbetslöshet och dyrtid och överhuvudtaget vill stärka arbetarklassens organisationer;
* att framstå som de bästa förkämparna för invandrarnas demokratiska rättigheter och de som tar sig an varje form av diskriminering mot dem;
* att stärka den självständiga kvinnorörelsen och bli en ledande kraft i den;
* att förbereda uppbygget av ett ungdomsförbund som framstår som det enda revolutionära alternativet till reformismen och småbyråkraternas skendemokratiska lösningar.
Men proletariseringen måste kombineras med olika åtgärder för att skapa bättre fungerande interna förhållanden och ett mer effektivt sätt att arbeta. Det gäller då både att stödja och utveckla kamraterna i och kring förbundet, att utnyttja sig av deras erfarenheter och kunskaper och bidra till dem — och att samtidigt öka hela förbundets effektivitet och slagkraft i det utåtriktade arbetet.
En effektiv och demokratisk kaderorganisation, med en regelbunden press och en propaganda och agitation som entydigt slår fram klasskampens verkliga alternativ — det är målsättningen för vårt organisationsuppbygge framöver.
Om problemen idag till stor del beror på svårigheten att övertyga människorna om att vi menar allvar, då måste vi också kunna ge klara riktlinjer för hur organisationen ska omsätta sina politiska projekt i handling. Vi måste visa vår förmåga att planmässigt och regelbundet genomföra organisatoriska uppgifter och visa att vår organisation verkligen är ett fungerande instrument för människor som är beredda att kämpa för sina intressen.
Trots alla de stora framsteg förbundet gjort under senare år finns det viktiga kvardröjande brister rakt igenom vår organisation. Den största är bristen på politisk centralisering, som avgjort begränsar vår förmåga att snabbt och enhetligt kunna agera som parti i olika situationer i klasskampen.
Det handlar vidare om svagheter i medlemspolitiken — kamraters förmåga och resurser utnyttjas inte så som det borde vara möjligt.
Och det finns alltför mycket slarv och brister i genomförandet av de organisatoriska uppgifterna: ineffektivitet i ekonomiska frågor, svagheter i propagandan, försummelser i sympatisörsarbetet och kontaktarbetet.
Det handlar om att arbeta sig ifrån den ryckighet och kortsynthet i den centrala planeringen och en ibland överdriven toppstyrning av organisationen, det handlar om att vi som förbund måste kunna bygga mobiliseringar kring de krav som kan ge kampen en nationell betydelse och en politisk genomslagskraft. För att kunna fungera som ett sådant parti måste KAF förmå formulera realistiska målsättningar och ställa upp detaljerade planer för hur de ska förverkligas.
Förutsättningarna för detta är:
1. Klart formulerade politiska ståndpunkter och riktlinjer. De måste alltså klart uttryckas i konkreta formuleringar som tar fasta på läget i kampen och medvetenheten idag.
2. Centraliserad planering och disciplinerat genomförande av de planer som ställts upp.
3. Självständighet för fraktioner och lokalorganisationer att avgöra hur planerna ska förverkligas.
4. Klar avgränsning av ansvarigheter mellan olika organ och mellan enskilda kamrater. Fördelning av personliga ansvarigheter.
5. Regelbunden rapportering om hur olika planer uppfyllts — inte minst behövs det kvantitativa uppgifter som försäljning, ekonomi och rekrytering. Värdering av realismen i de målsättningar som ställts upp. Ständig politisk utvärdering.
Samtliga ledningsnivåer i förbundet måste effektiviseras och professionaliseras i sitt arbetssätt. Det gäller att göra klara kompetensangivningar för olika nivåer, det gäller att skapa formella kanaler och strukturer som fungerar.
För den kommande perioden måste Centralkommittén på ett helt annat sätt än tidigare ta initiativ till återkommande nationella politiska kampanjer. Den måste förbättra planeringen och utvärderingen av arbetet genom regelbundna verksamhetsplaner och interna konferenser förberedda och genomförda i nära samspel med interna kom – missioner. fraktioner. avdelningsledningar med flera underställda organ.
På så gott som var och en av de följande punkterna måste Centralkommittén arbeta fram särskilda delplaner. Kongressbesluten får inte stanna på papperet.
Centralkommittén måste vara en kollektivt arbetande enhet och får inte förfalla till ett ”parlamentariskt” arbetssätt, där medlemmarna i första hand sitter som representanter för olika grupperingar och åsiktsriktningar.
Följande fyra punkter uttrycker grundläggande villkor för att den demokratiska centralismen ska fungera:
1. Att medlemmarna i KAF och förbundets kongresser måste ta ansvar för hela ledningens sammansättning och arbete. Detta ansvar gäller även kamrater som inte representerar de egna åsikterna.
2. Att ledningen kollektivt tar ansvar för förverkligandet av majoritetslinjen.
3. Att ledningen kollektivt — och utan prestigehänsyn eller någon slags disciplin från tidigare majoritets- eller minoritetsgrupperingar — utvärderar erfarenheterna av denna linje.
4. Att ledningen kollektivt organiserar diskussionerna i förbundet på ett så klargörande sätt som möjligt – där mobiliseringen av medlemmarna bakom olika linjer kommer först i andra hand.
Centralkommittén ska i största möjliga utsträckning spegla olika ståndpunkter i förbundet, men detta kan inte vara ett självändamål. Det är framför allt ett sätt att bygga en fungerande ledning för ett förbund som utvecklas genom gemensamma erfarenheter och en gemensam praktik trots mer eller mindre långvariga oenigheter i olika frågor. Vi måste utgå ifrån uppfattningen att ledarskapet just måste byggas under en lång period av urval och prövningar i klasskampen.
De kamrater som väljs till Centralkommittén måste tillsammans ha en omedelbar erfarenhet av arbetet inom alla de viktigaste verksamhetsområdena. De politiska prioriteringarna måste slå igenom i CK:s sammansättning.
Kamrater som väljs till Centralkommittén måste ges ordentligt med tid för att kunna satsa på denna uppgift och — i största möjliga mån — befrias från tunga ansvarigheter lokalt. Samtidigt är det viktigt att de behåller sin förankring i förbundets dagliga arbete genom en politisk ansvarsfördelning inom CK och genom att CK-kamraterna tilldelas regionala ansvarigheter.
Valet av CK på den sjätte kongressen måste innebära en kraftigt ökad representation av kvinnliga kamrater. Det är en nyckelfråga om vårt ställningstagande för de mest förtryckta gruppernas kamp ska kunna framstå som trovärdigt. Ledande kvinnliga kamrater väljs då naturligtvis inte in i CK som representanter för kvinnorna i förbundet. Många kvinnliga kamrater har visat att de spelar en ledande roll i förbundets utveckling — inte minst genom att driva på ett klargörande av förbundets inställning till kvinnoförtrycket och den självständiga kvinnorörelsen. Dessutom är det nödvändigt att skola alltfler kvinnliga kamrater i den ledning vi vill bygga.
Centralkommitténs arbete och möten måste mycket klarare och mer målmedvetet centreras kring förbundets uppbygge och politiska arbete och fatta beslut som får direkta och arbetsbara effekter för lokalorganisationerna.
CK bör ha tre möten per år: ett som värderar den gångna perioden och gör en årlig verksamhetsplan, ett som justerar och aktualiserar denna verksamhetsplan och ett som diskuterar internationella frågor. Grundmaterial i form av rapporter, planer och förslag måste vara ute i hela förbundet en månad i förväg och ska diskuteras i grund organisationerna. Motionsrätten står givetvis kvar.
Utifrån kongressbeslut måste CK utse och besätta de nationella kommissioner och fraktioner som bedöms som nödvändiga för att verkställa besluten. Samtliga kommissioner och fraktioner har rapportplikt till varje CK-möte om sitt arbete under perioden (dock inte det internationella CK-mötet).
Den stora satsningen vad gäller skolning, utbildning och rutinisering av arbetet på ledningsnivåer måste dock ligga på avdelnings- och ortscellsledningar. De är skandalöst negligerade, ingen diskuterar deras problem och nya uppgifter sammanhållet i nationell skala.
Vi har i dag växande och allt större avdelningar. Stockholmsavdelningen ensam är i dag många gånger större än hela förbundet var för fem år sedan. Tillväxten av förbundet på vissa orter och i vissa regioner gör också att specifika problem för dessa orter länsvis och kommunalt får allt större betydelse. Och då går det inte längre att bokstavligen överta nationella beslut och riktlinjer. De måste anpassas lokalt.
Dessutom blir det allt mer aktuellt att ta särskilda, från nationella satsningar oberoende, initiativ, regionalt och lokalt, vilka också kräver sina ledningar.
Avdelningarna måste fungera på årsbasis med årsmöte, verksamhetsberättelse, verksamhetsplan och val av ledning. Det är oerhört viktigt för att garantera en stabilitet och kontinuitet och verksamhet och ledning.
Avdelningsledningarna måste också jämställas med centrala kommissions/fraktionsuppgifter vad gäller prioritet och arbetsinsats. Det är en förutsättning för att avdelningarnas mest kvalificerade kader ska ta på sig avdelningsledande uppgifter.
Sektionsledningar börjar komma fram på allt fler orter, i allt fler avdelningar. Ännu har de flesta i första hand uppgifter av typ planering av propagandan, sympatisörsarbetet, de interna mötena och få ekonomirutiner att fungera. Men i detta ligger också fröet till uppskolning av ny ledande kader. Därför är också skolningen av SL viktig, framför allt kring de mest elementära, administrativa rutinerna.
I och med sektionsledningarnas uppkomst blir det också tvingande aktuellt att kontinuerligt diskutera deras förhållande till AL vad gäller kompetensområden, uppgifter osv.
Centrum måste samla och förmedla erfarenheter från de olika avdelningarna och ortscellerna. AU-sekretariatet, skolningskommissionen, ekonomiansvarig och redaktionen måste alla stå i ständig kontakt med sina motsvarigheter i avdelningarna. Cirkulär, korrespondens och muntliga kontakter är de viktigaste trådarna som på daglig basis förbinder centrum med förbundet i övrigt.
Vi strävar efter att tillsätta regionala organisatörer som ytterligare en länk mellan centrum och avdelningarna: ortscellerna. Viktiga uppgifter för dem är att arbeta med lokalredaktioner och regionssamordning: att vara reseagitatorer som kan hjälpa till med offentliga möten och skolning; ge stöd åt ortscellerna; förankra förbundsledningens linje i regionen; hålla AU-sekretariatet underrättat om läget i regionen och utifrån regionens erfarenheter kunna bidra politiskt i förbundsledningen.
Centrum bör också försöka få in en viss årsrytm. Det gäller till exempel prenumerationskampanjer efter årsskiftena, avdelningsmöten, vissa sammandragningar.
För att ledningen ska ha ett grepp om utvecklingen i förbundet krävs en vetenskaplig inställning till partibygget. Analysen av läget i förbundet måste grundas på fakta, inte minst siffror och statistik. Förbundet måste regelbundet – åtminstone inför CK-mötena — få konkreta rapporter om läget i förbundet
Följande åtgärder kan motverka den dagliga ledningens isolering från förbundet:
— Alla som är verksamma på centrum mer eller mindre på heltid bör behålla någon form av basarbete.
Även de politiskt verksamma på centrum bör rotera mellan olika funktioner i förbundet — arbete på centrum måste växla med perioder av arbete ute i avdelningar — gärna på andra orter.
Som hjälp för CK:s arbete krävs en ökad satsning på nationella fraktioner och kommissioner — och en professionalisering av deras arbete. Det är denna väg man i första hand måste gå för att stärka Centralkommittén — inte genom att utöka antalet medlemmar i de ledande organen.
De nationella kommissionerna arbetar framför allt med att utarbeta underlag för politiska diskussioner och beslut samt för nationella kampanjer. Fraktionerna samordnar det nationella arbetet inom olika miljöer och är antingen knutna till kommissioner — eller också ges de i begränsad utsträckning kommissionsuppgifter.
— Fackliga kommissionen bör breddas och stärkas så att den får större kapacitet för utarbetande uppgifter. I det fackliga fraktionsarbetet prioriteras i första hand Metall, Kommunal och Facklärarförbundet. Vi bör diskutera vidare om eventuellt ytterligare fraktioner — och hur vi bäst utvecklar och nationaliserar vårt tjänstemannaarbete.
— En ungdomskommission bör ersätta den tidigare skolgruppen och till sig knyta särskilda fraktioner för arbetet på gymnasier och högskolor. Den bör samarbeta med en central militärkommission som till sig knyter en soldatfraktion.
— Kvinnokommissionen måste stärkas och en särskild kvinnofraktion, som samordnar arbetet inom den organiserade kvinnorörelsen, upprättas.
— Miljö- och Östeuropakommissionerna bör byggas ut.
— I fråga om solidaritetsarbetet fortsätter Chilefraktionen sitt arbete liksom, i mindre skala, Afrikafraktionen. Latinamerikafraktionen, med särskilt ansvar för ingripandet i den latinamerikanska flyktingmiljön med dess speciella politiska debatter, har alla möjligheter att utvidga och ytterligare internationalisera sitt arbete, med tidningen Combate som främsta instrument.
För arbetet bland de finska invandrarna bör det tillsättas en särskild arbetsgrupp. som på sikt bör kunna utvecklas till en nationell fraktion. En invandrararbetsgrupp bör upprättas, med särskild uppgift att driva asylfrågorna och kraven på demokratiska rättigheter för invandrarna. I den förra frågan finns det behov av en nära samordning med Latinamerika- och Chilefraktionerna.
— En arbetsgrupp för hyresfrågor bör tillsättas för att förbereda ett mer systematiskt ingripande i hyresgäströrelsen.
Till detta skall läggas olika redaktionella ansvarigheter centralt och lokalt för tidningen, en nationell skolningskommission, samt olika typer av ekonomiska ansvarigheter.
Kommissionerna och fraktionerna kommer att spela en alltmer central roll i förbundets arbete. De tillåter en ökad delegering av arbetsuppgifter. De är- nödvändiga för att medlemmarnas praktik och diskussioner ska kunna förbindas med diskussionerna och besluten i olika ledande organ. De behövs för att sammansmälta olika lokala erfarenheter och utveckla dem till en politisk linje. De måste samtliga fungera systematiskt med regelbundna möten, utskick och rapporter.
Den regionala nivån utgör en viktig länk mellan förbundets nationella och lokala nivåer. Under den kommande perioden måste förbundet satsa resurser för att upprätta regionsansvarigheter. Dessa ska fungera som en förberedelse för ett senare uppbygge av en regional politisk nivå med särskilda regionsstyrelser.
I dag har de emellertid främst en samordnande funktion för att betjäna förbundets regionala uppbygge, hålla kontakten mellan centrum och lokala avdelningar och ortsceller.
De beslut som tagits tidigare om det nationella uppbygget har haft ett trefaldigt syfte: att stabilisera arbetet i de större städerna; att säkra en permanent verksamhet inom alla viktiga industriregioner: och att få till stånd en vettig balans mellan olika avdelningar, så att vi inte koncentrerar allt för mycket kader till exempelvis Stockholm.
Förutom detta vill vi här trycka på fyra speciella uppgifter:
* För det första måste det vara en satsning för hela förbundet att under den kommande kongressperioden bygga upp kvalitativt starkare avdelningar i Norrbotten, fr a Kiruna och Luleå, och då också genomföra en särskild arbetsfördelning inom Centralkommittén för att bidra till det.
* För det andra måste vi också börja förbereda en motsvarande satsning på Göteborgs- och Bergslagsregionerna.
* För det tredje måste de större avdelningarna verka för att vi bygger ut vårt arbete inom de nya bostadsområdena. Det naturliga sättet att initiera ett sådant arbete är genom att ingripa i och utveckla de lokala hyresgästorganisationernas kontaktkommittéer.
* För det fjärde har vi länge arbetat på tok för litet med lokala och regionala kampanjer i utvalda aktuella politiska frågor. Vi har splittrat upp våra insatser allt för mycket. Ett ökat intresse för kommunernas och landstingens verksamhet – och kampanjer kring arbetslösheten och den sociala servicen i förhållande till den — kan ofta vara bra medel för att bygga ut våra lokalavdelningar i synnerhet i de större städerna där vi också har bättre resurser.
Det lokala arbetets framgångar beror i mycket på om det finns en ändamålsenlig organisering. Sedan förbundets bildande har en enkel cellorganisering varit den bärande principen. Men sedan förra kongressen har de större avdelningarna genomfört omorganiseringar som bättre svarat mot förbundets behov.
Ett parti som tillämpar demokratisk centralism måste bygga sin verksamhet på medlemmarnas aktiva deltagande i diskussioner, beslut och planering av verksamheten.
Detta tillgodoses lättast via regelbundna medlemsmöten, som inte är större än att alla har möjlighet att föra fram sina åsikter och samtidigt inte mindre än att de får ett tillräckligt underlag för en diskussion grundad på olika erfarenheter. Det verkar som om det ideala medlemsantalet ligger vid 15-20 kamrater. I princip bör en avdelning som är större än 25 medlemmar införa en indelning i sektioner — och sektionernas medlemsantal bör inte överstiga 25 kamrater. Avdelningarna indelas vidare i mindre basgrupper för att organisera det dagliga arbetet i olika miljöer och med särskilda partiuppgifter.
Sektionerna bör dock inte vara svagare än att de kan bära upp en fungerande arbetsfördelning för en utåtriktad partiverksamhet inom sitt geografiska område och ett ansvar för sympatisörer inom detta område. De måste också kunna bära upp en ledning och garantera de interna funktionerna.
Uppgiften för medlemsmötena är att genomföra den allmänna diskussionen i förbundet och att besluta om hur man bäst bygger organisationen och förverkligat fastställda riktlinjer i ett givet område. Medlemsmötena förbereds och följs upp av avdelningsledningar och sektionsledningar. Det är viktigt att ansvarigheten mellan olika organ och olika ledningar klargörs — och då ger utrymme för självständiga diskussioner och beslut på olika nivåer, utan överdriven inblandning och hypercentralisering.
Allmänna riktlinjer för uppbygget av avdelningarna antas minst en gång om året på avdelningsmöten, som då också har att utse avdelningsledning. Inom ramarna för de fastställda direktiven organiserar sektionerna själva sin partiverksamhet — propagandan, kontaktarbetet, offentliga möten, etc — och diskuterar rapporter från basarbetet.
Avdelningsledningens främsta uppgift är förutom att samordna sektionernas arbete att leda och diskutera de lokala fraktionernas och basgruppernas verksamhet och organisera de interna och externa kampanjer som avdelningen bedriver.
En sådan organisering avser att gynna ett aktivt och självständigt ansvarstagande, grundat på politisk medvetenhet. En effektiv organisering utifrån dessa riktlinjer – och dit har vi ännu en bit att gå – skapar också förutsättningar för mer effektiva lösningar på olika problem med medlemsavgifterna och försäljningen av Internationalen. På båda dessa områden dras vi med en rad svårigheter. Ansvaret för att arbetet ska fungera har hittills i allt för hög grad legat på enskilda kamrater i stället för på kollektivet. via gemensamma beslut och gemensamma ansvarstaganden som en del av en medveten planering.
Detta har också gynnat administrativa ”lösningar”. Det är en omedelbar målsättning att ersätta en stor del av de tvångsmässiga kontingenterna och tidningskvoterna med frivilliga åtaganden, som bygger på politisk motivation. Det är också mycket mer ”lönande” i längden.
I främsta rummet när det gäller förbundets ansvar för sina kvinnliga kamrater står i dag en skolning och diskussion kring kvinnoförtryckets och kvinnokampens alla sidor. KAF har inte i någon högre grad fört en organiserad och demokratisk diskussion kring kvinnoarbetet. En sådan måste omedelbart komma till stånd, lämpligen i samband med världskongressdiskussionerna. Minst lika nödvändig är en diskussion om orsakerna till kvinnoförtrycket. Kvinnofrågan måste vara en del av vår medlemsskolning. På konferenser, kurser, sommarläger, o s v, måste studier av kvinnofrågan finnas med på dagordningen.
Internt måste varje större avdelning upprätta kvinnofraktioner för att leda och samordna arbetet i kvinnofrågan. Dessa kan innehålla både manliga och kvinnliga kamrater. Ansvaret för kvinnoarbetet kan inte lämpas över enbart på förbundets kvinnliga medlemmar.
Inom förbundet måste alla manschauvinistiska tendenser bekämpas. ”Skämt”, diskriminerande behandling av kvinnliga kamrater , o s v, måste resolut bekämpas. Om däremot kvinnliga kamrater ser det som nödvändigt att sammankalla speciella kvinnomöten eller bilda kvinnogrupper för att diskutera sin situation ska detta tillåtas. Men det måste samtidigt tolkas som ett symptom på att det finns problem inom organisationen som måste tas upp till diskussion — och som en separat organisering av kvinnliga kamrater inte kan erbjuda någon lösning på.
Erfarenheterna från förbundets diskussioner inför den sjätte kongressen visar hur nödvändigt det är att ta följande paragraf i stadgarna på allvar:
”§3.7, c) Kallelse till reguljär kongress skall vara ute hos förbundets medlemmar minst tre månader före kongressens datum. Varje kallelse till kongress innebär automatiskt att en förbundsomfattande diskussionsperiod öppnas. Med kallelse till kongress måste följa dokument eller resolutionsförslag på de områden där kongressen har att fatta beslut.”
Det är inte tillräckligt att följa dessa föreskrifter rent formellt, genom att ledningen delegerar åt några kamrater att författa ett resolutionsutkast som diskussionsunderlag. Det riskerar att leda till en oklar politisk diskussion – där antingen motsättningar konstrueras p g a missförstånd, eller undertrycks om det är oklart vem som verkligen står för vilka ståndpunkter. Det uppmuntrar bildandet av olika ”grupperingar” inom förbundet utan att dessa klart kan motivera varför de skiljts ut från det gemensamma arbetet med att formulera riktlinjer för den kommande perioden.
Centralkommittén måste ta ansvar för att diskussionsperioden inleds med att det presenteras precisa förslag på de uppgifter kongressen ska lösa, och resolutionsförslag eller om nödvändigt alternativa resolutionsförslag och deklarationer som behandlats ordentligt i en första klargörande diskussion inom CK. Men. för att detta ska fungera i praktiken, måste det vara Politiska Byrån som i kollektiva diskussioner mejslar fram detta första utkast till politiska och organisatoriska riktlinjer.
Alltför många kamrater har i dag svårt att förstå och aktivt delta i de interna diskussionerna inom KAF och hela Internationalen. Risken är stor att man helt enkelt vänder ryggen åt dessa diskussioner och endast ägnar sig åt sitt dagliga mass- eller organisationsarbete.
Ett problem. är diskussionernas vildvuxenhet och materialets omfattning. Ett annat problem har varit debattens starkt polemiska form och de stora skillnaderna i politisk ”stil”, språk, tyngdpunkt, referenser – mellan olika debattinlägg. Förutom bristerna i ledningens organisering av diskussionen, är en viktig orsak till dessa problem den bristande politiska homogeniteten i förbundet. Och bakom denna brist ligger avsaknaden av en systematiskt genomförd skolning av medlemmarna (se nedan).
Dessa brister gör det naturligtvis svårare att frigöra KAF:s interna funktionssätt från de borgerliga politiska metoder vi stöter på i massarbetet och i det vanliga politiska livet utanför förbundet. Och de försvårar för medlemmarna att bryta sig loss från den passivitet. det bristande självförtroende och de fördomar som skapas av det omgivande borgerliga samhället.
För att bekämpa detta inflytande är det också nödvändigt att vidta en rad praktiska åtgärder för att underlätta för alla kamrater att bidra till förbundets utveckling.
Här är det viktigt att ha en realistisk uppfattning av vad ett revolutionärt förbund kan göra. vilka problem det kan och inte kan lösa. Det kan inte ge individen ”ett fullständigt självförverkligande” och inte heller ställa det som ett mål i sig. Det kan ”bara” verka för att varje kamrat ska kunna uppleva sitt politiska arbete som meningsfullt, utifrån en medvetenhet om att det är nödvändigt och utifrån en övertygelse om att det egna bidraget både i form av diskussionsinlägg och praktiskt arbete uppfattas som betydelsefullt av kamraterna i förbundet.
Både de förslag som denna resolution ställt om organiseringen som ”avser att gynna aktivt och självständigt ansvarstagande, grundat på politisk medvetenhet” och de förslag som ställts för att förbättra kvinnornas ställning i förbundet, är viktiga steg mot att förverkliga denna målsättning.
Ett av de allvarligaste tecknen på brister i det interna funktionssättet är det faktum att många kamrater som är drivande i massarbetet. är passiva på de interna mötena. Om dessa kamraters erfarenheter från massarbetet rätt kan utnyttjas kan det vara den hävstång som behövs för att göra de interna diskussionerna mer innehållsrika. mer konkreta. mer levande och mer demokratiska. Det är på dessa områden många baskamrater är ”experter” och kan uppleva att de kan komma med meningsfulla bidrag till diskussionen och förbundets utveckling. Varje kamrat i basgrupper och fraktioner måste till exempel ges möjlighet att hålla väl förberedda rapporter till sektions- och avdelningsmöten. Inledningar och rapporter på möten måste fördelas bland fler och nya kamrater, uppgifterna inom grundorganisationerna måste delegeras mer och kollektivt diskuteras inom grundorganisationen. Kamrater ska inte lämnas ensamma med inledningar, appeller, rapporter, tidningsartiklar.
För att göra medlemsmötena mera demokratiska och hindra att de domineras av ett fåtal kamrater – är det nödvändigt att hålla på formella mötesregler: att dagordning följs disciplinerat, talarordning, tidsbegränsningar för inledningar och inlägg (som endast får överskridas med mötets godkännande). företräde för de som inte yttrat sig tidigare o s v. Samtliga medlemmar, men framför allt ledningarna på olika, nivåer, måste skolas i mötesplanering, uppläggning och genomförande. Det är mycket viktigt att formella saker fungerar som dagordningar, protokoll, talarlistor, tidsbegränsningar, utsedda inledare o s v. Till detta hör också att medvetet skola kamrater i att stävja okamratliga och överpolemiska debattmetoder.
Överpolemiska inlägg måste avvisas med en kamratlig och icke-fraktionalistisk kritik. Alla försök att påverka diskussionerna med annat än sakliga argument – genom applåder eller genom att försöka ”psyka” kamrater — måste stävjas av mötesordföranden och ansvariga ledningar.
Det bör också tas speciella initiativ för att träna oerfarna kamrater i att argumentera, uttrycka sig i skrift o s v. Men då kan inte målsättningen vara att de ska tillägna sig ett onödigt komplicerat eller akademiskt språkbruk, utan tvärtom att de lättare ska kunna göra sig förstådda. På samma sätt som överpolemiska muntliga inlägg måste motarbetas måste också förbundet kollektivt verka för att ersätta många och snåriga skriftliga resonemang med enklare och mer kortfattade skrivsätt. Det gäller inte minst i den interna debatten.
Basorgan, sektioner eller avdelningar måste vidare ta ansvar för en viss ”medlemsvård”, följa upp kamraters personliga utveckling och se till att de dras in i det gemensamma arbetet. Det gäller också att lära förbundets medlemmar att rutinmässigt fungera i förhållande till nyinvalda och i övrigt nya kamrater i basorgan och grundorganisationer. Varje ny deltagare måste presenteras för andra kamrater, han/hon måste få en presentation av förbundets arbete och villkoren för deltagarskap. Ett faddersystem bör permanentas i förbundet så att varje ny deltagare får någon att vända sig till med frågor, problem och även social samvaro. Det måste skapas ett kollektivistiskt arbetssätt genom arbetsfördelning och individuellt ansvar så att gemensamt fattade beslut kan förverkligas.
Sektioner och avdelningar bör också bidra till att övervinna olika praktiska hinder för kamraters politiska aktivitet, till exempel genom att ordna barnpassning vid interna och externa möten. Denna bör dock när det gäller interna möten organiseras utanför själva mötet, och varje medlem ska ha rätt att närvara på varje medlemsmöte och hela mötet.
Det måste dock vara klart att förbundet som sådant inte kan garantera de enskilda kamraternas personliga ansvarigheter och sociala förpliktelser. Anslutningen till en revolutionär organisation är ett personligt val i viss mening också en personlig uppoffring av den enskilda kamraten. Att försöka omfördela de sociala förpliktelserna mellan kamrater med olika personliga motiveringar och olika bakgrund till sitt politiska ställningstagande skulle i praktiken leda till explosiva motsättningar.
KAF bör av flera skäl ”öppna sig mer utåt, skaffa sig större kontaktytor med dem vi försöker påverka. Det innebär i sin tur också fler organisationsformer där sympatisörer och medlemmar blandas. På så sätt blir steget in lättare att ta. Det innebär också färre ”hemliga” diskussioner — fler inlägg i olika debatter bör kunna publiceras utåt (höstens kongressdebatt i Internationalen är här ett positivt exempel).
Av samma anledning måste deltagarskapet bli en verklig lärotid. Det måste innebära en möjlighet att pröva om man vill bli medlem utan att känna tvång, det måste innebära att man får verklig hjälp att sätta sig in i den interna debatten och KAF:s och FI:s funktionssätt. Först efter deltagartiden tar man definitivt ställning till medlemskapet.
Detta underlättar rekryteringen och en växande dialog med människor utanför förbundet. Det ökar förutsättningarna för att förbundet ska kunna försvaras av bredare grupper när det utsätts för repression jämfört med en organisation som få känner till och som saknar offentliga ledare. Det kan också ha en positiv effekt på den interna diskussionen och göra den mer känslig för den konkreta utvecklingen i samhället.
Det behövs också en social och kulturell verksamhet som inte är strikt politisk — och som kan stärka sammanhållningen i och kring förbundet. Det kan gälla allt från all sorts kultur till sport, utflykter och fester. De initiativ som till exempel tagits av förbundets fackklubbar är här bra exempel.
Till frågan om skolningen hör inte bara författandet av studieplaner och studiecirklar. Hela den publicistiska verksamheten – Internationalen, FI, böcker, pamfletter, diskussions-, informations- och avdelningsbulletiner måste diskuteras i förhållande till skolningen. Teoretisk debatt och grundläggande skolning måste utnyttjas bättre för att förbundet ska kunna homogeniseras och för att lägga grunden till kortfattade, precisa och konkreta inlägg i den interna debatten.
Den kommande Centralkommittén måste därför diskutera en långsiktig plan för skolning och publicistisk verksamhet. Stommen i denna plan måste vara en systematisk presentation av den revolutionära marxismens grundläggande ståndpunkter hela tiden med ambitionen att ta upp dessa utifrån aktuella exempel. Vid behov kan denna presentation ta formen av en teoretisk debatt. samtidigt måste det hela tiden finnas ett utrymme för skolning och debatt kring speciellt aktuella frågor.
Inom ramarna för denna plan måste inte minst den teoretiska tidskriftens. Fjärde Internationalen. målsättning preciseras.
Så mycket som möjligt av skolande material och teoretisk debatt bör publiceras externt.
Förutom att godkänna de uppgifter som skolningskommissionen redan börjat arbeta med – paket för sympatisörs- och deltagarskolningen, utvärdering av sommarläger-aktiviteterna, mm — måste kongressen ge kommissionen och ledande organ i uppdrag att planera in speciella skolningar för ledande kamrater på olika nivåer, alltifrån avdelningarnas ekonomiansvariga till medlemmarna i Centralkommittén. I första hand gäller det avdelnings- och ortscellsledningar, som regionalt och nationellt bör sammankallas minst en gång varje år i anslutning till de av CK beslutade verksamhetsplanerna. Lämpligen kan hälften av en sådan sammandragning ägnas åt politisk skolning kring något ämne. Dessutom måste en regelrätt utbildning av ekonomiska ansvarigheter sättas i system och då framför allt på lokal nivå, i avdelningar och sektioner. Slutligen måste utbildningar av skolnings- och sympatisörsansvariga prioriteras. Ett nationellt material kring denna handledarutbildning måste framställas och regelbundna internat på 3-4 dagar hållas med kamrater som har dessa uppgifter i avdelningar/ortsceller. Utbildningen består dels i att utvärdera den skolning som bedrivs, dels i pedagogisk träning och uppslag till hur man kan arbeta med skolning och sympatisörs-grupper på ett annat sätt än den traditionella föreläsningsformen. Men detta innebär att avdelningar/celler medvetet utser kamrater med detta som specialuppgift. De ska senare kunna föra sina kunskaper vidare på lokal nivå. När det gäller skolning/utbildning måste vi mycket mer börja arbeta med internatformen, som är effektiv, socialt bra och bidragsgill..
Kongressen måste också binda de ledande organen när det gäller vissa nödvändiga förbundsdiskussioner och konferenser:
* Programdiskussionen som bara delvis kommit igång till denna kongress måste planeras in med sikte på första ordinarie kongress efter den specialkongress, som hålls innan Fjärde Internationalens Elfte världskongress. Dels för att förankra Fjärde Internationalens programmatiska ståndpunkter, dels för att gå vidare och utveckla och precisera programmet för den svenska revolutionen.
* Utvärderingen av det fackliga arbetet har inte prioriterats till den här kongressen, men måste garanteras ett utrymme under den kommande kongressperioden. Detta med tanke på alla nya taktiska erfarenheter som måste summeras och behovet av klarare ställningstaganden i många frågor med anknytning till det fackliga arbetet.
* Elfte världskongressen betyder för KAF:s del bl a en intensifierad skolnings- och diskussionsperiod och en särskild kongress, där förbundets ståndpunkter slås fast på de områden som ställts till debatt. Här måste vi bl a utnyttja tillfället att genomföra en fördjupad diskussion om kvinnoförtrycket och kampen för kvinnans frigörelse.
* Valet och valtaktiken bör behandlas på en särskild beslutande konferens 1978. Inför den kommer såväl den programmatiska diskussionen inom KAF att bli viktig, som skolningen kring SAP:s och VPK:s funktion i klasskampen.
För att dessa diskussioner kring vårt uppbygge i dag ska kunna föras med behållning krävs att förbundet tillgodogör sig viktiga historiska erfarenheter med anknytning till dessa problem. Inte minst fordras en fördjupad kunskap om och förståelse för vår rörelses och vårt programs historia både i Sverige och internationellt. När vi ställer oss den gigantiska uppgiften att utmana SAP fordras en klar och historiskt underbyggd förståelse för villkoren för uppbygget av ett revolutionärt parti — en idealistisk uppfattning på detta område kommer oundvikligen att leda till demoralisering.
— En viktig uppgift här är en kritisk presentation av den proletära vänstern inom SAP före 1917 och det unga SKP och Enhetskommittén.
— En annan viktig uppgift är att täcka in Fjärde Internationalens historia mellan 1938 och 1969, och därvid så långt det är praktiskt möjligt för KAF:s medlemmar klargöra de olika uppfattningar som utvecklats på grundval av erfarenheterna från uppbygget av Fjärde Internationalen i olika delar av världen. Detta är en förutsättning för att kamraterna ska kunna sätta sig in i de internationella diskussionerna på ett självständigt och djupt sätt.
Veckotidningen borde helt naturligt vara ryggraden i förbundets arbete på alla nivåer, vårt främsta instrument för att slåss för vårt program och våra idéer; ledningens främsta organ för sitt arbete och kaderns främsta instrument på daglig basis.
Men under kongressperioden har utvecklingen i stället gått mot att tidningen alltmer skiljts från förbundets liv och medlemmarnas dagliga praktik. Internationalens roll i partibygget har minskat kraftigt. En nedgång av försäljningen på gator och torg har inte resulterat i en motsvarande ökning av försäljningen på de arbetsplatser och i de bostadsområden där medlemmarna i allt större utsträckning bedriver sitt dagliga politiska arbete.
Samtidigt har Internationalen vad gäller resurstilldelning hamnat i ett relativt bakvatten i förhållande till andra verksamhetsområden.
Det verkar oomtvistligt att Internationalen är svår att vinna gehör för i massarbetet, främst ute på arbetsplatserna. Samtidigt kan vi konstatera att prenumerationsstocken, som utvecklats positivt från övergången till veckotidning till och med började sjunka vid årsskiftet 76/77.
Fortsätter denna tendens att verka fritt utan medvetna motåtgärder hotas partibygget av sönderfall.
En förutsättning för att lösa problemen är en verkligt genomgripande diskussion om Internationalen och dess plats i partibygget, som i hela förbundet kan skapa en medvetenhet om tidningens betydelse och en vilja till kollektivt ansvarstagande. Vi kan i dag konstatera att kongressdiskussionen inte har gett denna diskussion om tidningen. Därför är det nödvändigt att säkerställa att en sådan diskussion förs efter kongressen det gäller hart när liv eller död för tidningen:
* Inför något av de CK-möten som ligger närmast efter kongressen, lämpligen det som ska diskutera en verksamhetsplan, genomförs en koncentrerad och intensiv diskussion om Internationalen i hela förbundet. Denna diskussion bör genomföras i form av speciella kaderskolor, där man aktivt arbetar med tidningen, och förberedas genom en speciell tidningsdiskussionsbulletin.
* Detta CK-möte diskuterar och fattar beslut om tidningens inriktning.
* Detta CK-möte ska följas av en tidningskonferens med tidningsansvariga i AL/OL och medlemmar av eventuella lokalredaktioner.
* Efter CK-möte och tidningskonferens genomförs en prenumerationskampanj, där den förbättrade Internationalen lanseras hårt.
Problemen med Internationalen finns på flera nivåer, och den långsiktiga och definitiva lösningen på problemen ligger i ett samspel mellan förbättringar på alla dessa nivåer. Vad förbundets sjätte kongress kan och bör göra är att fatta beslut som garanterar en början till en uppryckning på alla dessa nivåer.
”Problemnivåerna” är:
* Den politiska ledningen, som måste ta ett fastare grepp om tidningen. Det centrala problemet vad gäller förhållandet mellan den politiska ledningen och tidningen har egentligen inte varit att tidningen inte diskuterats på CK- och PB-möten, utan snarare en allmän oförmåga att ge klara politiska direktiv till förbundet, som på ett lättbegripligt sätt kunnat översättas till riktlinjer för tidningen. De gånger förbundet verkligen har drivit något har detta avspeglats också i tidningen. Men även om lösningen på problemet inte ligger i organisatoriska åtgärder är det nödvändigt att nu fatta beslut som skapar vissa minimala garantier för att ledningen tar sitt ansvar för tidningen:
Varje ordinarie CK- och PB-möte måste ha en stående punkt som värderar tidningen under den gångna perioden i förhållande till uppsatta målsättningar. Inom ramen för en diskussion om en verksamhetsplan och politiska satsningar bör CK och PB diskutera vad dessa innebär för tidningen. Ledande organ måste arbeta med tidningen som sitt främsta instrument för politiska direktiv och verkställighet av beslut.
— Det dagligt ledande organet, AU, är direkt ansvarigt för ledarsida, förbundssida, debattsidor och politiska svar eller initiativ som ges eller tas via tidningen.
* Förhållandet mellan förbundet och tidningen inåt måste förbättras. Förbundet måste ta ansvar för tidningen genom diskussioner, systematisk kritik och bidrag till tidningen. Följande förslag kan förbättra situationen:
— Med omedelbar verkställighet måste varje avdelning/ortscell utse en tidningsansvarig och om möjligt en lokalredaktion. Den tidningsansvarige ska sitta i AL/OL och leda lokalredaktionens arbete. Avdelnings- och ortscellsledningar måste regelbundet värdera tidningen och samla ihop den värdering som finns i avdelning/cell under samma period. Det är viktigt att värderingen/kritiken av tidningen garanteras via regelbundenhet och strukturer, så att vi kommer ifrån den individuella och slumpmässiga kritiken.
Minst en tidningskonferens med tidningsansvariga i AL/OL och medlemmarna i eventuella lokalredaktioner organiseras varje år. Stående punkter på dessa konferenser måste vara: Värdering av tidningen under gången period: hur har tidningen fungerat i förhållande till avdelning/celler: hur har tidningsansvarigheterna fungerat och hur har dess kontakt med centralredaktionen flutit: vilka kommer satsningarna att bli under kommande period och vad innebär det för respektive avdelning/cell.
Tidningskonferenser bör hållas direkt efter CK-möten (inte nödvändigtvis varje) där omfattande verksamhetsplaner diskuterats och beslutats.
* Förhållandet mellan förbundet och tidningen utåt, d v s förbundets propagandaverksamhet. Här måste det viktigaste slagordet för tidningen under den kommande kongressperioden bli ”Ut med Internationalen på arbetsplatser och i bostadsområden”. Det betyder bland annat en genomdiskuterad och mer slagkraftig utformning och en planerad försäljning gentemot utvalda målgrupper. Försäljningen koncentreras hårt på arbetsplatser, rörelser och bostadsområden. Gatuförsäljningen sker främst i form av ordentliga satsningar på Röda Lördagar minst en gång per månad.
En förutsättning för en allmän uppryckning av förbundets propaganda, och därmed av arbetet med tidningen, är skapandet av ett centralt propagandautskott. Ett sådant utskott ska arbeta för en effektivisering och professionalisering av propagandan i allmänhet och för att politiska beslut om kampanjer ska översättas till handfasta direktiv för propagandan.
* En professionalisering av redaktionen är nödvändig. Professionalisering i den meningen att det är nödvändigt med yrkeskunniga journalister för lay-out, redigering och reportage. En ”ny formel” för Internationalen förutsätter en uppryckning på dessa områden, en mer populär och slagkraftig utformning. Konkret innebär detta en inriktning att på så kort sikt som möjligt kunna erbjuda någorlunda marknadsmässiga löner och ordinära anställningsförhållanden, för att kunna anställa erfarna och kompetenta journalister.
Ledningsfunktionerna på tidningen måste byggas ut och PB utser redaktionssekreteraren, som därmed är politiskt ansvarig inför PB för redaktionens arbete och tidningens utseende. Redaktionssekreteraren ska också organisera redaktionens interna arbete och hålla i kontakterna med nationella kommissioner.
Dessutom måste centralt på redaktionen finnas en förbundsorganisatör som håller i kontakterna med förbundet, ser till att tidningsansvariga fungerar lokalt, är deras kontakt och stöd. Denne/denna organisatörs arbete är framför allt att säkra att den regionala/lokala organiseringen kring tidningen verkligen kommer igång och löper.
En professionalisering lokalt bör ske som en del av avdelnings- och ortscellsledningarnas arbete, vilket inte belastar Internationalens ekonomi.
Om alla dessa förändringar genomförs måste tidningen på sikt nästan oundvikligen bli mycket bättre. Vad gäller tidningens politiska inriktning ska den följa kongressens beslut om förbundets politiska huvuduppgifter under den kommande perioden och de konkretiseringar av dessa i form av speciella kampanjer och dylikt som förbundets ledning gör under den kommande perioden. Vad gäller tidningens uppläggning, tonvikt och inriktning i övrigt är det en fråga för den kommande tidningsdiskussionen. Några hållpunkter är det dock både möjligt och nödvändigt att ge redan i dag:
* Vi kan dra slutsatser för tidningen av de förändrade villkoren för radikaliseringen. Vi måste räkna med att vi nu ska försöka nå ut med tidningen till grupper som har en mindre allsidigt utvecklad medvetenhet om kapitalismen och klassamhället än grupper vi tidigare försökt nå ut till. Det innebär att vi i Internationalen verkligen måste försöka ge en allsidig skolning om kapitalismen och kampen för socialismen. D v s vi skriver inte om kärnkraften främst för miljöaktivister, om kvinnofrågan främst för aktivister i kvinnorörelsen etc – vi skriver om kärnkraften och kvinnofrågan för fackliga aktivister som tycker att kärnkraften behövs och att kvinnans plats är i hemmet, för att uttrycka det tillspetsat. Därför måste vi förklara varför vi är emot kärnkraften, visa att kvinnor är förtryckta och måste frigöras vi kan inte utgå från att vi delar denna insikt med läsaren. De fackliga aktivisterna ska vi inte främst förse med lönestatistik och argument i avtalsrörelsen – vi ska skola dem till allsidiga kommunister.
Denna inriktning innebär också att Internationalen på ett mycket tydligare sätt än i dag måste få en prägel av konsekventa och rakryggade och om nödvändigt inopportuna ställningstaganden, som för läsaren klargör klassmotsättningarnas oförsonlighet och klasskampens nödvändighet.
* Det är också nödvändigt att bredda vår propaganda genom att på ett mer systematiskt sätt än tidigare ta upp de frågor som berör människors dagliga liv utanför arbetsplatserna – familj, samlevnad, barnuppfostran, sexualitet, boendefrågor. All erfarenhet visar att detta är saker som verkligen berör och engagerar människor i dag. I dag har i allmänhet den borgerliga pressen bättre artiklar om dessa frågor än den kommunistiska, och det ligger inte i sakens natur. Revolutionärerna måste både kunna politisera de så kallade privata problemen och visa hur de hänger ihop med samhället, och hur förutsättningar för att lösa dem kan skapas under socialismen. Det fordras också diskussion kring dessa frågor, liksom redovisning av intressanta erfarenheter, historiska och aktuella.
* Ytterligare en nödvändig förändring av tidningen är att det måste göras systematiska försök att nå ut med Internationalen utanför den trängre KAF-kretsen. Vi måste försöka få folk utanför KAF att skriva i Internationalen, diskutera i den, diskutera den. Vpk:s och FK:s inlägg i kongressdebatten var en bra början. Valdiskussionen kan bli en fortsättning. Men det gäller inte bara att få andra organisationer att komma med inlägg – vi måste vända oss till oberoende intellektuella, kända aktivister i rörelser etc.
Under alla omständigheter kommer vi, när vi diskuterar vår veckotidning och dess inriktning, att ställas inför problem som det inte finns någon enkel eller självklar eller kanske ens bra lösning på. Framför allt gäller det den motsättning som finns mellan å ena sidan en strävan att göra tidningen till en bred, allsidig propagandist, en ”kontaktyta” utåt, och å andra sidan det alltjämt existerande behovet av att ha en tidning som är en kollektiv organisatör för vår egen kader och periferi som ger argument i debatter med andra strömningar. taktisk vägledning etc. Det finns ingen given lösning på detta inom ramen för den nuvarande radikaliseringen. vårt nuvarande pressystem år styrka och sära ekonomiska resurser. Det är ett problem sons måste tas upp vid en diskussion om tidningen och pressystemet.
Som ett underlag för en fortsatt diskussion om tidningens inriktning redovisas här ett förslag som redaktionen ställt sig bakom under våren:
När det gäller proportionerna i tidningen mellan olika typer av material måste följande förändringar äga rum:
De mest exemplariska kamperfarenheterna lyfts fram på ett bättre sätt. Bland annat genom större satsningar på reportagematerial, intervjuer med människor. Mer lokalfärg, mer dramatik etc.
Den tidigare så planlösa kultursidan ersätts med en storsatsning på ”masskulturen”, framför allt TV. Inte i form av referat av vad som varit bra eller dåligt utan genom en allsidig bearbetning av det viktigaste programutbudet. Bland annat genom eget referensmaterial, uppföljning av program i intervjuform osv.
– Stor satsning på ett relativt omfångsrikt och skolande material som bearbetar aktuella händelser från olika infallsvinklar och på ett mer grundläggande sätt än vad ett mer renodlat nyhetsmaterial förmår.
— ”Ungdomsmaterialet” utökas på ett omfattande sätt.
— När det gäller internationellt material har detta uppenbart hamnat i bakvatten när det gäller resurstilldelning. Vår självklara strävan att leverera ett unikt material om klasskampen från många olika länder är inte möjlig att förverkliga om inte fler kamrater än tidigare tilldelas ett ansvar för uppföljning av händelserna i olika länder.
— En stor del av rapporterna från vårt massarbete förändras från artikel- till notisform.
— Dessa förändringar måste ske åtminstone delvis på bekostnad av annat material. Längre och mer utredande artiklar från olika kongresser, om riksdagsbeslut, olika partipolitiska utspel med mera skärs ned drastiskt. En del av detta material bantas ner till korta, korta kommentarer eller rappa ledarstick. Annat arbetas in i mer översiktliga skolningsartiklar eller publiceras i Fjärde Internationalen.
Hittills har förbundet haft svårigheter att hitta lösningar på problemen med sympatisörsarbetet. Olika sympatisörer närmar sig KAF från olika utgångspunkter. Skolningsnivån är skiftande, liksom förutsättningarna för att delta i olika delar av vårt arbete. Det råder fortfarande en brist på lättillgängligt centralt skolningsmaterial.
Det är en överhängande uppgift för skolningskommissionen att få fram ett allmänt skolningsmaterial om KAF och Fjärde Internationalen.
Massarbetet och den regelbundna tidningsförsäljningen är de två medel vi har för att knyta till oss kontakter. Det måste slås fast att det främsta syftet med lösnummerförsäljningen är att finna prenumeranter. Det måste finnas personliga ansvarigheter för uppföljningen av de kontakter vi får i massarbetet och tidningsförsäljningen. De ansvariga måste rapportera till sektions- eller avdelningsledning. Avdelningar och sektioner måste regelbundet hålla mindre öppna möten som tar upp aktuella politiska frågor. och dit prenumeranter. kontakter och intresserade kan inbjudas.
Organiseringen av sympatisörer har varit föremål för olika mer eller mindre improviserade lösningar.
Förutom integreringen av sympatisörer i olika basgrupper (framför allt i de större avdelningarna) och olika former av lokala cirklar, bör kongressen ge klartecken för andra organisationsformer.
* Fackklubbarna samlar medlemmar och sympatisörer hån en viss arbetsplats eller flera arbetsplatser. På Volvo i Göteborg, inom SL och sjukvårdssektorn i Stockholm har detta lett till bra resultat. Det har både hjälpt vårt fackliga arbete och bidragit till att göra detta mera allsidigt — och stärkt vår allmänna propaganda.
Fackklubbarna kan inte vara någon sorts allmänna vänsterstrukturer. De är idag politisk knutna till KAF, samtidigt som de har egna beslutsstrukturer.
Diskussionen om fackklubbarna har ibland blivit alltför formell. Den måste vidgas till att gälla vilken funktion de har för människor som bryter med reformismen och beslutar stödja uppbygget av ett revolutionärt parti. Vi måste diskutera hur vi överhuvudtaget ska knyta till oss de som är beredda att stödja KAF och uppbygget av ett revolutionärt arbetarparti men inte kan uppfylla villkoren för medlemskap i ett leninistiskt kaderparti. Vi ställs inför problemet med människor som förväntar sig att kunna ansluta sig till KAF på samma enkla sätt som till de ”vanliga” partierna.
* Förbered det revolutionära ungdomsförbundet. Bildandet av ett revolutionärt ungdomsförbund är ett perspektiv, men som sådant betyder det något redan i dag. Ett revolutionärt ungdomsförbund bildas inte av sig självt. Det måste byggas.
Under den kommande kongressperioden kan vi ta ett första steg för att organisera upp vårt ungdomsarbete bättre genom att förbundet skapar:
elevföreningar på skolorna
universitets- och högskoleföreningar på universitet och högskolor
soldatföreningar på förbanden.
Dessa står i princip i samma förhållande till KAF som fackklubbarna. Ett kommande ungdomsförbund måste vara organisatoriskt självständigt från KAF och i stor utsträckning leva ett eget organisatoriskt liv. eftersom det byggs upp i nationell skala även om den programmatiska grunden är densamma som för – KAF, nämligen Fjärde Internationalens program.
De avdelningar och ortsceller som har (le praktiska förutsättningarna måste påbörja ett arbete gentemot gymnasierna. Detta betyder att en fungerande skolansvarighet tillsätts. Speciellt viktig är detta i de stora avdelningarna.
Om det finns förutsättningar för att bilda ett revolutionärt ungdomsförbund redan innan nästa ordinarie kongress (efter specialkongressen inför Elfte världskongressen) har CK mandat att godkänna detta. Men i så fall bara under förutsättning att det dessförinnan genomförts en intensiv förbundsomfattande diskussion.