Ur Fjärde Internationalen 1/78

Matilde Zimmerman

Kraftmätningen i de amerikanska kolfälten

Introduktion

Den 27 mars avslutades den amerikanska gruvstrejken, åtminstone för den här gången...

Efter 110 dagars strejk började gruvarbetarna gå tillbaka till arbetet, sedan ett centralt avtalsförslag röstats igenom med 57% ja-röster mot 43% nej-röster.

Då hade två tidigare avtalsförslag röstats ned —ett redan i det centrala förhandlingsrådet och ett i en demokratisk medlemsomröstning. Det var alltså först i det tredje försöket som Gruvarbetarförbundets ledning lyckades få en majoritet av medlemmarna att backa upp en kompromiss med kolpatronerna. Med tanke på situationen var dock antalet nej-röster anmärkningsvärt stort.

Det avtal som nu stadfästs ligger långt ifrån de målsättningar som gruvarbetarna ställde upp inför strejken — och som i sin tur vilade på besluten vid förbundskongressen 1976.

Men det skiljde sig ännu mer från det som kolföretagarna och den amerikanska regeringen ville uppnå. Deras syfte var nämligen inget mindre än att definitivt krossa kampviljan och kampförmågan inom gruvarbetarleden. På så sätt tänkte de sig också kunna statuera ett exempel för kommande kraftmätningar — under slutet av -78 och under -79 väntar en rad avtalsförhandlingar med tunga industriarbetargrupper.

Dessa planer förverkligades alltså inte. För trots ett organiserat strejkbryteri i en rad koldistrikt; trots upprepade våldshandlingar mot gruvarbetare som försvarade sin strejk och sin fackliga organisation; trots regeringens försök att slå ner strejken med hjälp av reaktionär lagstiftning; Trots en enastående samordning och centralisering från det amerikanska kapitalets sida; trots en ihållande officiell propaganda mot gruvarbetarna och trots alla interna problem i Gruvarbetarförbundet – trots alla dessa ”trots” lyckades gruvarbetarna hålla ut i 110 dagar och slå tillbaka motståndarens attacker på en rad punkter.

Det var en kraftmätning som inte ställde gruvarbetarna helt ensamma på den ena sidan, mot den samlade borgerligheten. Under strejkens gång slöt många arbetargrupper och enskilda fackföreningar upp på gruvarbetarnas sida — naturligtvis med växande entusiasm ju längre man kom från de centrala fackföreningsledarna.

Det säger en hel del om den kampvilja som nu börjar spira på sina håll inom det amerikanska samhället. Och det antyder att vi nu ser de första uttrycken för att ett nytt ledarskap börjar växa fram på gräsrotsnivå.

Det avtal som gruvarbetarledningen och deras ”motparter” nu fått igenom innebär klara försämringar jämfört med tidigare avtal:

o Sjukvården försämras genom att den förs över i privata försäkringsbolags regi — med en ”självrisk” på upp till 200 dollar (ca 950 kr per år).

o Pensionssystemet har modifierats så att spännvidden blir större när det gäller pensionen för ”äldre” och ”yngre” pensionärer.

o Den obligatoriska utbildningstiden i gruvorna förkortas från 90 till 45 dagar, vilket förstås ökar riskerna i arbetet. Avtalet föreskriver också andra ”produktivitetsfrämjande” åtgärder.

o Strejkrätten erkänns inte; i stället håller avtalet fast vid ett omständigt och ineffektivt medlingssystem, som utelämnar arbetarna till kolbaronernas godtycke.

Men när man värderar gruvstrejken bör man alltså komma ihåg att arbetsköparnas utgångsbud var mångdubbelt hårdare, ja att de från allra första början inte ville förhandla alls ifall inte fackföreningsledningen gick med på fredsplikt över hela linjen och totalförbud för strejkvakter vid olagliga strejker...

Den strejk som nu avslutas var förmodligen den viktigaste arbetaraktionen i USA på tre decennier. Den lyckades stoppa upp en våldsam och samordnad borgerlig offensiv. Den stimulerade andra arbetargruppers kamp och visade dem att det är möjligt att ta kamp för sina intressen!

I följande artikel - som är hämtad från Intercontinental Press/Inprecor av den 13 mars - ger Matilde Zimmerman bakgrunden till kolstrejken. Hon beskriver vad som drev fram den, dess förlopp och vad den innebär för den fortsatta arbetarkampen i USA. Dessutom ger hon en del information om de amerikanska trotskisternas insatser.

Artikeln skrevs medan strejken fortfarande pågick. Vi har därför lyft ut några få meningar, som är inaktuella idag.

T.G .

 

Den nationella kolstrejken kommer att visa sig få en stor betydelse som den viktigaste kraftmätningen i den amerikanska klasskampen på 30 år. Och då i synnerhet när det gäller att bestämma styrkeförhållandena inför de sociala strider, som uppenbarligen banar sig väg i USA.

Gruvägarna provocerade fram strejken i och med att de öppet utmanade de rättigheter och de förmåner som det amerikanska Gruvindustriarbetarförbundet uppnått under de senaste decennierna. Det uttryckte i siat tur att ett nytt stadium öppnats i de amerikanska arbetsköparnas offensiv mot arbetarklassen — det första försöket sedan mitten på 40-talet att bryta upp ett av de större industriarbetarförbunden!

I sina ansträngningar att öka profiten och förbättra sin internationella konkurrensförmåga har de amerikanska kapitalisterna försökt att allvarligt försämra det arbetande folkets levnadsstandard i USA. Men inte genom att attackera hela den amerikanska arbetarklassen på en gång och inte heller genom att först ge sig på de starkaste grupperna.

De som först kom att utsättas var de arbetare som redan befann sig längst ner, socialt sett. Arbetslösheten ökade bland de svarta. Såväl ekonomiska nedskärningar som attacker på tidigare rättigheter användes för att tvinga kvinnorna tillbaka till hemmen eller för att få dem att hålla sig till de sämsta jobben.

Kapitalisterna genomförde bara ett fåtal direkta konfrontationer med fackliga organisationer — och när de gjorde det valde de ut de svagaste fackföreningarna, de med de mest förrädiska ledningarna:

Det gällde de fackliga organisationerna för offentliganställd a arbetare, som kunde spelas ut mot de nationella minoriteterna i städer som New York och Atlanta. Eller också skråmässiga fackföreningar, som gjorts odugliga i till varje form av kamp sedan de under decennier inriktat sin verksamhet på att försvara de vita, manliga arbetarnas privilegierade rätt till arbete.

Så småningom ansåg sig arbetsköparna emellertid tvungna att också ge sig på industriarbetarna och deras fackförbund. Den ytterligare profit som de skulle kunna klämma ut ur de kvinnliga arbetarna och de svarta – grupper som redan tidigare befann sig nära svältgränsen var mycket begränsad, även under goda konjunkturer. Den enda betydande ökningen av profiten hädanefter kunde alltså bara komma genom att man eliminerade en del av de löneförmåner som de större industriförbunden vunnit i tidigare strider.

Arbetsköparna talade därför inte bara om att ”hålla ställningarna” under stundande löneförhandlingar, utan började också att orda om att det gällde att ta tillbaka sådant som arbetarna tidigare uppnått. Så här beskrev Wayne Horvits regeringens chefsmedlare –  situationen:

”Företagarna understryker styrkeförhållandena för att se vad de tillåter. Arbetsgivarna anser att de under många år har gett ifrån sig mer än de borde ha gjort vid förhandlingsbordet, till fackföreningarna, och att tiden kanske är mogen att ta tillbaka en del av det.” (Wall Street Journal, 27 januari 1978.)

Arbetsköparna valde att inleda det nya stadiet i sin offensiv genom att utmana Gruvarbetarförbundet.

Förbundets medlemsantal hade minskat från en halv miljon verksamma gruvarbetare på 40-talet till 160.000 1977. Den fackliga organisationsgraden hade sjunkit från 70 procent 1974 till 50 procent bara tre år senare. Förbundet hade splittrats upp av en bitter valkamp, där stridsfrågorna inte framstått klart och där förbundsordföranden Arnold Miller fick sitta kvar men utan majoritetsstöd.

Arbetsköparna befann sig å andra sidan i ett relativt starkt utgångsläge och hade hela den härskande klassen bakom sig inför offensiven mot Gruvarbetarförbundet.

Carters energiprogram går ut på en fördubbling av den nuvarande årsproduktionen av 680 miljoner ton kol fram till 1985. Det skulle alltså innebära oerhörda vinster för kolbaronerna om de kunde ”tämja” de stridsvilliga gruvarbetarna och tvinga upp produktionssiffrorna.

Dessutom hade de stora kolkonsumenterna lager för tre-fyra månader framåt och arbetsköparna var övertygade om att gruvarbetarna skulle krypa tillbaka till förhandlingsbordet långt innan tillförseln av kol sinade.

En seger för kolföretagarna gentemot Gruvarbetarförbundet /i fortsättningen UMW — United Mine Workers/ skulle stärka deras sits inför förhandlingarna med järnvägsarbetarna i slutet av -78 och med bil- och lastbilsarbetarna inför 1979 års avtalsrörelse.

UMW:s roll

Den här bedömningen av vad striden med UMW skulle betyda inför kommande strider var särskilt riktig med tanke på den historiska roll som UMW spelat i den amerikanska arbetarrörelsen och dess rykte för att stå för en stridbar klasslinje.

Som Harry Patrick, en f d förbundsfunktionär inom UMW, uttryckte det:

”Att få ner Gruv på knä — det är som att få nestorn bland fackförbunden på fall.”

Det är speciellt två traditioner inom UMW som har ställt arbetsköparna inför problem. Båda har de hängt samman med användandet av strejken som vapen. Den första av dem har kommit att symboliseras i slagordet: ”Utan avtal, inget arbete!”, dvs att gruvfackföreningarna vägrat ge upp sitt enda medel för att utöva påtryckningar under förhandlingarna: strejken.

Den andra traditionen har gällt strejkvaktens okränkbarhet.

Arbetsköparna klagade bittert över att ”vilda” strejker kostat dem 2,5 miljoner arbetsdagar under 1977. Några få organiserade strejkvakter, som kommit till stånd med eller utan fackets godkännande, kunde innebära att vilken gruva som helst bommades igen eller — om det behövdes starkare påtryckningar än så —att strejken spreds till andra gruvor.

Inom själva UMW fanns det två förändringar som ägt rum under 70-talet som kom att spela en ökande roll allteftersom strejken utvecklades.

o 1972 lyckades en reformrörelse vid namn ”Miners for Democracy” /Gruvarbetare för demokrati/ kasta ut den korrupta apparaten kring Tony Byle och vinna vissa grundläggande rättigheter inom fackföreningarna, bland dem medlemmarnas rätt att rösta om avtalen.

Samtidigt ändrades UMW”s sammansättning drastiskt. I och med att tiotusentals återvändande krigsveteraner från Vietnam sökte sig till gruvorna, minskade gruvarbetarnas genomsnittsålder på några få år från omkring 55 till några och 30.

Strejkkraven

Kolföretagarna krävde när de gick in i avtalsförhandlingarna att fackföreningarna skulle slå till reträtt på alla punkter: när det gällde säkerhetsvillkoren, arbetsförhållandena i stort, bevarandet av levnadsstandarden, villkoren för ledighet och pensioner. Men deras allt annat överskuggande mål var att få slut på de vilda strejkerna.

I Wall Street Journal av den 21 februari citerades en representant för industrin, som ansåg att rätten att avskeda gruvarbetare som deltog i eller organiserade strejkvakter ”är ett absolut 'måste' för oss”.

Gruvarbetet är det farligaste industrijobbet i USA. 2.000 gruvarbetare har omkommit i arbetet under det senaste decenniet. Varje vecka dör 77 gruvarbetare i koldammlunga (pneumoconiosis) .

Det avtal som UMW undertecknade 1974 innefattade en komplicerad medlingsprocedur för att handlägga klagomål i säkerhetsfrågor. För gruvarbetarna är säkerhetsfrågorna något På liv och död. De har därför tvingats att helt enkelt sätta sig över den påbjudna proceduren och stoppa gruvdriften i vissa lägen för att därigenom tvinga gruvföretagarna att rätta till farliga arbetsförhållanden. Gruvarbetarna vet att det i genomsnitt skulle ta 44 veckor för dem 'om de litade till medlingsprocedurerna — samtidigt som det inte ens tar lika många sekunder för att en explosion skall proppa igen en gruvgång!

Eftersläpningen när det gäller behandlingen av arbetarnas klagomål är så stor att det finns fall som har tre år på nacken och som ännu inte tagits upp till behandling. Av de 400 klagomål som gick till medling i UMW:s 30:e distrikt var det för övrigt mycket få som fackföreningarna lyckades vinna. Förutom att kräva strejkrätt så begärde gruvarbetarna att deras sjukvårds- och pensionsfonder skulle återställas (”refinansieras”) .

Under 30 år hade UMW ett föredömligt hälsovårdssystem som bekostades av arbetsköparna (genom att vissa summor avsattes för varje ton producerat kol) . Det betydde att de hade gratis sjukvård ”från vaggan till graven” och att sjukvårdskliniker byggdes upp över hela kolfältet. Dessa förmåner skars ned kraftigt i juli 1977, då arbetsköparna tvingade gruvarbetarna att själva stå för upp till 500 dollar av kostnaderna /dvs ca 2.400 kr/. Kolföretagarna menade att hela fonden äventyrades genom att ”vilda” strejker hämmat produktionen och de hävdade att fonderna inte skulle återställas innan dess att problemet med de vilda strejkerna lösts. Gruvarbetarna motsatte sig förbittrat att deras sjukvårdsfonder skulle användas som gisslan för att kringskära deras strejkrätt - och svor att de skulle strejka så länge det behövdes för att återerövra den fulla täckningen för all nödvändig sjukvård.

När strejken började den 6 december tillbakavisade kolföretagarna gruvarbetarnas förklaringar att de skulle hålla ut i en lång strejk. Enligt ett uttalande i New York Times (från den 15 december) hävdade en av dem:

”Dom /dvs gruvarbetarna/ säger att dom kan hålla ut. Men låt Oss se vad som händer när strejken passerar årsskiftet då kommer det att vara annat ljud i skällan.”

Men verkligheten visade sig vara helt annorlunda. När president Carter gjorde regeringens strejkbryterimaskineri redo €.5r att kunna sättas in mot gruvarbetarna, den 6 mars, hade alla gruvorna på östkusten med UMW-organiserad arbetskraft hållits stängda i precis tre månader — och likaså många gruvor med icke-organiserade gruvarbetare.

Under strejkens gång skapades inte något sådant nytt ledarskap som skulle ha behövts för att kunna utgöra ett politiskt alternativ till Millers klassamarbetslinje. Det som saknades var inte stridbarhet eller en instinktiv vilja att föra klasskamp, inte heller brast det i förakt för Carter och andra kapitalistiska politiker. Sådant kom fram i så gott som varje TV- eller tidningsintervju med gruvarbetarna.

Det som saknades var en alternativ ledning inom förbundet, som kunde visa vägen till en politisk utmaning av arbetsköparna — t ex i form av arbetarkandidater i olika val eller genom att resa frågan om varför arbetarna behövde ett eget parti.

George Meanys råd

Den roll som byråkraterna i resten av arbetarrörelsen spelade var om något ännu mer skandalös än Millers. George Meany, toppbyråkrat i den dominerande fackföreningscentralen AFL-CIO, uppmanade öppet Carter att bryta strejken

”Om jag vore president”, sade Meany, ”så skulle jag ta hand om gruvorna och utforma sådana villkor som gruvarbetarna skulle kunna gå med på.”

Han uppmanade Carter att använda sig av Taft-Hartley-lagen gentemot gruvarbetarna genom att säga att han ”inte skulle kritisera presidenten” för en sådan åtgärd.

Bilarbetarförbundets ordförande

Douglas Fraser, som ofta framställer sig som ett ”progressivt” alternativ till den ärkereaktionäre Meany var överens om att ”ett regeringsövertagande skulle kunna vara godtagbart för en kortare period”.

En grov felbedömning

De amerikanska kapitalisterna felbedömde klart stämningarna bland gruvarbetarna. Under år av kamp mot arbetarklassen i USA för att försöka urholka dess levnadsstandard, så hade de aldrig ställts inför ett motstånd i den här skalan.

De omfattande kraven från företagarnas sida gjorde gruvarbetarna ursinniga och drev fram ett skärpt motstånd.

Den 37-årige Douglas Wriston citerades i pressen för sitt uttalande om att företagarna ”ville ha allt; de försöker tillvälla sig alltihop — och fackföreningsrörelsen kan bara inte gå med på det”.

Strejken visade hur också ett viss mått av facklig demokrati kan bli ett kraftfullt vapen i arbetarnas händer. Från första dagen lades det faktum, att de män och kvinnor som bröt kolet själva skulle rösta om avtalen, sin skugga över avtalsförhandlingarna. Förhandlingarna avbröts flera gånger sedan nyheter om eftergifter från de fackliga förhandlarnas sida läckt ut och drivit fram bittra reaktioner bland gruvarbetarna.

Den 6 februari kom UMW:s ordförande Arnold Miller överens med kolföretagarna inom ”Bituminous Coal Operators Association” (BCOA) om ett avtalsförslag. Miller gav därefter offentlighet åt det , som han uttryckte det, ”utmärkta avtalet” — ”betydligt bättre än något annat av de avtal som förhandlats fram under de senaste två åren”. UMW:s /centrala/ förhandlingsråd röstade dock ned det med överväldigande majoritet. Man vägrade att organisera en medlemsomröstning om förslaget — för att därigenom slippa riskera att utsättas för de ilskna reaktioner som de kunde vänta från gruvarbetarnas sida. En medlem i förhandlingsrådet betecknade Millers ”utmärkta” avtal som ett slavkontrakt.

Sedan de misslyckats med sina försök att svälta gruvarbetarna till underkastelse, trappade Vita Huset och kolföretagarna upp sin politiska kampanj för att isolera, demoralisera och förvirra de strejkande.

I de sex delstater i Mellanvästern som är mest beroende av kol för sin energiförsörjning deklarerade myndigheterna att det rådde ett ”kritiskt läge genom brist på energi”. De strejkande beskylldes för att tvinga fram avskedanden bland andra industriarbetare — och man hotade med ännu massivare avskedanden.

Det förutsades från myndigheterna att 2,5 miljoner arbetare förutom gruvarbetarna skulle stå utan arbete i mitten av mars om kolbrytningen inte hade kommit igång då och att el-tillförseln skulle behöva minska med 50 procent i de hårdast drabbade delstaterna.

Gatlyktorna släcktes i många städer i Ohio. I Indiana tvingades skolbarn att bära ytterkläder i sina kyliga klassrum. Skolor, affärer och underhållningslokaler stängdes eller också skars öppettiderna ner. Den federala kontrollen av luftföroreningar hävdes i Ohio, Indiana och Kentucky. (För att företagen skulle få möjlighet att använda mer luftförorenande bränsle ö.a.)

Avsikten bakom allt detta tal om ”energibrist” — och förutsägelserna om ännu värre förhållanden längre fram – var att vända arbetare inom andra samhällssektorer och befolkningen som helhet mot gruvarbetarna.

Hot om våldsåtgärder — som varit kännetecknande drag under strejken från allra första början — trappades upp. Indianas guvernör mobiliserade 600 soldater från nationalgardet för att finnas på plats med dragna vapen i samband med transporter av kol, som brutits av svartfötter.

Bryta kol med bajonetter?

Carter vägde noga olika metoder för att få till stånd ett organiserat strejkbryteri. Han hotade att sätta Taft-Hartleylagen i verket, för att med den som hjälp tvinga gruvarbetarna tillbaka till arbetet under en 80 dagars ”avkylningsperiod”. Men alla antog att gruvarbetarna skulle vägra att lyda en sådan order. Taft-Hartleylagen hade redan tidigare använts mot gruvarbetarna tre gånger och då nonchalerats varje gång.

Carter kunde också söka kongressens stöd för ett regeringsövertagande av gruvorna. Men man kunde knappast förmoda att gruvarbetarna skulle gå tillbaka till arbetet bara för att en amerikansk flagga hissades upp över ingången till gruvorna — i synnerhet inte när profiterna i alla fall skickades över till gruvägarna. Som den 49-årige gruvarbetaren Robert Rumberd från West Virginia sade i en intervju i Time (27.2 -78):

”Dom kan skicka upp armén hit, men dom kommer aldrig att få ut nåt kol ur Cabin Creek.”

Sista veckan i februari började Vita Huset att göra direkta organiserade försök att få till stånd en uppgörelse, medan såväl gruvarbetarna som deras förbundsledning fick stanna i skymundan. Carters arbetsmarknadsminister Ray Marshall arbetade fram en uppgörelse med ett /av de/ kolföretag som inte tillhörde BCOA, nämligen Pittsburgh and Midway Coal Company (P & M), ett företag med mindre än tusen anställda gruvarbetare. Detta avtal framställdes som en stor seger för gruvarbetarna och godkändes av UMW:s förhandlingsråd, genom ett majoritetsbeslut, som en ”norm” för en allmän uppgörelse.

Arbetsköparna försökte spela teater ... De vägrade godkänna P & M-avtalet, som de karakteriserade som en ”total kapitulation” för gruvarbetarnas ”oresonliga krav”. Den 24 februari uppträdde Carter i landsomfattande TV-sändningar för att ”gratulera” gruvarbetarna till de ”betydande resultat de uppnått” och för att hylla dem för deras ”hängivna arbete för rättvisa i gruvorna”.

När denna appell fick det svar den förtjänade i kolfälten, så kom Carter också att avslöja sin verkliga inställning: ”Om ni inte skriver under förslaget så ...!” Den pistol han riktade mot gruvarbetarnas huvuden var: en omedelbar användning av en eller annan form av direkt strejkbryteri från regeringens sida.

Det nya avtalsförslaget var långtifrån en ”kapitulation för gruvarbetarna” och i stället en uppiffad version av den upp- görelse som tillbakavisades /av förhandlingsrådet/ den 6 februari. En del av de relativt sett mindre allvarliga försöken att urholka gruvarbetarnas rättigheter hade tagits bort. Bland dem förslagen om att återinföra söndagsarbete, att genomföra ett ackordssystem som band lönerna hårt till produktiviteten och att införa en bot om 20 dollar /ca 95 kr/ per dag för arbetare som deltar i eller t o m besöker strejkvakter som organiseras vid ”vilda” strejker.

Men de grundläggande dragen i detta slavkontrakt-förslag kvarstod. Bland dem rätten att avskeda arbetare ”som gått strejkvakt eller på annat sätt aktivt medverkat till en olovlig strejk” och ersättningen av de tidigare sjukvårdsfonderna med ett kommersiellt sjukförsäkringssystem, där arbetarna själva skulle behöva betala upp till 700 dollar per år. Gamla och unga gruvarbetare motsatte sig förstås avtalsförslagets diskriminering av pensionerade gruvarbetare. De som slutade före januari 1976 skulle nämligen få pensioner på ungefär 275 dollar per månad /ca 1.300 kr/ — dvs bara ungefär hälften av vad de som pensionerats senare kunde få.

”Dom byggde upp den här fackföreningen”, påpekade gruvarbetaren Robin Davis (i New York Times den 26.2) om sina pensionerade arbetskamrater. ”Det är vår uppgift att se till så att den förblir stark — och ska vi lyckas med det måste vi tänka på dom också ...”

Ledande UMW-funktionärer kastade sig in i en stor kampanj för att förmå gruvarbetarna att anta det här avtalet. Veckan innan omröstningen fullkomligt bombarderades gruvstäderna med radio- och TV-annonser som prisade avtalsförslaget, annonser som framställts av en dyr PR-firma och som betalats med fackföreningsmedlemmarnas avgifter.

Arnold Millers roll i detta försök att tvinga gruvarbetarna att svälja ett helt otillräckligt avtalsförslag gjorde honom allmänt hatad av ”gräsrötterna”. En namninsamling med krav på Millers avgång är på gång och har /när denna artikel skrevs, andra veckan i mars/ samlat 4.000 av de 13.5000 underskrifter som krävs. I UMW:s andra distriktsavdelning i Pennsylvania har alla de 63 lokalorganisationerna krävt Millers avgång.

Allteftersom strejken utvecklades tenderade Miller själv att mer och mer dra sig undan, eftersom båda sidor avskydde honom. Han var oförmögen att ge arbetsköparna den ”arbetsfred” de krävde, fast han försökte ... Och han kunde inte förhandla fram den typ av avtal som gruvarbetarna krävt vid 1976 års UMW-kongress.

Strejken utvecklades mer och mer till frontalkrock mellan å ena sidan gruvarbetarna, å andra kolföretagarna och Vita Huset.

Andra fackföreningsfunktionärer brydde sig helt enkelt inte om strejken. Detta trots det faktum att det finns en vitt spridd beundran för gruvarbetarnas kampvilja bland lönearbetarna i allmänhet och fackligt aktiva i synnerhet. Breda solidaritetsaktioner skulle ha gått rakt emot regeringens försök att isolera gruvarbetarna genom beskyllningar mot dem för att orsaka ”energi-underskottet”. Men sådana solidaritetsaktioner har inte kom att orsaka ”energi-underskottet”. Men så dana solidaritetsaktioner har inte kommit till stånd i den utsträckning som skulle ha varit både möjlig och nödvändig.

SWP:s roll

Medlemmarna i SWP /de amerikanska trotskisternas organisation Sodalist Workers Party/ har ofta spelat en betydelsefull roll när det gällt att sätta igång de solidaritetsaktioner som ägt rum. SWP:s national committee /dess nationella ledning/, som sammanträdde den 23-26.2 beslöt att partiet skulle förstärka sina insatser för gruvarbetarna ytterligare och att denna fråga skulle göras till en central uppgift för hela partiet.

Partimedlemmarna har också haft framgång när det gällt att få till stånd solidaritetsuttalanden och materiella bidrag till gruvarbetarna från olika fackliga organisationers sida och överhuvudtaget stödaktioner från olika delar av arbetarrörelsen i USA.

Många SWP-avdelningar över hela landet kandiderar nu vid valen till olika federala och delstatliga institutioner —och dessa kandidater gör försvaret av gruvarbetarnas sak till sin mest framträdande kampanjfråga.

En ny SWP-avdelning byggdes upp i Morgantown i mitten på -77, mitt i hjärtat av kolfälten.

Young Socialist Alliance/YSA -- en trotskistisk ungdomsorganisation i USA/ har hjälp till att bygga stöd för gruvarbetarna och organisera solidaritetsmöten på universiteten.

En särskild kampanj har dragits igång för att få ut den socialistiska veckotidningen Militant till gruvarbetare och andra industriarbetare. Militant ägnar många sidor varje vecka åt att återge gruvarbetarnas version av det hela och att dra de politiska lärdomarna av strejken.

Strejkens politisk inflytande märks redan långt ifrån kolgruvorna. Staden New York inledde nyligen sina förhandlingar med de fackföreningar som representerar ca 200.000 kommunalt anställda, efter att dessförinnan ha varnat dem för kraftiga nedskärningar. Fackliga förhandlare erkänner att kolstrejken sätter nya gränser för vad de kan komma ut ur förhandlingarna med. ”Vi måste komma tillbaka med någonting - eller också kommer det att gå med oss som med Miller”, menade t ex Matthew Guinan, ordförande för Transportarbetarna.

Ordföranden för renhållningsarbetarnas fackförening, John DeLury, varnade för sin del för att de fackliga ledarna skulle få problem om de fortsatte att komma fram med samma resultat som tidigare: ”Vi kommer att få vilda strejker. Det är med oss som med kolgruvearbetarna. Man kan inte kontrollera det hela. Vårt folk kommer att motsätta sig det. Dom kommer att slå till.”

Nyhetsmedia försökte för sin del betona det unika med gruvarbetarna: deras stridbara historia, deras traditionella oberoende, deras geografiska isolering, det särskilt farliga arbete de utför, deras speciella strejkberedskap.

Innebörden av alla sådana kommentarer är att det är mycket mer än avståndet som skiljer Appalachernas dalgångar från Detroits gator. I synnerhet gruvarbetarnas benägenhet att föra klasskamp — som är svårt att förneka - beskrivs då som en speciell egenskap för gruvarbetarna.

De mest medvetna representanterna för den amerikanska kapitalistklassen låter sig emellertid inte förvirras av den här propagandan. De vet mycket väl att klasshatet inte uppstår genom att någon andas bergsluft och koldamm. De vet att gruvarbetarna inte är den enda arbetargrupp som har tillräcklig styrka för att kunna lamslå betydande delar av den amerikanska ekonomin.

”De försöker hävda att vi inte är så viktiga”, påpekade Gary Fleming, gruvarbetare från West Virginia, ”eller också att vi är dumma; men allt vad vi tog oss före var att lägga ner arbetet - och då började dom skrika allihop om 'nationellt undantagstillstånd'”.

De amerikanska kapitalisterna missbedömde gruvarbetarnas motståndskamp. Men de kan inte låta bli att ta hänsyn till den när de börjar ta itu med att försöka genomföra sina attacker på arbetarna inom järnvägen, inom bil- och lastbilsindustrin och stålsektorn attacker som de ser sig tvingade till på grund av det nuvarande tillståndet för den amerikanska ekonomin.