Fjärde Internationalen 3/1979.
Evelyn Reeds Kvinnans utveckling (svensk utgåva: Bokförlaget Röda Rummet, Sthlm 1979) har ända sedan den publicerades i USA 1975 gett upphov till ständiga diskussioner och tvister. Reed försökte tolka människosläktets förhistoria med utgångspunkt från den materialistiska historieuppfattningen och feminismen.
Denna marxistiska antropolog hävdade, liksom Friedrich Engels, att kvinnorna inte alltid har varit ett förtryckt kön.
Liksom Engels menade hon att samhället före klassamhällets uppkomst var organiserat i form av ett matriarkat där kvinnorna hade en hög och aktad ställning i ett kollektivistiskt och jämlikt samhälle.
Reed gick längre än Engels i sina försök att förklara hur och varför ett sådant jämlikt samhälle kunde uppstå – på vilket sätt kvinnorna gick i täten vid övergången från djurens livsbetingelser till det mänskliga samhället.
Reeds åsikter är mycket störande för akademiska antropologer som anser att kvinnorna alltid har varit det underlägsna könet. Hennes kritik mot dessa antropologer finns samlad i hennes nya bok, Sexism and Science (Pathfinder Press, New York 1978).
Också marxister och feminister har diskuterat Reeds teori och bevisföring. Här följer ett inlägg från Stephanie Coontz som tillsammans med Evelyn Reeds svar publicerades i februarinumret 1978 av Internationell Socialist Review, det amerikanska Socialist Workers Partys teoretiska tidskrift. Reeds bidrag kommer i nästa nummer av Fjärde Internationalen.
Coontz har bl a skrivit What Socialists Stands For och medverkat i antologierna Life in Capitalist America och America's Revolutionary Heritage, alla utgivna på Pathfinder Press. Tidigare har hon varit redaktör för Internationell Socialist Review och undervisar numera i kvinnohistoria på Evergreen State College i Washington.
För att underlätta läsandet har vi efter de två diskussionsinläggen lagt in en lista med ordförklaringar där olika facktermer förklaras.
Kvinnans utveckling av Evelyn Reed är en av de allt fler böcker som försöker rädda kvinnornas historia undan skribenter som har ignorerat kvinnornas bidrag till mänsklighetens utveckling, eller som har rättfärdigat den manliga dominansen som ett allmängiltigt samhälleligt förhållande, bestämt av biologiska orsaker. Reed är att gratulera till den roll hon har spelat när det gäller att angripa manliga fördomar inom antropologin och att visa fram bortglömda fakta om kvinnornas roller i primitiva och förhistoriska samhällen. Men den teori om matriarkatet som hon utvecklar fördunklar de väsentligheter som bör understrykas när det gäller det jämbördiga förhållandet mellan könen under den primitiva kommunismen och de samhälleliga orsakerna till att männen kom att dominera.
Jag ska börja med att peka på några viktiga områden där Reed och jag är överens:
1. Det var förhållandet mellan modern och hennes avkomma som var det grundläggande hos hominiderna och i de första mänskliga samhällena. Parbildningen kan ha blivit fördelaktig under senare skeden av jägarperioden, men gruppgemenskapen var fortfarande starkare än några andra band.
2. De äldsta samhällsbildningarna kan betecknas som primitiv kommunism. Produktionssättet var ytterst enkelt och innebar en mycket begränsad utveckling av produktivkrafterna samt en minimal arbetsfördelning. Eftersom man producerade (i mycket begränsad omfattning) och fördelade födan gemensamt förekom det ingen privat egendom och inget tillägnande av privategendom. Fördelningen skedde naturligtvis inte enligt den utvecklade kommunismens principer – ”av var och en efter förmåga, till var och en efter behov” – men utnyttjandet skedde kollektivt och fördelningen gick efter kriterier som uppstod ur gemenskapens speciella sociala förhållanden. Hos tasaday-folket är det de minsta barnen som får maten. I andra samhällen kan det vara ålders- eller släktskapskriterier som används. Det utmärkande draget för den primitiva kommunismen är att alla har lika tillgång till produktionsmedlen och att det inte förekommer privat tillägnande av eventuella överskott.
3. Den primitiva kommunismen byggde på jämlikhet. Hos tasaday-folket såg man exempelvis att ”beslutsfattandet” uppenbarligen byggde på diskussioner där män och kvinnor uttryckte sina åsikter på ett jämbördigt plan, där ålder och erfarenhet avgjorde graden av ledarskap” (The Gentle Tasaday: A Stone Age People in the Philippine Rain Forest, s 24, John Nance, Harcourt Brace Javonovich, 1975). Nance berättar (s 116) att man frågade en tasaday vem som var hövding. ”Ingen”, blev svaret. Samarbete var det som skattades högst i detta samhälle. Bushmännen har t ex inget ord för konkurrens i sitt språk.
4. Inom dessa jämlika samhällen spelade kvinnorna en avgörande roll inom produktionen och deltog helt och fullt i samhällslivet. Den diskriminering av kvinnorna som uppstod senare förknippades inte med deras biologiska egenskaper utan hängde samman med privategendomens uppkomst ur det samhälleliga överskottet. Karen Sacks gjorde en jämförande studie av fyra afrikanska samhällen och upptäckte att kvinnorna inte alls utsattes för några sociala, sexuella eller politiska inskränkningar hos mbuti, ett samlar- och jägarsamhälle där grupperna arbetar kollektivt med produktionsresurserna, men att inskränkningar av det slaget var hårdast hos ganda, ett klassamhälle som bygger på jordbruk (Toward an Anthropology of Women, s 223 utgiven av Rayna Reiter, Monthly Review, New York, 1975.
5. Slutligen är Reed och jag överens om förekomsten av manliga fördomar inom större delen av antropologin och om behovet av ytterligare forskning om kvinnornas roll i primitiva kulturer. Reed har gjort en insats genom att studera hundratals källor av äldre datum och samla en stor mängd exempel på kvinnornas roll och ställning inom många samhällen.
Men Reed nöjer sig inte med att visa på kvinnornas väsentliga roll i primitiva samhällen och sambandet mellan kvinnornas underordnade ställning och privategendomens uppkomst. Hon försöker kombinera material som är godtyckligt utvalt från primitiva samhällen på olika nivåer av utveckling där observationerna inte går längre tillbaka än till 1600-talet, med påståenden om babianerna vars utvecklingslinje skilde sig från människornas för minst 15 miljoner år sedan. På det sättet vill hon övertyga oss om att övergången från apa till hominid som inträffade för 4-6 miljoner år sedan genomfördes endast genom att honorna tyglade hannarna genom matriarkatets institutioner.
Reeds teori om matriarkatet förutsätter ett gigantiskt trauma i människosläktets förhistoria, orsakat av övergången till köttätande, som väckte hannarnas latenta aggressivitet och hotade släktet med utrotning. Detta förhindrade kvinnorna genom att instifta matriarkatet.
1. Reed accepterar teorin om att jakten var central för den mänskliga utvecklingen. Hon tror att ”hannarna var särskilt lämpade för jakt. Inga modersfunktioner eller moderskänslor höll dem tillbaka” (s 87 i den svenska upplagan). I det följande är alla sidhänvisningar till den svenska utgåvan) och de ”hade utvecklat de kraftiga käkmuskler och hörntänder som gjorde dem lämpade för jakt.” (s 88)
Men Reed hävdar att hannarnas utveckling i riktning mot jakt (som hon tenderar att jämställa med aggressivitet) påverkade det mänskliga samhället på ett helt annat sätt än vad förespråkarna för den manliga dominansen anser. Föreställningen att jakten som sådan ledde fram till mänsklig samhällsbildning” tar . . . ingen hänsyn till den stora faran med kannibalismen under en tid när gränslinjerna mellan hominider och djur fortfarande var oklara” (s 87). ”Solidariteten i urflockarna där det spirande samhället organiserades skulle krossas om det fanns den minsta risk för att män som var ute och jagade djur skulle vända sig mot män från samma grupp för att döda och äta dem” (s 51). Jakten var den kritiska linjen mellan apor och människor, men ställde problemet med dödande utan åtskillnad. En allmän kannibalism när det gällde födan hotade de nya hominidernas själva existens.
2. Ett annat problem som mötte de första hominiderna var våldsamheten hos den manliga sexualiteten och dess strävan efter dominans. ( Se Kvinnans utveckling, s 65-75 där Reed lägger fram sin teori om att männen är ”det stridslystna könet, och de kämpar inte bara om honor utan också om att uppnå en maktställning i det område där honorna finns” s 65).
3. Kvinnorna hade en biologisk fördel gentemot manlig kannibalism och sexuell våldsamhet, ”de två stora farorna som hotade de första människorna” (s 90). ”Det var endast honorna som hade de moderliga funktionerna och känslorna, och det var troligen orsaken till att de kom efter i mathållningen och höll fast vid primaternas vegetariska diet” (s 88). Taburegler för kött är rester av kvinnornas frivilliga avstående från kött, ”mat som de ansåg motbjudande”, (s 90). Dessutom hade kvinnorna på grund av sina modersfunktioner förmåga att samarbeta. Det var därför kvinnorna instiftade taburegler för föda och sexualitet för att lägga på männen ”de inskränkningar som krävdes i jakten på föda och partners” (s 90).
Reed klargör att hon inte talar om några milda åtgärder, som att kvinnorna går före med gott exempel eller att de socialiserar sina söner. Hon antyder till och med att det i ”mänsklighetens gryningstid” förekom en väldig strid mellan könen där kvinnorna vann kontroll över männen: ”Kvinnorna hade den biologiska utrustningen för att klara denna uppgift, och dessutom hade de under det dagliga arbetet skaffat sig det avgörande vapnet för segern. De hade upptäckt elden.” (s 161).
4. De grundläggande sociala sederna och institutionerna i det primitiva samhället utvecklades för att lägga band på männens kannibalism och sexualitet. Släktskapssystemet var t ex en metod för att hindra männen från att äta varandra utan urskiljning. ”Eftersom våra tidiga förfäder var ur stånd att dra upp skiljelinjen mellan människor och djur med biologins hjälp, så blev de tvungna att hitta på andra metoder. Och det gjorde de genom att inrätta det sociala släktskapssystemet. . . Medlemmarna i flocken, eller släktgemenskapen, var heliga och okränkbara; släktmedlemmar fick aldrig döda eller äta varandra. De fick endast döda och äta utomstående, icke släktmedlemmar, som betraktades som djur” (s 43-44).
Incesttabu och könssegregering var de metoder som kvinnorna använde för att skydda sig själva och barnen från männens våldsamma sexualitet. ”Man ser allt mindre av förening mellan könen och allt mera av segregering, ju längre tillbaka man forskar i förhistorisk tid” (s 160).
5. Det var alltså kvinnorna som kanaliserade männens aggressivitet ”till nyttiga uppgifter i reglerad jakt” och försvar (s 90). Det var kvinnorna som senare lyckades utveckla vänskapliga förbindelser med främmande kvinnor (s 288) medan männen fortfarande betraktade manliga främlingar som föda. Lyckligtvis hade männen alltid betraktat kvinnorna som människor (s 307) och kvinnorna hade alltså en ställning som tillät dem att gå i spetsen ”från fiendskap till gästfrihet” mellan grupperna, med hjälp av utbyte av föda, partners och gåvor. Reed anser alltså att det ursprungligen rådde ett fientligt förhållande mellan grupperna, och att gästvänskapens ursprung inte ska sökas i den primitiva kommunismens produktionssätt utan i kvinnornas ansträngningar att tämja männens aggressivitet.
Den här konstruktionen ger upphov till en rad problem som hänger samman med att Reed accepterar den biologiska determinismen, och med att hon pressar ihop utvecklingen under miljontals år till ett enda matriarkaliskt ”stadium”. Jag ska peka på några av problemen och föreslå en alternativ tolkning av den mänskliga utvecklingen som jag tror är mera förenlig med den materialism vi båda ansluter oss till.
l. Reeds teori om den manliga sexualitetens våldsamhet bygger på material från just de biologiska determinister hon angriper, så som Washburns babianstudier och den ökända episoden i London 7.00. som orsakades av att man på konstlad väg skapade en babianflock med alltför många hannar i förhållande till honorna. Men primaternas fadersbeteende är ytterst varierande. Somliga primatfäder angriper ungarna medan andra åtar sig ”hela ansvaret” för värden av ungarna, och modern endast har korta perioder av kontakt som inskränker sig till diande och undervisning (Barbara Watson, utgivare, Women's Studies: The Social Realities, s l73, Harper and Row, New York, 1976).
Vi har 99 % av våra gener gemensamma med schimpanserna och skilde oss från dem för endast 5 miljoner år sedan. Det är mycket sociala djur som uppvisar en mycket låg grad av manlig dominans, hierarkier och aggressivitet. Honorna tar ofta initiativ till parning och hannar väntar på sin tur utan öppna fientligheter. Vuxna hannar umgås fredligt med yngre djur, även om mödrarna har det främsta ansvaret för omvårdnaden. ”Honorna delar med sig av växt- och köttföda till avkomman men sällan till någon annan; hannarna delar sin växt- och köttföda med vuxna av båda könen (Tanner och Zihiman, ”Women in Evolution”, del I, Signs 1,3, 1976, s 594).
2. Reed förutsätter att ”kvinnornas tänkande utvecklades i snabbare takt än männens” (s 145) och att ”manlig och kvinnlig sexualitet från början utvecklades åt olika håll, och kom att skilja såg åt mera än hos djuren”, vilket visade sig i att ”den kvinnliga sexualiteten minskade. . . kraftigt” (s 155) och i att könen skilde sig i fråga om diet; männen åt kött och kvinnorna höll fast vid primaternas vegetariska diet (s 88). Denna biologiska differentiering förklarar varför kvinnorna var i stånd att utveckla social samverkan och sociala bruk, medan männen fortfarande behärskades av djuriska instinkter ända tills kvinnorna lyckades tygla dessa instinkter genom att instifta matriarkatet.
Antagandet att könen utvecklades åt var sitt håll får inget stöd vare sig av fakta eller av evolutionär logik. Schimpanshannarnas hörntänder är 40 % större än honornas, men hörntänderna hos de första kända hominiderna är redan små hos bägge könen, och andra fysiska tecken pekar också på att skillnaderna minskar. Att honornas löpperioder försvann betydde att den tid ökade då de var mottagliga för sexualitet, och samma sak innebar säkerligen utvecklandet av förmågan till orgasm. Detta skulle betyda ett framsteg i utvecklingen eftersom kvinnan skulle få en mera direkt kontroll över sexuella initiativ och möjlighet att välja lämpliga partners.
Det finns inte heller någonting som tyder på könssegregering i kvarlevorna av de äldsta hominiderna, och den typen av förhållande återfinner man oftast inte hos de mest primitiva samlar- och jägarstammarna, men däremot i mer komplicerade samhällen med trädgårdsskötsel eller jordbruk, vilket Reeds exempel också visar.
Om hominidhonorna verkligen avhöll sig från köttätande kan man lika gärna hävda att männens tänkande utvecklades snabbare eftersom de hade tillgång till mera protein. Men det finns inget fossilt material som tyder på skilda dieter.
3. Det är viktigt att skilja på fossila bevis på kannibalism hos grupper som uppträdde före homo sapiens och förekomsten av rituell kannibalism i homo sapiens-samhällen som ligger en halv miljon år senare i tiden. Innan Reed hävdar att den nutida rituella kannibalismen är en kvarleva av hominidhannarnas smak för människokött måste hon bevisa att kannibalismen verkligen var en huvudkälla till näring för hannarna, som inte gjorde skillnad på andra män och djur (fastän de kunde göra skillnad när det gällde kvinnor).
Det finns ytterst få bevis för kannibalism som näringskälla hos de äldsta hominiderna. Det finns afrikanska fynd som kan tyda på att en art har ätit en annan (dvs Australopithecus africanus åt Australopithecus robustus). Men de flesta teorier om kannibalism hos de äldsta hominiderna bygger på fynden i Chou-kou-tien, där man har hittat skallar och andra skelettdelar efter 40 personer bland ett mycket större antal benrester efter djur. På grundval av sådana bevis har Raymond Dart tecknat en ohygglig bild av förhistorisk kannibalism. Men Dart har en avsikt: ”Denna avskyvärda grymhet människor emellan är ett oundvikligt resultat av deras blodtörst; detta utmärkande drag för människan kan bara förklaras av människans ursprungliga period av köttätande och kannibalism” (Adventures with the Missing Link, s 201, Harper and Row, New York 1959).
Om man tolkar Chou-kou-tien-fynden utan sådana baktankar är de inte tecken på någon allmän kannibalism. Antalet individer är för få i förhållande till djuren för att man ska kunna dra slutsatsen att det allmänt förekom att man jagade och åt andra hominider. Dessutom visar det faktum att endast skallar och några få andra skelettrester återfanns att man gjorde skillnad mellan hominider och djur. Djurkropparna hade förts hem och ätits hela. Det kan röra sig om rituellt ätande av hjärna eller märg (vilket tyder på en väl utvecklad förmåga att skilja mellan djur som födoämne och andra hominider, vars hjärnor kunde betraktas som en källa till styrka), men man kan också tänka sig att skallarna användes som dryckeskärl. Alexander Marshack sammanfattar forskningsresultaten: ”Vi vet inte. Men. . . vi befinner oss långt ifrån den enkla formen av djurisk aggressivitet (eller) köttätande” (The Roots of Civilization, s 123, McGraw-Hill, New York, 1971).
Om Reed fortfarande vill hävda att Chou-kou-tien-fynden pekar på ”en period av kannibalism” stöter hon här på en utmaning mot sin uppfattning att kvinnorna var i stånd att göra slut på kannibalismen därför att männen betraktade kvinnorna som människor: i fyndet finns skallar efter både män och kvinnor.
Om kannibalismen verkligen var ett problem för de första hominiderna måste man ha löst detta problem redan innan man började ägna sig åt jakt i större omfattning; jakten är ett företag som kräver samarbete snarare än aggressivitet. Reed erkänner också att tecken på kannibalism är mycket sällsynta från neandertaltiden. Neandertalarna hade redan ganska utvecklade mänskliga känslor. Man har funnit rester efter lytta neandertalare, som måste ha blivit omhändertagna av andra för att ha kunnat överleva till vuxen ålder och dö av naturliga skäl. (The Human Adventure, G. Peito och P. Peito, s 81, Macmillan, New York, 1976). Det finns inga tecken på kannibalism hos Cro-Magnon-jägarna.
4. När man betänker att bevisen för en allmän kannibalism hos de äldsta hominiderna är så tvivelaktiga måste man ifrågasätta argumentet att den rituella kannibalism som har observerats hos en del primitiva stammar skulle vara en kvarleva från en period som ligger 40 000 år före homo sapiens uppkomst. I själva verket finner man sällan rituell kannibalism och tabuföreskrifter for kött hos samlar- och jägarfolk som lever under betingelser som mest påminner om våra hominida förfäder, däremot i mer avancerade samhällen som ägnar sig åt trädgårdsskötsel och jordbruk.
Det här visar på ett viktigt problem när det gäller Reeds sätt att använda sig av ”kvarlevor”. Själv är jag den första att erkänna att ålderdomliga ritualer, innebörden av vissa ord osv kan ge ledtrådar till äldre institutioner och sedvänjor, men jag kan inte tänka mig att sådana kvarlevor ökar i omfattning eller dyker upp på nytt när ett samhälle når högre stadier i utvecklingen. Om t ex släktskapssystemet verkligen innebar lösningen på problemet med kannibalismen i den äldsta tiden, så borde de mest primitiva samhällena, (de som är närmast kannibaltillståndet och därför mest plågade av aggressivitet) ha det mest invecklade och klarast definierade släktskapssystemet, som sedan borde gå mot förenkling allt eftersom kannibalismen och aggressiviteten dog ut. Men i verkligheten är det tvärtom.
De mest primitiva jägarsamhällen vi känner till är vanligen de mest fredliga, har den lägsta kannibalismen och det minst invecklade släktskapssystemet. Bushmännen visar t ex ingen aggressivitet och äter inte ens babianen därför att ”han är så lik människan”. Detta milda beteende har de utvecklat utan hjälp av tabuföreskrifter angående kött för kvinnor, stränga släktskaps- och boenderegler eller könssegregering. Köttabu för kvinnor, könssegregering eller tävlan i gåvoutbyte finns inte heller hos andra primitiva grupper som shoshonerna, nambiquara i Brasilien, yaghan i Eldslandet och tasaday.
I de flesta fall bör inte förekomsten av sådana sedvänjor uppfattas som kvarlevor frän en tidigare period då kvinnorna tyglade männens våldsamhet utan som återspeglingar av de rådande sociala förhållandena. Framför allt könssegregeringen, med skilda bostäder för män och kvinnor, är uppenbarligen en senare uppfinning, och tenderar att hänga ihop med en ganska utvecklad arbetsfördelning mellan könen. Samma sak gäller de fyra afrikanska stammar som Karen Sacks studerade: mbuti, som hade det mest primitiva produktionssättet och det mest jämlika förhållandet mellan könen, saknade restriktioner för kvinnornas verksamhet under menstruation och graviditet. Säcks betraktar inte sådana restriktioner i de mer utvecklade stammarna som kvarlevor av ett tidigare matriarkat. I stället argumenterar hon övertygande för att de återspeglar kvinnornas underordnade ställning i och med privategendomens framväxt. De tjänar till ”att skilja kvinnornas reproduktiva funktioner från den samhälleliga produktionen av utbytesvaror” och ”att symbolisera motsättningen mellan samhällelig produktion av utbytesvaror och privat eller familjevis tillägnande” (Reiter s 226).
5. Ytterligare ett problem med Reeds teori är slutligen att den vänder uppmärksamheten från produktionssättet och de sociala förhållandena inom produktionen till formerna för samhällets organisering. Reed söker kulturens ursprung i en form för samhällets organisering – modersklanen – i stället för att söka i produktionsförhållandena i ett givet samhälle. Hon hamnar i en situation där hon förklarar klassamhällets uppkomst med hjälp av en samhällsvariabel, förhållandet mellan könen, i stället för den avgörande samhällsfaktorn, produktionsförhållandena. Reed förklarar inte könsrollerna i det primitiva samhället med hjälp av de kollektiva produktionsförhållandena. I stället förklarar hon de kollektiva produktionsförhållandena genom könsrollerna. I stället för att förklara samhällssederna med hjälp av arbetsförhållandena i primitiva samhällen hävdar hon att samhällssederna var förutsättningen för att dessa arbetsförhållanden skulle växa fram: kvinnorna inrättade samhällsseder i stil med släktskapssystem och taburegler för att underkuva den manliga aggressiviteten och bereda marken för produktion och distribution i fredligt samarbete. Att hon lägger tonvikten på förhållandet mellan män och kvinnor som den främsta drivkraften i det primitiva samhället leder till och med till uppfattningen att ”det tvingande behovet att genomföra enfadersfamiljen och göra sig av med den splittrade modersfamiljen röjde vägen för privategendomen” (s 436).
En alternativ tolkning av den mänskliga utvecklingen skulle ta sin utgångspunkt i att man erkänner att samarbete vid distributionen av födan var den kritiska faktorn i hominidernas utveckling; och att mödrarna säkerligen var ledande i denna fråga. Men männen lämnades inte utanför denna utveckling. Mödrarna socialiserade alla sina barn, både pojkar och flickor, för att stärka bandet mellan mödrarna och deras avkomma. Processen påskyndades genom att löpperioden försvann, vilket innebar att honorna fick större möjlighet att välja lämpliga partners vid parningen.
Incesttabut bidrog till ökat socialt samspel, eftersom förhållandena då inte begränsades till mor och barn. Reed har rätt när hon påpekar incesttabuts sociala karaktär; däremot anser jag att hon har fel när hon ser det som en reaktion mot manlig aggressivitet, som utlöstes på grund av jakten. Man har observerat exempel på undvikande mellan mor och son hos schimpanser, och jag tror att man kan betrakta det som en metod att upprätta olika typer av samspel med andra gruppmedlemmar, vilket är nödvändigt för överlevnaden hos djur som lever i samhällen. Hos homo sapiens var exogami (kravet på att gruppmedlemmarna gifter sig utanför gruppen) säkerligen en utvidgning av en sed som skulle underlätta största möjliga sociala samspel.
Incesttabut uppstod troligen innan jakten växte fram som gemensam aktivitet, och bidrog till att bana väg för den. Sally Slocum säger: ”Jakten på storvilt blir en mer logisk utveckling om man föreställer sig att den växer fram ur ett antal förändringar: fördelning av insamlad föda bland kvinnor och barn, socialt band som blir starkare med tiden, ökad hjärnvolym, och de första uppfinningarna för sådana ändamål som transport av spädbarn och föda, samt för tillagning av födan” (Reiter, s 48).
Själv vill jag föreslå en mindre katastrof artad teori för den mänskliga utvecklingen, där fördelningen av födan bidrog till en utökad neotoni (en längre period av föräldraberoende hos avkomman) vilket ger ökade möjligheter till social inlärning, stärker de sociala relationerna och ger upphov till mer komplexa relationer, samt leder till ökat gemensamt arbete. Detta i sin tur förstärkte utvecklingen mot ökad hjärnvolym och ytterligare socialt samspel. Kvinnornas roll i denna utveckling kan mycket väl ha varit avgörande; men både män och kvinnor deltog i de ökande gemensamma uppgifterna.
Finns det trots allt en möjlighet att den framväxande jakten ledde till en regression som lockade fram en atavistisk manlig aggressivitet och väckte en hotande kannibalism, som endast kunde bemötas genom kvinnornas ingripande? Det är en intressant spekulation, men den är inte särskilt trolig. Reeds bevis består av ”kvarlevor” som man funnit en miljon år efteråt – och de är inte ens från de mest primitiva grupperna. Observationer av schimpans- och babiangrupper när det gäller anpassning till köttätande tyder på att jakten snarare stimulerar samarbete och fördelning av föda än aggressivitet och kannibalism (Emily Hahn, On the Side of the Apes, Crowell 1971; Hardin and Strum,”The Predatory Baboons of Kekopey”, Natural History, mars 1976).
Man bör inte blanda ihop rovdjursbeteende och aggressivt beteende. Det är i själva verket fråga om två helt motsatta beteenden. Hos hominiderna står framväxten av rovdjursbeteende (jakt) i nära samband med frånvaro av aggressioner och med en hög grad av samarbete. Pygméerna från Ituriskogen är t ex ett av de mest specialiserade och effektiva jägarfolken i världen, och de är också en av de fredligaste grupper man känner till (Colin Tumbull, The Forest People, Simon and Schuster, New York 1961). I allmänhet uppvisar mycket få jägarsamhällen aggressivt beteende eller tecken på kannibalism.
Hur ska vi då förklara de här sederna som Reed menar har utvecklats för att kontrollera aggressiviteten – taburegler för födan, invecklade släktskapssystem, rituella offer och könssegregering? Vi bör utgå från det empiriska faktum att de oftare återfinns i relativt högstående, förstatliga samhällen än i de primitiva jägarflockarna som står närmast våra hominida förfäder, Detta antyder att förklaringen till dessa seder bör sökas i de rådande sociala förhållandena, inte i det avlägsna hominida förflutna. Jag skulle vilja rikta uppmärksamheten på förändringar i produktionen och distributionen, framför allt på det allvarliga hot som ett överskott innebär för ett primitivt kollektiv, och föreslå att släktskap har utvecklats som ett medel för distribution och samhällsorganisation allteftersom flocksamhällena blir mer komplicerade.
Det mest primitiva sättet för produktion och distribution är det enkla insamlandet av föda, med minsta tänkbara arbetsfördelning. Engels menar att den enda arbetsfördelningen i sådana samhällen gick mellan könen. Men studier av grupper typ tasaday pekar mot att inte ens denna fördelning existerade innan jakten uppstod. Alla samlar föda, och de äter ofta under själva samlandet.
Det finns inget samhällsbehov av ett formellt distributionssystem, ett sätt att upprätta relationer som innebar skyldigheter. Kan man då förvåna sig över att tasaday endast har mycket svaga termer för släktskapsförhållanden och inte kunde förstå varför intervjuarna ville ha reda på dem?
Enligt Ethnographic Atlas (Murdock, 1967) har de mest primitiva jagar- och samlarsamhällena till allra största delen bilateral härstamning, och reglerna för bosättning (där paret slår sig ner efter giftermålet) är flexibla. Bosättningen är bilokal i flock-samhällen som har färre än femtio medlemmar; något mer än hälften av de större flockarna är patrilokala. Släktskapsberäkningar går alltså inte särskilt långt tillbaka i tiden, och bosättningsreglerna är fortfarande ganska informella. Detta motsvarar det ömsesidiga förhållandet mellan produktion och konsumtion som karakteriserar den primitiva kommunismen. Invecklade regler för härstamning och skyldigheter är inte nödvändiga här.
När flocken blir större och en mer beständig arbetsfördelning upprättas, åtminstone mellan könen, blir släktskapsindelningen ett sätt att organisera distributionen. I och med att samhället specialiserar sig på att utnyttja ett speciellt område utvecklas mer stabila härstamnings- och bosättningsregler. Samhällen med trädgårdsskötsel, där produktionssystemet samlar kvinnorna i arbetet, tenderar att bli matrilokala och matrilineära; i herde -samhällen leder behovet att samla männen till boskapsskötsel och slakt till att patrilineära och patrilokala mönster utvecklas. Det senare är inte i sig varken orsak till eller symptom på att kvinnorna skulle ha en underordnad ställning. Hos de patrilokala och patrilineära herdefolken i Tibet är kvinnorna ”självständiga och frimodiga. Liksom männen tillbringar de en stor del av livet till häst. . . De är varken isolerade eller tvingade att uppföra sig på visst sätt i främlingars närvaro”, och man frågar dem till råds om stammens affärstransaktioner (Evelyn Kessler, Women: An Anthropological View, s 46 Holt, Rinehart and Winston, New York, 1976).
Genom släktskapssystem uppstår möjlighet – men inte tvång – till ytterligare differentiering; ledande ätter m m kan uppstå. Differentieringsprocessen och privategendomens uppkomst är en komplicerad sak, men ingenting blir tydligare av att man hänvisar till en revolution från de egendomsbesittande fäderna i det patriarkaliska systemet gentemot de kollektivistiska klanbröderna i det matriarkaliska systemet. I stället bör vi titta närmare på det primitiva samhällets inre dynamik, när fördelandet övergår till byteshandel och ömsesidigheten blir en plikt.
Reed menar exempelvis att ursprunget till gåvoutbytet ligger i blodshämnden. En enklare förklaring är enligt min uppfattning att det rör sig om en yttring av ömsesidigheten i ett primitivt kollektiv. Bushmännen betraktar exempelvis både givande och krav på gåvor som ett grundläggande sätt att uttrycka kärlek och solidaritet. Om man genast betalar igen gåvan betraktas detta som direkt ”oanständigt. . . eftersom utbytet då kommer att likna köpenskap, vilket bushmännen avskyr” (Ken Jordan, ”The Bushmen of Southern Africa”, s 159, Race and Class, hösten 1974).
Tävlingar i att ge gåvor kan betraktas som ett försök från ett i grunden jämlikt samhälle att handskas med de spänningar som uppstår när ett överskott uppkommer. Hellre än att betrakta potlatches som en metod att handskas med någon form av primitiva aggressioner, uppkomna ur okunnighet om döden och som endast förekom hos männen (s 288) kan man se dem som ett försök att handskas med överskott som till sist skulle leda till att privategendom, betalt arbete och klassamhället uppstod. Som Engels påpekade i Anti-Dühring är privategendomen ingenting som tvingas fram med maktspråk, den växer fram ur den primitiva gemenskapen och förändrar den därigenom. Samarbete övergår till konkurrens, ömsesidigheten blir till ojämlikhet i fråga om skyldigheter.
Kvinnornas roll förändras under denna process. I de mest primitiva samhällena där produktionen och distributionen är kollektiva arbetsuppgifter, har kvinnor och män likartade roller och lika ställning. Männen tenderar att vara mer rörliga, på grund av kvinnornas långa amningsperioder (som också har barnbegränsande syfte), och det är också männen som tenderar att ägna sig åt jakt, boskapsskötsel, handel, krigföring, och andra aktiviteter som innebär rörlighet. Men arbetsfördelningen är inte stelbent. Barnlösa kvinnor kan följa med männen på jakt. Inte heller innebär denna uppdelning någon olikhet i ställning. Men om vi håller i minnet att privategendomens ursprung ligger i dynamiken i den primitiva fördelningen och byteshandeln kan vi icke desto mindre här se en källa till större makt för männen, och därmed högre status.
I den mån arbetsfördelningen oftare förde det ena könet i kontakt med möjligheten till privat överskott kan vi här se ett frö till ojämlikhet mellan könen. Om männens ansvar för jakt och krigföring ger dem speciell tillgång till rörlig privategendom i form av slavar, handelsvaror och boskap, då kommer kvinnornas roll att förändras; från att ha varit producenter till att ägna sig åt bearbetning när produktionsförhållandena förändras. Som marxisterna alltid har hävdat är det vid denna punkt som kvinnorna förlorar ställning och makt.
Men det bör nämnas att detta inte nödvändigtvis behöver vara en rätlinjig process. De starkaste bevisen på att kvinnor kunde ha en hög ställning i äldre samhällen finner vi inte hos de mest primitiva kulturerna som lever under äldre stenålderns förhållanden, utan i samhällen från yngre stenåldern, framför allt i högutvecklade stadsstater som bygger på jordbruk. I Turkiet har man grävt fram husgrunder från en stad från yngre stenåldern, och där kan man se att kvinnornas sovplattform var mycket större än männens (James Mellaart, Catal Huyuk, s 60, McGraw-Hill, New York, 1967). Både där och i andra stadsstater, som Kreta, kan man finna tecken på religioner som centrerades kring kvinnorna. Kvinnorna hade också utomordentligt hög status hos de relativt högt utvecklade irokeserna, och det egyptiska kungadömets matrilineära härstamning är välkänd. Under Gamla Riket i Egypten avbildades kvinnorna också ofta större än männen. Mayas stadsstater styrdes ibland av kvinnor.
Att tolka dessa fynd som kvarlevor av ett tidigare matriarkat tycks märkligt. Är det inte möjligt att kvinnornas ställning förbättrades i vissa jordbrukande stadsstater på grund av deras bidrag till trädgårdsskötselns utveckling, och på grund av att kvinnornas fruktsamhet förknippades med det väldiga överskott som dessa städer var så starkt beroende av? Vi bör också fundera på om den ökade vikt som privategendomen innebar för härstamningen tillfälligt kan ha stärkt kvinnornas ställning i samhällen med matrilineär arvslinje. Det behövs ytterligare forskning på de här punkterna. Men det är riskabelt att dra slutsatser om en hög ställning för kvinnorna på grund av att det finns kvinnliga regenter – se bara på drottning Victorias England.
En sista punkt; många av Reeds fakta blir ytterst användbara om man förkastar hennes modell med ett världsomspännande matriarkaliskt stadium som gör slut på en period av manligt våld. Reeds tolkning av det grekiska dramat håller inte så länge man anknyter den till föreställningen att ”övergången från matriarkat till patriarkat lämnade outplånliga spår i den grekiska mytologin” (s 478). Från Hesiodos' skrifter vet vi att Grekland var ett patriarkaliskt samhälle redan på 1100-talet f Kr. De grekiska skådespelsförfattarna frän 400-talet f Kr lade ofta till kvinnor till de gamla myterna, eller förstärkte deras betydelse. Elektra var exempelvis en bifigur i mytologin, men Aischylos gav henne en central plats i sitt verk. Han gjorde säkerligen inte någon djupdykning i ett jungianskt kollektivt minne av matriarkatet när han fick sin idé.
Ändå finns det mycket som är övertygande i Reeds resonemang om det grekiska dramat. Vi kan lära oss mycket av det om vi gör vissa smärre korrigeringar. Om vi bortser från den logiskt oförsvarbara föreställningen om att skådespelen representerar minnen av en patriarkalisk ”revolution” som måste ha försiggått minst sjuhundra år tidigare, kan vi dra nytta av Reeds analys av skådespelen om vi utgår från att de representerar en konflikt mellan en aristokrati som bygger på släktskap och häller fast vid värden av typen blodshämnd, som har bidragit till att upprätthålla dess makt, och en ny handelsstat som försöker underordna de aristokratiska familjerna under samhällslivet. Kvinnorna kom i centrum för debatten eftersom de symboliserade familjebanden i ett släktskapssamhälle som befanns sig i opposition mot staten i ett handelssamhälle. Oidipus skulle då återspegla förvirringen i ett samhälle, inte fångat mellan olika släktskapssystem, som Reed vill ha det, utan mellan släktskapets och statens krav.
Sammanfattningsvis har Reed ökat vår kunskap om mängden av de olika roller som kvinnorna har haft i primitiva samhällen, visat på deras arbetsinsatser och den uppskattning de har åtnjutit i samhället. Hon pekar alldeles riktigt på sambandet mellan kvinnornas underordnade roll och privategendomens och statens uppkomst. Men hennes teori om en allmängiltig och rätlinjig utveckling av kvinnornas roller är inte övertygande. Lyckligtvis behöver varken den historiska materialismen eller feminismen någon teori om matriarkat för att spräcka myten om kvinnornas biologiska underlägsenhet, för att visa på kvinnornas underlägsna ställning i klassamhället, eller för att visa behovet av socialism för att förverkliga kvinnornas fulla möjligheter.
Stephanie Coontz
Antropoider: Människoliknande apor som hominiderna utvecklades från. Antropologi: Vetenskap om det mänskliga samhällets framväxt under förhistorisk tid.
Atavistisk: Ett arvsanlag som legat dolt i flera generationer, för att sedan träda fram. Används ofta för att beteckna en tillbakagång.
Australopithecus (pl. australopithecines): Den första hominid som tillverkade redskap. Uppstod i Afrika.
Barbari: Den andra och högre nivå som samhällsutvecklingen nådde efter vildheten. Dess ekonomi byggde på jordbruk och boskapsskötsel och modersfamiljens uppkomst präglade dess första skede.
Bilateral: Tvåsidig; ömsesidig.
Bilokal: Innebär här att ett sammanlevande par bor både i mannens och hans moderssläkts grupp och i hustruns och hennes moderssläkts grupp.
Endogami: Ett ömsesidigt förhållande mellan två exogama grupper (stamhälfter) för att byta livsmedel och partners med varandra.
Exogami: Regeln att ”gifta sig utanför”, vilket också innebär att ”jaga utanför”. Männen i en släktgrupp måste söka sig föda och partners utanför det egna området.
Fratriarkat: Termen används av Reed för det primitiva, manliga brödraskapet. Dess förebild är matriarkatet, kvinnornas systerskap.
Hominider: Varelser som står över apornas nivå, men under Homo sapiens, ”ap-människor”.
Homo Sapiens: Den enda arten av fullt utvecklade människor. Matriarkat: Samhällets organisering i form av modersklaner med gemensamt ägande; föregick det patriarkaliska samhället. Matrilokalt äktenskap: Ett sammanlevande par bosatt i hustruns grupp.
Patriarkat: Mannens, och i synnerhet faderns, överhöghet i samhälls- och familjeliv.
Patrilokalt äktenskap: Ett sammanlevande par bosatt i mannens och hans moderssläkts grupp.
Potlach: Ceremoni som innefattar mat- och gåvoutbyte hos indianerna vid Nordamerikas nordvästra kust.
Primater: Ordning av klassen däggdjur. Omfattar halvapor, spökdjur, apor och människan.
Primitiv: Term som vanligen används för vildhetens senare stadium. Även barbariets första stadium anses som ”primitivt”.
Tabu: Förbud, eller egenskapen att vara förbjuden.
Totem: Djur eller växtart som betraktas som medlem av släktgruppen; mera allmänt symbolen för ett totem. Totemismen: Det första sociala regelsystemet, byggt på totem-förbindelser och taburegler.
Vildhet: Det tidigaste och mest primitiva stadiet i samhällets utveckling, med en ekonomi byggd på jakt och samlande.
Yngre stenåldern: Barbariets period.
Äldre stenåldern: Vildhetens period.