Ur Fjärde Internationalen 1/1981
Under de senaste åren har det bland de som under 70-talets första hälft gjorde anspråk på att försvara den ”vetenskapliga socialismens idéer” blivit ”på modet” att ”revidera” den och t o m öppet överge marxismen och särskilt leninismen. En framträdande roll i denna process har spelats av de som under 60- och 70-talen inspirerades av maoismen, men samma tendenser, om än inte lika spektakulära, har återfunnits i rörelser av både mer renodlat stalinistiskt och centristiskt ursprung.
Längst i ”uppgörelsen” med marxismen-leninismen har ”de nya franska filosoferna” och deras anhängare gått. De förkastar öppet allt som har med marxismen att göra. Allt som har den minsta beröring med marxismen, inklusive socialdemokratin, måste avvisas och bekämpas. Andra har lämnat sina ”revolutionära uppfattningar” för att ansluta sig till den traditionella socialdemokratin (i Sverige gäller detta t ex den kände f d ledande maoisten, professor Bo Gustafsson).
Övergivandet av marxistiska ståndpunkter begränsas emellertid inte till avfällingar från organisationerna till vänster om socialdemokratin. Även dessa organisationer som sådana har påverkats av de nya anti-marxistiska modeströmningarna. Revisionistiskt och reformistiskt tankegods har i allt större utsträckning kommit att genomsyra både den utomparlamentariska vänstern — de maoistiska grupper som hittills överlevt (i Sverige främst SKP) liksom de centristiska (i Sverige FK) — och den parlamentariska (främst ”eurokommunismens” — i Sverige representerad av VPK) vänstern.
Det paradoxala är att detta sker i en situation då kapitalismen nått en punkt i sin utveckling som på ett slående sätt bekräftar de marxistiska analyserna och det råder gynnsammare betingelser än på flera årtionden att bygga revolutionära organisationer med en bas i arbetarklassen. De nya modeströmningarna, vars främsta förespråkare är desillusionerade intellektuella, fungerar objektivt som en bromskloss för uppbygget av nya revolutionära organisationer och måste därför teoretiskt bekämpas. Det är en trängande och viktig uppgift att förklara de revolutionära ståndpunkterna och kritisera dess vedersakare.
I detta nummer av Fjärde Internationalen drar vi vårt strå till stacken genom att bl a fortsätta att behandla olika aspekter av den revolutionära inställningen till imperialistiskt krig. Denna fråga har givetvis alltid varit föremål för kontroverser mellan revolutionära marxister å ena sidan och stalinister och reformister å den andra, men idag har frågan en särskild aktualitet eftersom en positiv inställning till klassförsvaret fått en mycket framträdande plats i de nya ”teoribildningarna”. Frågeställningarna diskuteras här dels i del II av Rosdolskys uppsats om det första världskriget (vars första del publicerades i förra numret) och dels i M.Alvins artikel om den sovjet- tyska pakten hösten 1939 och det följande andra världskriget.
Inställningen till krig hänger intimt samman med den nationella frågan. Det är omöjligt att inta en korrekt hållning till klassförsvaret och till klasskampen om man t ex som Gnistan-redaktören C. Lundgren menar att ”det nationella oberoendet är överordnat socialismen”. Den spanske marxisten Andreu Nins redogörelse för hur Marx och Engels såg på den nationella frågan och dess förhållande till klasskampen är ett bidrag till klargörandet av dessa problem. I anslutning till Nins lilla, men läsvärda uppsats, har vi tagit tillfället i akt att kortfattat skissera Nins liv och verk och viss på hur det spanska kommunistpartiet behandlat denne revolutionär.
Frågan om det spanska kommunistpartiets agerande i fallet Nin leder oss naturligt över till ett annat huvudtema i detta nummer, nämligen eurokommunismen. Inom ramarna för samlingsbeteckningen ”eurokommunism” ryms en lång rad olika försök att skapa en ”ny” reformistisk teoribildning och strategi. I en del fall rör det sig om ett återknytande till (även om detta inte utsägs öppet) teorier som företräddes av ledande socialdemokratiska teoretiker på 20- och 30-talen (Kautsky och austromarxisterna).
I andra fall går man ännu längre än dessa (som i teorin trots allt försvarade en rad centrala marxistiska teser om t ex statens klasskaraktär m m). Som vanligt tidigare under historien förövas dessa omfattande revideringar av marxismen under ivriga försäkringar om att syftet är att ”utveckla” marxismen och ”bättre anpassa” den till dagens verklighet. Ett svenskt exempel på detta är Arvidsson-Berndtsons Socialismen och Demokratin, som under åberopande av Rosa Luxemburg (!) i själva verket på avgörande punkter slår Kautsky med hästlängder när det gäller att överge centrala marxistiska ståndpunkter (denna bok kommer vi att behandla utförligt i kommande nummer av tidskriften).
Eftersom eurokommunismen och dess teoretiker har en speciell tyngd i den nya revisionistiska och reformistiska vågen, kommer vi att ägna mycket utrymme åt olika aspekter av densamma. I detta nummer publicerar vi tre artiklar med anknytning till ämnet. En av dem, skriven av H. Weber, diskuterar och kritiserar några av eurokommunismens centrala teoretiska och strategiska tankegångar, synen på den borgerliga staten, parlamentarismen och dess roll i en eventuell övergång till socialismen m m. De andra två artiklarna är hämtade ur en debatt som fördes skriftligen mellan kamrater ur Fjärde Internationalens brittiska sektion (här representerad av R. Blackburn) och ledande representanter för det brittiska kommunistpartiet (här G. Roberts). Även dessa två inlägg behandlar strategiska frågor, men ur en annan synvinkel än Webers, nämligen med utgångspunkt från en diskussion om Trotskijs bidrag till marxismen.