Ur Fjärde Internationalen 3-4/81

Winfried Wolf

Världsekonomins nedgång och fall — var går gränsen?

De borgerliga ekonomiska forskningsinstituten ändrar ständigt (från månad till månad, ja, t o m från vecka till vecka) sina prognoser till det sämre, utan att samtidigt upphöra att tala om en ”tillväxt” eller en ”mini-tillväxt” för 1981.[1] Under tiden har verkligheten dock blivit uppenbar: sedan det tredje kvartalet 1980 genomgår den internationella kapitalistiska ekonomin för tredje gången efter andra världskriget en samordnad internationell recession[2] — en recession som kommer att utvidgas under vintern 1980-81. Man kan redan nu förutspå:

• att 1980-81 års ekonomiska kris kommer att vara minst lika omfattande som krisen 1974-75;

• att krisen kommer att ha mycket mera allvarliga sociala konsekvenser för arbetarklassen än den föregående krisen;

• att de icke-oljeexporterande halvkoloniala länderna till följd av en ny lavinartad höjning av oljeräkningarna och skuldsättningen[3] mer och mer kommer att gå in i en återvändsgränd. Den ”korrigerande” effekt som massfattigdomen och miljontals människors hungersnöd har — inför vilka de internationella börsspekulanterna står helt likgiltiga — tycks inte vara tillräcklig. Några av dessa länder befinner sig vid randen till en öppet deklarerad finansiell bankrutt;

• att även några av de viktigaste beroende halvindustrialiserade länderna (Indien, Sydkorea, Hong Kong, Argentina) nu under den nya världsomfattande ekonomiska recessionens gång, till skillnad från 1974-75, kommer att se bruttonationalprodukten och sysselsättningen minska i absoluta tal;

• att den nya ekonomiska krisen ökar risken för en internationell bankkrasch och för hela det internationella kreditväsendets sammanbrott;

• att de icke-kapitalistiska länderna, parallellt med den internationella kapitalistiska ekonomiska krisen — och delvis under dess påverkan — alltmer närmar sig gränserna för vad som är möjligt att åstadkomma inom ramarna för en byråkratiskt centraliserad planekonomi. Under jordbrukskrisens inverkan ser Polen för första gången en absolut minskning av bruttonationalprodukten. Detta ekonomiska elände utgör bakgrunden till den sociala kris och de revolutionära processer som växer fram i landet.

Vi står på det hela taget inför en upprepning av samma klassiska uttryck för en ekonomisk kris som framträdde redan 1974-75. I Västtyskland anstränger sig ”expertrådet” för att bevisa att man inte kan tala om en cyklisk kris[4]. Man kan vara överens med rådet i den mån krisens cykliska karaktär är ett uttryck för enbart en av dess aspekter. Denna cykliska karaktär måste dock uppfattas i kombination med den tendens till försämring som sedan 1970-71 förekommer inom ramen för en lång våg av sjunkande tillväxttakt. Det skulle m a o vara mer korrekt att tala om en spiral eller en lavin som omöjligen kan fortleva i all oändlighet. Även om analytikern aldrig på förhand förfogar över alla de element som påverkar utvecklingens olika stadier — främst därför att ekonomin och politiken utgör en enhet — står det klart att denna spiral eller lavin tenderar att utvecklas i riktning inte mot en enkel självreproduktion utan mot en explosionspunkt.

Recessionens ojämna utveckling och dess följder

Den nya recessionen skiljer sig från 1974-75 års recession i att det råder en större skillnad mellan de viktigaste imperialistländerna vad gäller den tid det tar krisen att nå sin höjdpunkt.

I USA påbörjades recessionen i slutet av 1979. Den varade de tre första kvartalen 1980, följdes av en lätt tillbakagång under det sista kvartalet men riskerar ett uppsving i början av 1981, framför allt till följd av den enorma höjningen av räntesatserna som på nytt överstigit 20%-gränsen.

I Västtyskland påbörjades recessionen under det tredje kvartalet 1980 men tycks inte stabiliseras förrän vid årets slut.

Japan drogs likaså in i recessionen det tredje kvartalet 1980 men det är mer tveksamt om recessionen där kommer att hålla i sig under hela första kvartalet 1981.

Frankrike befinner sig i recession sedan andra kvartalet 1980, precis som Italien.

Vad beträffar Storbritannien och Kanada har hela 1980 för dem varit ett år av recession.

Att recessionens utveckling den här gången är mer ojämn än 1974-75 används av de flesta borgerliga ekonomer som argument för att förklara att en universell ekonomisk recession inte kommer att äga rum. Business Week förutspår en tillväxt på 2% 1981[5]. Frankfurter Allgemeine Zeitung påstår att recessionen troligen kommer att upphöra vintern 1980-81[6].

Men sedan de gjort dessa prognoser har experterna p g a den enorma höjningen av räntesatserna i USA blivit mer försiktiga. OECD noterar sålunda en minskning av industriproduktionen på 6,25% för de sju viktigaste industriländerna det andra kvartalet 1980, jämfört med det första - som i sin tur sett en produktionsminskning på 0,3%, jämfört med det andra kvartalet 1979 (men denna minskning var huvudsakligen koncentrerad till USA) – och förutser inte en ökning av industriproduktionen på mer än 2% för det första kvartalet 1981 jämfört med det andra kvartalet 1980. Detta innebär att produktionsnivån blir lägre än det första kvartalet 1980, för att inte nämna det första kvartalet 1979.

Detta innebär att recessionen kommer att vara åtminstone från sommaren 1980 till sommaren 1981, enligt OECD:s institut som i och med att de består av representanter från medlemsregeringarna, alltid är benägna att framställa läget bättre än det i själva verket är.[7]

Hela utvecklingen av imperialistländernas industriproduktion kan utläsas av siffrorna i tabell 1.

Tabell 1

Industriproduktionen 1980  
  Genomsnittet per kvartal
jämfört med föregående kvartal.
Sista månaden jämfört
med samma månad föregående år -79
Australien  

- 4%

  

- 1% (augusti)

Kanada  

- 17%

 

- 5,5% (juli)

Frankrike  

- 4%

 

- 3,5% (juli)

Västtyskland  

- 7%

 

- 0 (augusti)

Nederländerna       

- 9%

 

- 2% (augusti)

Italien  

- 26,5%

 

- 5% (augusti)

Japan  

- 8,5%

 

- 1% (augusti)

Sverige  

- 22,5%

 

- 5,5% (juli)

USA  

- 9%

 

- 7,5% (september)

Storbritannien  

- 7,5%

 

- 8% (augusti)

Kvartalet ifråga är för de flesta länderna juni-juli-augusti, förutom för USA (juli-augusti-september), Kanada och Sverige (maj-juni-juli).
Källa: The Economist, 1:a november 1980.

Endast världshandelns volym har fortsatt att öka något 1980, med en blygsam takt på 1,507o. Men denna tillväxt beror huvudsakligen på den stora ökningen av exporten det första kvartalet 1980.

Det är sant att industriproduktionen i USA under fjärde kvartalet 1980 sett början till ett uppsving. Detta förklarar de förberedelser för ett varaktigt uppsving som görs sedan det första kvartalet 1981. Men explosionen av räntesatserna, med en ”prime rate” (ränta som bankerna infordrar från de mest solida företagen) som överstiger 20%, ”stryper uppsvinget” framhåller Business Week[8], som därmed korrigerar den föregående beräkningen. Samma nummer av denna veckotidning redogör för det perspektiv på ett fall för den amerikanska industriproduktionen under loppet av det första kvartalet 1981, som enhälligt förutses av fyrtio ekonomer.

Från 10 till 16, sedan till över 20 miljoner arbetslösa

Under 1970-71 års recession fanns det 10 miljoner arbetslösa i industriländerna. Under den mest kritiska tidpunkten i 1974-75 års recession fanns det 16,5 miljoner. I slutet av 1980 höjdes denna siffra till något över 20 miljoner. När recessionen 1980-81 når sin höjdpunkt (utan tvekan i slutet av första kvartalet 1981), kan denna siffra uppgå till mellan 22 och 23 miljoner. Tabell II visar ökningen av arbetslösheten under de senaste åren.

Vid en närmare granskning av dessa siffror ser man att ökningen av arbetslösheten, till skillnad från ökningen under recessionen 1974-75, huvudsakligen äger rum i Västeuropa. Arbetslösheten har minskat något i USA där miljoner lönarbetare har kunnat integreras i ekonomin. Detta avslöjar framförallt en lägre produktivitetsökning än i Europa. Dessutom bör man ta hänsyn till att metoderna för att beräkna arbetslösheten i Nordamerika skiljer sig något från de europeiska.

Betraktad utifrån förhållandet mellan klasserna så utgör denna massiva ökning av arbetslösheten utan tvivel den kapitalistiska krisens viktigaste aspekt. Under ett årtionde har antalet arbetslösa mer än fördubblats. Det finns ingen seriös prognos som räknar med en betydande minskning av arbetslösheten under det kommande uppsvinget, framförallt inte med hänsyn till vad som hände under loppet av åren 1976-1979 (förutom i USA). Däremot förutser ett stort antal ekonomer en ökning av arbetslösheten, även under loppet av ett svagt uppsving 1981, framförallt till följd av införandet eller spridandet av nya teknologier.

De kapitalistiska produktionsförhållandena under den imperialistiska epoken och kapitalismens tredje tidsålder, visar sig inte enbart oförmögna att tillfredsställa mänsklighetens elementära behov i världsskala, utan är även oförmögna att garantera den elementära rätten till arbete - naturligtvis till lönearbete, därmed till exploaterat arbete, dvs rätt till en del av den rikedom som skapas. Ett produktionssätt vars drivkraft vilar på jakten efter maximal profit, måste nödvändigtvis, under förhållanden där profitkvoterna sjunker och där det förekommer ständigt mer avancerade teknologier, hushålla radikalt med det levande arbetet, och därmed leda till massiv och ständigt ökande arbetslöshet.

Tabell 2

Arbetslösheten    
  Årligt genomsnitt oktober eller november september eller oktober
 

1975

1979

1980 (*)

USA

8,4%

5,8% (nov)

7,6% (okt)

Japan

1,9%

2,2% (okt)

2,0% (sept)

Västtyskland

4,1%

3,5% (nov)

4,2% (nov)

Storbritannien

3,6%

5,6% (dec)

8,3% (nov)

Frankrike

3,8%

5,8% (nov)

6,8% (sept)

Italien

5,9%

8,7% (okt)

8,2% (sept)

Nederländerna

4,7%

5,0% (okt)

6,5% (okt)

Belgien

4,5%

7,3% (okt)

10,5% (sept)

Danmark

6,0%

 –

9,0% (sept)

Sverige

1,6%

1,8% (nov)

2,1% (sept)

Australien

5,0%

5,4% (nov)

6,1% (sept)

Kanada

7,2%

7,3% (nov)

7,6% (sept)

(*) Förutom för Västtyskland och Storbritannien: november
Källa: The Economist, 22 november 1980.

De imperialistiska ländernas inflationstakt överstiger i genomsnitt 10%

Ökningen av inflationstakten är ett annat exempel på att krisen utvecklas som en spiral. Jämför man ökningen av levnadsomkostnaderna under den senaste recessionen (1974-75) med ökningen under den pågående recessionen ser man att det framförallt är vissa mindre imperialistländer som Sverige eller Danmark som ser de största ökningarna. I Japan och Västtyskland har levnadsomkostnaderna minskat något. I Frankrike och Storbritannien är de statiska. I Italien, Kanada och USA sker en svag ökning. Men på lång sikt är tendensen mot en ökning obestridlig. Den är desto mer imponerande med tanke på att den äger rum trots att alla de imperialistiska regeringarna tillämpat en antiinflationistisk ekonomisk politik under perioden 1979-80, med mycket höga räntor och nedskärningar i budgeten, eller åtminstone med lägre ökning av de offentliga utgifterna än under den föregående perioden. Inget av detta har hindrat inflationstakten från att på lång sikt fortsätta att öka.

Tabell 3

Fördyrning av levnadsomkostnaderna 1960-1980
 
   
  1961-1970
årlig genomsnitt i %
1971-1976
årlig genomsnitt i %
1974 i % 1979 i % 1980
referensmånader inom parentes i %
USA

2,8

6,6

11,4

11,3

13,9 (sept)

Kanada

2,7

7,4

10,5

9,1

11,9 (sept)

Japan

5,8

11,1

24,4

3,6

9,0 (sept)

Västtyskland

2,7

5,9

7,0

4,1

5,0 (sept)

Frankrike

4,0

9,0

13,7

10,8

13,6 (sept)

Storbritannien

4,1

13,6

15,1 (x)

13,4

16,0 (sept)

Italien

3,9

12,2

19,1

14,8

22,0 (okt)

Nederländerna

4,1

8,7

10,0

4,2

7,0 (okt)

Danmark

5,9

9,2

9,6

13,0 (sept)

Sverige

4,0

8,3

9,9

7,2

15,5 (okt)

Australien

2,5

10,8

9,1

10,0 (augusti)

Alla OECD-länder

3,3

8,5

 

9,9

12,5 (xx)

Europeiska OECD-länder

3,8

9,8

 

10,6

13,8 (xx)

(x) I Storbritannien nådde inflationen sin höjdpunkt 1975 med 21,5%
(xx) September 1980 jämfört med september 1979.
Kalla: Perspectives economiques de l’OCDE, nummer 28, december 1980; OECD Economic Outlook, december 1975.

Huvudorsaken till denna ständigt ökande inflationstakt, är den privata och offentliga skuldsättningen. Om man enbart beaktar den ”interna skuldsättningen”, har den ökat kraftigt från en cykel till en annan. Detta gäller även för ekonomier som Västtyskland som anses vara stabil. Det innebär att den privata skulden har mer än fördubblats och den offentliga nästan tredubblats i absoluta tal under loppet av åtta år. I förhållande till bruttonationalprodukten har den offentliga och den privata skulden sammantagna ökat från 80% 1971 till 102% 1979.

Denna konstlade efterfrågan som skapats, fungerar utan tvekan i vissa skeden av den kapitalistiska produktionen som stimulans för att bevara eller t o m driva på investeringarna och konsumtionen. Men det sker på ett villkor: att skuldsättningen inte ökar snabbare än bruttonationalprodukten, eller att skillnaden åtminstone är liten. Med andra ord: en sådan skuldsättning skapar inga större problem i ett skede av relativt snabb produktionsökning. Men när, som vid slutet av 60-talet, ett skede av långsammare utveckling påbörjas, får den ständiga ökningen av skulderna en ödesdiger ”dubbel karaktär”. Å ena sidan intecknar den kapitalismens senare utveckling; en allt större del av det nyskapade värdet slösas bort som improduktiva utgifter: räntor och amorteringar på lånen.

Å andra sidan, är det just i ett sådant skede som frestelsen att minska kriseoljeräkningarna”10. att skapa en ändå större konstlad efterfrågan, dvs genom att öka skuldsättningen, är särskilt stor.[9] Men, inte heller i det fallet kan inte kreditspiralen utvecklas i all oändlighet.

Tabell 4

Västtysklands privata och offentliga skuld 1970-1979
 
  Privat skuld   Offentlig skuld  
  i miljarder DM i % av BNP i miljarder DM i % av BNP
1971

476,3

62,0

140,4

18,4

1975

689,2

66,8

256,4

24,9

1979

1022,1

72,8

413,9

29,5

Källa: Monatsberichte der Deutschen Bundesbank, maj 1975 och november 1980

Underskottet i betalningsbalansen, petrodollarn och eurodollar marknaden

Vi har redan tidigare tillbakavisat demagogiska förklaringarna enligt vila krisen beror på höjningen av råvaupriserna och ”de höga och växande oljeräkningarna”.[10] Men höjningen av oljepriserna när onekligen indirekt inflationen genom de icke-oljeexporteande ländernas underskott i betalningsbalansen och genom den växande utlandsskulden som används för att finansiera detta underskott.

Den nya höjningen av oljepriset har n en gång orsakat en väsentlig förändring i världshandeln. Den första rishöjningen, 1973, förde med sig ett kraftigt överskott i OPEC-ländernas betalningsbalans som i sin tur ledde till ett kraftigt underskott för de oljeimporterande länderna. Men denna brist på jämvikt kunde mellan 1973 och 1978 till stor dels sugas upp tack vare OPEC-ländernas ökade varuimport – särskilt av utrustning; den partiella investeringen av petrodollars i imperialistländernas industri; och stabiliseringen, eller snarare omkastningen av handelsvillkoren under expansionstiden 1976-78, då höjningen av oljepriset var lägre än höjningen av priserna för de industriprodukter som imperialistländerna exporterade.

Den rubbning av jämvikten som orsakats av oljeprishöjningen 1980, är större än 1973. OPEC-ländernas överskott i betalningsbalansen kommer att uppgå till 115 miljarder dollar 1980 jämfört med 68 miljarder 1979. Omvänt är underskottet i betalningsbalansen i imperialistländerna 50 miljarder dollar (jämfört med 11 miljarder 1979), i de halvkoloniala icke oljeexporterande länderna 65 miljarder dollar (jämfört med 55 miljarder 1979) och i arbetarstaterna 5 till 10 miljarder dollar.[11]

Sex av OPEC-länderna (Saudiarabien, Irak, Nigeria, Libyen, de Förenade Arabemiraten och Kuwait) har under tiden inrangerats i listan på världens 20 största oljeexportörer. Det är förklaringen till problemet med ”recycling” av petrodollarn, ett problem som nu blivit mycket svårare att lösa än 1973-1974. Enligt en undersökning som ”Bank of England” har gjort, har den största delen av placeringarna av petrodollars 1979 gjorts på eurodollarmarknaden; en mindre del placeras som direkta investeringar i andra länder (denna del finns med i tabell 5 under rubriken ”andra placeringar”).

Tabell 5

OPEC-ländernas överskott och deras placering 1974-1979 i miljarder dollar
        Ackumulerat överskott,
 

1974

1978

1978

slutet av 1979
Bankdepositioner:

28,6

3,9

37,3

115

varav på den nationella marknaden

7,0

2,8

6,3

26

varav i eurodollar

21,6

1,1

31,0

89

Kortfristiga offentliga obligationer

8,0

-0,8

3,3

7

Långfristiga offentliga obligationer

1,1

-1,8

-0,7

10

Andra placeringar

7,1

5,8

9,0

58

Internationella institut

3,5

0,1

-2,0

46

”Tredje världens” länder

4,9

6,2

6,9

6,9

Samtliga identifierade placeringar

53,2

13,4

53,8

236

Oidentifierade placeringar

1,9

5,4

25,2

25,2

Källa: Bank of England, tabell ur Wirtschaftswoche, 4 juli 1980

Man måste ur denna tabell dra slutsatsen att 80% av de 240 miljarderna petrodollars har investerats i imperialistländerna, även om det skett avsevärda ändringar vad gäller den regionala fördelningen: 1974 placerades 40% av petrodollarn i Storbritannien; 1979 föll denna procentsats till 32%. Den del av petrodollarn som placerats i USA har likaså minskat, medan den del som placerats i Japan, Västtyskland, Frankrike, Nederländerna och Italien har ökat. Den mängd petrodollars som placerats i Japan har ökat från 3,2 miljarder i slutet av 1978 till 15,6 miljarder i september 1980.[12] Däremot har den penningmängd som placerats i dollar (inklusive eurodollars) i stort sett förblivit densamma. Tendensen till kortfristiga placeringar har förstärkts.

Orsaken till svårigheterna med ”recycling” av petrodollarn är följande:

1) P g a OPEC-ländernas halv-koloniala socio-ekonomiska struktur, finns det gränser för industrialiseringen och importökningen som inte kunnat överskridas. Importen av utrustning är begränsad till infrastrukturen och till några privilegierade sektorer av industrin: oljeindustrin, den petrokemiska industrin, byggnads- och verkstadsindustrin. En avsevärd del av importerna utgörs av vapen.

2) Profitkvotens fall och den nya recessionen främjar inte de direkta investeringarna i imperialistländerna.

3) Regeringarnas inflationspolitik har lett till räntesatser som är så höga att de inte tillåter kortsiktiga placeringar, vilket driver petrodollars till att bli ”flyktigt kapital” som förs från ett land till ett annat oavsett tillfälliga skillnader i räntesatserna.

Sammantagna uppenbarar dessa tre faktorer den internationella kapitalistiska ekonomins allt större sårbarhet. Å ena sidan behöver imperialistländerna och de halvkoloniala länderna ett kreditöverskott - av ”artificiell efterfrågan” -- för an skjuta fram krisens värsta effekter. Å andra sidan sätter den allmänna ökningen av den privata och den offentliga skuldsättningen och den ökade inflationstakten snävare gränser för den kredit som de nationella bankerna beviljar. Det enda kreditsystem som ännu så länge undgår de något ineffektiva kontrollåtgärderna är eurodollarmarknaden. De kringflackande petrodollarna dras i allt större utsträckning in i det systemet. Där kan de placeras under korta perioder medan bankerna som tar emot dem placerar dem på medellånga eller långa perioder. Detta innebär att det internationella kreditväsendet alltmer går mot en upprepning på internationell skala, av det som påbörjades 1929-1930 på de otillräckligt kontrollerade nationella bankväsendenas område. OPEC-länderna kan dra tillbaka sina fonder praktiskt taget från en dag till en annan, medan bankerna har fryst dem i långsiktiga krediter som inte kan realiseras omedelbart (eller endast med stora förluster).

Tabell 6

Eurodollarmarknaden och OPEC-ländernas placering i banker som är indragna i denna marknad
 

1975

1976

1977

1978

1979

Krediter till industrialiserade länder

257,9

324

405

530,8

616,1

Krediter till öststaterna

21,6

28,8

38,3

47,5

52,8

Krediter till ”Tredje världens” länder

63,0

80,9

98,7

121,7

147,2

och oidentifierbara

85,6

89,6

108,2

136,3

162,9

Totala lån som beviljats av eurobankerna och av ”off shore”-bankerna

428,1

523,3

650,6

836,3

979,0 (x)

Opecs reserver

37,5

40,1

38,8

26,6

44,4

Förhållandet mellan Opecs reserver och de sammanlagd internationella banklånen

1/11

1/13

1/17

1/31

1/22

(x) Enligt Le Monde, 13 januari 1981, lär denna summa ha ökat ytterligare med 130 miljarder dollar 1980.

Källa: Banque des reglements internationaux (BRI), Bale, Rapports annuels, nummer 48 och 49; Provisional Report, februari 1980.

Man kan uppenbarligen inte påstå att vilken händelse som helst skulle kunna bryta ner denna internationella kreditmarknad. För att bryta ner den krävs en eller flera viktiga halvkoloniala länders bankrutt, flera stora multinationella företags konkurs (vi påminner om att fyra monopol som har problem, Chrysler och ITEL i USA, Massey-Ferguson i Kanada och ICL i Storbritannien, tillsammans har skulder till privatbanker på över 8 miljarder dollar, vilket motsvarar en del av de mest sårbara halv-koloniala ländernas skulder) eller en kombination av dessa faktorer med en del andra.[13]

Dessutom finns det flera tecken som gör att man kan förutsäga att oljepriset kommer att utsättas för ett ökat tryck på världsmarknaden. Upptäckten och exploateringen av enorma nya reserver (Mexiko, Venezuela, eventuellt Kina och Vietnam, Nordsjön) verkar i den riktningen; vilket även den ökade ersättningen av olja med kol och den massiva utvecklingen av investeringar i så kallade nya energikällor gör. Det är talande att kriget mellan Iran och Irak och den minskning av dessa två stora producenters oljeexport som det medfört, inte har lett till en betydelsefull höjning av oljepriset.

Men en långsammare oljeprishöjning skulle minska tillströmningen av petrodollars till eurodollarmarknaden, och ytterligare försämra förhållandet mellan eurobankernas och de amerikanska bankernas lån, å ena sidan, samt OPEC-reserverna å den andra. Om en ”svårighet” eller enbart en period av lång stagnation för den västerländska konjunkturen skulle uppstå, skulle ett massivt tillbakadragande av petrodollars från eurodollarmarknaden kunna äga rum och därmed sätta det internationella kreditsystemet i gungning.[14] Om 1980-1981 års recession ännu inte sett någon bankkrasch av den omfattning som Herstadt-bankens och Franklin-bankens under den föregående recessionen, kan vi ändå notera hela den ”Nya privata bankens” konkurs i Argentina[15], likväl som Rozenblum-gruppens konkurs i Frankrike — två serier av bankrutter i vilka väldigt stora internationella banker förlorat prestige.

Kommer de regionala skillnaderna att försvaga eller att förlänga recessionen?

Denna ojämna utveckling förs i allmänhet fram som det främsta argumentet för att den pågående recessionen ”skiljer sig helt och hållet” och ”är mycket lindrigare” än recessionen 1974-1975. Låt oss först undersöka hur själva denna ojämna utveckling ser ut:

Nordamerika

Den industriella produktionen i USA började sjunka fr o m mitten av 1979. Denna nedgång avbröts vid två tillfällen: i början av 1980, till följd av händelserna i Afghanistan, och under en del av andra kvartalet 1980. Den allmänna tendensen är emellertid en utveckling mot en sänkning. Krisen har drabbat bilindustrin, byggnadsindustrin och stålindustrin särskilt hårt. Försäljningen av privata bilar som tillverkats i USA låg 1980 37% under 1979 års nivå, 44% under 1978 års nivå och 46% under rekordnivån (9,7 miljoner bilar) år 1973. Denna uppseendeväckande nedgång som skapat en enorm-överkapacitet och massiva avskedanden, har redan lett till rekordförluster i hela den amerikanska kapitalismens historia. De tre stora monopolen hade 1980 förluster som långt översteg 2 miljarder dollar. För General Motors var 1980 det första förluståret i hela dess historia, och trots regeringslån på 2 miljarder dollar, befinner sig Chrysler mer än någonsin på gränsen till konkurs.

Liknande, om än inte identiska krissymptom framträder i hela den amerikanska industrin. Utnyttjandet av produktionskapaciteten har sjunkit från 85% 1979 till 74% i september 1980. Realinvesteringarna har minskat med 10% 1980. Det totala antalet officiellt erkända arbetslösa har uppgått till 8 miljoner trots att antalet timmar av effektivt arbete per lönearbetare och vecka minskat till 35,1.[16] Den långvariga arbetslöshetens andel av den totala arbetslösheten har ökat från 18,9% 1973 till 20,2% 1979. Bland dessa långvarigt arbetslösa utgjorde de vuxna arbetarna 40,6% 1979 jämfört med 32,8% 1974.[17]

Under sådana förhållanden finns det ett starkt tryck på lönearbetarna att acceptera reallönesänkningar, Chrysler har varit tongivande sedan fackföreningen gått med på reallönesänkningar på 465 miljoner dollar under tre år. Men kapitalisterna i andra företag har tagit hem liknande segrar.[18] Hela den amerikanska arbetarklassens reallöner befinner sig idag 4% under 1972 års nivå, vilket är unikt för imperialistländerna i sin helhet (det enda andra land där det förekommit en sänkning, även om mycket mera blygsam, är Västtyskland).[19]

Det är möjligt att Reagan-administrationen vidtar ”radikala” åtgärder utöver skattesänkningar och nedskärningar i budgeten (givetvis med undantag för de militära utgifterna!), framförallt inom protektionismens område som huvudsakligen avser de japanska importerna. Men samma bankirer som föreslår detta[20] kritiserar samtidigt den enorma höjningen av räntesatserna. De är rädda för att dessa höjningar kan försätta flera stora företag i konkurs, framförallt (men inte enbart) inom bilindustrin och bland branschens underleverantörer. Detta innebär att det är möjligt — man bör inte gå längre i förutsägelserna just nu — att Reagan-administrationen engagerar sig i en ekonomisk politik av samma slag som Mrs Thatcher i Storbritannien, med kampen mot inflationen som första prioritering, även på bekostnad av hela sektorer av industrin och av ett uppsving. Följden av detta kan bli förlängningen, d v s fördjupningen av den amerikanska recessionen 1981 med en försämring av den internationella recessionen.

I Kanada påbörjades recessionen under det tredje kvartalet 1979. I slutet av 1980 nådde man det lägsta utnyttjandet av produktionskapaciteten sedan 1962, utan att inflationstakten samtidigt minskade. De första tecknen på ett uppsving som framkommit i slutet av 1980 riskerar att strypas till följd av utvecklingen i USA.

Västeuropa

I det kapitalistiska Europa kan man tala om en allmän recession från och med mitten av 1980 då de fyra viktigaste imperialistländerna (Västtyskland, Frankrike, Storbritannien och Italien) drogs in i krisen.

Det är den brittiska ekonomin som drabbats först och hårdast. Industriproduktionen har där sett en nedgång sedan början av 1979. I slutet av 1980 föll produktionen till den lägsta nivån på 13 år: —15% jämfört med början av 1979.[21] De officiella arbetslöshetssiffrorna uppgick till 2,3 miljoner det fjärde kvartalet 1980, men man räknar utan vidare med 3 miljoner arbetslösa under vintern 1980-81. Trots denna skoningslösa deflationistiska politik, har inflationstakten vid slutet av 1980 fortsatt att ligga på över 15%. Arbetsgivareföreningen ”Confederation of British Industries” blir alltmer kritisk mot denna politik; men det finns inte någon expert som räknar med en förbättring före andra kvartalet 1981.[22]

Italien såg fram till mitten av 1980 en inflations”boom”, med en verklig tillväxt av BNP på 4% och en inflationstakt på 22%. Samtidigt har ökningen av exporterna varit en av de lägsta sedan andra världskriget, knappt 1% i reella termer. Räntesatserna har stigit till 22-25%. Trots det har antalet lån till den privata sektorn inte upphört att öka, framförallt inte de som är avsedda att finansiera importen. Man har räknat med en stark devalvering av liran. Trots att det finns tendenser till ekonomiskt sammanbrott som liknar Storbritanniens, har Cossigas och sedan Forlanis regeringar, framförallt p g a arbetarklassens styrka och kampvilja och bourgeoisins ökade svaghet, inte lyckats genomdriva samma sorts ”stabiliserings”åtgärder som Thatchers kabinett.

Löneglidningen ifrågasätts alltmer men håller sig ändå i stort sett kvar. Man fortsätter att täcka de statliga företagens enorma underskott med budgetsubventioner som enbart för 1980 krävde 10 miljarder dollar. Regeringen har möjlighet att höja de indirekta skatterna vilket kan leda till en höjning av inflationstakten med 25% och ha negativa effekter på turismen som är det som främst kan kompensera för det enorma handelsunderskottet vilket 1980 uppgick till 15 miljarder dollar. Återstår att se om den seger som FIAT-ledningen i samförstånd med fackföreningsbyråkratin vunnit över arbetarna, kan bli början till en mera allmän antifacklig offensiv 1981.[23]

Den franska industrin utmärks likaså sedan maj 1980 av en tendens till nedgång för industriproduktionen. Denna nedgång kan för hela 1980 ligga på mellan 2 och 5%. Nivån för ”industriproduktionen förutom byggnadsindustrin och de offentliga arbetena (BTP)” var vid slutet av 1980 15% lägre än föregående år. Giscard d'Estaing tvekar inte att tala om ”den värsta ekonomiska världskrisen sedan 1929” (på så sätt frånhänder han sig eget ansvar och antyder att den franska krisen är helt och hållet ”importerad”). Den restriktiva eller deflationistiska åtstramningspolitik som förs av Barres kabinett tillsammans med den franska riksbanken (”Banque de France”) har inte på allvar lyckats stoppa inflationstakten. Men den har i kombination med francens artificiellt höga kurs och stagnation av produktiviteten stoppat exporten och fört med sig ett starkt underskott i betalningsbalansen 1980. Den officiellt erkända arbetslösheten uppgick till 1,6 miljoner lönarbetare i slutet av 1980. Den riskerar att uppgå till 2 miljoner i slutet av vintern 1980-1981. Lika litet som den italienska tycks den franska bourgeoisin vara förmögen att tvinga på arbetarrörelsen och arbetarklassen en sträng deflationistisk linje av engelsk modell. Man söker andra utvägar, framförallt i protektionism. Enligt Raymond Barre, måste ”vi acceptera konkurrensen men inte passivt”.[24]

I Västtyskland visade ekonomin redan mot slutet av 1979 precis som i USA många tecken på utmattning. I slutet av 1980 ägde ett lätt uppsving rum som ledde experterna (regerings-och andra) till att göra en oförsiktig prognos: en recession kommer inte att äga rum, sa de. Men de borde ha tigit. Sedan andra kvartalet 1980 är industriproduktionens tillbakagång uppseendeväckande. Denna befann sig i slutet av 1980 på en 5% lägre nivå än 1978 —det innebär att den sjunkit till 1977 års nivå. Investeringarna minskar sedan början av året vilket minskat överskottet i handelsbalansen till mindre än 10 miljarder dollar mot 18 miljarder 1979. P g a underskottet i amorteringsbalansen (turism och överföring av immigranter till utlandet, de två viktigaste källorna till underskottet), riskerar underskottet i betalningsbalansen att uppgå till 35 miljarder dollar 1980. Antalet arbetslösa som till skillnad från i de andra imperialistländerna minskat under de senaste åren, överskred på nytt i slutet på 1980 miljonstrecket. 1981 skulle den kunna uppnå den högsta nivån sedan femtiotalet.

Utnyttjandet av produktionskapaciteten föll 1980 till 80%. Den kan på nytt nå den lägsta nivån sedan 1949, 76%, som noterades 1975. Den tyska markens devalvering i förhållande till dollarn, som under 1980 låg kring 10%, måste betraktas som ett övergående fenomen. Den kommer onekligen att försvinna under loppet av våren 1981. Orsaken är huvudsakligen den stora skillnaden i räntesatserna som gör att lättrörligt kapital flyter tillbaka till USA (och i mindre utsträckning till Storbritannien och Japan). Den socialdemokratiska-liberala koalitionen kan tillämpa en mjukare antiinflationspolitik än USA. Men eftersom den står inför en inflationstakt på 5 och inte 15%, behöver den inte göra så starka räntehöjningar.

Allt pekar på att de viktigaste imperialistländerna inom EG, den andra imperialistmakten på världsmarknaden, inte kommer att nå krisens djup förrän under loppet av 1981. Exporten, en avgörande faktor för den västtyska konjunkturen kan fortsätta att minska under 1981, även i absoluta tal, framför allt till följd av en fördjupad recession i hela det kapitalistiska Europa som tar emot 60% av den västtyska exporten. Dessutom har Helmut Schmidts kabinett mot vad fackföreningarna väntade sig av en socialdemokratisk valseger, lagt fram en budget för 1981 som föreslår nedskärningar inom alla områden (sociala utgifter, utbildning o s v) förutom de militära utgifterna — Västtyskland ligger idag på andraplats efter USA och långt före Frankrike, Storbritannien eller Japan vad gäller takten för upprustningen. Nedskärningarna i budgeten kommer att bromsa konjunkturen, d v s de kommer att fördjupa recessionen.[25]

Denna bild bekräftas av utvecklingen i de flesta underordnade kapitalist-länderna i Europa. Belgien har sedan andra hälften av 1980 sett en ökning av industriproduktionen som 1981 kommer att leda till en definitiv sänkning hela året, som OECD beräknar kommer att vara 1,5%. I Nederländerna började nedgången i industriproduktionen i slutet av 1979. Den bromsades av ett lätt uppsving i början av 1980 för att ta ny, ökad fart under andra kvartalet 1980. OECD räknar med en sänkning av industriproduktionen för hela 1981 på något mindre än 1%. BNP i Danmark har redan sedan 1980 sjunkit samtidigt som industriproduktionen stagnerat. Inflationen (13%) och arbetslösheten (9%) har nått rekordhöga nivåer. Den svenska kapitalistiska ekonomin, känd för sin ”välfärdsstat”, fortsätter att genomgå en djup strukturell kris. Exporten har minskat (i fasta priser) med 2% 1980, industriproduktionen stagnerar och OECD förutser en sänkning på nära 1% 1981. Inflationen har nått en rekordsiffra på 14% och underskottet i betalningsbalansen är 14 miljarder dollar. Den schweiziska konjunkturen som såg en avsevärd tillväxt av industriproduktionen 1980, hotas nu av en minskning av investeringarna och en tillbakagång för exporten. Eftersom familjeinkomsterna stagnerar verkar OECD:s förutsägelse på ökning av industriproduktionen på 1% 1981 alltför optimistisk.

De svagaste kapitalistländerna i Mellaneuropa (Spanien, Portugal, Grekland, Turkiet) har dragits in i recessionen, förutom kanske Portugal och vad gäller Turkiet med det ytterligare hotet av en statsbankrutt. Detsamma gäller för Österrike som undgick recessionen 1974-1975 tack vare sina betydande oljeinkomster och höjningen av de offentliga utgifterna (och skulderna!). OECD förutser ett produktionsbortfall på 0,25% 1981 trots att den nationaliserade sektorn och handeln med Öststaterna är så stor. Privathushållens stagnerande, efterfrågan, stagnationen av exporten, minskingen av investeringarna och framför allt avvecklingen av lagren tycks ligga till grund för denna lätta recession som visade sig redan under andra kvartalet 1980.

Endast Finland tycks undgå den allmänna trenden, framför allt tack vare den ökade handeln med Sovjetunionen som bidrar till att exporten ökar i samma takt som importen och till en stark ökning av investeringarna. Tillväxten kommer dock att avstanna under trycket av den allmänna recessionen. Industriproduktionen kommer att minska från 7% 1980 till 3% 1981.[26]

Sammanfattningsvis kan man säga att det rör sig om en för hela den europeiska kapitalistiska ekonomin i stort sett synkroniserad industricykel. Den är följden av ett ökat kommersiellt beroende och en ökad sammanflätning av kapitalen i dessa länder. De kommer alla att nå krisens botten under 1981. Om det ekonomiska uppsvinget i USA avbryts och recessionen tar ny fart, kommer den europeiska recessionen oundvikligen att fördjupas. Den nya recessionen utsätter EG:s interna sammanhållning för en större prövning än recessionen 1974-1975.

Det europeiska valutasystemet (valutaormen), vars andra tillämpningsfas hur som helst redan försenats, skulle kunna ifrågasättas av olika revalveringar eller devalveringar av valutorna i medelhavsländerna. Även inom branscher som ordagrant varit den gemensamma marknadens gudmödrar, som t ex stålindustrin, utgör skärpningen av den mellan-imperialistiska konkurrensen ett frö till EG:s upplösning.[27]

Japan

Under det ekonomiska uppsvinget 1976-1978 visade den japanska imperialismen att den ännu inte drabbats av den skärpning av det kapitalistiska produktionssättets inneboende motsättningar som Japans samtliga konkurrenter upplevt. Sedan 1975 har Japan åtnjutit en tillväxt som legat långt över genomsnittet.

Recessionen i Japan inleddes först i mitten av 1980. Dessförinnan hade starka krafter drivit på tillväxten. Den japanska imperialismen hade dessutom lyckats tillskansa sig styrkepositioner inom vissa sektorer av världsmarknaden (bilindustrin, elektroniska apparater, varvsindustrin, urmakeriet, o s v). Mellan mars och november 1980 har emellertid industriproduktionen, inklusive gruvnäringen, minskat med 5%. Inom tillverkningsindustrin minskade produktionen mellan februari och november 1980 kumulativt med 5%.[28] Inflationen översteg 8% under perioden juni-september även om den sedan dess åter minskat.

Investeringarna har minskat, bostadsbyggandet har drabbats av en chock (under andra kvartalet 1980 minskade nybyggnationen av bostäder med 20%). Handelsbalansen som 1978 gav ett överskott på 24,6 miljarder dollar försämrades redan 1979, då överskottet minskat till 1,8 miljarder dollar. Man räknar med ett underskott för 1980 på nära en miljard dollar. Ifråga om skuldavbetalningar och transfereringar råder i stort sett ett underskott. Enligt OECD:s beräkningar uppgår detta till 11,5 miljarder dollar. Kapitalexporten fortsätter om än i ett långsammare tempo (den sjönk från 12 miljarder dollar 1977 och 1979 till några hundra miljoner dollar 1980). Den samlade betalningsbalansen kommer därför att uppvisa ett underskott på 11 miljarder dollar enligt japanska källor och 13 miljarder enligt OECD.

Låt oss påpeka att den deflationspolitik som den japanska regeringen började tillämpa 1980, och som den kommer att fullfölja 1981, enligt Japan Economic Journal, kan innebära sänkta reallöner 1980. I november 1980 kommer reallönerna att ligga 1,7% under 1979 års nivå. De tre gångna åren har arbetarna erhållit smärre reallöneökningar.

Tabell 7

Japans industriproduktionsökning jämfört med de främsta konkurrenternas industriproduktionsökning
 

1977

1978

1979

1980

Japan

116

123

133

140

Italien

111

114

122

130

USA

116

123

128

125

Västtyskland

1 1 1

113

119

122

Frankrike

110

113

117

119

Storbritannien

108

111

115

114

Källa: Die Weltwirtschaft, juli 1980. Tidskrift som ges ut av Institutet för världsekonomi vid Kiels universitet.

Experterna förutser i allmänhet ett klart uppsving i den japanska ekonomin från och med det första kvartalet 1981. OECD förutser att industriproduktionen skall öka 4% första kvartalet 1981 och 4,5% andra kvartalet.[29] Men impulsen till denna tillväxt räknar man att exporten skall stå för helt och hållet. Den kommer ännu under första kvartalet 1981 att öka med 8,5% och med 7% under det andra kvartalet.

Det är uppenbarligen en nedgång jämfört med det fantastiska resultatet från 1980, då exporten steg med 22,8% under första kvartalet och med 9,5% under andra kvartalet. Men tillväxten förblir dock stor 1981.

Det är sant att Japan har ett verkligt försprång för närvarande, vad gäller produktiviteten. Att den japanska exporten skulle öka med mer än 7,5% 1981 förefaller emellertid osannolikt.

Det är osannolikt med tanke på att världshandeln stagnerar, recessionen i Europa fördjupas och utvidgas till Nordamerika, samtidigt som de halv-koloniala länderna uppvisar stora underskott i betalningsbalansen och handeln mellan Kina och Japan inte växer så snabbt. Den anti-japanska protektionistiska offensiven kommer att öka i såväl Europa som i USA. ”Boomen” inom bilindustrin tycks åtminstone för närvarande vara bruten. Bilförsäljningen på den inhemska japanska marknaden har minskat med nära 9% mellan april och december 1980. Exporten har bromsats. Det talas t o m om att Toyota kommer att minska sin produktion med hela 20% 1981.

Det är med andra ord inte särskilt sannolikt att den japanska expansionen kommer att återhämta sig under 1981. Den kommer åtminstone inte att få den förutspådda omfattningen. Den kan knappast neutralisera den kombinerade effekten av den allmänna recessionen i Europa och den förnyade nedgången i USA:s ekonomi under första kvartalet 1981, en nedgång som i sin tur kan försena uppgången i Japan.

Perspektiven för den internationella kapitalismens nya ekonomiska kris och viktiga drag i dess utveckling.

Om man vill teckna perspektiv som är giltiga för hela den internationella kapitalistiska ekonomin måste man till att börja med fastställa de viktigaste orsakerna bakom de två allmänna kriser som denna ekonomi genomgått sedan andra världskriget. Andra metoder leder antingen till felaktiga prognoser eller, i bästa fall, till förutsägelser som av en ren tillfällighet råkar slå in.

Det handlar framför allt om att bestämma vilka faktorer som utlöst den nya samordnade recessionen, effekterna på kapitalackumulationen och vilka utvägar som står till buds för att delvis neutralisera dessa effekter. Krisen 1979-1981 utlöstes av de försämrade möjligheterna att realisera mervärdet från och med mitten av 1979, d v s en uttalad överproduktion av varor, som fortfarande tillverkades under relativt goda förutsättningar för kapitalackumulationen. Denna gång har krisen inte utlöst av ett nytt fördjupat cykliskt fall för genomsnittsprofiten. Realisationsproblemet (problemet att sälja varor på marknaden, ö a) härrör delvis ur den överkapacitet som skapades under den föregående investeringsboomen, och delvis ur stagnationen, d v s ur massornas försämrade köpkraft, som är en följd av arbetsgivarnas samlade offensiv mot reallönerna och de sociala rättigheterna under den föregående perioden. För 121 år sedan beskrev Marx på ett mästerligt sätt i ”Grundrisse” arbetsgivarnas dubbla attityd i förhållande till massornas konsumtion:

”Varje kapitalist vet att hans egna arbetare inte förhåller sig till honom som konsumenter... och eftersträvar därför att om möjligt minska deras konsumtion, d v s deras köpkraft, deras löner. Han önskar naturligtvis att andra kapitalisters arbetare i så stor utsträckning som möjligt konsumerar hans egna handelsvaror. Men varje kapitalists förhållande till sina egna arbetare är det allmänna förhållandet mellan kapital och arbete, det grundläggande förhållandet.” [30]

Detta ”grundläggande förhållande” mellan arbete och kapital har bourgeoisien försök att tvinga på alla de kapitalistiska länderna med hjälp av den så kallade åtstramningspolitiken. Denna tendens att begränsa massornas köpkraft har inte ens till en del neutraliserats genom ökade krediter för konsumtion och så kallade ”sociala” offentliga utgifter. Tvärtom har åtstramningspolitiken, som tillämpats av nästan alla regeringar i de kapitalistiska länderna, förstärkt tendensen till försämrad köpkraft för massorna. Krisen har med andra ord i allmänhet börjat inom avdelning Il (konsumtionsmedlen) för att därefter återverka inom avdelning 1 (produktionsmedlen).

I slutet av 1980 motsvarade överkapaciteten i genomsnitt ca 25% av kapitalets internationella produktionsapparat. Den ökade till följd av en ”investeringsboom”, liten men verklig, under åren 1978-1979.

Sedan dess finns det praktiskt taget ingen industribransch som inte uppvisar överkapacitet. Denna är utan tvekan närmare 30% inom bilindustrin, trots att kapaciteten i Detroit minskat avsevärt. Den är betydande inom stålindustrin och framförallt inom byggnadsindustrin (som uppvisat en produktionsminskning på upp till 30-40%). Sedan mitten av 1980 har den mekaniska verkstadsindustrin (verktygsmaskinindustrin) och den kemiska industrin uppvisat överkapacitet.

I recessionens inledning var läget för de kapitalistiska profiterna bra i alla imperialistiska länder, åtminstone jämfört med 1974-1975 års recession. Detta gäller framförallt i de stora nationella trusterna och de multinationella företagen, som i allmänhet förfogar över en likviditet på hundratals miljoner dollar, ibland flera miljarder dollar, under åren 1978 och 1979. Detta har lett flera ekonomiska experter till att helt och hållet försumma recessionens effekter på profitkvoten i sina analyser. De har inte tagit hänsyn till att dessa höga profiter ofta berott på teknologiska överprofiter, som tenderar att försvinna i en ny fas av hårdare konkurrens i krisens spår. De har inte heller tagit hänsyn till att recessionens första effekter tenderar att sänka profitkvoten, framför allt vad gäller överkapaciteten. (Profitkvoten beräknas på hela det investerade kapitalet, inte enbart på den del som för tillfället är satt i rörelse. Till detta kommer självfallet den del av kapitalet som helt nedvärderats: nedlagda fabriker, avvecklade maskiner, massivt nedskurna råvarulager osv). Dessutom fördyrar högräntepolitiken krediterna, vilket minskar entreprenörernas vinster. Arbetskraftens totala kostnader kan inte minskas omedelbart under recessionen, framför allt inte i länder med en kämpande arbetarklass. Lönekostnaderna fortsätter med andra ord att stiga förutom när ”rationaliseringen” avskaffar miljoner arbetstillfällen. Men det senare leder till en omedelbar inskränkning av den totala efterfrågan och därmed till uttalad överproduktion och överkapacitet. De ökade kostnaderna för råvaror och energi leder inte omedelbart till en sänkt profitkvot. Dessutom kommer alla dessa faktorer, som påverkar profiten, till uttryck i ett ögonblick då den ökade internationella konkurrensen förhindrar till och med monopolen att övervältra de ökade kostnaderna på konsumenterna genom ständiga prishöjningar. De amerikanska och västtyska biltrusterna har för första gången sedan andra världskriget tvingats sänka sina priser.

Tabell 8

Comecon ländernas och Jugoslaviens utlandsskuld (netto) i slutet av 1979 (i miljarder dollar)
  Totala skuld Varav till västerländska privata banker
Polen

20,7

14,7

Jugoslavien

15

 
Sovjetunionen

14,9

1,2

Östtyskland

9,9

6,6

Ungern

7,0

6,7

Rumänien

6,9

4,1

Bulgarien

3,3

2,7

Tjeckoslovakien

3,0

2,0

Comecons totala skuld tillsammans med Jugoslaviens

83,8

 

Källa, International Herald Tribune, bilaga november 1980 ”Euromarkets” för Comeconländerna. För Jugoslavien: Wirtschaftswoche, 7 november 180.

Tabell 9

Årlig amortering på lånen som betalas i västvaluta

  miljarder dollar % av inkomster från exporterna
Polen

5,3

79

Sovjetunionen

4,0

18

Östtyskland

1,6

36

Ungern

1,5

46

Rumänien

1,2

43

Tjeckoslovakien

1,0

27

Bulgarien

0,7

58

Källor: International Herald Tribune, bilaga november 1980 ”Euromarkets” för Comeconländerna. För Jugoslavien: Wirtschaftswoche, 7 november 1980.

De första siffrorna för profitutvecklingen tyder på en påtaglig sänkning av profitkvoten och i USA förefaller även den förväntade profitmängden att minska absolut.[31] Denna sänkning av den industriella profitkvoten, tillsammans med de tidigare omnämnda faktorerna, förlänger och fördjupar krisen och blir på nytt den avgörande faktorn. Införandet av ny teknologi ökat kapitalets organiska sammansättning och kräver ökade investeringar. Dessutom fördjupas krisen i den mån de nya teknologierna överförs till alla de stora företagen i samtliga viktiga imperialistiska länder eftersom de därmed undergräver grunden för de teknologiska överprofiterna.

Möjligheterna att begränsa recessionens omfattning genom att avleda den är mindre än under recessionen 1974-75. Mot bakgrund av den åtstramningspolitik som tillämpats överallt, ter sig en ny expansion av den inflationspådrivande krediten omöjlig i de viktigaste imperialistländerna så länge som viktiga samhälleliga explosioner inte tvingar in borgarklassen på denna väg. Arbetsgivarnas och den borgerliga statens offensiv mot arbetarnas levnadsstandard har ökat under recessionens gång. Arbetslösheten har ännu inte nått sin höjdpunkt. Av alla dessa skäl riskerar den internationella köpstarka efterfrågan att begränsas ytterligare snarare än fungera som utlösare av ett verkligt uppsving i ekonomin.

Vad de ”nya ersättningsmarknaderna” beträffar bromsas deras tillväxt, och möjligheten att fungera som säkerhetsventil för den internationella kapitalistiska ekonomin är sämre nu än 1970.

Detta gäller framförallt de halvkoloniala länderna, vars enorma skuldsättning alltmer bromsar deras förmåga att i all oändlighet öka importen av fabriksvaror.[32] Samtliga länder i Latinamerika till exempel, inklusive de som expanderat under 1980 som Brasilien, Mexiko, Paraguay, Chile och Venezuela, har skuldsatt sig i en ofantlig utsträckning: nära 50% av samtliga internationella lån har gått till Latinamerika. Amorteringen på lånen har uppgått till 59,5% av inkomsterna från exporten i Panama, 57,2% i Mexiko, 46,7% i Bolivia, 44% i Uruguay och 32,4% i Chile.[33]

Man bör tillägga att recessionen, som vanligt, utlöst en allmän tendens att sänka råvarupriserna, även om den gör sig gällande i olika grad för olika råvaror.

Vad de byråkratiserade arbetarstaterna beträffar är deras skuld så stor att en ökning av dessas import från väst finansierad genom krediter, likt den mellan 1973-1978, är omöjlig (se tabell 8 och 9).

Samma kommentar gäller för Folkrepubliken Kina, som avsevärt begränsat sina projekt att utvidga handeln med de kapitalistiska länderna och att finansiera denna med krediter.

Förutom att de byråkratiserade arbetarstaternas skuld utgör ett hinder för att utvidga handeln mellan öst och väst begränsas denna handel av de inre motsättningarna i dessa ekonomier, framför allt den långsammare tillväxttakten som i Polens fall till och med resulterat i en absolut sänkning av BNP 1979 och 1980 och som kommer att sjunka 1981 (även om vi inte kommer att se en absolut minskning av industriproduktionen).

Man kan sammanfatta den internationella kapitalistiska ekonomins framtidsutsikter på följande sätt:

1) Varje optimistiskt perspektiv på ett snabbt uppsving i början av eller under våren 1981 framstår som orealistiskt. Detsamma gäller för OECD:s prognoser från december 1980. Recessionens ojämna utveckling och de stora firmornas försämrade lönsamhet kommer snarare att utvidga den allmänna recessionen under hela första kvartalet 1981.

2) På medellång sikt och om man bortser från möjligheten av en större bankkrasch, ter sig ett uppsving, som förstärker sig självt och som leder till en avsevärd ökning av produktionen, som lika osannolik. Det är mer sannolikt att recessionen 1979-1981 kommer att följas av en stagnationsperiod, som kommer att bestå ända till 1982, med minimal tillväxt (kanske med undantag för Japan).

3) I varje fall kommer den mellanimperialistiska konkurrensen i detta läge att öka. USA och de europeiska imperialistländerna kommer inte att tveka att ta till protektionistiska åtgärder för att försvara vitala industribranscher. Dessa åtgärder kommer att slå framför allt mot Japan.

4) Den internationella arbetarklassen kommer att drabbas av ökad arbetslöshet, som i och med övergången från själva recessionen till början av uppsvinget kommer att minska väldigt lite. Den kommande industricykeln riskerar att dras med en permanent arbetslöshet på 23-25 miljoner och nära 30 miljoner för samtliga imperialist-länder. Den främsta orsaken till denna utveckling är den massiva investeringen i nya teknologier, som mer än någonsin tidigare kommer att i stor omfattning ersätta levande med dött arbete.[34]

Tvärtemot vad en del ekologiska strömningar hävdar, liksom en del kamrater, t ex Rudolf Bahro, är inte denna nya kvalitativa tillväxt av produktivkrafterna destruktiv i sig själv. Dessa nya teknologier förkroppsligar tvärtom den materiella möjligheten att förverkliga den kommunistiska principen ”Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”, och detta i internationell skala. Däremot är det sant att dessa nya teknologier, inom ramen för ett döende kapitalistiskt produktionssätt, samtidigt banar väg för barbariet: varaktig massarbetslöshet, omänskligt arbetstempo, fattigdom och svält i stora delar av världen (inklusive miljontals döda i hungersnöd), upptrappad imperialistisk beväpning som genom utvecklingen av nya vapen, t ex neutronbomben, sänker den kritiska tröskeln till kärnvapenkrig.

Svaret bör inte sökas i parollen ”tillbaka till naturen”, en inriktning som bara kommer att underlätta för det kapitalistiska systemet att glida in i barbariet. Det faktum att de kapitalistiska krisernas spiral närmar sig sin explosionspunkt, innebär snarare att man måste förbereda sig på avgörande politiska kraftmätningar, som kommer att tillåta den socialistiska revolutionen att övervinna dilemmat — socialism eller barbari — på ett positivt sätt.

Översatt ur franska Inprecor nr 94-95. 16 februari 1981

Ordförklaring

Revycling

De stora höjningarna av oljepriset sedan 1974 har medfört stora underskott i handelsbalansen för flera viktiga imperialistiska stater. Samtidigt har de intäkter som de härskande klasserna i de oljeproducerande länderna kammat in inte på lånet när förbrukats genom investeringar eller köp av varor från de kapitalistiska industriländerna. En betydande summa overksamma ”petrodollar” som oljeshejkerna kan placera på kapitalmarknaderna i väst har därmed uppstått. Återförandet av dessa ”petrodollar” till låntagare i väst, t ex till länder med underskott i betalningsbalansen, kallas för ”recycling”. De privata storbankerna spelar en avgörande roll i denna operation, som förmedlare mellan oljeshejker och låntagare.



Noter:

[1] Se Inprecor nummer 67/68, 17:e januari 1980: Andre Gunder Frank ”Nya recessioner och nya nederlag för de ekonomiska förutsägelserna”; Winfried Wolf ”Den nya internationella recessionen 1980”.

[2] 1957-1958 förekom det en internationell recession som dock inte fick några större konsekvenser för det kapitalistiska Europa, där tillväxten fortsatte även om i ett något långsammare tempo. Men i USA och Japan sjönk BNP och industriproduktionen i absoluta tal.

[3] Se G Lewis analys av de beroende ländernas skuldsättning i detta nummer av Fjärde Internationalen.

[4] ”Expertrådet för att bedöma den ekonomiska utvecklingen i sin helhet” (Sachverständigenrat zur Begutachtung der gesamtwirtschaftlichen Entwicklung) består av fem ekonomer som formellt är oberoende från regeringen och som varje år lägger fram ett utförligt expertutlåtande om den internationella och den västtyska ekonomiska situationen (Jahresgutachten). Vid sidan av de bedömningar som snarare grundar sig på den föregående perioden, kännetecknas dessa utlåtanden framförallt av närsynthet vad beträffar de omedelbara perspektiven, och av en tendens att rättfärdiga den ekonomiska politik som följs av regeringarna i de viktigaste imperialistländerna. På så sätt ger utlåtandet för 1980 ett helhjärtat stöd åt den åtstramningspolitik av budgeten som Helmut Schmidts nya socialdemokratiska-liberala kabinett i Västtyskland genomdriver.

[5] Business Week, 27 oktober 1980.

[6] Frankfurter Allgemeine Zeitung, 21 oktober 1980.

[7] Perspectives economiques de l’OCDE, nummer 28, december 1980.

[8] Business Week, 29 december 1980.

[9] Business Week,12 januari 1980, påpekar att de amerikanska hushållens skuld, enligt ekonomen Kaufmann, kommer att öka med 44 miljarder dollar 1981, dvs. med 10°1o, för att möjliggöra en tillväxt av BNP som inte kommer att överstiga 1 till 1,5% för hela året.

[10] Inprecor nummer 67/68, 17 januari 1980, Winfried Wolf ”Den nya internationella recessionen 1980”,  s.3

[11] Se The Economist, 1:a növember 1980. Morgan Guarantee Trust Co har publicerat liknande värderingar (Frankfurter Allgemeine Zeitung, 21 oktober 1980). Den höga ”oljenotan” är inte den enda orsaken till detta underskott och denna ökande skuldsättning. Man måste ta med den ökande betydelsen av livsmedelsimporterna i beräkningen.

[12] International Herald Tribune, 6-7 december 1980.

[13] International Herald Tribune, novemberbilagan 1980 ”Euromarkets 1980”, räknar de västtyska bankirerna med att regeringen fr o m 1982 kommer att kräva ”konsoliderade balansräkningar” som innefattar depositionerna i eurodollar i deras filialer utomlands. Enligt samma tidskrift uttryckte en representant för de förenade schweiziska bankerna (UBS Union des Banques suisses) vid en konferens som hölls den 6 november 1980 och samlade 200 ledande bankirer från alla de viktigaste kapitalistländerna, sin oro över de ökade svårigheterna med ”recycling” av petrodollarn. En liknande uppfattning fördes fram av västtyska bankirer vid den internationella valutakonferensen i New Orleans i juni 1980. De föreslog att man skulle upprätta ett ”fint nät av privat säkerhet” för att kontrollera eurodollarmarknaden.

[14] Enlig Banque des reglement internationaux, utgör de privata amerikanska bankernas fordringar i utlandet redan 200/o av deras totala aktiva 1976. En ökande del av dessa fordringar är eurodollarmarknaden och de stora bankernas offshorefilialer. En utveckling mot ökad sammanflätning av de amerikanska bankerna och deras filialer håller på att äga rum.

[15] Den argentinska kraschen 1980 började på ett talande sätt med Sosetrugruppens, den viktigaste exportfirman för säd, krasch. Denna bankrutt lämnade en skuld på nära 1 miljard dollar efter sig utspridd på flera banker. Därefter följde fyra bankers konkurs i mars-april 1980, däribland landets första privata bank, Banco de Intercambio Regional. Denna första våg av bankrutter följdes av en andra våg i oktober 1980: ett femtontal finansinstitut befinner sig praktiskt taget i bankrutt. Den totala skulden för de privata argentinska firmorna beräknas till mellan 6 och 8 miljarder dollar (Le Monde: Ekonomisk och social balansräkning 1980, januari 1981, s. 86). Enligt Business Week, 1:a december 1980, är ett femtontal utländska banker engagerade i de argentinska banker och truster som hotas av konkurs och anstränger sig för att mildra chocken. Vad gäller Capozzolagruppen som kontrollerar Turnquistbanken, riskerar två amerikanska banker att förlora 16,5 miljarder dollar.

[16] Business Week, 24 november 1980.

[17] Perspectives economiques de l’OCDE, nummer 28, december 1980.

[18] Framförallt hos Uniroyal, Braniff, Firestone, General Motors, Wheeling/Pittsburg och Public Service Electric & Co där fackföreningarna har tvingas göra liknande eftergifter.

[19] Perspective economiques de l’OCDE, nummer 28, december 1980.

[20] Ett tecken på det europeiska kapitalets svaghet såsom sammansatt och inte enat kapital, inom ramen för EG är tillbakagången i handelsbalansen med USA som visade ett underskott på över 10 miljarder dollar 1979 och över 20 miljarder dollar 1980 (l’Aurore, 18 november 1980). EG:s underskott i handelsbalansen med Japan ligger på ungefär 8 miljarder dollar.

[21] Financial Times, 16 december 1980.

[22] International Herald Tribune, 13 november 1980; The Economist, 22 november 1980; Handelsblatt, 27 november 1980; Wirtschaftswoche, 7 november 1980.

[23] Handelsplatt, 30 oktober 1980; Frankfurter Allgemeine Zeitung, 3 november 1980; Wirtschaftswoche, 19 december 1980; Inprecor, nummer 87-88, 30 oktober 1980, A. Duret, ”FIAT, en första seger för arbetsgivaren”; och nummer 90, 3 december 1980, LCR dokument ”Balansräkning över kampen på FIAT”.

[24] Le Monde, 29 januari 1981; Den franska ekonomi- och finansministerns nummer ”Notes bleues” 1981; l’Aurore, 18 november 1980.

[25] Källor för Västtyskland: Wirtschaftswoche, 19 december 1980; Frankfurter Allgemeine Zeitung, 18 december 1980. För den tillfälliga ”devalveringen” av den tyska marken i förhållande till USA dollar, se Elmar Altwaters artikel i Tageszeitung, 14 november 1980.

[26] Alla uppgifter för de små länderna är hämtade ur Perspectives economiques de l’OCDE, nummer 28, december 1980.

[27] Se not nummer 20.

[28] The Japan Economic Journal, 30 december 1980.

[29] Perspectives economiques de l’OCDE, nummer 28, december 1980.

[30] Karl Marx Grundrisse der Kritik der politischen Ökonomie, s. 322, MEW, Dietz Verlag, vår översättning.

[31] Enligt en undersökning som Wall Street Journal gjort, minskade vinsterna efter skatt med 9% under andra kvartalet 1980 och med 5% under det tredje kvartalet. Om man frånräknar oljetrusternas enorma vinster, blir minskningen mycket större.

[32] Låt oss påminna om att Sydkorea undergått ett fall av BNP på 5% 1980. I Argentina föll BNP med 1,5% 1980 och industriproduktionen något mera. I Indien under första kvartalet 1980 minskade BNP med 3%, industriproduktionen med 3%. Economic and Political Weekly (nummer 27, december 1980), beräknar produktionsnedgången i sin helhet under 1980 till 1,8%.

[33] Frankfurter Allgemeine Zeitung, 7 juli 1980.

[34] Den elektroniska industrin är den enda industribranschen tillsammans med vapenindustrin som har sett en hög tillväxt under den pågående recessionen. Försäljningen av ”halvledare” har ökat med 25% 1980 i USA och med 10% i Europa: man förutser en ökning på 12 respektive 10% i dessa områden 1981 (Handelsblatt 16 oktober 1980). Antalet industrirobotar som använts är fortfarande begränsat. Den högsta beräkningen anger 60 000 robotar, varav 47 000 i Japan, 5 800 i Västtyskland och 3 200 i USA. Men under loppet av den kommande industricykeln kommer en ny generation av ”intelligenta robotar” att användas och de kommer praktisk taget att ersätta hela den arbetskraft som idag arbetar vid löpande bandet. Under loppet av de kommande 10 åren kan detta leda till att 30 miljoner arbetstillfällen försvinner i imperialistländerna...