Fjärde Internationalen 5/1981

Michel Royere

Iran: Regimens offensiv mot massorna

Efter de konfrontationer som ledde till att den islamska republikens första president, Banisadr, avsattes, och efter det attentat som genomfördes i det islamska republikanska partiets (PRI) säte, den 28 juni 1981 som kostade näst viktigaste mannens i regeringen, ayatollah Behechis och 72 andra partifunktionärers liv, har över 250 oppositionella avrättats.

Tusentals personer arresterades. Visiteringar fördubblades. Rättegångarna som sammankallades i all hast, frångick försvarets mest elementära rättigheter. Bland de första oppositionella som avrättades fanns den iranska poeten Said Sol-tempour, medlem av ledningen för Fedayin (minoritetsfraktion). Han hade suttit i fängelse under shahens regim och fängslades flera månader före de senaste blodiga händelserna i Teheran. Bland dem som avrättats räknas ett stort antal kvinnor och unga flickor, militanter eller sympatisörer till Mujaheddin, Fedayin (minoritet) och till Peykar gruppen (marxist-leninister). Bland dem räknas också kurdiska militanter.

Den konflikt som ställde PRI i motsättning till Banisadr var, uppenbarligen en konflikt mellan två borgerliga fraktioner över kontrollen av statsapparaten. Men som repressionens omfattning och de mål som PRI valde visar, gick dess målsättningar långt utöver detta: även före attentatet mot PRI:s högkvarter, förklarade högt uppsatta personer inom partiet eller ut ”pasdar”-gardena till Eric Rouleau, Le Mondes särskilda utsände i Teheran, att deras huvudfiende döljer sina sympatier för Khomeinis ledarskap som han liknar vid Jakobinerna, skriver i en artikel som har just rubriken ”Terrorn”: ”Trots allt bedömdes Banisadr, som inte hade ett eget parti till sitt förfogande, mindre farlig än sin allierade, framförallt folket Mujaheddin. Som muslimsk rörelse med ett radikalt marxistiskt program, framstod Massoud Radjais organisation alltmer som ett alternativ till det regerande islamska republikanska partiet. Med ett inflytande bland ungdomen, studenterna, intellektuella, småbourgeoisien i städerna och även bland en del grupper arbetare, skapade Mujaheddin en väl strukturerad organisation och tillskansade sig stora vapenförråd. Tränade i underjordisk verksamhet och stadsgerilla under shahen, utgjorde de ett permanent hot mot regeringen.”

I själva verket har den nuvarande krisen sina rötter långt tillbaka i tiden. Det är ett första resultat och ett tecken på en borgerlig nationalistisk regims politiska utnyttjande av den fruktansvärda ekonomiska kris som drabbar landet, kriget och arbetarnas, böndernas, nationernas och ungdomens rörelse.

Den ekonomiska krisen

Under de två åren som gått sedan den islamska regeringen kom till makten har den varit oförmögen att lösa ett enda av de stora problem som orsakats avlandets underutveckling och den fördjupade krisen som skapats av den imperialistiska blockaden och senare även av kriget med Irak. Allt detta underblåser massornas ökade missnöje med en regim som visar sig mindre och mindre förmögen att ”förändra deras liv”.

Enligt siffrorna från den iranska centralbanken har inflationen varit 56% de senaste åren, och visar en klar tendens att öka. Dr Mohsen Nourbajksh, som ersatte Banisadrs närstående Ali Reza Nowbari som chef för Centralbanken, erkände att inflationen skulle bli 30% i år.[1] Faktum är att inflationen påverkar matvaror och andra nödvändighetsvaror hårdast. Priserna på dessa har de senaste månaderna i en del fall fördubblats eller tredubblats.[2]

I jordbrukssektorn har produktionen trots höjda priser minskat sedan början av revolutionen. Importen av vete har stigit från 426 000 ton 1978-89 till 2 000 000 1980-81.[3] Enligt de iranska tullmyndigheterna motsvarar kostnaden för matimporten hälften av de 11,4 miljarder dollar för all import.[4]

Situationen är inte bättre i industrisektorn. Trots krigsansträngningarna utnyttjas inte mer än högst 40% av den förrevolutionära produktionskapaciteten.[5] Medan bygget av små privathus, framför allt i provinsstäderna har ökat något, har de stora byggnadsprojekten som hittills svarat för en avsevärd del av sysselsättningen avbrutits.

Totalt har bruttonationalprodukten minskat med 30% efter revolutionen. Arbetslösheten beräknas enligt officiella källor uppgå till mellan 2,5 och 4 miljoner utan att räkna med de över en miljon krigsflyktingarna.

Beror krisen på kriget? Krigskostnaderna — som inbegriper bidragen till flyktingarna och utgifterna för kriget i Kurdistan — rör sig kring en miljard dollar i månaden varav 400 miljoner dollar används till inköp av vapen och reservdelar (från Nordkorea, Libyen och även Västtyskland). Importerna som påverkats av den imperialistiska bojkotten och numera måste gå visa Dubai och emiraten i den persiska viken och andra länder i tredje världen, har blivit 25% dyrare.[6]

Enligt det islamska revolutionära partiets (IRP) ledare beror den 'ekonomiska krisen — p g a den iranska statens inflytande över landets ekonomi — i stor utsträckning på de sänkta inkomsterna från oljan och konsekvenserna därav.[7] Alldeles före revolutionen stod den iranska staten själv för nästan femtio procent av industriinvesteringarna.[8] Idag har den iranska staten dessutom kontrollen över flera hundra företag som nationaliserades eller ställdes under statens kontroll efter det att de utländska investeringarna och de iranska ”taghoutis” flytt från landet.[9]

Omkring 1,5 av totalt 7,5 miljoner människor anställda utanför jordbrukssektorn arbetar inom ett eller annat område av den offentliga sektorn.

Regimens ekonomiska åtgärder

Men argumentet har två sidor. Med tanke på att den iranska staten har en så stor ekonomisk betydelse, att den dessutom styrs av ett enda parti som samtidigt kontrollerar regeringsmakten, har en väldigt stor majoritet i parlamentet och genom sina egna utsedda män har direkt kontroll såväl över de stora stiftelserna — som t ex de Egendomslösas stiftelse — som över de nationaliserade bankerna och industrierna, är det lätt att göra en bedömning av den ekonomiska politikens inriktning. Det är en sak att erkänna de objektiva svårigheterna, antingen de har sina rötter i det förflutna eller i den aktuella situationen. Men man måste också undersöka de politiska och ekonomiska åtgärder som vidtas och för vilka ledarna för den islamska republiken ensamma ansvarar. En sådan undersökning är mycket avslöjande.

Medan jordbruksproblemen och jordockupationerna fördubblats sedan ett och ett halvt år tillbaka, har IRP i parlament och regering vägrat att tillämpa den berömda artikel 3 i jordreformlagen som föregriper möjligheten att fördela jorden.

Samma sak gäller ett dekret som offentliggjordes i januari, och som skulle möjliggöra upprättandet av monopol över utrikeshandeln. Den kraftiga oppositionen från basarerna och dess anhängare inom IRP hemlighöll ett projekt som skulle ge nio inköpscentraler monopol över utrikeshandeln.

Ett resultat av detta beslut att inte nationalisera utrikeshandeln är beslutet att bibehålla växlingskursen vid 75 iranska rialer mot en amerikansk dollar, trots att det med rådande inflationen i Iran hade varit normalt med en kurs på ett hundra rialer.

Den iranska staten skulle i själva verket tjäna på en sådan kurs. Staten är den huvudsakliga exportören (oljan stod för 95010 av förra årets valutainkomster). Statsbudgeten, som beräknas i rialer, grundas framför allt på oljeinkomsterna vilka betalas i dollar eller på grundval av en stark valutakort. Därför skulle varje dollar som man förtjänar på oljan betyda fler rialer för statsbudgeten. Dessutom skulle de ökade priserna på importerade varor på lång sikt stimulera utvecklingen av den iranska industrin.

Men även om en sådan devalvering verkar rimlig och förnuftig för vilken borgerlig ”utvecklings”-ekonomi som helst är den fortfarande alldeles för djärv för den islamska republikens nuvarande ledare. Sanningen är att en sådan devalvering skulle skada de stora import- och exportintressena i basarerna som tjänar grova pengar genom den övervärderade rialen. Till och med ingenjör Sahabi, som står ”liberalen” Bazargan nära, har angripit basarernas jättelika vinster. De uppgick till 1 200 miljarder rialer förra året, vilket är tre gånger så mycket som under shahens bästa år. Dessa vinster representerar något mindre än hälften av förra årets statsbudget.

Däremot har regeringen och parlamentet nyligen vidtagit ekonomiska åtgärder som har en mycket speciell inriktning. Den inriktningen leder inte till ett större oberoende gentemot imperialismen och tillgodoser inte heller de iranska massornas behov.

Den första aspekten av dessa åtgärder gäller relationerna med imperialismen. För att få ekonomin på fötter igen räknar den nuvarande regeringen med att ännu en gång öka oljeproduktionen. Den försöker därför att normalisera sina relationer med vissa utlandsinvesterare som fått sin egendom nationaliserad.

Under en lång tid betraktades mängden exporterad olja som en barometer med vars hjälp man kunde mäta landets utlandsberoende. Dessutom har regeringsplanerna på att öka den dagliga produktionen på mellan 700 000 och 1 000 000 fat till 2,5 fat per dag, väckt en berättigad oro över regeringens ekonomiska politik, inte minst med tanke på frånvaron av en verklig kampplan för att bekämpa det ekonomiska beroendet. Denna oro är desto mer berättigad då man ingått eller kommer att ingå ett antal avtal eller handelsförbindelser med forna imperialistiska partners. Så t ex annonserade regeringen i juli 1981 att den var villig att förhandla om kompensation till de västbanker som fått sina tillgångar nationaliserade.[10] Den vidtog likaså åtgärder för att kompensera tyska läkemedelstruster som Hoescht och Bayer som varit delägare i företag i Iran.

Detta försök till delvis normalisering av de ekonomiska relationerna med ett antal imperialistmakter (Frankrike, England — vars handel med Iran fördubblats 1980-1981 jämfört med föregående år — Västtyskland, Japan) gav ”liberalerna”, framför allt Banisadr, en möjlighet att anklaga IRP för ekonomiskt inkonsekvent ”antiimperialism”. Debatten om ökningen av oljeexporten och undertecknandet av kontrakt med utländska bolag var en av de största anledningarna till polemiken mellan IRP och Banisadr.

Offensiven mot arbetarnas erövringar

Den andra nivån av denna ekonomiska politik är en hård åtstramningsoffensiv som framför allt riktas med de iranska arbetarnas erövringar. Idag, vid en tidpunkt då repressionen blir allt starkare, berättar den nya chefen för Centralbanken Mohsen Nourbaksh för det borgerliga etablissemangets Financial Times att ”även om jag inte är en helt övertygad monetarist (...) förs kampen mot inflationen genom reduktion och kontroll av penningmängden”.[11]

Under den iranska ekonomins nuvarande förhållanden betyder detta framförallt en drastisk reduktion av handelsunderskottet som förra året var 11,4 miljarder USA dollar (utgifterna som orsakades av kriget med Irak märktes bara i den andra halvan av det iranska beräkningsåret som sträcker sig från mars 1980 till mars 1981)

Förutom att öka den nuvarande oljeexporten med 400 % (eftersom nya prishöjningar på oljan är osannolika p g a den internationella lågkonjunkturen och Saudi Arabiens prisdumpningar) har den iranska regeringen tänkt skapa en balanserad budget genom drastiska nedskärningar i kostnaderna för utveckling, och betydande höjningar av skatterna (30 %), och genom att göra den offentliga och nationaliserade sektorn lönsam, med allt vad det innebär i form av frysta löner eller avskedanden.[12]

Om dessa åtgärder genomförs kommer det helt säkert att innebära en upptrappning av konfrontationerna med den iranska arbetarklassen. Denna har ännu inte lidit några större nederlag. Men sedan flera månader tillbaka har de iranska kapitalisterna och regeringen ökat sina angrepp. Detta har blivit särskilt tydligt sedan Irak påbörjade kriget. Den iranska aggressionen, som av massorna uppfattades som ett försök att störta den islamska republiken, ledde till omfattande militanta och politiska mobiliseringar i fabrikerna. För att bemöta aggressionskriget och de kontrarevolutionära hoten, mobiliserade och organiserade sig arbetarna i många fabriker för att ta kontrollen över produktionen, kräva militär utbildning och i vissa fall kontrollera priserna på ransonerade varor i bostadsområdena.

När regeringen möttes av dessa mobiliseringar gav den efter litet (vad beträffar den militära utbildningen) för att undvika den viktigaste frågan: arbetarnas krav på befolkningen allmänna beväpning för att kunna försvara ”sin revolution”. Men samtidigt utnyttjade företagarna och regeringen (och detta gäller såväl för Banisadr som för IRP:s politik) det patriotiska och nationella enhetsklimat som krigshysterin medförde, för att ifrågasätta de ekonomiska fördelarna som arbetarna tillkämpat sig. I en del fabriker förlängdes arbetsdagen från tio till tolv timmar. På många ställen avskaffades den lediga torsdagseftermiddagen. Lönerna hölls inte enbart kvar på samma nivå utan kars även ner genom att ”gåvor” till kämparna vid fronten och till flyktingarna automatiskt drogs ur arbetarnas löner.

Ett växande missnöje

Det måste slås fast att arbetarklassen i början var mycket villig att acceptera dessa ekonomiska uppoffringar. Men mycket snart blev det klart för arbetarna att det var de som fick betala kostnaderna för kriget och för den ekonomiska krisen. Trots officiella dementier blomstrade den svarta marknaden. Jordreformen utvecklades inte. Det gjordes aldrig någon nationell plan för industriellt återuppbygge som kunde uppfylla förväntningarna på att detta krig skulle bli medlet för ett slutgiltigt brott med imperialismen.

Och framförallt vägrade regimen att vidtaga åtgärder för att göra slut på kriget. Tvärtom, kriget återupptog med större kraft, trots att den kurdiska motståndsrörelsen hade föreslagit att den skulle bekämpa de irakiska inkräktarna tillsammans med Teheran-regimen bara denna erkände kurdernas rätt till självstyre och till sina vapen.[13]

Både Banisadr och IRP vägrade att beväpna arbetarmassorna. Båda försökte med alla upptänkliga medel att utnyttja kriget för att stärka sina egna positioner inom statsapparaten. Banisadr stödde sig på den före detta imperiearméns militära hierakri, IRP på de förstärkta revolutionsgardena.

Flera strejker för löneökningar eller för erkännandet av olika arbetarorgan (shoras, delegatsråd) ägde rum. Till dessa hör strejken vid Pars pappersfabrik, busschaufförernas i Isfahans strejk, strejkerna vid Teherans elektricitetsbilag, skofabriken Kafch Melli och vid Irans nationella bilfabrik. Men dessa arbetarklassens strider förblev delvisa och begränsade. Förutom trycket från kriget — argumentet att ”ni kan inte strejka utan att det drabbar fronten” var särskilt effektivt bland oljearbetarna som befann sig endast några kilometer från de irakiska kanonerna — och regimens skrämselmanövrer, har arbetarna också hållits tillbaka av det långsamma uppbygget av en enad, nationellt organiserad arbetarrörelse, det iranska proletariatets svaga traditioner av ekonomisk kamp och frånvaron av ett klart politiskt alternativ.

För sin del har regimen och företagen använt sig av allsköns metoder för att hålla tillbaka, begränsa och stävja en sådan förnyad agitation från arbetarnas sida. De har använt sig av avskedanden och till och med selektiva arresteringar av de mest framträdande förkämparna. De har använt kriget och arbetslösheten som påtryckningsmedel, de ökade Anjoman Eslamis (islamska föreningar) privilegier i fabrikerna på shoras bekosnad. De försökte systematiskt splittra upp shoras efter ideologiska skiljelinjer och använde sig ibland av gansterband (hezbohallah eller pasdars) som strejkbrytare.

Allt detta förklarar varför det växande missnöjet med regimen ännu inte har lett till omfattande sociala strider och varför det delvis sugits upp av Mujaheddin eller utnyttjats av Banisadr till sin egen fördel.

Mujaheddins styrka

I december 1980 och även i mars 1981 lyckades Banisadr samla hundra- tusentals människor på sina möten i Teheran och i provinserna. Hans popularitet berodde mindre på den tvivelaktiga och omtvistade roll han spelade under kriget än på det faktum att han blev mer och mer öppenhjärtig i sin kritik av regimens principlösa ekonomiska politik och framförallt av dess attacker på yttrandefriheten(förbud mot partier, återupprättande av ”öga för öga”-lagar nedläggning av tidningar, IRP:s monopol på massmedia).

Men framförallt har det blivit Muja-heddins folkliga islamska progressiva organisation som dragit fördel av det växande missnöjet, särskilt bland ungdomen. Redan 1980 visade storleken på mötena under Massoud Rajavis presidentkampanj organisationens inflytanse. Mujaheddin fick en stor del av sitt stöd som ett resultat av: sitt tidigare hjältemodiga motstånd mot shahen och dennes förtryck; det stalinistiska Tudehpartiets okritiska stöd till regimen; och splittringen inom Fedayin (majoriteten) på frågan om IRP:s ledarskap. Mujaheddins förhållanden till regimen har varit motsägelsefullt.  Trots att det haft viktiga band med en minoritet inom shiite-hierarkin (ayatollah Taleghani och shejk Ali Tehrani) har organisationen vägrat att överlåta den stora mängd vapen den innehar. Mujaheddin stödde ockupationen av den amerikanska ambassaden. med dess stöd till de förtryckta nationaliteternas rörelse, särskilt kurderna, var ett av huvudskälen till att dess presidentkandidatur underkändes och att den utsattes för attacker särskilt i samband med stängningen av universitetet.

Under kriget med Irak deltog de modigt i organiseringen av försvaret av Khuzastans städer under den irakiska framryckningen. Vid den tidpunkten hade deras tidning Mujahid, som är olaglig, en upplaga på 200 000 exemplar. I början på 1981 slöt Mujaheddin ett avtal om enhetsagerande med Kurdistans demokratiska parti (KDP).

Mujaheddins popularitet ha?” också att göra med det faktum att organisationen sedan ett år tillbaka, och framförallt sedan universiteten stängdes är den organisation som, med undantag för de förtryckta nationaliteternas rörelse, är mest utsatt för repressionen.

Attackerna som genomfördes av de IRP organiserade hezbohallas — ofta med den direkta delaktigheten och godkännandet av Pasdaran — mot Mujaheddins lokaler och möter, och mot enskilda kända medlemmar och sympatisörer ledde före konfrontationerna i juni 1981 till att mer än femtio Mujaheddin-medlemmar dödades och flera hundra skadades.

I ett brev till Khomeini andra maj 1981 protesterade Mujaheddin mot denna förföljelse och förklarade:

”Vi vill ta detta tillfälle i akt för att notera att det som drabbar oss i grunden är det samma som drabbar majoriteten av befolkningen i ”nationen” — en nation som för varje dag allt mer upplever att den saknar de mest grundläggande materiella tingen lika som de principer och idéer som de hade hoppats att revolutionen skulle förverkliga. Folket är medvetet om att jorden precis som rikedomarna och privilegierna fortfarande är i samma händer och inte är fördelade. Friheten existerar inte och vad gäller kampen mot imperialismen har staten inte verkställt sin uppgift. Denna situation har sin förklaring först och främst i denna bittra sanning: Även om ”alla” som ni säger har genomfört revolutionen, har dess frukter tillfallit en enda grupp som försöker kontrollera massmedia och alla dess verktyg för att med hjälp av propaganda kunna rättfärdiga sina handlingar”

Brevet nämner också de höga levnadsomkostnaderna, arbetslösheten, attackerna mot de demokratiska rättigheterna, de 1 200 miljarderna rialer som basarerna gjorde i vinst, de miljarder dollar ”som tas från de egendomslösa och går till de s k kreditorerna, den förra regimens mutkolvar eller amerikanarna”, sedan ber man om ett samtal med Khomeini som

”ska leda till lösningar, utveckla nationell förståelse, återskapa hoppet om en fredlig samexistens och på detta sätt avskaffa de interna oroligheterna”. [14]

Detta är det allmänna sammanhang inom vilket striderna har utkämpats i den islamska republikens topp.

Det finns naturligtvis goda anledningar att kritisera Mujaheddins stöd till olika borgerliga grupper och gestalter, speciellt Banisadr som framställs som ”ett mindre ont”.

Det finns också anledning att frukta att deras ideologiska bakgrund och särskilt deras populistiska synsätt, vilket har fått dem att undervärdera de speciella uppgifterna för att återuppbygga en enad centraliserad organiserad arbetarrörelse, nu kan leda till att de griper till olika väpnade konfrontationer med regimen i vilka de försöker ersätta massorna med sig själva.

Allt detta betyder naturligtvis mycket för den iranska revolutionens framtid.

Detta förklarades i en resolution som antogs av Fjärde Internationalens Förenade Sekretariat i juli 1980:

”I de kommande striderna som direkt berör de arbetande massornas intressen kommer dessa att gå mycket längre än Khomeini ledningen. De kommer att mer eller mindre direkt gå emot regimen, och kommer att utveckla sina egna stridsinstrument (shoras, kommittéer, milis, etc.) Genom denna utveckling och genom det växande missnöjet bland folket har grupper som Mujaheddin och Fedayin sett sin åhörarskara och styrka växa.

Trots detta, och utan ett alternativt proletärt ledarskap kommer massorna trots allt att förbli låsta på det politiska planet i lösningar som i sista instans inte innebär ett brott med klassamarbetet.” [15]

Stalinismens förräderi

Men den tolkning som stalinisterna i Tudehpartiet och deras bröder i ”majoritets fraktionen” av Fedayin gör av den pågående konflikten enligt vilken denna enbart är en motsättning mellan en ”radikal”, ”anti-imperialistisk” flygel (PRI och Khomeini) och delar av den ”liberala”, pro-imperialistiska, iranska bourgeoisin som förkroppsligas av Banisadr, härrör ur ren och skär förfalskning. Trogen den stalinistiska mensjevikiska uppfattningen om revolutionen i etapper (stadier), och den bucharinska teorin om en allians mellan de fyra klasserna, har Tudeh och ”majoritets” fedayin förklarat att kampen mot imperialismen står på dagordningen i Iran, och att allt annat (förtrycket av nationella minoriteter, attackerna mot de demokratiska rättigheterna, stoppet för jordbruksreformen, förtrycket av arbetarna) enbart är ”sekundära motsättningar”. Det är ingen slump att Tudehpartiets tidning, ”Mardon”, i sin kritik av Mujaheddin i januari skrev att deras sätt att agera liknar den chilenska vänsterns som ”på så sätt bidragit till störtandet av Allen-des folkregering”.[16]

Tudehpartiets generalsekterare, Noureddine Kianouri, klargjorde redan efter ”Mardon” senaste förbud hur långt de iranska stalinisterna var villiga att driva sin politik: ”Även om vi tvingas ställa vår organisation utanför lagen och förfölja våra militanter, kommer vi att fortsätta att försvara imam Khomeinis linje som innebär en kamp mot imperialismen och dess lokala agenter, ”liberalerna” och ”maoisterna”. Vårt ställningstagande i den frågan grundar sig vare sig på partiska övervägande eller taktiska manövrer. Vårt stöd till revolutionen är av strategisk art”.[17]

Detta uttalande förtjänar en plats i en antologi över stalinismens förräderi, vid sidan av liknande uttalanden som de irakiska, egyptiska och sudanesiska kommunistpartierna gjorde på sin tid. Vi kan slå vad om att ”stödet av strategisk art” har något med de sovjetiska diplomaternas intressen i området att göra... Noureddine Kianouri har än en gång gått till attack sedan massavrättningarna. I ett uttalande till AFP har det stalinistiska partiets ledare, efter att med tillfredsställelse ha konstaterat ”framstegen (som regeringen åstadkommit) för tendensen att normalisera relationerna till de socialistiska länderna” förklarat (byråkratiskt-misstag) att Banisadr och ledaren för Mujaheddin, Manoud Radjai borde ”låsas in tillsammans i ett psykiatriskt sjukhus”. Samtidigt som han godkände avrättningarna, förklarade han: ”ledarna för de kontrarevolutionära grupperna är mördare och förtjänar att bli avrättade”. Vad beträffar ”den ungdom som vilseletts av Mujaheddins propaganda (...) borde den omskolas i arbetsläger...”

Revolutionära marxister skiljer mellan bourgeoisien i ett förtryckt land och den i ett förtryckarland, även om den förra hänger sig åt kontrarevolutionen. Inte heller idag, skulle vi ha en neutralitets inställning eller en pacifistisk eller defaitistisk inställning i händelse att en imperialistmakt, vilken som helst, angrep den islamska republikens regim. Men ur det drar vi inte slutsatsen att den nationella bourgeoisien i ett icke-kolonialt land i en period av demokratisk revolution skulle vara mer progressiv och revolutionär.

Det neokoloniala oket tillmäter inte den nationella bourgeoisien, en av dess beståndsdelar eller dess politiska representanter, en revolutionär karaktär.

Imperialismen, bourgeoisien och kontrarevolutionen.

Den redan citerade resolutionen om situationen i Iran som Fjärde Internationalens förenade sekretariat antagit, fastlår:

”Vilka strider som förs mot shahen och vilka hans positioner i konfrontationerna med den amerikanska imperialismen än må vara, vilka konfrontationer fraktioner av den shiitiska hierarkin med delar av bourgeoisien än må ha, fyller Khomeinis ledarskap rollen av ett borgerligt ledarskap genom sina band med det nationella kapitalet (den stora bazaren) genom den shiitiska hierarkins ekonomiska tillgångar (bland annat fastighetsinnehav), genom det ekonomiska, sociala och politiska innehållet i regimens program, genom de band det vidmakthåller med imperialismen (Europa, Japan), och genom sin roll i upprätthållandet av statsapparaten”.

Lärdomen från alla koloniala revolutioner, från de segerrika koloniala revolutionerna (Kina, Vietnam, Kuba), är att ingen nationell bourgeoisie står på samma avstånd från imperialismen, å ena sidan och de exploaterade och förtryckta massorna i sitt eget land å den andra. De befinner sig snarare närmare ”sina” arbetare och fattigbönder än de imperialistiska makterna. För som Trotskij påpekat:

”Frågan om bourgeoisiens natur och politik skär tvärs igenom av hela den inre klasstrukturen i det land som bedriver en revolutionär kamp, den historiska epok inom vars ramar denna kamp utvecklas, av styrkan i de ekonomiska, politiska och militära banden som förenar den inhemska bourgeoisien men världsimperialismen i sin helhet eller med delar av den, och — vilket är det viktigaste — av den inhemska arbetarklassens självaktivering och styrkan av banden med den internationella revolutionära rörelsen.

En demokratisk revolution eller nationell befrielse kan tillåta bourgeoisien att utvidga sina exploateringsmöjligheter. Arbetarklassens självständiga ingripande på den revolutionära arenan hotar att frånta dem alla dessa möjligheter.”  [18]

Det är inte för att bättre kunna bekämpa imperialismen (vi har redan visat i detalj vilken dess ekonomiska politik har varit) som PRI inlett en kamp mot Banisadr. Det är inte heller p g a en rent ideologisk strävan att upprätta en teokratisk stat (även om islam är det moraliska argument som PRI utnyttjar för att legitimera sitt agerande och den repressiva lagstiftningen). De konflikter mellan olika delar av bourgeoisien som har utvecklats i Iran, skär tvärs igenom motsättningarna mellan de väsentliga klasserna i landet.

I teserna om den nationella och koloniala frågan som antogs på Kommunistiska internationalens II:a kongress, 1920, skrev Lenin:

”I de förtryckta länderna finns det två rörelser som varje dag skiljs alltmer åt: den första är den borgerliga, demokratiska och nationalistiska rörelsen som har ett program för politisk självständighet och borgerlig ordning; den andra består av bönder och arbetare, outbildade och fattiga som kämpar för att befria sig från all typ av exploatering. Dian första försöker vägleda den andra och har ofta delvis lyckats. Men kommunistiska internationalen och de partier som ansluter sig till den måste bekämpa denna tendens och försöka att hos arbetarmassorna i kolonierna utveckla känslan av att tillhöra en oberoende klass”.

Det är i syfte att bidra med en kapitalistisk lösning på den ekonomiska krisen och återskapa ackumulationen, krossa de förtryckta nationaliteternas rörelse, hejda och bryta arbetarnas , fattigbönderna och ungdomens frammarsch som PRI gått till ett så våldsamt angrepp såväl mot Banisadr som dess motståndare på vänsterkanten. Allteftersom folkets misstroende ökade såg sig PRI i allt större utsträckning tvingat att kontrollera hela statsapparaten. Detta utesluter inte nya taktiska ”vändningar” i förhållande till Irak eller imperialismen.

Khomeinis personliga engagemang

Två saker understryker detta: ”konsensus”, ”den nationella enheten”, som den islamska republikens ledare dragit fördel av efter kriget med Irak var när allt kommer omkring kortvarigt i förhållande till det som hände efter ockupationen av den amerikanska ambassaden i Teheran.

Detta förklarar också på vilket sätt PRI, för att besegra Banisadr, behövde Khomeinis personliga inblandning till skillnad från då Matine Datarys nationella demokratiska front förbjöds i augusti 1979, eller då Bazargan tillintetgjordes i november 1979. Den prestige som Khomeini fortfarande åtnjöt hos massorna, delar av bourgeoisien och statsapparaten var det som definitivt ändrade balansen till PRI:s fördel.

Detta kommer att få konsekvenser för framtiden, eftersom det markerar en förändring i Khomeinis förmåga att spela en bonapartistisk roll lik den han spelat i bourgeoisien eller t o m delvis över det iranska samhällets viktigaste klasser. Detta gäller desto mer då maktens gravitationscentrum inom PRI förskjutits i riktning mot de mer fundamentalistiska tendenserna som symboliseras av män som Ghaffari, Hassan Ayat (som förra året organiserade attackerna mot universitetet) eller Nabavi, en paramilitär grupp jämförbar med de muslimska ”bröderna”, som står Mujaheddin och Islam nära.

Vilka dimridåerna denna än må stödja sig på och vilka allianser som de andra än må ingå, så leder den senaste tidens händelser närmare den avgörande dagen för öppen brutal konfrontation mellan revolutionen och kontrarevolutionen.



Noter:

[1] Financial Times, 22 juli 1981

[2] Le Monde, 22 juli 1981

[3] Patrick Clawson, ”Irans economy. Between crisis and collapse”, Merip Reports, juli-augusti 1981.

[4] Afrique-Asie, 6 juli 1981.

[5] Patrick Clawson, op. cit.

[6] Philip Shehadi, ”Economic sanctions and iranian trade”, Merip Reports, juli-augusti 1981.

[7] Intervju av Ali Radjai, Middle East, juli 1981.

[8] Jmf. Bechrang, Iran, le maillon faible, CEDETIM, Maspero.

[9] 51 industrikomplex har exproprierats, 600 nationaliserats, hundratusentals lägenheter, hus och de flesta hotellen har konfiskerats och överlåtits åt de bostadslösa, Le Monde, 24 juli 1981.

[10] Financial Times, 27 juli 1981. ibid.

[11] Direkta eller indirekta avskedanden eftersom staten hädanefter precis som förr, kunde vägra att ”nationalisera” företag som förklarats i konkurs av sina ägare.

[12] Jmf. intervjun med Ghassemlou, Merip Reports, juli-augusti 1981, som återupptar de ståndpunkter han framfört i sina samtal med Marc Kravetz från Liberation.

[13] Mojahed, franska utgåvan, maj-juni 1981.

[14] Inprecor, nummer 87-88, 30 oktober 1980.

[15] Citeras i Eric Rouleau i Le Monde, 23 juli 1981.

[16] Ibid.

[17] Leon Trotskij, Tredje Internationalen efter Lenin, s. 293-294 i franska utgåvan.

[18] ”taghoutis”, termen används ofta som benämning på motståndarna till den islamska republiken.