Böcker

Göran Källqvist

Till försvar för leninismen

På senare tid har det inom vissa s k ”vänster”-kretsar blivit på modet att förkasta leninimen. Leninismen påstås ha blivit ”omodern”. Det sägs att den inte längre är tillämpbar, att det krävs ”nya” grepp (i själva verket är det de gamla reformistiska metoderna som åter ”kommer till heders”). I Sverige har den f d maoisten, professor Bo Gustavsson, tagit ledningen för denna nya våg. Andra mindre kända ex-maoister har följt honom tätt i spåren, Även KAF har fått sin släng av sleven. Klas Eklund, som tidigare tillhörde vårt parti, har kastat all revolutionär teori överbord, och talar sig nu på DN:s sidor varm för ”åtstramning”. Enligt Eklund kan endast en (s)-regering genomföra dessa enligt honom nödvändiga ekonomiska åtgärder, och följaktligen tillhör han numera ”the coming stars” inom SAP:s ekonomkretsar. Det är också välkänt att många eurokommunister ”tillbakavisar” leninismen. Fernando Claudín tillhör de intelligentare av dessa belackare, men icke desto mindre är hans bok ”Krisen i den kommunistiska rörelsen” ett försök att påvisa att leninismen är en felaktig teori.

Annat var det för tio år sedan. Då var Lenin närmast en gud inom stora delar av den yttersta ”vänstern”. Det säkraste sättet att i en debatt ”krossa” en motståndare var att i rätt ögonblick plocka fram rätt lenincitat. Talande nog var denna ”debattmetod” särskilt effektiv inom maoistiska och stalinistiska kretsar.

Men båda dessa sätt att betrakta Lenin är felaktiga. Å ena sidan finns det ingen som helst anledning att idag förkasta leninismen som metod och revolutionsteori. Den är lika aktuell idag som för 70 år sedan. Å andra sidan kan man inte se Lenins skrifter som en bibel, som en katekes, där varje ord, mening och artikel är den absoluta, rena sanningen.

Böcker om Lenin

Det har skrivits en stor mängd böcker om Lenin och hans verk. Här räcker det att nämna Tony Cliffs monumentala Leninbiografi i 4 band, Nadezjda Krupskajas (Lenins maka) bok Lenin, David Shubs bok med samma namn och Georg Lukacs Lenins tankevärld. Var och en av dessa böcker har sina förtjänster, men ingen av dem har fångat Lenin och hans tänkande på ett så dialektiskt sätt som Marcel Liebman i Leninism under Lenin [ Den finns nu i svensk översättning under titeln Lenins leninism, se not [1]Red anm ]

Liebmans inställning till leninismen kan närmast beskrivas som kritiskt positiv. Han kan se dess brister och felaktigheter, men förmår samtidigt förstå att den genomsyras av en absolut övertygelse om revolutionens nödvändighet och arbetarklassens ledande roll i denna omvälvning av samhället. Tack vare att Lenins hela verksamhet i Ryssland i början av 1900-talet grundades på dessa premisser kunde han komma över de felaktigheter som hans teorier länge led av — och då i synnerhet det faktum att Lenin såg den kommande ryska revolutionen som en borgerlig revolution om än ledd av arbetarklassen (d v s bakgrunden till den långa och tidvis hätska debatten mellan Trotskijs permanenta revolution och Lenin och andras stadierevolution). Utvecklingen av revolutionen 1917 kom att övertyga Lenin om det felaktiga i denna uppfattning, och förde honom närmare Trotskijs syn.

I Leninism under Lenin får vi träffa en levande Lenin, en Lenin som ibland tvekar och gör misstag, men ändå söker sig fram med hjälp av sin förmåga att ”känna” revolutionens puls. Hans teorier är inga färdiga sanningar efter vilka verkligheten anpassas. Tvärtom tar han verkligheten som utgångspunkt för att förfina och utveckla sina teorier.

Liebmans bok är ingen biografi i egentlig mening. Snarare är den en genomgång och presentation av Lenins teorier. Men som Liebman själv skriver kan man inte skilja leninismens historia från den ryska revolutionens historia, och det går inte att förstå leninismens karaktär utan att se den ständiga påverkan Lenins tänkande utsattes för av den revolutionära utvecklingen.

Organisationsfrågan hos Lenin

Vi kan se detta bl a när det gäller Lenins organisationsteori. Ett av leninismens absolut mest framträdande kännetecken är dess betoning av organisation, Men detta kännetecken har ingenting gemensamt med den nidbild av det ”leninistiska partiet” som stalinister uppmålar, och socialdemokrater talar om när de kritiserar ”elitistiska partier”. Lenins parti kännetecknades i själva verket av en kombination av flexibilitet, som nästan gränsade till pragmatism, och disciplin. Och inte heller var Lenins partiteori en gång för alla spikad när han väl formulerat sina första artiklar om den.

Om man jämför ”standardverket” när det gäller denna fråga, d v s Vad bör göras? som skrevs 1901-02, med Lenins skrifter från 1905-06, efter det revolutionära uppsvinget i Ryssland, kan man finna avsevärda skillnader. Det var revolutionen 1905 som övertygade Lenin om behovet av ett verkligt massparti, behovet att ”öppna partiet” för massorna. Det var också kring 1905 som tesen om demokratisk centralism formulerades — d v s att partiet internt kännetecknas av bred demokrati för alla medlemmar, samtidigt som partiet utåt agerar som en enhet. Likaledes fick revolutionen 1905 Lenin att klarare se massornas förmåga att ”spontant” gå mycket längre, utveckla sin medvetenhet längre, än han någonsin trott. Förvisso övergav han inte sina grundläggande idéer i Vad bör göras? — behovet att tillföra massorna ett socialistiskt medvetande ”utifrån”, spontanitetens gränser — men händelserna 1905 gjorde att han i mycket modifierade sina tidigare uppfattningar.

Sovjetunionen under Lenin

Jag har redan nämnt att en stor förtjänst med Liebmans bok är att han inte tvekar att ta fram de brister som leninismen led av. Samma sak gäller han beskrivning av Sovjetunionen under Lenin. Liebman visar, och där går han i Lenins och Trotskijs fotspår, att sovjetsamhället redan innan Lenin dog drogs med stora problem. Sovjetdemokratin började tidigt urholkas, partidemokratin inskränktes kraftigt, levnadsförhållandena var många gånger katastrofalt dåliga, den sovjetiska utrikespolitiken var ibland minst sagt tvivelaktig, etc. Men Liebman nöjer sig inte med att beskriva detta, han försöker också spåra de objektiva orsakerna — Sovjetstatens isolering, inbördeskriget, etc. Han visar dessutom att Lenin åtminstone delvis insåg att utvecklingen började gå snett, och att han försökte korrigera detta.

Lenin betraktade förbudet mot partier och förbudet mot fraktioner i bolsjevikpartiet som bara högst tillfälliga åtgärder vidtagna under högst speciella förhållanden. Han började med tiden allt klarare uppfatta byråkratiseringstendenserna inom både den sovjetiska statsapparaten och partiet. Mot slutet av sitt liv började han också inse Stalins roll och politik, och de sista månaderna av sitt liv förde han en förtvivlad kamp mot den blivande diktatorn. Lenins sjukdom gjorde dock att han inte kunde föra kampen på ett effektivt sätt, och den framväxande byråkratin lyckades tysta ner hans kritik. Lenins död innebar att han aldrig kunde slutföra kampen mot stalinismen, och denna strid fick sedan föras vidare av Trotskij och Vänsteroppositionen.

Just de sista månaderna av Lenins liv är de mest tragiska i hans liv. Halvt förlamad och oförmögen att tala försökte han från sin sjukbädd få bolsjevikpartiet att inse det allvarliga i situationen, men förgäves. Med hjälp av organisatoriska medel lyckades Stalin och gruppen kring honom stärka sin ställning i partiet, och efter Lenins död kunde Stalin inom kort träda fram som partiets ”nye ledare”. Detta händelseförlopp borde kunna utgöra grundvalen för ett teaterdrama av hög klass. Kanske skulle någon av Sveriges fria teatergrupper kunna försöka sig på något sådant?

Leninismens giltighet

Den sista delen av Liebmans bok består av en värdering av leninismens giltighet och dess begränsningar. Liebman pekar på leninismens grundläggande aktualitet och giltighet: behovet av en organisation som är förmögen att leda massorna till erövrandet av den politiska makten. Det var detta som var leninismens viktigaste erövring, att tillföra arbetarrörelsen denna förståelse.

Men Liebman tar även upp leninismens begränsningar: dess oförmåga att på ett djuplodande sätt analysera de kapitalistiska länderna i väst, och då i synnerhet den borgerliga demokratin; och i anknytning till detta leninismens misslyckande med att bygga upp verkligt starka revolutionära partier i de utvecklade industrisamhällena.

Leninism kontra stalinism

Det kan vara lämpligt att avsluta med att se hur Liebman betraktar förhållandet mellan leninism och stalinism. Det är, skriver Liebman, naturligtvis riktigt att bristerna i leninismen i viss mån var en av de betingelser som möjliggjorde stalinismens framväxt. Men samtidigt betonar han de avgörande skillnader som gör att leninismen och stalinismen i grunden är oförenliga. Och där slutar Marcel Liebmans bok: som ett försvar för leninismens metod och ett förkastande av stalinismen, en med marxismen oförenlig teori och praktik.

I denna recension har jag inte kunnat ta upp flera intressanta saker i Liebmans bok: hans beskrivning av den sovjetiska statsapparaten under Lenin, det tidiga Sovjets utrikespolitik, Liebmans påvisande av att bolsjevikpartiet inte ”ledde” revolutionen 1917 i den mening dogmatiker ofta tror, hans beskrivning av Lenins goda relationer till de ryska anarkisterna 1917, m m. Men hur som helst är Leninism under Lenin förvisso en bok som måste översättas till svenska och göras tillgänglig för en bredare publik. (Anm: Det är den nu också, av recesenten själv! [1] )



Noter:

[1] Den finns på marxistarkiv.se: Lenins leninismRed