Ur Fjärde Internationalen 4-5/1982
1 denna tidskrifts nr 3/82 gör Kenneth Sörenson ett mindre lyckat försök att kritisera Vänsterpartiet kommunisterna. Genom att med flertalet exempel syfta till att mala sönder två utvalda grundläggande politiska kännetecken, vill Sörenson slå undan grunden för VPK. De två huvudlinjer som kritiseras är dels banden till Sovjetbyråkratin och dels svanspolitiken gentemot socialdemokratin.
”Om VPK i den internationella politiken orienterat sig i förhållande till regimerna i Sovjet och öststaterna så har man i det inrikespolitiska spelet ständigt orienterat sig i förhållande till socialdemokratin.”. [1]
Där stalinismen slutar tar socialdemokratisk reformism vid, tycks det underliggande antagandet vara.
Att kritisera ett parti för att ha mer eller mindre starka band till Kreml, är att kritisera det för att leda in en svensk revolution i byråkratisk urartning, med bristande eller obefintliga demokratiska fri- och rättigheter, och partidiktatur, polisstat och undantagstillstånd i dess fortsättning, som lurande faror. Trots vackra ord, och med oss gemensamma krav, kommer VPK:s socialism betyda byråkratens privilegiesocialism i motsats till arbetardemokratins fördjupning och utbredning till hela folket/mänskligheten. Det är en fråga om VPK:s demokratiska trovärdighet.
Att kritisera Vänsterpartiet kommunisterna för socialdemokratisering är att kritisera det för anpassning till det borgerliga samhället, att inte vilja göra revolution, inte vilja ha riktig socialism utan något betydligt mindre. Ett parti som fångar upp och neutraliserar radikalisering.
Det avgörande med en kritik av VPK är att den får en omvänd effekt om den misslyckas. Grunden för Socialistiska Partiets partibygge rycks undan om det finns ett större socialistiskt parti utan avgörande brister, som vi kan gå in i. D v s svårigheten att ”befrukta VPK med vårt program” (som säkert Sörenson skulle uttrycka saken) är mindre än ett steg ut ur partiet för VPK-medlemmen. Vi skulle få svårt att motivera uppbygget av Socialistiska Partiet.
Det gör ju saken ganska spännande, för att nu uttrycka sig i underkant. Detta speciellt som det i varje fall för mej förefaller som VPK inte är så fruktansvärt dåliga på frågorna om demokrati och socialism. Framförallt gör de framsteg.
Jag menar nu inte att VPK nått någon tillfredsställande syn på ”den reellt existerande socialismen” eller hur socialismen ska byggas. Den långsamma upplösningen av det stalinistiska arvet ersätts inte av ett klart alternativ byggt på arbetarkampens erfarenheter. Man kanske kan säga att man gärna vill ta klivet från Stalin, men vet inte riktigt var man ska sätta ner foten. Sovjetstatens övergrepp med såna traumatiska händelser som Ungern, Tjeckoslovakien, Afghanistan, i kombination med en yngre medlemskår som rekryterats under sjuttiotalet, är energikällan i detta kliv. Jörn Svensson är ett exempel på denna positiva tendens, när han i sin senaste bok Socialismens förnyelse – Om vår tids nödvändighet talar om att socialismen kan ”anta både frihetliga och auktoritära former”.[2] I kapitlet om ”Folkmakten” talar Jörn Svensson om lokalt självstyre, en demokratisk stat med valda delegater valda från basen, organisationsfrihet, flerpartisystem m m.
Men även Jörns ”auktoritära socialism” och ”en klassisk rådsdemokratisk tanke”[3] har i princip samma betydelse som trotskisternas ”byråkratiserad arbetarstat” respektive ett råds-demokratiskt perspektiv fast mer utvecklat, så finns det samtidigt i VPK en undanglidande hållning. Ett exempel på det senare tar Kenneth upp i början av sin artikel, där Lars Herlitz (från VPK:s partistyrelse) säger att VPK saknar kännedom om sakförhållanden i öststaterna och därför inte vill avfärda dem som icke-socialistiska.
Ett annat exempel på framsteg och velighet är när Lars Werner i partiledarintervju i TV förkunnar att socialismen har avskaffats i Polen och att militärregimens metoder strider mot socialismens alla ideal, men han föreslår ändå en usel trepartskompromiss mellan kyrka, stat och arbetarrörelse. Absolut inte Jaruzelski men inte heller en självständig arbetarkamp som tar konfrontation med byråkratin, tycks vara Werners inställning. Bakom detta ligger antagligen idén om att de ”socialistiska länderna” steg för steg kan reformeras till demokrati och socialism som i väst.
Jag vill påstå att vi kan kritisera Vänsterpartiet kommunisterna för att inte ha en klar och entydig syn på det politiska förtrycket och behovet av psykologisk förberedelse för en konfrontation och behovet av att vinna soldaterna till revolutionens sida, samt att de inte tar upp ”den rådsdemokratiska tanken” som sin tradition. Men vi kan inte kritisera dem för att vara odemokratiska i största allmänhet. Det är snarare så att VPK ser de borgerliga demokratiska fri- och rättigheterna som eftergifter vilka framtvingats av arbetarrörelsen i väst, och att VPK är den bästa garanten för dessa rättigheters fortlevnad och fördjupning.[4]
Med detta sagt kan vi gå över till vad som saknas i Kenneths artikel, nämligen VPK:s strukturreformism.
Den långsiktiga rörelsen bort från Kreml sattes igång av SUKP självt, i och med dess behov av fredlig samexistens. Kommunistpartierna i väst fick inte vara några störande element i denna fred, det krävdes återhållsamhet och anpassning. Denna socialdemokratisering innebär en beredskap hos de eurokommunistiska partierna att bli statsbärande, förvaltare av kapitalismen, inte nödvändigvis radikalare än socialdemokraterna vilket PCI (det italienska kommunistiska partiet) bevisat. Men denna funktion kräver en storlek som VPK ej besitter, varvid den radikala sidan framhävs när förhandlingspositionen med borgarklassen inte kommer i fråga. P g a socialdemokratins dominans får VPK en roll som socialdemokratiska kritiker från vänster. Behovet av stöd från utomparlamentariska rörelser ökar. Frånvaron av en generell arbetarradikalisering här i Sverige ger dock som resultat en socialdemokratisk anpassning, men som en strukturreformistisk variant.
Men denna beskrivning är bara en negativ bestämning utifrån, väl så viktig för att kunna se utvecklingen, men ändå begränsad när vi ska bemöta VPK-medlemmen politiskt. Vad är då VPK ”inifrån” så att säga?
Trots att den stalinistiska traditionen löses upp och en velighet (eller öppenhet) inträder, kan en särskild kontinuitet upptäckas:
• De borgerligt demokratiska institutionerna är såna att de successivt kan tömmas på sitt klassinnehåll. När den offentliga sektorn växer koncentreras samhällets motsättningar till staten som blir ett slagfält mot monopolkapitalet (storfinansen) där inte bara arbetarpartier utgör motpolen utan också andra ”progressiva krafter”.
• En konfrontation med borgarklassen måste undvikas eftersom det leder till nederlag för arbetarna. Istället ska strukturella reformer successivt upplösa kapitalismen. Arbetarklassen ska inringa borgarklassens huvudfästen genom att erövra delpositioner, små artillerinästen runt det kapitalistiska fortet, innan socialismen definitivt genomförs.
• Organisatoriskt leder denna delvis inom-institutionella inriktning till en tendens att reducera klasskamp till partikamp i parlamentet, en parlamentarisk tyngd i partiarbetet. Det leder också till att man tenderar underordna utomparlamentariska massrörelser under egna partiaktiviteter i olika statliga och kommunala församlingar. Ett annat sätt att bygga partiet, inte genom att bli den bäste byggaren av massrörelsen utan att driva frågan i och genom partiet. Strukturreformismen finns klart uttalad i olika VPK-material. Låt mej ge några exempel:
I ”Vänstern och den ekonomiska politiken” skriver Peter Dencik när han vill avfärda socialdemokrati och kommunism i termer av voluntarism respektive determinism att:
”Som en kontrast till dessa båda hållningar skulle jag vilja införa begreppet revolutionära reformer. Med detta syftar jag på reformer inom det kapitalistiska samhället som har en transformativ tendens i den meningen att de rubbar maktförhållandet mellan de två huvudklasserna till arbetarklassens fördel och åstadkommer förändringar av det ekonomiska förloppets ramar som är så genomgripande att den ekonomiska processens inneboende dynamik får en helt ny karaktär. Och en sådan omvandling av den inre dynamiken kommer samtidigt att länka den samhälleliga utvecklingen i socialistisk riktning. Revolutionära reformer är alltså reformer av det kapitalistiska samhället med ett övergångsperspektiv.”[5]
Från VPK:s kongressbok med dokument från 26:e kongressen i november 1981, kan vi läsa i en avskrift av C H Hermanssons inledning ”Arbetarrörelsen och 80-talet”, där han på tal om motioner om VPK:s krispolitik, säger att ett sådant program kan utformas på två sätt:
”1. Det kan begränsas till vad som brukar kallas anticykliska åtgärder, d v s till att bryta nedgången och krisen i den kapitalistiska ekonomin och snabbare än annars kanske möjliggöra en ny uppgång av produktionen och förbättring av sysselsättningen. (....)
2. Krispolitiken kan också utformas som en antikapitalistisk eller socialistisk strukturpolitik, som söker att medelst revolutionära reformer (strukturreformer) rubba maktförhållandet mellan de två huvudklasserna till arbetarklassens fördel och åstadkomma förändringar som är så genomgripande att den ekonomiska processen får ett annat förlopp. Vårt antikrisprogram måste innehålla element av båda dessa slag. Det kan inte begränsas till att söka åstadkomma ett ekonomiskt uppsving litet tidigare än annars skulle ske. Det måste syfta till grundläggande förändringar av det kapitalistiska samhället. Det kan å andra sidan inte begränsa sig till att ställa krav vilkas genomförande förutsätter att storfinansens makt har börjat brytas. Det måste också peka på åtgärder som är möjliga att genomföra idag om den politiska viljan finns och som leder till minskad arbetslöshet och lägre prisstegring.” [6]
Kenneth Sörenson, när han läser detta, får inte glömma bort att Hermansson här talar om ett krisprogram med två delar. Det är ju i ärlighetens namn inte bara inomkapitalistiska, defensiva krav. Utan där finns också en teori om revolutionära reformer, ett tecken på vilja till förändring i riktning mot socialism. Därtill har VPK nu ett förslag i strukturreformistisk stil, nämligen samhällsfonder.
Förslaget innebär att en central riksfond och 24 länsfonder inrättas. Dessa fonder ska finansieras genom beskattning av produktion, vinster och förmögenheter. De ska användas för att skapa jobb genom investeringar i och stöd till samhällsägda, kooperativa och löntagarägda företag samt rädda jobben i hotade branscher och regioner. Delar av länsfonderna kan efter beslut av de lokala fackföreningarna användas i det egna företaget, de utgör då lokala fackliga investeringsfonder. Men medlen ägs fortfarande av länsfonden. Fondstyrelserna utses genom val där rösträtten tillfaller dem som tillhör ATP (Allmänna tilläggspensionen)-systemet.
Samhällsfonderna ska ses, enligt VPK, som ett led i begränsandet och brytandet av storfinansens makt. Det ska kopplas ihop med ett nationaliseringsprogram riktat mot privata storföretag, banker och investmentbolag. Dessutom måste fackföreningarnas självständiga kamp främjas och stärkas, fackens rättigheter måste vidgas vad gäller strejk- och vetorätt.
Detta förslag till samhällsfonder passar väl in i inringningsstrategin, fonderna blir artillerinästen, styrkepositioner i kampen mot storfinansen, vars makt bryts med hjälp av breddat stöd för VPK:s politik i riksdagen. Strategin är inriktad på erövrandet av positioner i parlament och fackföreningar.
Det står inget i förslaget om hur vinstbeskattningen ska göras effektiv utan arbetarnas kontrollkommittéer. Det står följaktligen inget om att arbetarkontroll genast leder till frågan om kapitalets makt och att en konfrontation med borgarklassen då ställs på dagordningen. Man lever med illusionen att man steg för steg kan avskaffa kapitalismen utan att vid varje steg behöva förbereda arbetarklassen ideologiskt och politiskt på borgarklassens motstånd. Varje steg ska i sig framstå som självklart för massrörelsen, så att borgarklassen isoleras politiskt. Kampanjen mot löntagarfonder under valrörelsen 1982 borde grusa såna förhoppningar med eftertryck. Med Salvador Allende i Chile 1970-73 fick vi se strukturreformismen i praktiken. Vällovlig med brutalt nedslagen. Likaså led Solidarnosc-rörelsen i Polen 198081 av oförmåga att bearbeta soldaterna i den polska armén för att vinna dem till sin sida och med vapen i hand rycka makten ur händerna på eliten i parti, stat och armé.
Det som krävs är arbetarråd och beväpning. Inte fonder och förhoppningar. Arbetarkampens historia från Paris 1871 till Polen 1981 ger många exempel på att arbetarråd börjat växa fram ur kampens behov. Men det finns inga sådana exempel på fonder. Samhällsfonder är en skrivbordsprodukt.
Det som är tragiskt är ju att en kommande radikalisering kan kanaliseras genom VPK. Man kommer då uppleva att ”socialismen står på dagordningen”, gå utöver sin ”anti-cykliska politik” och istället sätta ”strukturreformerna” i förgrunden. Massrörelsen leds då in på samma brutala nederlag som Allende och Walesa. Med strukturreformismen lägger man en grund, skapar en tradition, som i det avgörande ögonblicket kan bli mycket ödesdiger.
Nåväl, nog om detta för denna gång. Det jag ville uppnå med denna artikel var att nyansera bilden av VPK:s syn på demokrati och socialism. Att man inte kan reducera VPK till stalinism och reformism. Att man inte kan utgå ifrån att VPK blir förbigånget av en radikal massrörelse, och att VPK vill ha socialism men undviker en avgörande konfrontation.
Detta måste vara en bättre bild av VPK än den Sörenson fick ihop. Det måste vara en bättre utgångspunkt för trotskisternas argumentation, och en bättre utgångspunkt för debatt med VPK:are. Eller hur?
[1] Sörenson. K. VPK:s väg under 80-talet: arm i arm med klassamarbetsmän och förtryckare mot socialismen Fjärde Internationalen nr 3/82.
[2] Svensson, J.: Socialismens förnyelse. Om vår tids nödvändighet, s. 44.
[3] ibid. s. 92.
[4] Se till exempel Jörn Svensson, a.a., s. 89; VPK-kongressens uttalande ”Demokrati och socialism”, s. 129 i kongressboken eller som bilaga till broschyren om Polen. (Bo Hammar ”Från förnyelse till militärstyre. En skrift om Polen”)
[5] Dencik, P.: ”Vänstern och den ekonomiska politiken”, Teori & Praxis IV.
[6] Hermansson, C.H.: ”Arbetarrörelsen och 80-talet”, VPK:s kongressbok.