Ur Fjärde internationalen 6/82
Den israeliska invasionen i Libanon, belägringen och bombningen av Beirut, de fasansfulla massakrerna i de palestinska lägren Saba och Shatila är alla delar i en politisk plan: att bryta ned den palestinska motståndsrörelsen som en oberoende politisk och militär styrka, att befästa den sionistiska staten som imperialismens poliskår i området och stärka de pro-imperialistiska arabregimer som skakats av chockvågorna från den iranska revolutionen.
Sionistisk aggression är en del av den internationella imperialismens motoffensiv. Den har satts igång med USA:s stöd och medverkan. Den har dragit fördel både av passiviteten inom den sovjetiska byråkratin, som är bunden av sina egna ekonomiska och politiska problem, och av kraftlösheten inom den ”alliansfria” rörelsens institutioner.
Under den två månader långa belägringen av Beirut tog Arabförbundet inte det minsta initiativ, Afrikanska enhetsorganisationen måste uppskjuta sitt toppmöte i brist på uppslutning och Alliansfria rörelsens konferens i Bagdad uppsköts på grund av kriget mellan Iran och Irak.
Operationen startade med att israeliskt pansar gick in i Libanon och fortsatte med att falangisterna kom till makten, med en presentation av Reagans ”fredsplan” och med resultaten från det arabiska toppmötet i Fez. Imperialismen, sionismen och de arabiska regimerna gjorde gemensamma ansträngningar för att åstadkomma en ny ”amerikansk fred” i området.
Den sionistiska staten har än en gäng blivit en kontrarevolutionens slagtrupp i Mellanöstern. I månader hade Begins regering önskat sig detta krig och öppet förberett sig för det.
Litani-operationen 1978 framstår idag som en generalrepetition för aggressionen den 4 juni, 1982.
Camp David-avtalet gav beginregimen frihet att utveckla sin annekteringspolitik i de ockuperade områdena, att flytta fram positionerna mot det palestinska motståndet och på så sätt med vapenmakt tvinga fram ett andra Camp David med Libanon, Jordanien och Syrien.
Den militära offensivens mål har klart stakats ut av de sionistiska ledarna:
— att bryta det palestinska motståndets ryggrad, underlätta annekteringen av de ockuperade områden och att förhindra en samordning mellan de ökande mobiliseringarna på Västbanken och Gazaremsan och med motståndsrörelsen som helhet;
— att etablera en stark stat i Libanon allierad med Israel, tvinga fram ett tillbakadragande av de syriska trupperna och tvinga ut de palestinska flyktingarna ur Libanon;
— att tillfoga den syriska armén ett svårt slag och på så sätt försvaga den sista av Sovjets allierade i området.
På detta sätt avsåg Begin och Sharon samtidigt att bevisa Israels oersättlighet som en privilegierad allierad till den amerikanska imperialismen i området. En allierad som under en täckmantel av legitimt självförsvar kan ingripa militärt när den amerikanska imperialismen har mobiliserat på flera fronter (och då särskilt i Centralamerika) och har svårt att genomföra fler direkta interventioner.
Det är i detta sammanhang som man måste förstå Sharons skakande uttalande att Israels militära intressezon i framtiden kommer att sträcka sig från Sudan till Pakistan och Turkiet.
De sionistiska ledarna vill också stärka den nationella enigheten inom själva Israel som faller sönder alltmer och som hotas av följderna av ekonomisk kris, galopperande inflation och tyngden av de militära utgifterna.
Den palestinska motståndsrörelsen och de progressiva krafterna i Libanon åstadkom ett imponerande motstånd mot den beväpnade invasionen och det intensiva bombardemanget. Den 79 dagar långa belägringen av Beirut blev en uppvisning av motståndsvilja mot den sionistiska krigsmaskinen som ingen existerande arabregim någonsin kunnat åstadkomma.
Det envisa försvaret av Beirut förhindrade den sionistiska arméns blixtseger och medgav jämkningar i styrkeförhållandena, en diplomatisk isolering av Israel, uppkomsten av motsättningar inom det sionistiska ledarskapet och ett erkännande av det berättigade i de palestinska nationella kraven.
Begin och Sharon var tveksamma när det gällde det militära och politiska priset för ett anfall på Beirut. De internationella och inhemska återverkningarna på massakrerna i Sabra och Shatila ger en aning om vilka effekter ett utplånande av ghettot i Beirut skulle ha fått.
Det palestinska motståndet krossades inte fysiskt, det led ett nederlag, förrått och övergivet av de arabiska regimerna och den sovjetiska byråkratin.
PLO:s ledarskap bär också en del av ansvaret för nederlaget. Ingen kan ifrågasätta detta övergivna och belägrade ledarskaps rätt att förhandla. Men redan i början av belägringen blev man inblandad i hemliga förhandlingar via en ”medlare” som representerade imperialismen angående villkoren för en ”hedersam” underkastelse. I själva verket var syftet med detta att få ett diplomatiskt erkännande av USA i utbyte mot ett tillbakadragande av soldaterna. Genom detta bidrog man till att desorientera och demobilisera motståndet.
Detta val stämmer väl med en lång politisk bana.
Arabförbundet väntade till 26-27 juni — tre veckor efter invasionen av Libanon — innan man samlades. Detta möte förkastade i klump de fjorton krav Yasser Arafat ställt i PLO:s namn: bistånd till den väpnade kampen, ett radikalt fördömande av USA, hemtagande av ambassadörer, nedfrysning av kontrakt med USA och uttaga av tillgångar i amerikanska banker o s v.
De arabiska regimerna visade sig vara mer bekymrade över den iranska offensiven mot Irak än av invasionen i Libanon. Saudiarabien och Arabemiraten gav Irak en kredit på 23 miljarder dollar. Kuwait erbjöd sig att hålla Iraks armé med baser. Jordanien, Nordjemen och Sudan sände frivilliga och Egypten bidrog med sovjetiskt pansar ur sina lager.
Det är sant att Israel inte försatte någon tid att sälja vidare till Iran en god del av de vapen och den ammunition man beslagtog i de palestinska lägren.
Syrien slöt för sin del snabbt ett ensidigt eldupphör-avtal med Israel i Bekaadalen och gav därmed den sionistiska armén frihet att koncentrera sig på Beirut. Senare tog man motvilligt emot en palestinsk kontingent som evakuerats från Beirut i utbyte mot ökat ekonomiskt bistånd från Saudiarabien.
Allting skedde, för att tala med en högt uppsatt amerikansk tjänsteman, ”som om PLO dömts till döden av hela arabvärlden”.
Det är sant att detta kallblodiga förräderi mot det palestinska folket av den arabiska bourgeoisin stämmer med en gammal tradition. Den sträcker sig från överenskommelserna mellan Feisal och Weizman (3 jan. 1919), som öppnade Palestina för ett upprättande av ett judiskt, nationellt hemland, till Camp David-avtalet. Däremellan kom överenskommelsen mellan Abdallah och Ben Gurion angående Palestinas delning, massakrerna på palestinier som beordrats av kung Hussein 1970-1971 i Jordanien och de nya massakrerna i Libanon som genomfördes av de kristna falangisterna med syrisk välsignelse 1976.
Den sovjetiska byråkratin sträcker sig för sin del inte längre än till formella protester under förevändningen att man inte kan vara ”mer arabisk än araberna”!
Det diplomatiska stöd man ger PLO underordnas fortfarande det allmänna intresset av allianser med borgerligheten i området. Detta går också tillbaka på en lång tradition, från stödet till Palestinas delning 1947 till Gromyko‑Vance-deklarationen 1977 (och dessemellan FN:s säkerhetsråds resolution nr 242 och Genèvekonferensen).
En av ledarna för PLO, Abou Ayad, utropade under belägringen av Beirut: ”vi har givit det israeliska armén mer motstånd än alla de arabiska arméerna... Den sovjetiska attityden blir än mer oförklarlig. Vi har frågat Moskva offentligt och i hemlighet. Vi har bara fått symbolisk uppmuntran. Hur kan Sovjetunionen tillåta en sådan passivitet när USA tar ställning i striden på ett så upprörande sätt? Jag förstår det inte.”
Medan den sovjetiska inställningen är oförlåtlig är den inte förvånande: den sovjetiska byråkratin är helt öppen för att offra allierade i området i utbyte mot imperialistiska motbud beträffande kapprustningen, ekonomiska förhandlingar eller de egna problemen i Afghanistan och Polen.
Den sovjetiska byråkratins inställning till Israels invasion i Libanon visar än en gång att en strategi, som utgår från dess stöd i stället för de internationella arbetarnas och antiimperialistiska rörelsernas militanta stöd, alltid kommer att vara utlämnad på nåd och onåd till ett förräderi mitt i striden.
Libanons tragiska läxa gäller revolutionära rörelser i hela världen och särskilt i Syd- och Mellanamerika.
Den amerikanska imperialismen har, å andra sidan, helt och fullt ställt upp för sin sionistiska allierade. Sharon uppgav offentligt att Reagan i förväg informerats om den israeliska regeringens planer. USA stödde och täckte Israels militära expedition från början till slut. Två gånger utnyttjade man sin vetorätt i FN:s säkerhetsråd och utan minsta tvekan fortsatte man sitt militära och diplomatiska bistånd.
De europeiska imperialistländerna, som utan att höja ett ögonbryn beslutade att bojkotta Argentina under kriget om Malvinerna, vidtog inte minsta åtgärd eller lyfte ens ett finger mot den israeliska aggressionen.
Endast den som lider av synfel kan tro sig se att den franska regeringens politik skulle gynna PLO:s ledarskap. Mitterand opponerade sig i själva verket endast mot den överdrivna envetenheten i Begins och Sharons politik, som han ansåg kunde skapa svårigheter för de proimperialistiska arabiska regimerna och leda till en okontrollerbar situation i området.
Mitterand började med att förklara sig vara för ett tillbakadragande av alla främmande trupper i Libanon och därmed ställa den sionistiska invasionsarmén på samma nivå som den palestinska motståndsrörelsen, som tvingats ut ur sitt land och dömts till exil. Han slutade med att stödja Habibs plan — ett till 100% imperialistiskt diktat, som organiserade de palestinska soldaternas utrymning, avväpningen av motståndsrörelsen, formulerade villkoren för valet av Bashir Gemayel och godkände en förlängning av den israeliska ockupationen för obestämd tid.
Genom att delta i den internationella ”interventionsstyrkan” har den franska regeringen dessutom genom sin närvaro stött ”kasernvalet”, som skedde under skydd av israeliska vapen, av fascisten Bashir Gemayel till Libanons president.
I och med att de palestinska soldaterna givit sig av och försvarsställningarna i västra Beirut avväpnats ”sanktionerade” habibplanen den jämkning av styrkeförhållandena som den israeliska armén tvingat fram. Detta banade väg för en hård regim i Libanon och för terrorn mot de nu försvarslösa flyktinglägren och mot de progressiva krafterna.
Den multinationella ”interventionsstyrkans” närvaro inom ramen för habibplanen har tjänat till att avväpna Beiruts försvarslinjer, att garantera valet av Beshir Gemayel och till att öppna flyktinglägren åt de falangistiska mördarna. Vilken identitet slaktarna i Sabra och Shatila nu än hade så kunde de bara handla med det israeliska militärkommandots medgivande och hjälp. Och de imperialistiska regeringarna visste mycket väl att denna massaker var både möjlig och trolig sedan de palestinska soldaterna evakuerats.
Den multinationella ”interventionsstyrkans” andra uppdrag tjänar inte palestinierna eller det libanesiska folket mer än det första gjorde. Dess närvaro hjälper en återuppbyggnad av den libanesiska staten kring Amin Gemayels falangister och lagrar upp nya hot mot dessa folk.
Den sionistiska och imperialistiska aggressionen mot den palestinska motståndsrörelsen har resulterat i ett allvarligt nederlag för den arabiska revolutionen, den koloniala revolutionen och hela den antiimperialistiska rörelsen i världsskala. Den palestinska motståndsrörelsens fäste i Libanon har avväpnats. Dess soldater har spritts ut i ett dussintal arabländer vilkas regeringar kontrollerar dem än noggrannare eftersom man är rädd för prestigen dessa motståndskämpar har bland de förtryckta massorna i de egna länderna.
Nästan halva Libanon ockuperas fortfarande av den israeliska armén som nu också har den syriska huvudstaden inom skotthåll. Hundratusentals flyktingar har ,lämnats försvarslösa mot den falangistiska dominansen i Libanon och mot den israeliska viljan att tvinga dem i en ny exil.
Det är sant att det inte är ett nederlag utan kamp — själva det faktum att man stått emot begränsar demoraliseringen och skapar bättre villkor för hur man skall lära sig läxan från nederlaget och komma över dess följder, vilket mobiliseringarna i de ockuperade områdena visar.
Det är också sant att imperialismen inte har uppnått alla sina mål. PLO har tillfogats ett nederlag men inte förintats. Upprättandet av en stark stat i Libanon kommer inte att ske utan svårigheter. Sprickor visar sig i den sionistiska byggnaden i Israel. Dessa sprickor tar sitt uttryck i uppkomsten av antikrigsrörelsen, radikaliseringen av en strömning inom den och de protester som höjts inom armén (Tsahal). Till detta kommer den ekonomiska kostnad för kriget som redan ligger tung över det israeliska samhället som helhet.
Dessa faktorer räcker inte för att vända palestiniernas militära nederlag till en politisk eller diplomatisk seger. Beviset för detta är PLO-ledarna i Fez accepterade principerna för en lösning liknande dem i Fandplanen som inte godkänts ett år tidigare. Arafat själv inskränker sig till att begära de imperialistiska arméernas skydd för flyktinglägren i Libanon!
Kriget 1982 och slaget om Beirut medför en radikal förändring i styrkeförhållandena till förmån för imperialismen i området.
En viktig period har alltså nått sitt slut. Läxorna från den måste läras för framtiden. Ingenting kommer att vara som det varit, varken för det palestinska motståndet eller för den sionistiska staten.
Den palestinska motståndsrörelsen måste ompröva sina förhållanden till arabregimerna inom ramen för ett nytt styrkeförhållande. Dessa regimers kapitulation inför invasionen av Libanon inleder ett nytt kapitel vad gäller krisen för den arabiska nationalismen och dess ledarskap.
Den muslimska fundamentalismens starka uppsving är en av följderna av den arabiska nationalismens nedgång i brist på ett konsekvent, revolutionärt, anti-imperialistiskt ledarskap.
Den auktoritet de kämpande palestinierna vunnit i striden kan, till priset av interna klarlägganden och skiljaktigheter, komma att ge dem en huvudroll när det gäller att bilda ett sådant ledarskap.
Den andra vägen medför ökande förbindelser med den arabiska bourgeoisins diplomati och att man avstår från motståndskampen som en självständig politisk kraft.
Den sionistiska staten för sin del har släppt loss sitt krigsmaskineri för att krossa ett folk av flyktingar som jagats ut ur sitt land, utan land eller stat, ett folk i exil, som kastar tillbaka i ansiktet på Israel bilden av ett förtryck som förr varit det judiska folkets eget. En omaskerad demonstration, utan ursäkter, av denna statsterrorism kommer oundvikligen att börja skaka det inre samförstånd som byggts upp kring det sionistiska projektet alltsedan staten Israel grundades.
Nu står PLO och dess ledarskap vid en ny skiljeväg i sin historia.
De arabiska regimerna kommer att öka sitt tryck och använda materiellt bistånd som utpressning för att definitivt driva bort den palestinska motståndsrörelsen från den väpnade kampens till de diplomatiska kompromissernas område, tvinga den att erkänna och acceptera den israeliska statens existens och i stället nöja sig med en formellt administrativ autonomi under jordanskt-israeliskt förmyndarskap och med den amerikanska imperialismens beskydd.
Denna utveckling kan inte fortgå utan konflikter inom den palestinska motståndsrörelsen.
Den andra vägen går ut på att dra ut följderna av att den palestinska frågan internationaliserats och organiskt knyta an den till revolutionär och antiimperialistiska kamp i arabländerna.
Det dödläge PLO:s belägrade ledarskap i Beirut slutligen hamnade i var inte bara en följd av att man ”släppts” av Sovjetunionen och arabländerna. Det är också ett resultat av den egna politiska linjen.
Kampen för palestinsk nationell befrielse har särskilda utmärkande drag som leder till två strategiska nyckelfrågor som dess ledarskap inte lyckats lösa.
Å ena sidan måste den palestinska motståndsrörelsen i sin kamp mot den sionistiska staten söka sitt huvudsakliga stöd i en anti-imperialistisk mobilisering bland de exploaterade och förtryckta massorna. Endast om deras styrka släpps loss kan styrkeförhållandena med sionismen och dess stora imperialistiska beskyddare ändras. Denna mobilisering kommer dessutom oundvikligen i motsatsställning till de borgerliga arabregimernas särskilda intressen, som mestadels är allierade med den amerikanska imperialismen.
PLO har alltid velat undvika en organisk förbindelse mellan den palestinska befrielserörelsen och de exploaterade massornas kamp i dessa länder. Som ursäkt har man använt sin linje av ”icke-inblandning” i de arabiska ländernas inre angelägenheter. Detta är en ödesdiger illusion — det har inte kunnat förhindra den mest brutala ”inblandning” från dessa stater i den palestinska motståndsrörelsens historia. Från 1968 till 1982 har Jordanien, Libanon, Egypten och Syrien ständigt blandat sig i, även med vapenmakt, motståndsrörelsen.
Arabregimerna kan inte tolerera en närvaro på sina territorier av en politisk och militär styrka som de inte har kontroll över och som kan uppmuntra till en oberoende mobilisering av det förtryckta folket i det egna landet. En konflikt mellan den arabiska antiimperialistiska rörelsen och lokala bourgeoisier och oligarkier knutna till imperialismen är oundviklig.
Å andra sidan är det inte så att det palestinska motståndet i staten Israel står inför en enkel kolonial ockupation. Den sionistiska statens styrka består inte bara av arméns tekniska kvalitet. Den hänför sig också till det faktum att den sionistiska chauvinismen lyckas inpränta en känsla för självförsvar hos den judiska befolkningen, som fortfarande var förtryckt i sina ursprungsländer, genom att upprätta en nationalstat som vilar på att det palestinska folket drivs ut och att man förnekar det dess rättigheter.
Krigsperspektivet, det ständiga till ståndet av mobilisering och det antisemitiska spöket utgör ett nödvändigt cement för en nationell samhörighet och arbetar emot en utveckling av en klasskamp inom det israeliska samhället.
Kampen mot sionismen måste däremot innebära att denna kamp fördjupas och att den arabiska nationella befrielserörelsen länkas samman med de judiska arbetande massorna.
Arafat har offentligen medgivit att det är en av de viktigare svagheterna hos PLO att man inte kunnat lösa detta problem: ”vi har inte kunnat förklara vår sak för israelerna, vi har inte förstått den israeliska mentaliteten”.
Men denna nya medvetenhet kan också leda till två radikalt olika vägar framåt. Antingen till en anpassning med den sionistiska staten som den existerar inom ramen för Camp David-avtalet eller en revolutionär, internationalistisk politik — den enda som i det långa loppet kan vinna det judiska proletariatets förtroende.
Det dubbla misstag PLO:s ledarskap begått i sina förhållanden med de arabiska massorna och staterna och med sitt närmande till sionismen har oundvikligen lett det in i en återvändsgränd och bidragit till en följd av nederlag som alla hör samman och betingar varandra.
Sexdagarskriget 1967 med en katastrof för arabstaterna och ett stärkande av den sionistiska staten — uttryckt i ockupationen av Västbanken, Gaza-remsan, Sinai och Golanhöjderna.
Detta nederlag förde med sig en förnyelse och nyorientering inom PLO, som skapats av Arabförbundet. Dess gamla ledarskap hade varit underordnat arabstaterna och man var storslagen i sina uttalanden som var både oansvariga och inkonsekventa. Detta ersattes nu av ett nytt ledarskap under al-Fatahs hegemoni.
Detta ledarskap visade sig villigt att befria sig från arabstaternas förmyndarskap och organisera ganska effektiva militära organisationer för att börja en beväpnad kamp från baser i Jordanien och Libanon.
De mål man nådde mellan 1968 och 1970 härrörde inte från militära operationer utan från de massmobiliseringar som besegrade de reaktionära operationerna mot motståndsrörelsen i Jordanien 1968 och i Libanon 1969. Den palestinska motståndsrörelsen visade sig vara en förtrupp för hela den arabiska nationalistiska och revolutionära rörelsen.
Varken imperialismen eller den arabiska bourgeoisin kunde låta denna utveckling äga rum utan att reagera. Dess motattacker kombinerade diplomatiska finter med det mest brutala förtryck. 1970 utmärks sålunda av Rodgers-planen, ett första steg på vägen mot Camp David, och av massakrerna på palestinska soldater i Jordanien (Svarta September).
Inbördeskriget i Libanon 1975-76 medförde ett nytt stadium i vilket PLO spelade en framträdande roll. Tack vare dess stöd och tack vare massmobiliseringarna kunde den libanesiska progressiva rörelsen uppnå kontroll över två tredjedelar av landet. Sionismen och imperialismen, liksom arabregimerna (såväl konservativa som s k progressiva) fruktade dynamiken i den gemensamma mobiliseringen av de arabiska och palestinska massorna. Syrien ingrep för att hejda och kontrollera de progressiva krafterna. Under press därifrån accepterade PLO:s ledarskap, som alltsedan dess sökt diplomatiskt erkännande, de kompromisser som tillät den falangistiska motoffensiven genom exempelvis massakern i Tell el-Zataar sommaren 1976.
Inbördeskriget och den syriska ockupationen bidrog till att framkalla sönderfallet inom den libanesiska staten och dess militärapparat. Den kristna milisen drog nytta av det och stärkte sin kontroll över hela områden. Men även palestinierna kunde dra fördel av situationen och behålla samt befästa sina positioner i södra Libanon och västra Beirut.
Händelserna 1975-76 sporrade imperialisterna och den arabiska bourgeoisin att försöka förhandla fram en kompromiss som ger en nykolonial lösning på det palestinska problemet. Egypten måste mer än någon annan arabstat betala priset för fyra katastrofala krig och hotet från sociala explosioner och tog initiativet till ett ”närmande” till Israel under USA:s beskydd. Sadat undertecknade Camp David-avtalet för att få amerikanskt bistånd och för att i massornas ögon framstå som den som befriade dem från en ständig skräck för återkommande krig.
För den sionistiska staten kom Camp David att neutralisera den viktigaste militära fiendestyrkan och leda till en splittring inom arabvärlden utan att tvinga fram ett erkännande av PLO i gengäld. Idén om en palestinsk stat ströks och en autonomi för de ockuperade områdena betraktades i termer av en femårig process vars resultat skulle bli föremål för nya förhandlingar.
Medan USA spelade den avgörande rollen kunde Sovjetunionen, som redan försvagats genom Sadats helomvändning varigenom deras allians tog slut, bara räkna med Assads Syrien som en tvivelaktig allierad i området.
Begins trefaldiga ”nej” till ett tillbakadragande från de ockuperade områdena, till ett återlämnande av östra Jerusalem och till den palestinska staten, kopplat till en ökning av den judiska kolonisationen i de ockuperade områdena, gjorde att allt dunkel kring innebörden av Camp David skingrades. Det ger ett mått på det nederlag PLO och den arabiska nationella rörelsen som helhet led.
Mellan Sadats resa till Tel Aviv och undertecknandet av avtalet mellan Israel och Egypten genomförde Begins regering en ny militär operation i Libanon i mars 1978. Denna operation tillät dem förstöra de palestinska baserna och pressa motståndsrörelsen norrut medan man befäste major Haddads positioner i gränsområdet. Palestiniernas viktigare positioner hölls dock.
Nederlaget i juni 1967 underströk det småborgerliga, radikala nationalistiska ledarskapets bankrutt precis på samma sätt som nederlaget 1948 hade markerat det traditionella konservativa ledarskapets bankrutt.
Det nya ledarskapet för PLO, som fått liv genom al-Fatah, bröt med den gamla linje som prioriterat det diplomatiska området och utropade en folkets kamp mot den sionistiska staten inom ramen för de förtryckta folkens kamp mot imperialismen.
I praktiken förblev man kvar inom arabstaternas sfär och prioriterade den ena eller den andra alltefter omständigheterna. Man kunde fortsättningsvis fungera, väsentligen tack vare villkorlig hjälp och understöd från arabregeringarna, även de mest reaktionära. Man försökte inte heller riktigt organisera motståndet demokratiskt eller knyta an till massrörelserna i de länder där hundratusentals palestinska flyktingar levde. Solidariteten med de nationella rörelserna i de olika värdländerna underordnades kravet på ”icke-inblandning”.
Från 1972 skisserade man en vändning, som 1974 formaliserades till en kompromisslösning inom ramen för en överenskommelse mellan arabstaterna och imperialismen. Medan programmet frän 1969 gav linjerna för en ”demokratisk, sekulär stat för hela Palestina” accepterade man nu en oberoende stat begränsad till Västbanken och Gazaremsan och framställde det som ett första steg.
Följaktligen försköt man nu sitt handlingsområde till det diplomatiska planet.
Dessa svängningar inom PLO:s ledarskap är ett uttryck för mäktiga politiska och sociala motsättningar inom rörelsen.
Det palestinska folkets kamp började som en kamp för nationell befrielse, en demokratisk och revolutionär kamp mot en sionistisk stat som är imperialismens agent i området. Men för att kunna försvara sina nationella rättigheter till slutet behöver den palestinska motståndsrörelsen ett klassledarskap och klassinriktning (för att anknyta till de arabiska massor som är förtryckta av sina egna bourgeoisier) som är internationalistisk (för att dra fördel av klassmotsättningarna inom det israeliska samhället).
PLO är vidare produkten av en kamperfarenhet som hör hemma i flyktinglägren och bland ett folk som finns kringspritt bland arabländerna. Den palestinska bourgeoisin är integrerad i dessa länder och spelar en betydelsefull roll där. Man har ingen enad och stabil territoriell bas och inte heller en social bas som underlättar ett användande av hela skalan av traditionella proletära kampmetoder.
Även efter vändningen 1967 förblev PLO en internationell rörelse för alla klasser inom det palestinska samhället. Man måste omgruppera såväl massan av socialt marginaliserade flyktingar som de arvslösa massorna från de ockuperade områdena och arbetare och hantverkare i olika arabländer, liksom välmående, småborgerliga skikt och verkligt borgerliga sektorer ekonomiskt aktiva i Jordanien, Saudiarabien och staterna vid Persiska viken.
Det har blivit en front bestående av organisationer och enskilda som omfattar allt från islamsk höger till yttersta vänster, som identifierar sig med marxismen och marxism-leninismen.
För att försäkra sig om en samexistens av alla dessa krafter utan att komma i konflikt med arabregimerna måste man hålla sig till ett demokratiskt program som inte utmanar de kapitalistiska produktionsförhållandena. Resultatet av detta blir en motsättning mellan behoven och strävandena hos de massor som utgör styrkornas väsentliga bas och ledarskapets strategiska målsättningar. Denna motsättning far sitt uttryck i bildandet och stärkandet av en alltmer betydelsefull militärapparat som också utvecklar sin egen logik.
Arabstaternas materiella och ekonomiska bistånd förstärker det fulla utvecklandet av denna apparat.
Ledd av PLO har rörelsen, sedan den fått diplomatiskt erkännande av mer än hundra länder och blivit observatör vid FN, blivit ett slags statsapparat utan stat och utan eget territorium. Den bristande proportionen mellan apparatens materiella styrka och verkligheten för dess sociala bas gör den särskilt känslig för trycket från de ekonomiska bidragsgivarna, vare sig de är arabiska regeringar eller förmögna palestinier.
Detta är den materiella grunden för utvecklingen av PLO:s ledarskap. Kombinationen av dess sociala sammansättning, dess programmatiska uppfattningar och accepterandet av det ramverk som ställts upp av arabregimerna i allians med imperialismen eller under inflytande av sovjetbyråkratin, har fört in det i en återvändsgränd.
För att vinna, befästa och behålla sitt politiska oberoende från arabstaterna måste PLO stärka sin sociala bas genom att vända sig åt två håll: förena sig, å den ena sidan, med det palestinska proletariatet i Israel och de ockuperade områdena och, å den andra, med de exploaterade massorna i arabländerna.
De uppblossande striderna under senare år på Västbanken och i Gaza, valet av palestinska borgmästare och de svårigheter beginregeringen har att finna marionetter utgör en utmaning mot staten Israels makt och visar på den slumrande militansen hos den palestinska befolkningen, som successivt integrerats i den israeliska produktionsprocessen efter 1967.
Dessa mobiliseringar kombinerar ett uppvaknande för ett palestinskt, nationellt medvetande och uppkomsten av en klasströmning inom den palestinska rörelsen.
I Libanon får de progressiva krafterna betala priset för sin försoningspolitik efter kriget 1975-76 i och med att deras fästen nu oskadliggjorts och Amin Gemayel valts till republikens president och genom den förtryckarroll den armé spelar, som formats av amerikanskaimperialism.
Religiös sekterism maskerade då delvis det sociala och anti-imperialistiska innehållet i inbördeskriget och detta tillät borgerliga muslimska ledare att ställa sig i den s k progressiva fronten för att bevara det stöd de baserat på sin beskyddarroll och arbeta för en kompromiss.
Den palestinska progressiva fronten begränsade sig till att agera defensivt. Inför den libanesiska statens sönderfall måste de fylla växande sociala, administrativa och militära funktioner. Men i stället för att presentera sig som en alternativ kraft nöjde man sig med att lagra upp brytningarna inom den lagliga regimen och stödja legitimiteten hos de skröpliga borgerliga statsinstitutionerna.
Det libanesiska kommunistpartiet, som hade ett extra stort ansvar p g a av att det har ett viss massinflytande, försvarar konsekvent denna linje. Trogen den stalinistiska idén om en revolution i stadier och allianser med den s k nationella bourgeoisin, förvandlade man kampen till ett försvar för den liberala kapitalismen. Medan man ständigt drog växlar på den roll Sovjetunionen kunde tänkas spela, direkt eller via sin bundsförvant Syrien, gick man t o m så långt att man hedrade Bashir Gemayel i namn av nationell enighet.
1976 tillät denna politik med klassamarbete att den kristna milisen tog initiativet. Återigen var den Libanesiska Nationella Rörelsen bunden av respekt för de legala institutionerna — i stället för att förvandla motståndet i Beirut till en språngbräda för att driva bort Elias Sarkis samarbetsregim i en öppen konfrontation med den sionistiska ockupationsmakten; i stället för att frammana ett perspektiv av en regering bildad av Nationella Motståndsrörelsen, grundad på en sammanslagning och centralisering av de militära styrkor som stod emot ockupationen; och i stället för att utveckla ett nätverk av råd för det folkliga motståndet.
Denna konstitutionella legalitet tog slut i och med att en fascistisk president kläcktes fram — i ett farsartat val som åstadkommits i något kasernhörn — i spetsen för en ockuperad republik. De borgerliga krafterna ur de s k progressiva lägret godkände valet av Bashir Gemayel och bidrog direkt (fortfarande i namn av nationell enighet) till valet av Amin Gemayel, en representant för den s k moderata flanken inom falangist partiet, som tar på sig en ”bonapartistisk” roll.
Alla imperialistiska regeringar har givit goda betyg åt denna nya förtryckarregim, som tycks bli en ivrig partner till USA.
Att etablera en stark stat i Libanon och säkra en återgång till ordningen som handelsbourgeoisin önskar, innebär för Amin Gemayel den svåra uppgiften att upprätta en oomtvistad borgerlig regim. Under hotet att den militära regim som etablerat sig i Beirut skall sträcka ut sig över hela landet är det därför absolut nödvändigt att försvara de demokratiska rättigheterna och framför allt arbetarrörelsens rätt att organisera sig.
Det sionistiska företaget innebar att staten Israel från sitt grundande blev en framskjuten utpost för imperialismen, grundad på expropriation och fördrivning av det palestinska folket.
Efter bombningen av Beirut och massakrerna i Sabra och Shatila har de imperialistiska regeringarna ansträngt sig att bagatellisera den israeliska statens grymhet och ansvar genom att framställa den som en modell av demokrati. Det handlar i själva verket om en religiös statsbildning definierad av sin egen självständighetsdeklaration som ”den judiska staten i landet Israel”. Det är en stat som grundas på anti-arabisk diskriminering och som deformeras av tyngden från den enorma militär-industriella apparaten och i stor utsträckning subventioneras av imperialismen. Israel är den sjunde största vapenleverantören i världen — som sådan är det en gynnad partner till diktaturer i Latinamerika och Sydafrika. Med sin skuld på 20 miljarder dollar blir Israel ett av länderna med den största per capita-skulden i världen.
Medan staten Israel är förbunden till imperialismen till struktur och funktion är den inte inskränkt till ett enkelt kolonialt samband med en imperialistisk metropol.
Det speciella med den sionistiska koloniala operationen är att det ursprungliga målet inte var att exploatera den infödda arabiska arbetskraften, utan att ersätta den med judisk arbetskraft för att bilda ett helt judiskt samhälle med egna institutioner och med en egen uppdelning i antagonistiska sociala klasser.
Det är den samarbetsvilliga överenskommelsen mellan de sociala klasserna inom det israeliska samhället, inom ramen för det sionistiska företaget, som ger den dess styrka mot den palestinska motståndsrörelsen och som tillåter den sionistiska staten att slå vakt om en borgerlig demokrati för judarna mot bakgrunden av förhandlingar om rättigheterna för palestinierna.
Varje försök eller plan för att driva ut hela Israels judiska befolkning från området eller förneka den dess nationella existens kan bara bidra till att svetsa samman den och mobilisera den bakom det mest aggressiva och chauvinistiska ledarskap. Å andra sidan ger klasskonflikterna inom detta samhälle en möjlighet för den palestinska motståndsrörelsen och den arabiska revolutionen att ingripa i dessa motsättningar, på villkor att man ser det judiska proletariatet som en potentiell allierad.
Efter ockupationen av Västbanken och Gazaremsan 1967 inleddes ett nytt kapitel i sionismens historia. Ursprungligen innebar sionismen att ett uteslutande judiskt samhälle skulle bildas genom att man drev ut det arabiska folket. För detta måste man skapa ”judisk arbetskraft” och ”fritt tillträde till landet”. Detta företag var grunden för en allians mellan den judiska bourgeoisin och en mäktig, kolonial ”arbetar”rörelse för vilken den fackliga konfederationen Histadrut är symbolen.
Ockupationen av Västbanken och Gaza ställer sionismen inför ett nytt dilemma — om man annekterar nytt territorium i namn av kravet på en aldrig uppnådd säkerhet, och om man samtidigt tillför det israeliska samhället mer än en miljon palestinska araber, vilket står i öppen motsägelse till det sionistiska projektet.
Israeliska kapitalister skulle föredra att använda denna billiga arabiska arbetskraft (lönerna är i genomsnitt ungefär hälften av de judiska arbetarnas), som varken åtnjuter social trygghet eller annat skydd, tillsammans med en ökad privatisering av ekonomin.
Med Camp David-avtalet svarade Begin på problemet, som ställts 1967, genom att driva en linje för en annektering av de ockuperade områdena i form av en förment ”administrativ självständighet” som medger en fortsatt exploatering av arabiska arbetare samtidigt som man förnekar dem israeliskt medborgarskap. Men ingen formell fint kan förhindra att araberna proletariseras i Israel och i de ockuperade områdena, ett faktum som i kombination med ett uppvaknande av det palestinska nationella medvetandet laddar upp till en explosiv motsättning för den sionistiska staten.
Den sionistiska mytologin vidmakthåller en ständig sammanblandning av en nationell ”judiskt”-israelisk församling i Palestina och den sionistiska statens existens. Den försöker också ständigt likställa antisionism med antisemitism.
När de hävdar att en israelisk nationell församling inte kan existera i Palestina utan en stat grundad på rasdiskriminering, utan en organisk förening med imperialismen och utan en ständig expansionism, bidrar de sionistiska ledarna själva till idén att ett utplånande av den sionistiska staten också innebär ett utplånande av församlingen som sådan. På så sätt är det de som riskerar att skapa ett utbrott av antisemitism som en ”idioternas antisionism” efter att ha varit en ”idioternas socialism” (Bebel).
Det ankommer på de judiska arbetarna att avslöja denna mystifikation i Israel genom att sätta sig emot de skändligheter som begås av de sionistiska ledarna, inte bara i staten Israels namn utan i namn av det judiska folket som helhet. En obeveklig kamp mot sionistiska brott är inte alls oförenlig med en hårdnackad kamp mot varje form av antisemitism, som inte bara har den israeliska staten som mål, utan alla judar av olika nationell identitet.
Under senare år har splittringar uppstått i det israeliska samhället och sprickor har kommit fram i den sionistiska byggnationen. Detta har blivit tydligare efter aggressionskriget i Libanon. Alltifrån första dagen har den begin-sharonska politiken ifrågasatts i betydande omfattning.
Stora skikt av befolkningen har besvärats av det faktum att armén inte lyckades genomföra ett krig av ”Blitz”-karaktär, att man mötte ett envist motstånd från palestinierna (som dessutom var isolerade) och att förlusterna var större, jämfört med föregående krig. Invasionen av Västbeirut och det direkta medverkandet till massakrerna i Sabra och Shatila framkallade en våg av indignation som skakade det israeliska samhället och upprörde dess samvete.
Proteströrelserna, vare sig de var fredsdemonstrationer eller initiativ tagna av soldater, uttryckte olika nivåer av medvetande. Alla ingredienser i antikrigsrörelsen kommer i motsättning till sionismens logik. Den uppstod .mot slutet av 70-talet som en påtryckningsgrupp inom ramen för diplomatiska förhandlingar och i dag mobiliserar den mot ett krig samtidigt som det äger rum. Den stora majoriteten inom denna strömning samlades kring slagord som ”dra tillbaka trupperna från Beirut”, ”ömsesidigt erkännande av palestinier och judar” och ”Begins och Sharons regering måste avgå”, vilket visades i den enorma demonstrationen den 25 september, efter massakrerna i Sabra och Shatila.
En radikal pol bildades kring Kommittén mot krig i Libanon, som krävde ett ”omedelbart tillbakadragande av trupperna från Libanon” (inte bara från Beirut) och ett ovillkorligt erkännande av PLO.
Arbetarpartiet, som öppet stödde operationen för ”fred i Galiléen” var inte med i antikrigsrörelsens begynnelse. Tvärtom har man gjort allt man kunde för att motsätta sig mobiliseringar mot kriget så länge det pågick. Men efter massakrerna i Sabra och Shatila måste man kanalisera rörelsen och dra mesta möjliga fördel av den. ”Rädda Israels heder” betyder för dem på detta sätt att förbereda ett alternativt ledarskap som inte är inblandat i massakrerna och som kan ta över stafetten från Begin i förhandlingarna med imperialismen.
Denna inställning svarar mer mot bekymren hos sionistiska sektorer som är mer medvetna om de verkliga styrkeförhållandena i området och om imperialismens globala intressen. Från början av kriget har dessa sektorer uttryckt sina bekymmer med Begins och Sharons äventyr och dessas följder.
Ovanför dessa manövrer är omfånget av antikrigsrörelsen en stor sak i Israel även om den i det stora hela håller sig inom ramarna för försvaret av Israels säkerhet och framför allt karaktäriseras av frånvaron av organiserat deltagande av arbetarklassen. Dess framtid är intimt förbunden med den palestinska motståndsrörelsens segrar och nederlag. Efter nederlaget vid Beirut beror dess omedelbara framtid framför allt på att mobiliseringarna i de ockuperade områdena fortsätter och på förmågan hos dess mest medvetna sektorer att knyta an till dess strider.
I Israel står följande krav i motsatsställning till det sionistiska projektet och till grunderna för den israeliska staten: upphävande av all repressiv och diskriminerande lagstiftning mot palestinierna, sekularisering av staten, erkännandet av alla palestiniers rätt att återvända och erkännande av palestiniernas rätt till självbestämmande.
Sedan Israels väpnade aggression jämkat styrkeförhållandena vidtog ett diplomatiskt stadium för den imperialistiska offensiven. USA ville dra mesta möjliga fördel av den militära segern genom att hindra Begin från att tränga in de arabregimer som var villiga att förhandla i ett hörn. Egyptens president Mubarak kunde vidare inte låta bli att påminna Reagan om USA:s verkliga intressen: ”som supermakt har man omspännande intressen och ansvar; man får inte glömma att man är den största andelsägaren bland oljeproducenterna; kort sagt, USA är den första att lida av att oron och instabiliteten i området sprider sig.” (International Herald Tribune, 25/8, 1982).
Den plan president Reagan förslog den 1 sept. framställer helt klart rangordningen för imperialistiska intressen; först stabiliseras området, sedan Israels säkerhet och först på tredje plats kommer de palestinska rättigheterna. Dessa rättigheter omfattar f ö inte rätten till självbestämmande i en oberoende stat utan bara utsikten till en ”självständig palestinsk regering i förbund med Jordanien”. Detta perspektiv, ned en övergångsperiod på fem ar, kunde sluta med möjligheten av att ett palestinskt protektorat kontrollerat av den jordanska staten och armén eller i en jordansk-israelisk ”bostadsrätt” på områden som tillåts formellt ”självstyre”.
Genom att enhälligt. anta ett program som erkänner palestiniernas rätt till självstyre och uppmanar till grundandet av en oberoende palestinsk stat med Jerusalem som huvudstad har toppmötet i Fez velat rädda ansiktet på arabregimerna som skämt ut sig genom sin passivitet under belägringen av Beirut.
På ytan ser det ut som ett för Israel oacceptabelt förslag och Begin förkastade det snabbt. Men de imperialistiska regeringarna tar inte miste på dess verkliga innebörd. Den viktiga borgerliga pressen gav eko åt deras tillfredsställelse: ”Det är ännu för tidigt att beteckna toppmötet i Fez som en historisk vändpunkt för Mellanöstern, men det representerar en viktig seger för förnuftet över den tomma retoriken. Deklarationen från Fez tycks för första gången sedan 1948 erkänna att det palestinska folket aldrig kommer att vinna självstyre genom en militär seger.” (Financial Times, 11/9, 1982) Newsweek underströk att vid detta toppmöte ”hade moderaterna slutligen segrat över de radikala” (20/9, 1982). Och International Herald Tribune hade rubriken ”Fez: en seger för de arabiska moderaterna”. (13/9, 1982).
Alla understryker kontinuiteten mellan detta projekt och Fand-planen, som förkastades ett år tidigare. Alla tar fram punkt 7, enligt vilken FN:s säkerhetsråd ”garanterar freden mellan alla stater i området, även den oberoende palestinska staten” och underförstår att de facto-erkännande av staten Israel. De flesta anser att Fez-planen, vars arkitekt var Saudiarabien, är en startpunkt och inte sista ordet i en förhandling som just tar sin början.
Genom att vid flera tillfällen under belägringen av Beirut deklarera att han erkänner alla FN-deklarationer, även de som rör Palestinas delning, har Arafat förklarat att han godkänner förhandlingsramarna. För att utesluta varje tveksamhet angående detta har Naif Hawatmeh (från PDFLP — Popular Democratic Front for the Liberation of Palestine) offentligt förklarat sig stödja det fransk-egyptiska förslaget i FN som följer samma linjer.
Begin har, å andra sidan, häftigt tillbakavisat Fez-planen såväl som Reaganplanen. Han upprepar ständigt att det inte kommer på fråga att Israel drar sig tillbaka från de ockuperade områdena. Han uppmuntrar tvärtom upprättandet av nya kolonier. Sharon och utrikesminister Shamir kommer för sin del med uttalanden att palestinierna ”redan utövat sin rätt till självbestämmande och har en stat i Jordanien”. Alla betraktar de en suverän palestinsk stat på ockuperat territorium som ett hot mot Israels vitala intressen. De avser inte att gå längre än till den autonomi som ställs i utsikt fem år efter Camp David-överenskommelsen och de utesluter PLO från alla förhandlingar.
Arbetarpartiet, som framställer sig som ett ”representabelt” alternativt ledarskap för den sionistiska staten, har varit inblandat i Israels koloniala äventyr ända sedan staten skapades. De stödde aktionen ”fred åt Galiléen” och inskränkte sig till att kritisera belägringen av Beirut. De röstade igenom krigsbudgeten i Knesset (parlamentet och Shimon Peres gick med på det speciella uppdraget att — när kriget var som intensivast — redogöra för Begins sak inför de imperialistiska regeringarna).
För att kyla ned Peres' upprördhet över massakerna i Sabra och Shatila kunde Sharon inte missa tillfället att i Knesset påminna honom om att arbetarpartiet bidragit till massakrerna i Tell el-Zataar 1976.
Shimon Peres konstaterade att arbetarpartiet generellt stödjer Reagan-planen (omkr. 70% av den) och påpekade att planen inte föreslår någon beslutsrätt för palestinierna, bara en ”ledande roll” i valet av deras framtid. Då man fruktar den splittrande effekt en annektering av de ockuperade områdena skulle få, förklarar man sig bestämt vara för det s k ”jordanska alternativet”. Shimon Peres klargör, inte utan en portion cynism, om man minns massakrerna från 1970: ”Jordanien har inget intresse av att ha en stat inom staten, en armé inom armén.” (Le Monde, 2/4, 1980)
Möjligheten att etablera en självständig palestinsk stat på de ockuperade områdena har ställts i utsikt sedan 1972-74. Att skapa en sådan stat, visserligen begränsad till ockuperat territorium, men med verklig suveränitet, skulle innebära ett betydelsefullt nederlag för den sionistiska staten och dess imperialistiska allierade och föra in avgörande konfrontationer på dagordningen.
Inom ramen för de förhandlingar som dragits igång efter nederlaget i Beirut skulle en sådan stat idag inte .kunna utgöra en språngbräda för de arabiska massornas kamp mot imperialismen.
Varken amerikansk imperialism, Mitterrand eller Mubarak, Saudiarabien eller Jordanien kan för ett ögonblick föreställa sig möjligheten av en verkligt självständig palestinsk stat på ockuperat territorium. Ingen sionistisk ledare, inte ens från arbetarpartiet, är beredd att acceptera detta. De ser alla helst att den palestinska motståndsrörelsen, under ökat tryck från arabstaterna, förmås acceptera en formell autonomi under direkt förmyndarskap av Israel och Jordanien och med garantier från de arabiska bourgeoisierna och den amerikanska imperialismen.
Isoleringen av den palestinska motståndsrörelsen och den libanesiska nationella rörelsen inför den sionistiska aggressionen belyser den oersättliga roll som spelas av internationell solidaritet från arbetar- och antiimperialistiska rörelser.
Medan arabregimerna och sovjetbyråkratin förblev eftergivet passiva förekom många stöddemonstrationer, uppvaktningar och offentliga möten i imperialistländerna, i vissa arabländer (trots förtrycket) och även i Latinamerika. Dessa mobiliseringar var emellertid på det hela taget, även i arabländerna, otillräckliga med tanke på utmaningen från den sionistiska och imperialistiska aggressionen, bombningarna och massakrerna i Beirut.
De socialdemokratiska partierna diskuterar och smider imperialistiska ränker.
Kommunistpartierna nöjde sig för det mesta med att fördöma de imperialistiska krigshetsarnas illdåd utan att engagera sig i en verkligt aktiv solidaritet med den palestinska rörelsen.
Revolutionära organisationer och sektioner av Fjärde Internationalen spelade en dynamisk roll i dess mobiliseringar för solidaritet.
Denna solidaritet är i dag en synnerligen angelägen uppgift. Imperialismen fortsätter att arbeta på sina planer för Mellanöstern. Sålunda var den franska kontingenten inom den multinationella ”interventionsstyrkan” inblandad i upprensnings- och avväpningsaktioner i Beirut tillsammans med den libanesiska armén den 6 oktober. Arabregimerna för sin del gör allt för att återfå greppet om den palestinska motståndsrörelsen.
En bred internationell solidaritet blir därför ett betydelsefullt element i styrkeförhållandena som kan garantera rörelsefriheten för detta motstånd.
Kärnpunkten i denna solidaritet är kravet på ett omedelbart och totalt tillbakadragande av alla sionistiska trupper i Libanon och ett ovillkorligt stöd för den palestinska motståndskampen.
Imperialism och sionism vidtar allt fler manövrer för att förneka eller' minska PLO:s representativitet eller för att tvinga fram ett erkännande av staten Israel under sken av ”ömsesidigt erkännande”.
Kravet på ett villkorslöst erkännande av PLO som det palestinska folkets lagliga representant i Israel och i de imperialistiska länder där så inte skett, är, under nuvarande förhållanden, en integrerad del av det ovillkorliga stödet för den palestinska motståndsrörelsens kamp mot imperialismen.
Fjärde Internationalen och dess sektioner kommer att spela en aktiv roll i denna solidaritetskampanj för det palestinska folkets kamp mot sionismen och imperialismen. Den kommer att stödja och publicera sektionernas aktiviteter i Israel och Libanon.
• Omedelbart och ovillkorligt tillbakadragande av de sionistiska trupperna från hela Libanon!
• Totalt och ovillkorligt tillbakadragande av de israeliska trupperna från de områden som ockuperats efter 1967!
• Erkänn det palestinska folkets rätt till självbestämmande, d v s rätten att bilda en suverän stat på eget territorium!
• Solidaritet med den palestinska motståndsrörelsens kamp mot den sionistiska staten! Handlingsfrihet för det palestinska motståndet i alla arabstater! Erkänn PLO som det palestinska folkets lagliga representant!
• Solidaritet med palestinska befolkningens kamp i de ockuperade områdena och med antikrigsrörelsen i Israel!
• Solidaritet med de palestinska massorna i Libanon och med den libanesiska anti-imperialistiska rörelsen!
Övers. från engelska Pia Börjesson (ur International Viewpoint nr 16, 1982)