Ur Fjärde Internationalen 1/1983
Intervju med en representant för HKS, som är en av de organisationer i Iran som stöder Fjärde Internationalen.
Fråga: Vad anser HKS att kriget mellan Iran och Irak har inneburit politiskt? Vilka var de politiska motiven bakom det och vad har det inneburit för den iranska revolutionen?
Svar: Kriget mellan Saddam Husseins baathregim och den iranska regim som domineras av Khomeini och kretsarna kring honom har nu gått in på sitt tredje år. Under de två senaste åren har krigets karaktär, och följaktligen arbetarnas och de förtryckta massornas inställning till det, genomgått stora förändringar. Dessa förändringar har följt samma utveckling som avgörande politiska faktorer i Iran, d v s den iranska revolutionens utveckling och den borgerliga statens återuppbyggnadsprocess efter att den gamla statsapparaten brutits ned av massrevolten 1978-79. Den tydligaste förändringen i kriget är att medan det började som en invasion av den irakiska armén så har nu Saddam varit tvungen att dra tillbaka sina styrkor över den ”internationella gränsen” Och det är Khomeinis soldater som skickas över till Irak på massiva offensiver. Om man inte tar hänsyn till förändringarna i krigssituationen kan man lätt falla offer för misstag och förenklingar och tro att det två regimernas nuvarande syften helt enkelt är en förlängning av de tidigare. Det vore t ex fel att godta de iranska anspråken på att föra ”samma gamla defensiva krig” men nu innanför Iraks gränser. Iraks befolkning kan naturligtvis inte tro iransk press och regering när de i samband med den senaste offensiv trumpetade ut att ”de islamska kämparna” befann sig inom hundra kilometer från Bagdad (det är i själva verket det ungefärliga avståndet mellan Iraks huvudstad och den iranska gränsens närmsta punkt), eller när den iranska regeringen förkunnar att dess huvudsyfte är att befria shiiternas heliga städer Nejaf och Kerbala i södra Irak. I verkligheten heter den iranska invasionsstyrkans huvudbas ”Nejafbasen”.
Nu finns inget tvivel, om det någonsin funnits, om att Saddam började detta krig med de reaktionära arabstaternas och världsimperialismens tysta stöd i avsikt att försvaga den iranska revolutionen och minska de hot denna medförde mot reaktionens intressen i Mellanöstern. Därför kunde inte revolutionära marxister förhålla sig neutrala. Kriget var helt enkelt inte ett krig mellan två reaktionära, borgerliga stater. Det gav ett tillfälle för reaktionära krafter att strypa den iranska revolutionen. Och — detta måste klart inses — det avsåg inte bara att krossa den iranska revolutionen utifrån utan också att förändra maktbalansen inom landet till förmån för reaktionen, även den reaktion som finns i Khomeinis regering.
Krig medför stor social, politisk och ekonomisk förvirring: de är inte någon sorts fotbollsmatcher i stor skala. Vanligtvis förekommer en slags medbrottslighet mellan borgerliga regimer som befinner sig i krig, d v s en medbrottslighet gentemot deras respektive arbetarklass och förtryckta befolkning. Det är mycket sällsynt att borgerliga regimer försöker bryta ned den borgerliga sociala formationen i ett annat land, vanligen har man någon idé om att så småningom komma överens. För att t ex anta att Khomeinis regim skulle vilja förstöra Saddams i grunden måste man anta att Khomeinis regering verkligen ville sprida en revolutionär resning i området. Syftet var i själva verket, precis som vore fallet med vilken borgerlig regering som helst, att kväsa resningen i det egna landet, inte att sprida den. Samtidigt som man i viss utsträckning försökt utnyttja massornas missnöje med Saddam i Irak har man aktat sig för att uppmuntra en massresning som kunde bli okontrollerbar.
Myntets andra sida är khomeiniregimens beslutsamhet i att stärka greppet om den inhemska situationen genom att dra fördelar av de slag mot den iranska revolutionen som åstadkommits av den irakiska invasionen. Inom khomeiniregimen har även högern på olika sätt försökt dra fördel av invasionen för att stärka sin position.
Kort sagt: kriget har inte varit en tvådimensionell militär konflikt utan en tredimensionell politisk, social och militär kamp där det som huvudsakligen stått på spel är massrörelsens framtid i Iran. Därför borde revolutionärer i Iran och i området försöka mobilisera de förtryckta massorna i båda länderna för att stå emot aggressionen från baathregimen. Den centrala uppgiften för denna kampanj bör vara att försvara den iranska revolutionen och göra slut på detta krig.
Fråga: Har Saddams regim helt enkelt agerat som ombud för imperialismen när den dragit igång kriget?
Svar: Nej, nykoloniala regimers förhållande till imperialismen är inte så enkelt. Baathregimen hade sina egna sociala intressen, sina egna målsättningar och sin egen strategi för att handskas med imperialismen och med den irakiska bourgeoisins specifika nationella intressen. Inte någonstans inom regionen har den iranska revolutionen fått större följder än i Irak. Den gav impulsen till en resning från den s k shiitiska oppositionen mot Saddam (som i realiteten är en rörelse bland fattiga bönder, särskilt i södra Irak). Den öppnade vägen för den kurdiska rörelsen som kämpar mot nationellt förtryck. Den uppmuntrade en ny våg av antiimperialistiska känslor under en period då den irakiska bourgeoisin förberedde en kursomvändning mot ökad integration i den världskapitalistiska marknaden. Saddamregimens svar på den iranska revolutionen blev en vändning åt höger, både internt och internationellt, vilket innebar samarbete med fördrivna generaler och politiker från shahens regim, som Bakhtiar och Oveissi. Irak började öppet förespråka att Khomeinis regering skulle störtas av högerkrafter och systematiskt stödja kontrarevolutionära projekt och kupplaner i Iran. Den militära aggressionen som sattes igång i full skala i september 1980 var helt enkelt den logiska förlängningen av denna baathpolitik. När Saddam gick till angrepp lyckades han emellertid dra fördel av khomeiniledningens reaktionära och chauvinistiska politik som t ex det brutala förtrycket av den arabiska minoriteten i Iran, regimens ”stor-iranska” och nationalistiska uttalanden som kommit höljda i ”pan-islamsk” retorik och den nya regeringens vägran att ta avstånd från det ensidiga gränsfördrag som shahen 1975 tvingat på Irak. Även om arabiska stater och organisationer inte protesterade öppet mot förtrycket av de iranska araberna satte det djupa spår. Khomeini gav t ex order om att PLO:s huvudkontor i Ahwaz, en av de större städerna i det arabiska området, skulle stängas.
Baathregimen försökte också få stöd från emiraten kring Persiska viken och Saudiarabien. Den sökte i viss utsträckning fylla den lucka som uppstått i och med shahregimens fall, och bli en av imperialismens viktigare gendarmer i området, d v s få ett privilegierat förhållande till imperialismen. Baathregimen hoppades också att kriget skulle hjälpa till i deras plan att skifta över sina allianser från Sovjetunionen till USA (detta hade börjat 1979, sedan man brutit med den syriska regimen). Redan före kriget hade Irak fått uppmuntrande signaler från USA-imperialismen, om än indirekt genom Saudiarabien. Mer direkt erbjöd de franska imperialisterna sin hjälp för att återta positioner i området genom Irak. Det fanns emellertid motsättningar mellan USA-imperialismens och baathregimens avsikter. Bl a har USA efter shahens fall alltmer tvingats ta sin tillit till sionismen som den ”strategiska” allierade i Mellanöstern. Under inga omständigheter kunde man lita på Saddam som en huvudgendarm. Sionisterna har också klart visat att de inte kan godkänna ett stärkande av den irakiska regimen. Allmänt var det i USA-imperialismens intresse att hålla Irak svagt och beroende så att axeln Israel-Egypten-Saudiarabien inte skulle störas. Detta faktum tycks åtminstone delvis förklara varför den sovjetiska byråkratin har varit villig att fortsätta betala det höga och stigande politiska priset för att fortsätta att stödja Irak i ett krig mot den iranska revolutionen. I själva verket har både Tudeh (det iranska kommunistpartiet) och det irakiska kommunistpartiet fördömt baathisternas aggression. Likafullt har Kreml fortsatt att förse Irak med avgörande militär utrustning. Detta kan svårligen förklaras bara som ett uttryck för ett bland andra diplomatiska intressen, med tanke på att Kremls huvudallierade i området är Syrien, (en fiende till regeringen i Bagdad), och att Moskva har flirtat häftigt med den Islamska Republiken.
När m a o revolutionärer i området förklarade att detta krig tjänar imperialismens intressen (särskilt då Washingtons) var det inte för att man ansåg att regimen i Irak direkt för en USA-politik. Objektivt sett tjänar kriget imperialismens syften genom att skapa en situation inom vilken denna kan stärka sin militära position i området och trappa upp sina förberedelser för en militär intervention i ett senare skede. I detta sammanhang blir, ur imperialismens synvinkel, en försvagning av den iranska regimen önskvärd. Av alla dessa skäl har det för revolutionärerna uppstått svåra taktiska problem kring frågan hur man skall mobilisera massorna mot den irakiska aggressionen. Samtidigt som vi betonar att vi måste fördöma detta krig mellan två halvkoloniala, borgerliga stater och kämpa för ett ovillkorligt tillbakadragande av de irakiska trupperna till den gräns som gällde före 21 sept. 1980, betonar vi också att detta krig inte tjänar de irakiska eller iranska massornas intressen. Detta betyder att samtidigt som vi arbetade för att mobilisera de iranska massorna mot den militära aggressionen varnade vi för den fälla ett försvar av khomeiniregimen och hjälp åt den att nå sitt mål innebär, nämligen att använda massornas känslor mot den irakiska aggressionen som ett medel att genomföra sina egna chauvinistiska syften.
Vi måste också utgå från ståndpunkten att hotet inifrån mot revolutionen är minst lika stort som hotet utifrån och att de båda i själva verket är knutna till varandra. Vi kunde inte försvara en revolution mot Saddam genom att helhjärtat ställa upp för kontrarevolutionen i Iran som även omfattar khomeiniregimen.
Fråga: Hur var det möjligt att mobilisera massorna mot det irakiska anfallet oberoende av och i opposition till khomeiniregimen som ju har kommit till makten till följd av den revolutionära resningen?
Svar: Det är en förenkling att se khomeiniregimen som ett resultat av massornas uppror och resning. Khomeini ville inte ha en resning. Han hämtade sitt stöd från massmobiliseringarna mot regeringen för att försöka få den att ge honom makt i toppen. Resningen leddes i själva verket i Teheran av Mujahedin och Fedayin.
I Kurdistan genomförde kurderna sin egen revolutionära motsvarighet till vad som skedde i persiska centra, men under eget ledarskap. De godtog aldrig Khomeinis ledarskap. Detta förklarar varför Khomeini inom en månad efter shahens fall startade urskillningslösa attacker mot kurdiska centra. Massornas självorganisering gick längre i Kurdistan än i de delar av landet där Khomeini hade total kontroll. Bönderna började ta jord först i Kurdistan och Turkmenistan, ett område bebott av ett mongoliskt folk som talar ett turkiskt språk och som varit brutalt förtryckt. Ingenting har tillåtits tryckas på deras eget språk. Den första bok att publiceras blev en liten samling poesi som kom efter shahens fall. Khomeinis pasdarer brände varje exemplar de kunde finna.
Den massrörelse som ledde till upproret splittrades dessutom mycket snabbt efter shahens fall. Inom två månader hade Khomeinis styrkor lyckats förstöra eller isolera och terrorisera kommittéerna lokalt och på fabrikerna och börjat göra häftiga angrepp på de landvinningar som nåtts av massorna. Massrörelsen slogs inte ned, konfrontationer ägde rum, men samma politiska problem kvarstod. Det är fel, och farligt, att påstå att revolutionen var densamma när irakierna gick till angrepp i september 1980 som i februari 1979, halvtannat år tidigare, alltså en de förtryckta massornas rörelse under ledning av Khomeini. På grund av Khomeinis angrepp på massornas rörelse och på grund av de ökade förväntningar, bland just massorna hade revolutionen kommit att få två helt motsatta betydelser för den stora majoriteten av förslavade och förtryckta i Iran. Å ena sidan fanns själva den revolution som innebar de förslavades och förtrycktas kamp för en spridning och ett samordnande av de oberoende fabriksråden (”shora”) och för arbetarkontroll. Å andra sidan fanns ”revolutionen” (d v s den ”islamska”) som innebar att de oberoende ”shora” skulle förstöras genom att man införde islamska ”shora” (som vare sig var valda eller demokratiska utan antivänster) och inrättade regimens kommittéer som vakthundar under namn av Islamska Förbund (Anjomanhaye Eslami), politiskt styrda av Islamska Repbublikanska Partiet (IRP) och knutna till den repressiva apparaten utanför fabrikerna.
Den äkta revolutionen omfattade de förtryckta nationaliteternas rörelse för självbestämmande, de fattiga böndernas kamp för att inrätta bondeshora och kampen bland kvinnor, studenter, soldater och andra skikt för en spridning av de demokratiska rättigheterna.
Det var denna första revolution som hotades av kriget. Den andra ansågs redan av de revolutionära massornas stora majoritet innebära kontrarevolution. Den kunde dra fördel av den irakiska regimens aggression.
Vid tiden för det irakiska anfallet var läget det att man fått såväl omfattande erfarenheter av massmobilisering som av förräderier och angrepp från Khomeinis styrkor. I detta sammanhang var det möjligt att mana till ett återupprättande av från de ”islamska” kommittéerna oberoende kommittéer i fabriker och grannskap mot angreppen. Det innebar inte nödvändigtvis ett direkt motstånd mot regimen men det innebar att man vädjade till massornas förståelse för att organisera sig oberoende. De fanns olika taktiska sätt att gå tillväga, men det väsentliga problemet var att undvika att dras in i kommittéer som i själva verket var verktyg för regimens politiska kontroll och förtryck. Detta var nödvändigt eftersom kriget gav förevändningar för att stärka förtryckets instrument, sådana som armén och statens beväpnade milis, vilka redan användes mot den iranska revolutionen. För det andra fick man en förevändning att öka angreppen mot de förtrycktas och förslavades rörelse i namn av ”nationellt försvar” och ”nationell enighet”. För det tredje hotade kriget att bereda marken för en återkomst av den gamla regimen (via en kupp knuten till militär intervention utifrån).
Anfallet kom i själva verket vid en mycket farlig tidpunkt för den iranska revolutionen. Massorna höll på att bryta med Khomeini, men detta innebar ett tillfälle av eftertanke och splittring, d v s en avmattning av massmobiliseringarna och en viss tveksamhet bland de breda lagren. Besvikelsen med Khomeini hotade att leda till demoralisering.
Efter ockupationen av USA-ambassaden och gisslandramat var Iran f ö internationellt isolerat och utsikterna för ett internationellt ramaskri var mindre. Å ena sidan var Iran diplomatiskt isolerat. Å den andra hade massrörelsen demagogiskt avletts att koncentrera sig på symboliska frågor och känslosam antiamerikanism, vilket ledde till en avsevärd förvirring och till att den iranska revolutionen isolerades från den äkta antiimperialistiska världsrörelsen.
Anfallet kom efter det att universiteten ockuperats och stängts, d v s efter den nya våg av repression som startades av Khomeinis styrkor våren 1980, sedan massresningarna från hösten 1979 lyckosamt avvänts och ebbat ut. Vid denna tid gav man sig på de vänsterkontor som förblivit öppna och startade en ny massiv kampanj i Kurdistan.
Resningen hade följt på ett nederlag för regimens första försök att åter stabilisera den borgerliga staten genom ett första krig mot det kurdiska folket. Detta krig som igångsattes i full skala i juni 1979 medförde en massiv repressiv kampanj över hela Iran. Det kurdiska folket besegrade Khomeinis styrkor i aug-sept 1979. När distraktionen från ambassadäventyret ebbat ut återupptog regeringen kriget mot kurderna, repressionen och kampanjen för att åter stärka den borgerliga staten.
Slutligen — vid tiden för det irakiska anfallet skakades den iranska armén av konflikter mellan officerare som utbildats och befordrats under den gamla regimen och pasdarerna. Khomeinis revolutiongarde.'
Irakierna trodde uppenbarligen att man skulle skörda snabba, viktiga segrar och upprätta en bas för Irans höger inom de ”befriade områdena”.
Fråga: För hur stor seger kämpade Irak — för att störta regeringen hel och hållet och upprätta protektorat över de oljeproducerande områdena som historiskt har en arabisk majoritet?
Svar: Det finns dokument som tyder på att det fanns en överenskommelse bland högerkrafterna att etablera en ”provisorisk regering”. Det är möjligt att högern vilseledde Irak vad gällde läget i Iran. De måste ha givit en helt förvrängd bild av det för att någon skulle kunnat tro att regimen kunde störtas på detta sätt. Att störta regeringen militärt från Irak skulle vara ett enormt företag med en lång marsch över öken och berg. Den irakiska regeringen hade knappast övervägt något sådant. USA:s regering varnade Irak för att försöka ta oljefälten och man har faktiskt aldrig under hela kriget på allvar försökt ta eller oskadliggöra dem.
Den irakiska regimen kunde inte, av naturliga skäl, försöka mobilisera i Khuzestan — det skulle ha blivit lika farligt för den som för Khomeini. I själva verket genomförde man en rent militär kampanj och resultatet blev att araberna drevs från sina hem och alienerades. Araberna utsattes också för plundring och illdåd från irakiernas sida.
Å andra sidan förelåg det en verklig fara (där demoraliseringen redan spred sig bland massorna) för att krigets mänskliga och materiella uppoffringar skulle minska massornas motståndsvilja ytterligare och bereda vägen för en än snabbare konsolidering av den borgerliga staten.
Fråga: Vilka politiska följder fick anfallet i Iran?
Svar: Det omedelbara resultatet tycktes bli en bekräftelse på den irakiska synen. De reaktionära officerare som fängslats släpptes för att organisera om Irans armé. En kommitté tillsattes för att förhandla fram en överenskommelse angående den amerikanska gisslanaffären (som fick sitt slut genom avtalet i Alger då Iran överlät mer än hälften av sina utländska tillgångar. Detaljerna i detta avtal har aldrig offentliggjorts i Iran). Man började göra trevare internationellt för att få vapen från vem som var villig att sälja (och detta gällde slutligen Israel, varifrån åtminstone två stora för säljningar finns ganska väl dokumenterade).
Strejker hade redan tidigare förbjudits men nu tog man itu med dem med väpnade ingripanden i fabrikerna. För att bidra till krigsansträngningarna tvingades arbetare att ”öka produktionen”, vilket ibland innebar upp till 15 timmars arbetsdag och att de fick ge en del av sin lön (i genomsnitt tre dagar per månad). Arbetare tvingades också godkänna att fabrikerna militariserades av beväpnade Islamska Sällskap (som nu hade fina förevändningar för sin reaktionära roll inom fabrikerna).
Alla de demokratiska landvinningar soldaterna uppnått togs ifrån dem och en hård, repressiv disciplin återinfördes inom de väpnade styrkorna.
Med kriget som förevändning trappades kampanjen mot det kurdiska folket upp. Regimen hävdade att ”kurderna i grunden tjänar Saddams krigiska syften”. Det Kurdiska Demokratiska Partiet erbjöd i själva verket regeringen ”en pakt” i utbyte mot en gemensam kampanj mot den irakiska armén.
Genomförandet av den nya jordreformen uppsköts tills ”de otrognas styrkor besegrats”. Alla politiska diskussioner förbjöds i skolorna och eleverna mötte nu beväpnade medlemmar ur det Islamska Sällskapet i varje skola. Politiska partier till vänster förbjöds, även Mujahedin, som fått nära två miljoner röster i parlamentsvalen enligt de officiella siffrorna — i verkligheten ännu fler. Som skäl anfördes att de saboterade krigsansträngningarna. I opposition mot detta krävde vi att massorna skulle beväpnas via sina ”shora” (vilket innebar att vi kämpade mot regimens försök att upplösa dessa organisationer) och att de demokratiska grannskapskommittéerna skulle organisera försvarsarbetet och den militära träningen (och därmed kämpade vi mot regeringens politik att använda imamernas kommittéer till att undertrycka massrörelsen på lokal nivå).
Vi uppmanade soldaterna att kontrollera sina opålitliga officerare genom sina ”shora” (d v s att bekämpa regeringens politik vars syfte var att återinföra shahens gamla disciplin i kasernerna).
Trots att revolutionen mattades av och att massorna demoraliserats kunde Iraks anfall frammana en ny våg av massmobiliseringar mot kriget och till revolutionens försvar. Grannskapskommittéer återuppstod och oberoende arbetarkommittéer för försvaret organiserades i många fabriker. Dagen efter krigsutbrottet genomfördes i Teheran spontana massdemonstrationer som krävde att regeringen skulle beväpna folket. (Dessa slogs ned av pasdarerna).
Fråga: Var det realistiskt att tro att spontant bildade grannskaps- och arbetarkommittéer skulle kunna spela en reell roll i motståndet mot en invasion i full skala av en välutrustad armé.
Svar: Krigets avgörande slag har faktiskt vunnits av soldater som varit organiserade oberoende av regimen. Det var slaget vid Khoramshahr då det irakiska ”Blitz”-kriget hejdades. Stadens befolkning, till majoriteten arabisk, tog till vapen och stoppade den irakiska armén i nio dagar. Armén och pasdarerna tog till flykten. Vid den tiden gick rykten om att regeringen avsiktligt dragit bort trupperna för att undvika konfrontation med massorna. Senare släpptes dokument av IRP som bevisar av Bani Sadr givit order om tillbakadragandet som ett led i sin ”konspiration för att krossa den islamska revolutionen”. Detta visar åtminstone att armén fått en order att dra sig tillbaka, även om IRP för egna syften försöker lägga skulden på Bani Sadr.
Massornas känslosamhet var så stark att khomeiniregimen själv måste medge att det var nödvändigt att beväpna massorna och mobilisera dem utanför den reguljära armén och pasdarerna. Baseej- (mobiliserings) kommittéer inrättades i många grannskap för att enrollera frivilliga och kanalisera känslorna. Sedan ställdes kommittéerna under pasdarernas kontroll och användes som kanonmat i självmordsattacker.
Regimen lyckade hålla massmobiliseringarna under kontroll på två sätt. För det första tömdes krigszonen på sin civilbefolkning. Militärbaser inrättades i centrum av tätbefolkade städer. Inga ansträngningar gjordes för att bygga civila skyddsrum. Bristen på matvaror tilläts bestå trots en massiv insats av hela det iranska folket. I Ahwaz placerades basförrådet för ammunition mitt i staden — en natt exploderade det och nästa dag flydde minst en tredjedel av befolkningen. De avfolkade städerna sattes under strikt kontroll av pasdarerna och varje oberoende mobilisering krossades brutalt.
Under krigets första månader avrättades åtminstone tjugo mujahedinanhängare och tolv vänstermän liksom ännu fler araber inom krigszonen såsom varande ”väpnade sabotörer”. I själva verket hade de kämpat mot den irakiska armén. T o m oberoende medicinsk hjälp förbjöds. Läkartält tillhöriga Mujahedin och Fedayin i området anfölls av pasdarerna och personalen fängslades. Dessa grupper hade f ö spelat en nyckelroll i försvaret av Khoramshahr. Det andra skälet till att regeringen lyckades behärska situationen är att stora grupper och partier på vänsterkanten spelade den i händerna. Tudeh och Fedayin (Majoriteten) anslog en linje som inte avvek från regeringens och krävde att massorna skulle arbeta hårdare, kräva mindre och hjälpa regeringen att organisera sina krigsansträngningar. Mujahedin, som i början krävt oberoende mobiliseringar, släppte på detta krav. De ingick en allians med Bani Sadr som försökte använda kriget för att stärka sin fraktion inom den regerande apparaten (baserad på armén, teknokraterna och en del av prästerskapet) som ett alternativ till IRP. Denna allians krävde att man avstod från oberoende mobiliseringar eftersom Bani Sadr var emot dem. Mujahedin gjorde samma misstag som de som trodde att det var nödvändigt att stödja Khomeini för att bekämpa irakierna.
Bani Sadr försökte ta fasta på de ökande kraven på demokratiska rättigheter, massornas reaktioner mot demagogin och mot mullornas och IRP:s antidemokratiska inställning. Det var dessa känslor som låg till grund för hans överväldigande seger i presidentvalet. Han tycktes representera folkviljan i ett val som var mindre manipulerat än parlamentsvalen då IRP kunde kontrollera röstdeltagandet och se till ' att folk ställde upp. Presidentvalet var naturligvis inte särskilt fritt heller, men vid jämförelsen doftade det rosor. Mujahedin som i sin begynnelse varit påverkat av maoism och borgerlig populism beslöt sålunda att Bani Sadr representerade den demokratiska borgerligheten och alltså det demokratiska alternativet. I själva verket var han precis lika fast besluten att trampa ned den grund som, genom den revolutionära krisen i Iran, lagts för en verklig demokrati, nämligen massornas oberoende mobilisering.
Mujahedin använde regeringens angrepp mot dem som en ursäkt för att dra sig ur all inblandning i massmobiliseringarna och slöt helt upp bakom Bani Sadrs lösning (en palatskupp).
Khomeinis regim lyckades gradvis befästa makten genom parlamentet, som dominerades av IRP, genom Pasdaran, som stärkts väsentligt, och genom en IRP-regering. Med sina band till de s k masskommittéerna som nu blivit repressionens verktyg (imam-kommittéerna, ”Rekonstruktionens korståg” Jihad Sazendegi och Baseej) började khomeiniregeringen förbereda sig för en uppgörelse med den s k liberala fraktionen sedan vänstern redan krossats.
Fråga: Vilka följder fick detta för massornas inställning till kriget?
Svar: Från och med nu, ungefär sex månader efter krigsutbrottet, började allt större skikt bland massorna se regeringens krigsansträngningar som en enkel manöver för att befästa makten åt IRP och slå ned revolutionen. Detta innebar inte att man inte ville se Iraks arme slagen, bara att man insåg att regeringen höll på att krossa massrörelsen och att krigsansträngningen därigenom saboterades, varför de imperialistiska planerna inte bekämpades. Under denna fas var det regeringen som sade att ”den centrala fråga vi står inför är kriget med den otrogne Saddam”. Massorna mobiliserade sig redan i alla större städer för krav på demokrati och på ett program för sociala reformer. Eftersom det saknades en mäktig revolutionär organisation kunde Bani Sadr lätt strypa denna rörelse då han försökte förbättra positionerna för sin egen fraktion inom den härskande klassen.
De följande tre månaderna dominerades av regimens förberedelser för att störta Bani Sadr och att tygla massrörelsen mot förtrycket och för social rättvisa. Under denna period ökade man demagogin kring det ”panislamska” syftet med kriget. Genom massmedia, som stod under total kontroll, trumpetade man ut fantastiskt överdrivna rapporter om massrevolter mot Saddams regim. I många städer började man öppet använda statsapparatens stärkta makt för att öka förtrycket. Medlemmar ur Mujahedin överfölls och dödades på gatorna. Enbart i norra Iran förekom över hundra kända fall. Utrensningsaktioner mot de militanta i fabrikerna intensifierades. Enbart i Teheran arresterades eller avskedades över 1 500 arbetare.
Kampanjerna mot det kurdiska folket fick nu proportionen av folkmord — byar bombarderades och befolkningen evakuerades tvångsvis från strategiskt viktiga områden (t ex Saghez och Baneh).
De politiska grupper som vägrat kämpa för massornas oberoende mobilisering och som bidragit till att stärka mullornas förtryck genom att förse dem med en täckmantel från vänster, fann sig nu själva vara tvungna att aktivt bidra till förtrycket. Medlemmar ur Fedayin (Majoriteten) och Tudeh blev inblandade i Islamska Sällskapen som spionerade på militanta arbetare och angav dem för regeringens representanter.
I början av juni 1981 blev det dags för Khomeinis fraktion att göra sitt drag. Bani Sadr som såg åt vilket håll det lutade krävde en folkomröstning så att folket skulle kunna visa vem de stödde, honom eller det IRP-dominerade parlamentet. Däremot uppmanade han inte till massmobiliseringar till stöd för detta. Och så avsattes han snabbt som chef för de väpnade styrkorna och senare som president. Demonstrationer till stöd för Bani Sadr (de hade i huvudsak organiserats av Mujahedin) slogs brutalt ned. En demonstration utanför parlamentsbyggnaden i Teheran besköts med maskingevär; bara vid det tillfället dödades över 170 människor. Man gjorde en snabb affär med arméledningen som ansågs stödja Bani Sadr. Medlemmarna i den omkom i en mystisk flygkrasch några månader senare.
Mujahedin svarade på denna terrorvåg med att ta till den ”väpnade kampens” taktik. I praktiken innebar detta att man mördade enskilda ledare ur regeringen. Man uppmanade inte till mobiliseringar eller strejker trots att man vid denna tid var en massorganisation som kunde skicka ut hundratusentals människor på gatorna i eget namn. Den växande oppositionen mot Khomeini kanaliserades huvudsakligen genom dem. Deras ”väpnade kamp” var i själva verket resultatet av deras politiska linje av klassamarbete. De trodde att om khomeinifraktionen försvagades så skulle vägen öppnas för den ”mer progressiva” liberala fraktionen kom till makten genom att konfrontera armén, och att detta alternativ skulle få massornas stöd. Deras borgerliga vänner i regeringen hade naturligtvis inte godkänt massmobiliseringar och generalstrejker. Denna taktik spelade helt enkelt regeringen i händerna. Massorna blev än mer demoraliserade och avmobiliserades. Förtrycket släpptes loss i vild grymhet. Dagen efter explosionen i IRP:s högkvarter arresterades åtminstone 15 000 människor i Teheran, minst 3 000 av dem var militanta arbetare från fabrikerna. (En karavan med bussar gick ut från Evin fängelset längs Teheran-Keraj-vägen och stannade vid varje fabrik, där man tog upp arbetare som angivits av Islamska Sällskapen). Därpå följde avrättningar på gatorna, räder in i husen, utrensningar en gros, massarresteringar och massavrättningar. Under loppet av ett år har mer än 20 000 politiska fångar avrättats i Iran och mer än 60 000 människor hålls fängslade av politiska skäl.
En terror av sådant omfång riktar sig uppenbarligen mot massrörelsen som helhet. Alla oberoende organisationer har upplösts eller drivits under jorden. Revolutionens viktiga landvinningar har gått förlorade. trots segrarna vid fronten har vi inte sett någon ökning av massrörelsen — förtrycket har i själva verket ökat.
Detta är den tragiska bekräftelsen på vår ursprungliga inställning, nämligen att det enda sättet att effektivt försvara revolutionen var att undvika att gå i fällan och avväpnas av fienden här hemma. Det har visat sig finnas risk för att vi vinner kriget och förlorar revolutionen.
När den äkta revolutionen väl hejdats och börjat rulla tillbaka började regimen också dra sig för de egna demagogiska planerna på nationaliseringar och jordreformer. Regimen fullföljde sina krigsansträngningar mot Irak, men blev allt mer chauvinistisk till karaktären, med ständigt uttalade avsikter att införa en ”sant islamsk” regering i Irak. Massorna förväntas stå för notan med mer än 70 000 ungdomars liv, 150 000 stympade och två miljoner flyktingar. De flesta basförnödenheterna är nu ransonerade. Levnadsstandarden har sjunkit med 50% jämfört med nivån under shahens sista år. En stor svart marknad har uppstått, styrd av pasdaran och byråkraterna. Hela landet sörjer sina döda. Segrar som vunnits under sådana omständigheter leder inte till massornas jubel — de tas bara emot med en suck av lättnad och en förhoppning att kriget snart skall ta slut. Inte ens segern vid Khoramshahr hälsades med massdemonstrationer. Den massdemonstration som påbjudits av regeringen i Teheran för att fira segern drog inte till sig fler än 100 000 deltagare, ett jämförelsevis litet antal, med tanke på omständigheterna och samhället. Med en demoraliserad armé och ett förestående nederlag stod Saddam under hård press för att avsluta kriget. Kapitalisterna i Irak hade dessutom nått de mål man satt upp då man startade kriget. Det fanns massor med pengar att göra genom alla de avtal man slöt med väst-imperialistiska intressen (uppskattningsvis handlar de t o m 65 miljarder dollar). Mestadels träder dessa kontrakt i kraft först efter krigsslutet.
Den iranska regeringen insisterar emellertid på att trappa upp kriget och talar om att etablera en islamsk republik i Irak och om en panislamsk revolution över hela området. Det har funnits vissa invändningar mot denna linje då några militära befälhavare talade om att endast gå så långt in i Irak som behövdes för att försäkra sig om att iranska städer inte besköts från irakiska positioner. Imamen själv gjorde slut på denna tvehågsenhet strax efter Israels invasion i Libanon.
Ett stort antal människor anmälde sig som frivilliga för att bege sig till Libanon och försvara palestinierna. Regeringen fruktade att detta skulle rubba de egna reaktionära planerna. Khomeini förklarade att invasionen i Libanon i själva verket var en ”imperialistisk sammansvärjning för att dra uppmärksamheten ifrån de iranska segrarna” i kriget mot Saddam. Han förklarade att ”islams styrkor är beredda att bege sig till Libanon, men bara via Bagdad”. Det är inte svårt att förstå regeringens motiv. Ett slut på kriget kunde medföra ett explosivt läge i Iran. Regnperioden kommer dessutom snart och då blir militära aktioner omöjliga på den södra fronten. Det kalla vädret i bergstrakterna får liknande följder i norr. Så regeringen kan hålla igång ett låtsaskrig i flera månader.
Om kriget tar slut måste flyktingarna återvända till Khuzestan och en ny landsomfattande kampanj för sociala och ekonomiska reformer skulle komma igång. För det andra skulle det bli svårt för regeringen att rättfärdiga ett bibehållande av de militära verktyg som smitts i detta krig — den enormt uppsvällda pasdarkåren och alla de olika institutionerna. För det tredje räknade den iranska regeringen med en shiitisk revolt i Irak, som knuten till den iranska arméns framryckningar skulle utgöra en bra lösning på alla politiska och sociala problem.
Av dessa skäl har den iranska regimen slagit in på en farlig väg som bara kan leda till större materiella och mänskliga förluster och därför, förr eller senare, till en djupare politisk kris. Det är en utveckling som medför ett ökat hot för att imperialismen skall intervenera i hela regionen, även i Iran. Kriget splittrar sålunda de förtryckta folken i området när det gäller imperialismen. De iranska framryckningarna ses av en överväldigande majoritet av det irakiska folket som ett hot mot det nationella oberoendet, mot framgångarna för den egna nationella revolutionen och det arabiska folkets strävanden. Det stärker den reaktionära baathregimen och rättfärdigar de arabiska regimernas passivitet inför de imperialistiska attackerna mot Libanon.
I ett läge då khomeiniregimen betraktas med besvikelse av en växande majoritet av de iranska massorna kan ett militärt nederlag (som är sannolikt om man förlänger kriget) påskynda en radikal förändring i maktbalansen till förmån för imperialismen och dess mest underdåniga agenter i området.
Den iranska arméns nederlag med därpå följande demoralisering av massorna kan alltså skapa gynnsamma villkor för kapitalismens gamla kontrarevolutionära krafter i Iran. Khomeinis ”islamska” kontrarevolution bereder alltså bara marken för ett slutgiltigt krossande av den iranska revolutionen, vilket skulle medföra att hans egen regim störtades.
Repressionens omfattning (ingen kan förneka att den är massiv) visar på massrörelsens verkliga tillstånd och de verkliga maktförhållandena i landet. Verkliga demokratiska och fackliga rättigheter är resultatet av styrkeförhållanden som är gynnsamma för proletariatet och massorna. De som förväxlar regimens demagogi med en massradikalisering begår misstaget att lämna politiken utanför ekvationen när de beräknar styrkeförhållandena. För att kunna kämpa effektivt måste massorna ha en konkret politisk målsättning och ett ledarskap som verkligen företräder deras intressen. Det finns andra historiska exempel på hur mycket mäktiga massrörelser gått förlorade i brist på dessa avgörande faktorer. I Italien, t ex, organiserade lokala ledare ur kommunistpartiet revolterande massrörelser under kriget i tron att detta var Stalins verkliga linje. När så Moskva vände sig mot dem efter kriget kollapsade de politiskt tillsammans med sina rörelser, trots att de omfattade hundratusentals medvetna revolutionärer.
Jag har beskrivit hur utvecklingen inom massans politiska ledarskap har förvänts och krossats. De som nu, trots överväldigande bevis om motsatsen, hävdar att massrörelsen går framåt blir tvungna att försöka framställa Khomeini och IRP som ett revolutionärt ledarskap, om än ett motsägelsefullt sådant. Det finns en viss logik i detta, men det är politiskt vansinne.
Fråga: Vad borde revolutionärerna göra i detta läge?
Svar: Vi måste kräva ett omedelbart slut på detta krig och föra fram ett program med sociala och ekonomiska krav som motsvarar de förslavade och förtryckta massornas intressen och djupt kända behov.
Vi måste uppmuntra massorna att på alla möjliga sätt bekämpa denna regim av bödlar och bedragare; att återvända till den tradition och erfarenhet av massrörelse som störtade shahen, vilket denna regering på intet sätt står för. Den är rörelsens dödgrävare.
not: Stommen av den kurdiska nationen i Iran är sunnitiskt (en islamsk sekt). Shiiter är gränsfolk, och har i allmänhet ett mera öppet förhållande till den persiska staten och kulturen, eller så är de assimilerade medelklasskikt ur den persiska administrationen.
Övers. Pia Börjesson (ur International Viewpoint 16, 1/10 1982)