Ur Fjärde Internationalen nr 2 1983
Det har gått 100 år sedan Karl Marx dog i London. Hans namn lever fortfarande intensivt i den vetenskapliga och ideologiska debatten. Hans namn är så pass omstritt att man skulle kunna travestera inledningen till Det kommunistiska partiets manifest och säga att:
det går ett spöke runt Europa — marxismens spöke. Alla det gamla Europas makter har förbundit sig till en helig hetsjakt på detta spöke.
När Marx skrev Manifestet 1848 stod Europa på randen till en revolution som under några år dominerade det politiska livet på den europeiska kontinenten. Nu står måhända Europa inte alldeles inför samma situation som då, men vi lever i en tid av ekonomisk kris, vi lever också i en tid då många har förklarat marxismen krig och samtidigt dödförklarat den.
Men inför 100-årsdagen av Marx död är det många som betygar honom sin vördnad, antingen för Marx insatser som vetenskapsman eller för den betydelse han haft i ett historiskt perspektiv. I de olika betraktelser som har skrivits är det dock ingen som i någon större utsträckning berört ideologen Marx. Jag skall här ta min utgångspunkt i denna problemställning. När jag i fortsättningen talar om Marx som ideolog och ideologkritiker menar jag för det första att Marx var under hela sitt liv intensivt verksam med att försöka ge arbetarklassen en positiv motbild till de olika borgerliga föreställningar som förelåg om samhällets och människans natur. För det andra menar jag att Marx i olika sammanhang försökte peka ut de vägar arbetarklassen skulle gå för att nå sitt mål, socialismen. För det tredje bestod en viktig del av Marx verksamhet i att kritisera andras föreställningar och peka på den konkreta verklighet varur dessa föreställningar gror. Den sistnämnda punkten är ideologikritikens kärna. Till detta bör också läggas en fjärde punkt som pekar på det intima sambandet mellan Marx verksamhet som forskare, där han försökte ställa upp lagarna för kapitalets rörelse, och hans verksamhet som ideolog.[1]
Det är inte möjligt att inom denna artikels ramar ge en till det närmaste fullödig bild av Marx verksamhet som ideolog. Jag kommer därför att i huvudsak uppehålla mig vid Marx aktiviteter i samband med de revolutioner som inträffade i Europa 1848 och därvid koncentrera mig på Marx teser om den permanenta revolutionen och hur han förändrade sin uppfattning under revolutionsåren 1848-1851.
Det kommunistiska partiets manifest publicerades i februari 1848. Ungefär samtidigt inleddes februarirevolutionen i Paris. Detta blev startskottet till en serie av uppror och revolutioner runt om i Europa. Från Frankrike spred sig upproret till Sydvästtyskland, till Bayern och senare till Berlin och Wien. Även i norra Italien och i Ungern revolterade massorna. Regeringar störtades i ett tiotal länder. Men efter sex månader kunde man skönja att revolutionerna inte kunde överskrida det borgerliga samhällets ramar, reaktionen befann sig på frammarsch. 18 månader efter utbrottets början var nederlaget fullständigt i de flesta länder. Det var bara i Frankrike som striderna fortfarande pågick en tid.
Det var under dessa revolutionsår som Marx och Engels för första gången framträdde som ideologer i fullödig skala. Den 30-åriga Marx hade en del politiska och teoretiska lärdomar bakom sig, men det som skulle komma att utgöra kärnan i Marx livsverk, det vetenskapliga studiet av kapitalismens rörelselagar, återstod ännu. Han hade tillsammans med Engels formulerat grundtankarna i den materialistiska historieuppfattningen och dessutom börjat formulera sig om hur övergången från kapitalism till socialism skulle se ut. Det var den franska revolutionen som framstod som modell för Marx, en modell som visserligen behövde modifieras men ändock framstod som brukbar. Denna uppfattning kom Marx att ifrågasätta i samband med 1848 års revolutioner.
Karl Heinrich Marx föddes i Trier 5 maj 1818. Hans far var advokat. Efter fullbordad skolgång började Karl studera vid universitetet i Berlin. Där kom han i kontakt med dels den hegelianska filosofin och dels med den politiska och religiösa radikalismen. Det var i den intellektuella miljö som Marx radikaliserades och hans tillhörighet till vänsterhegelianerna kom att bestämma hans språk för resten av hans liv.
Marx blev doktor 1841 på en avhandling om grekisk filosofi. Året därefter blev han medarbetare i Rheinische Zeitung i Köln. Då denna tidning snart förbjöds flyttade Marx till Paris, där han tillsammans med några andra gav ut Deutsche-Französiche Jahrbucher. Under åren i Frankrike började han studera politisk ekonomi, vilket bland annat resulterade i att han skrev Ekonomisk-filosofiska manuskripten och något senare Den tyska ideologin. Dessa arbeten publicerades inte under Marx livstid utan kom ut i sin helhet först 1932.
År 1845 blev Marx utvisad från Frankrike. Han slog sig ner i Bryssel. Där grundade han tillsammans med Engels en arbetarförening, vilken senare skulle komma att ingå i Kommunisternas förbund. Det var ett förbund som var internationellt organiserat och bildades i juni 1847. I sitt första programutkast betonade förbundet att proletariatet skulle befrias politiskt via en demokratisk statskonstitution, för att på så vis göra det möjligt att senare överskrida det nuvarande samhällets ramar. Marx och Engels fick i uppdrag att utarbeta en programförklaring. Denna författades till stora delar av Marx efter ett utkast av Engels. Det publicerades i februari 1848 under namnet Det kommunistiska partiets manifest.
I Manifestet framträder Marx tillsammans med Engels som ideologer i full skala. I denna skrift ger de en bild av de grundläggande dragen i samhällets utveckling, de pekar ut proletariatet som havande med det nya samhället. De talar om hur proletariatet skall nå dit. Till detta kommer också ett ideologikritiskt innehåll, dvs. en kritik av andra samtida socialistiska strömningar.
I Manifestet visar Marx hur ”...bourgeoisin skapar sig en värld efter sitt eget beläte.” (s.32) Borgerligheten har, betonar Marx, en revolutionär roll att spela i historien. Den har ifrågasatt alla det gamla feodala samhällets värden. Den har utvecklat produktivkrafterna på ett revolutionerande sätt. Borgerligheten har lagt hela landsbygden under stadens herravälde. Den har gjort så att befolkningen i varje land har koncentrerats mer och mer till städerna. På samma sätt har det spridda ägandet av produktionsmedlen koncentrerats och centraliserats. Borgerligheten nöjer sig inte med sitt eget land utan hela världsekonomin domineras av kapitalet.
Kapitalismens utveckling har också smidit sitt eget dödsbringande vapen, nämligen proletariatet. Genom kapitalets centralisering kommer också arbetarklassen att slutas närmare samman, den organiseras till klass. Detta sker i klasskampens form. Denna tar sig utgångspunkt i ekonomin, i fördelningen av mervärdet, men utvecklas snabbt till en politisk kamp.
I Marx samtida samhälle befinner sig borgerligheten i kamp mot det gamla samhället och den med detta förbundna aristokratin. Borgarna kommer i detta läge att vädja till arbetarna för ett politiskt stöd. Detta innebär samtidigt att borgerligheten utbildar proletariatet i den politiska kampen. Dessutom kommer det i tider, säger Marx, då klasskampen närmar sig avgörandet att inträffa upplösningsprocesser inom den härskande klassen
”...inom hela det gamla samhället, av så häftig, så skarp karaktär, att en liten del av den härskande klassen lösgör sig från denna och ansluter sig till den revolutionära klassen, den klass som bär framtiden i sina händer.”(s.39)
För att kunna upphöja arbetarklassen till härskande klass måste man gå via erövrandet av demokratin, menar Marx. Den makt arbetarklassen på så vis erhåller kommer den att använda till att beröva borgerligheten dess kapital och förstatliga alla produktionsinstrument.
Innan vi går närmare in på den revolutionsteorin Marx gav uttryck åt i Manifestet och i tidigare skrifter skall jag först lyfta fram några drag i den materialistiska historieuppfattningen som är av betydelse för den fortsatta framställningen.
Många av de drag som senare har kommit att framstå som kärnan i den materialistiska historieuppfattningen formulerades av Marx i Den tyska ideologin. Han säger där att den förutsättning som all historia vilar på är att människan kan tillfredsställa sina behov via en bearbetning av naturen. Under historiens lopp uppstår en arbetsdelning människor emellan, när det gäller att tillfredsställa människors behov. En arbetsdelning som ligger till grund för samhällets indelning i klasser. De olika stadierna i arbetsdelningen knyts hos Marx till olika egendomsformer; ”dvs. varje stadium i arbetsfördelningen bestämmer också individernas förhållanden till varandra med avseende på råvara, verktyg och produkt.” (s.127) De sociala och politiska förhållandena i samhället bestäms utifrån arbetsdelningen och därmed också utifrån klassindelningen.
Den utveckling Marx här pekar på har också sin motsvarighet i människors föreställningar om det samhälle de själva lever i. Han säger att produktionen av idéer och föreställningar är sammanflätade med de materiella förhållanden som människorna lever under. Människor skapas av de sociala omständigheter de lever under i lika stor mån som de skapar dessa omständigheter. I denna skrift verkar också Marx som ideologikritiker. Han pekar på hur ungehegelianer som Feuerbach och den ”helige Max” Stirner ser världen som genom en ”camera obscura”, dvs upp och ned. Skall idén om ett framtida samhälle bli till en verklig maktfaktor måste den omfattas av massan av människor. För kommunisten gäller det säger Marx,...” att revolutionera den bestående världen, att praktiskt angripa företeelser som kommer i hans väg och förändra dem.(s.14).
Det samhälle som skall komma efter kapitalismen, det kommunistiska, är nytt därigenom att det strävar efter att avskaffa alla klassers herravälde och även själva klasserna. För att detta skall bli möjligt krävs en revolution.
”Denna revolution är alltså inte bara nödvändig därför att den härskande klassen inte kan störtas på något annat sätt utan också därför att den klass som störtar den bara genom en revolution kan få allt det gamla träcket från halsen och bli kapabel att bygga ett nytt samhälle från grunden”. (s.174)
I Marx historiesyn framträder två åtskilda men sammanhängande teser, som kan sägas stå i ett dialektiskt spänningsförhållande till varandra. Den första tesen kan formuleras som att historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp. Den andra tesen säger att det är produktivkrafternas utveckling som spränger de ramar, som ett givet produktionssätt har att röra sig inom. Dessa båda teser pekar åt var sitt håll när det gäller människans aktivitet. Produktivkrafternas utveckling, vilka i och för sig bestäms av människors aktivitet, bestämmer i mångt och mycket människors levnadsomständigheter. De ger förutsättningarna för handling, de bestämmer via arbetsdelningen klasserna i samhället. Likaså kan man säga att de i relation till egendomsförhållandena via sin egen rörelselogik bakom människors ryggar säger hur de måste agera för att kunna kvarstå i sin samhälleliga ställning. En kapitalist måste, förutsatt att han vill fortvara att vara kapitalist, ackumulera kapital, utsuga arbetarna, osv. Annars är han slut som kapitalist. Socialismen eller kommunismen framstår i detta perspektiv som en nödvändighet som följer ur produktivkrafternas egen inre logik. De kräver specifika produktionsförhållanden. Kommer de i motsättning till varandra upphävs produktionsförhållandena och ersätts med andra. Jag menar också att produktionsresonemanget i hög grad pekar på människans relation till naturen, hur hon använder den för att tillfredsställa sina behov.
Klasskampsperspektivet är inriktat på de klassmässiga motsättningarna som driver samhällsutvecklingen framåt inom ett produktionssätt. Skall klasskampen påverka den samhälleliga utvecklingen i ett större perspektiv, måste den utvecklas vidare till den politiska nivån. Det är människors aktivitet, deras föreställningar om samhället och andra människor som här spelar en viktig roll. Ideologiska faktorer som olika politiska och religiösa övertygelser, där människors klassmedvetande avspeglas, bestämmer till dels hur människor handlar i konkreta politiska situationer. Människan gör sin egen historia utifrån de förutsättningar som skapats av produktivkrafternas utveckling men också utifrån de idémässiga och politiska förutsättningar som föreligger.
Vad ideologiernas betydelse anbelangar så för även här Marx ett dialektiskt resonemang. Hans utgångspunkt formuleras som att människans föreställningar bestäms av hennes sociala vara. Dess motsatta tes säger att det är den härskande klassens idéer som härskar i ett samhälle. Det är utifrån ett spänningsförhållande mellan dessa båda teser som man kan diskutera mer konkreta ideologiska och politiska utvecklingar. A ena sidan så kan man ur den förstnämnda tesen härleda att människor som tillhör arbetarklassen har en tendens att kunna omfatta vissa typer av idéer beroende på deras ställning i produktionsprocessen. Å andra sidan tenderar den härskande klassens dominans idémässigt att innebära att inte alla i en klass, och ibland t o m att knappast någon omfattar idéer som går utanför det som ligger i den här skande klassens, t ex borgerlighetens, ideologi.
I de ledtrådar som Marx gav utifrån den materialistiska historieuppfattningens perspektiv intar övergången från det kapitalistiska produktionssättet till det kommunistiska (det är denna term som Marx företrädesvis använder vid den här tidpunkten) den mest centrala ställningen. I Marx föreställningar om den proletära revolutionen under 1840-talet ingick några fundamentala teser som pekar på skillnaden mellan den borgerliga revolutionen, med de franska och amerikanska revolutionerna som idealmodeller, och den proletära revolutionen.
För det första har alla tidigare revolutioner genomförts därför att en klass har haft intresse att införa en ny form av privategendom. Den proletära revolutionen bryter mot denna tendens. För det andra skiljer sig den proletära revolutionen från den borgerliga därigenom att den inte strävar efter att ge den politiska makten åt en minoritetsklass, som kan exploatera producenterna på nytt sätt, utan åt den klass som utgör den absoluta majoriteten i samhället. Den tredje skillnaden är den att borgarklassen kunde skapa sig själv och de nya samhälleliga relationerna inom det gamla samhället, innan den tog makten och förändrade statens klasstillhörighet. Till dessa tre punkter hör också att Marx var övertygad om att det enbart var proletariatet som var revolutionärt allt igenom. I hans historieuppfattning ingick också tesen att borgarklassen inte var en revolutionär kraft under kapitalismen.
Det är denna allmänna uppfattning om den proletära revolutionen som Marx gör sig till talesman för i Manifestet. Han säger där apropå den revolution som är nära förestående i Tyskland att det är en borgerlig revolution som Tyskland står inför. Denna kommer dock att utföras under mycket framskridna betingelser säger han, och hävdar att den”... tyska borgerliga revolutionen sålunda kan vara blott det omedelbara förspelet till en proletär revolution.” (s.72) Detta innebär också att det kommunistiska partiet kämpar med borgerligheten när den är revolutionär men att det hela är uppmärksamt på att hos arbetarna utveckla ett medvetande om motsättningen mellan bourgeoisie och proletariat.
Marx skiljer i sina skrifter mellan politisk och social revolution. Den politiska revolutionen lägger tyngdpunkten vid styrelseformen och omvandlingen av överbyggnaden. Den sociala revolutionen innebär en övergång från en samhällsform till en annan. Dessa båda typer av revolutioner går naturligtvis inte att hålla isär allt för mycket, det finns ett intrikat samband mellan dem. Bakom politiska revolutioner ligger sociala kriser. Dessa kan men måste inte övergå i politiska revolutioner, vilket i sin tur innebär att den politiska makten överförs till en ny klass. Denna tenderar att införa ett nytt produktionssätt: Om detta lyckas har den politiska revolutionen omvandlats till en social revolution.
De länder som Marx utgår ifrån när han diskuterar revolutionens möjligheter är Frankrike och de tyska staterna med Preussen som dominerande stat. Dessa båda länder utgjorde inte några renodlade kapitalistiska stater med en total kvantitativ dominans av kapitalister och arbetare utan var i stället samhällen som befann sig i övergång från feodalism till kapitalism. I Manifestet pekar Marx ut som motståndare till proletariatet — vi bortser här ifrån borgerligheten i Tyskland, den absoluta monarkin, den feodala jordegendomen och småborgerskapet.
Det är borgerligheten som utgör den problematiska klassen för Marx före 1848. Är inte denna en revolutionär klass i länder som Tyskland? Marx förnekar detta. Han menar att den tyska borgerligheten redan missat sin historiska möjlighet att vara nationens revolutionära klass så som den hade varit i England och senare i Frankrike. Marx formulerar sin uppfattning om den typ av revolution som komma skall redan 1843 i termer av den permanenta revolutionen i Om judefrågan:
I ögonblick av utpräglad självkännedom söker det politiska livet undertrycka sina förutsättningar, det borgerliga samhället och dess beståndsdelar, och framträda som det sanna, motsägelsefria uttrycket för det allmänmänskliga livet. Men detta förmår den bara genom att bekämpa sina egna livsbetingelser på våldsamt sätt bara genom att förklara att revolutionen är permanent, och det politiska dramat slutar lika oundvikligt med religionens, privategendomens eller någon annan av de borgerliga samhällselementens återupprättelse som kriget slutar med freden.(s.32)
Meningen i begreppet permanent här är att människan skall nå den slutgiltiga mänskliga frigörelsen. Detta är samtidigt den första gången någon använder sig av termen ”den permanenta revolutionen”. Efter 1844 blir sedan termen mer allmän bland olika grupper av radikaler och används flitigt i samband med revolutionen 1848.[2]
Marx är förvisso inte helt klar över den revolutionära övergången från kapitalism till socialism vid den här tiden. Hans uppfattning förändras och preciseras fram till Manifestet och undergår sedan under revolutionsåren också en del förändringar. Men det konstanta i Marx uppfattning förefaller att vara en uppfattning att borgerskapet är inte revolutionärt längre och att småborgerskapet är inte att lita på heller ur proletariatets synpunkt sett. I Manifestet säger Marx om den nya småbourgeoisie som kommit fram i samband med kapitalismens utveckling, att den svävar mellan arbetarklass och borgerlighet. Men därmed är den inte revolutionär till sin karaktär utan den är snarast reaktionär och utopisk.
Småborgerligheten i Tyskland
... utgjorde det sliskiga påbrödet till de svidande piskslag och de gevärskulor, med vilka samma regeringar kuvade de tyska arbetarupproren. (s. 63f)
I jämförelse med Marx hade Engels en mer differentierad syn före 1848 på den roll som både borgerskap och småborgerlighet skulle kunna komma att spela i en kommande revolution. Engels utvecklade dessa sina åsikter bland annat i den förlaga han skrev till Manifestet. Jag skall strax övergå till att diskutera 1848 års revolutioner men dessförinnan skall jag kort uppehålla mig vid Marx som ideologikritiker.
Jag påpekade inledningsvis att Marx verksamhet som ideologikritiker var en viktig beståndsdel. Den kan sägas rikta sig åt två olika håll. För det första bedriver Marx ideologikritik när han riktar kritik mot olika politiska ekonomer som Adam Smith och David Ricardo och påpekar de inskränkningar som vidhåller deras teorier. Dessa inskränkningar menar han beror av deras ideologiska ställningstaganden. Det andra hållet han riktar kritik mot gäller i första hand andra riktningar inom arbetarrörelsen än den Marx själv företrädde. I Manifestet skriver Marx ett helt kapitel där han kritiserar olika typer av socialister.
Den viktigaste kritiken är den som han riktar mot den borgerliga socialismen och mot den utopiska socialismen. Som främste företrädare för den borgerliga socialismen pekar han ut Proudhon. Han säger att denne vill be- hålla det moderna samhället men utan dess störande element. Proudhon vill ha hela samhället befolkat av borgerligheten, dvs ett samhälle utan proletariat.
Kritiken mot den utopiska socialismen består i att peka på att den uppstod i den period då kampen mellan arbetare och borgerlighet ännu inte hade utvecklats. Men, säger Marx,
... de ser hos proletariatet ingen historisk befogad självverksamhet, ingen för detsamma säregen politisk rörelse. (s.67)
Proletariatet existerar för dem endast i egenskap av den mest lidande klassen. De vill förbättra alla samhällsmedlemmars levnadsläge och vädjar för den sakens skull också till alla i samhället, utan åtskillnad. Det är också så att de utopiska socialisterna formulerar sina utopier i en tid
då proletariatet ännu är högst outvecklat och därför självt ännu uppfattar sin ställning fantastiskt, den speglar dess första aningsfulla längtan efter en allmän omgestaltning av samhället. (58)
Den första generationen av utopiska socialister kan ha en kritisk funktion i samhället. De samlar material om arbetarnas ställning, de pekar på många saker i det kapitalistiska samhället som proletariatet måste överskrida. Men upphovsmännens lärjungar tappar det revolutionära innehållet i lärorna och bildar i stället reaktionära sekter.
Upptakten till revolutionsåren i Europa utgjordes av februarirevolutionen i Frankrike 1848. Vad var det för ett Europa där dessa revolutioner inträffade? De första revolutioner där arbetarklassen tog en mer aktiv del och på sina håll också kom att dominera den politiska scenen, om än under kortare perioder. Ekonomiskt sett var det kontinentala Europa i full gång med att fullborda övergången från feodalism till kapitalism. Det var ett Europa där bönderna utgjorde den dominerande befolkningsgruppen i kvantitativt avseende. Det var först under 1850-talet i England, som stadsbefolkningen blev större än landsbygdsbefolkningen. England framstod som det stora föregångslandet vad gäller den ekonomiska övergången till det kapitalistiska produktionssättet.
Under 1800-talet ägde det rum en kraftig industrialisering på den europeiska kontinenten. Men det var först efter 1850 som utvecklingen sköt fart ordentligt. De industrialiserade områdena under 1840-talet bestod väl närmast av små öar i det omgivande halv-feodala samhället. Ekonomiskt befann sig borgerligheten på stark frammarsch. Den försökte skapa sig en egen identitet genom att bygga ut industrin. Den nya borgerligheten köpte maskiner, anställde arbetare och investerade det mervärde arbetarna skapade i nya produktionsmedel. Politiskt levde borgarklassen i de flesta europeiska stater i skuggan av adeln, de stora jordägarna. En del av borgarna strävade efter att uppnå politisk makt, detta skulle ske genom någon form av demokratiskt styrelseskick. Men det var en demokrati där politisk förmåga mättes i pengar. De som skulle få sitta i parlamentet skulle tjäna mycket pengar och de som skulle ha rösträtt kunde få tjäna något mindre pengar. Men demokratin var inte till för alla, den var förbehållen de som via sin förmåga att skapa förmögenheter också hade visat att de hade politisk förmåga.
Dock var det inte de politiska formerna som stod i centrum för industrikapitalisternas intresse utan det var de ekonomiska reformerna. I England drev de kravet på frihandel hårt. Alla lagar som stred mot marknadsekonomins lagar skulle bort. I övriga Europa ville man skydda sin i förhållande till England svaga industri med hjälp av skyddstullar. Men inom de olika rikenas gränser ville man avskaffa de gamla feodala ekonomiska restriktionerna.
Det viktigaste var dock att med industrialiseringen följde också framväxten av arbetarklassen. Den började under 1820- och 30-talet mer och mer framträda som en klass, d v s den uppträdde som en enhet och med ett klassmedvetande. De första stapplande stegen mot en självständig organisering togs. Det är också i beskrivningen av arbetarnas levnadsomständigheter som baksidan av den framväxande kapitalismen syns tydligast. I Marx senare skrifter finns det många sådana beskrivningar, han säger bl a i Kapitalet bd. I att
”Såvida maskineriet gör muskelkraften obehövlig blir det ett medel att använda arbetare utan större muskelkraft eller människor med omogen kroppsutveckling men med smidiga lemmar. Kvinno- och barnarbete blev därefter parollen vid maskineriets kapitalistiska användning!” (s.342)
Arbetarna reagerade på sina levnadsomständigheter både med att rikta sin kraft mot maskineriet men kanske framför allt genom att rikta sin samlade kraft mot kapitalägarna. Den politiska organiseringen av arbetarklassen var ännu i vardande. Det skulle komma att dröja till 1870- och 80-talen innan de stora masspartierna bildades. Det var i huvudsak bland mindre grupper av intellektuella och ett fåtal arbetargrupper och hantverkare som mer genomgripande anti-kapitalistiska och socialistiska tankegångar formulerades. Det var bland dessa grupper som Marx och Engels verkade. Det var de revolutionära och inte så sällan konspiratoriska smågruppernas decennier som föregick 1848 års revolutioner. Bland dessa smågrupper kan vi finna
föregångare till den moderna socialdemokratin, som Blanc och Proudhon. Vi kan också finna revolutionärer som Blanqui. Där emellan ryms allehanda socialistiska, anarkistiska och anti-kapitalistiska grupperingar.
Innan vi går in på Marx syn på revolutionen i första hand i Tyskland och Frankrike frän 1848 kan det vara lämpligt att kort beskriva de olika faserna i revolutionsförloppet. Jag följer här Marx beskrivning i Louis Bonapartes 18:e Brumaire:
I. Första perioden. Från 24 februari till 4 maj 1848. Februariperioden. Prolog. Allmän förbrödringssvindel.
II. Andra perioden. Republikens konstituering och den konstituerande nationalförsamlingen.
III. Tredje perioden. Den konstitutionella republikens och den lagstiftande nationalförsamlingens period. (147f.) Något mer i målande termer beskriver Marx förloppet så här:
Februarirevolutionen, det var den vackra revolutionen, den allmänna sympatins revolution, därför att de motsättningar, som i den gemensamt vände sig mot kungamakten, slumrade outvecklade, endräktigt sida vid sida, därför att den sociala kamp, som utgjorde deras bakgrund, ännu endast ägde en fantasiexistens, frasens, ordets existens. Junirevolutionen är den frånstötande revolutionen, den osympatiska revolutionen, eftersom det här gäller saken i stället för frasen, eftersom republiken själv blottade odjurets huvud, när den slog av dess skyddande och fördöljande krona.[3]
Jag har ovan visat på några av de allmänna dragen i den revolutionsuppfattning Marx anslöt sig till före 1848. Innebörden i denna uppfattning var att revolutionen skulle påbörjas som en borgerlig revolution och sedan gå över i en andra fas utan några avbrott. Den andra fasen i revolutionen växer fram ur den första mer eller mindre organiskt. Dessa båda faser uttryckte Marx också genom att skilja mellan politisk och social revolution. I Louis Bonapartes 18:e Brumaire säger Marx utifrån en redogörelse för den franska revolutionens förlopp 1789, som utgjorde mönstret för hans resonemang, att:
Så snart det (partiet m a) fört revolutionen tillräckligt långt för att inte längre kunna följa den, än mindre gå i spetsen för den, skjutes det åt sidan av den djärvare bundsförvanten, som står bakom det, samt sändes till giljotinen. Revolutionen rör sig så i uppåtstigande linje.(64f)
I sin bedömning av revolutionen 1848 menar Marx att februarirevolutionen kunde ha varit inledningen till en proletär revolution. Men det proletära partiet förråddes under våren och slutgiltigt under junidagarna. Det blev ingen uppåtgående linje för 1848 års revolution utan den kom att befinna sig i en nedåtgående rörelse alltifrån februari. Det var i juni som detta mönster skulle kunna ha brutits, då den omstörtning av statsformen som ägde rum i februari skulle omvandlats till en omstörtning av det borgerliga samhället.
Februarirevolutionen försökte stanna vid den politiska revolutionen och inte gå utöver det borgerliga samhällets ramar. När proletariatet i junidagarna försökte sig på detta överskridande utnyttjades småborgerligheten till att slå ner arbetarupproret. När småborgarna sedan återvände till sina småbutiker och småföretag stod storkapitalets företrädare där och viftade med obetalda räkningar och skuldsedlar.
En ny konstitution utarbetades under hösten -48. Denna innehöll en märklig paradox, menar Marx, nämligen därigenom att:
...de klasser proletariatet, bönderna och småborgarna — vars sociala slaveri den skall upprätthålla, får genom den allmänna rösträtten den politiska makten. Och den klass — bourgeosin — vars gamla samhälleliga makt den sanktionerar, förlorar de politiska garantierna för denna makt. Författningen tvingar in bourgeoisins politiska herravälde under demokratiska betingelser, som när som helst kan hjälpa de fientliga klasserna till seger och hota grunden för det borgerliga samhället självt. Av ena sidan förväntas, att den inte skall gå vidare från den politiska frigörelsen till den sociala; av den andra, att den inte fortsätter från den sociala restaurationen till den politiska.(s.110)
När denna nya konstitution skulle praktiseras så utfärdade den samtidigt sin egen dödsdom. Bönderna gjorde uppror i december 1848. Bakom bönderna dolde sig kejsaren. Denne var symbolen för böndernas inträde i den revolutionära rörelsen. Marx betecknar denna rörelse som
...klumpigt-förslaget, skurkaktigt naivt, tölpaktigt, sublimt, en utspekulerad vidskepelse, en patetisk burlesk, en genialt-enfaldig anakronism, ett världshistoriskt upptåg, en hieroglyf, som ett civiliserat förstånd inte kunde tolka — denna symbol bar omisskänneligen den klassens fysionomi, som representerade barbariet inom civilisationen. (111f.)
Under revolutionens gång förändrades Marx uppfattning om småborgerskapets roll i revolutionen. Manifestets Marx såg inte något positivt i småborgerskapet. Under revolutionsåren intog Marx allt klarare den ståndpunkten att småborgerskapet kunde förmås att delta på proletariatets sida i revolutionen. Till småborgerskapet räknas å ena sidan småföretagare och småhandlare och å andra sidan bönder. Marx använder ofta sammanställningen småborgare och bönder, ett språkbruk jag kommer att följa i fortsättningen.
Småborgerskapet inom industri och handel uppträder med ett Janusansikte både i ekonomi och politik. Ibland står det mot kapitalisterna och ibland mot arbetarna. Utifrån en bestämning av småborgerskapet i termer av egendom tillhör det gruppen av kapitalister men i termer av att leva på andras arbete, liknar det arbetarna. Marx menar att småborgerskapet utgör en övergångsklass, som trängs mellan de båda huvudklasserna under kapitalismen. Detta leder till, hävdar Marx, att småborgerskapet inbillar sig att det är höjt över klassmotsättningarna överhuvudtaget. I politiskt avseende var Proudhon och socialdemokraterna de som i den franska revolutionen 1848 företrädde småborgerskapet. Den klass som dominerade kvantitativt på den europeiska kontinenten var småbönderna. Marx uppmärksammade dem i många av sina skrifter, både ur ekonomisk och politisk synvinkel. Den dominerande frågan för Marx var i vilken mån bönderna kunde tänkas uppträda gemensamt med proletariatet. Han beskriver deras situation som att småbönderna:
...utgör en oerhörd massa, vars medlemmar lever under samma förhållanden men utan att komma i mångsidig beröring med varandra. Deras produktionssätt isolerar dem från varandra i stället för att bringa dem att umgås med varandra. Isoleringen gynnas av de dåliga kommunikationsmedlen i Frankrike och av böndernas fattigdom. ... För såvitt det endast finns ett lokalt samband mellan småbönderna, för såvitt inte överensstämmelsen i deras intressen skapar någon gemenskap, någon nationell förbindelse och någon politisk organisation bland dem, bildar de inte någon egen klass. De är därför ur stånd att i sitt eget namn göra sitt klassintresse gällande, vare sig genom parlamentet eller genom ett konvent. De kan inte representera sig själva, de måste representeras. (Marx, 18:e B.s 154f.)
Från december år 1848 var det Bonaparte som representerade småbönderna. Dynastin Bonaparte representerar det bakåtsträvande hos bonden. Det är inte omdömet hos bonden utan hans fördom som gör att han följer Bonaparte, det är likaså inte hans framtid som gör det utan hans förgångna. En av de ytterligare anledningar som förelåg för att bönderna följde Bonaparte var det inflytande som Napoleon en gång haft. Denne hade i efterföljd till den franska revolutionen 1789 befäst de tidigare halvt livegna böndernas ställning som fria jordägare. Ett halvt sekel senare är inte böndernas intressen längre i harmoni med borgerlighetens, säger Marx. De står i motsättning till kapitalets intresse och har i stället att söka sina naturliga bundsförvanter i proletariatet.
I en jämförelse mellan Marx i Manifestet och Marx som kommentator till revolutionerna 1848 och framåt i Louis Bonapartes 18:e Brumaire, finner vi en Marx som till en början var helt avvisande till bönderna. Han menade att de stod helt och hållet i det feodala samhällets tjänst. Efter 1848 driver Marx tesen att bönderna har i proletariatet sin naturliga bundsförvant. Detta ställningstagande markerar en viktig förändring i Marx uppfattning om revolutionens natur. Innan vi går vidare för att diskutera vad detta innebär för synen på den permanenta revolutionen skall vi kort uppehålla oss vid Marx som teoretiker.
Under revolutionsåren publicerade också Marx en artikelserie i Neue Rheinische Zeitung från 4 april till 19 maj 1849 som går under namnet Lönearbete och kapital. Marx inleder denna artikelserie med att säga:
”Från olika håll har man förebrått oss att vi inte har skildrat de ekonomiska förhållanden, som bildar den materiella grundvalen för de nu pågående klass- och nationella striderna”. (s.510)
Marx anger också i början av artikeln en disposition över innehållet i hela serien. Denna kunde dock inte fullbordas eftersom tidningen förbjöds mitt under artikelseriens gång. Återstoden av manuskripten har inte kunnat återfinnas. Marx säger att:
”I tre stora avsnitt skall vi skildra: 1. Lönearbetets förhållande till kapitalet arbetarens slaveri, kapitalistens herravälde, 2. de borgerliga medelklassernas och bondeståndets oundvikliga undergång under det nuvarande systemet. Det kommersiella underkuvandet och utsugande av de olika europeiska nationernas bourgeoisiklasser genom världsmarknadens despot — England” (s.510f.)
Marx hade i denna skrift ännu inte kommit fram till alla de begrepp som han använde sig av i Kapitalet. Han inleder med att diskutera vad som bestämmer priset på varan arbetskraft och kommer fram till svaret att priset bestäms genom priset på de nödvändiga livsförnödenheterna. Vidare betonar Marx att kapitalet är ett samhälleligt produktionsförhållande. Dessa förändras och förvandlas i och med att produktivkrafterna förändras. I en mening, säger Marx, är kapitalets och arbetets intressen desamma, nämligen däri att de är två sidor av samma förhållande, de förutsätter varandra. Utan arbetare ingen kapitalist och tvärtom. Men inom ramen för detta förhållande så står kapitalets intressen och lönearbetets intressen i diametral motsättning till varandra. Marx antyder detta dubbla förhållande när han säger:
”Ökas alltså arbetarens inkomst med kapitalets snabba tillväxt, så ökas samtidigt den samhälleliga klyfta, som skiljer arbetaren från kapitalisten, så växer samtidigt kapitalets makt över arbetet, arbetets beroende av kapitalet.”) (s. 525)
Det finns också motverkande faktorer, säger Marx, mot att arbetaren får högre lön. Ju mer det produktiva kapitalet växer desto mer ökar arbetsdelningen och användandet av maskiner. Detta leder i sin tur till att arbetarens lön minskar. Den andra sidan av en ökande användning av maskiner är konkurrensen mellan kapitalister. Kapitalen växer och med dem också arbetarklassen:
Det är en lag, som ständigt på nytt kastar den borgerliga produktionen ur dess gamla spår och tvingar kapitalet att spänna arbetets produktionskrafter, emedan det en gång har spänt dem, den lag som inte unnar kapitalet någon ro och ständigt viskar till det: Framåt! Framåt! (528)
Denna process leder också till kriser och kriser som växer. De blir fler och fler, häftigare och häftigare. I dess spår följer också politiska kriser. Detta är nödvändigt för att en ny revolution skall kunna inträffa, menar Marx.
Vi har nu ovan sett hur Marx förändrade sin uppfattning om i första hand småborgerskapet men att han hela tiden höll fast vid tesen om att den grundläggande motsättningen i 1840-talets Europa gick mellan arbete och kapital. På nyårsafton 1848 säger Marx i en artikel i Neue Rheinische Zeitung som utgör en värdering av nederlagen i Frankrike i juni, i Wien i november och i Berlin i december, att
”... en ren borgerlig revolution, tillsammans med etablerandet av en borgerlig hegemoni i form av en konstitutionell monarki, är omöjlig i Tyskland. Vad som är möjligt är antingen en feodal och absolutistisk kontrarevolution eller en socialrepublikansk revolution. (s.212)
Under revolutionens gång kom Marx i ett intimt samarbete med Engels att konkretisera innebörden i denna sin syn på borgerlighetens oförmåga att leda sin ”egen” revolution. 1 mars 1850 skrev Marx och Engels ett kortare manifest till Centralkommittén i Kommunistiska förbundet. De säger att det nu är dags att reorganisera förbundet därför att en ny revolution står på dagordningen och då måste arbetarnas parti stå redo för striden maximalt organiserade. Detta är nödvändigt för att man skall undvika att slås ned av den tyska liberala borgerligheten, som spelade en så förrädisk roll 1848. Men nu måste också tas hänsyn till den demokratiska småborgerligheten, vilken kan komma att ersätta den liberala borgerligheten. Det småborgerliga partiet strävar efter att omvandla det tyska samhället till ett samhälle som erbjuder dem så mycket bekvämligheter som möjligt. För att kunna genomföra dessa förändringar kräver de ett demokratiskt styrelseskick. Men de krav detta parti reser kan inte tillfredsställa proletariatet, trots att de småborgerliga demokraterna slåss för bättre löner åt arbetarna, vilket de hoppas uppnå genom statliga jobb och andra välfärdsåtgärder. Arbetarna och deras parti måste gå längre:
”det ligger i vårt intresse och är vår uppgift att göra revolutionen permanent tills dess de mer eller mindre egendomsägande klasserna har drivits bort från sin härskande ställning, tills proletariatet har erövrat statsmakten och till proletärernas förening har gått tillräckligt långt — inte bara i ett land utan i alla ledande länder i världen - så att konkurrensen mellan proletärerna i dessa länder slutat och så att åtminstone de avgörande produktivkrafterna har koncentrerats i arbetarnas händer. Det kan inte vara vår uppgift att modifiera den privata egendomen, utan att upphäva den, inte att häva klassantagonismen utan att upplösa klasserna, inte att förbättra det existerande samhället utan att bygga ett nytt.(s.324)
Marx pekar här på två saker som är viktiga i hans syn på den permanenta revolutionen. Den första är att proletariatet skall erövra statsmakten och med hjälp av denna överta de avgörande produktivkrafterna. Den andra punkten gäller det internationella draget i revolutionen. Slutordet i Manifestet om att alla arbetare skall förena sig har här anknutits till en tes om att den proletära revolutionen måste vara internationell.
Relationen till det småborgerligt demokratiska parti som sitter vid makten från det revolutionära arbetarpartiets sida kännetecknas av att det samarbetar med dem när det gäller kampen mot borgerlighet och feodalism men går emot dem då småborgarna försöker stärka sin egen ställning. Småborgarna kommer att komma till makten i nästa uppror, säger Marx och Engels, och då måste de vidta mer eller mindre socialistiska åtgärder. Det gäller för kommunisterna i detta läge att dra de nödvändiga logiska konsekvenserna av småborgarnas åtgärder och omvandla dem till en attack mot den privata egendomen. De tyska arbetarna måste bidra till den slutgiltiga segern genom
”att bli medveten om sitt eget klassintresse, genom att inta en oberoende politisk ställning så fort som möjligt, genom att inte tillåta sig att bli felledd av de hypokritiska faserna från den demokratiska småborgerlighetens sida så att de ens för ett ögonblick tvivlar på nödvändigheten av ett proletariatets oberoende organiserat parti. Stridsropet måste vara: Den permanenta revolutionen (s.330).
Ovanstående gällde Marx och Engels bedömning av den tyska revolutionens förutsättningar men även vad gäller revolutionen i Frankrike gjorde de en likartad bedömning, även om revolutionerna hade olika förlopp i de båda länderna. I juni 1849 hade de demokratiska småborgarnas uppror utbrutit. Detta leder till att de förlorar sin parlamentariska makt liksom att de också berövas sin väpnade makt. I Frankrike säger Marx, ”gör småborgarna det som industribourgeoisin normalt borde göra, arbetarna gör det som normalt skulle vara småborgarnas uppgift och arbetarnas uppgift, vem löser den?” (Klass. s.16) Ingen, det är det dystra svar som Marx ger. ”Lösningen” menar Marx, ”den börjar först i det ögonblick när proletariatet genom världskriget drivs till att ta ledningen för det folk som behärskar världsmarknaden, ledningen för England. Den revolution, som här inte finner sin avslutning men sin organisatoriska början, kommer inte att ha ett snabbt förlopp.” (s.165) Även här spelar det internationella draget en viktig roll i den bedömning Marx gör av revolutionens framtidsutsikter.
Under revolutionen i Frankrike har, hävdar Marx, det visat sig att bönder och småborgare och andra mellanliggande grupper har grupperat sig omkring proletariatet, som kommit att framstå som den enda revolutionära kraften. Det är också så att proletariatet allt mer samlat sig kring den revolutionära socialismen, den riktning som i Frankrike går under beteckningen ”Blanqui”.
”Denna socialism förklarar att revolutionen är permanent, att proletariatets klassdiktatur är ett nödvändigt genomgångsstadium för klasskillnadernas fullständiga avskaffande, för att avskaffa alla de produktionsförhållanden som de är beroende av, för att avskaffa alla sociala förhållanden som hör ihop med dessa produktionsförhållanden, för att revolutionera idéer, som har vuxit fram ur dessa sociala förhållanden.” (s.180) Borgerligheten i Frankrike stod i ledningen för kontrarevolutionen. Den koncentrerade sig på att inskränka den allmänna rösträtten, som hade funnits under några år. Marx trodde att detta angrepp på den allmänna rösträtten skulle kunna bli början till en ny revolution, en revolution där arbetarklassen kommer att stå i ledningen.
Men arbetarklassen kunde inte gripa makten i något land i Europa. Det skulle dröja mer än 50 år innan den första socialistiska revolutionen inträffade och som också i mångt och mycket bekräftade Marx uppfattning om den permanenta revolutionen. De nya klasskonstellationer som hade visat sig i och med revolutionsåren 1848, gjorde det uppenbart att borgerligheten inte längre var revolutionär, som den hade varit i samband med den engelska revolutionen under 1600-talet och i de amerikanska och franska revolutionerna i slutet av 1700-talet. Borgerligheten kunde inte förlita sig på arbetarklassen och småborgerskapet och bönderna. Arbetarna tenderade konsekvent att överskrida det borgerliga samhällets ramar. I detta läge föredrog borgerligheten att gå i allians med företrädare för det feodala samhället. Detta lämnade också utrymme för en särskild sorts utformning av statsmakten, som Marx gav beteckningen ”bonapartism”. Denna statsmakt var av väsentlig betydelse för den snabba utvecklingen av kapitalismen i flera europeiska stater på kontinenten, kanske framför allt i de tyska staterna.
Marx bodde i London från början av 1850-talet. Från denna sin utkikspost följde han alla de skilda revolutionära rörelser som fanns i Europa. Återstoden av sitt liv kom han att ägna åt sin vetenskapliga verksamhet. Han utforskade de ekonomiska rörelselagar som kapitalismen har att följa. Men även om Marx grävde ner sig i det vetenskapliga arbetet så övergav han aldrig sin verksamhet som ideolog. Han deltog i grundandet av Första Internationalen 1864. En organisation som fick sin kanske största betydelse i samband med inbördeskriget i Frankrike 1871 och den i detta sammanhang upprättade Pariskommunen.
Visserligen vilar en stor del av Marx berömmelse på de skrifter han skrev under 1850- och 60-talen, som Till kritiken av den politiska ekonomin, de opublicerade mängderna av manuskript som går under namnet Grundrisse liksom Kapitalet men det är samtidigt viktigt att komma ihåg Marx som ideologen som försökte ge arbetarklassen en positiv motbild till den borgerliga ideologin och som också tog aktiv del i omkullstörtandet av det borgerliga samhället. Detta är en nog så fruktansvärd projektil utslungad mot borgerskapets huvuden som Kapitalet.
• ”Judefrågan”, ”Den tyska ideologin”. Båda dessa ingår i Människans frigörelse. Ett urval ur Karl Marx skrifter av Sven-Eric Liedman. 2:a uppl 1970 (1965)
• ”Lönearbete och kapital” ur Marx, K., & Engels, Fr., Skrifter i urval. Ekonomiska skrifter, 1975.
• ”The Bourgeoisie and the Counter-Revolution I—IV”, ”Adress of the Central Committe to the Communist League” Båda dessa ingår i Marx, K., The Revolutions of 1848 ed. D. Fernbach 1973
• Louis Bonapartes 18:e Brumaire, 1971
• Klasstriderna i Frankrike 1848-1850, 1971
• Kommunistiska Manifestet, 1978
• Kapitalet band 1, 1973
[1] Min framställning om Marx' syn på den proletära revolutionen bygger i mycket på de två band som Hal Draper hittills publicerat om Karl Marx’s Theory of Revolution (1977-78).
[2] Se Draper, H., a.a. vol. II s. 591-595 där han har en särskild not ”Permanent revolution: On the Origin of the Term”.
[3] Citerat efter Gustafsson, B., Förord i Klasstriderna i Frankrike 1848-1850, s. 10.