Ur Fjärde Internationalen nr 2 1983

Hans Ödman

Avtalsrörelsen 1983 - dess bakgrund

Orätten går idag omkring med taktfasta steg.
Förtryckarna ställer in sig på tiotusen år.
Våldet försäkrar: Som det är förblir det.
Ingen röst hörs utom de härskandes röst.
Och på torgen säger utplundrarna: Först nu börjar vi.
Men bland de förtryckta säger manga numera:
Vad vi vill går aldrig.

Den som lever ännu må inte säga: aldrig!
Det säkra är inte säkert.
Som det är förblir det inte
När de mäktiga talat
Skall de maktlösa tala
Vem vågar saga: aldrig?
Vem beror det på om förtrycket fortsätter? På oss.
Vem beror det på om det bryts sönder? Likaledes på oss.
Den som är förlorad må kämpa!
Vem kan hejda den som förstått sin belägenhet?
Ty de besegrade av idag är morgondagens segrare.
Och aldrig blir: redan idag!

B Brecht

Avtalsrörelsen detta år är slut. Trots att dagstidningarna skrev om dramatik så var den annorledes än den förra, 1980, då LO-ledningen såg sig tvungen att svara på arbetsköparnas storlockout. Strejker har lyst med sin frånvaro. Är denna avtalsrörelse en återgång till det gängse, fast Metallarbetarförbundets ledning gjorde sin utbrytning?

Nedanstående artikel är en lätt bearbetning av en stencil som författaren skrev före avtalsrörelsens slut. Den har cirkulerat bland fackligt verksamma i Volvo Verkstadsklubb i Göteborg. I sin ursprungliga upplaga finns den bl a i Verkstadsklubbens Grupp 19:s medlemsblad. Författaren Hans Ödman är facklig förtroendevald, arbetar på Volvo Personvagnar TC-fabriken där han sedan länge är verksam och en av de ledande för den Fackliga Oppositionen.

Bakgrunden

För att förstå vad som händer idag måste man gå tillbaka i tiden. 1976 föll den socialdemokratiska regeringen och en borgerlig trädde till. Hösten samma år började världskrisen slå igenom på allvar i Sverige, och samtidigt inledde Sveriges Arbetsgivarförbund — SAF en kraftfull offensiv mot arbetarna. Dess ordförande Nicolin gjorde sitt aggressiva utspel om lönestopp, hårdare arbete, försämrade sjukförsäkringar och annat smått och gott.

På detta följde avtal 1977 och 1978-79 som innebar kraftiga försämringar av levnadsstandarden. Landsorganisationen — LO började själv tala om ”förlorade år”. Uträkningar visade att arbetarnas reallöner minskat med en till två månadslöner.

Kanske bidrog den mjukhet med vilken LO bemötte SAFs hårda offensiv till att socialdemokraterna sedan inte lyckades återerövra regeringsmakten i riksdagsvalet 1979.

Storkonflikten 1980

Inför avtalsförhandlingarna 1980 började konjunkturen tillfälligt vända uppåt. Ute på arbetsplatserna växte missnöjet med utvecklingen under de ”förlorade åren”. Krav restes på `Omröstning om avtalet' pga `Rejäla lönelyft'. Trots att LO och fackförbundsledningarna avvisade omröstningskravet pressades man mot sin vilja att inte lägga sig platt fall för SAF den här gången. Vi fick den s k storkonflikten 1980, ibland omtalad som storstrejk fastän den mest var en storlockout, typiskt nog. Avtalet som slöts i maj 1980 på ett år gav något mer än de föregående årens avtal, men räckte inte på långt när för att kompensera ens för prishöjningarna under året som kom.

Den ”svenska modellen” i gungning?

Den s k storkonflikten hade uppenbarligen skakat etablissemanget. I pressens spalter gick debattens vågor höga efter konflikten om den ”svenska modellen” nu havererat eller ej.

Det visade sig att så inte alls var fallet. Avtalsförhandlingarna som följde gick snabbt och konfliktfritt. Det blev ett två-årssavtal, kanske det sämsta under efterkrigstiden. Totalt beräknades avtalet ge 3,1% för 1981 och 4,6% för 1982. Detta ska jämföras med prisökningarna under dessa år som var 9,5% respektive 10%.

Kursändring

Nej, detta avtal var signalen till en liten kursändring i arbetarrörelsens ledning.

I april 1981 kom så den s k ”underbara natten” då socialdemokraterna och de borgerliga mittpartierna gjorde upp om skatterna. Motståndet mot en s k ”marginalskattereform”, som innebar att höginkomsttagare får stora skattesänkningar och låginkomsttagare högst blygsamma sänkningar om några alls, hade getts upp.

Samförståndsanda

Nu övergavs vad man kallade ”konfrontationspolitiken”. Det innebar att den socialdemokratiska riksdagsoppositionen svängde om från att skylla alla problem på den borgerliga regeringens allmänna klantighet till att betona den ekonomiska krisen. Olof Palme talade sig varm för ”breda lösningar” och att landet inte gynnades av konfrontationsstämningar. SAF och LO talade sig varma för återupprättandet av den berömda s k ”Saltsjöbadsandan”. I löntagarfondsfrågan tonades maktsidan ner och kapitalbildningen sattes i centrum.

Medbestämmandeavtal

I april 1982 träffade LO och Privat-tjänstemannakartellen — PTK ett medbestämmandeavtal — MBA med SAF efter fem års förhandlande i det tysta. (Är det inte en ödets ironi att just när det gäller avtal om medbestämmandet så är inflytandet från medlemmarna i fackföreningsrörelsen om möjligt än mer minimalt än när det gäller löneavtal?). Avtalet hade tecknats i samförståndets tecken och i en anda av gemensam förståelse för näringslivets problem. (Var det inte våra problem -maktlösheten, bristen på insyn och inflytande- som det här med medbestämmande skulle lösa?). SAFs förhandlare Lars-Gunnar Albåge utgjöt sig så här: ”Vi har nu en ordentlig grund som väl underlättar för en ny Saltsjöbadsanda”.

Den mörka tunneln

Det talades om en tid av uppoffringar, men att uppoffringarna skulle delas lika av alla samhällsmedlemmar. Framtiden beskrives som en vandring genom en mörk tunnel, men i slutet väntade ljuset. (Vem var det som sa att det där ljuset kunde vara ett tåg?)

Det här budskapet var inte så värst säljande inför riksdagsvalet 1982, och många inom ”rörelsen” var väl lite bekymrade för att 1979 års val skulle upprepas.

Sjukförsäkringens karensdagar

Men tidigt på vintern 1982 annonserade den borgerliga regeringen införandet av ytterligare 3 karensdagar vid sjukskrivning, och dessutom försämrade pensioner, arbetslöshetskasseersättning och bidrag till barndaghemmen. Dessa förslag om social nedrustning gav den socialdemokratiska oppositionen chansen. De fyra vallöftena formulerades. Vallöften som sammanlagt inte kostar mer än ca 4 miljarder. Jämför detta med statsbudgetens utgifter på 294 miljarder, eller stridsflygplanet det s k JAS-projektets 25-30 miljarder (ett företag som socialdemokratin sagt sig vara emot men trots allt genomför). Dessa vallöften var m a o småpotatis för en regering även om det inte är småpotatis för oss arbetande. Ty f ö följde partiledningen sina ekonomers råd att inte utfärda ett enda vallöfte. I stället riktade man in uppmärksamheten på de ännu värre försämringar som skulle komma om den borgerliga regeringen fick sitta kvar, (vilket var helt sanningsenligt). I stället för vallöften kritiserades de borgerligas ”idiotinbromsning” som bara fördjupade krisspiralen, och i stället förordades en 2-stegsstrategi som innebar att man i en första fas skulle stimulera efterfrågan, öka konsumtionen (bl a talades det om en uppskrivning av kronans värde) och förbereda en expansion av investeringar, och i en andra fas strama åt och kraftigt öka investeringarna. Detta lanserades under devisen ”Svängrum — inte svångrem”. Därmed invaggades väljarna i föreställningen att ett regeringsskifte skulle innebära ett slut på försämringarna.

Delvalveringen

En devalvering av kronan innebär att dess värde i förhållande till andra valutor sjunker. Kronans värde minskar. Om en dollar kostade 7 kr före värdenerskrivningen så kostar den 8,12 efter. Om en Volvo personbil således för 10 000 dollar före devalveringen gav detta 70 000 kr, men ger efter värdenerskrivningen 81 200 kr. Eller så kan den säljas för 8 620 dollar istället för tidigare 10 000 dollar och ändå ge en intäkt på 70 000 kr efter att dollar växlas till kronor. Effekten blir att importen stiger i pris/eller att exportörerna vinner mindre på försäljning till hemmamarknaden, samt att priserna på svenska exportprodukter kan sänkas utan att intäkten sjunker och/eller att svenska exportörer gör större vinster. Totalt sett gynnas svenska bolag av nerskrivningen på kronans värde på bekostnad av omvärldens.

Förstärkt inflation

Dessutom får devalveringen som följd en påspädning på inflationen. Hur mycket kan inte avgöras på förhand, men man räknar med prishöjningar för 1983 på mellan 12-15%.

Ingen kompensation

Samtidigt med devalveringsbeslutet förkunnade den socialdemokratiska regeringen att löntagarna inte fick kompensera sig för devalveringens effekter. Finansministern Feldt har senare sagt att han skulle helst se ett nollöres-avtal (vilket som bekant sedan blivit SAFs utgångsbud). I själva verket hade den nya regeringen försäkrat sig om stöd för ”icke-kompensationslinjen” hos fackföreningsrörelsens toppar redan före nerskrivningen av kronan, vid hemliga underhandlingar.(Vadå demokrati inom fackföreningsrörelsen?) Redan här lades alltså ramarna för den pågående avtalsrörelsen fast. Detta var ”den utsträckta handens politik”. Den regering som nu lyftes fram av väljarna som skydd mot SAFs och borgarregeringens angrepp tackade för visat intresse med att sträcka ut en försoningens hand mot dessa motståndare. Aktiebörsens gensvar var positivt. Aktiekurserna har sedan regeringsskiftet stadigt stigit som aldrig förr. En fördubbling har skett hittills. Bolagsvärlden har visat ett starkt förtroende till den nya regeringen. Här avslöjas den fullständiga tomheten i talet om att landet med en socialdemokratisk regering med löntagarfonder på programmet skulle innebära ett steg in i en öststatsdiktatur.

Regeringens syften

Men har inte regeringen goda syften med den här tuffa svångremspolitiken? Jo, det redovisade motivet är att få fart på svensk industri och därigenom minska arbetslösheten och budgetunderskottet och underskottet i bytesbalansen. Detta skulle möjliggöra reallönehöjningar och reformer i framtiden (detta är ljuset i slutet av den mörka tunneln). Uppoffringar idag gör en ljusare framtid alltså.

Devalveringarna på 1930- och 1940-talet.

Man jämför med två tidigare devalveringar som sägs ha lett till det avsedda målet: devalveringen 1932 med 25% och devalveringen 1949 med 30%. Men jämförelsen haltar. På 30-talet kom devalveringen samtidigt med att den djupa krisen vänt uppåt. Militärrustningarna bl a inför det andra världskriget gav med hjälp av devalveringen en kraftig skjuts åt svenskt näringsliv då. Devalveringen 1949 gjordes i ett läge då Europas återuppbyggnad efter kriget med Marshall ”hjälpens” stöd började komma igång på allvar, vilket gynnade den svenska industrin som ju var intakt efter kriget.

Operationen lyckades — patienten dog?

Idag kan ingen sådan ljusning för den internationella ekonomiska utvecklingen skönjas. Tvärtom ökar pessimismen och vissa ekonomer befarar att en verklig depression av samma djup som på 30-talet ska bryta ut. (LO-ekonomen Clas-Erik Odnar varnar för faran för en sådan utveckling i LO-tidningen 41/1982.)

Regeringens tanke att devalveringen skulle möjliggöra prissänkningar för svenska exportprodukter och därigenom ökade marknadsandelar för exporten visar sig också i en undersökning genomförd av Statens Industriverk inte motsvara verkligheten. Svenska exportörer har inte sänkt sina priser. De utnyttjar devalveringen i stället till att öka sina vinster. Det kan innebära att de förväntade positiva verkningarna på sysselsättningen, (d v s minskad arbetslöshet) uteblir, och att spekulationen i stället tilltar.

LOs sekreterare Rune Molin säger med tanke på framtiden att ”Ja, det verkar som om ljuset i slutet av tunneln har slocknat”, detta i LO-Tidningen 41/1982.

Vad väntar oss i framtiden?

Idag är det säkert många, kanske flertalet, bland arbetarna och tjänstemännen som är beredda att gå med på återhållsamhet, på kraftiga reallöneförsämringar för att man tror att denna beska hästkur ska rädda jobben och leda till förbättringar i framtiden, till att krisen löses. Men vad händer om denna politik inte leder till det avsedda målet? Vad händer om arbetslösheten är fortsatt lika hög eller högre om 2-3 år? Vad händer om man fortsätter att kräva än större uppoffringar? Har inte tilltron till arbetarrörelsen då fått sig en knäck? Är det vargen i fårakläder, herr Adelsohn och hans parti med SAF som uppbackare, som kommer att ta vid inför en passiv missmodig och splittrad arbetarrörelse?

1983 års löneavtalsförhandlingar

Avtalsrörelsen 1980 blev inte som många hoppades en vändpunkt, en början till en arbetarrörelsens motangrepp. Den blev i stället slutpunkten för ett kvardröjande motstånd och därmed inledningen till en ny fas av samarbete med arbetsgivarna men nu på en sämre nivå för arbetarna än tidigare.

Detta har satt sin prägel på hur LO och SAF agerat inför och i de nu pågående förhandlingarna.

Svångrem mot löntagarfonder — ett rättvist byte?

LO har redan på ett tidigt stadium godtagit en långt gående återhållsamhet, som i praktiken innebär fortsatta reallönesänkningar, ja, i verkligheten större försämringar i och med devalveringen än under den borgerliga regeringstiden. Men för denna återhållsamhet har man sagt sig kräva något i utbyte: någon typ av löntagarfonder. Här har man f n nöjt sig med regeringens införande av 20% vinstavsättningar under 1983 till en särskild investeringsfond inom arbetspensionens fondsystem. De stora vinstökningarna för bolagen som med all sannolikhet kommer under 1983 ”kapas” formellt, och på så sätt vill man underlätta löntagarnas godtagande av återhållsamheten i lönekrav m m. Reellt innebär dessa vinstavsättningar en fördel för de flesta firmorna. Så här skriver den genuint borgerliga tidningen Dagens Nyheters ekonomisida:

”Men hör och häpna, denna avsättning är i mer än hälften av alla fall något för aktieägarna att glädja sig åt. De företag som expanderar och redan har utnyttjat alla nedskrivningsmöjligheter gynnas. De får nämligen i 1985 och 1986 års bokslut göra avskrivningar på 10% av de investeringar som kommer till stånd inom ramen för avsättningen till investeringskonto. Detta förskjuter företagens skatt i tiden. Skatten blir mindre idag och större i morgon. Och detta är bara att buga och bocka och tacka för. Egentligen borde Curt Nicolin och Hans Werthén gå upp till Kjell-Olof Feldt och be att få procentsatsen höjd från 20 till säg 40%”.

Det kanske dom har, vem vet?

Satsa på de lågavlönade.

Inom ramen för denna långtgående återhållsamhet har LO krävt som villkor för att godta den ”omvända Robin Hood effekten” i skatteuppgörelsen att 1983 års avtal ska ha en utpräglad låglöneprofil. Man har talat om en övre gräns på ca 110 000 i årsinkomst över vilken inga lönepåslag ska göras. Detta krav har medfört en viss motsättning mellan LO och PTK/SACO—SR, som omöjliggjort en av LO önskad total samordning mellan parterna på arbetsmarknaden. (Det är väl på sätt och vis unikt att en fackförening som inriktning har att formulera att andra inte ska få förbättringar).

En reform för de rika?

Mot tjänstemännens och de offentligt anställdas löneglidning.

I samma anda har LO, och fr a Metall-arbetarförbundet, tagit upp ett missnöje med tjänstemännens och de offentliganställdas löneutvecklingsgarantier. I oktober 1982 sa LO:s andre ordförande Gunnar Nilsson följande: ”Det är ytterst diskutabelt om alla andra grupper skall ha full kompensation för industriarbetarnas löneglidning.” enligt Dagens Nyheter den 5/10 1982. Detta har skapat en motsättning mellan gruppintressena. LO:s privatanställda industriarbetare står mot arbetarna i Kommunalarbetarförbundet och Statsanställdas Förbund inom LO, och tjänstemännen i såväl privat som offentlig sektor.

Arbetarledningen tillsammans med arbetsgivarna mot tjänstemännen.

Det hela har gått så långt att LO:s företrädare i Arbetsdomstolen röstade med SAF när det gällde tolkningen av vad som menas med löneglidning i tvisten mellan SAF och tjänstemännens PTK. Till historien hör att om PTK fått igenom sin tolkning och fått sina 1,6% i påslag, så skulle också de grupper som varit berättigade därtill inom LO fått kompensation.

Mer till yrkesarbetarna.

Vidare så har fackföreningsrörelsens toppar alltmer börjat tala om att yrkesarbetarna ska prioriteras, att de hamnat för lågt i förhållande till tjänstemän med ”likvärdigt arbete”. I en artikel i Metallarbetaren under rubriken ”LO får ge sig — skillnaderna ökar” säger LO:s blivande och nuvarande ordförande Stig Malm: ”För att inte tappa alltför mycket på tjänstemännen måste våra yrkesarbetare haka på deras löneutveckling” (alla vi andra då Stig Malm?) ”vilket i och för sig innebär ökade löneskillnader...”Metallarbetaren skrev vidare att ”de icke nivåhöjda tilläggen” (de som inte räknas in i lönestatistiken, infördes första gången i 1981-82 års avtal) ”haft syftet att ge yrkesarbetarna ett extra påslag men det har inte räckt”.

Det knakar alltså i fogarna för det enda framstegsfrämjande elementet i den solidariska lönepolitiken: löneutjämningen, samhörigheten (solidariteten) med de som har det sämst.

Vad vill arbetsgivarna?

Arbetsgivarnas d v s SAF:s inriktning har varit att kräva fortsatta kraftiga reallönesänkningar. I år har som bekant SAF bjudit noll öre. Inom ramen för denna hårda linje har arbetsgivarna med Verkstadsföreningens ordförande Åke Nordlander i spetsen haft samma inriktning som LO (eller är det kanske snarare så att LO anpassat sig till arbetsgivarna) på två områden:

• de vill att löneutvecklingsgarantierna för tjänstemännen och de offentliganställda stoppas och att alltså industriarbetarna prioriteras när det gäller de smulor man anser sig ha råd att erbjuda, och

• de vill att yrkesarbetarna prioriteras, och att lönesplittringen ökas. Däremot går man mot LO:s låglönesatsningar och givetvis alla tankar på löntagarfonder (vinstavsättningar till AP-fonderna godtar man i tysthet).

Marknadsanpassade löner.

Den här inriktningen hos SAF utgör' steg på vägen mot det mål SAF säger sig sträva efter: marknadsanpassade löner. I praktiken innebär det att arbetskraften ska säljas som vilken annan vara som helst på marknaden och priset bestämmas av dess rörelselagar. Fackföreningar och kollektivavtal blir med denna inriktning bara ett hinder, och ska som sådant undanröjas eller så splittras upp att de förlorar varje förmåga att motverka marknadslagarna. Detta ingår som en del av SAF:s nyliberala politik, en politik som tillämpas i Pinochets Chile med känt resultat; massarbetslöshet, massfattigdom för arbetare och de breda folklagren.

Förbundsförhandlingar, än sen?

Det är endast mot den här bakgrunden som bråket om förhandlingsordningen mellan SAF och LO i årets förhandlingar kan förstås.

SAF, med Verkstadsföreningen i spetsen, vägrar centrala, samordnade förhandlingar och går endast med på förbundsvisa förhandlingar.

Detta är första steget för SAF. Deras sikte är för framtiden inställt på företagsvila förhandlingar. Fackföreningsrörelsen ska splittras upp och försvagas. Marknadskrafterna ska släppas fria.

LO försöker hålla fast vid de centrala förhandlingarna, men inom LO har Metall visat sig berett att vika sig.

Det här är uttryck för att det är arbetsgivarna som går i spetsen för ökad lönesplittring, och att LO gjort eftergifter men försöker bromsa lite grann. Metall har i det enskilda gruppintressets namn visat sig mera berett att anpassa sig till Verkstadsföreningens inriktning genom att fortsätta förhandlingar på förbundsnivå samtidigt som alla andra förbund i februari strandade och lade strejkvarsel för att pressa SAF till att gå med på centrala förhandlingar.

Splittring

Vad vi här skådar är den för oss arbetande beklämmande utvecklingen som LO:s och socialdemokratins eftergiftspolitik leder till: arbetarrörelsens uppsplittring i gruppintressen i stället för enighet i ett motstånd mot det borgerliga lägrets lösningar på den kris vi är satta i.

Samma tendens har vi sett prov på vad gäller stål- och varvsindustrin. De lokala fackliga och politiska ledningarna har enbart talat i den egna ortens, det egna stålverkets och varvens intressen. Ja, det har gått så långt att arbetarna på boardfabriken i staden Piteå jublade när beskedet kom att board-fabriken i Skinnskatteberg skulle läggas ner (det innebar att Piteå-fabriken fick vara kvar.)

Stridsberedskap?

När nu LO i februari varslade om strejk för ca 8 200 och blockad för drygt 5 000 arbetare för att pressa SAF till förhandlingsbordet var det dessvärre så att stridsviljan bland arbetarna kanske inte var den bästa. En grafiker som kallades ut i strejk säger i Dagens Nyheter så här:

”Det är löjligt att gå ut i strejk för en procent i dessa tider med arbetslöshet”.

Han var sannolikt representativ för en bred medlemsopinion då. Och den är tråkigt nog rätt begriplig.