Ur Fjärde Internationalen nr 2 1983
Nr 2/83 av Fjärde Internationalen är ett nummer präglat av politisk ekonomi. Det ämnet behandlas både historiskt och aktuellt; belyst ur både ekonomisk och politisk vinkel.
Det faktum att hundraårsdagen sedan Karl Marx död infallit sedan vårt förra nummer har givit anledning att uppmärksamma de historiska rötterna till några grunddrag i det marxistiska tänkandet. Lennart Olausson har under rubriken ”Karl Marx som ideolog” lyckats med att kortfattat och enkelt presentera de centrala grundtankarna i marxismen, insatt i sitt historiska sammanhang. Olausson utgår från revolutionerna 1848 och demonstrerar i redogörelsen både den marxska metoden och hans resultat. För den ganska färske marxstudenten ger artikeln en fin översikt över det marxistiska idélandskapet, medan andra kanske mest välkomnar genomgången av tesen om den permanenta revolutionen. Hur var det nu — var Marx trotskist?
Hans Ödmans ”avtalsrörelsen 1983” som ursprungligen delades ut till arbetskamrater på Volvo i Göteborg, arbetar sig metodiskt igenom frågorna kring årets avtalsrörelse. Från en teckning av bakgrunden med den borgerliga valsegern 1976, över kristeori och socialdemokratisk taktik, via en bedömning av kampberedskapen inom arbetarklassen, mynnar artikeln ut i den vanliga slutsatsen; det finns ingen ”lösning” på kapitalisternas kris, arbetarklassen måste gå sin egen väg.
Krisen är också temat i Ernest Mandels artikel om det internationella valutasystemet och dess hotande sammanbrott. Han framhäver betydelsen av den starka ökningen av privata och statliga krediter för den ekonomiska expansionen liksom för den permanenta inflationen under efterkrigstiden. Idag då möjligheterna till vinstgivande verksamhet har försämrats så hotar skuldräntorna företags existens. Den höga inflationen försvårar eller omöjliggör långsiktig planering. Dessa problem drabbar inte bara småföretag utan också multinationella koncerner, storbanker och nationalstater med djup skuldsättning. Mandel uderstryker den ökande risken som konkurser och betalningsinställelser skapar för en ny kris i det internationella valuta- och betalningssystemet.
Debatten och forskningen om kapitalismen längre, c:a 25-åriga, utvecklingsfaser (de ”långa vågorna”) är ett gammalt inslag i kristeorin. Under 20- och 30-talet, en period fyllt av omstruktureringstendenser och krisproblem, tog debatten fart på allvar. Efter andra världskriget accelererade kapitalackumulationen och kapitalismen påstods, med hjälp av Keynesiansk stabiliseringspolitik, ha gått in i en blomstrande era utan slut. När så expansionen bröts och förhoppningarna brutalt knäcktes under 70-talet började diskussionen om kapitalismens utvecklingsmönster ta ny fart. Teorin om de 25-åriga utvecklingsfaserna är idag lika kontroversiell som för ett halvsekel sedan. Robert Thavenius presenterar i sin artikel tre av teoribildnings centrala gestalter: Kondratieff, Schumpeter och Mandel. I slutet på sin artikel skisserar Thavenius en del av de fortfarande olösta problemen i teorin.