Ur Fjärde internationalen (Göteborg) 4/1983

Böcker

Torbjörn Larsson

”Krig, rustningar och säkerhetspolitik”

På Zenits förlag gavs under 1982 ut en bok med titeln ”Krig, rustningar och säkerhetspolitik”. Författaren, Håkan Wiberg, tillhör de mest kända och respekterade fredsforskarna från Norden. Han är verksam vid sociologiska institutionen i Lund, och enligt baksidestexten har han oförtrutet hävdat en radikal uppfattning i försvars- och säkerhetspolitiska frågor gentemot det militära tänkandet.

Denna recension skall se lite närmare på Wibergs åsikter om fredsforskning, säkerhetspolitik, nedrustningar och risken för att ett tredje världskrig skall bryta ut.

Innehållet i Wibergs bok består av föreläsningar, beställningsarbeten (för Internationella Studier, UNESCO, Tiden och 1978 års försvarskommitté) och debattinlägg under tiden 1976-1982. P g a den i dessa sammanhang stora spännvidd i tiden som Wibergs bok innehåller kan det vara lätt för en yttre betraktare att finna motsägelser mellan påståenden i olika kapitel. Detta vore dock tämligen poänglöst, eftersom det är just under dessa år som rustningarna sätter ny fart, och som fredsrörelsen blir en faktor att räkna med. Dessa förhållanden sätter naturligtvis även sina spår i Wibergs bok. Felaktiga gissningar om 80-talet visar vilka problem fredsforskaren står inför, när han försöker leta efter drivkraften på den diplo-militära nivån vad gäller internationella relationer mellan stater.

I boken tar Wiberg medvetet på sig skeptikerns, tvivlarens, roll. Hans syfte är att ”rucka på det etablerade, vare sig det består av frågeställningar eller svar eller handlingsrecept, och antingen det är etablerat bland politiker, i fredsrörelsen, eller i folktron.”

Ett sådant ”städningsarbete” är onekligen välbehövligt i dessa tider, när militären vädrar morgonluft i Sverige och annorstädes. Att våga (och kunna) ifrågasätta allmänt vedertagna ”sanningar” är ett mycket viktigt arbete för socialister idag.

De problem som uppstår om tyngdpunkten läggs vid- en allmän ”skepticism” är att möjligt alternativ lätt försvinner på samma gång. Läsaren känner tillfredsställelse när militärens myter krossas, men frustreras samtidigt av att frågan: — om det inte är så här, hur är det? förblir obesvarad.

Nåväl, Wiberg utger sig inte för att kunna svaren; och syftet var kanske inte att skriva en handbok för den ”vanlige” fredsaktivisten.

Fredsforskning

Vad är fredsforskning? Själva ordet antyder en viss vetenskaplighet, varför liknelsen mellan de medicinska forskarna — vilka försöker lösa cancerns gåta — och fredsforskarna — som försöker finna orsaken till den samhälleliga cancern, kriget — är träffande.

Att cancer utgör ett onormalt stadium för den enskilda människan som drabbas är väl alla överens om. Men är kriget något främmande för det moderna, kapitalistiska samhället? Går det att bota, eller måste det kapitalistiska samhällssystemet krossas?

Ännu dag har fredsforskningen undvikit att ta itu med den första frågan, för att istället ägna sin kraft åt den andra. Politiskt hamnar man på samma linje som reformister och liberaler, vilket vi skall se.

Vid slutet av den liberala kapitalismens era hamnade marxister som Luxemburg och Lenin i opposition till Kautsky och Bernstein. De förstnämnda hävdade att militarism och imperialism var organiska och därför oundvikliga uttryck för de inbyggda motsättningarna inom kapitalismen.

Å andra sidan argumenterade Bernstein och Kautsky — och även radikala liberaler — för att krig och kolonialism var främmande ”utväxter” på den kapitalistiska samhällskroppen. Dessa ”utväxter” skulle kunna skäras bort genom överstatliga överenskommelser och en fredlig återgång till fri handel.

För revolutionära marxister är imperialism ett historiskt specifikt stadium i kapitalismens utveckling, medan reformister menar att imperialism och militarism är icke-strukturella fenomen, bundna till speciella tillfällig- heter och intressegrupper snarare än till produktionssättet självt. Fredsforskningens uppgift är att leta efter lagar som styr ”speciella händelser” och ”intressegrupper” i samhället.

Wibergs kritik av marxismen

I kapitlet ”kapprustningar och rustningsdynamik” tar Wiberg bl a upp vissa marxistiska ekonomers förklaringar till rustningarna i världen. Han refererar debatten mellan Kidron och Mandel, där den förre hävdar att rustningar är improduktiva — och därför slösaktiga för systemet —, medan Mandels ståndpunkt är att eftersom kapitalet sysselsätts är rustningar en möjligt expansion för kapitalismen.

Wiberg väljer här att kritisera dem från olika utgångspunkter, Kidron kritiseras för ett ekonomisera rustningarna, d v s de kan tänkas följa ett aktions-reaktionsmönster mellan två liknande ekonomier utan att ekonomisk jämvikt kan garanteras.

När det gäller kritiken av Mandel hamnar Wiberg ute på hal is, samtidigt som han omedvetet avslöjar ett av fredsforskningens dilemma.

I Senkapitalismen del 2 finner han tre citat, vilka ”motsäger” varandra. I det första av dessa skriver Mandel:

”Vi kan dra slutsatsen att den permanenta rustningsekonomin på sikt inte kan lösa någon av det kapitalistiska produktionssättets grundläggande motsättningar och inte kan avlägsna något av dess inneboende krismoment.”

Detta citat ställer Wiberg i motsättning till det andra, som lyder:

”Den permanenta rustningsekonomin lämnade ett betydelsefullt bidrag till den snabbare kapitalackumulationen under 'långa vågen' 1945- 1965, men bestämde den inte på något avgörande sätt.”

Vari motsättningen mellan dessa citat består i förklarar Wiberg dock inte. Däremot verkar det som om han skulle kunna hösta in en poäng när han hittar ett tredje citat av Mandel. Där betecknas kapitalismen som slösaktig, enär den:

”slösar bort en betydande del av de tillgängliga resurserna på framställning av förintelsemedel.”

Wiberg menar att Mandel är tämligen tvetydig, och ställer frågan: hur kan rustningar vara produktiva och garantera kapitalismens överlevnad och utveckling och på samma gång vara slöseri?

Svaret är: Mandel är socialistisk ekonom och politiker! I denna kombinerade roll analyserar och beskriver han den kapitalistiska ekonomins verkningssätt — vari rustningarna spelar en viktig roll — samtidigt som han ställer i utsikt en annan slags ekonomi, där rustningar och krig ej ingår som en organisk del. Mandel talar om för att kapitalismen är destruktiv, slösaktig i jämförelse med socialismen, eftersom den kräver ständiga rustningar för att överleva som system. Sin progressiva roll har kapitalismen tappat för länge sedan.

I sin iver att finna motsägelser hos Mandel, avslöjar Wiberg en svår brist hos fredsforskningen. Det gäller frågan: till vem riktar sig fredsforskningen? Vem skall göra vad? Själv skriver Wiberg i sin inledning till boken att:

”jag tror att meningsfull fredsforskning måste svara på någon, och helst flera av frågorna 'Vad får vi tro?', 'Vad kan vi hoppas', och 'Vad skall vi göra?' Den sista är alltid en viktig fråga, och en fredsforskning som inte har några svara att ge på den är inte värd namnet.”

Mandel har ett klart svar på den sista frågan. Han vänder sig till socialister och till arbetarklassen, och talar om att det är nödvändigt att ersätta det nuvarande samhället med ett nytt, det socialistiska. Detta uppfattar Wiberg så, att Mandel är motsägelsefull och inte kan svara på frågan om kapitalismen är slösaktig med resurser eller inte. I själva verket är det Wiberg som inte ge några svar på sina egna frågor. Han talar inte om till vem han riktar sig i boken. I slutet av sin inledning talar han vikten av att fredsrörelsen i Europa står emot supermakterna, men inte konkret på vilket sätt. Och vad skall vi Sverige göra? Ett slående exempel på hur abstrakt och diffus sticka ut hakan och ifrågasatta militären, i all synnerhet som ”den tredje statsmakten”, pressen, tydligen tror att det psykologiska försvaret redan börjat arbeta som i krig. Fredsforskarna måste använda sin kunskap till att betjäna fredsrörelsen med argument och fakta.

Är rustningarna rationella?

Denna fråga kan också skrivas: finns det något mål med rustningarna, eller är de bara processer utan något beräknat slut? I kap 3 skriver Wiberg att två extremer — visserligen förenklade — kan tänkas. I den rationalistiska modellen styr politiska beslut doktriner, vilka styr strategier, taktik och i sista hand vapenutveckling. De politiska besluten skall leda till klart definierade mål. Alla lägre nivåer är enbart instrumentala.

Den motsatta extremen — den epifenomenella modellen — betonar en mera sociologisk förklaring, där kombattanterna är fångar i en process över vilken de inte har möjlighet att styra. I denna modell betonas förekomsten av en cancerliknande utväxt på samhällskroppen, d v s vapenindustrin. Denna styr taktik, strategi och doktriner på ett helt omvänt sätt än den rationalistiska. Politiska beslut kommer sist, och får karaktären av efterrationaliseringar.

Som sociolog har Wiberg naturligtvis lättast att acceptera den senare modellen, men naturligtvis inte utan förbehåll. Bl a anser han att ”rustningar i allmänhet är en alltför grov kategori”, vilket naturligtvis kan stämma.

Allvarlig kritik kan dock riktas mot den epifenomenella modellen. Den tar alltför lätt på de bakomliggande — och därmed grundläggande — orsakerna till varför rustningarna ser ut som de gör. Istället läggs tyngdpunkten vid vapensystem och dess antal och prestanda. Dessa vapensystem tenderar sedan att få ett eget liv — de föder sig själva, blir politiskt okontrollerbara och hotar genom en egen, inre logik att starta det sista, stora kriget utan mänsklig kontroll. Politiker och makthavare agerar statister utan möjlighet att ingripa.

Om vi istället ser på den rationalistiska modellen kan en annan slags kritik riktas mot den. Den är fr a starkt förenklad i det att rationaliteten framstår som universell, d v s att beslutsfattare alltid har ett tillräckligt adekvat underlag att fatta beslut på. Men ingen kan förutse framtiden exakt, varför beslut som kan tyckas rationella får motsatta konsekvenser när det prövas i praktiken. Man kan därför inte förringa möjligheterna av felkalkyler även när det gäller kärnvapen. Att upphöja irrationaliteten till princip vore däremot ett svårt misstag, eftersom det vore det samma som att säga att makthavare i allmänhet inte har en aning om vad de gör eller styr.

Faran för ett storkrig i Europa

Wiberg anser denna fara som tämligen liten. Sedan 1945 har cirka 130 krig utkämpats i världen. Den exakta siffran beror på hur man definierar krig. Av dessa har fem varit inom-europeiska (Grekland, Tjeckoslovakien, Nordirland och Cypern). Alla fem har varit inomblockskrig. En empirisk undersökning visar med andra ord att Europa är en ganska fredlig kontinent, menar Wiberg.

Naturligtvis finns ändå potentiella risker för krig, och Wiberg anser att speciellt tre olika typer av krig är de mest troliga. Dessa är lokala krig, stora konventionella krig och kärnvapenkrig. Lokala krig är minst troliga av dessa, eftersom de lätt eskalerar till stora konventionella krig eller kärnvapenkrig — och det är svårt att finna lokal krigsmål som skulle rättfärdiga en sådan risk.

En invändning mot Wibergs resonemang om lokala krig är erfarenheterna från Falklandskriget 1982. En liknande situation kan uppkomma i Europa — denna gång som en konflikt mellan Storbritannien och Spanien om Gibraltars framtid. En sådan konflikt kan mycket väl stanna på det lokala planet.

De troligaste krigen för Europas del i framtiden rör sig om korta konventionella och korta kärnvapenkrig. Långa krig är — enligt Wiberg — överhuvudtaget osannolika på grund av att konventionella krig troligen utvecklar sig till kärnvapenkrig när ena sidan får övertag, och eftersom kärnvapenkriget snabbt medför att de högre militära cheferna förlorar kontrollen över situationen. Wiberg skriver också, att som en följd av att kärnvapenkriget — oavsett om det eskalerar från taktisk till strategisk nivå — antagligen blir mycket kort, kommer flottoperationer att spela mindre roll. Detta skulle i sin tur medföra att krigshandlingar på Nordkalotten inte blir aktuella, varför Sverige inte riskerar att bli indraget i en konflikt den vägen.

När diskussionen förs upp till denna nivå ökar dock osäkerheten på ett mycket påtagligt sätt. De flesta antaganden kan relativt lätt vändas i sin  [  xxx här saknas text i tidningsoriginalet xxx ] Sovjetunionens möjligheter till vedergällning skulle försvinna. Det omvända förhållandet kan också inträffa.

Företrädare för fredsrörelsen gör gällande att USA verkligen arbetar med planer på att uppnå denna förstaslagsförmåga mot slutet av 80-talet. Målet skulle vara att genom kärnvapenutpressning mot Sovjetunionen få detta land passivt när USA vill göra rent hus i de koloniala och halvkoloniala länder som ”drabbas” av revolutioner. Somliga menar att USA kommer att attackera Sovjetunionen så fort detta land förlorar sin förmåga att svara nukleärt på ett amerikanskt angrepp.

Wiberg å sin sida står och tvekar i denna fråga. Han menar att det tekniskt skulle vara möjligt att uppnå förstaslagslagsförmåga — i första hand för USA — men menar samtidigt att ”militären på ingendera sidan skulle kunna övertyga sina beslutsfattare om att de inte riskerar sina storstäder genom att försöka”. Vidare skriver Wiberg att försök från någon sida att rusta för förstaslagsförmåga skulle vara mycket farliga genom den acceleration av kapprustningen som skulle bli följden och antagligen leda till ett nytt kallt krig.

Låt oss ställa hypotesen att USA rustar för förstaslagsförmåga. Detta skulle medföra att i första hand Sovjetunionens interkontinentala robotar blottställs. 80 % av de sovjetiska kärnladdningarna finns på dessa. En omgruppering till mer skyddade utskjutningsramar betyder att de mera osårbara ubåtarna får en allt större del av de strategiska kärnladdningarna. De flesta av Sovjetunionens strategiska robotubåtar finns vid världens största örlogsbas i Murmansk, varför landets känslighet för detta området naturligtvis kommer att öka i framtiden. Om USA i detta läge lyckas få ett kvalitativt genombrott vad gäller anti-ubåtsteknologi skulle man i princip inneha förstaslagsförmåga.

Sovjetunionen kan naturligtvis inte passivt invänta att dess andraslagsförmåga försvinner. Förutom överföring av strategiska kärnvapen till u-båtar kommer ryssarna att bli tvungna att rusta för att följa efter USA så långt deras resurser räcker. Men eftersom USA och Sovjetunionen har helt skilda typer av ekonomier — där den sovjetiska är den klart känsligaste för rustningar — är risken stor för att Sovjetunionen blir inträngd i ett hörn, och bara har ett alternativ kvar — att slåss.

I detta läge är det naturligaste för ryssarna att återställa sina ubåtars förmåga till strategisk vedergällning mot USA. För att utföra en sådan operation måste flygfält på Nordkalotten bekämpas — och kanske ockuperas. Sverige löper stor risk att dras in i ett sådant krig.

Slutsatsen av detta resonemang skulle bli att Wiberg har fel när han säger att Nordkalotten knappast blir av intresse i en NATO-WTO-konflikt. Problemet är att spekulationer på denna nivå vidhäftas av många led där lösa antaganden är legio. Vem som har rätt, och vem som har fel, är i många fall omöjligt att säga.

Kort omdöme om Wibergs bok

Att ta upp alla kapitlen i Wibergs bok till kritisk granskning skulle ge den här recensionen karaktär av diplo-militär avhandling, och föra den långt ut över ramarna. Trots att ”Krig, rustningar och säkerhetspolitik” spänner över många år har den mycket att ge även den av fredsfrågor måttligt intresserade. Hos socialister har den sin givna plats i bokhyllan.