Ur Fjärde Internationalen 5/1984

Chris Arthur

Vad är stalinism?

I nummer 1-2/84 publicerade vi två inlägg om Trotskijs karakterisering av stalinismen (se ovan – Red ). I detta nummer kommenterar Chris Arthur dessa inlägg, och påpekar bl a att Phil Hearses kritik av Perry Anderson inte är övertygande. Såväl hans definition som hans beskrivning av stalinismen i dag är otillräckliga. Hearse lyckas inte, enligt Arthur vederlägga Andersons påstående att Sovjets utrikespolitik inte kan, som Trotskij gjorde, karakteriseras som alltigenom kontrarevolutionär, utan bör, på samma sätt som dess inrikespolitik, betraktas som motsägelsefull. Definitionen av stalinismen som underordning till Moskva är m a o inte hållbar, hävdar Arthur.

Artikeln är översatt ur International, januari/april 1984. Chris Arthur är lektor i filosofi vid Sussex University. Från Fjärde internationalen 5/1984.

Trotskij ansåg att det låg en assymetri i stalinismen: inom Sovjetunionen spelade den stalinistiska byråkratin en dubbel roll genom att undertrycka arbetarklassen samtidigt som den motsatte sig imperialismens försök att återupprätta kapitalismen: utanför Sovjetunionen var det stalinistiska Komintern helt och hållet kontrarevolutionärt.

Perry Anderson kritiserar på två punkter denna diagnos.

”För det första var det ett misstag att beteckna sovjetbyråkratins yttre roll som helt och hållet 'kontrarevolutionär' – medan den i själva verket i sitt agerande utomlands visat sig lika djupt motsägelsefull som på hemmaplan. För det andra gjorde Trotskij misstaget att tro att stalinismen blott representerade 'ett undantag' eller 'en avvikelse' från de allmänna lagarna för övergången från kapitalism till socialism, något som skulle begränsas till enbart Ryssland. Den byråkratiska maktens struktur och den mobilisering som Stalin stod bakom visade sig både mer dynamisk och mer allmängiltig på det internationella planet än Trotskij någonsin föreställt sig”.[1]

Den första punkten gäller anammandet av den ödesdigra ”socialism - i - ett land” – politiken som innebar att världsrevolutionen offrades för Sovjetunionens växlande diplomatiska intressen. Efter kramperna under Tredje perioden antog Komintern en konsekvent klassamarbetspolitik, som tycktes ge Trotskij rikliga bevis för att kunna avfärda Komintern som helt underordnad Kremlbyråkratin. Likväl kunde Sovjetunionens ökade objektiva betydelse i världen, bl a krossandet av den tyska invasionen, inte undgå att få verkningar internationellt trots Stalins vanstyre.

När Röda armén ockuperade stora delar av Östeuropa var Stalin fortfarande inriktad på att upprätthålla en anti-fascistisk allians. Alla de inhemska revolutionära grupper som överlevt underjordiskt krossades, och kommunistpartierna återupprättades under stalinistiska ledare, som flögs in från Moskva. Förvissad om att ingen okontrollerad revolution skulle utbryta, och satt under press av imperialismens kalla krigstaktik, beslutade sig Stalin, 1948, för att krossa kapitalismen ovanifrån. Phil Hearse skriver att

”upprättandet av ett antal buffertstater genomfördes inte på grund av Stalins agg till kapitalismen i Östeuropa, utan på grund av Sovjetunionens behov av militär säkerhet”.[2]

Detta är sant, men något ovidkommande. Den verkliga effekten var att visa att stalinismen var förmögen att expandera geografiskt och därigenom försvaga kapitalismen som världssystem. Winston Churchill och hans gelikar hade nog inte låtit lugna sig av Hearses subtila distinktioner, trots Stalins eftergifter i Jalta. När Sovjetstaten försvarade sina egna intressen försvagade den också på kort sikt kapitalismen, samtidigt som den genom att upprätta diktaturer över nya folk, skapade stora problem för egen del och ytterst skadade kommunismens anseende hos den internationella arbetarklassen. Därför kan vi påstå att stalinismen spelade en motsägelsefull roll.

Här måste vi emellertid också understryka de inbyggda begränsningarna i. stalinismens försvar av Sovjetunionen. Som det förstenade skikt av konservativa byråkrater, helt avskilt från massorna, stalinisterna i Kreml är, kan det omöjligen försvara Sovjetunionen på ett revolutionärt sätt. Bästa sättet att försvara Sovjetunionen på, är genom att sprida världsrevolutionen. De stalinistiska byråkraterna saknar emellertid förtroende för massorna och förmåga att leda dem. De känner bara till hur man agerar under Röda arméns paraply. De besvarar vätebomber med vätebomber.

Jag vill därför kritisera Anderson för att vara alltför generös mot sovjetbyråkratins roll som ”revolutionär faktor internationellt”. En del av problemet består i att den objektiva styrkan av det som återstår av Oktoberrevolutionens landvinningar ger den stalinistiska apparaten en inneboende kraft som lätt förväxlas med apparaten själv. Imperialismens fientlighet mot dessa erövringar skapar också en logik enligt vilken apparaten tvingas förlita sig på denna kraft för att försvara sig – såväl externt som internt.

Hearse och Anderson betonar olika aspekter av detta faktum. Anderson pekar på den betydelse Sovjetunionens existens, till och med under stalinismens vanstyre, har för nya arbetarstater, den koloniala revolutionen osv. Men ingen trotskist har någonsin förnekat detta. Hearse framhåller de sovjetiska stalinisternas förfärliga opportunism när de missbrukar denna styrka. Eftersom Oktoberrevolutionens styrka nu förmedlas via den stalinistiska apparaten blir denna styrka tilltäppt, förskingrad och förvrängd. Den avgörande fråga Trotskij ställde nar han diskuterade huruvida stalinismens konservatism nått den punkt där den blivit kontrarevolutionär handlade om stalinismens oförmåga att verka för den socialistiska revolutionen via en massiv mobilisering av arbetarklassen. (Trotskij skulle aldrig ha drömt om att påstå att stalinismen alltid var emot borgerliga, eller nationella revolutioner, eller den koloniala revolutionen inom strikt borgerliga gränser.) Här talar stalinismens och Kominternapparatens historiska vittnesbörd för sig självt.

Anderson skriver att sovjetstaten utomlands är ”orubbligt antikapitalistisk”. Om man bortser från sovjetregimens strukturella införlivande av delar av Östeuropa, kan vi konstatera, att sovjetbyråkratins politiska praktik ingenstans lett till att kapitalismen störtats. Alla som seriöst studerat revolutionerna i Kina, Jugoslavien, Vietnam och på Kuba, har betonat de sovjetiska härskarnas likgiltiga, eller rent av fientliga inställning inför tanken på ett revolutionärt maktövertagande.

Låt oss nu ta upp Andersons andra punkt – och det är den viktiga. Han utvecklar sin inställning på följande sätt:

”Stalinismen visade sig med andra ord inte vara enbart en apparat, utan en rörelse i stånd inte bara att hålla sig kvar vid makten i en efterbliven omgivning där knappheten härskade (Sovjet), utan dessutom i stånd att erövra makten i länder som var än mer efterblivna och utblottade (Kina, Vietnam)... Stalinismen som företeelse – dvs en arbetarstat styrd av ett auktoritärt byråkratiskt skikt – innebar inte enbart en degenerering av tidigare tillstånd av (relativ) klassmakt: det kunde också spontant degenereras av revolutionära klasskrafter i mycket efterblivna samhällen utan erfarenheter av borgerlig eller proletär demokrati”.[3]

Hur besvarar kamrat Hearse detta? Råa historiska fakta måste vi väl ändå ta hänsyn till när vi utformar våra begrepp? Dessvärre försöker Hearse lösa problemet genom en definition. Han definierar stalinismen som en ”underordning till Kremls diplomatiska intressen”. Detta tillåter honom att förneka att revolutionerna i Kina, Albanien, Jugoslavien och Vietnam leddes av stalinister, då alla dessa länders kommunistpartier bröt med Moskva på den avgörande frågan huruvida de borde gripa makten eller inte. När Anderson reste frågan om Trotskij hade rätt då han hävdade att Komintern var helt och hållet kontrarevolutionärt, inbillade han sig nog att frågan gällde fakta. För Hearse är emellertid inga fakta relevanta eftersom stalinismen per definition är kontrarevolutionär.

Men Trotskij blev övertygad om behovet av att grunda en ny International när han insåg att Tredje internationalen faktiskt var död för revolutionära ändamål. Om Hearse står fast vid sin definition, då skulle Trotskijs diagnos kunna uttryckas genom att säga att han trodde att Kominterns partier var oförmögna att bryta med stalinismen. Historien skulle visa att han hade fel. Jag har tillräckligt med respekt för Trotskij för att tro att han villigt skulle ha medgivit att han gjort en överdriven generalisering av erfarenheterna från 30-talet.

Men bör Hearses definition godtas? Är det inte så att partierna i fråga bekänner sin lojalitet till Stalin, och än i dag utgår från de begrepp, metoder och organisatoriska struktur som Stalin, och införde? Är det inte så att Albanien är det enda land i världen som har rikligt med Stalinmonument? Likväl skulle vi med Hearses definition av stalinismen tvingas säga att Albaniens kommunistparti på grund av sin antipati mot Moskva brutit med stalinismen!

Denna definition av stalinismen – ”underordning till Kremls diplomatiska intressen” – hänför sig helt enkelt till den politiska nivån och, dessutom, till en mycket specifik politisk konjunktur. Från materialistisk utgångspunkt är den mer eller mindre värdelös. På 30-talet kunde den ha passerat eftersom det bara fanns en arbetarstat och dess stalinistiska härskare fått Komintern under sin spira. Men detta kan också avfärdas som en avvikelse avhängig speciella omständigheter.

Vi har nu ytterligare 50 års erfarenhet. Det finns Flera ”arbetarstater” i världen vilka står utanför Kremls kontroll. De har upprättats av ledarskap för partier som härrör från det stalinistiska Komintern och har bibehållit samma regim. Vad grundläggande politiska system beträffar, liknar de Sovjetunionen och alla baserar de sin utrikespolitik på den egna statsapparatens snäva intressen. Vidare har det uppstått, och existerar fortfarande, en mängd partier av varierande storlek, vilka har stalinismens allmänna drag. Hearse hävdar att detta argument ”inte påverkar det reella innehållet”. Men det gör det i allra högsta grad, eftersom det visar att vi har att göra med en allmän företeelse. Detta är ett avgörande argument mot Hearses inskränkta definition av stalinismen, och för införandet av ett begrepp som baseras på en vetenskaplig analys av denna nya utveckling. Hearse själv citerar Trotskij: ”Det farligaste i politiken är att låta sig fångas i formler som var användbara i går men som i dag berövats allt innehåll”. Likväl bortser han helt från detta. Det är ett tecken på vårt misslyckande att vi fortfarande tillämpar den personifierade etiketten ”stalinism” på företeelser som Stalin inte personligen kan ställas till svars för, nämligen den ”spontana framväxten” av stalinistiska tendenser runt om i världen.

Enligt vår uppfattning har stalinismen två viktigare kännetecken. Den uttrycker ett åtskiljande inom arbetarrörelsen, enligt viket apparaten blir självständig från, och kommer att härska över, medlemsmassorna. Den rättfärdigar sin existens med termer som homogenitet, s k ”demokratisk centralism”, disciplin uppifrån och ner, tendensförbud, enhetslistor vid val, frånvaron av öppna diskussioner om förändringar i politiken, s k kritik och självkritik: dvs en kombination av de metoder och begrepp som Stalin införde i Sovjetunionen. Framförallt försöker stalinismen manipulera massorna i stället för att stimulera arbetarklassens själv-organisering. Den består också i att partiapparaten och statsapparaten slås samman samt i uppfattningar som Stalin införde under parollen ”socialism i ett land”, enligt vilka världsrevolutionen underordnas statsapparatens nationella intressen.

Det räcker naturligtvis inte att enbart karakterisera stalinismen utifrån dess teoretiska uppfattningar och institutionella praktik. Vi måste också se till dess materiella bas. Stalinismens objektiva rötter ligger i svårigheterna för en underordnad klass att förverkliga sin egen makt och låta de egna representativa organen förbli tjänare och inte förvandlas till herrar. Vidare finns rötterna i kapitalismens ojämna utveckling, som leder till att världsrevolutionen får en uppsplittrad karaktär.

Beträffande frågan om fusionen mellan partiapparat och statsapparat medgav Trotskij att det finns ett ”korn av sanning” i anarkismen. I Stalinism och Bolsjevism skriver han:

”Statens egenskap av tvångsapparat är onekligen en källa till politisk och moralisk röta. Detta gäller också, som erfarenheterna visar, en arbetarstat...stalinismen är en produkt av det samhällstillstånd där samhället inte förmådde befria sig från statens tvångströja”.

För den som gör karriär i en sådan nationell statsapparat följer den nationella chauvinismen helt naturligt.

Jag vill hävda att stalinismen spontant blir nationalistisk. Under Kominterntiden skymdes detta faktum av den orwellska användningen av frasen ”proletär internationalism” för att mobilisera stöd för Kreml. Senare använde de stalinistiska ledarskapen stödet för Sovjetunionen mot de egna medlemmarna. Kominternpartiernas underordning till Kremls diktat var emellertid inte riktigt en spontan process. Det krävdes en brutal kampanj med svek, förtal, intriger, mutor och våld. De stalinistiska ledarskap som skaffade sig en egen bas, skulle, i synnerhet om de erövrade statsmakten, slutligen efterlikna, snarare än samarbeta med Kreml.

Som tumregel kan man säga att ju mindre partierna var, desto mer lojala var de mot Moskva (vars moraliska och materiella stöd de behövde) och, ju större de var, desto självständigare blev de (eftersom de hade en materiell bas i den egna arbetarrörelsen och, ibland, i den lokala regeringsapparaten). Fyra gånger fick Kreml byta ut ledningen för det tyska partiet innan man hittat tillräckligt fogliga ledare. Det är också känt att Mao Zedong inte var Stalins kandidat som ledare för det kinesiska kommunistpartiet. Mao besegrade Kremls hejduk Wang Ming i en fraktionsstrid. De kinesiska och vietnamesiska partierna var också senare än de flesta andra att förklara krig mot trotskismen.

Vad detta handlar om är, precis som 1938, perspektivet för världsrevolutionen. Hearse invänder mot uppfattningen att byråkratiska former uppstår spontant i de halvkoloniala länderna. Han utgår här från en analys av den byråkratiska degenereringen av den ryska revolutionen. I båda fall hävdar han att den som påstår att en sådan utveckling är oundviklig försvarar stalinismen. Detta sätt att argumentera är helt galet.

Låt oss till att börja med se på utvecklingen i Sovjet. Med de materiella villkor som förelåg var stalinismen oundviklig där. Att hävda något annat vore att tillskriva Josef Stalin övernaturliga krafter. Om man vill kalla sig materialist måste man acceptera sådana följder för en revolution som äger rum i ett efterblivet land med en fientlig imperialistisk omvärld. Utan världsrevolutionens frammarsch var Vänsteroppositionens kamp dömd att misslyckas. Att av detta sluta sig till att stalinismen var berättigad är bara tecken på dåligt logiskt sinnelag. Det verkliga problemet är: Hur kan man rättfärdiga oppositionens kamp mot sådana oerhörda odds?

Det var hela tiden möjligt att ett nytt revolutionärt uppsving i Väst skulle kommit Sovjetunionen till undsättning och ändra villkoren för kampen. Den internationella kamp Vänsteroppositionen bedrev var helt berättigad eftersom situationen där inte var avgjord. Än i dag är det svårt att förstå hur stalinismen och socialdemokratin så totalt kunde förhindra uppkomsten av ett revolutionärt ledarskap i Europa.

När Hearse övergår till de revolutionära rörelserna i de halvkoloniala länderna blir han fullständigt abstrakt. Han påstår att byråkratiseringen av dessa regimer ”beror på avsaknaden av en medveten kamp mot byråkratin, dvs frånvaron av ett revolutionärt marxistiskt ledarskap”. Detta är sannerligen ett banbrytande resonemang inom samhällsvetenskapen.

Reella fakta föds ur reella fakta och inte ur något som inte existerar. En mening som ”Han dog av syrebrist” blir rimlig enbart om denna faktor existerar under normala omständigheter. I vårt fall existerar revolutionärt marxistiska ledarskap i allmänhet inte och därför blir Hearses uttryck helt utan mening. Om fallet vore att revolutionerna i halvkoloniala länder normalt leddes av marxister och att demokratiska och jämlika regimer uppstod, då skulle vi kunna förklara ett undantag med ”frånvaron av ett revolutionärt marxistiskt ledarskap”. Men historiska erfarenheter vittnar inte om någonting sådant. Det är därför nödvändigt att förklara den nuvarande utvecklingen (inklusive avsaknaden av en medveten kamp mot byråkratiseringen) med de materiella förhållandena och diskutera under vilka förhållanden ett annat ledarskap skulle kunna uppstå.

Jag har ingen aning om Anderson går med på det som kamrat Hearse tillvitar honom – nämligen att hans analys kan leda till ”att man avstår från uppgiften att bygga partier som grundar sig på Trotskijs och Vänsteroppositionens tradition”. Mig tycks det dock som om stalinismens omfattning och varaktighet gör denna uppgift mer och inte mindre viktig.

Det finns fyra skäl till varför det är nödvändigt att bygga en verkligt revolutionär international:

1. Även om vi måste modifiera Trotskijs uppfattningar är det allmänt sant att de stalinistiska partierna inte förmår störta kapitalismen. Erfarenheterna visar att stalinistiska partier inte är särskilt lämpade att genomföra revolutionen men, däremot, väl anpassade att organisera nederlag (t ex Chile), i synnerhet när de håller fast vid den mensjevikiska teorin om revolutionens två stadier.

2. Endast Fjärde Internationalen har det politiska program som kan förbinda arbetarkampen i arbetarstaterna med en äkta marxistisk tradition och därigenom underlätta en genomgripande anti-stalinistisk kamp.

3. Det är nödvändigt att bedriva en ihärdig kamp i den kapitalistiska världen för att övertyga arbetarklassen om att socialismen inte behöver vara detsamma som stalinism, och för att torgföra den proletära demokratins program.

4. Framförallt är Internationalen nödvändig för att bära fram genuin internationalism, obarmhärtigt kritisera Rysslands, Kinas, osv snäva nationalism, bekämpa det chauvinistiska virus inom arbetarrörelsen i de imperialistiska länderna, och sträva efter att skapa den lämpligaste formen för att uttrycka arbetarsaken, nämligen en internationell organisation ägnad åt den kommunistiska världsrevolutionen.

Översättning Per-Erik Rosin




Noter

[1] Fjärde internationalen nr 1-2/84, s.119. [Trotskijs tolkning av stalinismen]

[2] Fjärde internationalen nr 1-2/84, s.127. [Perry Anderson och stalinismen]

[3] Fjärde internationalen nr 1-2/84, s.121. [Trotskijs tolkning av stalinismen]