Ur Fjärde Internationalen 6/1984
Den 2 april 1982 inledde den argentinska militären invasionen mot Falklandsöarna/Malvinas och lyckades på kort tid inta öarna. Thatcherregeringen i Storbritannien svarade omedelbart med att sända en flottstyrka till området och i det krig som följde och som bara varade en dryg månad återtog de brittiska trupperna kontrollen över öarna.
Veckotidningen Internationalens ledare den 6 april kommenterade händelserna och drog följande slutsatser:
”Den enda ståndpunkt de brittiska och argentinska arbetarna kan inta i detta barbariska spel, där två avskyvärda regimer söker rädda sitt eget skinn genom att gräva upp nationalismens ruttna lik, är att den egna regimens nederlag är det mindre onda.
Varje militär lösning på konflikten är med nödvändighet reaktionär — antingen spelar den Thatcher eller Galtieri i händerna. Att så mycket som andas stöd åt endera regimens krigsansträngningar är att förråda arbetarsaken.
De brittiska krigsförberedelserna måste omedelbart stoppas! De argentinska trupperna måste snarast dras tillbaka från öarna! Frågan om öarnas status kan endast lösas genom förhandlingar. Endast en fredlig lösning av konflikten kan ligga i den brittiska och argentinska befolkningens intresse. Trots den nationalism som blossat upp i Storbritannien respektive Argentina måste tänkande arbetare vända sig mot sin egen regerings krigsförberedelser.”
En ledare i Internationalen från den 4 maj 1982 konstaterade:
”Utan att för ett ögonblick glömma Galtieri-regimens tyranniska karaktär eller applådera dess krigsäventyr måste varje fredsvän i vårt land kraftfullt ta avstånd från den brittiska imperialismens härnadståg och kräva ett omedelbart tillbakadragande av dess flotta”.
Ledaren krävde vidare av den svenska regeringen att den skulle ta tillbaka sitt stöd från Thatchers krig och ta avstånd från de brittiska krigsansträngningarna.
Citaten visar att Socialistiska Partiet och dess press – tvärtemot en utbredd myt inom delar av vårt parti — inte tvekade att kräva ett brittiskt tillbakadragande. Däremot tog inte partistyrelsen ställning för en argentinsk seger i konflikten eller överhuvudtaget för Argentinas rätt till öarna.
Den 2 april hade föregåtts av omfattande massdemonstrationer i Argentina med krav som riktade sig mot det politiska förtrycket och mot militärjuntan. Flera människor hade dödats och många hade arresterats vid dessa demonstrationer.
I det läget tillgrep juntan invasionen av Malvinas som en avledningsmanöver. Den viktigaste uppgiften för arbetarrörelsen vore då givetvis att inte låta sig avledas utan fortsätta mobiliseringarna för de demokratiska rättigheterna och kräva att krigsäventyret upphörde. Tyvärr var inte detta vad som hände. Hela oppositionen från peronisterna över kommunistpartiet till den socialistiska organisationen PST (Socialistiska Arbetarpartiet) kapitulerade för den nationalistiska yra som under ett par veckor drabbade Argentina.
Krigets andra fas inleddes då de brittiska trupperna anlände till Malvinas. Detta förändrade givetvis tyngdpunkten i socialisternas propaganda, såväl i Argentina som i andra länder. Kravet på tillbakadragande av de brittiska trupperna blev en huvudfråga. Men ett sådant ställningstagande gjorde inte det argentinska krigsäventyret mindre förkastligt. De argentinska socialisterna måste fortfarande i sin propaganda visa att det rörde sig om ett krigsäventyr och att om de argentinska militärerna verkligen velat tillfoga den brittiska imperialismen ett nederlag skulle de angripit de brittiska ekonomiska intressena i Argentina. De skulle också ha förklarat varför militärerna inte kunde leda en sådan verklig anti-imperialistisk kamp.
En andra uppgift skulle då vara att mana till oberoende folkliga mobiliseringar mot brittiskt kapital och imperialistiska intressen samtidigt som mobiliseringarna mot juntan måste fortsätta.
Men det är en illusion att som Internationella Exekutivkommitténs resolution från maj 1982 tro att sådana mobiliseringar kunde ha bidragit till den militära segern. Resolutionen säger:
”De argentinska massornas mobilisering mot den imperialistiska attacken kommer att bryta barriären av juntans vacklan inför imperialismen och frigöra hela den potentiella styrka som behövs för att krossa angriparna.”
De argentinska militärerna var inga potentiella anti-imperialister, vilket de själva fick tillfälle att visa med all nödvändig tydlighet under krigets förlopp. En folklig mobilisering som inte kontrollerades av militärerna skulle med nödvändighet ha försvagat juntan inklusive dess krigsansträngningar på Malvinas.
I den konkreta situationen med ett krig som dragits i gång av militärerna men som de inte kunde vinna, ett krig som tusentals argentinska soldater inte valt men var tvungna att låta sig slaktas i, måste revolutionärerna också ha ett konkret taktiskt svar som motsvarade situationens behov. Den enda möjliga ståndpunkten de kunde inta var att fördöma kriget, att säga att militärerna som startat ett meningslöst krig snarast fick se till att avsluta det och att massrörelsen fick se till att låta militärerna betala dyrt för sitt krigsäventyr.
Särskilt när revolutionärerna propagerade mot brittiska intressen och imperialismen var det också viktigt att de tog avstånd från annekteringen av Malvinas som metod att föra anti-imperialistisk kamp. ”En arbetarregering skulle föra en verkligt anti-imperialistisk politik men den skulle inte gå till militära angrepp annat än i självförsvar”, skulle de förklara. Detta är en viktig distinktion att göra eftersom det funnits delar av Fjärde Internationalen som menat att Malvinaskriget var en otillräcklig men inte felaktig metod.
Denna kombination av uppgifter — propagera och mobilisera mot den brittiska imperialismen, kräva argentinskt tillbakadragande, fortsätta och intensifiera mobiliseringarna för demokratiska krav skiljer sig som vi redan angett från IEK:s resolution. Denna går i själva verket mycket långt i sitt försvar av krigsäventyret. Den ser ingen motsättning mellan att stödja juntans krig och att mobilisera för de demokratiska rättigheterna. Och den ”hyllar de argentinska arbetarna för deras snabba mobilisering till försvar för Argentinas överhöghet över Malvinas
Ett huvudargument mot en sådan linje är att den kommer helt ur fas med massrörelsens egen utveckling i Argentina. Från de första dagarnas kritik av krigsäventyret svänger den till ett ensidigt ställningstagande för brittiskt tillbakadragande och stöd till Argentina. Samtidigt genomgår massrörelsen en motsatt utveckling. Den första fasens nationalistiska rus följs av en tilltagande desillusionering om kriget och dess karaktär även om kravet på Malvinasöarna fortfarande framstår som berättigat i breda skikt. Rapporter från Argentina under sommaren 1982 berättade om hur entusiasmen förbyttes i ett hat mot militären och hur mobiliseringarna för kriget snabbt krympte ihop till obetydliga manifestationer.
Fjärde Internationalens ledning har modifierat sin syn på Malvinas konflikten sedan 1982. I ”Teser om världsläget” som läggs fram av Förenade Sekretariatet sägs mycket litet om Malvinas. Där finns endast följande skrivning:
”Vi stöder ovillkorligt folken i de koloniala och halvkoloniala länderna mot imperialistisk aggression. När en väpnad konflikt bryter ut tar vi otvetydigt ställning för att det dominerade landet ska segra militäre och för att den imperialistiska makten ska förlora (Malvinas)”.
Detta som kan tyckas korrekt på propagandistisk nivå var inte vägledande i den konkreta situationen där Malvinaskriget utvecklades.