Ur Fjärde Internationalen 1/1985

John Ross

Brittisk politik på 80-talet

För att förstå det brittiska samhällets specifika natur måste man utgå från grundförutsättningen att Storbritannien inte är vilket kapitalistiskt samhälle som helst. Under två sekel var landet den största kapitalistmakten ocli världens första imperialistiska stat.

Detta har fått följder för de viktigaste samhällsskiktens grundvalar och speciella utformning. Den härskande klassen har haft tillgång till väldiga ekonomiska reserver, som har gjort det möjligt att köpa upp arbetarklassen. Problemet idag är att den härskande klassen i viss grad inte längre kan tillåta sig att göra de eftergifter som har varit möjliga under många år. Dessutom har själva den brittiska imperialismens framgångar, uppbygget av imperiet med dess väldiga bank- och finanskapital, bidragit till att skapa förutsättningarna för dagens iögonenfallande nedgång, liksom för utbrottet av internationella motsättningar i hjärtat av nationens ekonomi och samhälle.

Storbritanniens imperialistiska historia förklarar likaså varför den brittiska borgarklassen blev den första som utvecklade det som Trotskij beskrev som det borgerliga herraväldets fulländade utformning. Han syftade inte på Margaret Thatcher och hennes motståndare av idag. Han ville understryka det ömsesidiga sambandet mellan två företeelser: den borgerliga demokratin, d v s en stat som framställer sig som hela folkets representant

medan den i själva verket står i den kapitalistiska klassens tjänst och en arbetarbyråkrati som utgör en grundläggande faktor i denna demokrati, och som behärskar arbetarklassen genom att hindra den från att utmana det borgerligt demokratiska systemet.

Tvärtemot vad ”sunda förnuftet” inom arbetarrörelsen hävdar, är det denna byråkrati som, i högre grad än det konservativa partiet, utgör den brittiska imperialismens och härskande klassens yttersta utpost. Dessa senare skulle aldrig kunna övervinna en djup kris utan arbetarbyråkratin.

Tories

Tories är världens äldsta politiska parti. Det härstammar direkt från perioden 1685-1688, och kan indirekt härledas till år 1640. Det blev aldrig industrins viktigaste parti. Den rollen spelades av en flygel inom whigpartiet, och senare, i mer centraliserad form, av det liberala partiet. Tories representerade de mest efterblivna, arkaiska och reaktionära krafterna i världens socialt sett mest utvecklade land.

Hur kunde denna politiska dinosaurus bli den härskande klassens främsta politiska parti? Före 1848 splittrades det konservativa partiet på frågan om avskaffandet av Corn Law, reducerades till den del som fanns samlad i parlamentet och hotades av politisk förintelse. Det liberala partiet framträdde som en betydligt trovärdigare kandidat till rollen som den härskande klassens ledande parti.

Att tories lyckades ta över ledningen inom den härskande klassen berodde på att den brittiska kapitalismen födde ett monstrum, en arbetarklass som från 1840 började leva ett eget politiskt liv. För att bemöta detta hot mot dess makt tvingades borgarklassen att bilda en koalition med alla samhällskrafter, inklusive de mest arkaiska, ålderdomssvaga, för att inte säga ”medeltida”. Den stabilaste, mest utkristalliserade och mest reaktionära kärnan i koalitionen kom från den härskande klassens obskyrantistiska delar — aristokratins, jordägarnas och deras allierades mest efterblivna skikt — som bildade den historiska kärnan inom det konservativa partiet. Det moderna partiet byggdes genom en process där det ena skiktet efter det andra förenade sig med kärnan: de reaktionära protestantiska krafterna på Nordirland, småborgerliga skikt, den militära hierarkin, och slutligen, genom Disraelis politiska genialitet och senare Joseph Chamberlains organisatoriska förmåga, en stor del av arbetarklassen — under 1900-talet cirka en tredjedel av arbetarrösterna. Bankkapitalet blev partiets dominerande ekonomiska kraft.

Problemet för den härskande klassen var att tories å ena sidan var kapabla att upprätthålla den brittiska imperialismens grepp om samhället, men att detta å andra sidan innebar allvarliga följder för landets ekonomi. Den härskande klassens speciella intressen som uttrycktes genom partiet, d v s internationella bankaffärer, höga växelkurser och eftergifter gentemot den inhemska arbetarklassen för att upprätthålla en stabil politisk bas, är en av de viktigaste historiska grunderna till den brittiska imperialismens nuvarande kris.

Arbetarrörelsen

Vid tiden för sin tillkomst var den brittiska arbetarrörelsen den mest utvecklade i världen. Under en ganska lång period var den i själva verket den enda existerande arbetarrörelsen av masstorlek. Tack vare sin politisering, internationalism, uppkomsten av revolutionära strömningar och det breda masstöd man hade, kunde chartismen (arbetarrörelsens viktigaste organisatoriska uttryck från mitten av 1830-talet) på sin tid ställa sig i främsta ledet.

Men när imperialismen hade börjat utvecklas från mitten av 1800-talet tillförsäkrade sig den härskande klassen ett manöverutrymme som gav den möjlighet att köpa upp arbetarklassen och förändra dess karaktär. Genom en märklig dialektik skapade samma imperialistiska process betingelserna för att den brittiska arbetarklassen kunde bli den organisatoriskt sett starkaste i Europa, och samtidigt den politiskt svagaste. På grund av sin kolossala expansion kunde den brittiska kapitalismen göra betydande eftergifter gentemot arbetarklassen. Frivilligt skulle givetvis inte kapitalistklassen ha lämnat ifrån sig någonting — det gör ingen härskande klass. Men den kunde tillåta arbetarklassen att erövra väsentliga eftergifter.

För att tillkämpa sig dessa eftergifter byggde arbetarklassen väldiga organisationer. Idag kan vi se resultatet: mer än tolv miljoner fackmedlemmar, d v s den mäktigaste fackliga rörelsen i Europa i det mest proletariserade landet som samtidigt hade de gynnsammaste styrkeförhållandena. Men denna möjlighet att göra eftergifter gav också bourgeoisin möjlighet att bibehålla ett politiskt grepp över arbetarklassen. Den brittiska bourgeoisin har aldrig stått inför någon stor konfrontation. Det finns ingen brittisk motsvarighet till Pariskommunen, till revolutionerna 1918-1919 i Tyskland, 1919 i Ungern, eller till det spanska inbördeskriget, för att inte tala om de ryska revolutionerna 1905 och 1917. Storstrejken 1926 — den närmaste brittiska motsvarigheten — blev aldrig fråga om en öppen kamp om makten.

Eftersom arbetarklassen aldrig kom till konfrontation med bourgeoisin, blev aldrig tanken på att organisera alla de förtryckta skikten i samhället gentemot den härskande klassen någon akut fråga. Arbetarklassen anpassade sig alltså till en chauvinistisk politik på det internationella planet och stödde inte irländarnas kampkrav m m. Bourgeoisins politiska dominans befästes av dessa orsaker.

Historiskt sett ligger bourgeoisins problem i det faktum att den materiella basen för arbetarklassens efterblivenhet börjar försvinna. Man behöver knappast nämna att den brittiska arbetarklassen inte är efterbliven eller enfaldig i allmänhet. Den är varken sämre eller bättre än andra arbetarklasser. Dess historiska efterblivenhet härrörde sig från den brittiska imperialismens materiella styrka, dess härskande klass och från den mäktiga byråkrati som har uppträtt i dess led. Den brittiska kapitalismens materiella nedgång skapar betingelser för en omvandling av dess medvetande, även om medvetandet alltid ligger efter förändringarna i den objektiva verkligheten. Det är därför den brittiska imperialismens kris är avgörande i en sorts kapplöpning: kommer den härskande klassen att lyckas använda sin politiska makt för att krossa arbetarrörelsens organisatoriska styrka innan arbetarklassen tvingas bryta med sin nuvarande politiska medvetandenivå för att försvara sina samhälleliga och organisatoriska erövringar?

Det är revolutionärens uppgift att inom arbetarklassen kämpa för en brytning med den nuvarande medvetandenivån och för utvecklandet av en rörelse som motsvarar den objektiva situationens krav. Det är inget litet problem, och lösningen ligger inte färdig och väntar i den brittiska arbetarklassens historia sedan 130 år, d v s i den ekonomiska kampen, i ännu hårdare ekonomisk kamp, en stor strid mot den konservativa regeringen etc. Det är inte en strategi som är adekvat för socialismen. Alla dessa element måste givetvis ingå i en revolutionär strategi. Men de bildar varken helheten eller ramen. Arbetarklassen måste konfrontera och övervinna en imperialistisk kris som är djupare och mera sammansatt än alla kriser den tidigare ställts inför under 150 år. En politisk kris.

Om vi studerar en verkligt allvarlig kris, kan vi urskilja de karakteristiska drag som skiljer den från stagnationsperioderna. För att få en uppfattning om vad exakt som kommer att ske, och som i själva verket redan har börjat ske, är det alltså lämpligt att gå tillbaka till den allvarligaste kris som den brittiska imperialismen har mött i historien. Den inträffade under perioden kring första världskriget. Denna period karakteriserades inte endast av stora strider kring fackliga och ekonomiska frågor (även om detta skedde i stor skala) utan också av en social, ekonomisk och politisk helhetskris, som antog både nationella och internationella dimensioner.

Först och främst utvecklades det irländska folkets kamp, och därpå följande befrielsekrig, det första antikoloniala krig som genomfördes med framgång mot den brittiska staten efter det amerikanska frihetskriget. För det andra uppstod en rörelse kring en fråga som vid denna tid var av avgörande betydelse för kvinnans frigörelse; suffragetternas kamp för rösträtt. Ett tredje element var effekterna av själva kriget, med slaktandets direkta följder och dess återverkningar på hela det brittiska samhället. För det fjärde inträffade stora förändringar inom systemet med de politiska partierna, med liberalernas splittring och nedgång och Labours framgångar. För det femte, inflytandet från ryska revolutionen som ledde till bildandet av kommunistpartiet. Slutligen kombinerades allt detta med en frontalattack mot arbetarklassens och de fackliga organisationernas levnadsstandard.

Denna period präglades kort sagt, på en lägre nivå, av alla drag som är typiska för en djupgående revolutionär kris: en rad ekonomiska, sociala, politiska, nationella och internationella faktorer samverkar och leder till desorganisering inom den härskande klassen, radikalisering inom samhällets mellanskikt och avgörande strider för arbetarklassen. Skillnaden mellan den politiska krisen i Storbritannien och de revolutionära kriserna i Tyskland, Ryssland och Spanien låg främst i det faktum att den objektiva krisen kvalitativt sett inte var lika djup, och för det andra i det faktum att det var omöjligt att sätta något hopp till den överväldigande majoriteten av arbetarklassens ledarskap och traditioner. Förutom några få hedervärda undantag uppvisades endast en total oförmåga att utveckla en sammanhängande revolutionär strategi, som skulle ha kunnat leda striderna med hänsyn till alla krisens faktorer.

Man utvecklade ingen seriös solidaritetskampanj med irländarnas självständighetskamp — inte heller det unga kommunistpartiet hade mycket att visa upp på detta område. Suffragetternas rörelse följdes med likgiltighet och t o m fientlighet av ledarskapen för arbetarrörelsens majoritet. Liksom i övriga krigförande länder kapitulerade man över hela linjen inför det imperialistiska kriget. En tragisk symbol: tiotusentals gruvarbetare som före 1914 hade gått ut i mycket hård kamp, strömmade till armén så snart kriget bröt ut. Mycket få av dem som var indragna i kamp i en viss sektor gjorde allvarliga försök att gå samman med dem som kämpade inom en annan sektor.

Följden av allt detta blev inte bara att arbetarklassen inte använde sig av de objektiva möjligheterna, utan också att den härskande klassen å sin sida lyckades utnyttja situationen mot arbetarrörelsen och de förtryckta. Vad gällde Irland hade den härskande klassen 1914 nått randen av ett inbördeskrig, vilket innebar den djupaste inre krisen sedan 1832. Det faktum att arbetarklassen inte organiserade någon bred solidaritetsrörelse med den nationella befrielsekampen, som uppkom genom Påskupproret 1916 och Sinn Feins valseger 1918, gav den härskande klassen möjlighet att bilda den reaktionära orangiststaten på Nordirland. Därav följde att en reaktionär hegemoni kom att råda inom den protestantiska arbetarklassen och en kontrarevolutionär kraft bildades med möjlighet att permanent riktas mot den irländska kampen och den brittiska arbetarklassen.

Vad gäller suffragetterna fick arbetarklassen ett ännu bättre tillfälle. I början drogs rörelsens ledning spontant mot arbetarrörelsen och dess politiska organisationer. Men ledningen och majoriteten inom arbetarrörelsen vägrade att befatta sig med saken. Resultatet blev löjligt: det blev en liberal-konservativ regering som efter årtionden av hård opposition antog en lag som gynnade kvinnorna. Om Labour hade framträtt som ett parti som stod för kvinnornas rättigheter, kunde den brittiska politikens förlopp under mellankrigstiden ha sett ganska så annorlunda ut. Men Labourledningen lät det konservativa partiet ytterligare befästa sin väljarbas (kvinnorna i arbetarklassen röstar i större utsträckning än männen på borgerliga partier).

Slutligen var ledningen för arbetarrörelsen som helhet fullständigt ur stånd att bemöta den politiska krisen som skapades av kriget. Man missade det väldiga utbrottet av strejker och lät det breda missnöjet inom armén, och upplösningstendenserna inom polismakten strax efter kriget fick bara pysa ut. Man tillät de olika regeringarna — konservativa och labour — att förbereda sig inför generalstrejken 1926, och arbetarrörelsens ledning bäddade för ett nederlag i strejken genom sitt eget beteende. Resultatet blev ett nederlag för en hel generation inom arbetarrörelsen.

Arbetarklassens oförmåga att utnyttja tillfällena är exempel på en grundläggande lag inom politiken. Det faktum att en kris inträffar i det kapitalistiska systemet säger inte nödvändigtvis något om utgången; det betyder att den existerande situationen inte kan upprätthållas utan måste ändras. Om arbetarklassen inte lyckas utnyttja motsättningarna och kriserna i det borgerliga samhället, kommer dessa istället att användas av den härskande klassen för att angripa och försvaga arbetarklassen och övriga förtryckta.

Den brittiska imperialismens kris

För att återkomma till nuet ska jag inte ta upp alla faktorer som kommer att utvecklas innan vi får se en revolutionär världskris som är i stånd att hota kapitalistklassen. Först och främst kan ingen i förväg säga exakt vilka faktorer det blir fråga om, och för det andra står inte denna kris precis för dörren. Jag ska antyda de politiska brytningspunkter där morgondagens strider kommer att stå. På det området är de grundläggande tendenserna redan klara.

Den första faktorn är uppkomsten av en politisk kris inom det konservativa partiet. Thatcherregeringen är inte en toriesregering vilken som helst: den är det sista försöket att hålla ihop det historiska konservativa blocket. Dess misslyckande står skrivet i de globala styrkeförhållandena mellan klasserna. Detta misslyckande kommer inte bara att innebära slutet på en administration, utan också slutet på partiets själva grundvalar, speciellt om det sker samtidigt som stridbarhet och kamp bryter ut inom arbetarklassen.

Jag vill undvika alla missförstånd. Jag håller inte på att förutspå att Thatchers nederlag kommer att följas av segrande arbetarregeringar — tvärtom. Jag tror inte heller att tories försvinner och aldrig mer kommer att regera. Jag påpekar bara att Thatchers fall inte kommer att innebära ytterligare en svängning för pendeln, snarare en process av brytning för den brittiska politikens gamla ramar.

Krisen inom tories

För att förstå denna punkt måste man överge tanken på att tories intressen och den härskande klassens intressen skulle sammanfalla, att ett nederlag för tories skulle vara ett nederlag för den härskande klassen, och att Labour är identiskt med arbetarklassen. Som vi redan har förklarat representerade tories historiskt sett inte de viktigaste och mest dynamiska delarna av den nationella borgarklassen, utan vissa sektorers särintressen. Grunden för tories inflytande över den härskande klassen som helhet beror på att man har lyckats i kampen att hålla tillbaka arbetarklassen. Deras motto — politisk reaktion kombinerad med ekonomiska eftergifter — återspeglar samtidigt de utländska investeringarnas och bankkapitalets dominans, vilket är den brittiska imperialismens speciella styrka, samt försäkrar bourgeoisin en oerhörd politisk hegemoni.

Problemet som tories och den härskande klassen nu står inför är att den kombination som bildades av en ekonomisk linje och en politisk strategi har blivit undergrävd av de väldiga profiter som härrör från ekonomiska operationer i utlandet och av den ineffektiva nationella ekonomin. Den mest förnuftiga ekonomiska strategin för den brittiska imperialismen är idag den som representeras av Heathflygeln inom tories samt liberalerna: lönekontroll, ingripande från staten för att stimulera investeringar, avsevärd ökning av exploateringsgraden, etc. Men dessa styrkor har ingen politisk strategi gentemot arbetarklassen, vilket Heathregeringen 70-74 definitivt har visat.

Thatcher däremot har försett sig med en politisk strategi som hon använde mycket skickligt under perioden fram till valet 1979. Det är den strategi som Powell har predikat i mer groteskt utformning sedan 1968. Den innebär att man använder den härskande klassens politiska styrka till att lansera reaktionära kampanjer av olika slag: mot ”kommunistfaran”, de ”irländska mördarna”, ”invandrande snyltgäster”, ”nedbrytande av lag och ordning” o s v, för att överflygla Labours ledning. Kort sagt för att utnyttja Labours efterblivenhet och därigenom skaffa stöd åt Tories.

Nackdelen med denna linje är att den inte innefattar någon sammanhängande och acceptabel ekonomisk politik. Så var helt uppenbart fallet med Powell, vars försök att stimulera en verkligt dynamisk politik innebar helt oacceptabla ekonomiska punkter för den härskande klasen (utträde ur EG, extrem monetarism etc). Thatcher försöker använda det bästa av de två linjerna genom reaktionära kampanjer, som inte medför försök till massmobilisering på Powells sätt, och som innebär en mindre extrem monetarism (hon avser inte en fullständig deflation och en fullständig konfrontation som Powell gjorde). Men vad hon uppnådde var det sämsta av de båda linjerna: en ekonomisk politik som var ur stånd att på ett avgörande sätt förändra styrkeförhållandet mellan klasserna, samt en alltmer ökande pragmatism, kombinerad med en reaktionär mobilisering som inte räcker till för att skydda henne från de impopulära följderna av hennes ekonomiska politik. Thatchers inriktning är dömd att misslyckas, även om detta inte hindrar henne från att åsamka arbetarklassen några allvarliga nederlag innan hon faller. Det är hennes oförmåga att finna en fungerande kombination mellan en ekonomisk och en politisk linje som nu håller på att orsaka en djupgående politisk kris i den härskande klassen.

Nationalstatens kris

Den borgerliga brittiska staten är utan tvivel den äldsta i världen. Förutom det stora undantaget med södra Irlands frigörelse har dess utformning inte ändrats sedan den borgerliga revolutionen på 1600-talet och enandet mellan de engelska och skotska staterna som följde. De viktigaste förändringar som därefter skedde, särskilt utvidgandet av rösträtten och arbetarklassens politiska integrering i systemet, skedde inom ramen för de institutioner som hade uppstått till följd av bourgeoisins avgörande segrar 1688 och 1707. De väsentliga faktorerna var eliminerande av all stark bourgeoisi från Wales, enande med den skotska bourgeoisin, upprätthållande av en borgerlig demokrati tillsammans med monarki, och ett starkt tvåpartisystem grundat på ett stabilt valsystem och en ”opolitisk” offentlig verksamhet. Den brittiska statens sista stora problem, att integrera arbetarklassens ledning och byråkrati, löstes med framgång inom denna ram under perioden kring 1945.

Kombinationen av ekonomisk nedgång och problemen för tories utgör nu ett hot för detta system som befinner sig i kris. Den första effekten är att tories redan nu är ur stånd att hålla samman det historiska blocket i de regioner som har drabbats hårdast av den ekonomiska nedgången. Detta märks särskilt i Skottland, där partiet tidigare hade majoritet och nu bara representerar en marginell kraft. Också vid valet 1979 närmade sig Skottland Labour och drog från Tories. Samma grundläggande process pågår i Englands norra industrialiserade delar. Allt eftersom den ekonomiska nedgången förvärras, riskerar Tories att förlora sin historiska bas inom arbetarklassen.

Den andra effekten är framväxandet av andra borgerliga partier. Så länge Tories var starkt och dess arbetarbas var intakt var detta en starkt motverkande kraft mot de andra borgerliga partierna och mot nybildningar. I och med att tories' block försvagas, tenderar de övriga borgerliga partierna att framträda i enlighet med brytningarna inom den härskande klassen.

Det främsta exemplet är det liberala partiets ständiga framgångar alltifrån början på 50-talet, då det hade nått sin lägsta nivå. På den parlamentariska nivån hade detta inte tydliga effekter på grund av valsystemet, vars syfte just är att förhindra uppkomsten av ett tredje parti, och på grund av särdragen i 1979 års val. Men tendensen är helt klart. På 50-talet var liberalerna en helt obetydlig borgerlig kraft. Under regeringen Macmillans sista år (1959-1963), när de första allvarliga ekonomiska problemen efter kriget började dyka upp, samtidigt med kriser inom tories, började liberalerna växa till. Deras valresultat förbättrades 1970, och ännu tydligare 1974. De facto-pakten mellan dem och Labour gav dem för första gången sedan kriget en fot i regeringen.

Som vi redan har nämnt motsvarar det liberala partiets ekonomiska politik industrikapitalets intressen mer än något annat parti. Därför är det inte förvånande att partiet 1974 för första gången fick ekonomiska bidrag från borgarklassen. Dessutom blev deras traditionella ekonomiska problem mindre allvarliga när en statlig fond för politiska partier inrättades. Om någon form av proportionellt valsystem skulle införas skulle partiet tillförsäkras en praktiskt taget permanent plats i borgerliga koalitionsregeringar.

Den andra faktorn i omgrupperingsprocessen rör den allians som tories bygger på. Det reaktionära orangistblocket har historiskt sett varit den säkraste allierade som kärnan inom engelska tories har haft. Partiet har t o m ställt upp vid valen som ”konservativt och unionistiskt parti”. Den växande kampen i Irland sedan 1968 har skakat bandet med unionisterna, dels genom att unionisterna bröt med Tories, dels genom att det officiella unionistpartiet har minskat starkt.

Den tredje processen sker i Skottland. När SNP (Scottish National Party) led nederlag i valet 1979, drog de borgerliga massmedia och en stor del av vänstern slutsatsen att frågan om självstyre och nationalism inte längre stod på dagordningen. Det absurt närsynta i denna uppfattning stod klart genom de resultat som SNP uppnådde vid de första delvalen i Glasgow under Thatcher-regeringen, och genom den ståndpunkt i frågan om självstyre som har antagits på flera konferenser med skotska Labourpartiet. SNP har i själva verket utvecklats under 70-talet. Tidigare var det en marginell kraft men har nu blivit ett stort parti, medan Tories numera endast är en marginell kraft i Skottland.

Ännu viktigare är att denna utveckling har en verklig social bas. Ekonomiskt sett har delar av den skotska bourgeoisin, särskilt de som har förbindelse med nyckelfaktorn olja, intressen som mycket skiljer sig från Londons bankirers, vilket spelar en viktig roll för utarbetandet av tories politik. Politiskt sett innebär arbetarklassens obevekliga hat mot tories att dessa inte kan uppnå valmajoritet i städerna under en nedgångsperiod. En jordskredsseger för Labour kan bara förhindras av ett annat borgerligt parti. I botten på allt detta finns slutligen det faktum att Skottland är en nation skild från England, även om den inte är förtryckt. Den ”skotska frågan” kommer inte att suddas ut. Under 80-talet kommer den att bli en än viktigare fråga i den brittiska politiken.

Den grundläggande tendensen i dessa utvecklingslinjer — och andra i Wales — är inte bara en brytning inom tories' historiska block. Tillsammans med Labours kris kommer denna utveckling att ge en ny bild av brittisk politik och utmana den borgerligt-demokratiska statens nuvarande utformning.

Krisen inom Labour

Den brittiska imperialismens kris slår inte bara mot de borgerliga institutionerna. Eftersom alla klasser utformades och definierades genom imperiets storhet, skakas och omvandlas också alla klasser av dess nedgång. Det är alltså inte förvånande att också Labour inträder i en avgörande period av kris och utveckling, där den senaste splittringen bara utgjorde en etapp. Grunden till splittringen är att det i partiet existerar, speciellt sedan 1945, ett skikt som representeras av bl a Jenkins och Williams, och som har en social bas som helt skiljer sig från Labours traditionella bas. Deras bas har inte byggts upp av den fackliga byråkratin, utan finns i delar av statsapparaten och de nationaliserade industrierna, och to m i vissa marginella delar av bourgeoisin.

Splittringen har inte enbart eller främst orsakats av utvecklingen inom själva Jenkinsflygeln. Framför allt har den orsakats av situationen inom fackföreningarna. Fabianismen, som Jenkins anhängare är de verkliga arvtagarna till, har aldrig dominerat i partiet. Myten om det intellektuella småborgerliga skikt som de representerar måste förkastas. Det är den fackliga byråkratin som har byggt upp Labour och som i grund och botten alltid har kontrollerat partiet. Denna var alltid benägen att låta folk vars idéer anpassade sig till deras egna dominera i partiet. Men byråkratin har aldrig överlåtit åt någon annan den slutliga makten att bestämma över vad som skedde i partiet. När den hävdade sin auktoritet, t ex 1968 apropå ”In place of strife”, tvingades partiledningen att ge efter.

På 50-talet och i början av 60-talet orsakade denna situation inga problem för folk som Jenkins och Gaitskell. Tvärtom gick de på samma linje som fackbyråkraterna mot Bevans anhängare och vänstern inom valkretsarna. Så länge den ”nya högerns” anhängare inte gick för långt — vilket de t ex gjorde när de försökte få bort paragraf 4 i partistadgarna — var de fackliga ledarna mycket nöjda med att låta dem dominera partiet.

Men den brittiska imperialismens allt snabbare förfall urgröpte alliansens grundval. Vändpunkten, kronologiskt sett, markerades av striden kring ”In place of strife<<. 1968 erbjöd bourgeoisin inga eftergifter. Tvärtom krävde man ett öppet angrepp mot arbetarrörelsens organisationer. Jenkinsanhängare hade ingenting emot att genomföra detta. Under tryck från basen och på grund av oro för sina egna positioner förkastade fackbyråkratin dessa förslag. Som alltid i avgörande ögonblick rättade sig partiledningen slutligen efter den fackliga byråkratin, lämnade Jenkins isolerad och retade upp den härskande klassen. Sedan dess har Jenkins anhängare till sin förvåning upptäckt att de endast är en relativt maktlös klick. Splittringen var då bara en tidsfråga.

De politiska frågor som de har kämpat för inom partiet är de frågor som är mest oacceptabla för den härskande klassen: utträde ur EG, unilateral kärnvapennedrustning, hot om att ge arbetarrörelsen en mer demokratisk struktur. Kombinationen av ständiga påtryckningar inom fackföreningarna, som förhindrar en fullkomlig reträtt från byråkratins sida och tvingar fram ”vänsterpositioner” i vissa frågor, och bourgeoisins behov av allt öppnare utmaningar, skapar tillsammans betingelser för en explosiv kris inom Labour.

Bennismen

Det är med denna bakgrund vi måste analysera uppkomsten av Benn och ”bennismen”. Existensen av vänsterflyglar inom Labour är i sig inte någon nyhet. Det räcker med att påminna om Socialist League på 30-talet och Bevan i början av 50-talet. Men dessa vänsterflyglar hade bildats när arbetarklassen hade genomgått allvarliga nederlag — som 1926 och 1931 — eller när kapitalismen inträdde i en uppgångsperiod, som på 50-talet. Deras organisering begränsades till stor del till valdistrikten, som inte har någon större tyngd inom partiet. Den parlamentariska ledningen, i samarbete med en högerinriktad fackbyråkrati, kunde lätt kontrollera situationen.

Men alltsedan den landsomfattande vänsterrörelsen på 20-talet har ingen vänsterflygel utvecklats i en situation när arbetarklassen inte har kunnat göra stora och varaktiga eftergifter. Och viktigare ändå, på samma sätt som på 20-talet berör radikaliseringen idag fackföreningarna i samma mån som det finns ett starkt tryck underifrån mot byråkratin. Det är den sistnämnda faktorn som mest oroar den härskande klassen och ger tennismen dess betydelse. Spridda protester från valdistrikten innebär inga problem, men det blir en helt annan sak när det gäller fackföreningarna. Dessa är mäktiga redskap i kampen. Bourgeoisin tror givetvis inte att ”kapitalets arbetarledare” kan störta den borgerliga ordningen. Men man oroar sig för följderna av aktioner som de kan tvingas till när det gäller massornas kamp och genom sin kontrollposition inom Labour. Framför allt fruktar bourgeoisin att förväntningar kan uppstå som leder till att de förlorar kontrollen över sina anhängare.

Karakteristiskt för Benn är just att han förstår att vänstern främst måste bygga på fackföreningarna. Detta återspeglas inte bara i de politiska frågor han för fram — alternativ ekonomisk strategi, arbetarkooperativ, ”arbetarkontroll” o s v, utan också i hans organisatoriska linje. Han marscherade främst i ett demonstrationståg med arbetare från varvet i Upper Clyde, vilket kan symbolisera hans strävan att alltsedan 1968 försäkra sig om politiskt stöd i fackföreningarna, med perspektivet att upprätta en allians med ”vänster”-flyglarna som började växa fram inom byråkratin.

Hela hans inriktning — alltifrån vänsterspråkbruket till beslutet att ingå i regeringen 1975 — syftade till att vinna stöd från fackliga ledare inför valen till partiledningen. Eftersom hans inställning inom det parlamentariska Labour var svag, ingick det som en viktig del av hans strategi att ta ifrån parlamentarikerna ensamrätten att välja ledning. Denna linje borde ha förstärkt den allians han strävade efter, och ytterligare öka den fackliga byråkratins direkta makt inom partiet.

Den härskande klassen oroas av denna inriktning, som skulle hindra den från att med lätthet tillfoga Benns anhängare ett nederlag. Högerflygelns framgångar och dess förstärkning inom AUEW, var en betydelsefull seger, men som helhet befinner sig den fackliga byråkratin långt från att representera det gamla monopolistiska blocket som lyckades besegra Bevan. Inför angreppen från Thatcher och radikaliseringen i basen inom vissa sektorer, går vissa delar av den fackliga byråkratin alltför långt för den härskande klassen, även om de inte går på Benns linje. Labourledningens omedelbara linje syftar givetvis till att förverkliga en direkt allians med den härskande klassen, och speciellt med Confederation of British Industri gentemot tories' ”galenskap”. Men på medellång sikt är en sådan ändå omöjlig att tillämpa. Alternativen måste bli antingen en fullständig kapitulation av samma typ som 1975-1979, eller bennismen. Valet mellan dessa båda alternativ kommer att dramatiskt öka spänningarna i basen och ledningarna både inom fackföreningarna och inom partiet.

Kombinationen av en högersplittring och uppkomsten av en ”ny vänster” innebär en kraftig destabiliserande faktor inom Labour. För första gången sedan årtionden kan arbetarklassens stora massa se ett klart ”vänsteralternativ” till de senaste labourregeringarnas traditionella politik. Det är viktigt att inse hela innebörden av detta faktum. Inom ramen för en borgerligt demokratisk stat är Labour den avgörande politiska faktorn för arbetarrörelsen. Att en fråga diskuteras eller inte diskuteras inom partiet är avgörande för hundratusentals arbetare om denna fråga är politiskt legitim eller ”marginell”.

Kombinationen av den brittiska imperialismens objektiva nedgång och krisen inom Labour har vissa utsikter att i hög grad påskynda politiseringsprocessen inom arbetarklassen. Man kan säga att det rör sig om en nödvändig förutsättning för att bygga ett revolutionärt massparti i Storbritannien. Som Trotskij påpekade är alla siffror under tio miljoner betydelselösa, när man kommer in på frågan om revolutionen. Om man ska tala om en politisering av massorna, då är det enda viktiga en omgruppering inom labourpartiet. För ögonblicket närmar vi oss ingenstans någon kris eller omgruppering som skulle kunna leda till bildandet av ett revolutionärt massparti. Trots detta är det utvecklingen inom labour och bennismens uppkomst som kommer att dominera den brittiska arbetarklassens politik under 80-talet.

Det hela står klart om man jämför den nuvarande situationen med kampen mot Heathregeringen 1970-1974. Den politiska situationen dominerades då klart och tydligt av öppna massaktioner från fackföreningarnas sida: strejkerna mot Industrial Relation Act, gruvstrejken 1972, befrielsen av de fem från Penton-ville, den andra gruvstrejken 1974. Händelserna inom Labour hade ett visst inflytande, men inte något avgörande inflytande. En ny flygel som stödde Benn hade börjat utvecklas, men den var fortfarande ganska begränsad som aktiv faktor inom politiken. I dag är situationen helt annorlunda. Masskampen har inte försvunnit — den ligger på en högre nivå än 1970-1974 — men arbetarklassen har inte tillfogats något kvalitativt nederlag. Vi har hittills sett och kommer i framtiden att få se inte bara stora ekonomiska strejker som stålarbetarnas, utan också en kamp mot militarismen, kvinnoförtrycket och rasismen, kamp kring demokratin inom arbetarrörelsen och en långvarig, djup kris i Nordirland. Alla dessa frågor kommer alltmer att bli föremål för politiska diskussioner inom Labour.

Det proportionella valsystemet

Den mest dramatiska utvecklingen under 80-talet kommer att äga rum på det politiska området. Vissa avgörande frågor har vi redan tagit upp. Andra handlar om krisen som utvecklas gentemot EG. Men dessa element kommer inte bara att ackumuleras var för sig, kvantitativt. I ett givet ögonblick kommer de att samverka i en växande ekonomisk och social kris med möjligheter till oerhörda uppsving för arbetarklassen, för att avgöra en kvalitativ omvandling av brittisk politik.

Det troligaste är att en sådan omvandling sker efter införandet av ett valsystem som bygger på någon typ av proportionell representation. Det kan verka egendomligt att vi betraktar en ytligt sett teknisk fråga som något som kan ge upphov till avgörande politiska förändringar. En valreform skulle i själva verket medföra stora problem. Den borgerliga politikens nuvarande utformning i Storbritannien bygger historiskt sett på förutsättningen att två stabila partier, som båda försvarar den härskande klassens grundläggande intressen, kan komma till makten och bilda starka regeringar. Alla detaljer i det politiska systemet — statschefens och den statliga byråkratins ”opolitiska” roll, frånvaro av en mäktig kast av militärer och polis — bygger på denna förutsättning. Under perioden före 1900-talet säkrades stabiliteten genom att två borgerliga partier växlade vid regeringsmakten. Under 1900-talet har den härskande klassen haft privilegiet att kunna räkna med en arbetarbyråkrati som är så tam och kontrollerad att den kan få regera ensam. I alla länder har bourgeoisin ansett att arbetarbyråkraterna inte har varit tillräckligt pålitliga och inte har haft tillräcklig kontroll över arbetarklassen för att få regera annat än i koalitioner med borgerliga partier.

De olika labourregeringarna som har bildats mellan 1923 och 1979 har tjänat kapitalisterna mycket väl. När problemen har uppstått eller andra hänsyn har övervägt, har man kunnat byta ut dem mot toryregeringar. I båda fallen har man kunnat bilda starka och stabila regeringar utan att behöva ta till koalitioner, samlingsregeringar (utom i krigstid), folkfronter, krafter till höger om tories, eller andra farliga experiment av samma typ.

De nuvarande svårigheterna ligger i att båda de tänkbara regeringspartierna av olika skäl visar starka tecken på instabilitet. Tories' bas riskerar att bli alltför socialt snäv för att kunna stå emot ett större arbetaruppsving, medan Labour riskerar att skapa alltför farliga och svårkontrollerade förväntningar bland sina anhängare om partiet tilläts att bilda regering på egen hand. Den gamla metoden med växling mellan partierna blir allt svårare och t o m farlig för den härskande klassen. Denna har behov av att underblåsa bredare och mäktigare borgerliga allianser än vad de olika partiernas ledningar kan erbjuda var för sig.

Lösningen ligger inte, som somliga anser, i en samlingsregering. För det första skulle det bara bli en tillfällig lösning: ingen borgarklass har någonsin i sin historia skapat en halvpermanent koalition av de viktigaste partierna. För det andra skulle en trolig följd av en samlingsregering med en arbetarklass som inte är besegrad bli en farlig radikalisering inom Labour och en utbredd politisering inom arbetarklassen med tendenser till brytning med alla existerande partier. Mellan 1929 och 1931 kunde man löpa risken att bilda en koalitionsregering — den enda utanför krigsperioderna — därför att arbetarklassen hade lidit ett förkrossande nederlag fem år tidigare. För övrigt rörde det sig inte så mycket om en koalitionsregering som om en toryregering med deltagande av en splittrande del av labourpartiet.

En förändring av valsystemet med införande av proportionalitet, vilket i själva verket skulle innebära en tendens till permanenta men föränderliga koalitionsregeringar är en helt annan sak. Detta skulle på medellång sikt erbjuda den härskande klassen ett bra verktyg.

Först och främst skulle det vara på det bästa sättet, inom ramen för den borgerliga demokratin, att förhindra att Labour bildar regering på egen hand. Labour har en mycket låg procent av arbetarklassens röster, jämfört med stora arbetarpartier i andra stora europeiska länder. Labour har aldrig nått 50-procentgränsen. Om inte bourgeoisin råkar ut för en fruktansvärd kris, eller Labour antar ett klart socialistiskt perspektiv och anstränger sig för att mobilisera arbetarklassens stora massa till verkliga erövringar, så kommer ett proportionellt valsystem praktiskt taget att bli en garanti för borgarna att Labour inte kan bilda regering utom genom koalition. Det skulle också vara det bästa sättet att garantera uppbygget av en ny höger, stark och valdefinierad, inom Labour efter en splittring. Det skulle tvinga Labour att välja mellan två möjliga strategier. Antingen gå öppet till vänster i ett försök att uppnå majoritet och regera i motsättning till alla borgerliga krafter — en politik som skulle vara riskabel för byråkratin eftersom den skulle utlösa de breda strider som byråkratin till varje pris vill undvika. Eller också söka allians med den del av bourgeoisin, vilket naturligtvis skulle innebära att man fick betala priset för en prokapitalistisk linje. Vad gäller den starka ”nödvändigheten” av den typen av koalitioner som framtvingas av ett proportionellt system, så skulle kapitalistklassen kunna utöva ett väldigt tryck för att framkristallisera en ny höger inom Labour och förflytta byråkratins gravitationscentrum helt och hållet åt höger. Slutligen blir det proportionella systemet en absolut nödvändighet om effekterna av splittringarna inom Labour håller i sig. Det nuvarande valsystemet slår inte bara mot alla partier utom de två stora, det skulle också mera specifikt, röstmässigt eliminera ett ”socialdemokratiskt” parti som inte har underlag i fackföreningarna, så snart det första intresset för partiet har gått över.

Införandet av proportionellt system skulle naturligtvis också ge den härskande klassen stora problem. För det första skulle tories' block splittras ännu grundligare än Labours. Liberalerna, SNP, nationalisterna i Wales och socialdemokraterna skulle dra fördel av det. Tories gamla partiapparat kommer att protestera våldsamt. För det andra skulle hela systemet med permanenta koalitioner driva monarkin att blanda sig i politiken mera direkt och skapa helt nya spänningar inom statsapparaten. Den härskande klassen kommer kort sagt att ta det mycket försiktigt när det gäller proportionell representation. Den kan inte använda sig av detta annat än om den tvingas dithän av imperialismens nedgång och kris och av det partisystem som den själv har skapat.

Revolutionärernas uppgifter

Hela denna utveckling erbjuder revolutionärerna stora möjligheter och representerar en stor utmaning. Man skulle gärna vilja hävda att arbetarklassen oundvikligen kommer att sätta stopp för alla planer från den härskande klassen, och att dennas offensiv bara blir ett skrämskott. Men så ser inte verkligheten ut. För att kunna slå tillbaka bourgeoisins attacker kommer arbetarklassen att behöva en ledning, en organisation och ett revolutionärt medvetande, alltså ett revolutionärt massparti. De kriser och stora strider som ligger framför oss kommer otvivelaktigt att erbjuda möjligheter att bygga en revolutionär organisation med rötter i arbetarklassen. Det finns inga objektiva skäl som talar mot att tiotusentals arbetare, med inflytande i handling över hundratusentals, kan vinnas för en sådan organisation under det närmaste decenniet.

Men dessa siffror, som är stora jämfört med nuvarande revolutionära grupper, skulle inte innebära att revolutionärerna leder arbetarklassen som helhet. För att ta makten i ett land som Storbritannien behöver man ett parti med hundratusentals militanter som är i stånd att leda, säg tjugo miljoner människor. Det skulle vara barnsligt att tro att ett sådant parti kan byggas under 80-talet. Men utan sådana styrkor kommer revolutionärerna inte att kunna påverka den nationella politikens förlopp i grunden. Det är därför vi måste utgå från tanken att arbetarklassen, under den reformistiska ledning som kommer att fortsätta att existera, kommer att lida upprepade nederlag, trots masstrider, och den härskande klassen kommer att lyckas tvinga igenom sin strategi i viktiga avseenden. Revolutionärernas uppgift kommer att bli att ingripa och bygga en mäktig organisation i en realitet där de kommer att vara växande, men inte dominerande styrka. Vilka förändringar ska de förbereda sig för?

Grundtendensen kommer att bli att de starkaste och mest avgörande sektorerna inom båda klasserna kommer att rycka fram i frontlinjen. Redan i och med Thatcherregeringen och t o m Callaghanregeringen har bourgeoisins attacker fått en räckvidd som man inte skulle ha kunnat drömma om för 10-15 år sedan. Om någon 1966 hade sagt att det skulle finnas tre miljoner arbetslösa, att regeringarna skulle försöka sänka levnadsstandarden med tio procent varje år — som den senaste labourregeringen gjorde — att hälsovården skulle sjunka ned till ren välgörenhet, att alla sociala utgifter under efterkrigsperioden skulle komma att hotas, att rustningsökningarna med bred marginal skulle överträffa de värsta åren under det kalla kriget, att brutala militärdiktaturer skulle installera sig över praktiskt taget hela den latinamerikanska kontinenten och nästan hela den koloniala världen, med öppet och växande stöd från den ”demokratiska” imperialistiska regeringen i USA, då skulle man ha trott att det handlade om en mardröm. T o m vissa delar av den härskande klassen skulle ha blivit uppriktigt skakade.

Men så ser verkligheten ut när det gäller kapitalisternas attacker för närvarande, och det kommer att bli värre under 80-talet. I slutet av årtiondet kommer vi troligen att ha minst fem miljoner arbetslösa med viktiga följder för graden av facklig organisering och fackföreningarnas styrka, en sänkning av levnadsstandarden med 20 procent, en kraftig nedgång av den sociala servicen och de demokratiska rättigheterna, och diktaturer utan tidigare motstycke kan ha brett ut sig i vissa delar av Europa. Det här är inga fantasier utan realistiska perspektiv för klasskampen under 80-talet, som bourgeoisin är helt och fullt medveten om och håller på att förbereda sig för. Energiska, beslutsamma och höger-inriktade sektorer av den härskande klassen kommer att rycka fram i främsta ledet. Det blir hökarnas årtionde, inte duvornas.

Detta får viktiga följder för arbetarklassen. Politik är inte en fråga om ett visst antal passiva röster, utan om styrka. Den saken kan man beklaga, men i ett kapitalistiskt samhälle har en miljon pensionärer mycket mindre makt och inflytande i klasskampen än en miljon gruvarbetare. Den sammanlagda tyngden av alla lärare, socialarbetare, universitetslärare och studenter kan inte väga upp ett enda stort industrifack. Och än viktigare: mellanskikten kommer att lättast falla offer för den härskande klassens attacker och har lättast för att trampa kompassriktningen av deras propaganda.

Också inom arbetarklassen kommer den ledande rollen mer och mer att gå till de starkaste och mest beslutsamma sektorerna, d v s framför allt till industriarbetarna, organiserade i industrifack. Det är inom dessa skikt som revolutionärerna måste inplantera sig på ett avgörande sätt och vinna majoriteten av deras medlemmar, om de vill delta i de avgörande striderna på 80-talet, som kommer att avgöra inte bara styrkeförhållandet mellan klasserna utan också utgången av kampen inom Labour. Det är särskilt bland de unga arbetarna som revolutionärerna kommer att kunna sprida sina idéer. Genomsnittsåldern i bolsjevikpartiet var 23 år, hos sandinisterna 24 år, och ungefär detsamma i det tyska kommunistpartiets medlemsmassor på 20-talet.

Men en vändning mot att bygga partiet bland industriarbetarna är inte i sig tillräckligt. 80-talet kommer att bli ett decennium med socialt sönderfall och växande politisk kris. Man kommer att få se ökande kamp mot försöken att tvinga igenom alla sorters förtryck. Detta är avgörande för den typ av parti som måste byggas: ett parti som är inplanterat i industriarbetarklassen och har stöd från majoriteten av dess medlemmar, och som samtidigt är i stånd att ingripa när det gäller alla problem som ställs av klasskampen.

Det bör påpekas att det inte bara handlar om programmet och parollerna, utan också om organisationen. De förtryckta kan inte kämpa om de inte är organiserade. Arbetarrörelsen måste också utvidga och omvandla sina organisationer för att möta de nya politiska problem som uppstår under 80-talet. Organisationer som kvinnorörelsen, rörelsen för svarta och asiater och enhetsfrontskampanjer är inte ”andrahandsfrågor” i en revolutionär politik. De får inte hamna på undantag jämfört med lönekrav, kamp mot arbetslösheten och propagandan för att nationalisera industrin.

Den relativa vikten hos varje enskilt problem inom klasskampen ändras givetvis allt efter omständigheterna. Rörelsen mot rasism och fascism tog upp kampen igen under regeringen Callaghan, och följdes av ”vintermissnöjet” som gällde lönerna. Idag ligger kampen mot arbetslösheten och militarismen främst.

I framtiden kan de centrala frågorna bli nya krig, nya attacker mot kvinnornas rättigheter, en uppblossande masskamp kring lönerna, ett nytt uppsving i kampen mot fascismen eller i kampen på Irland. Det handlar inte om att hänvisa till principer utan om att analysera konkreta situationer. I alla händelser skulle det vara fel att påstå att kampen mot alla former av förtryck kommer att försvinna och ersättas av kamp kring fackliga frågor eller för att ”krossa tories”.

Formerna för att organisera de förtryckta och för kampen kring internationella frågor kommer givetvis att förändras. Dessa problem har allt mer trängt in i fackföreningarna och i Labour och har lett till att speciella organisationer har bildats. Denna tendens kommer att öka kraftigt. Att bygga upp rörelser och kamp för de förtryckta, att bygga upp speciella enhetsfronts-kampanjer, att allt mera bygga dem inom ramen för arbetarrörelsen: ett grundläggande, inte sekundärt, element i varje revolutionär strategi. De ingår som en del i nyckelperspektivet, uppbygge av en vänsterflygel, för en konsekvent klasskamp inom arbetarrörelsen.

Den brittiska imperialismens makt, som har satt sin prägel på alla samhällsklasser och alla politiska partier, har också inverkat på den brittiska marxistiska traditionen. Under inflytande av den ryska revolutionen byggdes kommunistiska masspartier i Frankrike, Italien, Tyskland och andra länder, men i Storbritannien byggdes endast en liten organisation med några tusen medlemmar. Sedan chartismens nedgång har det inte funnits någon revolutionär tradition eller organisation. Den lilla marxistiska rörelse som därefter existerade, har dessutom präglats av två motstridiga traditioner som har levat på varandra. Majoritetstraditionen kombinerade högeropportunism och ekonomism på det politiska planet med organisatorisk sekterism. Den förra kom sig av anpassning till imperialismen och dess arbetarbyråkrati, den senare kom sig av den dialektik, vilket Marx påpekar, som säger att en låg nivå i klasskampen alltid ger upphov till en hög nivå av sekterism. Minoritetstraditionen representerades av en revolutionär politisk strömning som har förblivit marginell i samhället och har visat sig ur stånd att bygga en seriös revolutionär organisation.

Dessa två negativa traditioner har bara delvis kunnat övervinnas under perioder av hårdnande klasskamp. 1889 med Eleanor Marx och den fackliga organiseringen. På Irland — som då var en del av Storbritannien — med James Connolly under ett och ett halvt årtionde fram till 1916. Med John Maclean i Skottland. I mer förvriden form med Sylvia Pankhurst. Utöver sina egna gränser började båda två kombinera en seriös, internationalistisk revolutionär politik med en verklig bas i arbetarklassen.

Det tidiga kommunistpartiet, som uppstod ur den djupa internationella krisen från första världskriget, representerade den mest avancerade utvecklingen i denna process. Utvecklingen ägde rum under en djup kris i Storbritannien. Dess viktigaste politiska ställningstagande var kamp för sovjetmakten, deltagande i valet, kamp för anslutning till Labour, anti-imperialistisk utrikespolitik, systematisk inriktning på enhetsfront inom fackföreningarna (Minoritetsrörelsen och Nationella vänsterrörelsen). Kommunistpartiet kunde utarbeta dessa avgörande politiska idéer tack vare sitt deltagande i den internationella kommunistiska rörelsen och lärdomar från de mest avancerade erfarenheterna inom klasskampen på internationell nivå.

Den amerikanska trotskisten James P Cannon berättar i en av sina böcker om en känd bandit, Willie Sutton, som när en journalist frågade varför han bara rånade banker, svarade: ”Det är där pengarna finns.” Problemet var helt uppenbart. Under cirka 150 år upplevde Storbritannien den lägsta nivån av klasskamp jämfört med alla övriga stora europeiska länder. Om man tror att de mest korrekta och mest avancerade idéerna föds ur en sådan erfarenhet, betyder det att man ställer den historiska materialismen på huvudet. Tydligen har inte denna enkla sanning blivit helt förstådd, att döma av det antal människor som ”återuppbygger” arbetarnas världsrörelse från London. Revolutionärerna måste utgå från internationella erfarenheter och särskilt alla erfarenheter från de arbetarklasser som verkligen har genomfört revolutioner. I Storbritannien gäller troligen mer än för något annat land att uppbygget av en nationell revolutionär organisation inte kan skiljas från uppbygget av en internationell organisation. Det är inte den internationella revolutionära marxismen, utan den brittiska säregenheten sådan den har sett ut sedan mer än hundra år, som är dömd genom det som kommer att hända på 80-talet.

Slutsatser

Hur långt sträcker sig nu räckvidden för den politiska process vi har skissat här? Denna process återspeglar den mest djupgående omvandlingen inom brittisk politik sedan den brittiska masstraditionen inom arbetarklassen. Efter 130 år återknyter den brittiska politiken till politiska traditioner som bourgeoisin och arbetarbyråkratin trodde hade försvunnit för alltid. Det kommer inte att röra sig om plötsliga förändringar, även om det finns tecken som tyder på att saker och ting skulle kunna ändras snabbt.

Men dessa omvandlingar kommer att orsaka en kris inom alla institutioner och traditioner som är rotade i Storbritanniens imperialistiska förflutna: tories, staten, Labour och den rådande marxistiska traditionen. Krisen kommer att skapa väldiga möjligheter, men kommer inte automatiskt att få ett positivt utfall. Tvärtom visar misslyckandet för sådana krafter som har försökt att vara revolutionära i länder som Italien och Portugal 1975, att en djupgående kris som bara får utvecklas enligt sin egen dynamik ger upphov till förvirring och inte till lösningar. 80-talets arbetarrörelse i Storbritannien kommer att stå inför problem som den inte har mött på decennier. Hur pass man klarar av de utmaningar som vi har talat om här, kommer inte endast att avgöra den brittiska politikens natur under 80-talet, utan också — och viktigare — utgången av den politiska kris som då kommer att inledas.

Översättning Gunvor Karlström