Ur Fjärde Internationalen 1-85

Ben Fine

Brittiskt kol i framtiden — Gamla idéer och kända ekonomer

Under det senaste seklet har den traditionella åsikten varit att den brittiska kolindustrins framtid främst beror på geologiska förutsättningar. Produktiviteten kommer ofrånkomligen att sjunka och med den hela industrisektorn när de mest lättåtkomliga tillgångarna är utvunna. Den mest kände ekonom som förespråkade denna pessimistiska åsikt är WS Jevons, i mitten av 1800-talet. Tidigare hade David Ricardo populariserat en liknande syn på jordbruket som gick ut på att den brittiska ekonomin skulle komma att försvagas genom att allt mindre bördig jordbruksmark nyuppodlades. Jevons utvecklade diskussionen — genom att exportera kol skulle Storbritannien kunna betala för sin livsmedelsimport. Genom detta tillvägagångssätt skulle ekonomisk tillbakagång kunna fördröjas men inte helt förhindras, eftersom utarmandet av kollagret under jord endast ersatte jordbruksmarkens ofruktsamhet ovan jord.

Jevons förutspådde att vi skulle ha kommit till denna sorgliga tingens ordning för ungefär tio- tjugo år sedan. Som tur är för kolindustrin känner man till reserver som skall räcka i sekler snarare än decennier. Kända reserver har dessutom för vana att komma ikapp utvinningen. Våren 1983 uttalade ordföranden för NCB att man varje år genom undersökningar fann nya reserver för ytterligare fem år. Som barn kanske vi oroades av att solen en dag skulle sluta brinna. Kolet kommer måhända inte att räcka lika länge men det kommer nog att finnas tillräckligt länge för att vi skall kunna hänskjuta rädslan för att det skall ta slut till fantasins boningar.

Intressant i sammanhanget är att Jevons knöt samman sin teori om handelns cykler med solens, med dess fläckar som styr svängningar i skördemängden och följaktligen även ekonomin som helhet. Lagd samman med hans teori om ekonomisk tillbakagång förlade detta ekonomisk tillväxt och reglering bortom vanliga dödligas påverkan. En paradox är att samtidigt som upplysningens tidevary hade stängt in Gud i kyrkan medan förnuftet vandrade omkring utanför, hade människans (och ekonomins) fortsatta öde förlagts utanför människans kontroll. På samma sätt som förnuftet intog religionens plats tog naturens ordning plats i stället för gudars eller djävulars inblandning.

I efterhand kan vi kosta på oss att roa oss på Jevons bekostnad. Vare sig den ricardoanska kristallkulan skådade in i jordbrukets, gruvindustrins eller bara allmänt industrins framtid, har den slagits i spillror av den produktivitetshöjning som kommit till stånd genom investeringar i maskiner. Men Jevons är mer känd som en av grundarna av den marginalistiska revolutionen inom ekonomin som i dag är den förhärskande skolan. Bucharin döpte den till ”Kupongklipparnas ekonomiska teori” (The Economic Theory of the Leisure Class).

Genom att överge den fokusering på ekonomiska förhållanden mellan klasser som hade sysselsatt den klassiska politiska ekonomin förlitade sig de nya ekonomerna på den järnhårda lagen om tillgång och efterfrågan som samordnades av marknaden, till allas fromma.

När man i dag granskar kolets framtid enligt dessa principer blir det enligt termerna tillgång och efterfrågan som, om dessa alstrades av oberoende och spontana krafter som, i bästa fall, kan upptäckas men definitivt inte styras. Detta är inte helt riktigt eftersom en nationaliserad industri står för tillgången. Mot allt förnuft diskuterar ofta ledningen för NCB sina planer i termer av att man skall försöka tillgodose de marknadskrafter som man kan förmoda att dess egen tillkomst var menad att motarbeta. Hur som helst, vad gäller efterfrågan kan den, både vad gäller kol och andra bränslen beträffar, analyseras i två etapper. Först av allt finns det ett övergripande behov av energi och för det andra uppdelningen mellan olika bränslen genom vilka denna efterfrågan tillgodoses.

Efterfrågan på energi växte snabbt under boomen efter Andra Världskriget men har varit trevande sedan 1974 års energikris. Det beror på en lägre tillväxttakt av nationalinkomst och konsumtion, energisparande och, i de utvecklade kapitalistiska länderna, en mättnad av efterfrågan på energi till vissa kapitalvaror, exempelvis centralvärme och kyl och frys. Fastän utsikten till fortsatt energitillväxt inte är lika ljus som tidigare fortsätter den att vara intimt förbunden med ekonomin som helhet. Till viss del är den sektoriella indelningen av energi fastlagd, åtminstone i den omedelbara framtiden. Bilar drivs av bensin och de kraftverk som finns i dag kan sällan välja mellan olika bränsletyper. Trots detta finns stora möjligheter att byta bränsleform och dessa blir större och mindre kostsamma ju längre omställningstiden är. För enkelhetens skull och utan att förgripa sig alltför mycket på verkligheten kan man anta att de olika bränsleformerna förser oss med energikällor som är ”rena” ersättare för varandra till ett flertal ändamål, där den mest betydelsefulla är elproduktion. Mer allmänt gäller att på samma sätt som tekniska framsteg har medgivit att olja används till konstgödsel kan kol omvandlas till flytande form och större verkningsgrad kan uppnås vid omvandlande till gas. Men detta beror på hur resurser fördelas till dessa ändamål och hur de förbättras genom forskning och utveckling.

Under förutsättning att olika typer av bränslen kommer att kunna ersätta varandra blir frågan om användarens önskemål om en eller annan energikälla oväsentlig. Den avgörande frågan blir kostnaden som inom ekonomi motsvaras av frågan om tillgång. Vad beträffar kol har vi att ta ställning till dess kostnad jämfört med andra bränslens. Vi skall till att börja med ta upp den senare saken och då koncentrera oss på olja och kärnkraft som är de huvudsakliga konkurrenterna till kol, då gas och andra energikällor troligen inte kommer att ta några större andelar av den brittiska marknaden i framtiden.

En väloljad affär

Det tidiga sjuttiotalets oljekris är en av den senare tidens mes förledande händelser. Många ser den som orsaken till 1974 års världsomfattande kris. Ändå är det uppenbart att symptomen på den kommande tillbakagången fanns där innan oljepriserna började stiga.

Under den senare delen av 60-talet hade de amerikanska multinationella bolagens expansion utanför USA börjat avstanna och dessa företag var en av de dominerande faktorerna i tillväxten i den utvecklade kapitalistiska världen. Oavsett orsaken till den ekonomiska tillbakagången i världen följde i oljekrisens släptåg uppfattningen att priset på olja nu kontrollerades av arabländerna genom en nybildad kartell, OPEC. Följden av detta var att oljepriset nu bestämdes utifrån osäkra politiska förhållanden och vidare, hur pass stabilt OPEC var och vilken styrka OPEC kunde visa upp vid förhandlingar med resten av världen, som nu var fullt sysselsatt med att finna alternativa energikällor och därigenom bli oberoende i energihänseende?

Problemet med detta synsätt är att faktorer som anses vara nya och grundläggande, i själva verket funnits redan tidigare. OPEC bildades 1960. Kartellbildning inom oljeindustrin har en ännu längre historia, inte som en konspiration av arabländer, utan genom de multinationella oljebolag som fått det passande namnet de ”Sju systrarna”. Genom oljekrisen kom OPEC och kartellbildningar till allmänhetens kännedom. Därigenom kunde araber beskyllas för allt från höga oljepriser till krisen i världsekonomin. Under ytan, men dock i dess närhet, lurade en rasistisk ideologi om Rika araber som snattade i våra varuhus med fickorna fulla av oljeintäkter — en bekväm syndabock att ta till medan oljebolagen intog rollen som offer snarare än skurk, trots deras bakgrund av mutor och exploatering.

Ingenting kunde vara sanningen mer avlägset än denna uppdiktade historia. OPEC och de sju systrarna har alltid samarbetat, och är tvungna till det, även om maktbalansen mellan dem förskjuts. Den ena parten äger olja och den andra äger teknologin. I ett land har dock situationen snabbt förändrats, nämligen USA. Där har oljeutvinning blivit allt dyrare genom att man blivit beroende av sämre reserver och återvinningsgrad. Under den första halvan av sjuttiotalet ökade utvecklingskostnaden per fat med 2,5 gånger i förhållande till de föregående fem åren och de låg på en nivå som var dubbelt så hög som någon annanstans i världen, och fyrtio gånger högre än i Mellersta Östern. För att oljeproduktionen i USA skulle kunna upprätthållas var det nödvändigt att höja priset på oljan. Inte för att några vaga amerikanska gemensamma intressen skulle tillgodoses, utan för att upprätthålla den osäkra kompromiss som fanns mellan de sju systrarna och de övriga oljebolagen. De så kallade ”Oberoende” bolagen är mer beroende av produktion i USA, men har dessutom alt mer engagerat sig i produktion utanför USA. 1946 var det 28 amerikanska företag som utvann olja i 78 länder. Detta hade 1958 blivit 190 företag i 91 länder. Trots att intresset främst är riktat mot de sju systrarna är de Oberoende stora företag. Den tredje största amerikanska Oberoende (efter fem amerikanska Systrar) placerar sig som det sextonde största företaget överhuvudtaget i USA, och utav världens 450 största företag finns 34 inom oljebranschen.

Det finns alltså en invecklad balans mellan gemensamma intressen och konkurrens mellan de Sju Systrarna och de Oberoende, där deras relativa makt fördelas efter hur stor del av oljereserver och förädlingsanläggningar, i och utanför USA, de olika företagen kontrollerar. Konkurrenseffekten, som alltid tenderar att snabbt sänka priset på olja, då utvinningen i sig är billig när väl utrustningen kommit på plats, har begränsats genom att oljepriset bestäms i förhållande till produktionskostnaderna i USA. Prisökningen gynnade OPEC, som kunde förfoga över större intäkter för mindre olja, och den gynnade oljebolagen, vilkas aktiekurser steg, och som kunde upprätthålla vinstnivån på pågående projekt.

I skenet av detta är det troligt att oljepriset även i fortsättningen kommer att vara instabilt men högt, eftersom det dels grundas på fortsatt kartellverksamhet och, dels på hur oljeutvinningen utvecklas i USA, två faktorer som båda är svåra att förutsäga. För tillfället anses en sänkning av OPECs oljepris peka på dess potentiella kollaps och en återgång till billigare olja. Men så är inte fallet eftersom Systrarna kommer att upprätthålla priset — den nedåtpekande trenden vi har nu är mer ett resultat av en tillfällig överproduktion. Då tanken på höga och instabila oljepriser är förhållandevis okontroversiell har vi inte mera ingående dokumenterat vår argumentation. Vi vill dock betona att OPEC varken har spelat den enda eller den mest framträdande rollen.

Vad gäller ”guldruschen” med nordsjöoljan kan den bättre beskrivas som en bubbla. Den utmärks av att de Oberoende är mer inblandade än Systrarna som i 21 av de 37 oljefält som är under utveckling har en andel som understiger femtio procent. Nordsjöoljan kontrolleras i stället av en svagare grupp inom industrin, som ett försök att återta sin forna konkurrenskraft genom att skaffa sig produktionsmöjligheter inom måttliga kostnadsramar. Beroende på upplösningen av förhållandet mellan Systrarna och de Oberoende är Nordsjöoljan försumbar. Den enda försvarsåtgärden mot en avveckling är största möjliga kontroll över produktion och teknik, en strategi som är den rakt motsatta den som Thatcherregeringen står för, med dess allt mer tilltagande privatisering. Om oljepriset skulle falla, skulle oljefälten i Nordsjön sopas ut — i vilket fall som helst antas produktionstoppen komma 1986. Men en kollaps av oljepriserna kan endast var tillfällig till dess bolagen nått en ny uppgörelse.

Kärnkraftsfamiljen

De myter som omger oljekrisen har sin motsvarighet i de som berör kärnkraften. Denna utvecklades ursprungligen för att producera plutonium till atombomber — alstrandet av elektricitet var en biprodukt. på 50-talet utlovades elektricitet bli ”för billigt för att mätas”, men nu, närmare trettio år senare, kvarstår kärnenergin som en ekonomisk katastrof för Storbritannien, jämförbar enligt en kommentator med de kostnader Concorde medfört. De tre kraftverk som nu håller på att byggas har dragit över tiden mellan sju och tolv år — den beräknade byggnadstiden var sju år. Kostnaderna för Dungerness B, som beslutades 1965, uppgår hittills till fyra gånger de ursprungliga beräkningarna. Trots detta har ytterligare två kärnreaktorer beställts.

Den tidigare satsningen på kärnenergi kan förklaras utifrån försvarsintressen, som medförde att en mäktig påtryckningsgrupp kom till inom forskningen-i-atomenergi-myndigheten som upprätthöll en fortsatt satsning när väl det omedelbara behovet av plutonium var tillgodosett. Dessa, tidigare så betydelsefulla krafter, har tillsammans med andra faktorer som exempelvis säkerhetsfrågor medfört att det nu råder en viss förvirring i frågan. Den viktigaste påtryckningsgruppen för kärnkraft i Storbritannien i dag kommer från de multinationella bolag som är inblandade. Det är därför viktigt att förstå hur dessa arbetar.

Först av allt; de är mycket koncentrerade inom sina hemmamarknader. I Storbritannien finns det tre dominerande företag: General Electric Company (GEC), Northern Engineering Industries (NEI) och Babcock International. Andra bolag av betydelse innefattar Howdengruppen, Stone Platte och Whessoe. Företagen har kommit till genom övertaganden av andra eller sammanslagningar. NEI, som är det minsta av de tre företagen, äger eller har en aktiemajoritet i tjugotvå brittiska företag. Det bildades 1977 genom ett sammangående mellan Clarke Chapman och Reyrolle Parsons. GEC bildades i slutlig form då General Electric förvärvade Associated Electrical Industries och English Electric. Babcock är unikt i så motto att det 1975 övergavs av dess amerikanske ägare Babcock & Wilcox. För både Babcock och GEC gäller att de äger ett nästan oräkneligt antal bolag.

För det andra är dessa företag inblandade i ett antal näraliggande sektorer, i synnerhet de som rör elektricitet, konstruktion och byggnadsverksamhet. Detta gäller speciellt GEC, ett av världens största företag, täcker hela vidden av elprodukter såväl som övrig utrustning för industrin. Vad gäller konstruktion (och uppförande) av kärnkraftverk finner vi dock en uppdelning och specialisering bland företagen. Verksamheten kan här delas upp på ett antal skilda moment. Tillverkare av kraftverken har haft mycket litet att göra med förberedelserna av kärnbränslet och inte heller har de befattat sig med avfallshanteringen. Vid konstruktionen av kraftverk har GEC och NEI kunnande att tillverka turbiner, NEI och Babcock kan tillverka kokare (<<boilers”) men alla tre företagen är inblandade i tillverkningen av annan material.

För det tredje är dessa företag internationellt förgrenade och starkt beroende av export och av den produktion som är förlagd utanför landet. NEI kontrollerar lika många underbolag utomlands som inom Storbritannien. Utav Babcocks årsomsättning 1982, 955 miljoner pund, stod produktionen i Storbritannien för ett värde av 272 miljoner pund. Samma år stod GECs produktion utomlands för 1 1 300 miljarder av den sammanlagda produktionen på 5 000 miljarder.

För det fjärde, eftersom produktionen inte är inriktad på massmarknaden säkras varje kontrakt efter anbudsgivning. Bakom anbuden står ofta ett konsortium av företag där ett förestår projektet och de övriga är subkontrakterade. Utöver dessa företag finns andra, ofta multinationella bolag, som tar hand om saker som iordningställande av mark. Ett exempel; inom loppet av en månad slöts 1982 följande kontrakt: NEI skulle konstruera och förestå ett paket på 231 500 miljarder pund vid bygget av kärnkraftverket Yenliao i Taiwan. I paketet ingick affärer för GEC till en summa av 40 miljoner pund och för Babcock 15 miljoner; NEI och Babcock fick i Brasilien kontrakt för 280 miljoner på att bygga om ett oljeeldat kraftverk till ett koleldat. Alla tre skulle bygga en kolfältsanläggning i Indien för 380 miljoner pund.

Att de multinationella industriföretagen har dessa särdrag, får viktiga återverkningar. Varje enskilt företag strävar efter att fylla orderstocken genom att få största möjliga del i så många kontrakt som möjligt. De kontrakt man åtagit sig kan ha ett mer eller mindre realistiskt förhållande till företagets produktionskapacitet eftersom det viktigaste för dem är att säkra kontraktet. När det väl är gjort kan arbetet, om så behövs, läggas ut till någon annan. En annan möjlighet är att dra ut på tiden. Detta är även ett alternativ då det är överkapacitet, i synnerhet om man är garaterad en viss vinstnivå. I sådana fall hålls produktionen igång på ett konstlat sätt genom att byggnationen fördröjs. Detta ligger bakom många av de fall som tidigare beskrivits då man dragit över tiden eller kostnader ökat vid byggen. Situationen påminner om hur det är inom den småskaliga byggnadsindustrin (även den storskaliga) där man tar på sig ett arbete och medan det ännu halvfärdiga påbörjas nya projekt och kostnaderna stiger. Det är bara det att när det gäller kärnkraftsindustrin handlar det om miljarder pund.

Att vi har sådana förhållanden i Storbritannien medger enorma möjligheter för överenskommelser mellan företagen. Det har givit upphov till uttrycket ”Buggins tur nästa gång” vid kontraktering för kärnkraftverk då företagen turades om att ha huvudrollen vid de olika nybyggnationerna för att därigenom kunna kringgå anbudssystemet. 1981 menade en energiutredning att ”...i själva verket har kontraktörer...fått en `blank' check som Central Electricity Generating Board (CEGB) tvingats bevilja.

Efter 1974 har situationen kraftigt förändrats. Världsmarknaden för kärnkraft hade kommit att domineras av amerikansk teknologi, och då PWR-reaktorn (Pressurized Water Reactor) i synnerhet. Frankrike, Västtyskland och Japan hade köpt denna teknologi på licens och multinationella företag i de länderna hade utvecklat kunskap om tekniken. Värst var att marknaden för kraftverk helt hade kollapsat så brittiska företag konkurrerade inbördes om kontrakt och för att bilda konsortier medan de fick se sig passerade av ett allt större antal mer sofistikerade konkurrenter.

Lösningen för de brittiska företagen kunde inte ha varit enklare. Två nya kärnreaktorer beställdes för att hålla industrin uppe medan en planerad PWR vid Sizewell skulle kunna fungera som träning inför konkurrensen på världsmarknaden. Tillstånd har sökts för dessa anläggningar trots att det inte kommer att finnas behov för dessa förrän 1996. CEGB har hela tiden framhärdat i att kärnkraft är eller kommer att bli billigare än någon annan form av energi. Gång efter annan har det visat sig att CEGB är slarviga i sina beräkningar där antaganden och fel ständigt gagnar atomdrivna kraftverk framför koleldade. Dess eget motiv förefaller vara att göra livet lätt för sig där de massiva investeringskostnaderna garanterats genom regeringslån eller prishöjningar så länge man håller fast kursen bort från kolberoende. Det är troligt att kostnaderna och byggnadstiden för en PWR skulle komma att bli dubbelt så stora som de CEGB hävdar. Elkostnaden kommer att vida överstiga koleldade kraftverk. Vi behöver inte hänvisa till de kostnader och de risker som föreligger vid avfallshantering från kärnkraftverk, inte heller till det militära samband som finns, för att avfärda kärnkraften — även om dessa argument är förkrossande i sig. Vi kan göra det enbart utifrån kostnaderna.

NCB

Om olja och kärnkraft är de huvudsakliga konkurrenterna till kol kan kolets utsikter sägas vara mycket ljusa. Denna slutsats stärks när vi granskar utvecklingen inom gruvhanteringen. Vi har tidigare sett att det finns stora reserver men det finns även väsentliga möjligheter till produktivitetsökningar. Sedan kolindustrin förstatligats har den fått åse införseln av lastmaskiner (”Power Leader.), en utveckling som gått snabbt och långt sedan mitten av 50-talet. Därefter har maximalt utnyttjande av maskinparken varit det mål som dominerat den tekniska utvecklingen. Från första stund var man på det klara med att det för att till fullo dra nytta av mekaniseringen krävdes att maskiner arbetade snabbt och oavbrutet vid ytan. Tendensen har varit att produktion koncentreras på allt färre, större, djupare och snabbare avverkade brott med hjälp av flera skift. Med existerande geologiska och tekniska förutsättningar kan inte alla dessa mål uppnås samtidigt. Exempelvis har tjockare kolskikt alltid inneburit kortare avstånd mellan väggarna med hänsyn till taksäkerhet. En snabb utvinning och avverkning av bergväggen går emot flerskiften på grund av behovet att hålla uppe förberedande arbeten på vägar osv. Under 60-talet hade antalet skift per dag ökat till strax över två från att vid slutet av 50-talet ha legat på knappt ett och ett halvt. Därefter har nivån legat kvar över två och var 1982 2,16. Den genomsnittliga tjockleken har ökat från 1,30 till 1,58 meter. Man avverkar nu 2,15 meter per dag, mot tidigare 1,73. I genomsnitt är nu brottytan 198 meter mot tidigare 166. Lika viktigt är att man koncentrerar brytningen till färre dagbrott vilket minskar behovet av reservbrott och av maskiner och deras underhåll. Mellan 1967 och 1982 minskade antalet mekaniserade dagbrott från 1 518 till 606.

Avgörande för dessa förändringar har varit att man använder automatiska schaktstöttor av stål och takstöttor som tillåter lastmaskiner att arbeta snabbt och oavbrutet. Stöttor är nu installerade i mellan drygt hälften och nästan alla mekaniserade gruvgångar (”longwalls.). Likaledes har teknologin för grävning av tunnlar i slutet av schakten förbättrats genom utvecklingen av större och starkare maskiner. Dessa tekniska framsteg anses sammantagna ha fullbordat den produktivitetsökning som blev möjlig genom användningen av stora lastmaskiner. I framtiden skall fortsatt produktivitetshöjning uppnås genom att öka den tid som maskiner kan utnyttjas. med nuvarande teknologi. De viktigaste metoderna för att åstadkomma detta blir reträtt-brytning och datastyrning. Namnet reträtt-brytning i gryvgångar kommer av att tunnlar grävs in i kolskikten och bergväggen bearbetas på tillbakavägen mot schaktet. Det innebär flera fördelar genom att taket inne i gruvgången kan få rasa ihop bakom arbetsplatsen. Av större vikt är att kolskiktets geologiska kvalitet kan kartläggas och man kan då planlägga enligt vilken väg utvinningen skall ske. Som utvinningsmetod har reträtt-brytning länge funnits till hands eftersom det snarare är fråga om en plan än en teknologi. Men det är först på senare tid som den använts i större skala i Storbritannien och den har även blivit den metod som främst används vid utvinning av nya bergväggar. I mars 1980 fastställde NCB:

Med hjälp av reträtt-brytning är produktionen 42% högre per dag och produktiviteten (per skift) är dubbelt så stor som vid frontbrytning (”advance mining). Det är möjligt att öka reträtt-brytningens andel av den totala gruvgångs-volymen från nuvarande 25% till uppemot 50%.

1982 fanns det 115 reträtt-väggar (”retreat faces>>) att jämföra med 455 front-väggar (”advancing faces” ). Produktionen per dag var 927 respektive 697 ton och produktionen per skift 28,94 respektive 14,70 ton. Det skall sägas att till viss del överskrider dessa siffror fördelarna med reträtt-brytning eftersom den metoden har använts under bättre geologiska förhållanden och med bättre maskiner.

Att man tidigare varit obenägen att tillämpa reträtt-brytning kan förklaras utifrån de nackdelar som finns. Det krävs att kapital ligger ute under lång tid innan kolet kan utvinnas och säljas — även om utvinningen går lättare och snabbare kan man bara dra nytta av detta om bergväggen kan stöttas och underhållas i samma takt. Fullständig mekanisering vid frontbrytning i gruvgångar krävde en utveckling av teknologin, för taktstöttor osv. Denna utveckling anpassades sedan till reträtt-brytningens ännu snabbare takt för att, i fallet med takstöttor förebygga ras, med den fördelen att det är mindre takstöd per enhet utvunnet kollager.

Med reträtt-brytning kan maskinerna köras snabbare och mer oavbrutet och behovet av att ha brott i reserv minskar eftersom kunskapen om eventuella brister är bättre. Man försöker uppnå samma effekt genom datorisering av gruvdriften. Motivet bakom automatiseringen är att utöva kontroll över både de tekniska och de mänskliga orsakerna till att tillgänglig maskintid minskar. Beräkningar har gjorts som visar att möjlig skifttid delas in i tre ungefär lika stora delar — en då brytning sker, en annan då detta förhindras av tekniska orsaker och en tredje del där man kan undvika att förlora maskiners brukbara tid genom datorstyrd kontroll av maskiner och människor. Första gången man experimenterade med automatisk drift var tidigt på 60-talet men försöken slog inte väl ut beroende av brister i både gruvteknik och den elektroniska tekniken. Förbättringar inom gruvteknik och mikrochip revolutionen har gjort att svårigheterna minskat betydligt samtidigt som reträtt-brytning genom förbättrad kunskap om geologiska brister har underlättat styrning av maskiner. Genom denna utveckling kan man tänka sig att produktiviteten fördubblas när MINOS systemet införs. MINOS är NCB:s förkortning för dess datoriserade system för central kontroll av gruvdriften. Det innefattar en mängd undersystem — kontroll av bergväggen, ventilation osv — som kan införas efterhand. Investeringskostnaderna för MINOS måste tas med i beräkningarna men 1976/77 lade NCB fram siffror som visade att kapitalkostnaden för att spara arbete låg kring 4-5000 pund per arbetare, en kostnad som man skulle få tillbaka inom två år genom lönebesparingar.

Alla dessa förändringar illustreras på ett dramatiskt sätt av det nya Selbykomplexet. 4 000 gruvarbetare beräknas få arbete, med en produktivitetsnivå som ligger fem gånger högre än den nuvarande. Det motsvarar en förlust av 16 000 arbetstillfällen. Att maskiner tar över arbetstillfällen har varit en inneboende egenskap hos kapitalismen. Kolindustrin behöver inte påminnas om detta, med närmare en halv miljon förlorade arbetstillfällen under tjugo år, från mitten av 50-talet och framåt. Av dessa beror högst en tredjedel på minskad kolproduktion. Det kan komma att bli nödvändigt med färre antal arbetstillfällen i framtiden, så pass stora är möjligheterna till högre produktivitet. Det beror på vilka resurser industrin får — och dessa bör vara stora med tanke på de möjligheter som finns — men även på vilka resurser som läggs på gruvarbetarna i form av förkortad arbetstid och kortare tid under jord.

Med tanke på hur NCB har fungerat tidigare är det inte troligt att dessa resurser förverkligas. Två olika kontrollmekanismer har verkat för att ta tag om industrin och hålla den nere klart under dess möjliga nivå. Den ena är den planerade produktionsnivån och den andra är genom ett ekonomiskt kontrollsystem som begränsar tillgängligt kapital, både till förbättrad teknologi i befintliga gruvor och till öppnandet av nya gruvor. Otillräckliga investeringsnivåer leder till en ond cirkel som gör att NCB förlitar sig på kostsamma gruvor med låg investeringsnivå som leder till att otillräckligt kapital alstras inom företaget. Cirkeln hålls igång genom att pressa ned den andra stora kostnadsbiten, arbetarnas löner; en modell man följde till det yttersta fram till de landsomfattande strejkerna i början av 70-talet.

I skenet av detta har NCB lyckats ytterst bra i vad det blivit ombett utföra — att producera en viss mängd kol inom vissa fastställda ramar, även om dessa mål mer fungerat som riktlinjer än som absoluta direktiv. NCB är den största och den mest effektiva kolproducenten i Västeuropa. Statliga subventioner uppgick 1979 till 2 pund per ton för NCB; att jämföras med 35 pund i BRD, 66 pund i Frankrike och 106 pund i Belgien. Trots detta och de gynnsamma omständigheter som rått för kolindustrin i jämförelse med övriga bränsleproducenter hade NCB tidigare en halvt hemlig plan för att lägga ned 70 gruvor inom 10 år. Nedläggningen har redan påbörjats. På längre sikt planerar NCB att minska ned de ”perifära” delarna — södra Wales, Kent, Skottland och nordöstra England — medan man koncentrerar verksamheten till ”centrala blocket”.

...och gruvfacket

Om dessa planer genomförs är kolets framtid dyster. Utsikten för motstånd är inte särskilt uppmuntrande. Även om det förs lokala förhandlingar vid nedläggningar, fattas de övergripande besluten om investeringar på nationell nivå. När det börjar talas om nedläggning är det inte otroligt att de dugligaste söker förflyttning och därigenom försvagas arbetsstyrkans kvalitet och följaktligen arbetsresultatet. Med hjälp av olika påhitt, bland annat genom att förtiga egna resurser och manipulera med räkenskaper, kan NCB hålla nere resultat och framtida utvecklingsmöjligheter. I de områden där motståndet mot nedläggning röner framgång innebär detta endast att man flyttar över pressen till en annan gruva. NCB:s egna analyser visar att kvaliteten på en gruva varierar från år till år och att både produktivitet och vinstutveckling kan vändas uppåt när nya maskiner installeras. Dessa maskiner kommer inte att finnas tillgängliga vid alla gruvor som skulle behöva dem, så de övriga kommer att avslutas och läggas ned vid en lämplig tidpunkt.

Även under Arthur Scargills ledning har NUM misslyckats med att göra nedläggningarna till en nationell fråga. Detta, och att strejken för lönehöjning blivit nedröstade har förvånat många som minns hur enigt och militant gruvarbetarna uppträdde i början av 70-talet. Dock var det särskilda omständigheter som låg bakom strejkerna 1972 och 74. Genom 1966 års nationella överenskommelse om lastning (NPLA) skapades ett landsomfattande daglönesystem som förenade intresset inom och mellan de olika gruvorna. Under de femton föregående åren hade gruvarbetarnas löner, och i synnerhet huggarnas, körts i botten. Det var möjligt genom den massiva minskningen av mänsklig arbetskraft. Gruvarbetarna accepterade nu inte längre lönesänkningar och nedlagda jobb. Från 1966 frystes lönerna för de högst betalda distrikten medan de sämre betalda kom ikapp och en enhet kom till stånd mellan distrikt där det tidigare ofta varit djupa klyftor. Slutligen stod gruvarbetarna inför en högerregering som var fast besluten att försämra reallönen och ”reformera” förhållandena inom industrin.

Gruvarbetarna vann minnesvärda segrar genom de ”flygande strejkvakterna” 1972 och när man 1974 lyckades få bort högerregeringen. NCB lärde sig läxan. Man försökte genom förhandlingar få till stånd överenskommelser om lön efter produktivitet som åter skulle kunna splittra upp distrikten. 1977 lyckades man få igenom dessa trots att de gick emot fackförbundets linje. NCBs söndra-och-härska-taktik används nu till att varna om att stöd för de perifera distrikten bara kommer att hota den framtida driften i de centrala delarna.

Även NUM har lärt sig. Man har upptäckt att trots de exempellösa framgångarna under början av 70-talet, trots de förbättrade förhållandena för deras industri visavi olja och trots att man fått en Labourregering har man bara fått en tillfällig och begränsad respit från fördjupad exploatering med alla dess följder, både inom och utanför arbetet. Man kan inte alltid förvänta sig att arbetarna skall vara eniga och militanta, i synnerhet med tanke på en osäker ekonomisk omgivning. NCBs taktik och förändring i arbetsstyrkan (fyrtio procent nyanställda sedan strejkerna). Kampen för enhet baseras på att man driver frågor som täcker in ett brett spektrum av gruvarbetarnas omedelbara intressen. Detta är på sin plats eftersom det inte finns någon enskild fråga — inte ens lönerna — som man kan förlita sig på för att skapa en gemensam grund för fackliga stridsåtgärder.

Mars 1984: Den senaste konflikten

NUMs långsiktiga verksamhet kommer att diskuteras mer ingående senare. Just nu (15 mars) går industrin mot en storkonflikt. Under de senaste femton veckorna har det varit en övertidsblockad som svar på NCBs vägran att diskutera mer än 5,2% i löneökning och att förhandla om både löner och arbetstillfällen. Då det finns kollager som skall räcka i sex månader har övertidsblockaden inte nämnvärt påverkat tillgången i kundledet. Men den har haft en avgörande betydelse i kampanjarbetet. Den har bildat en bakgrund gentemot vilken industrins framtid på längre sikt kan diskuteras och den har dessutom visat i vilken hög grad gruvarbetarnas inkomster är beroende av produktivitetsbonus och övertidsarbete. En gruvarbetares grundlön har enligt vissa uppgifter fallit till fyrtiofemte plats i jämförelse med andra industrier.

Under tiden har NCB fortsatt genomföra nedläggningsplanen. 1983/ 84 lades 21 gruvor ned eller slogs samman och nyligen kom bud om en utökning till 44 gruvor — sammanlagt 20 000 arbeten — under det kommande året. Detta föranledde arbetarna vid kolfälten i Skottland och Yorkshire att blåsa till strejk — som fick officiell sanktion — runt 9-10 mars, då vissa gruvor i dessa områden skulle slås igen. Det pågick redan en strejk vid gruvan i skotska Polmaise och i november hade nedläggningen av Monktonhall motarbetats. Men eftersom blockaden mot övertid inte var effektiv och det var svårt med enhet mellan kolfälten var man av den uppfattningen att en uppmaning till strejk inte skulle komma att få brett stöd. Några dagars pressklipp ur Financial Times visar dock hur svårt det är att förutsäga styrkan och omfattningen av sådant stöd.

9 mars:     Oddsen radas upp mot gruvarbetarna
10 mars:Gruvarbetarnas strejk kommer att bli ett lappverk
12 mars:Gruvarbetarna i södra Wales vägrar gå med på strejk
13 mars:”Flygande strejkvakter” sätts in när strejken lamslår 50% av gruvorna.
14 mars:Flera gruvor stängs när strejkvakter ökar trycket

Den 15 mars rapporterades arbetet ligga nere i 132 gruvor av totalt 174 och omröstningar skulle hållas i Staffordshire, Warwickshire, Lancashire och Nottinghamshire innan man officiellt kunde vidtaga åtgärder. Att konflikten mellan NUM och NCB snabbt intensifierades var ett resultat av det tidigare förda kampanjarbetet då den dubbla effekten av NCBs planer på nedläggning och den låga grundlönen med tiden blev allt tydligare. I skenet av detta förefaller det som om ju längre en landsomfattande omröstning dröjer desto troligare är det att man står eniga och militanta. Det är inte att förvånas över att när massmedia vädjar för demokrati, i form av att en omröstning skall föregå stridsåtgärder, så blundar man både för denna möjlighet och för den effekt som en strejk kan ha från distrikt till distrikt då den överbryggar splittringen som följt på den regionala organisering. Den ovilja att omedelbart stödja strejken som fanns i distrikten i Skottland och Wales kan mycket väl vara ett utslag av kvardröjande bitterhet över att den strejk mot nedläggningar som de själva nyligen genomfört inte fått landsomfattande stöd. Men detta visade sig vara kortvarigt. Kort sagt, på samma sätt som att fru Thatcher själv avgör när allmänna val skal hållas är en del i den demokratiska processen så gagnar det NUM att skjuta på den landsomfattande röstningen om strejk medan stödet organiseras och sätts i rullning genom den kampanj som förs.

Det är möjligt att förutsäga strejkens utgång, men det ovannämnda visar hur gruvarbetarnas styrka just nu undervärderas. Det står mer på spel än bara själva kolindustrin, även i den omedelbara kampen. NCB har fått ett domstolsutslag emot NUM i Yorkshire för att förhindra att de går strejkvakt utanför det egna distriktet — detta är i enlighet med den nya industrilagstiftning som Torypartiet fick igenom 1980 och 1982. Gruvarbetarna i Yorkshire har förbjudit strejkvakt i Nottinghamshire och om inte domstolens utslag efterföljs har domstolen möjlighet att hålla inne strejkkassan. Det är första gången som lagstiftningen tillämpats på en arbetsgivare med flera arbetsplatser (och för en förstatligad industri) så definitionen på vad som egentligen utgör olika arbetsplatser kommer att göras med anledning av förekomsten av strejkvakter. Gruvarbetare har redan förbjudits att gå strejkvakt i ett annat område än deras eget — detta  kanske utvidgas till att förhindra arbetare att gå strejkvakt vid någon annan gruva än deras egen. Detta har väldigt stor betydelse för förekomsten av strejkvakter vid företag med flera anläggningar och är därför viktigt för fackföreningsrörelsen i allmänhet och kan uppmuntra andra förbund att stödja NUM, både för att bekämpa lagen genom strejkåtgärder och för att försvaga tolkningen så att så mycket ”strejkvaktande” vid andra arbetsplatser blir så lagligt som möjligt. Med tanke på att så pass stor mängd kol finns lagrad står det klart att om NUM skall lyckas är man beroende av stöd från andra förbund för att förhindra att kollagret används i eller transporteras till kraftverken.

Långsiktig verksamhet

Förutom lönefrågan och nedläggningar innefattar NUMs långsiktiga verksamhet:

*   Målet för NCB:s kolproduktion är 200 miljoner ton, dvs närmare dubbelt så mycket som nuvarande produktion
*   Mer omfattande utnyttjande av koleldade anläggningar, som exempelvis kombinerad värme och kraftproduktion
*   Motstånd mot privatisering av ”vinstgivande” gruvor, exempelvis Selby
*   Motstånd mot kärnkraft, grundat på säkerhet, vapenfrågan, kostnader, fossila bränslealternativ och förlust av arbetstillfällen
*   En ny teknologiöverenskommelse för att nyttan av (och kontroll över) MINOS skall tillkomma gruvarbetarna genom en arbetsvecka på fyra dagar — 28 timmar — pension vid 55 och andra förbättringar av hälsa och välfärd

Dessa kampanjer uttrycker inte enbart gruvarbetarnas intressen. De ställs som alternativ till att man spekulerar i kostnaderna för arbetslösheten inom både deras egen och andra industrier och en förståelse för att full sysselsättning är nödvändig för att deras planer skall vara realistiska. I nuläget ställs detta som ett alternativ emot Thatcherregeringens destruktiva effekter. Detta kan ta sig uttryck i en teknisk lösning för planläggning av energiproduktion och konsumtion och för ekonomin i stor. Men fackföreningen kan inte direkt sträva efter de nödvändiga politiska förutsättningarna och omgruppering av maktförhållandena trots den labourregeringens meritlista som de endast ett decennium tidigare lyfte fram till makten. Toryregeringen är ökänd för att vilja ersätta kolkraft med kärnkraft, som ett sätt att försvaga den fackliga kampen, men NUMs enighet och militans är ett villkor och inte en garant för en god framtid för den egna och hela den brittiska industrin. NUMs styrka beror på den kamp man organiserar tillsammans med andra delar av arbetarrörelsen. I detta må den vara ledande, som exempelvis Grunwick visar, men fackföreningsrörelsens ekonomism och förbundsmentalitet, utgör en för- pliktelse som undergräver den politiska representationen och framåtskridandet av arbetarrörelsens intressen. Som resultatet av strejkerna under början av 70-talet visar, kan en lyckad kamp leda till löneökningar men frågan om vem som har kontrollen över industrin var oförändrad fast en labourregering kom till makten. Det brittiska kolets framtid innefattar en kamp som går utöver NUM och som, för att återvända till temat i början, förpassar utdöda ekonomer i den soptunna med viktorianska värderingar varur de har sitt ursprung och där de i sanning hör hemma.

Kort sagt ligger kolets framtid i arbetarrörelsens händer och inte under jord. Låt oss hoppas att de händerna är flitiga.

Översättning Gunnar Olander

Anmärkning

Analysen av olje-, kol-, och kärnkraftsindustrierna utvecklas mer utförligt i separata kapitel i den kommande boken The Peculiarities of the British Economy (medförfattare L. Harris, utgivare Lawrence and Wishart). Vad beträffar oljeindustrin har jag haft mest nytta av N Kokhoorns Oil and Politics: The Domestic Roots of US Expansionism in the Middle East, Peter Lang, Frankfurt, och av Cyrus Binas forskning vid American University i Washington om den amerikanska industrin. Forskning om kolindustrin bekostades av the Leverhulme Trust för vilken K. O'Donnell och M. Prevezer har medarbetat och medförfattat. För vidare information om MINOS och dess effekter finns i An Interim Assessment of MINOS, Working Environment Research Group, rapport nr 4, University of Bradford. Detaljer om NUMs verksamhet och kampanjer finns i deras sju Briefing Booklets. Kämkraftsskandalen är kristallklar för dem som bryr sig om att läsa finanspressen. Ett alternativ är att studera de 150 dagars vittnesmål om ekonomi som lades fram vid Sizewellundersökningarna!

Det finns även artiklar i senare tids utgåvor av Capital & Class; i synnerhet Martin Spances Nuclear Capital i nr 16 och Wolfgang Rüdigs Capitalism and Nuclear Power i nr 20.