Ur Fjärde Internationalen 2-85

Sten Ljunggren

Nedskärningarna vid Avesta AB

Tillägnas 700 protesterande skolelever som gav hopp för framtiden

Sammanfattning

Enligt traditionella redovisningsmetoder har de enheter som i dag utgör Avesta-koncernen (Avesta Jernverk och specialstålrörelserna i Nyby-Uddeholm och Fagersta) visat kraftiga förluster under åren 1979-83. Den samlade förlusten är enligt traditionella redovisningsmetoder en miljard kronor för dessa fem år.

Denna typ av redovisning har gett ett otvetydigt intryck av att specialstålindustrin är en stor börda för samhället i övrigt. De anställda har hårt inpräglats i tron att de arbetar i understödsföretag som drivs vidare på nåder.

Denna bild är falsk. I det som i dag är Avesta-koncernen har det varje år sedan 1979 skapats ett överskott på mellan 150 och 550 miljoner kronor. Totalt har under krisåren 1979-83 skapats ett överskott på 2,1 miljarder kronor i specialstålindustrin (då är de anställdas löner och personliga skatter inte inräknade).

Det är ett överskott som sedan fördelats ut i resten av samhället och där resultatet av denna fördelning slutat i ett kraftigt underskott för det som nu är Avesta.

Avestas överskott 1979-83      miljoner kronor
Sociala avgifter, till staten 1 250
Räntor mm, till bankerna 1 858
Företagsekonomiskt resultat -999
Överskott 2 109

Om de delar som i dag är Avesta upphört att existera 1979, skulle samhället ha gått miste om ett överskott på 2,1 miljarder kronor.

I dag visar Avesta en viss företagsekonomisk vinst. Den beräknas bli 50 miljoner kronor 1984. Men den avkastningen är inte tillräcklig för Avestas ägare — familjen Johnson. Därför har man beslutat om att minska antalet anställda med 1 000 personer.

För att få igenom dessa nedskärningar använder företagsledningen de förlustsiffror som de traditionella redovisningsmetoderna visar. De gamla förlustsiffrorna är ett effektivt vapen hos företagsledningen mot de som opponerar sig mot nedläggningen.

Därför är det viktigt att i dag ta fram andra siffror. Siffror som visar att stålindustrin faktiskt lämnat ett positivt bidrag till samhällsekonomin.

Det är också viktigt att visa på vad konsekvenserna av företagsledningens nedskärningsplaner blir för samhället i stort. En nedskärning med 1 000 personer kommer (kanske) att öka Avestas vinst med 225 miljoner kronor. Samtidigt betyder nedskärningarna minskade sociala avgiftsintäkter för staten och kraftigt ökade arbetslöshetskostnader för stat och kommuner.

Effekten av nedskärningar med 1 000 personer vid Avesta AB miljoner kronor
    Före   Efter   Förändring
Stat och kommuner    240 -15 -225
Banker 375 375 0
Företaget 50 275 225
Samhället 665 635 -30

Nedskärningarna betyder en omfördelning från stat och kommun till Avesta på drygt 200 miljoner kronor per år, eller med andra ord från vanliga skattebetalare till familjen Johnson. Dessutom betyder nedskärningarna ett slöseri på lågt räknat 30 miljoner kronor.

Det är inte bara viktigt att peka på de bidrag som specialstålindustrin lämnat till samhället och att studera de ekonomiska konsekvenserna av nedläggningar. I slutet av denna rapport nämns därför tre alternativa sätt att möta framtiden.

1. Staten betalar Johnsonfamiljen för att bibehålla sysselsättningen i Avesta-koncernen. Detta skulle leda till en besparing för staten på 30 miljoner kronor jämfört med nedskärningen.

2. Staten tar över Avesta-koncernen. Övertagandet betalas genom en särskild engångsskatt på större förmögenheter. Engångsskatten skulle behöva uppgå till 1,2 procent. Staten behåller nuvarande sysselsättning och nöjer sig med en årlig vinst på 50 miljoner kronor. En sådan lösning är ett par, tre hundra miljoner kronor bättre för staten än en nedläggning.

88 De anställda tar över tillgångarna i Avesta och överlåter skulderna på de gamla ägarna. Ett sådant löntagarägt Avesta skulle efter skatt ge ett årligt överskott på ett par hundra miljoner kronor. Dessa alternativ skulle för staten vara en halv miljard kronor bättre per år än alternativet med en nedläggning.

Krisåren

Specialstålföretaget Avesta AB bildades i början av 1984 genom att ägarna till Avesta Jernverk, Johnson-familjen, köpte Nyby-Uddeholms och Fagerstas specialstålrörelser.

Åren 1979-83 har de företag som nu ingår i Avesta AB redovisat stora förluster. Resultatet efter finansiella kostnader och intäkter har varit:

     miljoner
1979 -11
1980 -7
1981 -489
1982 -330
1983 -162

Således en samlad förlust under dessa fem år på 999 miljoner kronor. En traditionell resultaträkning för krisåren ser i sammanräknad form ut på följande sätt:

Resultaträkning för Avesta 1979-83
Försäljningsintäkter   21 040
Tillverkningskostnader   -20181
Resultat före avskrivningar   859
Avskrivningar   -587
Resultat efter avskrivningar   272
Räntenetto   -1 271
Resultat miljoner kronor   -999

Förlusterna har täckts genom statliga lån, som sedan i huvudsak har efterskänkts.

Sammantaget ger de traditionella redovisningarna en stabil grund för uppfattningen att specialstålindustrin har varit en börda för samhället. Det är den uppfattningen som Avestas koncernledning nu bygger vidare på och använder för att motivera kraftiga personalminskningar.

En samhällsinriktad redovisning

De traditionella redovisningsmetoderna har som ursprunglig uppgift att ge aktieägarna besked om hur det går med deras investerade medel. Därutöver har skattelagstiftningen gjort att redovisningarna också är ett sätt för företagen att tillgodogöra sig de stora möjligheter till skattefria avsättningar som finns.

Men ingenting i de traditionella redovisningsmetoderna ger någon uppfattning om företagets resultat sett ur samhällets synpunkt. Ett vanligt bokslut svarar inte på frågan hur mycket överskott som företaget lämnar till samhället i stort.

För att komma till rätta med detta problem har nationalekonomer utvecklat så kallade cost-benefit-analyser. Dessa analysmetoder är oerhört komplicerade och näst intill ogenomträngliga för lekmannen.[1]

Det finns dock en enkel metod som kommer rätt nära sanningen. Det hela går ut på att ställa sig frågan vad som hade hänt om företaget och dess anställda försvunnit vid en viss tidpunkt.

Om det är sant, som de traditionella redovisningsmetoderna säger, att specialstålföretagen som nu bildar Avesta gått med en miljard kronor i förlust under åren 1979-83, då borde samhället ha tjänat på att företaget och de anställda helt enkelt försvann 1979.

Men i diskussionerna om «miljardförlusterna”, vare sig det gäller LKAB, Avesta eller varven, väljer man att glömma bort att dessa företag för det första betalat stora sociala avgifter till staten och för det andra räntor och amorteringar till bankerna. Om Avesta med anställda hade gått upp i rök 1979, då skulle inte heller dessa utbetalningar ha kunnat ske. Frågan är alltså om utbetalningarna i form av sociala avgifter till staten och räntor och amorteringar till bankerna är större än de redovisade förlusterna?

Avesta-koncernen (det vill säga de delar som i dag ingår i Avesta AB) betalade under åren 1979-83 drygt 1,2 miljarder kronor i sociala avgifter (arbetsgivaravgifter mm). 1,3 miljarder i räntor och 0,6 miljarder i amorteringar.[2] Det gör tillsammans 3,1 miljarder. Skillnaden mellan dessa 3,1 miljarder och den företagsekonomiska förlusten under perioden på 1,0 miljard är ett mått på det överskott som Avestas anställda producerat. Det uppgår till 2,1 miljarder.

Avestas överskott 1979-83
  miljoner kronor
Sociala avgifter till staten 1 250
Räntor mm till bankerna 1 858
Företagsekonomiskt resultat     -999
Överskott 2 109

Tvärtemot den bild som ges av traditionella redovisningsmetoder har specialstålindustrin lämnat ett överskott till samhällsekonomin under åren 1979-83. Om det som nu är Avesta hade försvunnit 1979, skulle samhället ha varit drygt två miljarder kronor fattigare. Nu försvinner ju inte ett företag med anställda och allt. När ett företag läggs ner blir det en mängd arbetslösa, som kostar samhället stora summor. Detta kommer att behandlas längre fram.

Här konstateras bara att om de anställda på Avesta inte producerat vad de gjort under åren, då skulle samhället ha varit fattigare. Detta även om kostnaderna för arbetslösheten inte räknas med ( det är för att fånga denna bit som det egentligen orealistiska begreppet «försvinna” använts).

Avestas överskott per år 1979-83
     miljoner kronor
1979 501
1980 547
1981 151
1982 378
1983 532

Även under de värsta krisåren 1981 och 1982, då de företagsekonomiskt redovisade förlusterna var 489 respektive 330 miljoner kronor, gav det som i dag är Avesta ett samhällsekonomiskt överskott.

Resultatet för 1984

Avesta beräknas för 1984 redovisa en företagsekonomisk vinst på 50 miljoner kronor. En traditionell resultaträkning kommer uppskattningsvis att se ut på följande sätt:

Resultaträkning för Avesta 1984
     miljoner kronor
Försäljningsintäkter 5 500
Tillverkningskostnader -5 075
Resultat före avskrivningar 425
Avskrivningar -100
Resultat efter avskrivningar 325
Räntenetto -275
Resultat 50

Avestas samhällsekonomiska resultat är betydligt större. Tas som tidigare hänsyn till sociala avgifter till staten och räntor och amorteringar till bankerna blir resultatet:

Avestas överskott 1984
     miljoner kronor
Till staten   240
Till bankerna 375
Till företaget 50
Överskott 665

Detta överskott har emellertid ingen som helst betydelse för Avestas ägare. Johnson-familjen ser enbart till det företagsekonomiska resultatet på 50 miljoner kronor.

Detta resultat är enligt dem alldeles för lågt och man har beslutat om personalminskningar på 1 000 personer. «Den troliga resultateffekten av samordningen beräknas uppgå till storleksordningen 200250 miljoner kronor”, skriver koncernledningen.

Antalet anställda i det som i dag är Avesta var 9 805 personer 1979. Fram till i dag har antalet minskat till 7 100 och ska nu minska ytterligare till 6 100 personer.

Det företagsekonomiska resultatet av dessa minskningar (och av en internationell högkonjunktur) framgår av följande resultaträkningar. För perioden 1979-83 gäller uppgifterna årligt genomsnitt.

Resultatutveckling för Avesta, miljoner kronor
    1979-83      1984      1986
Försäljningsintäkter 4 210 5 500 5 500
Tillverkningskostnader -4 040 -5 075 -4 850
Avskrivningar -120 -100 -100
Räntenetto -250 -275 -275
Resultat -200 +50 +275
Antal anställda, ca 9 000 7 000 6 000

Det är dessa siffror, från minus 200 miljoner kronor till plus 275 miljoner (vilket förstås återstår att se) som gör att Avestas koncernledning kan genomdriva sina nedskärningsplaner och till och med få applåder från industridepartementet.

Nedskärningskostnader för samhället

I det som i dag är Avesta har det sedan 1979 producerats ett överskott per anställd på (i 1984 års priser):

  kronor
1979 83 000
1980 80 000
1981 22 000
1982 54 000
1983 81 000
1984 94 000
Genomsnitt    69 000

För samhället är det naturligtvis desto bättre ju färre som kan utföra en given uppgift. Om Avestas årliga överskott på i genomsnitt 460 miljoner kronor per år för perioden 1979-84 kan produceras med färre anställda är det naturligtvis en stor vinst.

Men detta gäller bara under en förutsättning, nämligen om de som blir över kan ges andra produktiva uppgifter. Då, men bara då, är det säkert att det blir en samhällsekonomisk vinst. Den här förutsättningen gäller, som bekant, inte i dag.

Varje person som sparkas eller blir förtidspensionerad från Avesta i dag, betyder att det blir ytterligare en arbetslös. Det behöver inte nödvändigtvis vara samma person. En del av de som får gå från Avesta kan säkert få nytt jobb, men det betyder bara att det är några andra som inte får just de jobben.

Staten och kommunerna måste betala kostnaderna för de som blir arbetslösa. Den kostnaden uppgår till ungefär 90 procent av den tidigare lönekostnaden (enligt en FN-undersökning, Economic Survey of Europe in 1981.) För varje krona som ett krisföretag sparar måste alltså staten och kommunerna lägga ut 90 öre.

Till det Kommer så kallade spridningseffekter. I bruksorter räknar man med att för var och en som blir avskedad i basindustrin försvinner ytterligare ett och ett halvt jobb på orten (enligt en utredning från Handelshögskolan, Alternativa framtider för Malmfälten).

Nu betyder ju en utflyttning att det kanske skapas fler arbeten på andra orter. Men det sker inte. i den ekonomi av överkapacitet som vi nu har, i motsvarande grad. Ett rimligt antagande är att netto försvinner det ett jobb på varje jobb som försvinner i basindustrin.

Det betyder då att för varje krona som Avesta sparar på löner genom att avskeda måste staten och kommunerna betala en krona och åttio öre.

Vad som har hänt och håller på att hända i det som i dag är Avesta kan illustreras på följande sätt:

Överskott med hänsyn till arbetslöshetskostnader, miljoner kronor
    1979-83    1984    1986   Förändring
Stat och kommun 250 -210 -465 -715
Banker 370 375 375 5
Företaget -200 50 275 475
Samhället 420 215 185 -235

Åren r979-83 fick staten in i genomsnitt 250 miljoner kronor per år i sociala avgifter från Avesta. Bankerna fick 370 miljoner i räntor och amorteringar. Företaget gick med en företagsekonomisk förlust på 200 miljoner kronor. Totalt gav företaget ett samhällsekonomiskt överskott på 420 miljoner kronor per år.

Antalet anställda minskade fram till 1984 från 9 000 till 7 000 personer. På detta sparade Avesta 250 miljoner kronor i lönekostnader och hamnade på en vinst på 50 miljoner kronor. Vad som gick till bankerna var i stort sett oförändrat.

Staten får något mindre i sociala avgifter på grund av avskedanden. Det rör sig nu om 240 miljoner kronor. Totalt ger det ett samhällsekonomiskt överskott, beräknat på det sätt som gjorts tidigare, på 665 miljoner kronor.

Tar vi emellertid hänsyn till arbetslöshetens kostnader blir bilden helt annorlunda. Samtidigt som Avesta tjänade 250 miljoner kronor på att minska lönekostnaderna, förlorar stat och kommun 450 miljoner kronor på arbetslösheten (1:80 på varje krona Avesta sparar).

Nu vill Avestas koncernledning avskeda ytterligare 1 000 personer. På det kommer företaget att tjäna 125 miljoner kronor. Dessutom hoppas man tjäna ytterligare 100 miljoner i så kallade samordningsvinster. Totalt skulle det leda till ett företagsekonomiskt resultat på 275 miljoner kronor 1986 eller senare.

Staten förlorar genom avskedanden 30 miljoner kronor. Dessutom kostar den extra arbetslösheten 225 miljoner kronor (1,8 x 125). Det gör totalt en förlust på 225 miljoner som ska läggas till det underskott på 210 miljoner som fanns 1984.

Vad som har hänt och som håller på att hända är alltså dels en omfördelning, dels ett slöseri.

Omfördelningen består i att den resultatförbättring på 475 miljoner kronor som sker i Avesta får betalas genom att stat och kommun förlorar 715 miljoner kronor.

Slöseriet består i att det överskott på 420 miljoner som Avesta producerade 1979-83 nu, med hänsyn till ökade arbetslöshetskostnader minskat till 185 miljoner — en förlust för samhället på 235 miljoner kronor.

De nyligen beslutade nedskärningarna

Det är i dag svårt att påverka det slöseri och den omfördelning som redan skett. Det kan därför finnas skäl till att lyfta ut de nedskärningar som det fattats beslut om i år, men som ännu inte hunnit verkställas.

Det betyder att man bortser ifrån de förluster som ökade arbetslöshetskostnader skapat fram till 1984. Läget i dag är då att Avesta producerar ett samhällsekonomiskt överskott på 665 miljoner kronor 1984. Av detta går 240 miljoner till staten i form av sociala avgifter, 375 miljoner går till bankerna i form av räntor och amorteringar och 50 miljoner är den företagsekonomiska vinsten.

De nu beslutade nedskärningarna betyder, som nämnts, att Avestas vinst ökar med mellan 200 och 250 miljoner kronor. Av den vinstökningen på, säg 225 miljoner, beror 125 miljoner på minskade lönekostnader.

Staten förlorar 30 miljoner kronor i sociala avgifter till följd av Avestas nedskärningar. Dessutom kommer arbetslösheten, direkt och indirekt, till följd av nedskärningarna att kosta 225 miljoner kronor. Från ett plus på 240 miljoner hamnar staten och kommunerna på ett minus på 15 miljoner kronor.

För bankerna förändrar nedskärningen ingenting, utan de kommer även i fortsättningen att erhålla 375 miljoner kronor.

Effekten av nedskärningarna i Avesta och Fagersta
      Före  Efter   Förändring
Staten och kommunerna 240 -15 -255
Bankerna 375 375 0
Företaget 50 275 225
Samhället 665 635 -30

Nedskärningarna betyder en omfördelning från stat och kommun till Avesta på drygt 200 miljoner kronor. Eller med andra ord från vanliga skattebetalare till familjen Johnson.

Dessutom betyder det ett slöseri på 30 miljoner kronor, en summa som kan bli mycket högre om de optimistiska «samordningsvinster” som koncernledningen talar om visar sig bli mindre än väntad.

Finns det något alternativ?

Företagsledningen hävdar att nedskärningarna är oundvikliga, nödvändiga och ekonomiskt sunda. Sett ur företagsledningens perspektiv — ett perspektiv som ser allt ur synvinkeln av traditionella företagsekonomiska redovisningsmetoder — är detta förvisso sant. Nedskärningarna kommer att ge familjen Johnson drygt 200 miljoner kronor varje år.

Men ur ett bredare, samhällsekonomiskt perspektiv är nedskärningarna varken oundvikliga eller nödvändiga och de är framför allt inte ekonomiskt sunda.

Hur man än vänder på det är det billigare för samhället i stort att låta de avskedshotade arbeta kvar i Avesta. Även om detta betyder att kapaciteten i dag inte kan utnyttjas fullt ut. Det är bättre och billigare att då låta folk arbeta något kortare, men till full lön, än att avskeda folk. Det beror på ATT spridningseffekterna som arbetslösheten har på det sättet kan undvikas.

Det finns flera sätt som detta skulle kunna ske på. Här ska tre nämnas.

1. Staten betalar helt enkelt familjen Johnson 225 miljoner kronor per år för att de inte ska avskeda. Den summan är ju vad företagsledningen sagt skulle bevara Avesta. Staten skulle på det här sättet tjäna 30 miljoner kronor, eftersom arbetslösheten kan beräknas bli minst så mycket dyrare än vad Avesta sparar.

Det kan i och för sig tyckas vara anstötligt att familjen Johnson, som redan fått en halv miljard kronor av staten, därutöver skulle få flera hundra miljoner kronor årligen. Men om ingen annan väg verkar öppen skulle staten som sagt var ändå tjäna på en sådan uppgörelse.

Det skulle ju också vara möjligt att låta familjen Johnson tillsammans med andra förmögna vara med och finansiera det hela. Det skulle kunna ske genom att ta ut en extra förmögenhetsskatt på större privata förmögenheter. Det skulle behövas en skatt på bara 0,05 procent av de större privata (och deklarerade) förmögenheterna.

2. Staten tar över Avesta och driver företaget vidare med en årlig vinst på 50 miljoner kronor. I stället för att betala 255 miljoner varje år i arbetslöshetskostnader skulle staten på det sättet få en vinst på 50 miljoner. Skillnaden är faktiskt hela 300 miljoner kronor per år.

Det finns i dag inga lagliga möjligheter för staten att ta över ett företag utan ersättning till ägarna. När det gäller företag finns det inte, som det gör för fastigheter, någon vanvårdslag som kan leda till tvångsövertagande. Därför skulle det vara nödvändigt för staten att köpa Avesta. Det skulle kosta 1,2 miljarder kronor (beräknat efter det pris som Avesta själv satte på sina aktier vid en nyemisson i höstas). Eftersom staten har stora finansiella svårigheter skulle detta kanske kräva att man tog ut motsvarande summa i en form av engångsskatt på större förmögenheter. Engångsskatten skulle, om även företags och bankers förmögenheter räknas till de privata, behöva utgå med 1,2 procent.

3. Ett tredje sätt är att de anställda helt enkelt tar över Avestas alla fysiska tillgångar. Detta skulle naturligtvis med gällande lagstiftning kallas för stöld. Men bortser vi från det är den utvägen den i särklass bästa för de anställda och för skattebetalarna.

Om de anställda tog över Avesta och överlät skulderna till de gamla ägarna skulle en resultaträkning (med traditionella företagsekonomiska metoder) se ut på följande sätt:

Resultaträkning för ett löntagarägt Avesta, miljoner kronor
Försäljningsintäkter      5 500
Tillverkningskostnader -5 075
Räntenetto -140
Resultat 285
Avsättningar för framtiden -100
Skatt -75
Resultat efter skatt 110

Ett Avesta där de anställda tagit över tillgångarna och låtit de gamla ägarna behålla skulderna skulle för det första slippa betala amorteringarna. För det andra skulle räntebördan minska drastiskt och enbart beröra korta rörelseskulder.

Efter avsättningar för framtida investeringar och efter skatt skulle det bli drygt 100 miljoner kronor i vinst. Det är pengar som antingen skulle kunna satsat på att ge 1000 ungdomar i Fagersta eller Avesta jobb eller om de nya ägarna så önskade delas ut dem emellan. Det skulle betyda en utdelning på 14 000 kronor per anställd (detta inte som en rekommendation till vad de anställda borde göra).

Staten skulle på detta sätt fa dels 240 miljoner kronor i sociala avgifter, dels 75 miljoner kronor i bolagsskatt. Det gör totalt 315 miljoner kronor. Det kan jämföras med den kostnad på 255 miljoner kronor som Avestas nuvarande ägare ämnar åsamka staten och kommunerna. Skillnaden är över en halv miljard kronor per år.

De problem som nu möter de anställda i Avesta har sett i stort sett likadana ut för andra krisindustrier. Stora räntekostnader och amorteringar och bortglömda intäkter för staten i form av arbetsgivaravgifter har använts för att ge företagen en förluststämpel. Efter intensiv propaganda har nedskärningar kunnat genomföras.

Bankerna går helt skadeslösa genom denna operation, medan stat och kommuner får betala. Den statliga industriutredningen konstaterade 1981 i sin rapport att: «Kreditgivarna har i stort sett gått skadeslösa ur kriserna. Kreditinstitutionerna har i allmänhet inte ens fått vidkännas förluster motsvarande den risk som de via räntan tagit betalt för”. (SOU 1981:72)

Nedskärningarna inom Avesta-koncernen reser i likhet med vad som skedde i LKAB, vad som skett och vad som sker inom varven, en rad frågor:

• Staten och kommunerna måste skaffa sig metoder för att dels beräkna vad en så kallad förlustindustri egentligen lämnar för bidrag till samhället, dels vad de fulla kostnaderna för en nedskärning och åtföljande arbetslöshet blir. De metoderna måste göras enkla och snabba för att inte resultatet ska komma tre år eller mer efter nedläggningen. Det borde vara självklart att inte genomföra en nedläggning innan de fulla konsekvenserna därav är klarlagda.

• Staten måste skaffa sig en laglig möjlighet att överta industrier där det samhällsekonomiska intresset står i motsättning till de privatekonomiska övervägandena som ägarna gör. Det borde inte få vara tillåtet att privata ägare kan åsamka samhället oerhörda kostnader för att öka sina egna förmögenheter. En sådan lagstiftning föreslogs i socialdemokraternas Efterkrigsprogram 1945, men har sedan dess aldrig diskuterats i någon större omfattning.

• Bankerna spelar en avgörande roll i den process som gör att många krisindustrier utdöms som förlustbringande för samhället. Samtidigt har bankerna lyckats gå helt utan skada genom de kriser som drabbat delar av basindustrin. Bankerna har tvärtom tjänat mycket pengar på dessa kriser och på det statliga stödet. Den centrala roll bankerna spelar och den snedvridna effekt de har på vad som uppfattas som förlustföretag reser frågan om ett förstatligande inte skulle vara ett sätt för samhället att minska de oerhörda kostnader som industristödspolitiken medfört.

Om ej annat anges är källan Avestas ”inbjudan till teckning av aktier i Avesta AB” från hösten 1984 och delårsrapport januari-augusti 1984.




Noter

[1] Undertecknad utförde hösten 1982 en analys av LKAB:s samhällsekonomiska resultat. Rapporten var på 18 maskinskrivna sidor och visade att LKAB under en period då den företagsekonomiska förlusten legat på 400 miljoner kronor per år, i själva verket gett ett samhällsekonomiskt överskott på 400 miljoner per år. Våren 1984, då 1 500 gruvarbetare förlorat sina jobb, presenterades en rapport från industridepartementet «Malmfälten och samhällsekonomin». LKAB:s samhällsekonomiska resultat beräknas här ha uppgått till 500 miljoner kronor perår. Rapporten är på drygt 130 sidor och lär uppskattningsvis ha kostat minst 100 000 kronor. Det är svårt att värja sig från intrycket att dessa raffinerade cost-benefit-analyser har något annan syfte än att vinna tid åt makthavarna och skapa sysselsättning åt nationalekonomer.

(Se Fjärde Internationalen nummer 4/83.)

[2] På grund av otillräckliga faktauppgifter i Avestas bokslut har det här varit nödvändigt att använda uppgifterna om företagets avskrivningar som uppskattning av amorteringarna. Vanligtvis är avskrivningarna något större än amorteringarna. Det betyder att bidragen till bankerna överskattats något, samtidigt som det företagsekonomiska resultatet blir något sämre, om än korrekta uppgifter fanns att tillgå. överskottet påverkas dock inte, utan endast fördelningen mellan banker och företagsekonomiskt resultat.