Ur Fjärde Internationalen 3/1985
Marx verk omfattar inte bara den strängaste vetenskapliga analys av kapitalet, varufetischismen och klassernas kamp, utan även en utopisk, i grunden revolutionär, målsättning. Vetenskap och utopi står inte i motsättning till varandra, utan är dialektiskt förenade i det marxistiska tänkandet, förutsatt att begreppet utopi förstås i sin egentliga bemärkelse, den ursprungliga grekiska (ou-topos: ”har inte ägt rum”), vilken beskriver det som ännu inte existerar. Det allt annat överskugganade målet för det moderna proletariatets kamp — det klasslösa samhället utan stat, utan vare sig exploatering eller förtryck, Frihetens kungarike — är resultatet av de tusentals förtrycktas och besegrades strävanden genom historien, alltifrån Spartacus slavar till Thomas Müntzers bönder över sidenvävarna i Lyon till kommunarderna i Paris 1871. Nu är det så att detta allt annat överskuggande mål — socialismen — ännu inte existerar: ställd mot socialdemokratins reformer, ställd mot den dystra karikatyr som betitlas ”den reellt existerande socialismen”, är det brådskande och nödvändigt att återupprätta marxismens utopiska/revolutionära dimension, i det att man söker sin väg mot en radikalt annorlunda framtid, mot ett socialistiskt alternativ som står i radikal motsättning till det rådande.
Därav aktualiteten hos Ernst Bloch (1885-1977), den mest framstående representanten för det utopiska tänkandet inom den moderna marxismen. Jude och tysk, hämtar Ernst Bloch inspiration i de mest skilda och oväntade källor: den judiska och kristna mysticismen, de religiösa kätterierna, de tyska romantikerna, de utopiska socialisterna, Hegel och Schelling, Goethe och Marx, Brecht och Lenin. Hans tankesätt är helt klart revolutionärt romantiskt: på samma sätt som romantikerna hämtar han ur förgångna kulturer den andliga ammunitionen, krutet som kan få kapitalismens kalla och omänskliga rationalitet att explodera. Men hans mål är inte att försöka vrida tiden tillbaka — vad -han eftersträvar är framför allt att i grunden förändra det nuvarande och öppna vägen som leder fram mot den kommunistiska utopin, genom att använda det skarpa vapen, denna nyckel mot framtiden, som kallas marxismen.
Redan i sitt första verk Utopins anda, skriven 1917, välkomnade han de ryska arbetar- och soldatråden (detta var före Oktoberrevolutionen) som den enda kraft som kunde besegra ”penningekonomin och köpmannamoralen, höjden av gemenhet hos människan”. Och i boken om Thomas Müntzer (1921) som han skrev under den tyska revolutionens sista uppsving, återgav han enheten mellan den marxistiska praktiken och den utopiska andan på följande sätt:
Högt upprest över spillrorna av en ödelagd civilisation reser sig den outplånliga utopins ande... På så sätt kommer slutligen marxismen och drömmen om det ovillkorliga att förenas, sida vid sida och på samma slagfält — framåtskridandets herravälde och slutet för hela den miljö i vilken människan inte är någonting annat än en nedtyngd, föraktad, tillintetgjord varelse — återuppbyggnaden av planeten Jorden, potentiell utveckling, skapande, våldsamt besittningstagande av hela Naturen.
Självklart uttrycker detta apokalyptiska språkbruk tidsandan i en epok då världsrevolutionen föreföll både möjlig och omedelbart förestående; men det visar också själva grunden till Blochs politiska filosofi och tolkning av marxismen. För honom bör den socialistiska kampen vara arvtagaren till alla de förhoppningar, drön nar, önskningar, utopier och föreställningar om en världsomvandling, som hittills kommit till uttryck på ett illusoriskt sätt i religionen och kulturen, bland kättarna och bland dem som tror på det Tusenåriga riket, och vilken lever kvar i minnet hos breda skikt av befolkningen.
Landsflyktig i USA efter nazismens genombrott, valde Bloch att efter kriget bosätta sig i Östtyskland. Trots att han länge var anhängare av den stalinistiska kommunismen, lyckades han ändå rädda sitt teoretiska arbete från den officiella dialektiska materialismens förödelse. Om man jämför Blochs utveckling med Georg Lukacs — de två var under ungdomsåren förenade i djup vänskap — kan man inte annat än slås av det sätt på vilket det stalinistiska Sovjetunionens hypnotiska öga kunnat fascinera och förföra flera av de mest framstående marxisterna under 1900-talet. Officiellt anklagad för att vara ”revisionist” av den östtyska byråkratin (se antologin med officiella texter ”la Revision du marxisme par Ernst Bloch, Berlin 1957) hamnade han slutligen som landsflyktig i Västtyskland (1958) utan att för den skull förneka sin marxistiska ståndpunkt eller sin oförsonliga kritik av kapitalismen. Under sina sista år följde han med sympati den rebelliska studentrörelsen — Rudi Dutschke åberopade sig på hans uppfattning om ”den konkreta utopin” — och utvecklade en kritik av Sovjetunionen och Oststaterna som låg mycket nära den trotskistiska. Utifrån en granskning av hela Blochs produktion såg den unge tyske marxisten Oskar Negt (utan att någonsin överge sin kritik av hans tidigare inställning till stalinismen) i honom ”Oktoberrevolutionens tyske filosof”, i analogi med den berömda anmärkning Marx fällde om Immanuel Kant som ”den franska revolutionens tyske filosof”.
Blochs verk är exceptionellt rikt och varierat. Det innefattar politiskt-kulturella skrifter (Vår tids arv, 1935) klassiskt filosofiska Avicenne och den Aristoteliska vänstern, 1952, Subjekt och Objekt hos Hegel, 1951, Naturrätt och mänsklig värdighet, 1961, Rennaisansens filosofi, 1972) studier i religionshistoria (Ateismen inom kristendomen, 1968), etc. Men hans stora mästerverk, som Utopins anda (1918), Thomas Müntzer (1921) och Hoppets princip (1954-59) är på samma gång filosofiska religiösa, politiska och kulturella...
Det centrala begreppet i hela Blochs tänkande är hoppet. Den medeltida teologins upplysta hopp (docta spes) blir hos Bloch ett revolutionärt och marxistiskt begrepp. Hoppet för Bloch är strävan mot framtiden, mot det nya, utopin, det ännu-inte-existerande, mot en ännu inte medveten eller prövad möjlighet. För honom är det bara det marxistiska blickandet in i framtiden som ger verkligheten dess rätta dimension. Marx vetenskap genomsyras av detta framåtblickande. Den är inte neutral utan innehåller det som Bloch i sitt sista verk (Experimentum Mundi, 1975) kallar den röda partiskheten, frigörelsens partiskhet, partiskheten hos en klass, det revolutionära proletariatet som inte har något behov av den ideologiska lögnen.
I Hoppets princip, ett monumentalt verk i tre band, analyserar (och återupprättar) Bloch inte bara d samhälleliga utopierna sedan Solon den äldre och Platon, vidare över Fourier och William Morris, utan också de tekniska, geografiska, arkitektoniska, medicinska och artistiska utopierna. Han visar på utvecklingen genom seklerna och de olika kulturerna, önskelandskapen, önskebilderna, hoppets gestalter, fantasierna om en bättre värld och de konkreta formerna för det föregripande medvetandet. Med en utomordentlig känslighet uttyder han tecknen för detta medvetande i sagorna, i alkemin, i Andra Mosebok, i Beethovens musik, i Gaugins målningar, i Don Quijote och i Faust, i kampen för åtta timmars arbetsdag, i kvinnorörelsen och i Oktoberrevolutionen. I förordet till boken förklarar Bloch syftet med hans tillvägagångssätt:
Efter Marx har det blivit helt omöjligt för varje sanningssökande för varje realistiskt beslut att bortse från det subjektiva och objektiva innehållet i förhoppningarna i världen; om man inte vill hamna i plattityder, eller i en återvändsgränd. Filosofin kommer att vara medveten om morgondagen, ta ställning för framtiden, känna till hoppet, eller så kommer den inte ha någon vetenskap alls.
Och han citerar, skadeglatt, det allt för ofta glömda stycket om drömmen, av en marxistisk författare som knappast har misstänkts för brott mot den materialistiska stringensen:
Om människan vore helt berövad förmågan att drömma på detta sätt, om hon inte då och då kunde ila i förväg och i sin fantasi se en hel och fulländad bild av detta verk som just börjar ta form i hennes händer, då kan jag absolut inte tänka mig vilken drivkraft som skulle förmå människan att gripa sig an med och slutföra omfattande och tröttande arbeten på konstens, vetenskapens och det praktiska livets områden... (Lenin, Vad bör göras?, sidan 164, Arbetarkultur, Stockholm 1972.)
Marxismen är i detta perspektiv resultatet av en uråldrig dröm som slutligen finner villkoren för sin fullbordan. Det sista kapitlet i Hoppets Princip heter just: Marx och mänskligheten: Hoppets ämne. Dess grundläggande idé är följande: ”Förnuftet kan inte blomstra utan hopp, inte heller kan hoppet tala utan förnuft; de två förenas i marxismen — en annan vetenskap har ingen framtid, en annan framtid ingen vetenskap.” (Ernst Block, Das Prinzip Hoffnung, Dritter Band, Suhrkamp, 1973, sidan 18).
För Bloch är kapitalismen den högsta formen för avhumaniseringen, för främlingsskapet, för reifikationen, i så måtto att den reducerar allt — såväl människorna som tingen, till varor. Genom klasskampen vill marxismen avskaffa kapitalet och på så sätt förmänskliga samhället. Han vänder sig först och främst till de förtryckta, men hans målsättning kan dra till sig alla de som lider under kapitalismen, alla de som kan känna igen sig i den tyske revolutionären Georg Büchners krigsförklaring: ”Krig mot slotten, fred i kojorna.” Den socialistiska kampen fordrar samtidigt drömmen, entusiasmen och klarheten; marxismen har förmågan att i sin teori och praktik förena såväl den mest klara analys, som den mest fantastiska dröm. Den visar vägen för att den gamla guldåldern skall bli framtidens konkreta utopi: den proletära revolutionen. Genom att åter ge marxismen denna oumbärliga dimension, denna avgörande beståndsdel, som är drömmen, fantasin, hoppet, utopin, utgör Ernst Bloch inte endast ett hälsosamt motgift mot de reformistiska ideologiernas (stalinistiska eller socialdemokratiska) snåla, snäva, inskränkta perspektiv, utan också ett avgörande bidrag för att återställa dess kritiska och revolutionära förmåga.
Översättning: Lars Kaage och Christina Schmidt.
Artikeln förekom i Critique Communiste, nr 32, 1984. Critique Communiste utges av Ligue Communiste Revolutionnaire, fransk sektion av Fjärde Internationalen.